Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2017

Av Ulf - 22 februari 2017 12:00

 


Oscarsgalan 2017: Kortfilmer, animerade och live action

 

Den enda gången om året jag använder Itunes är när tjänsten släpper de nominerade kortfilmerna till försäljning omkring en vecka innan galan går av stapeln. Det finns en anledning till att jag bara använder Itunes en gång per år - ett klumpigare och mer tungrott program för film får man leta efter! Det skulle jag bli plågsamt varse om igår. Jag hade köpt ett paket med de nominerade spelfilmerna som alla utom en kom från länder vars språk jag inte talar. Det vore i vanliga fall bara kul, men utan engelsk text kan det bli lite svårt. Hittade till sist tysk text i inställningarna, vilket jag klarade mig på, men seriöst, Apple, ni säljer ett internationellt paket utan engelsk textning?

 

Hur som helst, de nominerade live action-kortfilmerna var i regel bättre än sina animerade motsvarigheter i år. Den danska Silent Nights (2016) var något svagare än sina medtävlanden, men annars var det höga betyg rakt igenom. Mina två favoriter var den spanska Timecode (2016) samt den schweiziska La Femme Et Le TSV (2016). 

 

Den förstnämnda handlar om hur två vakter i ett stort parkeringskomplex började skicka "meddelande" till varandra under sina respektive skift. Jag vill inte avslöja vad meddelandena består av, men det är en ytterst underhållande kvart som väntar tittaren.

 

Den sistnämnda handlar om hur en ensam kvinna boendes vid en liten järnvägsknut varje morgon vinkar till det passerande tåget med en schweizisk flagga. En dag får hon ett brev från lokföraren och de båda inleder en brevväxling. En mycket söt film med både värme och humor!

 

Tyvärr kommer troligen inte någon av dessa vinna. Den franska Ennemis Intéieurs (2016) tippas som vinnare i klassen. Det är en spännande historia om hur en fransk tjänsteman börjar en Kafkalik utredning mot en man som söker medborgarskap i landet. Filmen är förvisso bra, men efter den inledande spänningen tappar den något i fokus mot slutet. På intet sätt en dålig film, men båda ovanstående är klart bättre.

 

De animerade kortfilmerna var som sagt i regel svagare än sina live action-kollegor. Den enda som egentligen imponerade var den kanadensisk-engelska Pear Cider & Cigarettes (2016). Det är en brutalt ärlig skildring av hur en man försöker få en barndomskamrat att sluta dricka när han väntar på en levertransplantation. En distinkt visuell stil och en imponerande berättarteknik gör Pear Cider & Cigarettes till den enda värdiga vinnaren i klassen enligt mig.

 

Som vanligt lär det priset dock gå till Disney Pixar. Deras Piper (2016) har förvisso en söt liten fågel i huvudrollen, men i jämförelse med Pear Cider känns den verkligen bagatellartad. I och med den extrema distributionsfördel som Disney Pixar har jämfört med independentfilmskapare är det här mer en fråga om hur många som sett den istället för konstnärlig kvalitet. Tråkigt.

Av Ulf - 21 februari 2017 15:45

   



Oscarsgalan 2017: Trio 2: The Red Turtle, Kubo & The Two Strings, Doctor Strange



Japanska Studio Ghibli har stått för några av de främsta animerade filmerna genom tiderna. I The Red Turtle har de gett sig i lag med ett gäng franska producenter för att adaptera av en gammal japansk legend. Dessvärre är The Red Turtle, precis som Ghiblis senaste alster, bara en skugga av studions forna storhet.


Handlingen kretsar kring en man strandad på en öde ö. En dag, när han gör ett försök att lämna ön på en egenbyggd flotte, slås hans skapelse i sönder av en röd sköldpadda. Frustrerad vänder mannen sköldpaddan på rygg när den går i land. Efter några dagar ångrar han sig och vill vända sköldpaddan rätt igen. Det är dock för sent. Sköldpaddan är död... men i skalet finns istället en vacker kvinna.


The Red Turtle ser förvisso helt fantastisk ut. De estetiska valen kombinerar traditionell japansk med fransk-belgisk design på ett mycket vackert sätt. Miljöerna, med Ghiblis sedvanliga naturromantiska touch, är filmens absoluta höjdpunkt. Sen är det tyvärr det där med manuset. The Red Turtle hade troligen passat alldeles ypperligt som kortfilm, men filmens 80 minuter långa speltid blir efter ett tag ett ok som drar ner den. Tempot är långsamt utan att mycket av konsekvens egentligen händer. Man hade kunnat tro att detta beror på den totala avsaknaden av dialog, men jag har sett andra exempel där detta har lyckats mer än väl. The Red Turtle blir inte mycket mer än en vacker rörlig bild att titta på. Betyg: 2 skalkvinnor av 5 möjliga

 

 


Jag hade helt missat att Kubo & The Two Strings faktiskt var nominerad till två Oscars och inte bara en. Den borde således ha haft sin egen recension utifrån det regelverk jag ställde upp för mig själv, men nu var det lite sent att ändra i mitt schema. Hur som helst var Kubo en mycket trevligare animerad bekantskap än sköldpaddan där uppe.


Den som känner mig vet att jag är mycket svag för stop-motion. Jag gillar det till den milda grad att jag just nu håller ett kursmoment i det på gymnasienivå. Därför vet jag också vilken monumental teknisk utmaning det måste ha varit att göra den här filmen. Omkring 145 000 fotografier har satts ihop för att med hjälp av 3D-rendering göra den mjukaste stop-motion jag sett. Kubo är helt enkelt fruktansvärt tekniskt imponerande. Det skulle dock inte vara tillräckligt om inte historien var bra. Det är den.


Precis som The Red Turtle tar Kubo avstamp i gamla japanska legender. Skillnaden är att den sistnämnda inte försöker återberätta en specifik legend utan väver in element från flertalet för att skapa något eget. Kubo handlar om hur titelkaraktären måste strida mot merparten av sin familj under sitt uppdrag att hitta en legendarisk rustning och svärd. Med vapnen ska Kubo kunna besegra den onde Månkungen och hans anhang. Givetvis blir det ingen lätt strapats.


Utöver det tekniska slitgörat som ligger bakom Kubo fungerar historien väldigt väl. Manusförfattarna Marc Heimes och Chris Butler har verkligen gjort sin research och inkluderar allt från Obon-festivalen till diverse mytiska varelser i sin berättelse. Kubo är i mångt om mycket en perfekt äventyrsberättelse för barn. Den skriver inte dem på näsan utan behandlar svår tematik på ett öppet och ärligt sätt. Lojalitet och familjeband prövas och diskuteras samtidigt som det är full fart i berättandet. Dessutom är jag väldigt svag för musik spelad på shamisen. Betyg: 4 magiska origamipapper av 5 möjliga



Trots att jag har ett smärre Marvel-bibliotek i källaren har jag dragit mig för att se Doctor Strange. Karaktären har aldrig intresserat mig nämnvärt och filmen kom under en period förra året då det var väldigt mycket mer intressanta saker på bioduken. Hur som helst blev jag ganska positivt överraskad av filmen.


Doktor Stephen Strange är en lysande hjärnkirurg som tvingas ge upp sitt kall när han får sina händer nervskadade i en bilolycka. Efter att ha provat alla terapiformer han kan tänka på griper han efter ett sista halmstrå och beger sig till Nepal för att möta upp med en mystisk guru. Det blir Stephens inträdesbiljett till ett mystiskt sällskap som kombinerar vetenskap med vad de kallar för magi. Allt är dock inte som det verkar vara. En utbrytargrupp som vill störta sällskapet kan vara nära att lyckas.


Benedict Cumberbatch gör med den här filmen sin entré i MCU (Marvel Cinematic Universe). Cumberbatch är en erkänt duktig skådespelare och gör mycket bra ifrån sig även här. Hans tunga scener ligger dock i filmens första halva, vilket också är den klart bästa. När filmen fokuserar mer på magi och dimensionshoppande blir det till sist lite för mycket. I ett försök att förankra detta lite fastare i vår verklighet har vetenskapen fått större betydelse här än i serieförlagan. Jag gillar greppet. Det blir en bra syntes mellan tro och vetenskap som känns fräsch.


Det som inte känns särskilt fräscht är manuset. Efter en lovande början blir det superhjältefilm 1A. Det är okej, jag gillar superhjältefilm, men det känns som man hade kunnat berätta lite mer och/eller annorlunda. Det som ändå höjer den här filmen över gemene trikårulle är specialeffekterna. De är helt fantastiska med sitt vridande och vändande på dimensioner och naturkrafter. I en rättvis värld hade den vunnit Oscarn för specialeffekter. Det kommer den dock inte göra. Vem vinner? Se min tipsrad på söndag!


Doctor Strange är bra för vad den är och är ytterst tekniskt kompetent. Gott så. Jag ser fram emot den oundvikliga uppföljaren med tillförsikt. Betyg: 3+ skalliga Tilda Swintons av 5 möjliga.

Av Ulf - 21 februari 2017 15:45

 

 

Oscarsgalan 2017: Veckans uppdatering av listan

 

 

 

Best Motion Picture


Arrival

Fences

Hacksaw Ridge

Hell Or High Water

Hidden Figures

La La Land

Lion

Manchester By The Sea

Moonlight

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role


Casey Affleck (Manchester By The Sea)

Denzel Washington (Fences)
Ryan Gosling (La La Land)
Viggo Mortensen (Captain Fantastic)

Andrew Garfield (Hacksaw Ridge)

Tom Hanks (Sully)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role


Emma Stone (La La Land)

Natalie Portman (Jackie)

Meryl Streep (Florence Foster Jenkins)
Isabelle Huppert (Elle)
Ruth Negga (Loving)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role


Jeff Bridges (Hell Or High Water)

Mahershala Ali (Moonlight)
Dev Patel (Lion)
Michael Shannon (Nocturnal Animals)

Lucas Hedges (Manchester By The Sea)


Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Viola Davis (Fences)

Naomie Harris (Moonlight)
Nicole Kidman (Lion)
Octavia Spencer (Hidden Figures)

Michelle Williams (Manchester By The Sea)

 


Best Achievment In Directing


Arrival (Denis Villeneuve)

Hacksaw Ridge (Mel Gibson)
La La Land (Damien Chazelle)
Manchester By The Sea (Kenneth Lonergan)

Moonlight (Barry Jenkins)


Best Original Screenplay


Hell Or High Water

La La Land

The Lobster

Manchester By The Sea

20th Century Women

 

Best Adapted Screenplay


Moonlight

Lion
Hacksaw Ridge
Arrival

Fences

Hidden Figures

 

Best Animated Feature


Kubo & The Two Strings

Moana

The Red Turtle

Zootopia

My Life As Courgette



Best Foreign Language Film


A Man Called Ove  (Sweden)

Land Of Mine (Denmark)
The Salesman (Iran)
Toni Erdmann (Germany)

Tanna (Australia)


Best Cinematography


Arrival

La La Land
Moonlight
Lion

Silence


Best Editing

 

Arrival

Hacksaw Ridge
Hell Or High Water
La La Land

Moonlight


Best Production Design


Arrival

Fantastic Beasts And Where To Find Them
Hail Caesar!
La La Land

Passengers


Best Costume Design


Allied
Florence Foster Jenkins

Fantastic Beasts And Where To Find Them

Jackie

La La Land



Best Makeup & Hairstyling


A Man Called Ove

Star Trek Beyond
Suicide Squad

 

Best Original Score


Jackie

Moonlight

Passengers

La La Land

Lion


Best Original Song


"Audition (The Fools Who Dream)" (La La Land)

"Can't Stop The Feeling" (Trolls)
"City Of Stars" (La La Land)
"How Far I'll Go" (Moana)

"The Empty Chair" (Jim: The James Foley Story)

 


Best Sound Mixing


Arrival

Hacksaw Ridge

La La Land

Rouge One: A Star Wars Story

13 Hours: The Secret Soldiers Of The Benghazi

 

Best Sound Editing


Arrival

Hacksaw Ridge

La La Land

Rouge One: A Star Wars Story

Deepwater Horizon


Best Visual Effects


Rouge One: A Star Wars Story

The Jungle Book

Doctor Strange

Kubo & The Two Strings

Deepwater Horizon

 

Best Documentary, Short


Extremis

Watani: My Homeland

4.1 Miles
Joe's Violin
The White Helmets

 


Best Documentary, Feature

 

Fire At Sea
I Am Not Your Negro
Life, Animated

O.J.: Made In America

13th

 
 
Best Short Film, Animated

 

Blind Vaysha

Borrowed Time
Pear Cider & Cigarettes

Pearl

Piper

 

Best Short Film, Live Action

 

Ennemis Intérieurs

La Femme Et Le TGV
Silent Nights

Sing

Timecode

Av Ulf - 20 februari 2017 21:26

 


Regi: Kenneth Lonergan

Manus: Kenneth Lonergan

Medverkande: Casey Affleck, Kyle Chandler, Michelle Williams mfl.

Produktionsbolag: Pearl Street Films/The Media Farm/The Affleck/Middleton Project mfl.

År: 2016

Längd: 137 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4034228/

 

Lee Chandler är mer eller mindre en enstöring och osynlig i sitt jobb som vaktmästare för ett byggnadskomplex i Boston. En dag nås han av nyheten att hans bror har avlidit av en hjärtattack. Lee återvänder till hemorten Manchester för att ta hand om begravningsbestyren, men blir minst sagt förvånad när hans bror överlämnat förmyndarskapet för sin 16-årige son till honom. Som om inte det vore nog finns det en anledning till att Lee lämnade Manchester. En anledning han helst av allt bara vill glömma.

 

Manchester By The Sea har snackats upp och blivit hypad i många månader nu. Det brukar dessvärre innebära att den inte kan uppfylla förväntningarna särskilt väl. Jag gick in med egentligen noll och ingen kunskap om filmen annat än att den skulle vara ytterst välspelad. Den informationen stämde. Casey Affleck får här sitt stora genombrott och spelar skjortan av en i övrigt också mycket bra ensemble. Den ende som kan mäta sig med Affleck är Kyle Chandler som Afflecks brorson, Patrick. Dessa två är mina absoluta favoriter till att plocka hem de manliga skådespelarpriserna.  Michelle Williams åkte med lite på ett bananskal i nomineringarna. Hon är bra, men inte bra, vilket verkar vara lite av hennes förbannelse. Inte heller i sin fjärde nominering bör det bli något pris.

 

Kenneth Lonergan står för en makalös comeback som regissör i och med den här filmen. Han har inte gjort något noterbart sedan 2002 års Gangs Of New York, vilken han skrev manuset till. Lonergan har ett öga för både briljant skådespel och att låta scenerna ta sin tid. Det jag kanske uppskattade mest av allt är dock hans sätt att se abdurda små detaljer mitt i den sorg som karaktärerna befinner sig i. Exempelvis krånglar en ambulansbår vid absolut fel tidpunkt och man kan inte låta bli att dra på mungiporna samtidigt som scenen i sig är så hemsk som den kan bli. Briljant!

 

Lonergan lyckas inte fullt lika bra med sitt manusarbete. Manchester By The Sea hade enkelt kunnat kortats med en halvtimme utan att väsentliga delar hade gått förlorade. Det blir en del transportsträckor här helt enkelt. Å ena sidan kan man säga att detta kan beskriva sorgen i sig, men för mig som åskådare blev det lite väl långdraget emellanåt.

 

Manchester By The Sea är en mycket bra film som tyvärr har översålts till den milda grad att den inte riktigt kunde svara till mina förväntningar på den. Om ni vill se ett mycket välspelat drama om sorgearbete och uppväxt finns det dock mycket sämre val än den här filmen.

 

Betyg: 4 båtlåtar av 5 möjliga

Av Ulf - 20 februari 2017 14:30

     


Oscarsgalan 2017: Trio 1: Captain Fantastic, Elle, Hail, Caesar!



Som jag skrev i förra recensionen kommer jag bli tvungen att bunta ihop de filmer som endast är nominerad i en klass. Detta för att hinna med så många filmer som möjligt fram tills galan. Idag kör vi den första trion med Captain Fantastic, Elle och Hail, Caesar!.

 

Captain Fantastic handlar om hur Ben försöker uppfostra sina sex barn efter att hans fru har varit tvungen att bli inlagd på psykiatrisk klinik. Bens familj är dock inte den vanliga förortsfamiljen. Istället lever de i och av skogen. Barnen får ägna sig åt både fysisk och mental rigorös träning med målet att de ska bli helt självförsörjande. Bens planer slås dock i spillror när han nås av beskedet att hans fru begått självmord. Dessutom vill hans svärfar absolut inte se honom på begravningen. Det är något de ska bli två om...


Regissör och manusförfattare Matt Ross har med Captain Fantastic besvarat frågan om hur nära man kan komma en Wes Anderson-film utan att vara Wes Anderson. Jag gillar Wes Anderson så jag är glad att han lyckades komma väldigt nära. Viggo Mortensen är perfekt i rollen som Ben och Ross manusarbete är utsökt. Manuset fungerar på flera plan med allt ifrån litterära referenser till väldigt smart humor. Samtidigt är det en humor med svärta. Huvuddelen av filmen har en tämligen mörk premiss, men skådespelarna, i synnerhet Mortensen och George MacKay i rollen som familjens äldste son, Bo, tacklar ämnet mycket bra. Framförallt gillar jag slutproduktens syntes mellan två extremer som visar på att man faktiskt kan kompromissa utan att förlora sin själ eller sig själv i processen. Hjärtvärmande film för alla som gillar och/eller är lite av en kuf. 4+ skogsmullar av 5 möjliga.

 


Om Captain Fantastic är mörk på sina ställen är franska Elle fullkomligt nattsvart. Michéle är en framgångsrik affärskvinna och VD för ett spelföretag. Inget verkar kunna rubba hennes hårda fasad och framtoning. Detta ändras när hon blir brutalt attackerad och våldtagen i sitt eget hem. Elle börjar sin egen undersökning om vem gärningsmannen är. Kombinerat med andra personliga problem och en deadline som kryper allt närmre blir Elles problem allt värre. Någon vill henne illa, men frågan är om hon egentligen... gillar det?


Paul Verhoevens version av Phillipe Dejans roman Oh... kommer bli mer omdiskuterad än den redan är. Elles komplicerade förhållande till sex mot sin vilja kan säkert verka osmakligt för somliga, men det psykologiska karaktärsporträtt som Isabelle Huppert målar upp i huvudrollen gör Elle till en så pass mångbottnad karaktär att det är svårt att döma. Karaktären blir en gåta som jag inte vet om jag har något svar till - och jag älskar det!


Huppert gör en enastående roll som Elle. Hon spelar karaktären med lika delar känsla som kall beslutsamhet och beräknande. Som tittare vet man aldrig var man har henne. Hon är vad jänkarna brukar kalla "a woman in peril" men för den saken är hon absolut inte hjälplös. Elle agerar och är proaktiv, samtidigt som hon är ett offer för omständigheter utanför sin kontroll, inte minst med hennes färgstarka familjehistoria. Sexscenerna som skildras är sällan eller aldrig för njutning utan som maktmedel. Det gäller inte bara våldtäkten utan även de övriga exemplen. Det finns en smärta hos så många av karaktärerna så att använda Iggy Pops Lust For Life som ett återkommande tema blir nästan äckligt ironiskt.


Ytterligare en detalj som gör att Elle blir en fantastisk film är spelföretaget som Elle driver. De arbetar på ett riktigt spel som jag har i mitt spelbibliotek. Exakt hur det här hänger ihop med filmproduktionen vet jag inte, men effekten blir att scenerna på kontoret blir väldigt trovärdiga.


Elle är ett måste om du tycker om kvalitetsfilm. Att den inte är nominerad till bästa utländska film är ett tjänstefel. Den knockar alla filmer jag sett i den kategorin än så länge med hästlängder. Det är inte ens nära. 5 när fransk film är bra är den helvetes bra av 5 möjliga.

 

 


Avslutningsvis något lättsammare. Bröderna Coens Hail, Caesar! är en underhållande Hollywood-skröna som inte tar sig själv på för stort allvar. Eddie Mannix är en "fixare" för Capitol Studios under 1950-talets mastodontfilmsprojekt. Under inspelningen av ett bibelepos sett från en romersk centurions ögon (därav filmens titel) får Mannix dock ett svårlöst fall. Filmens stjärna, Baird Whitlock, kidnappas och produktionen stannar av. Därtill måste Mannix lösa alla andra problem som dyker upp i filmstudion.


Det var ett tag sedan bröderna Coen gjorde något riktigt bra och den trenden håller tyvärr i sig. Hail, Caesar! lyckas vara en underhållande film, men ack så splittrad. Manusarbetet skulle behövt en omgång till helt enkelt och fokus borde ha varit på kidnappningshistorien helt och hållet. Det är klart, här finns scener som är väldigt roliga på egna ben, men som helhet lyckas man inte riktigt knyta ihop säcken utan att det känns som en axelryckning.


Nåja, ensemblespelet är bra och gamle Coen-bekantingen George Clooney kan fortfarande vara förvånansvärt rolig. Den som stjäl de scener han är med i är dock lite förvånande Channing Tatum som den dumsnälle westernstjärnan Burt Gurney. Det fina skådespelet i kombination med produktionsdesign att dö för gör ändå Hail, Caesar! till en sevärd film. Dessutom är det ganska skickligt att kunna göra en film som både är ett kärleksbrev som ett långfinger åt Hollywood. Betyg: 3 svärd- och sandalepos av 5 möjliga

Av Ulf - 20 februari 2017 01:11

 

Regi: Morten Tyldum

Manus: Jon Spaihts

Medverkande: Jennifer Lawrence, Chris Pratt, Michael Sheen mfl.

Produktionsbolag: Original Film/Company Films/Start Motion Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1355644/

 

Först en liten disclaimer: Jag har alltid försökt ge varje Oscarsnominerad film en egen recension. Det kommer jag inte hinna med i år. För mycket avlönat jobb helt enkelt. Därför kommer jag ge de filmer som är nominerade i mer än en klass egna poster medans de övriga, i den mån jag hinner med, kommer samlas i poster om tre filmer.

 


Generationsskeppet Avalon är på väg till kolonin Homestead II med 5 000 passagerare. När mekanikern Jim Preston vaknar upp från sin stasiskapsel borde han ha färdats i 120 år. Jim blir snart varse om att det gått knappt 30 år. Ensam på ett skepp mitt ute i ingenstans försöker Jim sysselsätta sig bäst han kan, men längtan efter mänskligt sällskap blir för stark. I ett svagt ögonblick väcker han en medpassagerare, Aurora. Fast något verkar vara fel med skeppet - och hur berättar man för någon att man genom att väcka dem i princip bestulit dem på deras liv?

 

 

Rymdskepp och Jennifer Lawrence. Jag borde älska den här filmen. Det gör jag också - bitvis. Passengers är en salig blandning av högt och lågt. Chris Pratt och Lawrence sköter sig helt okej i huvudrollerna, även om det inte är några av deras bästa roller på lång väg. Det är istället specialeffekterna och designen som spelar den riktiga huvudrollen. Avalon har en design som för tankarna till både 2001: A Space Odyssey (1968) och till viss mån även estetiska val från spelserien Mass Effect. Inspirationen från Stanley Kubrick görs ännu tydligare i den bar där karaktärerna spenderar mycket tid. Den är slående lik baren från The Shining (1980), komplett med en "speciell" bartender.

 

Det som i viss mån sänker filmen för mig är dock manuset. Det etiska dilemmat som Jim ger sig själv om han ska väcka Aurora eller inte är intressant, men ställs aldrig riktigt på sin spets. När känslorna ska utforskas börjar saker och ting istället explodera. Det kanske är det mest säljande sättet att göra sin film på, men jag skulle väldigt gärna sett att de benade upp sin situation desto tydligare. Likaså är det mycket av vetenskapen i filmen som helt enkelt inte riktigt håller, exempelvis om relativitetsteori. Slutligen, när Jim och Aurora ställs inför ett val i slutet finns det logiska lösningar som de aldrig ens diskuterar. När varken känslospelet eller vetenskapen får utrymme är det minst sagt irriterande.

 

Passengers må inte vara en perfekt film, men den fungerar mer än väl som popcornunderhållning. Med lite mer arbete hade den dock kunnat bli mycket bättre.

 

Betyg: 3 puckade val av 5 möjliga

Av Ulf - 18 februari 2017 14:35

 


Regi: Peter Berg

Manus: Matthew Michael Carnahan & Matthew Sand (baserat på en artikel av David Barstow, David Rohde och Stephanie Saul)

Medverkande: Mark Wahlberg, Kurt Russell, John Malkovich mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures/Closest to the Hole Productions/Leverage Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 107 min

Land: USA/Hong Kong

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1860357/

 

I april 2010 inträffade den värsta oljekatastrofen i USA:s historia. BP-ägda Deepwater Horizon exploderade under när rören inte kunde hantera det enorma tryck de utsattes för och miljontals fat olja läckte ut i havet. I Peter Bergs dramatisering av händelseförloppet får vi följa chefsingenjören Mike Williams och hans kamp att rädda både sig själv och sina arbetskamrater.

 

Jag gillar Peter Berg. Istället för att gapa över för mycket med sina filmer brukar han välja en enskild händelse och beskriva den väldigt väl. För mig, som inte kan skilja ett oljefat från ett tefat, var Deepwater Horizon en inblick i oljeborrarnas vardag och de faror de utsätts för.

 

Berg har återigen använt sig av Mark Wahlberg som sin leading man. Varför ändra ett vinnade koncept? Wahlberg är som alltid bra utan att glänsa. Han gör sig väldigt bra som en everyman och stjäl inte strålkastarljuset från filmens verkliga stjärna - specialeffekterna. Jag trodde knappt det var sant när jag läste det, men det allra mesta i den här filmen är gjort med praktiska effekter.

 

Istället för att datorrendera fram Deepwater Horizon och nöja sig med att bygga scenografi till ett antal förutvalda platser byggde man helt enkelt en skelettartad replika av hela skrället! Och vad gör man när man byggt upp något så pass stort? Man spränger det givetvis! Mycket imponerande specialeffeksarbete i en tid där vi vant oss vid att det mest görs i efterproduktion.

 

Specialeffekter gör dock inte en film och jag saknar en del här för att kunna ge den högre betyg. Framförallt skulle filmen tjänat på att vara längre, med lite mer fokus på BP som koncern och karaktärsutveckling. Även efterspelet skulle vara intressant att få ta del av. Det låter kanske som att jag säger emot mig själv, men Bergs vilja att beskriva en kortare händelse både hjälper och stjälper filmen. Jag känner att det finns mer att berätta här, men vem kommer någonsin bygga upp en fullskalig modell för att spränga den i luften igen? Som det är nu blir Deepwater Horizon en underhållande katastroffilm som har lite mer hjärna än sina fiktiva kusiner.

 

Betyg: 3 brinnande vattenytor av 5 möjliga

Av Ulf - 17 februari 2017 17:00

 

Regi: Pablo Larraín

Manus: Noah Oppenheim

Medverkande: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig mfl.

Produktionsbolag: Jackie Productions/Wild Bunch/Fabula mfl.

År: 2016

Längd: 100 min

Land: USA/Chile/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1619029/

 

Dallas, 1963. John F. Kennedy mördas under sitt valmöte och USA får ett nationellt trauma. Vad som sällan har berättats är historien om Jackie Kennedy, USA:s first lady och fru till JFK. Pablo Larraín utforskar här Jackies handlingar och förmodade sinnestillstånd under dagarna som ledde upp till begravningen.

 

Årets Oscarsgala verkar drunkna i filmer om amerikansk nutidshistoria. Som jag beskrivit i diverse recensioner innan har jag med glädje sett ett fokus på perioden efter 60-talet. Därför kommer Jackie lite som en blöt papperspåse och återberättar samma händelser vi sett tusen gånger innan.

 

Det borde egentligen inte vara på det här viset. Jag trodde och hoppades på en komplett biografi om Jackie, men jag har sällan sett en film som visar så lite av huvudrollens motivation i förhållande till något eller någon annan än hennes make. JFK:s spöke ligger så att säga tungt över manuset och jag fick inte reda på något om Jackie Bouvier. Hennes karaktär målas upp som hon var en Kennedy och inget annat.

 

Istället för att göra en komplett inventering av hennes tidiga liv, åren med JFK och sen eftermälet fokuserar manuset på mordet och direkt efterföljande dagar. Visst, det är svårt att hitta en mer dramatisk händelse att göra film om, men för någon som bara vet the cliff notes om Jackies tidigare liv fick jag inte någon större insikt i henne som person. Då har man också misslyckats med sin biografi. Filmen hade med fördel kallats "The First Lady". Det är inte Jackie som är huvudpersonen, även om filmen bär hennes namn, utan det är positionen hon höll. Tråkigt.

 

Natalie Portman pendlar mellan att vara riktigt bra till att ha stora problem med dialekten hon lagt sig till med. När hon använder denna låter det rent ut sagt för jäkligt och replikerna krystas fram. Tekniskt är det en adekvat film med sin höjdpunkt i det väldigt välskrivna soundtracket. Jackie är tyvärr ändå en gäspning av tidigare visat material. Det här borde ha blivit bättre.

 

Betyg: 2 first ladies av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards