Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2017

Av Ulf - 12 augusti 2016 14:30

 


Regi:  Jon Favreau

Manus: Justin Marks (baserat på Ruyard Kiplings böcker)

Medverkande: Neel Sethi, Bill Murray, Ben Kingsley mfl.

Produktionsbolag: Fairview Entertainment/Moving Picture Company (MPC)/Walt Disney Pictures

År: 2016

Längd:  106 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns:  11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3040964/


Att påstå att större delen av den svenska befolkningen är bekanta med åtminstone någon variant av den här historien vore överflödigt. The Jungle Book är först och främst en re-make av Disneys animerade film från 1967, men ändå med betydande inslag från Kiplings originaltext. Ramberättelsen är sig lik - Mowgli uppfostras av en vargstam och allt är frid och fröjd tills den människohatande tigern Shere Khan får nys om detta. I ett försök att hålla Mowgli säker sätter han och pantern Bagheera iväg till människobyn. Mowgli är inte alltför entusiastisk över idén, men när de två skiljs åt efter en attack av Shere Khan måste han lära sig klara sig själv i jungeln... eller med hjälp av en viss björn.


The Jungle Book är ett matinéäventyr om jag någonsin sett ett. Med största delen av inspirationen från tidigare animerade film tuffar historien på utan något större att anmärka på. Dessvärre finns det inte heller något större att glädjas åt. Neel Sethi är helt okej i rollen som Mowgli, men glänser inte. De flesta av röstskådespelarna gör dock ett väldigt bra jobb, i synnerhet Bill Murray som Baloo och Idris Elba som Shere Khan. Manuset lånar inte så lite av en annan Disneyfilm, The Lion King (1994), med flera bildrutor i princip lyfta direkt från nämnda film.


Det är egentligen bara en röstskådespelare som inte gör särskilt bra ifrån sig. Alltså, jag älskar Christopher Walken, men det måste skett någon kollektiv hjärnhärdsmälta när man gav honom i uppdrag att ge King Louie röst. Walken gör någon slags variant av Kurtz från Apocalypse Now (1979) komplett med det skuggspel som användes till Marlon Brando.


Problemet med The Jungle Book är att den känns alldeles för välbekant. Det är klart, den är tänkt för en ny generation filmdiggare, men för mig som är uppvuxen med Disneys animerade dito blir det ofta ganska långa transportsträckor. Med en makalöst ful CG-djungel blir jag också lite trött och börjar snegla mot filmhyllans DVD av filmen från 1967. Men, för någon som aldrig sett den här historien tidigare så är den väl så god som många andra adaptioner. Själv ser jag hellre om den animerade igen.


Betyg: 3 kolonialismen och rasismen är i alla fall till största del borta av 5 möjliga



ANNONS
Av Ulf - 6 augusti 2016 20:20

 


Regi:  David Ayer

Manus: David Ayer

Medverkande: Will Smith, Margot Robbie, Jared Leto mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Comics/DC Entertainment mfl.

År: 2016

Längd:  123 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1386697/


STATEMENT: Av olika anledningar har bloggens sida på Facebook placerats i malpåse i cirka två veckor. Bloggen kommer dock uppdateras som vanligt. END STATEMENT.


Efter att jag var tvungen att såga Batman v. Superman (2016) längs fotknölarna förväntade jag mig inte särskilt mycket av Suicide Squad. Serien må vara bra och jag såg fram emot att se en lite mer vuxen DC-film igen, fjärran från operettfjärten som var tidigare nämnda film. Tyvärr fick jag precis vad jag väntade mig.


För den som inte är bekant med källamaterialet är Suicide Squad lite av DC Comics all-star team när det kommer till superskurkar. USA:s regering beslutar sig för att genom teknisk kontroll (lyd oss eller go boom) skicka en grupp superskurkar på allsköns farliga uppdrag med motivationen att kunna få sina straff förkortade. David Ayer är duktig på coola karaktärspresentationer... och gör det till förbannelse i den här filmen. Istället för att ha inarbetade karaktärer för den icke-serieläsande publiken, så som Marvel gjort med sina solofilmer innan ensemblediton, har man en mängd karaktärer att presentera. Och ja, karaktärsporträtten, med ett lysande undantag som vi kommer till, är bra, men det blir för mycket information efter varandra utan att något egentligen händer. Här är en radikal idé: Strunta i presentationerna överhuvudtaget. Låt den nyfikna publiken leta upp mer info om de karaktärer som fascinerar dem och bara kör igång matinéäventyret.


För Suicide Squad är verkligen ett matinéäventyr. Inget ont om sådana, men i ordet ligger också associationen att vara familjeanpassad från kanske 11 år och uppåt. I de flesta delar av världen med åldergränser ligger också åldergränsen mellan 12 - 13 år. Varför jag nämner det? Av en enkel anledning - karaktärerna må vara bra, men de har blivit alldeles för rumsrena. Jämför exempelvis med Deadpool (2016) som gav blanka fan i de yngre ålderskategorierna och körde fullt ut. Manuset i Deadpool är ganska tunt, men eftersom man låter karaktären spela ut blir den fantastiskt underhållande. I Suicide Squad är karaktärerna bra presenterade, men är tämligen... kastrerade. Jag pratar så mycket om karaktärerna som jag gör eftersom filmen är i total avsaknad av narrativ struktur.


Nu kanske jag är lite elak - det finns en historia här, men den är så valhänt berättad att jag mest skakade på huvudet. I grund och botten löper en av medlemmarna i gruppen amok och de andra måste stoppa hens framfart. Kombinera detta med en mycket mer intressant bihandling om Harley Quinn och Jokern så känns det som filmen missar målet större delen av tiden. Med ordvitsen absolut medveten är det istället Deadshot (Will Smith) som blir den centrala karaktären i gruppen. Smith är bra, men jag skulle hellre sett mer fokus på Harley Quinn (Margot Robbie) som stjäl varenda scen hon är med i. Faktum är att hela ensemblen är minst bra upp till fantastisk i Robbies fall. Alla utom en. Jared Leto gör den värsta version av Jokern jag någonsin sett. Han har för det första inte rätt utseende och för det andra så är hans rolltolkning egentligen bara en väldigt blek kopia av Heath Ledgers version. Ledger verkade i sina bästa stunder galen på riktigt och det gjorde hans Joker mycket mer intressant. Jack Nicholson Joker var den klassiske maffiasnubben som egentligen bara behövde vara Nicholson för att vara en bra Joker. Om vi tittar ännu längre tillbaka var Ceasar Romeros Joker en mer gentlemannamässig variant av clownen. Leto? Han ser ut som han har tagit på sig för stora skor helt enkelt.


Till syvende och sist är Suicide Squad en underhållande film i omgångar. Den har sina ljusglimtar, absolut. Dessvärre är den inte vad DC behövde. De behövde att Suicide Squad skulle bli deras motsvarighet av Guardians Of The Galaxy (2014) - en lättsam ensemblefilm som både kritiker och publik gillade. Nu är det ytterligare en produktion som stinker av Zack Snyders inkompetens. Även om betyget blir godkänt är det här troligen den sista DC-film jag ser på bio - i alla fall med rådande "kreativa" team.


Betyg: 2 missade tillfällen av 5 möjliga



ANNONS
Av Ulf - 18 juni 2016 22:21

 


Regi:  Yorgos Lanthimos

Manus: Yorgos Lanthimos & Efthymis Filippou

Medverkande: Colin Farrell, Rachel Weisz, Léa Seydoux mfl.

Produktionsbolag: Film4/Irish Film Board/Eurimages mfl.

År: 2015

Längd: 119 min

Land: Grekland/Frankrike/Irland/Nederländerna/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3464902/

 

I en nära framtid är det lag på att ha en partner. De som blivit lämnade, är singel eller på något annat sätt ensamma sätts i stora "hotell" där de har 45 dagar på sig att hitta en partner. Om de inte lyckas måste de genomgå en transformation till ett valfritt djur. David har lämnat ett tolvårigt förhållande bakom sig och sätts omgående på ett av hotellen. Nu måste han hitta en partner, eller förvandlas till ett djur - i Davids fall en hummer.

 

Omkring det att jag fyllde 30 insåg jag att jag kunde fortsätta att göra samma misstag som jag gjort i traditionella tvåsamhetsförhållanden sedan jag var 14 eller verkligen ta mig tid att tänka och fundera över hur saker och ting faktiskt hängde ihop. Det grundade sig i en trötthet. En trötthet av förväntningar på mig själv, på andra och från min omgivning. Jag har väl knappast kommit fram till något svar, men lärt mig desto mer om mig själv och andra på vägen. Yorgos Lanthimos The Lobster tar upp samma tankar om än på samma absurda och surrealistiska sätt som vi kommit att vänta oss av den grekiske regissören.

 

Dystopin som Lanthimos bygger upp är genial i och med att den är tudelad. Inte nog med att det övergripande samhällsystemet är förtryckande i sin påtvingade tvåsamhet och artificiella passion, komplett med smäktande 60-talsballader. Nej, även "motståndsrörelsen", de så kallade "loners", är i lika stor mån förtryckare i närmast fanatiska strävan efter individualism även om det paradoxalt nog innebär begränsande av den samma. Lanthimos samhälle blir fyllt med svart komik med lösningar såsom att ge bråkande par ett barn att ta hand om. Det brukar lugna ner saker och ting, menar hotellförestånderskan. I kontrast till detta ställs undvikandet av konflikter hos "the loners". Utan personliga relationer, känslomässiga som sexuella, så uppstår inte konflikter, menar gruppens ledare. Lanthimos väcker både många frågor runt mänskligt beteende som påtvingade samhällsnormer. Det är djupt fascinerande att se.

 

Även skådespelarmässigt är The Lobster en riktigt höjdare. Colin Farrell gör sin bästa roll hitintills i karriären och med den alltid lika undersköna Rachel Weisz i den kvinnliga huvudrollen kan man inte gå fel. Samtliga skådespelare anammar en säregen skådespelarteknik där de helst av allt inte visar äkta känslor när de lotsas runt i hotellet eller i skogarna där "the loners" bor. De äkta känslorna är förbehållna scenerna där skådespelarna är själva eller de fåtal tillfällen där de är på tu man hand med någon annan utan en riktig agenda.

 

The Lobster är inte en film för alla. Har du inte genomgått ett antal förhållanden eller har viss livserfarenhet skulle jag gissa på att du ser det här som rent skräp. För oss som gått på pumpen några gånger och varit tvungna att omvärdera oss själva är det dock en film där det finns otroligt mycket att hämta. En absurd studie i mänskliga relationer som inte skriver tittaren på näsan. Imponerande.

 

Betyg: 5 påtvingade passionsförhållanden av 5 möjliga

Av Ulf - 7 juni 2016 23:15

 

 

Regi:  Byron Howard/Rich Moore/Jared Bush

Manus: Jared Bush & Phil Johnston

Medverkande: Ginnifer Goodwin, Jason Bateman, Idris Elba mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures

År: 2016

Längd: 108 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2948356/

 

Ingen tar Judy Hopps på allvar när hon berättar att hon vill bli polis. Det har aldrig funnits en kaninpolis i Zootopia och varför skulle det? Kaniner är ju små och svaga! Judy har dock gett sig fanken på att klara av polisskolan och alla utom hon är förvånad när hon gör det. Den tidigare så fridfulla staden Zootopia har dock ett stort problem. Flertalet djur har börjat försvinna och med allt motstånd hon stöter på inser Judy att hon måste lösa fallet för att göra sig ett namn - eller sluta som polis.

 

Zootopia är Disneys senaste animerade storfilm och man följer i dotterbolaget Pixars fotspår med att göra historier som kan uppskattas på många olika plan och över generationsgränserna. Den yngre generationen får en spännande deckarhistoria anpassad till barn med söta antropomorfiska djur. Den äldre generationen får flertalet filmreferenser som kommer flyga högt över huvudet på de små. Det som dock gör Zootopia till en mycket bra film är vad båda får - ett mycket målande exempel på allt elände som rasism och fördomar kan ställa till med.

 

Jared Bush & Phil Johnston har skrivit ett manus som går in på djupet av främlingsfientlighet samtidigt som de lyckas hålla tonen tillräckligt lättsam för att den inte ska slå över i ren misär. Det som är talande för manuset är hur dualistiskt det är - de "onda" är inte alla "onda" och de "goda" är inte ofelbara på något sätt. Bush & Johnston visar även hur till synes snälla personer kan dras med i propaganda och rädsla. Det är ett väldigt imponerande tema och i min mening är det här ett mycket smartare skrivet manus än det till förra årets stora animerade film, Inside Out (2015), som hyllades av allt och alla. Det är mer subtilt och inte lika predikande. Mycket, mycket bra.

 

Även röstskådespelet är bra, inte minst Ginnifer Goodwin och Jason Bateman i huvudrollerna. Zootopia är en film jag kan rekommendera till barn i alla åldrar. Jag hade riktigt kul med den här filmen och barnfilmer som dessutom har ett djupare budskap är jag väldigt svag för. Ta med dina barn idag eller se den själv!

 

Betyg: 4+ kaninpoliser av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se