Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2017

Av Ulf - 18 januari 2017 16:45

 

 

 

 

Regi:  Barry Jenkins

Manus: Barry Jenkins

Medverkande: Mahershala Ali, Shariff Earp, Duan Sanderson mfl.

Produktionsbolag: A24 & Plan B Entertainment

År: 2016

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4975722/

 

Under tre olika tidsperioder får vi följa hur Chiron, en ung man i ett socialt utsatt område i Miami, växer upp och försöker hitta sin plats i samhället. Chiron måste som en väldigt tillbakadragen och blyg kille lära sig att förhålla sig till den machismokultur som råder i hans omgivning, samtidigt som han försöker greppa sin egen identitet som homosexuell.

 

Det går tio på dussinet av coming-of-age-dramas runt Oscarstider. Ofta är de tämligen lätta att förpassa till kategorin "bra, men välbekant". Sen kommer dock den handfull filmer i genren, såsom Boyhood (2014), som gör något nytt och fräscht. Moonlight passar även den in i denna kategori. Där Boyhood var en ganska ljus uppväxtskildring är dock Moonlight allt annat än ljus. Chirons historia om hur han växer upp med en crackberoende mor och en nästan handikappande blygsel gräver sig djupt in under skinnet och stannar där. Precis när man tror att saker och ting börjar ljusna tar de ytterligare en vändning för det värre. Moonlight är ingen hoppfull historia direkt, men ack så bra.

 

Barry Jenkins har skrivit ett bra manus där tittaren inte skrivs på näsan trots de jobbiga ämnena. Det är dock i registolen som Jenkins lyser som starkast. Moonlight är ett gott exempel på att en film inte behöver ha miljardbudget för att se förbaskat bra ut! Jenkins använder sin i sammanhanget blygsamma budget (fem miljoner dollar) för att göra en film som slår de flesta andra rullar från 2016 på fingrarna när det gäller arbete med färg, klippning och användande av musik. Det är ett bevis på att pengar inte kan köpa smak. Jenkins gör mycket med små medel och jag älskar varenda sekund av det.

 

Skådespelarna är även dessa bra, i synnerhet de tre skådespelare som porträtterar Chiron under olika åldrar. Om jag ska välja en av dessa blir det Trevante Rhodes som spelar Chiron under filmens avslutande tidsperiod. Rhodes lyckas kombinera ett utseende som för tankarna till Luke Cage med en känslighet som man inte är van att se stora biffiga killar visa. Kontrasten blir slående, inte minst i scenerna där han, utan att egentligen säga ett ord om det, till slut konfronterar sin sexualitet tillsammans med barndomsvännen Kevin.

 

Jag har sett åtskilliga uppväxtskildringar av det här slaget, men sällan med så här teknisk kompetens eller kärlek för berättandet. En tungviktsutmanare till många priser på Oscarsgalan och något du bör se.

 

Betyg: 4+ imitationsakter av 5 möjliga

Av Ulf - 14 januari 2017 15:57

 


Regi:  Denis Villeneuve

Manus: Eric Heisserer (baserat på Ted Chiangs kortroman Story of your life)

Medverkande: Amy Adams, Jeremy Renner, Forrest Whitaker mfl.

Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment/FilmNation Entertainment/Lava Bear Films mfl.

År: 2016

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2543164/

 

Dr. Louise Banks kämpar för att komma på fötter efter sin dotters död samtidigt som hon arbetar som lingvistikprofessor. Louise liv förändras dramatiskt när tolv stycken linsformade objekt dyker upp till synes från ingenstans på slumpmässiga platser i världen. Efter att ha blivit rekryterad av armén för att hjälpa till med kommunikationerna står det klart att skeppen är mänsklighetens första bekräftade utomjordiska kontakt. Men varför är de egentligen här och hur kan vi ens börja förstå dem?

 

Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick jag äntligen sett Arrival. Av någon anledning har SF i Lund slutat visa filmen på helgerna. Jag förstår om det inte är den publikmagnet som ni hade förväntat er, men kom igen, kommers kan inte vara allmänrådande när det gäller en av förra årets mest omtalade filmer! Arrival låg precis i min intressesfär också. Det var science fiction, språk och en mycket lovande regissör i Denis Villeneuve. Därför är jag något besviken att jag lämnade salongen med ett "meh".

 

Det bra först; Arrival är en välspelad och mycket tekniskt kompetent film. Amy Adams är bra i huvudrollen och musiken från isländske kompositören Jóhann Jóhannsson är som alltid magisk. Fotot är bra, uppbyggnaden bra, men sen händer det - efter att ha varit ett tämligen originellt manus ägnade jag den sista kvarten mest åt att sucka. Det är inte det att manuset blir katastrofalt eller något, men det faller tillbaka på väldigt överanvända teman när det kommer till den här typen av science fiction. När huvudkaraktären sen också gör ett av de mest egoistiska val jag kan tänka förlorar jag all form av sympati för henne.

 

Fram tills den sista kvarten är Arrival nära en fullpoängare, men ändå inte riktigt där. Om man läser andra recensioner så antingen prisar recensenten tempot eller blir irriterad av det. Jag ligger någonstans i mitten. Filmen hade lätt kunnat kortats en halvtimme utan problem, men samtidigt blev jag inte uttråkad på något sätt. Jag brukar kalla det för Ang Lee-sjukan - att ta ett kort källmaterial och sen dra ut det så långt det går innan det brister. Jag är inte alltför imponerad av detta arbetssätt.

 

Arrival blev en besvikelse, men jag sätter ändå ett relativt högt betyg. För folk som inte är lika bevandrade inom science fiction som undertecknad skulle det nog vara ytterligare ett snäpp upp på betygsskalan. Jag har helt enkelt sett och läst det här förut lite för många gånger.

 

Betyg: 3+ svarta linser av 5 möjliga

Av Ulf - 12 januari 2017 21:09

 


Regi: Maren Ade

Manus: Maren Ade

Medverkande: Sandra Hüller, Peter Simonischek, Michael Wittenborn mfl.

Produktionsbolag: Komplizen Film/Coop99 Filmproduktion/KNM mfl.

År: 2016

Längd: 165 min

Land: Tyskland/Österrike/Rumänien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4048272/

 

När Winfrieds älskade hund dör bestämmer han sig för att hälsa på sin mycket ambitiösa affärskvinna till dotter i Rumänien. Dottern, Ines, oroar Winfried med sin glädje- och håglöshet, något som han kopplar samman med det stressiga liv hon lever. När han är på väg hem till Tyskland vänder han och kommer tillbaka som "Toni Erdmann", en karaktär som Winfried spelar så väl att han lyckas bli coach till Ines chef...

 

I nästan ett års tid har jag hört sagolika recensioner om den här filmen. Superlativen har staplats ovanpå varandra och den har hyllats i både Cannes och på de andra europeeiska festivalerna. Efter att ha sett Toni Erdmann måste jag ifrågasätta min verklighet. Är det jag eller världen som blivit galen?

 

Det här är en av de långsammaste museringar jag någonsin sett om en förälders förhållande till sitt barn. Såld som en komedi är det extremt långt mellan ens fnissen när Winfried/Toni drar igång med förlegad rekvisitakomedi som mest får en att ta sig för pannan. Det här är "pappahumor" på en nivå som är så låg att inte ens göteborgarna hade skrattat. En scen involverar en pruttkudde. I shit you not...

 

Jag ser vad Maren Ade försöker gör med sin film. Genom att kasta in "Toni" i Ines liv vill hon skapa en kontrast mellan dotterns hyperseriösa arbete och Winfrieds låt-gå-attityd. Winfried vill att hans dotter ska släppa loss och ha roligt. Ines är dock en av de kallaste och mest ointressanta karaktärer jag sett på mycket länge. Filmens emotionella final hade kunnat ändra på detta - om det inte vore för att filmen klockar in närmre tretimmarsstrecket än det vid två.

 

För att berätta en historia på 165 minuter krävs det ett epos, en berättarteknik, intressanta karaktärer och riktiga storylines. Toni Erdmann liknar mest valfri Jerry Lewis-film på det tyngsta nedåttjack du kan hitta. Det är så förbaskat långsamt och träigt att om jag inte hade befunnit mig på en plats där jag inte hade något annat att göra (långfärdståg) hade jag troligen gett upp. Den klarar sig undan nollan på grund av goda skådespelarinsatser mer än något annat, men det här är riktigt uselt. Undvik.

 

Betyg: 1 löstandstysk av 5 möjliga

Av Ulf - 9 januari 2017 19:21

 


Regi: Jeff Nichols

Manus: Jeff Nichols

Medverkande: Ruth Negga, Joel Edgerton, Will Dalton mfl.

Produktionsbolag: Raindog Films & Big Beach Films

År: 2016

Längd: 123 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4669986/

 

Att gifta sig utanför sin "ras" var inte det lättaste man kunde göra i Virginia på 1950-talet. Richard Loving gifter sig därför med sin Mildred i angränsande stat. De blir snart varse om att även om äktenskapet gäller där de gifte sig så bryter de mot Virginias segregationslagar. Vad som tar vid är en tio år lång kamp för att få bo tillsammans på det ställe de själva valt.

 

Loving är ett bra exempel på en viktig historia som behöver berättas bättre. Det tillhör det mest ojämna jag sett på sistone och det gör inte filmen några tjänster direkt. Ruth Negga är väldigt bra i den kvinnliga huvudrollen som Mildred. Hon spelar med små medel men lyckas förmedla stora känslor. Hon har mycket riktigt också vunnit flertalet "mest lovande nykomling-priser" för den här rollen, vilket hon förtjänar. Än mer imponerande blir hennes prestation när man betänker att hon får spela mot en levande vägg - Joel Edgerton.

 

Det finns underspel, medvetslöshet, koma och sen kommer Edgerton i Loving. Jag brukar gillar Edgerton (eller i alla fall tycka att han är klart över medel), men jag vet inte riktigt vad han håller på med här. Det är klart att det är vanskligt att porträttera en verklig person som något annat än hen var, men jag skulle tro att även om den riktige Richard Loving kanske var stoisk så måste han ändå uttryckt något med mimik eller tonläge i rösten. Edgerton reagerar inte på något. Han brusar aldrig upp eller höjer ens rösten åt orättvisorna han och hans fru utsätts för. Trillade han ner i valiumgrytan när han var liten?

 

Hur som helst skulle jag tro att Edgertons träbock till karaktär i mångt om mycket är regissör/manusförfattare Jeff Nichols skapelse. Hans tidigare filmografi har tydligt visat att han är ett stort fan av minimalism. Problemet är att minimalism inte funkar under 123 minuter i en berättelse som handlar om känslor och diskriminering. Loving är en tekniskt kompetent film på övriga plan, men med en Negga som förgäves försöker väcka liv i sin motspelare blir det här bara godkänt. Det finns en riktigt bra story här, men den berättas tyvärr ganska dåligt.

 

Betyg: 2+ valiumkapslar åt Edgerton av 5 möjliga

Av Ulf - 6 januari 2017 21:15

 


Regi: Tom Ford

Manus: Tom Ford (baserat på Austin Wrights roman Tony & Susan)

Medverkande: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Aaron Taylor-Johnson mfl.

Produktionsbolag: Artina Films/Focus Features/Fade to Black Productions mfl.

År: 2016

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4550098/


Susan Morrow kämpar med sitt andra äktenskap samtidigt som hon driver ett framgångsrikt konstgalleri. En dag får hon ett paket med ett manuskript skrivet av hennes ex-make, Edward, som hon inte pratat med på drygt 20 år. Susan blir helt uppslukad av romanen, men inser snart att Edward har använt inte så lite inspiration hämtad från deras uppbrott...


Screeners till Oscarsgalan börjar äntligen trilla in i dropboxen och jag kunde inte vara gladare! De är rätt sena i år, vilket har sin förklaring i förra årets läcka där i princip alla filmer som kunde tänkas bli nominerade fanns för nedladdning på piratsajterna redan i mitten på december. Hur som helst ska det blir kul att kunna sätta igång lite med det årliga Oscarsprojektet. Jag kunde heller inte ha fått en bättre början. Nocturnal Animals är en solklar femma och något av det mest drabbande jag sett på länge.


Jake Gyllenhaals bästa rollprestationer är när han spelar psykiskt lidande. Han har hittat sin nisch där och hans huvudroll i Nocturnal Animals är inget undantag. Dock är det inte Gyllenhaal som är allra bäst. I en film med inte mindre än fyra Oscarsnominerade skådespelare är det mycket svårt att peka på vem som är bäst. Efter mycket funderande står valet mellan Amy Adams i den kvinnliga huvudrollen och Aaron Taylor-Johnson som den huvudsaklige skurken, Ray. Taylor-Johnson, sedan tidigare mest känd för sin huvudroll i Kick-Ass (2010), är magnifikt obehaglig.


De fina skådespelarinsatserna kompletteras med ett väldigt välskrivet manus. Tom Ford har lyckats väva en historia inne i en historia så skickligt att det ibland är svårt att se vart den ena slutar och den andra tar vid. Den inom-fiktiva berättelsen är ett hårdkokt och rörande thrillerdrama som hade varit en bra film i sig själv. Nu står den sida vid sida om ett trovärdigt kärleksdrama som mynnar ut i obehag när kopplingar görs till Tonys bok. Kort sagt, manuset skriver inte tittaren på näsan utan vill helst lura oss att godta saker för att sedan ställa dem på sin spets. Detta görs med mycket små medel och rörelser. Det är inte några stora plot twists det handlar om utan är mer subtilt än så. Mycket, mycket bra. 


Blott Fords andra film som regissör och manusförfattare bådar Nocturnal Animals väldigt gott inför framtiden. Nu hoppas jag det inte tar sju år till innan hans nästa film. Det här är nämligen fantastiskt bra!


Betyg: 5 förtäckta hot... eller? av 5 möjliga

Av Ulf - 29 december 2016 17:54

 


Regi: David Mackenzie

Manus: Taylor Sheridan

Medverkande: Ben Foster, Chris Pine, Jeff Bridges mfl.

Produktionsbolag: Film 44/OddLot Entertainment/Sidney Kimmel Entertainment

År: 2016

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2582782/


Bröderna Tanner och Toby har kläckt en bra plan för bankrån. Genom att slå till mot mindre kontor tidigt på morgonen och endast ta sedlar som inte kan spåras börjar de bygga upp en ansenlig summa pengar. Frågan är bara varför Toby, aldrig tidigare straffad, har dragit igång en rånturné tillsammans med sin kriminellt belastade bror? Texas Rangers-veteranen Marcus Hamilton är dem snart på spåren, men handlar brotten om ren girighet eller går det djupare än så?


Hell Or High Water är en tidskapsel för USA år 2016. Överallt märks arbetslöshet och lånekaruseller som gynnar bankerna men inte den enskilde spararen. Det är också detta som gör den här filmen till något utöver det vanliga i kriminalhistorier. Vem är egentligen protagonisten i den här historien? Kan vi verkligen beskylla bröderna Howard för vad de gör när de handlar i desperation? Taylor Sheridan följer upp fjolårets hårdkokta kriminaldrama Sicario med liknande moralisk ambivalens och jag kommer definitivt hålla koll på filmer med hans manus i fortsättningen. Sheridan har ett öga för trasiga människor som imponerar.


Imponerar gör också soundtracket. Delvis skrivet av personlige favoriten Nick Cave är det ett americana-doftande sound som passar perfekt till de dammiga Texasvägarna. Skådespelarinsatserna är även dessa väldigt fina med Chris Pine i en ganska otypisk roll och en Jeff Bridges i högform. Bridges har redan hunnit få ett antal nomineringar för sin roll och jag skulle inte bli förvånad om han även kniper en Oscarsnominering för tolkningen av den grånade Texas Rangern Hamilton.


Hell Or High Water är en väldigt bra film som är regissören David Mackenzies främsta verk hitintills. Om du vill se tät action med både hjärta och hjärna är det ett väldigt bra val.


Betyg: 4 begravda bilar av 5 möjliga

Av Ulf - 19 december 2016 15:48

 


Varför den japanska postern? Jo, när starwars.com endast har högupplösta bilder på över 5 MB tyckte jag det var lite overkill...

 

Regi: Gareth Edwards

Manus: Chris Weitz & Tony Gilroy

Medverkande: Felicity Jones, Diego Luna, Donnie Yen mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Walt Disney Studios Motion Pictures/Allison Shearmur Productions mfl.

År: 2016

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3748528/


Imperiet tar ett allt hårdare grepp om galaxen, men saknar det sista avgörande vapnet som en gång för alla skulle göra dem till härskare över stjärnorna. Den före detta imperieingenjören Galen Erso har gömt undan sig själv och sin familj på en avlägsen planet då han vet vad det kan betyda om han blir tillfångatagen och tvingas att arbeta på vapnet. När Galen ändå tillfångatas lämnas hans dotter, Jyn, att klara sig själv. Cirka 15 år senare får hon möjligheten att äntligen ta hämnd och kanske hjälpa till att rädda galaxen på vägen.


Satt mellan episod 3 och 4 av Star Wars-sagan har Rogue One en rejäl uppförsbacke att klättra redan från start. Minnet av de underväldigande prologfilmerna och som väg in till den fantastiska del 4 väger tungt på filmen. Jag hade inte alltför höga förhoppningar eftersom filmer där man vet hur allt ska sluta sällan brukar engagera mig nämnvärt. Förra årets Star Wars Episode VII: The Force Awakens fick dessutom en lite för generös recension av mig. När jag sett om filmen landar den på en bekväm svag fyra och ja, det är stor skillnad mellan 4- och 4+ i min bok. Rogue One är inte heller den en femma, men tar ändå platsen som tredje bästa film i serien från förra årets rulle.


Rogue One är en ojämn film. Den börjar fantastiskt med storspelande Mads Mikkelsen och Ben Mendelsohn för att sen tappa rätt mycket i form av uppbyggnad. Det är väldigt mycket planethoppande fram och tillbaka. Jag antar att detta ska ge en skala över hur stort Star Wars-universumet faktiskt är, men vissa utflykter känns mest onödiga. Det ger andra akten ett splittrat intryck. När vi dessutom har en totalt överspelande Forest Whitaker som tar plats började jag skruva lite på mig i salongen. Det som räddar den andra akten är introduktionen av seriens bästa droid än så länge, K-2SO. Alan Tudyk levererar K-2:s repliker perfekt och blir filmens stora comic relief. Och comic relief behövs - Rogue One är mycket mer av en rak krigsfilm än vi är vana vid att se gällande Star Wars och det är på gott och ont. Felicity Jones och Diego Luna är adekvata i kvinnlig respektive manlig huvudroll, men handen på hjärtat hade de kunnat plocka in vilka skådespelare som helst att fylla de rollerna. De är okej, varken mer eller mindre.


Filmens tredje akt bjuder på kanske det största slaget i franchisens historia. Det är ömsom vin och ömsom vatten. Alla scener som utspelar sig på marken är fantastiskt spännande och välgjorda, men det förvånar mig ännu en gång att man inte kan göra en vettig rymdstrid i Star Wars längre! Det är snabba klipp, explosioner utan andrum och slutklämmen är förbaskat löjlig. Jämför detta med den infernaliskt spännande uppbyggnaden i slutstriden i del 4 och den lämnar mycket över att önska. Det vägs dock upp till okej scener ändå med några inslag som långtida fans säkert lägger märke till. Jag ska inte avslöja vad de är, men det är något riktigt, riktigt häftigt. När filmen sen avslutas med kanske en av de bästa scenerna i franchisen får jag ändå kapitulera - det här är en mycket bra film.


Mycket av förhandssnacket har handlat om hur man plockat tillbaka en karaktär från de döda - inte bara i Star Wars-universumet utan även från vår verklighet. Peter Cushing "repriserar" sin roll som Grand Moff Tarkin trots att han varit död sedan 1994. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det här. Det vore fullkomligt ologiskt att inte ha med karaktären i filmen, men samtidigt är CG:n inte riktigt där än. Guy Henry har dock studerat Cushings karakteristiska röst väldigt väl och om jag ska fria eller fälla måste jag nog välja det förstnämnda. Den andra CG-karaktären hade jag helst sluppit dock.


På tal om röstskådespelare återvänder James Earl Jones till sin paradroll som Darth Vader. Vader har inte särskilt mycket tid på skärmen i Rogue One, men den tid han har använder han desto bättre. Detta är i princip första gången vi ser Vader "go full Sith". Nej, gnällspiken med emo-sminkningen i episod 3 räknas inte.


Nämnas bör också Donnie Yen och Wen Jiang. Med inte så lite inspiration ifrån en viss japansk filmserie stjäl Yen föga förvånande de fightingscener han är med i. Hans samspel med Jiang är också mycket, mycket lyckat.


Med god regi av Gareth Edwards (som jag inte varit särskilt imponerad av tidigare) och en vidareutveckling av John Williams klassiska musik av Michael Giancchino blir Rogue One en högtidsstund för alla fans av franchisen. När manuset dessutom täpper till kanske den största logiska luckan i hela serien kan jag bara applådera. Så länge filmerna håller den här klassen får Disney gärna fortsätta pumpa ut en om året.


Betyg: 4 skitarga siths av 5 möjliga



 

Av Ulf - 14 november 2016 12:00


Regi: Clint Eastwood

Manus: Todd Komarnicki (baserat på Chesley Sullenberger & Jeffrey Zaslows bok Highest Duty)

Medverkande: Tom Hanks, Aaron Eckhart, Valerie Mahaffey mfl.

Produktionsbolag: Flashlight Films/Village Roadshow Pictures/Warner Bros. mfl.

År: 2016

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3263904/


Chesley Sullenberger blev världskändis över en natt när han tvingades nödlanda ett passagerarflygplan på Hudsonfloden i New York. I och med det anmärkningsvärda flygstuntet lyckades kapten Sullenberger, eller Sully som han blev känd som, rädda samtliga passagerare och icke att förglömma att ett flygplan kraschlandade mitt i New York. Här hade historien om Sully kunnat sluta, men i och med rigorösa säkerhetsutredningen börjar frågetecken hopa sig. Hade han faktiskt kunnat landa planet på en flygplats istället?


Historien om Sully var verkligen en av 2009 års solskenshistorier och kapten Sullenberger förtjänar allt beröm han kan få. Den extrema kyla han hanterade situationen med och helt lugnt konstaterade att "we'll be in the Hudson" gav ett nytt ansikte till att göra sitt bästa under press. När historien nu blivit film finns det dock ett stort problem - sen då? Vad hände efter den spektakulära händelsen och hur toppar man det? Svaret är att man inte gör det.


Clint Eastwoods behandling av historien lämnar en del övrigt att önska. Tom Hanks är alltid Tom Hanks och gör en bra roll. Filmen är överlag mycket välspelad, men det stora problemet är att förutom Sully får vi egentligen aldrig komma någon in på livet. Det är en biografisk film utan att vara särskilt biografisk. Delar av Sullys liv som kunde fått mycket mer plats, såsom hans karriär som stridspilot, skyndas snabbt förbi till förmån för ett "rättegångsdrama" utan egentlig insats. Jag vet inte mer om Sully efter 96 minuters film än vad jag visste innan. Därför är det också svårt att bli riktigt engagerad. Det finns bra scener här och jag skulle verkligen vilja tycka om den här filmen mer än vad jag gör. Med ett märkligt fokus blir det här dock mest en bagatell. En välspelad sådan och med fina specialeffekter (såsom den hisnande flygningen i New Yorks innerstad), men inte något jag kommer komma ihåg om några månader direkt. Eller jo, eftersom det är Hanks och Eastwood kan vi räkna med några Oscarsnomineringar.


Betyg: 2+ piloter med freon som blod av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards