Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2019

Av Ulf - 18 november 2018 09:05

 


Regi: Bradley Cooper

Manus: Bradley Cooper/Eric Roth/Will Fetters (baserat på tre tidigare versioner)

Skådespelare: Bradley Cooper, Lady Gaga, Sam Elliott mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Pictures/Live Nation Productions/MGM mfl.

År: 2018

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1517451/

 

Den åldrande countryrockaren Jack träffar den väldigt talangfulla Ally under en blöt utekväll. Övertygad om att Ally har vad som krävs för att bli en stjärna tar Jack henne under sina vingar och de båda inleder dessutom ett förhållande. Jacks problem med sprit och droger är dock ett ständigt hot mot inte bara honom själv utan även Allys karriär.

 

Oj, vad den här filmen har skrivits upp! Jag gillar både 1954 och 1976 års versioner så Bradley Coopers remake hade mycket att leva upp till. Cooper har lyckats göra en enastående slipad produkt med sin version - med betoning på produkt.

 

Mycket har handlat om Lady Gagas första större roll på vita duken. Att hon kan skådespela visste vi redan efter hennes roll i American Horror Story (2011), men det är som bekant inte en självklarhet att kunna översätta tv-skådespel till filmens värld. Gaga lyckas dock väldigt bra och är, tillsammans med Sam Elliott i en mindre biroll, filmens stora behållning när det kommer till skådespelarprestationer. Med sin redan megastjärnestatus är det tidernas lågoddsare att hon blir nominerad för en Oscar för rollen. Eller, ja, det finns en nominering filmen kommer få som är ännu mer given - det genomgående temat Shallow hade blivit ett YouTube-fenomen redan innan filmen släpptes. Det förtjänar den. Det är en fantastisk låt.

 

Så långt allt väl. Sen kommer Bradley Cooper och lägger en blöt filt över hela filmen med sitt klyschiga porträtt av "det plågade manliga geniet". Cooper gör en helt okej prestation som Jack, men på sättet rollen är skriven är det som att skruva tillbaka klockan 25 år. Ska vi på fullaste allvar tro att det år 2018 fortfarande är att bli signad av ett skivbolag som är varje kämpande artists största dröm? Ska vi dessutom tro på att det här magiska kontraktet endast kan fixas av en försupen gammal stjärna? Om det ändå fanns något sätt för artister att nå ut med sin musik till hela världen utanför studiosystemet... kanske något med datorer? Manuset är helt enkelt för daterat för att jag ska kunna ta det på allvar. Visst, man använder sig av exempelvis YouTube som ett komplement i berättandet, men missar internets riktiga betydelse för kämpande artister idag. Det är en ganska stor miss.

 

Likaså köper jag inte att vi ska känna sympati för Jack för hans missbruk. Det blir inte ens ett definierande drag hos hans karaktär utan mer en hook att hänga upp manuset på. Behöver vi skapa drama i Allys karriär? Jack får bli full. Behöver vi en känslosam scen som skriker Oscar? Jack kan pissa på sig. A Star Is Born är ett enastående skickligt hantverk, men som film betraktat är den tom på genuin känsla. Shallow är dock fortfarande en riktigt bra låt.

 

Betyg: 3- all we hear is Lady Gaga av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 2 november 2018 12:30

 


Regi: Bryan Singer

Manus: Anthony McCarten

Skådespelare: Rami Malek, Lucy Boynton, Gwilym Lee mfl.

Produktionsbolag: GK Films/New Regency Pictures/Queen Films Ltd.mfl

År: 2018

Längd: 134 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1727824/

 

När jag var tolv hittade jag en raspig kopia av A Night At The Opera på en loppmarknad. Sen var det kört. Jag hade varit medveten om Queen så länge jag kunde minnas och kände till en hel radda av deras låtar, men jag hade aldrig förr lyssnat på ett studioalbum med bandet från start till slut. Det var överväldigande bombastiskt på ett sätt som jag aldrig upplevt att rock kunde vara förr och Queen seglade upp från att vara ett av de där banden som var rätt bra till att bli en av mina favoritgrupper. I centrum stod givetvis Freddie Mercury - mannen med rockhistoriens bästa röst.

 

Freddie Mercury är även fokus för Bryan Singers Bohemian Rhapsody och hans dramatiska levnadsöde har varit en av anledningarna till att den här filmen har dröjt i vad som verkar vara evigheter. Den första inkarnationen av filmen lades på is när resterande medlemmar i bandet insåg att den i princip bara skulle handla om Freddie. Det gick ett antal år och vi fick en film som... nästan bara handlar om Freddie. Jag är helt okej med det.

 

Queen är supermusiker. Det finns inget annat sätt att säga det. Medan andra band kanske har en eller två medlemmar som sticker ut som fantastiska är samtliga i Queen någonstans uppe mot toppen av sina respektive fält. Bohemian Rhapsody visar detta i all tydlighet, inte minst när det gäller Brian May, men strålkastarljuset hamnar ändå på Freddie. Jag är helt okej med det också.

 

Med bandets katalog av otroliga hits rådde det aldrig någon tvekan om att soundtracket skulle vara en total kavalkad av det bästa av det bästa från symfonirockgudarna. Den kanske mest brinnande frågan va då hur Rami Malek skulle sköta sig i rollen som Freddie. Malek kommer få sin första Oscasnominering för den här rollen och med tanke på hur mycket Hollywood älskar biopics ligger han även bra till för priset. Malek har ett uttryck i sin stil och rörelse så jag ibland får påminna mig själv om att det inte är Freddie jag tittar på. Resten av ensemblen är också bra, men herregud vad Malek stjäl showen!

 

Filmen har kritiserats för både det ena och det andra. Recensenter har påpekat att den inte är historiskt korrekt, att det är en generisk biopic som vi sett förr och att regin är bristande. Bryan Singer lämnade ökänt inspelningen efter en konflikt för mycket med Malek och en ersättare fick slutföra det som fanns kvar. Det är klart att regin då hade kunnat tajtats till på sina ställen, men det är inget som stör mig. Dessutom, vet ni vilka andra biopics om musiker som inte är historiskt korrekta? Alla.

 

Rockmusiker är mytomspunna av en anledning och det är fel inställning att gå in för att se en komplett historiskt korrekt skildring. Alla regissörer och manusförfattare klipper och klistrar i biografier. Det tillhör genrens natur. Det här med att det är generisk... det är en genrefilm. Det är en rock & roll-saga som många andra som kommit före den, men den har något merparten av dessa filmer saknar - känslan.

 

Något händer i mig när de återskapade scenerna från Live Aid-spelningen börjar. Jag är inte längre i en biosalong. Jag är scenen. Konserten, som jag sett åtskilliga gånger på nätet, är kärleksfullt återskapad, men framförallt visar den med nya vinklar, kameraarbete och post-production den enorma skalan som var svår att förmedla med dåtidens teknik. Plötsligt märker jag att jag sitter och bölar som ett barn när Malek klinkar ut introt till just Bohemian Rhapsody. Jag kan inte komma ihåg senast en film hade mig så i sitt grepp att jag timmar efter att sista tonen och rutan bleknat fortfarande upplever någon slags kontrollerad eufori. Det är en känsla som resten av kritikerkåren kan sätta i halsen och kvävas på. Det är en känsla som inte går att tvinga fram.

 

Bohemian Rhapsody är, om än inte en perfekt film objektivt, en så pass stark subjektiv upplevelse att jag har svårt att göra den rättvisa. Det är det närmsta jag kommer komma till att kunna se Queen live och jag är väldigt tacksam för att ha kunnat se den på duk.

 

Betyg: 5 ready Freddies av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 9 september 2018 11:45

 

Regi: Spike Lee

Manus: Charlie Wachtel/David Rabinowitz/Kevin Willmott/Spike Lee (baserat på Ron Stallworths bok)

Medverkande: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier mfl.

Produktionsbolag: 40 Acres & A Mule Filmworks/Blumhouse Productions/Legendary Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7349662/

 

Ron Stallworth, Colorado Springs förste svarte polis, visar sig har långt större ambitioner än att vara en galjonsfigur i arkivrummet. När han får chansen att arbeta tillsammans med underrättelseroteln ringer han upp den lokala Ku Klux Klan-representanten och förvånas över hur lätt det är att lura lakanentusiasterna. Detta föder idén att infiltrera klanen. Det är bara ett problem, Ron måste ha någon som spelar honom. Valet faller på hans kollega, och tillika juden, Flip. Två högst osannolika aspirerande medlemmar, som egentligen är en och samma fiktiva karaktär, börjar sitt arbete med att kartlägga Colorado Springs rasistiska undersida.

 

Jag hade turen att se Spike Lees absoluta bästa filmer som det första jag såg av hans arbete. Det gjorde att jag alltid hållit Lee väldigt högt som regissör, men om vi ska vara ärliga har det gått många år mellan hans stunder av briljans. Den senaste film jag såg av honom som verkligen grep tag i mig var den tragiskt underskattade Summer Of Sam (1999). Fram tills nu det vill säga. BlacKkKlansman är inte bara Spike Lees bästa film sedan genombrottet med Do The Right Thing (1989) utan även den bästa film jag sett så här långt 2018.

 

Eftersom jag har en förkärlek för kriminaldokumentärer kände jag till Ron Stallworth sedan innan och Lee har hittat den perfekte skådespelaren att porträttera honom i John David Washington - en skådespelare jag inte alls hade koll på sedan tidigare. Washington lyckas hela tiden hitta rätt ton mellan allvar och humor och hans kemi med Adam Driver (Flip) är fantastiskt. Det är för övrigt otroligt kul att se Adam Driver få spela en riktig roll igen istället för gnällspiken Kylo Ren. Även birollslistan är imponerande, med Topher Grace som David Duke som största höjdpunkt.

 

Lee lyckas verkligen skildra en intressant tid i amerikansk historia, lite efter Black Panther-rörelsen hade haft sin storhetsperiod men fortfarande med USA i Vietnam. Det stannar dock inte vid detta utan epilogen (som jag inte ska spoila) hamrar verkligen in budskapet - vi må ha kommit långt sedan lynchningarna, men det är fortfarande en lång väg kvar. Det som gör BlacKkKlansman till något utöver det vanliga är dock att den har element av allt och den lyckas med allt den företar sig. Du kan se filmen som en kriminalare, en komedi där skrattet fastnar i halsen, en historielektion och på många fler sätt, men kontentan är att Lee bygger en levande värld i sin film som inte känns för navelskådande utan försöker se den stora bilden. Och som han lyckas! Med typisk Lee-stilism i klippning och scenuppbyggnad är BlacKkKlansman något av det bästa jag sett inte bara i år utan de senaste åren. Jag kan inte nog berömma den här filmen och tycker att just du ska gå och se den. Jag kommer se om den på duk igen. Lita på det.

 

Betyg: 5 perfect Spike Lee-joints av 5 möjliga

Av Ulf - 8 september 2018 17:30

 


Regi: Ali Abbasi

Manus: Ali Abbasi/Isabella Eklöf/John Ajvide Lindqvist (efter Lindqvists novell)

Medverkande: Eva Melander, Eero Milonoff, Viktor Åkerblom mfl.

Produktionsbolag: Meta Spark & Kärnfilm

År: 2018

Längd: 101 min

Land: Sverige/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5501104/

 

Tullarbetaren Tina har en märklig förmåga att till synes kunna lukta sig till vem som gör sig skyldig till smuggling av både det ena och det andra. Med sitt säregna utseende, som hon fått förklarat för sig beror på ett kromosomfel, lever hon annars ett tillbakadraget och ensamt liv ute i skogen med sin inneboende odugling till pojkvän, Roland. När Tina träffar på någon som ser likadan ut som henne, Vero, ändras allt. Men Vero vet mer om vad både han och Tina egentligen är...

 

Om man nämner John Ajvide Lindqvist för mig är det som att sätta igång en kran. Jag vill veta allt om vad folk tyckte om än den ena och än den andra boken. Till sist brukar folk tröttna, men jag vidhåller att Lindqvist är en av våra främsta författare nu verkande. Precis som en annan skräckfavorit, Stephen King, lyckas Lindqvist alltid fånga det lilla samhället och/eller det lilla i samhället. Fantastiska saker sätts mot en vardagslunk vilket gör hans berättelser till lika skickliga gällande vardagsrealism som de mer fantasieggande elementen. Kombinationen gör att allting känns mer och det är något av det finaste en författare kan göra.

 

Med filmatiseringen av Gräns (publicerad i den ypperliga novellsamlingen Pappersväggar, 2015) har kombinationen mellan Lindqvists berättelse och regissören Ali Abbasis nu utvecklade öga för detaljer blivit något riktigt speciellt. Jag har tidigare recenserat Abbasis Shelley (2016) och var inte särskilt imponerad. Abbasi har dock kommit riktigt långt från sin pastisch på Rosemary's Baby (1968) och har tillsammans med Ajvide och Isabella Eklöf skapat en lika delar vacker som hemsk filmupplevelse.

 

Styrkan i Gräns är att den gör det mesta riktigt bra. Fotot av de svenska urskogarna är riktigt snyggt, men det som säljer hela filmen är skådespelarinsatserna från Eva Melander och Eero Milonoff. Framförallt Milonoff framstår som nästan som ett väsen i sin roll. Hans naturliga brytning (?) gör också att han låter tillräckligt annorlunda för att ge rollen ytterligare en dimension. Med tanke på att makeup från svenska produktioner gått bra på Oscarsgalorna de senaste åren är det inte heller helt omöjligt att teamet här kniper en nominering för de fantastiska proteserna. De är, precis som Milonoffs brytning, tillräckligt annorlunda för att signalera någonting "annat" samtidigt som de inte går till överdrift.

 

Gräns är en mycket bra svensk film och något jag rekommenderar för alla som gillar svensk folktro och Lindqvists texter. Det enda lilla jag har att invända mot den är att man gärna kunde kortat den cirka tio minuter för att få ett bättre flyt. Det är dock ingen anledning till att inte se den här filmen.

 

Betyg: 4+ sexscener som får tanter att skruva på sig i biostolen av 5 möjliga

Av Ulf - 27 juli 2018 17:15

 




Cruel Summer del 2: Jurassic World: Fallen Kingdom & Solo

 

Dag två av min flykt från sommarvärmen bestod av två filmer som jag egentligen inte ville se på bio. Anledningarna är olika, men liknande. Jurassic World: Fallen Kingdom (2018) följer en förvisso underhållande men ack så överskattad popcornrulle. Solo: A Star Wars Story (2018) är å andra sidan Disneys sätt att mjölka Star Wars-franchisen på allt de kan och tvångsmata en redan mättad marknad. Nåja, jag fick spendera några timmar i svala biosalonger i alla fall.

 

Jurassic World: Fallen Kingdom utspelar sig tre år efter att den nya parken fick överges. Dinosaurierna lever kvar på den lilla ön Isla Nublar utanför Costa Ricas kust, men när öns tidigare vilande vulkan plötsligt vaknar uppstår ett dilemma - ska man rädda dem eller låta dem dö? Claire och Owen bestämmer sig för att hjälpa rädda ett antal arter, men frågan är om de som bekostar räddningsaktionen har rent mjöl i påsen?

 

Den första filmen i den rebootade franchisen var om inte ett mästerverk på något sätt så åtminstone underhållande på ett klassiskt äventyrsvis. Uppföljaren följer samma väg som uppföljaren till 1993 års film gjorde - allt är lite sämre, lite dummare och lite drygare. Det här var tanken när filmen hade passerat halvtid. Den sista akten gjorde dock att jag tyvärr fick skriva upp "lite" till "mycket".

 

JW är bland det dummaste jag sett i år. Antalet kreativa misstag kan fylla en hel anteckningsbok, men det som verkligen slår spiken i kistan är karaktärerna och skådespelet. Bryce Dallas Howard fortsätter sin nedåtgående spiral som en av de sämsta skådespelerskorna på blockbustersscenen idag och det blir pinsamt uppenbart att regissör J.A Bayona valt att lägga fokus på hennes fysiska attribut istället för något annat. Det är mycket, mycket hoppande bröst om vi säger så. Hennes parhäst Chris Pratt klarar sig någorlunda bättre, även om han går på halvfart och mest verkar vänta på att skräpet ska vara över. För att göra en rutten ensemble komplett har filmen givetvis en irriterande och brådmogen unge och Jeff Goldblum får bara göra två scener. Tyvärr öppnar man också dörren för ytterligare en film. Låt oss hoppas på en svalare sommar så jag slipper se den på bio. 1 cg-saurie av 5 möjliga.

 

 


I motsats till gårdagen var det inte svårt för andra filmen att överglänsa den första. Trots det visade det sig att mina farhågor om Solo till allra största mån var sanna. Solo låter oss följa en 20+ Han Solo under hans tidiga dagar på Corellia - en planet som alla egentligen bara vill fly. Han lyckas ta sig därifrån, men får inte med sig sin flickvän Qi'ra. Några år senare, efter att ha fått utbildning som pilot hos imperiet, får Han chansen att göra en enorm stöt tillsammans med bland andra en viss wookie och en viss gambler för att kunna rädda Qi'ra. Saker går dock föga förvånande inte riktigt som planerade.

 

Någonstans måste nostalgihumpandet ta slut. Förhoppningsvis är det med Solo, men jag är inte alltför övertygad om det. Alden Ehrenreich är en total felcasting i huvudrollen som Han Solo och besitter inte ett uns av Harrison Fords charm. Ehrenreich är dock inte den som gör bort sig mest i filmen. Emilia Clarke visar återigen att hon inte kan bära en roll som inte har med drakar att göra. Herregud, vad dålig hon är!

 

Träiga skådespelarinsatser till trots (Donald Glover gör en bra Lando Calrissian trots allt) visar filmen några få ljusglimtar här och där. Samspelet mellan Han och Chewbacca fungerar emellanåt och jag fick Star Wars-gåshud vid ett tillfälle. Sen är det all den här nostalgifetischen som får mig totalt ur storyn. Det behövs inte att man hela tiden gör alluderingar och tributes till de äldre filmerna. Jag förstår om det är tematiska diton, men när man slänger in totalt meningslösa repliker som bara ska fungera som en länk till det gamla (exempelvis säger en stormtrooper "move along, move along" i samma röst som i A New Hope) blir det bara drygt.

 

Produktionen är som vanligt snygg, musiken sitter där som en smäck, men vi måste gå vidare nu. Det finns en galax av berättelser. Gör något nytt, våga lämna de gamla karaktärerna och teman bakom er. Det är inte för intet som folk börjar tröttna nu. 2 bad feelings about this av 5 möjliga.






Av Ulf - 25 juli 2018 23:30

 























 

 

 

 

 

 

 

 

Cruel Summer del 1: Beast & A Quiet Place

 

 

Den här sommaren har varit och är något av det tuffaste jag genomgått. Jag brukar inte orera jättemycket om mitt privatliv på bloggen, men jag känner att det här är viktigt att få ut och förstå. Sedan tonåren dras jag med ulcerös kolit. Det är kort sagt en kronisk inflammationssjukdom som påverkar magen. För att kunna fungera hyfsat tar jag en drös mediciner. Dessa gör mig extremt känslig för värme.

 

Ni ser vart det här barkar, eller hur? För att göra en lång historia kort har jag fått ställa in alla planer för sommaren och suttit inomhus större delen av tiden. Det hjälper inte nämnvärt innan solen gått ner och med temperaturer på upp mot 35 grader i dagarna beslutade jag mig för att bosätta mig på Lunds biografer kommande kvällar. Målsättningen är att se två filmer per dag tills jag får slut på saker jag kan tänka mig se. Ikväll föll valet på den brittiska thrillern Beast (2017) och den amerikanska skräckrullen A Quiet Place (2018)Min egenpåtagna exil i biomörkret börjar.

 

 

Beast handlar om den unga Moll som lever ett tillbakadraget liv på Jersey där hon sköter om sin sjuke far, arbetar deltid som historieguide och försöker undvika konflikter med sin mor. Sedd som familjens svarta får på grund av en händelse som inträffade i hennes unga tonår får Moll till sist nog och ger sig ut på en rejäl utekväll. Utekvällen håller på att sluta riktigt illa, men Moll blir räddad av Pascal, en man som hennes familj aldrig skulle accepterat. Givetvis faller Moll stenhårt för Pascal - men är han den han utger sig för att vara?

 

Om du ska se en thriller i år är det Beast du ska se. Det här är inte bara den bästa thriller jag sett i år utan jag får leta rejält i minnet för att komma på något som ens kommer i klass med den. Beast är så långt ifrån dussinthrillers eller who-dun-it-deckare du kan komma. Istället bygger Michael Pearce (manus och regi) upp sitt drama långsamt och krypande. Det är lika delar ett drama om klassamhället som det är en spännande mördarjakt. Samtidigt har Pearces manus en så pass trovärdig beskrivning av både ansträngda familjeförhållanden och destruktiva förhållanden att jag måste ge en varning: Se inte den här filmen själv om du har jobbiga erfarenheter av ovanstående. Jag misstänker att den kan fungera som en riktigt trigger för många. 

 

Pearces fantastiska manus till trots hade filmen fallit pladask om det inte vore för huvudrollsinnehavarna. Johnny Flynn (Pascal) och Jessie Buckley (Moll) är ett kärlekspar som kommer gå till filmhistorien om världen är rättvis. Det är den ju inte, men jag lovar att jag definitivt kommer komma ihåg dem. Buckleys pendlande mellan att försöka vara den perfekta dottern i en societetsfamilj och hennes ilska över hon blir behandlad av den samma är magisk. Flynn har en närvaro som hoppar av duken och verkligen går rakt igenom tittaren. Jag är helt jäkla hänförd!

 

Som ni märker är jag komplett såld när det gäller Beast. Det är det bästa jag sett i år än så länge och jag skulle tro att den behåller det epitetet när vi summerar 2018. 5 Jerseyhistorier av 5 möjliga.

 

 

A Quiet Place hade den jobbiga uppgiften att följa Beast. Det är en mycket speciell skräckfilm som verkligen lever upp till sitt namn. Antalet talade repliker kan troligen räknas på båda händernas fingrar, resten sköts med teckenspråk. Anledningen till att familjen Abbott har blivit experter på ASL är att alla lever i skräck för varelser som uppfattar det minsta ljud du gör. Om de hör dig dör du. Familjen har trots detta klarat sig lite drygt 400 dagar med nästan alla familjemedlemmar i behåll. Nu är dock Evelyn, mamman i familjen, gravid och ska föda vilken dag som helst. Det är inte så lätt att göra tyst...

 

A Quiet Place börjar sitt koncept väldigt väl, men det dröjer inte länge förrän man skiter i det berömda blå skåpet. Anledningen kallas konsekvens. De extremt känsliga öronen på de livsfarliga varelserna kan höra i princip den minsta gren brytas ena sekunden och vara helt döv för springande den andra. På bilden ovan ser vi hur sandgångar ska hålla fotstegen tystare. God idé, men det låter fortfarande när du springer i ett tunnare lager sand! Och graviditeten... herregud! Okej, jag vet att olyckor händer, men Evelyn blev gravid efter att monstren börjat patrullera grannskapet. De har en affär i närheten som inte är särskilt plundrad. Trä på dubbla kondomer, idiot! Seriöst!

 

Nåväl, konceptet är som sagt helt okej, även om det i princip är Tremors (1990) i nytappning och actionsekvenserna pendlar mellan bra och godkända. Manuset är dock som sagt så urbota dumt att jag inte kan ge den högre än en tvåa. Den hade kunnat vara bra och... producerad av Michael Bay. Goodnight, folks! 2 monster med selektiv hörsel av 5 möjliga.

 

 

Av Ulf - 26 juni 2018 21:45

 


Regi: Wes Anderson

Manus: Wes Anderson

Medverkande: Bryan Cranston, Koyu Rankin, Edward Norton mfl.

Produktionsbolag: American Empirical Pictures/Twentieth Century Fox Animation/Studio Babelsberg mfl.

År: 2018

Längd: 101 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5104604/

 

I ett framtida Japan förpassas alla hundar i staden i Megasaki till en soptippsö för att säkerställa att den nyupptäckta hundinfluensan inte börjar drabba människor. Borgmästare Kobayashi, som hatar hundar, är nöjd med att bli kvitt de fyrfota djuren till förmån för katter, men hans adoptivson, Atari, har andra planer. Han ska åka till ön för att leta upp sin hund och gå till botten med Kobayashis planer.

 

För knappt tio år sedan charmade Wes Anderson en hel filmvärld med sin fantastiska stop motion-film Fantastic Mr. Fox (2009), baserad på Roald Dahls bok. Under åren som gått har Anderson då och då hintat i intervjuer att han inte var färdig med stop motion än och att hans nästa film som använde tekniken skulle handla om hundar. Anderson är en man av sitt ord. Isle Of Dogs är ännu en tour de force av Anderson och han visar återigen att det här med konventioner inte är hans grej.

 

Okej, om vi ska vara ärliga faller Anderson ofta tillbaka på ett nostalgiskt skimmer med märkliga familjekonstellationer i sina filmer, men när denna konvention funkar gör den det med råge. Därför är det ganska uppfriskande att se Isle Of Dogs då den tar en lite annan riktning samtidigt som Anderson återigen leker med format och utförande.

 

Det första som slår tittaren är en lika ovan som briljant sak. Hundarna i filmen talar alla engelska, men människorna talar japanska. Ibland ger filmen en översättning av vad människorna säger, ibland inte. Det sätter gemene västerländske tittaren direkt i hundarnas perspektiv, med vissa ord som blöder igenom och förstås. Min egen japanska är okej, vilket gjorde att jag kunde följa med åtminstone i stora drag vad människorna säger. Effekten fick därför något förlorad för min del, men tanken är inget annat än lysande.

 

Det är idel stjärnspäckat gällande de engelskspråkiga röstskådespelarna, med flertalet Oscarsvinnare som Frances McDormand och F. Murray Abraham, tillsammans med exempelvis Bryan Cranston och Edward Norton. Alla gör bra ifrån sig, men framförallt Cranston har en fantastisk talröst som verkligen går rakt in i hjärtat på mig. Bland de japanska röstskådespelarna måste Akira Takayam nämnas. Den mannen har en röst som ger mig kalla kårar - på ett bra sätt.

 

En Wes Anderson-film skulle dock inte vara mycket värd om den inte hade ett bra manus. Isle Of Dogs lyckas nästan hela tiden, men har lite skavanker i tempo och avslut. Andersons kännetecken med en så pass djup pekoral att den slår över till att bli oemotståndelig är inte riktigt heller närvarande här. Det görs ansatser, men filmen är inte lika avväpnande som exempelvis Andersons Moonrise Kingdom (2012), en film som jag skattar högre idag än när jag först recenserade den. Om det också blir utvecklingen som Isle Of Dogs tar får tiden utvisa, men även om den inte just nu riktigt är i klass med Andersons bästa är det fortfarande en mycket bra film. Dessutom, stop-motion är coolt som fan.

 

Betyg: 4+ hundjobb av 5 möjliga

Av Ulf - 9 maj 2018 23:30

 



Regi: Steven Spielberg

Manus: Zak Penn & Ernest Cline (baserat på Ernest Clines roman)

Medverkande: Tye Sheridan, Olivia Cooke, Ben Mendelsohn mfl.

Produktionsbolag:  Amblin Entertainment/De Line Pictures/Dune Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1677720/

 

2045: Columbus, Ohio. Efter att stora delar av världen mer eller mindre hamnat i fattigdom och misär söker sig människor till den digitala världen OASIS. Här kan de leva ut sina fantasier och ju bättre de gör ifrån sig i olika spel desto bättre kan deras avatar bli. Som många andra lever tonårige Wade Watts i princip sitt liv uppkopplad mot OASIS. När han löser den första av tre gåtor designade för att avgöra vem som ska ärva skaparen, James Hallidays, enorma förmögenhet blir han ett jagat villebråd och måste plötsligt inte bara slåss för sin egen utan även sina vänners och hela OASIS överlevnad.

 

När jag läste Ernest Clines bok Ready Player One kunde jag bara slå på mig själv. Varför utvecklade jag inte den idé jag hade för många, många år sedan som var snarlik Clines? Det lärde mig dock en läxa och jag började skriva igen. Alltid något. Anledningen till att jag kom på ungefär samma idé är tämligen enkel - jag och Cline hade troligtvis kommit väldigt bra överens då vi båda är massiva nördar.

 

Ordet "nörd" har devalverats de senaste 15 åren eller så. Skillnaden mellan en "nynörd" och en den äldre skolan är framförallt vad ditt val av populärkulturellt gift ger dig. Ett exempel: En Star Trek-nörd/trekkie/trekker kommer inte nöja sig med yttre attribut som en tröja eller en pin. Hen kommer heller inte nöja sig med att se filmerna en gång och ett och annat avsnitt. Istället kommer hen åtminstone kunna några fraser på klingon och kunna föra en lång diskussion om huruvida Captain Pike hade varit ett bättre val än Captain Kirk. Poängen är att en nörd fördjupar sina kunskaper till den milda grad att hen hade kunnat skriva en doktorsavhandling i ämnet. Cline förstod detta i sin bok. När han tillsammans med Zak Penn skrivit manus till den här filmen är känslan mycket mer ytlig och åt "nynördshållet".

 

Jag förstår valet. Den benhårda nördpubliken är inte tillräckligt köpstark för att sälja en blockbusterfilm. Man måste i viss mån "dumma ner" materialet. Även om Ready Player One fortfarande är en mycket underhållande äventyrsfilm får den inte den mångbottnade struktur som källmaterialet hade. Det är klart, här finns referenser som bara de mest inbitna populärkulturnördarna kommer fånga, men huvudhistorien har inte samma tryck i sig. Vad Spielberg dock valt att behålla är muserandet över nördkultur, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Spielberg har varit en gamer sedan sent 70-tal så det är klart att han är väl insatt i den idévärld som Clines text grundar sig på.

 

Skådespelarmässigt är filmen inget att skriva hem om, men det har mest att göra med att större delen av historien utspelar sig i det datorrenderade OASIS. Vi ser till största del karaktärernas avatarer och skådespelarna får agera röstinläsare i merparten av scenerna. För att kunna bygga en värld som OASIS måste specialeffekterna vara på absoluta topp. Det är de tyvärr inte. Högt blandas med lågt. Vissa scener är fruktansvärt skickligt gjorda (Stephen King-nicken bland annat) samtidigt som andra känns som hafsverk. Jag vill dock ge ett stort plus för soundtracket med Alan Silvestris nyskrivna musik kombinerat med det mesta jag gillar från 80-talets metalscen.

 

Ready Player One är en underhållande popcornrulle som ibland har sina lysande stunder, men jag måste rekommendera boken framför den här filmadaptionen. Tyvärr blev den exakt så pass tillrättalagd som jag var rädd för.

 

Betyg: 3+ easter eggs av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se