Inlägg publicerade under kategorin Oscarsgalan 2021

Av Ulf - 8 december 2020 10:15

 


Regi: David Fincher

Manus: Jack Fincher

Medverkande: Gary Oldman, Amanda Seyfried, Lily Collins mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2020

Längd: 131 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10618286/

 

Den gravt alkoholiserade manusförfattaren Herman "Mank" Mankiewicz har gjort sig ovän med allt och alla inom Hollywood för sin förmåga att säga sanningen när folk helst vill höra lögner. Han har en sista chans att göra något storartat när han får skriva manuset till Orson Welles filmdebut som regissör, Citizen Kane (1941). Frågan är bara om han kommer hinna i tid och om hans tidigare problematiska förhållande till många i Hollywood kommer sätta käppar i hjulen?

 

Passande nog släppte podden jag är med i, Film till fikat, ett avsnitt om David Finchers genombrottsfilm Seven (1995) igår. Där pratar vi bland annat om hur Fincher aldrig gjort en riktigt dålig film utan alltid är åtminstone bra och ibland mästerlig. Jag är glad att kunna rapportera att Fincher kan lägga ytterligare en lyckad produktion till sitt CV, men med en film som är väldigt annorlunda från det mesta han gjort tidigare.

 

Historien om Mank är inte för alla. Det är en film som jag tror först och främst kommer uppskattas av filmentusiaster och kommer ha det lite svårare att slå på bred front än Finchers tidigare rullar. Anledningen är att man bör känna till en hel del om Hollywoods 1930-tal för att uppskatta den här filmen fullt ut. Det är klart att den går att se som sin egen historia också, men Jack Finchers (Davids numera bortgångne far) manus har så många små och stora alluderingar till klassisk filmkonst att man bör göra sin läxa innan. Framförallt bör man se Citizen Kane och läsa lite om bakgrundshistorien till den filmen. Citizen Kane räknas som bekant ofta till den främsta filmen genom tiderna, och även om jag anser att det är den mest stilbildande filmen genom tiderna och kanske inte den bästa, bör du ha sett den ändå.

 

Nåväl, även om Mank inte är lättillgänglig alla gånger är det en sann tour de force när det kommer till skådespel. Gary Oldman gör i min mening sin bästa roll någonsin här. Han var fantastisk som Churchill i Darkest Hour (2017) men är ännu bättre här. Mank var en märklig man. Han verkar inte ha haft något filter överhuvudtaget och än mindre så när han drack... vilket han alltid gjorde. En betydande del av filmen spenderar Oldman i en säng där han återhämtar sig från en bilolycka samtidigt som han skriver sitt manus. Det är stort skådespel att från mer eller mindre stillasittande kunna uttrycka allt han gör.

 

Oldman är som sagt grymt bra i den här filmen, men Mank är ytterligare en av de där filmerna som gör att jag önskar att man införde en Oscar för casting. I princip alla överträffar sig själv och om jag skulle lyfta två till skulle det vara Amanda Seyfried som Marion Davies och Arliss Howard som Louis B. Meyer, en av ägarna till MGM och ett legendariskt as. Seyfried blir bara bättre och bättre för varje produktion och veteranen Howard kan mycket möjligt knipa en Oscarsnominering för bästa biroll.

 

David Fincher har, förutom sin sedvanliga fläckfria regi, omgett sig med gamla parhästar som Trent Reznor och Atticus Ross för musiken. Hela filmen speglar dessutom Citizen Kane i form av klippning och mer subtila saker som ljud- och ljus. Enligt intervjuer ville Fincher att det skulle låta som en film från 1940-talet och han lyckas väldigt väl. Som diggare av gamla noirrullar från den här eran fick jag nästan lite rysningar ibland.

 

Mank är dock inte en perfekt film. Filmer som kräver så här pass mycket förkunskap för att kunna förstås fullt och fast tenderar att bli lite navelskådande och så även här. Hollywood älskar historier om sig själva och det märks att även om den är kritisk till studiosystemet faller den ändå in lite i fällan med "den ensamme hjälten" som drömfabriken så gärna använder sig av. Är du dock intresserad av filmhistoria och bra skådespel får ni inte missa Mank. Netflix kommer kamma in många, många priser med den här filmen.

 

Betyg: 4 sensationer! av 5 möjliga

Av Ulf - 25 oktober 2020 20:10

 


Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin

Medverkande: Eddie Redmayne, Sacha Baron Cohen, Mark Rylance mfl.

Produktionsbolag: Dreamworks Pictures/Amblin Partners/Cross Creek Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 129 min

Land: USA/Storbritannien/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1070874/

 

När flera högprofilerade protestledare ställs till svars för att ha satt igång kravallerna under Demokraternas konvent i Chicago 1968 är det mer än bara deras egen frihet som står på spel. Hela landet ser på när en av de mest bisarra rättegångarna i amerikansk historia avhandlas.

 

En av de kanske mest försenade filmerna de senaste 30 åren har äntligen släppts. Det har varit så många touch and goes med Chicago 7 att jag hade förpassat den till någon dunkel vrå i sinnet. När Steven Spielberg släppte projektet 2007 dröjde det alltså ytterligare 13 år innan Aaron Sorkin plockade upp bollen och fick den här spännande berättelsen gjord. USA:s nutidshistoria är alltid intressant och det verkar finnas en nästintill outsinlig brunn att ösa ur när det gäller dramatiska narrativ från 60-talet, inte minst när det kommer till kraveller.

 

Just de här kravallerna var jag inte så bekant med, så det är alltid kul att få en lektion i nutidshistoria via filmmediet. Aaron Sorkin har dessutom gjort sin research och även om filmen inte är hundra procent korrekt visade det sig vid min källkritiska granskning att vissa delar var ännu knäppare än det som skildras. Sorkin, Oscarsbelönad manusförfattare, kan nog räkna med ännu en nominering för ett manus som formligen flyger förbi trots sin längd på över två timmar. Han är en mästare på att hålla igång en story och hitta rätt ton.

 

Sorkin har hjälp av en fantastisk ensemble med bland andra Eddie Redmayne, Sacha Baron Cohen, Mark Rylance, Joseph Gordon-Levitt, Frank Langella och Michael Keaton. Det är troligen årets mest stjärnspäckade film. Alla är förstås riktigt duktiga på vad de gör, men om jag skulle välja ut en eller två blir det Cohen (som det tog halva filmen innan jag kände igen) som antietablissemangshjälten Abbie Hoffman och Frank Langella som den extremt osympatiske domaren Julius Hoffman.

 

Sorkin berättar en historia där det inte råder någon tvekan om vems sida han står på, men samtidigt drar han sig inte för att visa upp de kanske mindre hedersvärda aspekterna av de åtalade heller. De skildras som kompletta karaktärer, med fel och brister, men oavsett vad man tycker om dem står det klart att de håller på att bli mer eller mindre oskyldigt dömda.

 

Som sagt, Sorkin har tagit sig lite friheter här och där, men inget som är av jättestor betydelse. Vissa saker blev kanske lite fort överspelade (såsom Bobby Seales chockerande bokstavliga munkavling i rätten), men såvitt jag kan se är det här en bra representation av rättegången som sådan. Att det är ett förbaskat spännande rättegångsdrama hjälper också till. Det lär regna nomineringar och priser över Chicago 7. Det är den väl värd.

 

Betyg: 4 fight the power av 5 möjliga

Av Ulf - 12 juli 2020 22:14

 

Regi: Aaron Schneider

Manus: Tom Hanks (baserat på C.S Foresters roman The Good Shepherd)

Medverkande: Tom Hanks, Stephen Graham, Michael Benz mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Entertainment/Stage 6 Films/Bron Creative mfl.

År: 2020

Längd: 91 min

Land: Kanada/Kina/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6048922/

 

När USA gick in i andra världskriget 1941 blev den tidigare nog så viktiga Atlantpassagen ännu viktigare och ännu farligare än innan. Kapten Krause ombord på Greyhound ska leda en konvoj till de allierade i Europa, men för att göra detta måste konvojen passera genom ett område där de inte kan få luftunderstöd... och i vattnet lurar en mindre flotta tyska ubåtar.

 

Tom Hanks ger sig på manusförfattande igen med den här andra världskriget-rullen och gör bra ifrån sig. Subgenren (pun intended!) ubåtsfilm är något som jag alltid gillat, men det är ovanligt att se en hel film från den andra sidan - alltså en konvoj eller liknande som hela tiden ligger i riskzonen för en attack. Jag kan efter den här filmen säga att det fanns nog få uppdrag under kriget som var mer frustrerande än att strida mot ubåtar.

 

Hanks fångar den här frustrationen perfekt i sitt manus med små medel. Det är inte stora "oh my God, we're all going to die!"-scener utan hopbitna käkar och blickar som förmedlar den utsatthet som besättningen upplever. Regissör Aaron Schneider, tämligen oprövad i långfilmsformatet, gör också ett fint jobb med att få ut det bästa av sina skådespelare.

 

Greyhound är dock först och främst en actionfilm till sjöss och inte en film för stora rollprestationer. Skeppen spelar huvudrollerna och även en landkrabba som undertecknad kunde hänga med i alla nautiska termer utan problem. Filmen får egentligen bara problem när man försöker förmänskliga karaktärerna. Deras personlighetsdrag känns tämligen påklistrade. Exempelvis är Hanks karaktär religiös till nästan det löjliga och har en idé om att han inte kan sova ombord på ett skepp. Han är kapten! På en överfart som i bästa fall varar flera dagar! Dumheter.

 

Trots dessa mindre skavanker är Greyhound en jäkligt spännande film som jag rekommenderar till alla historieintresserade. Det är också ett exempel på att man kan göra en väldigt snygg film för 50 miljoner och få den att se ut som den kostat minst det trippla. Föredömligt kort och klockar in på dryga 90 minuter. Se och lär, filmskapare.

 

Betyg: 4 bredsidor av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 14 juni 2020 22:02

 


Regi: Spike Lee

Manus: Spike Lee/Danny Bilson/Paul De Meo/Kevin Willmott

Medverkande: Delroy Lindo, Jonathan Majors, Clarke Peters mfl.

Produktionsbolag: 40 Acres & A Mule Filmworks/Rahway Road Productions

År: 2020

Längd: 154 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9777644/

 

Fyra Vietnamveteraner återvänder till Vietnam närmre 50 år efter att de lämnade det. Deras uppdrag är att hämta hem sin stupade kamrat, Norman, som de var tvungna att begrava i djungeln. Vad de har behållit för sig själva under alla år är att de dessutom begravde en hel last med guldtackor, ämnade för de vietnamesiska sympatisörerna under kriget...

 

Spike Lee följer upp sin välförtjänt Oscarsvinnande film BlacKkKlansman (2018) med den här märkliga blandningen mellan skröna, amerikansk historia och krigsfilm. Man kan lugnt säga att Da 5 Bloods skjuter från höften och lyckas på något märkligt sätt träffa de flesta mål den siktar på. Trots det är det här en betydligt svagare film än Lees senaste rulle.

 

Det finns något nästan dokumentärt över Da 5 Bloods tekniska sida. Flashbacks från 70-talet filmas i 4:3-format för att få en mer autentisk känsla och ett stort antal kameratekniker och för den delen kameror används under filmens gång. Varför vet jag inte. Det är mer distraherande än något annat. Det vanligtvis för Lee så träffsäkra valet av ljudspår är också lite upp och ner och kommer inte upp i hans vanliga standard. Det gör däremot hans skådespelarregi.

 

Lee är en mästerlig regissör när det kommer till att få ut det bästa av sina skådespelare. Bäst av alla är Delroy Lindo i rollen som den PTSD-drabbade Paul. Lindo lyckas verkligen göra Paul till en karaktär som man förvisso känner sympati för, men som man måste erkänna är komplett jäkla galen. Hans monologer mot slutet av filmen är sånt som kan landa en Oscarsnominering. Att hans karaktär är fanatisk Trump-supporter passar in i all sin absurditet och Lindo spelar skjortan av resten i ensemblen, trots att  även dessa gör mycket lyckade roller.

 

Manuset är som sagt lite spretigt, men jag gillar grundpremissen. Det känns som en mer seriös take på den brutalt underskattade Three Kings (1999) och det är ett gott betyg. I och med att filmen släpptes i år, med tanke på allt som händer i världen för närvarande och i USA i synnerhet är Da 5 Bloods också helt rätt i tiden. Möjligen kan kopplingarna till BLM-rörelsen kännas lite påklistrade i efterhand, men parallellen känns också nödvändig att göra.

 

Det enda som Lee inte tycks kunna regissera är actionscener. Det funkar inte bättre här än det gjort i många av hans tidigare mer actiontunga produktioner och här borde han ha en medregissör. Fast, säg det till Spike Lee och du får nog en känga någonstans solen inte skiner.

 

Da 5 Bloods är en ojämn resa, men ändå en sevärd film. Framförallt är det kul att den släpptes på Netflix så att den fick en stor publik trots pandemi. Gott så!

 

Betyg: 3+ guldfeberdrömmar av 5 möjliga

Av Ulf - 25 maj 2020 19:15

 



Regi: James Lebrecht & Nicole Newnham

Manus: James Lebrecht & Nicole Newnham

Medverkande: Larry Allison, Dennis Billups, Judith Heumann mfl.

Produktionsbolag: Higher Ground Productions

År: 2020

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8923484/

 

Några år efter Woodstock inträffade en annan typ av "festival" bara ett stenkast därifrån, men som inte är alls lika välkänd. På sommarlägret Camp Jened samlades en stor grupp ungdomar som alla hade någon form av funktionsvariation. För många blev lägret det första mötet med andra som mötte liknande utmaningar som de själva. Andan från Camp Jened skulle visa sig vara ihållande och ledde fram till långtgående lagändringar på nationell nivå i USA. Det här är dokumentären om lagförslag 504 och hur den antogs, om och med människorna som kämpade för den.

 

James Lebrechts & Nicole Newnhams dokumentär om medborgarrättsrörelsen för människor med funktionsvarianter är med all rätta en av årets hittills mest hyllade dokumentärer. Med ett väldigt stort filmmaterial från deltagarna på Camp Jened till sitt förfogande lyckas de båda inte bara berätta om de historiska händelserna, utan också få tittaren att lära känna aktivisternas personligheter. Scenerna från sommarlägret är ofta både jäkligt roliga och tragiska och lägger en fin grund till vad som kommer senare.

 

För den (som jag) som inte känner till historien sedan innan ska jag inte avslöja gruppens slutplan eftersom den är både lika spektakulär som inspirerande. Det är också här jag skulle velat ha lite mer fokus. Även om sommarlägerscenerna som sagt är intressanta och underhållande på sitt sätt känns det som detar upp lite väl mycket av filmens speltid. Den riktiga kärnan ligger i den politiska kampen som dominerar filmens sista tredjedel.

 

En omstrukturering med att låta sommarlägret utgöra en tredjedel och kampen två tredjedelar skulle vara att föredra. Kanske hade Lebrecht och Newnham valt att följa något färre personer och på så vis kortat ner filmens inledning. Nåväl, det är ju knappast som att scenerna inte ger något, så det här är mindre klagomål.

 

Crip Camp handlar av förklarliga skäl främst om personer med funktionsvariationer, men i ett vidare perspektiv visar den också på hur alla marginaliserade grupper riskerar att bli illa behandlade. Det är ingen tillfällighet att gruppen fick stöd av både The Black Panthers och lokala grupper från HBTQ-scenen. Det är kort sagt en inspirerande historia, inte minst för alla som har en sida av sig själv som kanske inte alltid platsar in i samhällets alla gränsdragningar.

 

Betyg: 4 rullstolsrace av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards