Regi: Jim Cummings

Manus: Jim Cummings

Medverkande: Jim Cummings, Riki Lindhome, Robert Forster mfl.

Produktionsbolag: Vanishing Angel/New Form

År: 2020

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11140488/

Snow Hollow, en liten skidort i Utahs berg, drabbas av ett bestialiskt mord som tycks ha varit utfört av en mycket stor varg. John Marshall, andreman hos stadens polis, har dock inte bara ett mordfall att tampas med. Hans far, sheriffen, vägrar gå i pension trots att han snart trillar av pinn och hans agressionsproblem blir inte direkt bättre av en arg ex-fru och ett alkoholmissbruk. Det sista han behöver är ett mord till. Just det... det sista han behöver.

Ibland snubblar jag över en filmposter så snygg att den bara fångar mig. Det är väl alla filmposters syfte egentligen, men oftast är de tämligen generiska. Hur som helst var det Snow Hollows poster som drog in mig, men det var att detta blev Robert Forsters sista film som fick mig att stanna kvar. Forster var väl inget household name direkt, men han var med i en massa bra film (däribland av Quentin Tarantino och David Lynch) och han var en av de där underskattade skådespelarna som alltid gjorde bra ifrån sig. Det gör han även i Snow Hollow som den åldrade sheriffen Hadley.

Det här är dock Jim Cummings film raktigenom. Han gör huvudrollen och står för både manus och regi. Jag har alltid gillat Cummings, men ibland försöker han för mycket. Snow Hollow försöker vara dels en skräckthriller och dels en slags Fargo-liknande polissatir. Där Fargo (1996) vet när den ska backa fortsätter dock Cummings lite, lite för långt. Det gör att tonen i Snow Hollow blir ganska ojämn. Därmed inte sagt att den inte är underhållande. Cummings vredesutbrott på allt och alla tillhör filmens höjdpunkter och även om man vill klappa till honom ibland för att han är så oproffsig som polis har man sympati med karaktären John Marshall. Han genomgår också en fin utveckling lite i skymundan under filmens lite korta speltid.

Det finns mycket som jag verkligen gillar med Snow Hollow och om du gillar Fargo och/eller skräckthrillers rekommenderar jag den verkligen. Det är inte på något sätt och vis en perfekt film, men Cummings visar tydligt att han har rum att utvecklas som både manusförfattare och regissör. Ett namn att hålla ögonen på även i de aspekterna alltså.

Betyg: 4- varulvar, finns dom? av 5 möjliga

Regi: Josh Boone

Manus: Josh Boone & Knate Lee

Medverkande: Maisie Williams, Anya Taylor-Joy, Blu Hunt mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Studios/Marvel Entertainment/TSG Entertainment

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4682266/

Det sista Dani minns innan hon vaknar upp fastlåst i en sjukhussäng är att hon sprang från något som ödelade reservatet där hon bodde tillsammans med sin pappa. Läkaren, Dr. Reyes, förklarar att vad som än hände så är Dani den enda överlevande. Av någon märklig anledning klarade sig Dani utan en skråma. Reyes har utrönat att Dani är en mutant och tagit henne till ett vårdhem för unga diton som måste vänja sig vid sina krafter. Men allt är inte som det verkar...

The New Mutants är en av mina favoritgrupperingar i Marvels universum. Tänk allt personligt drama från X-Men fast uppskruvat till tusen i och med att samtliga gruppmedlemmar är tonåringar. Gruppen har också en av mina favoritkaraktärer i den plågade och i princip halvgalna Illyana Rasputin, eller Magik som hennes superhjältenamn blir. Det borde inte vara svårt att göra en superhjältefilm om en grupp tonåringar med hormonerna på utsidan och tragiska backstories. Det visade sig att det tydligen var det.

Josh Boone hade ett ganska otacksamt arbete med den här filmen. Alla turerna mellan 20th Century Fox och Marvel resulterade i att The New Mutants gång på gång sköts upp och från att ha varit den inledande filmen i en trilogi (som skulle kulminera med en team up-film med resten av X-Men) blev det en fristående historia. Delar fick filmas om för att passa in i den kontinuitet som Fox försökte bygga med sina mutantfilmer och det blev mest en soppa av allt. Till sist släpptes filmen till väldigt blygsamma recensioner nu i år.

Allt detta har tyvärr gjort The New Mutants till en av de sämsta Marvelfilmerna i modern tid. Med en speltid på en halvtimme kortare än de flesta andra Marvelfilmer fungerar inte deras välbeprövade formel för att bygga upp en superhjältefilm alls. Vi kastas in i handlingen och är lika förvirrade som Dani när hon vaknar upp på sjukhuset. Väl där blir jag tyvärr snart varse om vad det gjort med min Illyana... hon är en bitch. Det finns inget annat sätt att säga det på. Hon är en mean girl som saknar all form av den subtilitet och karaktärskomplexitet hon gör i serieförlagan. Anya Taylor-Joy gör vad hon kan med materialet, men karaktären är så klumpigt skriven att jag mest suckade.

Det här är något som går igen med i princip alla karaktärerna i filmen. Den enda som kommer undan med lite heder i behåll är Maisie Williams i rollen som hamnskiftaren Rahne Sinclair (Wolfsbane, för oss serienördar). Williams är för bra för att vara med i det här skräpet. Okej, Charlie Heaton gör också en någorlunda rolltolkning av Sam Guthrie (Cannonball), men han spelar i princip samma roll han alltid gör - smått förvirrad och tystlåten ung man.

Jag vet verkligen inte vem den här filmen är för. Den är på tok för våldsam för de yngre seriediggarna, men har inte samma edge som exempelvis filmerna om Deadpool hade. Den är extremt valhänt skriven och yttre omständigheter sköt den i sank redan innan den var klar. Det enda positiva jag kan säga är att nu när Disney ska reboota alla mutanterna från Marvel så kanske vi får en nyversion om några år. Det är dock ett dåligt tecken för en film att när det enda man ser fram emot med den är att den ska göras om.

Betyg: 1 gör om, gör rätt av 5 möjliga

Kan man vara otrogen mot sin flickvän med ett spöke? Vad heter egentligen Ishavet med ett annat namn? Varför är Gabriel Byrne nästan alltid med i filmer som han är för bra för att spela i? Dessa och andra frågor avhandlas i veckans avsnitt av Film till fikat där Matti är i sällsynt god form!

Listan väljer en japansk gangsterfilm med Takeshi Kitano, vilket Team Gustaf och Ulf (Gusulf) inte har några problem med, men Linda är kronologiskt förvirrad och Matti letar efter en film som inte finns.

FFF 2020 Dag 5: Japanska fotografer och italienska karantändraman

Sista dagen på den märkligaste upplagan av FFF jag varit med om bjöd på två filmer för min del, den japanska Woman Of The Photographs (2020) och det italienska Darkness(2019). Tyvärr missade jag den av tradition knäppa avslutningsfilmen, det här året den kanadensiska Psycho Goreman (2020). Den verkar dock helskön, så det blir att hålla ögonen öppna på streamingtjänsterna. 

Avslutningen såg också slutet på Maritte Sørensens tid som festivalgeneral. Maritte tog över facklan efter Johan Barrander och har fortsatt festivalen i samma fina anda. Förändringsarbetet med att få större kvinnlig representation bland filmskaparna på festivalen fortsatte i Sørensens regi och framförallt tycker jag att kortfilmsavdelningen av festivalen fått en uppsträckning. Sørensen är sjukt trevlig att ha att göra med och har en viss typ av humor som jag uppskattar väldigt mycket. Inte minst förra årets twisttävling på Mejeriet kommer jag komma ihåg länge, med Sørensen i komplett Mia Wallace-klädsel. Awesome! Jag både hoppas och tror att den nye festivalgeneralen kommer göra ett lika bra jobb, men det är stora skor att fylla!

Vinnarna av Méliès d’argent-priset för Lund presenterades också under gårdagen. I kortfilmsklassen fick Hungry Joe (2020) ta emot priset med motivationen: "Powerful claustrophobia delivered with sharp cinematography and incisive sound design.  Explores the shame of not loving your own child – while managing to  be both genuinely disgusting and a nightmarish vision delivered almost like a greek tragedy. Amazing interpretation of both the horrors of parenthood, post partum depression and consumer society."

Dessutom fick Migrants (2020) motta ett specialomnämnande. I långfilmsklassen gick specialomnämnandet till Marygoround (2020), men priset i sig gick välförtjänt till den franska varulvsfilmen Teddy (2020) med motiveringen: "Playful interpretation on the well loved werewolf genre, this brings charming  quirkiness to tell a coming of age story in a precise and compelling way.  We honor this special kind of weirdness that addresses the dilemma of ‘not belonging’ in a film that represents the arrival of an  inventive and talented filmmaker."

Jag håller med juryn om långfilmskategorin, men när det gäller kortfilmsditon fanns det mycket bättre val. Men, som jag var inne på tidigare, så har kortfilmskategorin verkligen fått en uppsträckning under Sørensen så det fanns ingen nominerad som var totalt värdelös. På det hela taget ganska bra alltså.

Streamingdagen inleddes med den japanska Woman Of The Photographs. En man som driver sin fars gamla fotografstudio spenderar mestadels sina dagar med att göra retuscheringar för folk som vill se bättre ut på sina profilbilder till dejtingsajter. Hans liv förändras dock markant då han en dag träffar på en vacker ung kvinna ute i skogen. Kvinnan har fallit ner från ett träd när hon skulle ta en bild till sina Instagramföljare och mannen lyckas inte bli av med henne. Hon nästlar sig in i hans liv för att han ska hjälpa henne med hennes bilder.

Uj... ja, var börjar man? En film som är under 90 minuter lång men som känns som en evighet är inte ett recept för ett lyckat berättande. Woman Of The Photographs är en film som försöker berätta genom subtilitet, blickar och mycket sparsmakad dialog, men lyckas mest bli långtråkig. Huvudrollerna, som inte ens får namn, är helt okej, men det krävs så mycket mer än så här för att få mig intresserad. Fotot är, av förklarliga skäl, filmens starkaste sida. Det är minimalism när den är gjord på rätt sätt. Men vad gör det när manuset är förbaskat tråkigt och premissen mest handlar om hur fotografimediet förändrats från att dokumentera minnen till att skildra oss själva. Det är en övertydlig och klumpig metafor som inte går hem. Betyg: 1 needs more body horror av 5 möjliga.

Då fungerade subtiliteten i den italienska Darkness mycket bättre. Tre systrar bor tillsammans med sin strängt religiösa far i en totalt igenbommad villa utanför stan. Efter en apokalyptisk händelse är världen nedanför bergen radioaktiv och solljuset har blivit dödligt, framförallt för kvinnor. Flickorna lämnas ensamma långa stunder åt gången då fadern ger sig ut för att leta mat i det post-apokalyptiska landskapet. Snart börjar dock den äldsta systern ifrågasätta historierna han berättar om världen utanför. Kan den verkligen vara så farlig?

Emanuela Rossis regidebut lovar mycket gott inför kommande produktioner. Berättelsen om de tre systrarnas väl och ve är engagerande och de unga skådespelarna gör jättefina roller. Religionens betydande roll i framförallt pappans liv är också bra skildrad, även om vi ganska fort märker att inte allt står rätt till med honom i den (och andra) aspekter. Det jag vänder mig lite mot är att Rossi "visar sin hand" lite för fort. Manuset hade blivit mycket mer intressant om det hade varit mer tvetydigt och vi kan ganska fort räkna ut hur saker och ting faktiskt ligger till. Här finns också mer eller mindre logiska luckor med vad flickorna kommer ihåg om världen innan apokalypsen. Trots detta är Darkness en film som pekar mot större saker i Rossis framtid. Bra start, så att säga! Betyg: 3 knäppgökar till farsor av 5 möjliga.

Med det stänger jag bevakningen av FFF 2020. Det blev inte som vi hade tänkt oss, men det blev åtminstone något. En stor eloge till alla som arbetar med den här festivalen för att ge oss åtminstone lite kultur och underhållning under 2020. Jag är väldigt, väldigt tacksam och tacksam för att ha fått bevaka den här festivalen som press de senaste åtta åren. Vi ses år nio!

FFF 2020 Dag 4: Klimakteriekatoliker och indonesiska spökligheter

Det kanske må vara lite orättvist, men i princip alla polska filmer jag sett behandlar ett av två ämnen - kyrkan och/eller andra världskriget. Jag hade inte fel den här gången heller om den här festivalens polska bidrag, Marygoround (2020).

Maria lever ett tämligen ensamt liv där hon arbetar i den lokala matvarubutiken och sen går hem till sin samling Jungfru Maria-statyetter. Faktum är att hon är så pass hängiven katolik att hon brukar bära en av dem med sig vart hon än går. Hennes lägenhet får dock lite liv i sig tack vare sin inneboende systerdotter Helena. Helena är motsatsen till sin moster - utåtriktad och ständigt ute på fester och tillställningar. Marias sociala liv för däremot en tynande tillvaro och när hon nu är på väg in i klimakteriet funderar hon över om hon missat en fundamental del av livet - hon är fortfarande oskuld vid 50 års ålder.

Japp... alltså, kyrka och sexualitet den här gången då. Nej, nu är jag lite orättvis. Daria Woszeks långfilmsdebut som regissör har definitivt potential, inte minst när den kommer från det konservativa Polen, men lyckas inte hålla mitt intresse uppe berättelsen igenom. Mycket av problemet ligger i stämningen. Det är så förbaskat grått och trist och scenografin liknar en minimalists våta dröm. Grazyna Misiorowska gör en bra roll som Maria och har några ganska kul scener gällande sitt sentida sexuella uppvaknande. Men det är något med Marygoround som gör att den aldrig riktigt lyfter. Passande nog känns filmen som att den, precis som Maria, går och väntar på något. När detta "något" väl kommer är det i ett stilbrott som tyvärr inte funkar alls. 

Trots min kritik ovan har filmen sina stunder. Fotot (här viktigt att särskilja från scenografin) är snyggt och slutpoängen som filmen gör är värd att vänta på. Det finns dock mycket borttappad potential på vägen. Synd... ja, inte "synd" men... äh, ni fattar. Betyg: 2+ svårflörtade damer av 5 möjliga

Jag skippade att se om Ginger Snaps (2000) för jag inte vet vilken gång i ordningen. Se den om du inte sett den dock. Det är en modern kultklassiker av en anledning. Nej, istället blev Halloween-kvällens andra film för mig den indonesiska spökhistorien The Queen Of Black Magic (2019).

Hanif återvänder till det barnhem på den indonesiska landsbygden där han växte upp. Han och familjen ska träffa Hanifs barndomsvänner där eftersom föreståndaren blivit allvarligt sjuk. Snart börjar dock märkliga saker hända i det ensligt belägna huset. Någon eller något vill inte att de ska ta sig därifrån och ser till att de alltid hamnar på samma ställe igen om de försöker fly. Någon eller något vill ha hämnd...

Indonesisk folklore tillhör någon av världens mest originella. Jag har tidigare stött på den i andra skräckfilmer och där de flesta kulturer har tämligen liknande väsen och spöken sticker den indonesiska verkligen ut. För diggare av spökhistorier som vill ha något som ligger lite utanför det vi i väst är vana vid rekommenderar jag den indonesiska berättartraditionen. Kimo Stamboels nyinspelning av den här (tydligen) klassiska indonesiska skräckfilmen tar lite tid på sig för att komma igång, men sen är det plattan i mattan med insektsinvasioner i kroppar, do-it-yourself-plastikkirurgi och så, så många döda barn.

The Queen Of Black Magic lägger inga fingrar emellan och specialeffekterna är ofta både äckliga och välgjorda. Den aspekten av filmen är på topp. Manuset är tyvärr sisådär. Hämndaktionen mot familjerna känns ganska långsökt då den i mångt om mycket bygger på ett missförstånd eller brist på information. Dessutom gör filmens långsamma upptakt att dess andra halva känns något stressad. Det blir ett slags tonskifte som inte riktigt funkar.

Mest av allt påminner mig den här filmen om en blodigare variant av alla skräckfilmer om övernaturligheter som kom från USA på 90-talet. Inget fel med det dock. Det här är, om inte smart, klassisk skräck 1a och ibland är det det enda som behövs. Betyg: 3 förbaskade drottningar av 5 möjliga.

Idag avslutar jag festivalen med att se den japanska Woman Of The Photographs (2020) och den italienska Darkness (2020). Tyvärr missar jag avslutningsfilmen på Kino, men för er som kan gå rekommenderar jag att ni ser den kanadensiska PG: Psycho Goreman (2000) och tackar av festivalgeneral Maritte efter tre framgångsrika år som festivalens starka kvinna. Det är hon väl värd!

När man nås av nyheten att Sean Connery gått bort behöver man lite tröst och förströelse. Så mycket tröst vet jag inte om Kill The Zombies 2 bjuder på, men Gustaf delar med sig av sina ungdomssynder när han gjorde en zombiefilm i Ängelholm som 17-åring. Totalt obegripligt om man inte sett filmen, men där har ni tur! Den ligger på YouTube. Se först, lyssna sen!

FFF 2020 Dag 3: Parlamentzombies och varulvar

Jag tror inte det finns något annat filmland som har mig så tudelad som Frankrike. Varje år ser jag ungefär lika delar fantastisk som vedervärdig film från fransoserna. Det finns vad jag kallar "bra och dåligt franskt". Dag 3 av FFF 2020 bjöd på ett exempel av varje. Dagen började dock med wrestlingdramakomedi från Nya Zeeland i The Legend Of Baron To'a (2020).

Fritz återvänder hem till sitt gamla kvarter för att sälja sitt gamla barndomshem. Det är dock enklare sagt än gjort. Kvarteret har gått ner sig rejält sedan han var där sist och styrs nu av ett gäng. Fritz pappa, den numere bortgångne legendariske brottaren Baron To'a, har alltid varit en stor stolthet för grannskapet. När hans gamla mästerskapsbälte stjäls vägrar Fritz farbror gå med på att sälja huset - bältet måste hem först.

Jag har alltid älskat wrestling. Det är en speciell underhållningsform vars lockelse för den oinvigde kan tyckas bisarr, men jag vidhåller att det är en konstform precis som alla andra. Det är våldsam balett med improvisationsteater. Hur kan man inte älska det? Hur som helst är jag knappast ensam om att gilla wrestling. Det är fortfarande en jätteindustri i delar av världen och en kanske lite otippad grupp som alltid haft underhållningsformen i sitt hjärta är folk från Polynesien. Många stora wrestlare har kommit, eller har påbrå, från öarna i Stilla Havet. Ett exempel är familjen Maivia-Johnson med en viss "The Rock" som känd medlem.

The Legend Of Baron To'a visar upp sin kärlek till wrestling samtidigt som den berättar en jäkligt kul historia. Uli Latukefu (som för övrigt ska spela just The Rock i en tv-serie nästa år) är riktigt bra i rollen som Fritz - killen som kom från hooden för att sen glömma bort sitt ursprung och komma tillbaka med ett kvastskaft där bak. Han är en bra actionskådis som definitivt är trovärdig med sin extremt rippade fysik. Kiel McNaughton långfilmsdebuterar som regissör och gör även han ett mycket bra jobb.

Humorn är våldsam, men sällan särskilt blodig. Sen undrar jag vad tusan det är med Nya Zeeland och att låta djur råka illa ut i deras komedier? I en massa filmer jag sett från Nya Zeeland åker djur på stryk till både höger och vänster. Tack och lov med CG, men ändå. Chilla lite!

Jag rekommenderar The Legend Of Baron To'a till alla fans av den speciella humorn som australiensisk och nya zeeländsk film brukar stå för. Den är inte för alla, men jag tror att actionfans kommer ta den till sina hjärtan. Dessutom är det alltid kul att se en film på ett språk man aldrig hört i särskilt stor utsträckning förr då en stor del av dialogen är på tonganska. Coolt! Betyg: 4- kayfabebrott av 5 möjliga

Den första av kvällens två franska filmer, Particles (2019), handlar om hur gymnasieeleven P.A börjar uppleva märkligheter efter ett studiebesök vid partikelacceleratorn i Cern. Och sen händer... stuff, som min podd-kollega Linda skulle sagt.

Kvantfysik både fascinerar och skrämmer mig, vilket gjorde att jag hade sett fram emot den här filmen. Tyvärr är den ett lysande på exempel på vad jag skrev om i inledningen - dåligt fransk. Det här är en fullkomligt sövande historia som i mångt om mycket går ut på att P.A (Thomas Daloz) sitter och stirrar dumt på hur världen förändras runt om honom eller på människor som försöker engagera honom i dialog. Men sånt är inget för P.A inte. Nej, då hade ju filmen kunnat få en handling!

De ansatser som Particles gör för att bygga relationer mellan sina karaktärer leder aldrig någonstans. Vi får till en början följa P.A och hans kompisgäng och deras vardag. Okej, tänkte jag, här etablerar vi karaktärer och interpersonella relationer. Nope. Det mest dramatiska som händer dem emellan (och jag önskar jag hittade på det här) är att P.A och hans bäste vän Mérou hamnar i gräl över att den förre inte vill följa med in till stan och käka tacos. I shit you not... i motsats till vad tacon antagligen hade gjort.

Particles är ett muserande över ingenting. Det är åtminstone en tekniskt kompetent film nog för att rädda den ifrån nollan, men det här är bara totalt slöseri med tid. Betyg: 1 partikulärt tråkig film (ba-dum-dum-dish!) av 5 möjliga.

De franska färgerna fick istället försvaras av kvällens tredje film, Teddy (2020). Teddy Pruvost (Anthony Bajon) är en ung man som valt att skippa gymnasiet för att jobba med vad för slags arbete han nu kan få. Annars tar han hand om sin neuropsykiatriskt sjuka mor och försöker hålla sin morbror på rätt sida lagen. Hans ljus i tillvaron är flickvännen Rebecca, men då hon snart tar studenten är deras framtid osäker. Området där Teddy bor verkar dessutom ha en varg lös som går efter fårflockarna. En kväll blir Teddy biten av... något, och hans redan bubblande frustration hittar nya utlopp...

Varulvsberättelser är lite som vampyrhistoriernas lillebror. Båda handlar om beroende och behov (blod eller behov av att släppa ur djurisk ilska) hos legendariska varelser, men där vampyren i sin moderna form är "elegant och belevad" är varulven fortfarande en best. Det gör i förlängningen att det inte görs lika många filmer om varulvar som vampyrer för hur varierar man berättelserna egentligen? Teddy har svaret på detta med sin lika delar body horror som kärlekshistoria.

Anthony Bajon står för den bästa rollprestationen i festivalfilmerna hitintills som Teddy. All frustration som karaktären känner speglas genom kroppsspråk och blickar för att sen explodera i utbrott av både verbala och fysiska slag. Den klasskamp som genomsyrar Teddy funkar också väldigt bra. Teddy har helt klart inlett ett förhållande långt över sin egen sociala status och med detta kommer det problem. Bajons kemi tillsammans med Christine Gautier (Rebecca) är också väldigt fin och trovärdig.

Den enda anledningen till varför Teddy inte får full pott är på grund av något så tråkigt som specialeffekterna. Filmens sista akt hade verkligen mått bra av att ha en lite större budget för vissa scener för att just skildra den nästan påträngande ilskan i berättelsen. Om du gillar coming-of-age-filmer med skräckförtecken är dock Teddy ett säkert kort. Det är inte för intet som den fick ett speciellt omnämnande av juryn i Cannes. Det händer inte varje dag för en skräckrulle. Betyg: 4+ mångalna tonåringar av 5 möjliga.

Det skulle dock bli ännu bättre än Teddy. Kvällen avslutades med den film jag kanske skrattat mest åt i år. Den taiwanesiska zombiekomedin Get The Hell Out är lika delar politisk satir som total komisk galenskap. Filmen låter oss följa parlamentsäkerhetsvakten Wang You-wei som blir en osannolik hjälte när han skyddar ett gäng journalister från att få spö av Hsiung Ying-ying, en svinförbannad parlamentsledamot som försöker stoppa öppnandet av en kemfabrik. Ying-ying tvingas avgå från sin post, men ser You-wei som en arvtagare som hon kan manipulera. Det visar sig snart att Ying-ying hade rätt - kemfabriken är farlig då den sprider en ny variant av rabies...

Ja, jisses, var börjar man? Taiwans politiska situation med Kina är så komplicerad att jag inte tänker ge mig in på att försöka förklara den, men Get The Hell Out är en sanslös drift med allt vad politiskt maktspel heter. Den trampar gasen i botten och släpper inte upp den förrän eftertexterna rullar. Precis som i The Legend Of Baron To'a finns här gott och wrestlingreferenser fast här uppblandat med allt ifrån referenser till klassiska zombiefilmer till japanska rollspel. Det är riktigt, riktigt over-the-top och jag älskar det! Bruce Hung och Megan Lai har sjukt bra komisk timing i sina respektive huvudroller och manuset är förvånansvärt smart. Tempot är som sagt i 180 och det finns inte en död sekund bland zombieattacker och splattereffekter.

Get The Hell Out knockade mig fullständigt. Träffar den rätt alla gånger? Nej, men med så mycket innehåll som formligen kastas på oss hade jag inte förväntat mig det heller. Zombie- och splatterdiggare får sitt lystmäte och fans av svart komik har också väldigt mycket att hämta här. Tur att jag är både och. Betyg: 5 bitska debatter av 5 möjliga.

Ikväll screenar jag polska Marygoround, kollar in retrospektet med Ginger Snaps och avslutar med lite kortfilm samt den indonesiska skräckrullen The Queen Of Black Magic. För er med immunförsvar anordnar FFF Ginger Snaps-visningen med kortfilmer på Kino klockan 19:00. Spökvandring utlovas också. Jag upprepar vad jag skrivit innan, be safe and respectful.