Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - 27 november 2019 21:22

 


Regi: Adrian Grunberg

Manus: Matthew Cirulnick  & Sylvester Stallone

Skådespelare: Sylvester Stallone, Paz Vega, Sergio Peris-Mencheta mfl.

Produktionsbolag: Millennium Films/Campbell Grobman Films/Balboa Productions mfl.

År: 2019

Längd: 101 min (director's cut)

Land: USA/Spanien/Bulgarien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1206885/

 

John Rambo har flyttat hem till familjens gård i Arizona. Fortfarande plågad av sina upplevelser i Vietnamkriget har Rambo ändå lyckats bygga sig en ganska dräglig tillvaro tillsammans med en gammal familjevän och dennas dotter. När dottern får reda på var hennes sedan länge försvunna far befinner sig beger hon sig mot bättre vetande ner till Mexico för att leta reda på honom. Saker och ting går inte riktigt som planerat och nu har en mexikansk kartell en jävligt sur gubbe efter sig.

 

I motsats till Sylvester Stallones andra stora franchise, Rocky-filmerna, har filmsagan om John Rambo aldrig riktigt kunnat lämna 1980-talet bakom sig. Visst finns det en poäng att göra i och med att Rambo lever i en mer eller mindre aktiv krigspsykos från ett krig som sedan länge är slut, men rent filmmässigt blir det ganska tröttsamt.

 

Det här är nämligen inte så mycket 80-talsnostalgi att tala om som manuset tar de där delarna från 80-talets filmer vi gärna glömmer bort med våra nostalgibrillor på. Likt flera andra delar i serien är Last Blood djupt rasistisk och pendlar mellan att porträttera mexikaner som antingen de ondaste av de onda eller så godhjärtade att de fjärtar glorior. Det handlar alltså om både positiva och negativa fördomar här på ett vis som merparten av dagens actionfilmer lyckas undvika rätt bra. Inte så med Last Blood.


Nåväl, man ser inte en Rambo-film för djuplodande sociala kommentarer kanske, så frågan är egentligen hur det står till med actionsekvenserna? Sådär, ärligt talat. Från att ha tagit en mer realistisk ton än sina föregångare kulminerar filmen i någon slags extremvariant av Home Alone (1990) med bortsprängda huvuden istället för dratta-på-arslet-komik. Tonlägesskiftningen blir det som sänker den här filmen för mig. Vill du göra en schysst actionrulle? Gör då det. Vill du göra ett bokslut över en inflytelserik filmsaga genom att återvända mer till originalets socialrealism? Gör då det. De här filmskaparna är tyvärr inte skickliga nog att hålla igång både och. 

 

2 krigsveteraner som bör sättas på grönbete av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 25 november 2019 20:58

 


Regi: Ari Aster

Manus: Ari Aster

Skådespelare: Florence Pugh, Jack Reynor, Vilhelm Blomgren mfl.

Produktionsbolag: Proton Cinema/B-Reel Films/Square Peg

År: 2019

Längd: 147 min

Land: USA/Sverige/Ungern

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8772262/

 

När Danis värsta mardröm besannas i och med att hennes bipolära syster till sist tar livet av både sig själv och resten av familjen hamnar hon av uppenbara skäl i en djup depression.. Dani åker tillsammans med pojkvännen Christian och vännerna Mark och Josh till den gemensamme vännen Pelles hemort i Hälsingland för att förhoppningsvis kunna koppla bort allt det hemska. Väl där ska Josh göra en antropologisk studie av det traditionella midsommarfirande som det lilla samhället håller. Det blir dock inte som någon av dem har tänkt sig.

 

Ari Aster gjorde en av förra årets bästa skräckfilmer, Hereditary (2018), där han på ett mycket skickligt och drabbande sätt skildrade sorg och mardrömskvaliteter som hette duga. Framförallt var det uppfriskande att se en ny röst inom det amerikanska skräcklandskapet som inte förlitade sig på sedan länge upptrampade stigar utan försökte göra något eget. I år har Aster till och med överträffat sig själv och levererar med Midsommar en av årets bästa filmer överhuvudtaget.

 

Tematiken är sig ganska lik från Hereditary - sorg, förlust och religiös extremism i en salig blandning. Det som Midsommar gör bättre än Asters förra film är att den är mycket mer subtil i både tolkning av religiös symbolik och sorgearbetet. Tyvärr fick Aster klippa bort en halvtimme från filmen då den skulle fått en NC-17-gräns i USA (det vill säga ekonomiskt självmord), men jag kommer helt klart se om den här filmen i en director's cut när jag väl får tag i den. Det här är inte fråga om några enskilda småscener heller utan Aster fick sätta saxen i en färdig produkt. Jag skulle inte bli förvånad om detta får Aster att söka sig utanför USA helt och hållet. Midsommar har bara en enda amerikansk skådespelare och är i huvudsak inspelad i Europa (Sverige och Ungern). Aster har ett öppnare filmklimat över Atlanten och jag hoppas att han ser det själv.

 

Trots klippningen är Asters film fullkomligt fascinerande. Traditionellt svensk midsommarfirande blandas med religiös fanatism med rötter i förkristen tid och Aster har gjort gedigen research. Stort plus är det även för soundtracket som till största mån påminner om svensk folkmusik i lite mer modern tappning. Musiken, skriven av Bobby Krlic under scenpersonan The Haxan Cloak, är suggestiv och passar filmen perfekt. Det enda smolket i bägaren är att man inte använder sig av Hårgalåten i en film som utspelar sig i Hårga... på midsommar. Tjänstefel.

 

Midsommar bärs till största del av Florence Pugh i huvudrollen. Pugh gör en helt fantastisk roll och i en rättvis värld skulle det regna priser över henne nästa år. Så kommer tyvärr inte fallet bli. Midsommar ligger för långt ifrån mittfåran för att bli något annat än en blivande kultklassiker, inte olikt filmens stora inspirationskälla, The Wicker Man (1973). Och nej, det här är inte en film för alla. Förvänta dig inte en rappt berättad skräckberättelse som är lätt att tugga i sig. För den som har lite tålamod är dock Midsommar en unik film som förtjänar alla goda vitsord den kan få. Jag håller defintivt utkik efter Asters nästa produktion.

 

Betyg: 5 björnstekar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 24 november 2019 18:15

 



Regi: Mads Brügger

Manus: Mads Brügger

Skådespelare: Mads Brügger, Göran Björkdahl, Dag Hammarskjöld mfl.

Produktionsbolag: Wingman Media ApS/Piraya Film A/S/Film i Väst

År: 2019

Längd: 119 min

Land: Danmark/Norge/Sverige/Belgien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9352780/

 

Den danske dokumentärfilmaren Mads Brügger försöker tillsammans med den svenske experten Göran Björkdahl gå till botten med vad som egentligen hände när Dag Hammarskjölds plan störtade i Zambias djungel. Med nya vittnen och tidigare hemligstämplade dokument beger sig Brügger och Björkdahl till Zambia för att börja sitt sökande.

 

Sedan Dag Hammarskjölds död 1961 har händelsen kantats av konspirationsteorier, gissningar och spekulation. Den officiella förklaringen var att planet fått fel på sin höjdmätare, men det finns tillräckligt många besvärande frågor för att en dokumentärfilmare ska börja gräva i det här. Och Brügger gräver och gräver - ibland ner sig själv i sina egna hål.

 

Cold Case Hammarskjold har kritiserats för att vara sensationalistisk och göra påståenden som inte kan beläggas. I viss mån kan jag ställa mig bakom nämnda kritik. Brügger sätter sig själv i första rummet på ett sätt som inte anstår en dokumentärfilmare och inramningen är ibland riktigt problematisk och pajig. Exempelvis har vi scenen där Brügger och Björkdahl beger sig till det ställe där Hammarskjölds plan ska ligga nedgrävt... med en metalldetektor och två spadar... iklädda tropikhjälmar.

 

Historien som Brügger gräver upp spretar också ganska betänkligt, från det påstådda mordet på Hammarskjöld till hemliga organisationer i Sydafrika. Samtidigt som man ganska lätt kan avfärda några av de mer fantastiska påståendena presenteras dock andra berättelser som inte är lika enkla att förklara på annat sätt. Till sist är det här en dokumentär där det verkligen är upp till tittaren vilka påstådda fakta de väljer att svälja och vilka de avfärdar. Om ens hälften av vad Brügger säger stämmer är det fog för ytterligare undersökningar och forskning. Nästa gång bör han kanske lämna tropikhatten hemma dock...

 

Betyg: 2+ intressanta skrönor? av 5 möjliga

Av Ulf - 22 november 2019 21:30

 


Regi: Matt Bettinelli-Olpin & Tyler Gillett

Manus: Guy Busick & Ryan Murphy

Skådespelare: Samara Weaving, Adam Brody, Mark O'Brien mfl.

Produktionsbolag: Mythology Entertainment & Vinson Films

År: 2019

Längd: 95 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7798634/

 

Graces bröllopsdag hägrar, men vad hon inte vet är att den något excentriska familjen Le Domas döljer en märklig hemlighet. När familjen får en ny medlem via giftermål tvingas nytillskottet spela ett spel. Spelet, som väljs slumpmässigt, kan vara vad för något som helst och i de allra flesta fall är det tämligen tama spelomgångar. Det är bara det att Grace drar kortet hon absolut inte skulle ha dragit. Snart finner hon sig jagad av hela familjen Le Domas som enligt spelreglerna måste ha ihjäl henne innan gryningen... eller lida konsekvenserna.

 

Ready Or Not var en av de där sommarfilmerna som skymtade förbi på biodukens trailers och som jag redan då visste att jag skulle gilla. Det dröjde dock tills kalla november innan jag fick en screenerkopia, men det var värt väntan. Det här är en bitvis förbaskat rolig film med riktigt fina rollprestationer.

 

Samara Weaving (brorsdotter till Hugo med samma efternamn) spelar Grace med ett sånt mått av badasseri att jag fullkomligen älskade henne här. Från att ha börjat filmen med att oroa sig för hur den blåblodiga familjen Le Domas kommer acceptera henne utvecklas hon till en actionhjältinna av rang. Grace backar inte en sekund från att göra vad hon måste och påminner mig mest om en kvinnlig variant av Bruce Willis i Die Hard (1988) - någon som blir indragen mot sin vilja i en hemsk situation, får spö så in i helsike men alltid reser sig på nio.

 

Weaving må äga filmen, men hon har god hjälp av birollsinnehavarna. Även här är det kvinnorna som drar de vassaste replikerna och är mest intressanta, från den bindgalna matriarken Helen (Nicky Guadagni) till den skarpa tungan hos Grace svärmor Becky (en Andie MacDowell som aldrig tycks åldras). Det enda "felet" med Ready Or Not är att jag skulle velat att den gick ännu längre i sin svarta komik. Om du gillar smart katt-och-råtta-lek som dryper av blod rekommenderas Ready Or Not dock varmt.

 

Betyg: 4 elefantstudsare av 5 möjliga

Av Ulf - 20 november 2019 14:15

 


Regi: Jon Favreau

Manus: Jeff Nathanson

Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, James Earl Jones, Donald Glover mfl.

Produktionsbolag: Fairview Entertainment & Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6105098/

 

 Disneyklassikern från 1994 i nytappning där traditionell animation har ersatts av datoranimerade djur. Annars är det mesta sig likt. Lejonungen Simba växer upp som prins, men när hans ondsinte farbror Scar konspirerar med lejonens svurna fiender, hyenorna, att ha ihjäl kungen, Mufasa, tvingas Simba i landsflykt.

 

Det finns få filmer jag sett fler gånger än 1994 års The Lion King. Det är i min mening det närmsta perfektion som Disney någonsin kommit och en film som egentligen inte har några brister. Hur gör man en nyversion av en sådan film? Det enkla svaret är att man inte borde ha gjort det. Det fanns ingenting att förbättra och då blir en nyversion, trots helt annan teknik, tämligen onödig.

 

Därmed inte sagt att nyversionen är dålig. Den är bara mindre bra. Det mesta är lite sämre än i originalet, med vissa undantag. Ett av dessa undantag är att jag absolut föredrar Donald Glover framför Matthew Broderick som röstskådespelare till Simba som vuxen. Vi har gått från en kille som knappt kunde sjunga till en världsartist. Det märks. I övrigt är dock de flesta rollprestationer sämre än originalet. Mest betydande är det tyvärr i James Earl Jones fall. Jones, kanske världens mest igenkännbara röstskådespelare, har inte alls samma tyngd och kraft i sin reprisföreställning som Mufasa. Likaså gör Chiwetel Ejiofor ett ganska blekt intryck som Scar, rollen där Jeremy Irons verkligen briljerade 1994.

 

Musiken är, där den håller sig till originalen, fortfarande bland det bästa som skrivits till en animerad film. Tyvärr förtar den mer realistiska tonen i datoranimationens ålder mycket av den närmst surrealistiska charmen vad som händer runt om musiken som sådan. Rent visuellt är filmen, om än tekniskt utsökt, i viss mån i avsaknad av identitet och hjärta. Det märks inte minst med ansiktsuttrycken. Det finns en anledning till att antropomorfa djurkaraktärer oftast funkar bättre i traditionell animerad form och det är att det går att arbeta med minspel på ett mycket häftigare sätt. Som allra tydligast märks det i den extremt avskalade versionen av Scars paradnummer Be Prepared! som gått från att vara en mer eller mindre subtil känga till totalitarianstisk estetik (marscherande hyenor, färgsättning etc) till att bli något närmre av något de kände att de var tvugna att ha med.

 

The Lion King i 2019 års version är trots min kritik en bra film. Frågan är bara varför du ska se en bra film när originalet fortfarande är fantastiskt? När filmen hittar rätt gör den det med råge, men det här känns mest som en cynisk cash grab.

 

Betyg: 3+ trots halvsågningen av 5 möjliga

 

Av Ulf - 12 november 2019 20:30

 

 

Regi: Todd Phillips

Manus: Todd Phillips & Scott Silver

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Frances Conroy mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Warner Bros./DC Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 122 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7286456/

 

Arthur Fleck drömmer om att bli komiker, inte minst eftersom han mor alltid sagt till honom att han kom till världen för att sprida glädje och skratt. Det är inte så enkelt att slå igenom dock, speciellt inte när man dras med diverse mentala problem. I ett ruffigt och nedgånget Gotham City jagar Arthur sin dröm samtidigt som han måste slåss både mot inre och yttre hot.

 

Det har skrivits spaltkilometer om Joker och det kommer säkert skrivas åtskilliga till innan filmvärlden vänder blad. Och ja, Todd Phillips porträtt av mannen som ska komma att bli Batmans ärkefiende har en hel del att komma med, men det är inte den revolutionerande film som så många fans kallat den.

 

Man kan inte frånta Joaquin Phoenix att det här är hans livs rollprestation. Det är något med den här karaktären som lockar fram det bästa ur skådespelare (vi ska... inte tala om Jared Leto här...) från Jack Nicholson till Heath Ledger och nu alltså också från Phoenix. Det här är en version av Jokern vi inte sett på duk tidigare. Det är en psykologisk djupdykning i Arthur Flecks inre där Phoenix får spela ut hela sitt register, från spritt språngande galen till mer finstämd och känslig. Alla kan "spela" galna, men det krävs något extra för att få galenskapen att verka äkta. I Joker är det inte tal om någon industriolycka eller att Fleck helt enkelt var född galen. Istället är det en beskrivning om hur dåligt arv, både monetärt och genetiskt, under helt fel förhållanden kan skapa farliga våldsverkare.

 

Filmens svagaste punkt är manuset bortom karaktärsbeskrivningen ovan. Todd Phillips & Scott Silver har skrivit en historia som lånar väldigt mycket från Martin Scorseses Taxi Driver (1976) i form av både tematik och bildspråk. Problemet är att Phillips & Silver lånar lite väl mycket ibland. Tematiken runt samhällets förfall ner i dekadens och brist på vanlig medmänsklighet utforskas inte lika väl som i Scorseses klassiker och blir i sina sämsta stunder en mer lättviktig version av den samma uppdaterad till ett 2010-tals-synsätt. Det manuset lyckas med, fram tills slutet, är dock att på ett effektivt sätt beskriva klassklyftor och socialt patos. Detta får i sin upplösning dock en ganska sur smak då det inte inbjuder till någon djupare analys annat än pöbelmentalitet.

 

Joker är trots min kritik en väldigt sevärd film. Phoenix gör sitt livs roll och Phillips står för en väldigt fin regi. Manuset är som sagt i visst behov av genomarbetning, men här finns många poänger som gör den till årets hitintills mest intressanta blockbuster. Nu slipper jag dock gärna floden av imitatörer som kommer som ett brev på posten där man ska göra socialrealistiska tolkningar av olika superhjältar.

 

Betyg: 4+ smile, though your heart is breakin' av 5 möjliga

Av Ulf - 10 november 2019 17:36


Regi: Jim Mickle

Manus: Gregory Weidman & Geoffrey Tock

Skådespelare: Boyd Holbrook, Cleopatra Coleman, Michael C. Hall mfl.

Produktionsbolag: 42/Automatik/Belladonna Productions mfl.

År: 2019

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8110640/

 

Philadelphia 1988. Locke är en patrullerande polis med ambitioner om att bli kriminalare. Under en helg förändras hans liv dock för alltid när han blir inblandad i en serie bisarra mord. Trots att han har ihjäl den misstänkta gärningspersonen är det något som inte riktigt stämmer. Varför vet hon så mycket om honom och hans fru? Och hur i helsike lyckas hon dyka upp igen, nio år senare, utan en skråma på kroppen, för att börja mörda igen?

 

In The Shadow Of The Moon är, precis som sin huvudkaraktär, ambitiös. Att skildra en mordutredning där morden inträffar vart nionde år ställer stora krav på manuslogik och kontinuitet. Gregory Weidman & Geoffrey Tock lyckas ganska väl med ovanstående i sitt manus. Det största problemet är att de också ganska ofta målar in sig i hörn som de bara kan förklara och ta sig ur med hjälp av tämligen stereotypa lösningar.

 

Det som funkar rakt igenom är dock Jim Mickles regi. Mickle har visat förr att han kan hantera karaktärsdrivna och hårdkokta berättelser och även om In The Shadow Of The Moon i mångt om mycket är en konceptuell science fiction-rulle i skepnad av en standardthriller lyckas Mickle ändå få mig att bry mig om karaktärerna. Det ständigt fuktiga och dimmiga Philadelphia utgör en perfekt backdrop till historien, men trots detta är det något som gör att den här filmen inte lyfter. Den har en väldigt lovande start, bra skådespelare och en intressant (om än förutsägbar) premiss. Vad den inte riktigt har är det lilla extra som lyfter en film från att vara kompetent underhållning till något större. För genrediggare är det dock absolut värt att kolla in. Förvänta dig inte för mycket bara.

 

Betyg: 3 mörka och stormiga nätter


Av Ulf - 7 november 2019 20:45

 


Regi: Tyler Nilson & Michael Schwartz

Manus: Tyler Nilson & Michael Schwartz

Skådespelare: Shia LaBeouf, Dakota Johnson, Zack Gottsagen mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/1993/Lucky Treehouse mfl.

År: 2019

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4364194/

 

Zak har på krokiga vägar fastnat på ett äldreboende trots att han är en 22-årig man med Downs syndrom. Alla, inklusive Zak, inser att det inte är rätt miljö för honom och när han lyckas rymma har han bara en sak i tankarna - att kunna ta sig till sin hjältes, The Salt Water Redneck, wrestlingskola. På vägen träffar han Tyler, som behöver fly av en helt annan anledning och en märklig vänskap tar sin början.

 

Avdelning "söta filmer 1a" hade man utan större problem kunnat passa in The Peanut Butter Falcon i. Med titeln och åtminstone en bihandling om den ädla konstformen wrestling var jag dock tvungen att se den. Shia LaBeouf fortsätter sin märkliga karriär med rollen som Tyler. LeBeouf rör sig ledig mellan allt från blockbusters till art films och är en grymt underskattad skådespelare. Han gör väldigt bra ifrån sig i rollen som Tyler, men den som äger varenda scen är dock Zack Gottsagen i rollen som Zak. Det är inte så konstigt i och med att filmen är skriven runt honom som personlighet. Regissörerna träffade Gottsagen på ett läger för ungdomar med Downs syndrom där han uttryckte sin vilja att bli filmstjärna. Feelgoodgudarna log mot produktionen och Zacks önskan blev sann. You can't make shit like that up!

 

Överhuvudtaget är det imponerande skådespelare man fått med även i mindre biroller. Bruce Dern, Jon Bernthal och John Hawkes skymtar alla förbi i mer eller mindre betydande roller. För wrestlingfansen är det värt att notera att även Jake Roberts och Mick Foley gör biroller. Den enda som jag tyvärr inte tål i den här produktionen är Dakota Johnson. Jag tänkte att hennes taskiga skådespel jag sett henne stå för innan i mångt om mycket berodde på brister i manus och regi, men det här, något av det med mest kvalitet jag sett henne i, visar att det inte var där skon klämde. Hon är helt enkelt usel.

 

Manuset landar lite på den väl sockersöta sidan ibland, men är i regel bra. Utöver Zack Gottsagen finns det dock ingenting som riktigt lyfter den här filmen. Det är en väldigt kompetent gjord film som underhåller och värmer för stunden i novembermörkret, men inget jag kommer komma ihåg särskilt länge. Något så ovanligt som en slit-och-släng-film med kvalitet, vilket inte är fy skam det heller.

 

Betyg: 3+ jordnötssmörsbrottare av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se