Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2018

Av Ulf - Söndag 21 jan 14:45

 


 

Regi:  Craig Gillespie

Manus: Steven Rogers

Medverkande: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney mfl.

Produktionsbolag: Clubhouse Picures/LuckyChap Entertainment

År: 2017

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5580036/

 

Några månader innan OS i Lillehammer 1994 kablades bilder på en gråtande Nancy Kerrigan ut över hela världen. Någon hade efter en träning försökt bryta konståkerskans ben med en batong. Misstankarna riktades snart mot hennes rival Tonya Harding och mediecirkusen var igång. I, Tonya tar avstamp i Hardings barndom och visar allt som ledde fram till attacken som gjorde henne ökänd även utanför konståkningsvärlden. Fast vad var det egentligen som hände? Vems fel var det och vem låg bakom planerna?

 

Jag hade höga förhoppningar på Margot Robbies drömprojekt och de infriades med råge! Historien om Harding och Kerrigan är i sig väldigt fascinerande, men I, Tonya nöjer sig inte med denna utan visar upp ett levnadsöde som är lika delar tragiskt som komiskt. Robbie är lysande i huvudrollen som Harding, men det är Allison Janney som stjäl varenda scen hon är med i som Tonyas überbitch till mor, LaVona. Janney är den första skådespelerska jag känt under årets Oscarsrace som verkligen slår en home run och det är skandal om hon inte plockar statyn i mars. Även Paul Walter Hauser måste nämnas som Tonyas "livvakt" Shawn Eckhardt - en man svår hybris. Kolla in intervjuerna med Shawn på YouTube. Det är stor underhållning.

 

Goda skådespelarinsatser är som vi vet dock inte nog för att lyfta en film helt och hållet. Steven Rogers manus sköter den biten. I, Tonya har en slags aura av skröna omkring sig. Å ena sidan återskapar manuset många saker vi vet hände (eftersom de finns på film), men Rogers fyller ut berättelsen när det framförallt gäller karaktärernas relationer till varandra. Här inträffar också något riktigt intressant. Personerna "intervjuas" i en slags mockumentary-stil samtidigt som de berättar olika versioner av vissa nyckelhändelser. Oftast är inte skillnaderna så påtagliga, men ju mer man tänker på dem är det klart att någon av karaktärerna ljuger skallen av sig. Det hade lätt blivit tröttsamt om det hade varit en och samma karaktär som gjort det, men Rogers låter sanning och lögn glida in i varannat oberoende av vem som "intervjuas". Det finns alltså inte en opålitlig berättare i I, Tonya utan minst tre.

 

I, Tonya är en av 2017 års bästa filmer. Den berättar en tragikomisk historia om hur man trots att man följer sina drömmar kanske aldrig lyckas fullt ut. Den har intressanta och välskrivna relationer mellan karaktärerna och Tonya porträtteras inte som ett offer trots allt hon får utstå under sina tidiga år. Hon är inte en hjältinna heller. Hon är Tonya, med ett jävlar anamma som är smittsamt.

 

Betyg: 5 trippelaxlar av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 20 jan 22:33


 

Regi:  Luca Guadagnino

Manus: James Ivory (baserat på André Acimans bok)

Medverkande: Armie Hammer, Timothée ChalametMichael Stuhlbarg mfl.

Produktionsbolag: Frenesy Film Company/La Cinéfacture/RT Features mfl.

År: 2017

Längd: 132 min

Land: USA/Italien/Frankrike/Brasilien

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5726616/

 

Tonårige Elio faller pladask för faderns forskningsassistent Oliver och tvingas brottas med sina känslor för honom samt en framväxande sexualitet. Under en sommar utvecklas Elio och Olivers förhållande till något mer än bara vänskap, men kan det verkligen hålla?

 

Call Me By Your Name har hyllats av kritiker världen över för sitt porträtt av homosexuell kärlek som vilken kärlek som helst. Jag antar det är en generations- och kulturfråga, men jag kan inte se något speciellt med att göra det år 2017. I alla fall inte om man inte gör det till en bra kärlekshistoria oavsettsexuell läggning hos karaktärerna. Call Me By Your Name är så pass rädd för att trampa fel att den istället blir extremt tillrättalagd och uppriktigt tråkig.

 

Det har skrivit mycket om de två huvudrollsinnehavarnas kemi. Jag medger att både Armie Hammer och Timothée Chalamet gör mycket fina rollprestationer, men problemet är att de gör det oberoende av varandra. Kemin finns inte där vad jag kan se och det beror allt som oftast på ålderskillnaden. Oliver är ärligt talat en ganska slemmig karaktär som stöter på 17-åringar (sin chefs son dessutom!) och i många scener är han direkt otrevlig. Det är här kemin faller. Det enda jag kunde tänka på var att filmen lika gärna kunde ha "slemmig äldre man stöter på tonåring i två timmar" som undertitel.

 

Det ser åtminstone vackert ut. Norra Italiens landsbygd är väldigt vacker och man har fångat det väl med fotot. Tyvärr blir det lite för mycket av det ibland och sekvensen när de två huvudpersonerna cyklar ackompanjerade till pianomusik i närmre fem minuter är ett lysande exempel på detta. Nej, Call Me By Your Name är en slemmig kärlekspekoral med vackra omgivningar. Framförallt begår den kardinalsynden att vara tråkig. Det är värre än att vara en genuint dålig film. De kommer man åtminstone ihåg.

 

Betyg: 2 tekniskt vackra men tomma filmer av 5 möjliga

 

 


ANNONS
Av Ulf - Fredag 19 jan 19:30

 


Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin (baserat på Molly Blooms bok)

Medverkande: Jessica ChastainIdris ElbaMichael Cera mfl.

Produktionsbolag: Pascal Pictures & Entertainment One

År: 2017

Längd: 140 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4209788/

 

Molly Bloom uppfostrades till att vara bäst på vad hon än företog sig. Med den attityden och med stenhård träning var hon en kvaltävling från att ta sig till OS i Salt Lake City. Sen bröt hon ryggen. En livslång dröm försvann och Molly hamnar på olika vägar som värdinna för ett mycket exklusivt pokersällskap i Los Angeles. Efter ett tag gör den gamla attityden sig känd igen - jag skulle kunna driva ett bättre pokersällskap själv. Man måste dock vara försiktig med vem man bjuder in till bordet...

 

Poker har alltid fascinerat mig, även om min egen erfarenhet främst sträcker sig till spel med vänner och kortare sejourer onlinepoker vid tidpunkterna då borden svämmar över av totala nybörjare. Alltså kan jag tillräckligt mycket om poker för att veta att jag inte kan någonting alls. Därför är filmer som Molly's Game som gjorda för mig.

 

Efter att konsekvent ha levererat några av de bästa manusen Hollywood har att erbjuda under lång tid gör Aaron Sorkin sin regidebut med Molly's Game. Förvisso har han fantastiska skådespelare att arbeta med och har varit i branschen ett bra tag, men jag är ändå imponerad över hur Sorkins förstlingsverk i registolen är så tajt regisserat! Molly's Game är ett bra exempel på hur en film kan vara lång men ändå behålla nerv och puls även om det inte är en action/fantasy/serietidningsfilm. Det "enda" som krävs är ett bra manus och en regissör som vet vad han gör. Sorkin vet vad han gör.

 

Jessica Chastain kommer knipa sin tredje Oscarsnominering i och med huvudrollen Molly. Chastains sätt att kunna skifta mellan känslonivåerna till synes sömlöst är återigen hennes starkaste sida och det är absolut så att hon bär Molly's Game på sina axlar. Bland de övriga rollerna märks den alltid lika sevärde Idris Elba i en biroll och den bästa rollprestation Kevin Costner gjort på år och dar.

 

Har du intresse av poker, spelteori eller mer subtila thrillers är Molly's Game något du bör se. Om du är som jag beger du dig sen ut på nätet och dammsuger forum och tidningsartiklar om vem de olika spelarna vid borden egentligen var bakom sina kodnamn. Resultaten kommer överraska dig.

 

Betyg: 4 ess av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 13 jan 20:14

 


Regi: Joe Wright

Manus: Anthony McCarten

Medverkande: Gary OldmanKristin Scott Thomas, Lily James mfl.

Produktionsbolag: Perfect World Pictures & Working Title Films

År: 2017

Längd: 125 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4555426/

 

London, maj 1940: Efter att ha missbedömt Hitlers avsikter och ha försatt Storbritannien i en prekär situation tvingas premiärminister Neville Chamberlain avgå. Winston Churchill utses till ny ledare och kastas direkt in i hetluften både på hemmaplan och i utrikespolitiken. Samtidigt hänger en katastrof i luften då stora delar av Storbritanniens armé håller på att tvingas ut i havet vid Dunkirk.

 

Förra året släpptes tre filmer som man nästan kan se som en trilogi. Börja med Darkest Hour, sen Dunkirk (2017) och avsluta med Churchill (2017). Som så ofta är mittenfilmen i trilogin den bästa, men Darkest Hour ligger inte långt efter.

 

Om Brian Cox gjorde sitt livs roll i Churchill både matchas och överträffas han av Gary Oldman i den här filmen. Det finns en anledning till att i princip alla posters till den här filmen proklamerar att "Gary Oldman is Winston Churchill in...". Ja, han är rollen in i minsta detalj och Anthony McCartens manus lyckas med balansakten mellan att skildra den mer privata sidan av Churchill med den politiska. Det är klart, här tas vissa friheter med historien, men knappast några avgörande sådana som de jag upptäckte i den andra omnämnda filmen.

 

Framförallt lyckas Joe Wright skapa en nerv i sin film med hjälp av skicklig klippning, musik och foto. Ja, vi vet exakt hur det kommer gå (om du inte kommer ihåg det sedan grundskolan... gå om), men precis som i Christopher Nolans Dunkirk är det det snabba berättandet tillsammans med stunder av stillhet som gör Darkest Hour till en mycket bra biografi över en dramatisk period i en mans liv.

 

Det är svårt att egentligen säga så mycket mer om Darkest Hour. Jag känner att min inspiration för att skriva recensioner på filmer baserade på Winston Churchill börjar sina lite. Förhoppningsvis, även om två av tre filmer om händelserna varit mycket bra, kan de låta gamle Winston vila lite nu... eller chilla. Förlåt, jag var tvungen.

 

Betyg: 4 mörka timmar av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 10 jan 20:07

 

 

Regi: Guillermo del Toro

Manus: Guillermo del Toro & Vanessa Taylor

Medverkande: Sally Hawkins, Michael Shannon, Doug Jones mfl.

Produktionsbolag: Bull Productions/Double Dare You (DDY)/Fox Searchlight Pictures

År: 2017

Längd: 123 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5580390/

 

Elisa lever ett tämligen ensamt liv eftersom hon på grund av sin stumhet har svårigheter att kommunicera med andra. Annat än sin granne och sin kollega, Zelda, har hon i princip inget socialt liv. Hon har dock ett arbete som städerska på ett topphemligt labb. Där träffar hon av en händelse på ett av försöksexemplaren, en närmre två och en halv meter lång varelse som ser ut att komma från havet. De båda bildar en oväntad vänskap som dock hotas av experimenten som militären vill genomföra.

 

Jag har aldrig förstått den påstådda storheten hos Guillermo del Toro. Hans konstanta insnöande på "mörka sagor" var gammalt redan för tio år sedan och filmerna följer alltid idén om att ytan är viktigare än substansen. Några tidiga filmer i hans karriär lyckades i viss mån resa sig över detta, men The Shape Of Water är mest par for the course när det gäller del Toros filmer sedan dess. Det ser jäkligt snyggt ut, designen är distinkt och musikspåret är passande. Sen har den också karikatyrer till karaktärer, ett manus som förebådar saker så klumpigt att jag bara blir trött samt en och annan scen som säkert verkar magiska för vissa, men som tar mig helt ut ur filmupplevelsen.

 

Det The Shape Of Water dock lyckas med är castingen. Sally Hawkins är mycket bra i huvudrollen som den stumma Elisa och har all sin dialog via ASL. Det ställer stora krav för en skådespelerska att kunna förmedla vad hon vill när man tar ifrån henne ett av de viktigaste verktygen - rösten - men Hawkins gör mycket bra ifrån sig. Filmens andra stora behållning när det gäller skådespelet är Michael Shannon som den nästan parodiskt patriotiske säkerhetschefen Strickland.

 

Sen är det manuset. Det är en tämligen ordinär kärlekshistoria mellan kvinna och fiskman/odjur/någon från fel sida av stan och det funkar sisådär. Hawkins och den evige fiskmannen Doug Jones (det är tredje gången han spelar en amfibisk kille för del Toro) gör sitt bästa och ibland lyckas de till och med få lite kemi, men saken är att Jones roll inte är särskilt sympatisk till att börja med. Med ett så här pass långt manus hade de gärna fått ge honom lite fler karaktärsdrag än fight or flight. Designmässigt har del Toro mer än sneglat på den klassiska designen av The Creature From The Black Lagoon från filmen (1954) med samma namn när det gäller Jones feniga alter ego. Faktum är att alla små referenser och sätt den etablerar sig i ett slags americanadoftande 60-tal är riktigt bra.

 

Till syvende och sist är The Shape Of Water mer av det samma från del Toro. Den kommer hyllas och jag försöker fortfarande luska ut varför folk älskar honom. För mig är det mest en axelryckning med utsökt tekniskt arbete.

 

Betyg: 3 fiskpinnar av 5 möjliga

 

Av Ulf - Onsdag 3 jan 17:27

 

 

Regi: James Franco

Manus: Scott Neustadter & Michael H. Weber (baserat på Greg Sesteros & Tom Bissells bok)

Medverkande: James Franco, Dave Franco, Seth Rogen mfl.

Produktionsbolag: Good Universe/New Line Cinema/RatPac-Dune Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3521126/

 

Greg Sesteros största dröm är att bli skådespelare, men han har problem att ta sig ur sitt skal till och med under sina skådespelarlektioner. Det problemet har inte en av hans kurskamrater, Tommy Wiseau. De två inleder en vänskap som tar dem till Hollywood där... det inte går så bra. Greg föreslår på skämt att de ska göra sin egen film istället, vilket Tommy tar på fullt allvar. Snart är de igång med inspelningen av vad som skulle komma bli århundradets kalkonfilm och som underhållit människor över hela världen, men kanske inte riktigt på det sätt som de tänkte sig.

 

Oh, hai guys! The Room är min generations stora kultfilm, alla kategorier. Min egen historia med filmen, och den utomjording som är Tommy Wiseau, började med en recension online som Tommy ville stämma recensenten för om han inte tog ner. Det var helt klart en film jag var tvungen att se! Och herrejävlar... The Room är en tripp utan dess like. Det är som någon observerat mänskligt beteende, men inte riktigt lyckats imitera det framför kameran. Det är en av de roligaste filmer jag sett och ett varmt minne är när jag såg Greg Sesteros föreläsning om inspelningen innan en screening på stor duk.

 

När det stod klart att det var James Franco som skulle regissera filmversionen av Greg Sesteros bok suckade jag mest. Franco kan, i sina bästa stunder, vara en kompetent skådespelare, men lika ofta verkar han främst välja "kompisprojekt" som bara blir gjorda för att han trots allt har lite erfarenhet i Hollywood. Sen började buzzen om filmen och ja, jag kan lugnt säga att det här är Francos bästa roll i karriären och ett djupt imponerande och kärleksfullt hantverk. Franco äger varje scen fullkomligt och imponerar även i regirollen. Ett exempel på detta är att man under eftertexterna kör scener från The Room sida vid sida med samma scener från The Disaster Artist. De är i det närmsta identiska. Den tid och det arbete som gått åt för att fånga Wiseaus galenskap är fantastisk.

 

Det är klart att jämförelserna går till Ed Wood (1994), men The Disaster Artist skildrar inte så mycket besvären att lyckas i Hollywood som besvären att göra en film till varje pris, kosta vad det kosta vill. Likheten ligger i den bakomliggande historien där Tommys vänskap med Greg påminner och Ed Woods vänskap med Bela Lugosi. The Disaster Artist är inte bara gag på gag utan har alltså också en djupt tragisk kärna. Tommy är en omöjlig karaktär att tycka om, men samtidigt kan man inte låta bli att tycka synd om honom. Franco skildrar honom perfekt. Han har också bra draghjälp från sin bror, Dave Franco, i rollen som Greg. Dave blir vår guide in i galenskapen och till en dröm som han helst av allt skulle vilja tro på, men blir mer och mer tveksam till.

 

The Disaster Artist är förra årets roligaste film. Jag hade kramp i magen efter hälften av speltiden, men den lysande komiken fråntar inte någonting från storyns andra element. Om du inte sett The Room, gör det. Se sedan den här filmens totala kärleksförklaring till att inga drömmar är för stora även om du helt skulle sakna talang.

 

Betyg: 5 hi Marks av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 2 jan 10:58

 



Regi: Greta Gerwig

Manus: Greta Gerwig

Medverkande: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Entertainment 360/IAC Films

År: 2017

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4925292/

 

Christine "Lady Bird" McPherson vill helst av allt lämna tryggheten i Sacramento för att söka sig österut. College hägrar, men innan dess måste ett turbulent sista år på high school klaras av, med allt vad det innebär.

 

Det måste vara något kulturellt, tänkte jag när jag stängde av filmen. Efter att ha kollat allmän konsensus på Rotten Tomatoes och andra sajter tänkte jag att det måste vara något fel på mig. Sen kom jag på vad det var - alla de som hyllar Lady Bird som den bästa coming-of-age-rullen de senaste tio åren eller så arbetar inte på skola. Det är meningen att vi ska tycka att Lady Bird är charmig i alla sina pretentioner. Det är hon inte. Hon är otroligt jobbig och inte ens på ett intressant sätt.

 

Jag älskar coming-of-age-historier när de faktiskt är bra. Antingen måste de vara rosenskimrat nostalgiska, exempelvis som Wes Andersons Moonrise Kingdom (2012), eller brutalt ärliga och realistiska som Richard Linklaters Boyhood (2014). Med dessutom den lika fantastiska som populära Skam (2015 - 2017) i färskt minne står sig Lady Bird väldigt lätt.

 

Alla typiska tonårsriter beskrivs, men det blir aldrig något större drama av saken. Istället får vi följa en otrevlig, otacksam och pretentiös tonåring och hennes konflikt med hennes lika otrevliga mor. Det är vilket ansträngt förhållande till föräldragenerationen som helst om det inte vore för en sak - Lady Birds mor är precis lika illa som vad hon är. Det är nästan tragikomiskt att se en medelålders karaktär med så otroligt lite självinsikt.

 

Saoirse Ronan brukar vara en riktigt bra skådespelerska, men här är det sockervaddslätta materialet kvävande för hennes talang. Övriga i ensemblen sköter sig okej, men de har oftast inte jättemycket att jobba med. Om jag ska bedöma endast skådespelandet utan att ta hänsyn till filmens berättande (eller brist därpå) måste jag ändå säga att Laurie Metcalf gör bra ifrån sig i rollen som Lady Birds mor, Marion.

 

Jag skulle gärna sett att Lady Bird hade varit den där fantastiska coming-of-age-historien som alla sagt den är. Istället fick jag ett sötsliskigt (även i sina "mörka" stunder) tonårsdrama som känns så förbaskat förljuget att jag bara blir förbannad. Och den kommer ses av många, många människor som kommer tycka att "vad då? Den var ju söt!" Nej! Det finns hundratals liknande filmer som är skyhögt mycket bättre. Se någon av dem istället för den här skiten.

 

Betyg: 1 fågelskit av 5 möjliga

Av Ulf - 28 december 2017 22:45

 


Regi: Martin McDonagh

Manus: Martin McDonagh

Medverkande: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell mfl.

Produktionsbolag: Blueprint Pictures

År: 2017

Längd: 115 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5027774/

 

Efter att sju månader har gått utan ett spår efter hennes dotters mördare beslutar sig Mildred Hayes för att ta saken i egna händer. Hon hyr helt sonika tre stora annonsplakat där hon ställer frågan varför stadens polis inte har gripit någon i fallet? Mildred håller polischefen William Willoughby som yttersta ansvarig, men vad hon inte räknat med är det lilla samhällets nästa extrema lojalitet mot samme man.

 

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri seglade upp från till synes ingenstans för några månader sedan som en tung kandidat till nästa års prisceremonier. Den tungvrickande titeln till trots var jag också väldigt spänd på historien då Frances McDormand och Woody Harrelson har huvudrollerna. Jag blev inte besviken. Three Billboards är en av årets bästa filmer.

 

Frances McDormand stjäl showen totalt i den kvinnliga huvudrollen och är min favorit hitintills till Oscarn för den katergorin nästa år. McDormand visar upp en sådan djup förståelese för sin karaktär att hon är trovärdig in i minsta detalj. På ett ganska för henne typiskt vis pendlar hon mellan djupaste allvar och komik så svart och off-beat att få andra skådespelerskor skulle klarat av det. Hon har dock två mycket bra parhästar i Woody Harrelson och i synnerhet Sam Rockwell. Rockwells karaktär har verkligen en imponerande utveckling under filmens 115 minuter och han gör rollen mycket bra.

 

Martin McDonagh har inte gjort många filmer sedan sitt genombrott med den Oscarsvinnande kortfilmen Six Shooter (2004), men de filmer han nu gör är alltid sevärda. McDonagh har, liksom McDormand, gjort den svarta komiken till sitt kännetecken och hans manus är både djupt rörande och samtidigt på sina ställen väldigt roligt. Det är hela tiden ett skratt som fastnar lite i halsen när man betänker varför karaktärerna, i synnerhet Mildred, agerar som de gör, men det är också fruktansvärt underhållande.

 

Three Billboards är en total knockout som kommer beröra dig på många olika plan. Sorgearbetet efter ett förlorat barn är så plågsamt närgånget det kan bli och en berättarstruktur som vågar utmana gängse konventioner om hur ett drama ska berättas på film lyfter den till nya höjder. En av 2017 års riktigt höjdare. Se den.

 

Betyg: 5 skrevsparkar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se