Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Söndag 12 juli 22:14

 

Regi: Aaron Schneider

Manus: Tom Hanks (baserat på C.S Foresters roman The Good Shepherd)

Medverkande: Tom Hanks, Stephen Graham, Michael Benz mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Entertainment/Stage 6 Films/Bron Creative mfl.

År: 2020

Längd: 91 min

Land: Kanada/Kina/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6048922/

 

När USA gick in i andra världskriget 1941 blev den tidigare nog så viktiga Atlantpassagen ännu viktigare och ännu farligare än innan. Kapten Krause ombord på Greyhound ska leda en konvoj till de allierade i Europa, men för att göra detta måste konvojen passera genom ett område där de inte kan få luftunderstöd... och i vattnet lurar en mindre flotta tyska ubåtar.

 

Tom Hanks ger sig på manusförfattande igen med den här andra världskriget-rullen och gör bra ifrån sig. Subgenren (pun intended!) ubåtsfilm är något som jag alltid gillat, men det är ovanligt att se en hel film från den andra sidan - alltså en konvoj eller liknande som hela tiden ligger i riskzonen för en attack. Jag kan efter den här filmen säga att det fanns nog få uppdrag under kriget som var mer frustrerande än att strida mot ubåtar.

 

Hanks fångar den här frustrationen perfekt i sitt manus med små medel. Det är inte stora "oh my God, we're all going to die!"-scener utan hopbitna käkar och blickar som förmedlar den utsatthet som besättningen upplever. Regissör Aaron Schneider, tämligen oprövad i långfilmsformatet, gör också ett fint jobb med att få ut det bästa av sina skådespelare.

 

Greyhound är dock först och främst en actionfilm till sjöss och inte en film för stora rollprestationer. Skeppen spelar huvudrollerna och även en landkrabba som undertecknad kunde hänga med i alla nautiska termer utan problem. Filmen får egentligen bara problem när man försöker förmänskliga karaktärerna. Deras personlighetsdrag känns tämligen påklistrade. Exempelvis är Hanks karaktär religiös till nästan det löjliga och har en idé om att han inte kan sova ombord på ett skepp. Han är kapten! På en överfart som i bästa fall varar flera dagar! Dumheter.

 

Trots dessa mindre skavanker är Greyhound en jäkligt spännande film som jag rekommenderar till alla historieintresserade. Det är också ett exempel på att man kan göra en väldigt snygg film för 50 miljoner och få den att se ut som den kostat minst det trippla. Föredömligt kort och klockar in på dryga 90 minuter. Se och lär, filmskapare.

 

Betyg: 4 bredsidor av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Fredag 10 juli 11:46

 


Regi: Chuck Russell

Manus: Chuck Russell & Frank Darabont (baserat på Theodore Simonsons & Kate Phillips manus)

Medverkande: Kevin Dillon, Shawnee Smith, Donovan Leitch Jr. mfl.

Produktionsbolag: TriStar Pictures

År: 1988

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0094761/

 

När något slemmigt från rymden landar i en amerikansk småstad blir innevånarna snart varse om att den till synes ganska ofarliga slemklumpen är allt annat än något man vill leka med. Den tycks också växa för varje offer och frågan är varför regeringen skickat ett team för att hindra någon från att lämna staden?

 

The Blob är ett typexempel på hur man gör en reboot på rätt sätt. Baserad på Steve McQueen-rullen med samma namn från 1958 är det en uppdatering som heter duga. Det mest uppenbara är uppdateringen i specialeffekterna. The Blob anno 1988 har ingen rätt att se så snygg ut som den gör för en relativt lågbudgetskräckrulle. Både "slemmet" och de överraskande blodiga praktiska effekterna när det gäller dess offer tillhör det bästa som 80-talet kunde bjuda på i specialeffektsmakeri.

 

När man kollar vem som ligger bakom filmen är ovanstående kanske inte så konstigt. Chuck Russell hade precis regisserat den kanske bästa uppföljaren i A Nightmare On Elm Street-serien med A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987) och plockade med sig delar av teamet därifrån. Bland annat en ung Frank Darabont som på 90-talet skulle blomma ut till att bli en av de bästa tolkarna av Stephen Kings verk samt ytterligare några år senare ligga bakom att överföra The Walking Dead (2010) till tv-format. Det finns helt enkelt talang i drivor här.

 

Bland skådespelarna är det en imponerande ensemble av "ah, den där killen känner jag igen, men jag vet inte var jag sett honom tidigare!". Det är inte är särskilt välspelad film som sådan, men det är inte heller uselt så det stör. Den kanske mest namnkunniga skådisen i en större roll är Shawnee Smith som senare blev en mainstay i Saw-filmerna.

 

The Blob är popcornunderhållning på hög nivå. Om du gillar nostalgisk skräck med åtminstone lite bett i sig rekommenderas den varmt.

 

Mest schlockiga scenen: Ytterligare en märklig sak - den ser så förbaskat tidlös ut! Möjligen alla hockeyfrillor daterar den något, men annars är kitschen, förutom premissen i sig, ganska frånvarande.

ANNONS
Av Ulf - Lördag 4 juli 11:06

 


Regi: Jesse V. Johnson

Manus: Joey O'Bryan/Fangjin Song/Paul Staheli

Medverkande: Tony Jaa, Tiger Hu Chen, Iko Uwais mfl.

Produktionsbolag: Aurora Alliance Films/Hamilton Entertainment/Kungfuman Culture Media mfl.

År: 2019

Längd: 96 min

Land: Thailand/Kina/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6643972/

 

När en grupp legosoldater fritar en högt uppsatt terrorist lyckas de samtidigt ha ihjäl Payus fru. Payu själv, svårt skadad efter attacken, söker sig till Bangkok för att ta hämnd på soldaterna, men inser snart att läget inte är riktigt lika enkelt som han först trott.

 

Triple Threat är en film som jag haft i min recensionshög sedan förra året, men aldrig kommit till skott till att se. Anledningen är enkel - för att se hårdslående kampsportsrullar krävs rätt sällskap och de senaste månaderna har det ju varit lite sisådär med den varan. Varför rätt sällskap? Jo, för att få ut det mesta av genren måste man ha någon med sig som uppskattar det absurda i den våldsbalett som sydostasiatiska kampsportsrullar bjuder på. Med en rollista som lyckas få med i princip alla nu stora skådisar i genren bjuds det föga förvånande på en jäkla tajt koreografi i Triple Threat. Tyvärr är filmen i sig något fantasilös.

 

Castingen är som sagt grymt imponerande. Tony Jaa har huvudrollen som Payu och filmen har även Tiger Chen, Iko Uwais, Scott Adkins och Michael Jai White i större roller. Jag förvånas alltid över att Michael Jai White inte är ett lika stort namn i USA som han är i Sydostasien. Han har en jäkla charm, helt rätt look och fightas kan han verkligen! Just fightscenerna är det som gör Triple Threat sevärd. Den är i huvudsak baserad på det system som Iko Uwais var med och utvecklade till The Raid (2011) med sin grund i den indonesiska kampstilen Pencak Silat. Det är en sjukt snabb stil med mycket fokus på slagtekniker och kraftfulla single kicks. Uwais anpassning av systemet gör den perfekt för filmiska slagsmål och så även här.

 

Tyvärr fokuserar Triple Threat lite väl mycket på eldstrider med diverse vapen och här ligger de i lä om man jämför med det stora landet i väst. Manuset känns också lite väl generiskt för att väcka någon större spänning, men för alla fightingfans rekommenderar jag verkligen att ni kollar in Triple Threat. Själv kliar det i händerna att komma igång med träningen igen efter pandemin.

 

Betyg: 3+ fast den där granatgevärsattacken var sevärd! av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Söndag 28 juni 23:15


Regi: Luca Bercovici

Manus: Luca Bercovici & Jefery Levy

Medverkande: Peter Liapis, Jack Nance, Mariska Hargitay mfl.

Produktionsbolag: Empire Pictures/Ghoulies Productions

År: 1984

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0089200/

 

Föräldralöse Jonathan får oväntat ärva ett stort gods ute på landsbygden och blir helt tagen av både huset och den skattkammare av ockult litteratur där finns. Kanske lite för tagen eftersom han snart, till sin flickvän Rebeccas förtret, börjar experimentera med svart magi. Det är inte så smart det där...

 

Ghoulies är en liten pärla. Först pitchad som en semi-seriös film 1983 fick den en budget på 12 miljoner dollar av 20th Century Fox... sen droppade de den. När Gremlins gjorde rent hus på biograferna sent 1984 såg Empire Pictures sin chans och snappade upp den refuserade filmen. Produktionen var back on track... men med en budget cut på 92%. Alla inblandade visste att de inte kunde göra filmen de först planerat på en så pass liten budget så man skrev helt enkelt om manuset, fick folk att jobba gratis och så vidare. Resultatet blev den totalt framhastade Ghoulies som hade premiär bara månaderna efter Gremlins. Och den är fantastisk just på grund av Ed Wood-filmskapandet den står för!

 

Skådespelarmässigt har man två riktigt duktiga namn i Jack Nance (David Lynchs favorit) och Mariska Hargitay i sin filmdebut. De två är sevärda på riktigt, men de två absolut mest underhållande skådisarna i filmen är Peter Liapis i huvudrollen och Michael Des Barres som hans far. Det är överspel i den högre skolan vi snackar om och det passar filmen perfekt.

 

Sen är det specialeffekterna. Alltså, fulare skapelser än monstren i den här filmen har jag sällan eller aldrig skådat! Speciellt den där saken på postern. Det är en vattendemon för övrigt. Jag skulle säga att det mer ser ut som dagen efter ett besök på valfri mexikansk restaurang, men ja, charmen sitter definitivt i uselheten! Budgeten sträcktes så långt att man inte hade råd med tillräckligt med smink i vissa scener och helt enkelt tänkte att "äsch, vi kör ändå!". På den nivån är det. Samtidigt finns det något beundransvärt med effekterna. Att göra en så här pass specialeffektstung film för en miljon är ett smärre mirakel i sig självt.

 

Ghoulies hade lätt kunnat vara en själlös mjölkning av den framgång som Gremlins hade stått för, men det är uppenbart att de här filmskaparna verkligen vill göra något ordentligt, även om de inte hade medlen till det. Det är en fantastiskt underhållande film och dum som fan!

 

Mest schlockiga scenen: Hela filmen? Nåja, om jag ska välja något är det Michael Des Barres totala överspel när han "vaknar till liv" igen. Det är som att se en stumfilm fast från 80-talet.


Av Ulf - Torsdag 25 juni 11:14

 


Regi: Bonni Cohen & Jon Shenk

Manus: N/A

Medverkande: Steve Bert, Marisa Kwiatkowski, Maggie Nichols mfl.

Produktionsbolag: Actual Films/Afterimage Public Media/Netflix

År: 2020

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11905462/

 

Inför OS i Rio 2016 publicerade Indinapolis Star en artikel om anklagelser gällande sexuella utnyttjanden i USA:s OS-trupp för gymnaster. När fler och fler idrottskvinnor träder fram med sina historier pekar allt mot ett korrupt system med framförallt en förrövare - ansvarige läkaren Larry Nassar.

 

Gymnastik är en konstig sport. Jag tror inte jag känner till någon idrott där utövarna tränar så förbannat hårt för en stund där spotlighten är på just dem för att sen "glömmas bort" i fyra år till nästa OS. Den ambition och det driv de här idrottarna visar, i kombination med att pengarna inte alls på samma nivå som många andra sporter, gör det till den perfekta grogrunden för övergrepp. Bonni Cohens och Jon Shenks Athlete A visar detta fast med något varierande resultat. Det är enkelt att bygga en berättarstruktur där det finns en klar antagonist (Nassar) och protagonist (gymnasterna). Vad Athlete A försöker göra är att utvidga detta till att tala om organisationen bakom i stort. Det är också här Cohen och Shenk i viss mån misslyckas.

 

Missförstå mig inte, det är en viktig historia som behöver berättas, men som dokumentär hade det varit mer intressant (och troligen av större värde för utvecklingen framåt) om mer fokus hade lagts på systemet som möjliggjorde den här typen av övergrepp. Det är alltid viktigt att de som drabbats får komma till tals, det kan vi nog alla hålla med om, men från ett undersökande perspektiv är jag efter halva filmens speltid mer intresserad av hur de strukturella felstegen ser ut.

 

Athlete A är en bra skildring av överlevande från sexuella övergrepp, men missar i det strukturella. Jag skulle gärna sett att den var en halvtimme längre och fick med båda delar. Som ett tidsdokument om vad som hände funkar dock filmen bra. A mixed bag.

 

Betyg: 3 rumänska tränardemoner av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Lördag 20 juni 22:15


Regi: Larry Cohen

Manus: Larry Cohen

Medverkande: Michael Moriarty, Andrea Marcovicci, Garrett Morris mfl.

Produktionsbolag: Larco Productions

År: 1985

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0090094/


Jason är minst sagt skeptisk till den nya dessertflugan som slagit landet - The Stuff. Han blir inte mindre misstänksam när han en natt ser hur den så kallade desserten rör på sig av egen maskin. Dessvärre verkar alla vara som helt besatta av The Stuff och Jason talar inte bara för döva öron utan hans familj försöker tvinga honom att äta den vita sörjan. När en industrispion, David, anlitad av ett konkurrerande företag börjar undersöka The Stuff verkar dock Jason ha hittat en allierad.


Som en lågbudgetversion av Soylent Green (1973) blandat med The Blob (1958) är The Stuff en film som bara kunnat göras under det glada 80-talet. Med manus och regi av independentfilmlegenden Larry Cohen är det här en film som troligen inte kunnat göras i det mer traditionella studiosystemet och fått så pass stor spridning som den fick. Cohens vana trogen är det effekter först, story sen och The Stuff fläskar på med rejält med det förstnämnda... med mer eller mindre lyckat resultat. Halva filmen är till och med ganska snygg, men andra halvan ser verkligen ut som amatörteater gone bad. Enligt rapporter var Cohen så missnöjd med specialeffektsteamet han anställt att han således bara betalade dem 50% av deras lön. That's Cohen for you!


Skådespelarmässigt finns här inget att tala om som så. Det är i bästa fall dåligt, i värsta fall uselt, men jag hade inte förväntat mig något annat. Michael Moriarty har de flesta och bästa replikerna i rollen som David, men han påminner mig mest om den återkommande prästen i The Simpsons som inte råkar heta Lovejoy. Han har samma "melodiska" uttryck i allt han säger och det är helt klart att han inte ens försöker.


The Stuff är lite för beroende av sin hook att människor kommer köpa allt med mördande reklam och är idag också tämligen bortglömd. Den är dock underhållande på ett lättuggat sätt (pun intended) som också är den här filmrecensionsseriens mest utmärkande drag. Good enough.


Mest schlockiga scenen: Här finns, I shit you not, en kung fu-fajtandes karaktär som heter Chocolate Chip Charlie. Alla scener med honom är guld.

Av Ulf - Onsdag 17 juni 22:16

 


Regi: Jonathan Milott & Cary Murnion

Manus: Nick Morris/Ruckus Skye/Lane Skye

Medverkande: Lulu Wilson, Kevin James, Joel McHale mfl.

Produktionsbolag: Yale Productions/BoulderLight Pictures/BondIt Media Capital mfl.

År: 2020

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10314450/

 

Becky har haft ett minst sagt jobbigt år. Hennes mor har gått bort i cancer, hennes far tänker sälja deras sommarhus som hon älskar och till råga på allt har han redan träffat en ny kvinna. När pappan, Jeff, ångrar sig gällande huset tänker han och dottern spendera en helg tillsammans däruppe. Becky är inte särskilt nöjd över att nya flickvännen med son är med, men det blir snart väldigt mycket värre. En grupp förrymda fångar invaderar deras hem och det verkar som de letar efter något speciellt...

 

I subgenren "pre-pubertala flickor är överdrivet våldsamma" (andra exempel inkluderar Léon samt Hanna) har det inte hänt så mycket de senaste åren. Det verkar som att det kommer en sådan här film, eller en bunke på samma tema, kanske var femte år. Det är inte överraskande egentligen. De är enkla att göra, har ett satt formula och drar oftast in flera gånger sin budget. Sen är vissa av dem riktigt bra också. Becky (vad är det med att alla de här filmerna bara ska ha ett personnamn som titel?) tillhör inte de bästa, men absolut inte de värsta heller.

 

Castingen är helskum. Det finns inget annat sätt att säga det på. Lulu Wilson i huvudrollen är helt okej, även om hennes karaktär redan från början uppenbart är en sociopat. Oavsett hur hennes karaktär är skriven är Wilson väldigt trovärdig i rollen. Nej, det märkliga kommer när vi ser vem som spelar skurkarna. Gängets ledare spelas av... Kevin James?! Ja, den Kevin James. Den usle komikern vars skämt verkar ha övervintrat från 90-talet.

 

Det tog halva filmen innan jag kände igen honom under allt skägg och alla nazitatueringar. Det mest förvånande är att lika illa som jag tycker om honom som komiker lika bra tyckte jag han var i den här rollen. Sjukt obehaglig och James borde satsa på fler sådana här roller istället för att plåga oss med "komik". Sen har vi den gamle wrestlaren Robert Maillet i rollen som James högra hand. Ja... vad säger man?

 

Manuset till Becky är det svagaste kortet. Här finns inget som vi inte sett ett dussintal gånger tidigare i berättarform. Då lyckas Jonathan Milott & Cary Murnion mycket bättre med sin regi. Becky är en förvånansvärt blodig och våldsam historia som med råge överträffar de flesta skräckfilmer i form av gore och blod. Se den inte om du är äckelmagad! För mig som gillar sådana effekter var det dock mest kul!

 

Becky kanske inte är något jag kommer komma ihåg om något år eller så, men det är fullgod underhållning som ligger klart över medel. Något för genrefansen.

 

Betyg: 3+ Paul Blart, neo-nazi av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 14 juni 22:02

 


Regi: Spike Lee

Manus: Spike Lee/Danny Bilson/Paul De Meo/Kevin Willmott

Medverkande: Delroy Lindo, Jonathan Majors, Clarke Peters mfl.

Produktionsbolag: 40 Acres & A Mule Filmworks/Rahway Road Productions

År: 2020

Längd: 154 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9777644/

 

Fyra Vietnamveteraner återvänder till Vietnam närmre 50 år efter att de lämnade det. Deras uppdrag är att hämta hem sin stupade kamrat, Norman, som de var tvungna att begrava i djungeln. Vad de har behållit för sig själva under alla år är att de dessutom begravde en hel last med guldtackor, ämnade för de vietnamesiska sympatisörerna under kriget...

 

Spike Lee följer upp sin välförtjänt Oscarsvinnande film BlacKkKlansman (2018) med den här märkliga blandningen mellan skröna, amerikansk historia och krigsfilm. Man kan lugnt säga att Da 5 Bloods skjuter från höften och lyckas på något märkligt sätt träffa de flesta mål den siktar på. Trots det är det här en betydligt svagare film än Lees senaste rulle.

 

Det finns något nästan dokumentärt över Da 5 Bloods tekniska sida. Flashbacks från 70-talet filmas i 4:3-format för att få en mer autentisk känsla och ett stort antal kameratekniker och för den delen kameror används under filmens gång. Varför vet jag inte. Det är mer distraherande än något annat. Det vanligtvis för Lee så träffsäkra valet av ljudspår är också lite upp och ner och kommer inte upp i hans vanliga standard. Det gör däremot hans skådespelarregi.

 

Lee är en mästerlig regissör när det kommer till att få ut det bästa av sina skådespelare. Bäst av alla är Delroy Lindo i rollen som den PTSD-drabbade Paul. Lindo lyckas verkligen göra Paul till en karaktär som man förvisso känner sympati för, men som man måste erkänna är komplett jäkla galen. Hans monologer mot slutet av filmen är sånt som kan landa en Oscarsnominering. Att hans karaktär är fanatisk Trump-supporter passar in i all sin absurditet och Lindo spelar skjortan av resten i ensemblen, trots att  även dessa gör mycket lyckade roller.

 

Manuset är som sagt lite spretigt, men jag gillar grundpremissen. Det känns som en mer seriös take på den brutalt underskattade Three Kings (1999) och det är ett gott betyg. I och med att filmen släpptes i år, med tanke på allt som händer i världen för närvarande och i USA i synnerhet är Da 5 Bloods också helt rätt i tiden. Möjligen kan kopplingarna till BLM-rörelsen kännas lite påklistrade i efterhand, men parallellen känns också nödvändig att göra.

 

Det enda som Lee inte tycks kunna regissera är actionscener. Det funkar inte bättre här än det gjort i många av hans tidigare mer actiontunga produktioner och här borde han ha en medregissör. Fast, säg det till Spike Lee och du får nog en känga någonstans solen inte skiner.

 

Da 5 Bloods är en ojämn resa, men ändå en sevärd film. Framförallt är det kul att den släpptes på Netflix så att den fick en stor publik trots pandemi. Gott så!

 

Betyg: 3+ guldfeberdrömmar av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se