Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Tisdag 14 feb 09:30

 

 

Oscarsgalan 2017: Veckans uppdatering av listan

 

 

 

Best Motion Picture


Arrival

Fences

Hacksaw Ridge

Hell Or High Water

Hidden Figures

La La Land

Lion

Manchester By The Sea

Moonlight

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role


Casey Affleck (Manchester By The Sea)

Denzel Washington (Fences)
Ryan Gosling (La La Land)
Viggo Mortensen (Captain Fantastic)

Andrew Garfield (Hacksaw Ridge)

Tom Hanks (Sully)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role


Emma Stone (La La Land)

Natalie Portman (Jackie)

Meryl Streep (Florence Foster Jenkins)
Isabelle Huppert (Elle)
Ruth Negga (Loving)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role


Jeff Bridges (Hell Or High Water)

Mahershala Ali (Moonlight)
Dev Patel (Lion)
Michael Shannon (Nocturnal Animals)

Lucas Hedges (Manchester By The Sea)


Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Viola Davis (Fences)

Naomie Harris (Moonlight)
Nicole Kidman (Lion)
Octavia Spencer (Hidden Figures)

Michelle Williams (Manchester By The Sea)

 


Best Achievment In Directing


Arrival (Denis Villeneuve)

Hacksaw Ridge (Mel Gibson)
La La Land (Damien Chazelle)
Manchester By The Sea (Kenneth Lonergan)

Moonlight (Barry Jenkins)


Best Original Screenplay


Hell Or High Water

La La Land

The Lobster

Manchester By The Sea

20th Century Women

 

Best Adapted Screenplay


Moonlight

Lion
Hacksaw Ridge
Arrival

Fences

Hidden Figures

 

Best Animated Feature


Kubo & The Two Strings

Moana

The Red Turtle

Zootopia

My Life As Courgette



Best Foreign Language Film


A Man Called Ove  (Sweden)

Land Of Mine (Denmark)
The Salesman (Iran)
Toni Erdmann (Germany)

Tanna (Australia)


Best Cinematography


Arrival

La La Land
Moonlight
Lion

Silence


Best Editing

 

Arrival

Hacksaw Ridge
Hell Or High Water
La La Land

Moonlight


Best Production Design


Arrival

Fantastic Beasts And Where To Find Them
Hail Caesar!
La La Land

Passengers


Best Costume Design


Allied
Florence Foster Jenkins

Fantastic Beasts And Where To Find Them

Jackie

La La Land



Best Makeup & Hairstyling


A Man Called Ove

Star Trek Beyond
Suicide Squad

 

Best Original Score


Jackie

Moonlight

Passengers

La La Land

Lion


Best Original Song


"Audition (The Fools Who Dream)" (La La Land)

"Can't Stop The Feeling" (Trolls)
"City Of Stars" (La La Land)
"How Far I'll Go" (Moana)

"The Empty Chair" (Jim: The James Foley Story)

 


Best Sound Mixing


Arrival

Hacksaw Ridge

La La Land

Rouge One: A Star Wars Story

13 Hours: The Secret Soldiers Of The Benghazi

 

Best Sound Editing


Arrival

Hacksaw Ridge

La La Land

Rouge One: A Star Wars Story

Deepwater Horizon


Best Visual Effects


Rouge One: A Star Wars Story

The Jungle Book

Doctor Strange

Fantastic Beasts And Where To Find Them

Deepwater Horizon

 

Best Documentary, Short


Extremis

Watani: My Homeland

4.1 Miles
Joe's Violin
The White Helmets

 


Best Documentary, Feature

 

Fire At Sea
I Am Not Your Negro
Life, Animated

O.J.: Made In America

13th

 
 
Best Short Film, Animated

 

Blind Vaysha

Borrowed Time
Pear Cider & Cigarettes

Pearl

Piper

 

Best Short Film, Live Action

 

Ennemis Intérieurs

La Femme Et Le TGV
Silent Nights

Sing

Timecode

ANNONS
Av Ulf - Söndag 12 feb 21:00

 


Regi: Ezra Edelman

Manus: N/A

Medverkande: O.J Simpson (arkivbilder), Nicole Brown-Simpson (arkivbilder), Mark Fuhrman mfl.

Produktionsbolag: ESPN Films/Laylow Films

År: 2016

Längd: 467 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5275892/


Tidigt den 13:e juni, 1994, larmades Los Angeles-polisen om ett dubbelmord i den välbärgade stadsdelen Brentwood. Det stod snart klart att ett av offren var Nicole Brown, ex-fru till den kanske mest kände amerikanske fotbollspelaren i världen, O.J Simpson. Simpson hade sedan 60-talet varit en av de mest dyrkade sportikonerna i USA och hade även börjat slå sig in i filmvärlden. Gripandet av O.J var startskottet på den största mediecirkus till rättegång som någonsin skådats och ett ikarosfall som ingen hade sett maken till.


Närmre åtta timmar lång är O.J.: Made In America den längsta film som någonsin nominerats till en Oscar och absolut den längsta dokumentär jag sett. För att bli nominerad till en Oscar måste din film ha haft premiär på en filmfestival och/eller biografvisningar och ja, Made In America visades i sin helhet på Sundance för att sedan visas på utvalda biografer. Tack och lov delades den upp i fem cirka 90 minuter långa delar för TV-premiären. Jag brukar ju orera om att filmer är för långa och borde enligt alla sådana åsikter även tycka det om Made In America. Efter de åtta timmarna är jag dock helt överkörd, på ett bra sätt.


Ezra Edelman har gjort en djupdykning i den amerikanska rasismens historia med tonvikt på de svartas situation i Los Angeles från 60-talet och framåt. Han visar på hur negativ särbehandling och ren främlingsfientlighet låg till grund för två av de mest ökända upploppen i amerikansk historia, Watts och Rodney King-upproret. På så vis lyckas Edelman göra en stark tematisk koppling till den värld där Simpson slog igenom och hur han sågs av både vita och svarta och Simpsons egna vägran att ens ta i rasfrågan.


I min recension av 13th (2016) nämnde jag att perioden 1970 - 2000 inte utforskats särskilt väl när det gäller afroamerikansk nutidshistoria. Edelman kan mycket väl ha gjort det definitiva verket när det gäller tematiken under nämnda tidsperiod. Sällan har jag sett en så pass välresearchad dokumentär där båda sidor får komma till tals. Edelman tar bara plats när han behöver och låter materialet tala för sig själv. Trots att alla med någon typ av allmänbildning vet hur det gick i rättegången presenteras denna på ett sätt som får de flesta fiktiva rättegångsdraman att blekna. Allt det där som jurister poängterar är fejk i filmer händer verkligen här.


Det är ganska tydligt var Edelman lutar i skuldfrågan, men det är ganska svårt att som oberoende observatör inte tycka att Simpson troligen var/är skyldig. En åklagarsida som tappade bollen åtskilliga gånger (fast i rättvisans namn hade de en massa otur också), ett team advokater som gjorde fallet till en rasfråga och en djupt jävig jury låg till grund för en av de märkligaste rättegångarna någonsin.


Det kanske är det sistnämnda som är allra mest chockerande med Edelmans dokumentär. En av jurymedlemmarna, intervjuad inför den här dokumentären, säger att hon och flertalet andra röstade som de gjorde som hämnd för Rodney King-fallet. Det är ett långfinger i ansiktet på det amerikanska rättsväsendet och om USA inte hade haft sina "double jeopardy-lagar" skulle fallet säkert kunnat tas upp igen på bara dessa grunder.


Om du har det minsta intresse av true crime-dokumentärer eller amerikansk historia är Made In America ett måste. Det är ett makalöst journalistiskt arbete som kommer studeras av framtida dokumentärfilmare.


Betyg: 5 handskar av 5 möjliga




ANNONS
Av Ulf - Lördag 11 feb 21:28

 


Regi: Denzel Washington

Manus: August Wilson (baserat på hans pjäs med samma namn)

Medverkande: Denzel Washington, Viola Davis, Stephen Henderson mfl.

Produktionsbolag: Bron Studios/MACRO/Paramount Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 139 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2671706/

 

Troy Maxson hade en gång i tiden en lovande baseball-karriär, men ansågs för gammal när ligan till sist accepterade svarta spelare. Nu bor han med fru och barn i ett arbetarklassområde och arbetar som renhållningsarbetare. Bitter över sin missade chans har han ett väldigt spänt förhållande till sin son, något som bara blir värre när sonen möjligen kan spela amerikansk fotboll på toppnivå.

 

Ibland verkar vissa regissörer och manusförfattare glömma en fundamental sak inom filmkonsten - den är inte teater. Fences började som en hyllad pjäs och författaren, August Wilson, hade skrivit ett filmmanus baserat på sitt verk innan han dog för ett tiotal år sedan. Manuset var inte klart och det märks verkligen. Hur Wilson har kunnat bli postumt nominerad för sitt manus till Fences är något jag aldrig kommer förstå - inte när det fanns så många bra adapterade filmmanus förra året. 

 

Denzel Washington spelar både huvudrollen och står för regin. Washington hade redan tidigare spelat rollen som Troy Maxson under en hyllad uppsättning av pjäsen 2010 och det råder ingen tvekan om att han kan sin roll utan och innan. Washington är alltid bra i sina roller, men i Fences är han fenomenal. Dessvärre är hans skådespel också den enda anledningen till att se den här filmen.

 

Fences är en snacksalig och långsam soppa som förvisso leder upp till en peripeti av den centrala konflikten, men låter i princip inget komma från den. Titeln anspelar på det staket som Troy blir ombedd av sin fru Rose att bygga. En latare och mer uppenbar metafor får man leta efter. Det är nästan i nivå med det skitnödiga svamlet i Crash (2004) om hur personer "kraschar in i varandra". Vidare är dialogen uppenbart anpassad för att levereras på scen och inte på filmduken. I runda slängar: det här är inte bra.

 

Fences missar ettan i betyg av två anledningar - Denzel Washington och Viola Davis (i rollen som Rose) som båda är jättebra i sina roller. Filmen däremot är en riktig slamkrypare.

 

Betyg: 2- lata metaforer av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 8 feb 10:19

   

Oscarsgalan 2017: Kortfilmsdokumentärer del 2



Netflix börjar på allvar bli en av tungviktarna när det gäller egenproducerat material inte bara när det gäller tv utan även när det gäller film. Ett av tecknen på detta är att de inte bara har en utan två nominerade filmer i årets kortfilmsdokumentärklass, The White Helmets (2016) och Extremis (2016). Gör dig själv en tjänst och se inte båda direkt efter varandra. Båda är nämligen tunga som bly och rejält ångestframkallande.


The White Helmets låter oss följa gruppen med samma namn och deras arbete med att rädda människor i krigets Syrien. Bestående av frivilliga från lokalbefolkningen är gruppens medlemmar först på plats när ett hus blivit bombat. Med risk för sina liv drar de fram folk ur rasmassorna och har till dags dato räddat åtskilliga tusen liv. Dessvärre blir de också måltavlor på grund av sitt arbete och många i gruppen har omkommit.


Jag visste inte riktigt vad som väntade mig med den här dokumentären och därför var nog effekten ännu starkare. The White Helmets är bland de mest närgångna krigsskildringar jag sett, med sekvenser filmade direkt under bombräder och räddningsarbete. Det här är en verklighet som vi inte får se på nyheterna. Det är smutsigt, oredigerat och personligt. Några av de jobbigaste scenerna visar befolkningens reaktion på när bombplanen kommer och hur barn så små som två år har lärt sig särskilja ljuden mellan civila och militära flygplan.


Jag saknar ord för hur hemsk The White Helmets är, men det är en film som borde visas för alla. Den hamrar in en sanning som ofta repeteras men som sällan varit så här övertydlig - de som flyr kan inte återvända hem eftersom det inte finns något att återvända till. Det närmsta jag kan likna scenerna filmade i städerna vid är gamla journalfilmer från andra världskrigets Dresden. Så pass jävligt är det. The White Helmets är min absoluta favorit när det gäller de nominerade kortfilmsdokumentärerna jag sett än så länge.


Efter att ha andats lite var det dags för Extremis. Den var ju inte direkt muntrare då den kretsar runt beslut i livets slutskede och huruvida man ska koppla bort livsuppehållande maskiner eller inte. Det finns egentligen inte så mycket att säga och/eller analysera när det gäller Extremis. Det är en osentimental skildring av vägen vi alla ska vandra, men missar på en del punkter. Jag skulle hellre sett att man fokuserade på en person och hens familj. Vem var personen under sitt liv? Vem är personens familj? Vad är deras tankar och värderingar runt döden? Som det är nu blir det lite splittrande att följa en handfull patienter och deras familjer under 24 minuters speltid. Det är fortfarande en drabbande dokumentär, men den hade kunnat bli ännu bättre med lite tydligare fokus.

Av Ulf - Tisdag 7 feb 21:15


 

Regi: Ron Clements & John Musker

Manus: Jared Bush

Medverkande: Auli'i Cravalho, Dwayne Johnson, Jemaine Clement mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2016

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3521164/

 

Som den blivande ledaren för sitt folk delar inte Moana sin fars rädsla för öppet hav. Istället vill hon utforska vad som finns bortom revet. Det visar sig bli en nödvändighet när öns skördar börjar bli sjuka och ett mörker sprider sig över landet. Moana har blivit utvald av havet att föra tillbaka livets gudinnas hjärta. Det är bara ett problem - hon måste dessutom ha hjälp av den extremt självgode halvguden Maui som stal hjärtat från första början.

 

Det som nästan är mer intressant än filmen i sig är varför den heter Vaiana i Europa och inte Moana. Googla och ni hittar en bisarr historia om italienska porrstjärnor, parfymer och varumärkesintrång. Vad filmens betraktar är den, på gott och ont, Disney 1A. Moana är en tämligen ointressant karaktär som inte har de senaste Disneyprinsessornas riktiga driv. Missförstå mig inte, hon är fortfarande ett klart fall framåt från den gamla tidens kvinnoporträtt i Disney, men hon är så förbaskat gnällig! Jag undrar hur många gånger hon muttrar och tjurar om att "the sea chose me!"? Någon som har räknat?

 

Istället är det halvguden Maui, med röst av Dwayne "The Rock" Johnson, som stjäl showen. Johnson är en jäkel på att snacka, vilket alla som stiftade bekantskap med honom under hans wrestlingkarriär redan visste. Det kanske mest kreativa inslaget i filmen är hur Mauis tatueringar ofta har sin egen vilja. Det är också när Maui kommer in i bilden som filmen går från att vara tämligen långsam till att bli mer fartfylld.

 

Musikaliskt finns här ingen Let It Go eller liknande (till lycka för alla barnfamiljer?), men några huvudteman sätter sig ändå. Stort plus att en betydande del sjungs på hawaiiska, vilket alltid har varit ett av mina favoritspråk. Gällande övrig teknisk kompetens märks en riktigt bra karaktärsdesign och typisk Disney-perfektion när det kommer till animationen.

 

För mig lyfte aldrig Moana och blir mest en fotnot i Disneys katalog. Det är på intet sätt en dålig film, men den håller sig så strikt till gamla beprövade infallsvinklar att jag mest kände att jag sett allt förut och bättre. Som film på egna meriter, utan att jämföra den med Disneys bakkatalog är den dock en ganska trevlig stund.

 

Betyg: 3 förvirrade tuppar av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 7 feb 21:15

 

 

Oscarsgalan 2017: Veckans uppdatering av listan

 

 

 

Best Motion Picture


Arrival

Fences

Hacksaw Ridge

Hell Or High Water

Hidden Figures

La La Land

Lion

Manchester By The Sea

Moonlight

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role


Casey Affleck (Manchester By The Sea)

Denzel Washington (Fences)
Ryan Gosling (La La Land)
Viggo Mortensen (Captain Fantastic)

Andrew Garfield (Hacksaw Ridge)

Tom Hanks (Sully)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role


Emma Stone (La La Land)

Natalie Portman (Jackie)

Meryl Streep (Florence Foster Jenkins)
Isabelle Huppert (Elle)
Ruth Negga (Loving)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role


Jeff Bridges (Hell Or High Water)

Mahershala Ali (Moonlight)
Dev Patel (Lion)
Michael Shannon (Nocturnal Animals)

Lucas Hedges (Manchester By The Sea)


Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Viola Davis (Fences)

Naomie Harris (Moonlight)
Nicole Kidman (Lion)
Octavia Spencer (Hidden Figures)

Michelle Williams (Manchester By The Sea)

 


Best Achievment In Directing


Arrival (Denis Villeneuve)

Hacksaw Ridge (Mel Gibson)
La La Land (Damien Chazelle)
Manchester By The Sea (Kenneth Lonergan)

Moonlight (Barry Jenkins)


Best Original Screenplay


Hell Or High Water

La La Land

The Lobster

Manchester By The Sea

20th Century Women

 

Best Adapted Screenplay


Moonlight

Lion
Hacksaw Ridge
Arrival

Fences

Hidden Figures

 

Best Animated Feature


Kubo & The Two Strings

Moana

The Red Turtle

Zootopia

My Life As Courgette



Best Foreign Language Film


A Man Called Ove  (Sweden)

Land Of Mine (Denmark)
The Salesman (Iran)
Toni Erdmann (Germany)

Tanna (Australia)


Best Cinematography


Arrival

La La Land
Moonlight
Lion

Silence


Best Editing

 

Arrival

Hacksaw Ridge
Hell Or High Water
La La Land

Moonlight


Best Production Design


Arrival

Fantastic Beasts And Where To Find Them
Hail Caesar!
La La Land

Passengers


Best Costume Design


Allied
Florence Foster Jenkins

Fantastic Beasts And Where To Find Them

Jackie

La La Land



Best Makeup & Hairstyling


A Man Called Ove

Star Trek Beyond
Suicide Squad

 

Best Original Score


Jackie

Moonlight

Passengers

La La Land

Lion


Best Original Song


"Audition (The Fools Who Dream)" (La La Land)

"Can't Stop The Feeling" (Trolls)
"City Of Stars" (La La Land)
"How Far I'll Go" (Moana)

"The Empty Chair" (Jim: The James Foley Story)

 


Best Sound Mixing


Arrival

Hacksaw Ridge

La La Land

Rouge One: A Star Wars Story

13 Hours: The Secret Soldiers Of The Benghazi

 

Best Sound Editing


Arrival

Hacksaw Ridge

La La Land

Rouge One: A Star Wars Story

Deepwater Horizon


Best Visual Effects


Rouge One: A Star Wars Story

The Jungle Book

Doctor Strange

Fantastic Beasts And Where To Find Them

Deepwater Horizon

 

Best Documentary, Short


Extremis

Watani: My Homeland

4.1 Miles
Joe's Violin
The White Helmets

 


Best Documentary, Feature

 

Fire At Sea
I Am Not Your Negro
Life, Animated

O.J.: Made In America

13th

 
 
Best Short Film, Animated

 

Blind Vaysha

Borrowed Time
Pear Cider & Cigarettes

Pearl

Piper

 

Best Short Film, Live Action

 

Ennemis Intérieurs

La Femme Et Le TGV
Silent Nights

Sing

Timecode

Av Ulf - Måndag 6 feb 17:30

   


 

Oscarsgalan 2017: Kortfilmsdokumentärer del 1

 

 

De allra flesta filmer som nomineras till en Oscar brukar vara enkla att få tag i. Oftast har jag en klar och tydlig kontaktperson på ett etablerat bolag eller hos en distributör och det hela är mer en fråga om när och inte om jag får en kopia. En kategori lyser dock allt som oftast med sin frånvaro i min rapportering - kortfilmsdokumentärerna.

 

De andra kortfilmerna, de animerade och live action, brukar släppas någon vecka innan galan på Itunes. De kostar en spottstyver att införskaffa och är rätt trevliga att ha i sin filmsamling. Något liknande finns inte för kortfilmsdokumentärerna. Därför är jag väldigt glad över att i år ha lyckats hitta fyra av fem nominerade. Dagens två alster finns gratis på YouTube. Mycket möjligt är det dokumentärernas ämnesområden som gör att de släpps på så bred front som möjligt. Både 4.1 Miles (2016) och Joe's Violin (2016) handlar nämligen om tvångsförflyttningar av folkgrupper under krig.

 

4.1 Miles är en amerikansk dokumentär som nästan uteslutande är på grekiska. Den skildrar vardagen på en liten grekisk ö dit tusentals flyktingar från Syrien kommer eftersom det är ett av de smalaste områdena att korsa Medelhavet på med sina, just det, 4.1 miles.

 

Det är en sak att se de här sakerna på nyheterna och en annan att se dem så här närgånget skildrade. Det som slår mig är hur grekerna på ön inte alls ifrågasätter och diskuterar huruvida det är rätt tillvägagångssätt. Folk dör och de har möjlighet att rädda dem - klart att de gör det! Det finns en lärdom här att ta för alla som är livrädda för flyktingströmmar. När du ställs inför ett konkret val hade du troligen också räddat dem, eller hur? Därmed inte sagt att 4.1 Miles inte tar upp problemen med flyktingströmmarna. Grekerna vädjar till andra europeiska länder att hjälpa till. I grund och botten är det dock medmänsklighet som styr deras handlingar och det är väldigt fint att se.

 

Joe's Violin, även denna amerikansk, handlar om den 91-årige Förintelseöverlevaren, Joe som skänker sin gamla fiol till en musikskola. Joes historia, och därigenom fiolens, berättas parallellt med historien om den elev som får äran att spela på det gamla instrumentet under sin skoltid.

 

Joe's Violin är en halv dokumentär. Det är två historier som berättas och om filmen fokuserat på en av dessa hade den kunnat bli riktigt bra. Som det är nu är Joe's Violin en splittrad upplevelse som inte riktigt tar sig in i mål.

 

Jag tänker inte betygssätta kortfilmsdokumentärerna. Detta eftersom jag inte heller gör det med övriga kortfilmer. Däremot kan jag med övertygelse säga att 4.1 Miles är vida överlägsen Joe's Violin. I del 2 beger jag mig till Netflix och kollar in de två kortdokumentärer som finns där.

 

Av Ulf - Söndag 5 feb 12:45

 


Regi: Mel Gibson

Manus: Robert SchenkkanAndrew Knight

Medverkande: Andrew Garfield, Sam Worthington, Hugo Weaving mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/Demarest Media/IM Global mfl.

År: 2016

Längd: 139 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2119532/

 

Efter att Pearl Harbor attackerats av Japan ville gemene amerikan gå man ur huse för att ta värvning. Det ställer till vissa problem för Desmond Doss. Doss vägrar bära vapen på grund av sin religiösa övertygelse och vill tjänstgöra som fältläkare. Sedd som feg lyckas Doss genomföra grundutbildningen ändå. Under USA:s invasion av Okinawa får Doss visa att han är allt annat än feg.

 

Tio år efter sin senaste sejour i regissörstolen återvänder Mel Gibson till sin Jesus-fetisch. Nej, nu ska jag vara snäll. Hacksaw Ridge är liksom många av Gibsons andra filmer full av kristen symbolik, men denna är inte alls lika övertydlig som den brukar vara. Det kan vara så att Gibson lärt sig bli lite mer subtil på äldre dar.

 

Hur det än må vara med den saken är Gibson fortfarande en lysande actionregissör. Stridscenerna i Hacksaw Ridge tillhör de bästa jag sett i en krigsfilm på mycket länge. Framförallt är det klippningens förtjänst. Istället för att förlita sig på skakig kamera och två klipp i sekunden (som så många andra regissörer gör) låter Gibson scenerna ta sin tid. Det är ett extremt närgånget och explicit våld som lyckades skaka om mig rejält då och då.

 

Dessvärre är Gibson inte lika säker när det gäller de mer nedtonade och karaktärsdrivna scenerna. Andrew Garfield är förvisso bra i huvudrollen, men jag undrar om han inte kunnat bli ännu bättre med en regissör som lagt ner lite mer krut (no pun intended) på skådespelarregin. Det är klart att stridsscenerna är det centrala i Hacksaw Ridge, men med lite mer kontext hade även dessa blivit ännu bättre.

 

Hacksaw Ridge är en historia så pass otrolig att Gibson fick tona ner den. Han ansåg att publiken inte skulle tro på Desmond Doss kompletta historia och efter att ha läst den kan jag förstå varför. Som den förste icke-vapenbärande soldaten i USA:s armé som tilldelades den amerikanska hedersmedaljen är han en krigshjälte att se upp till. Att lyckas med denna bedrift utan att avfyra ett enda skott är minst sagt inspirerande.

 

Betyg: 4- vapenvägrare av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se