Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - 30 oktober 2020 17:45

 

FFF 2020 Dag 2: Tämligen trötta torsdagstyskar

 

Torsdagen bjöd bara på en film från soffans rövgrop i den tyska Sleep (2020). Den handlar om studenten Marlene som bor tillsammans med sin mor Mona. Mona plågas av fruktansvärda mardrömmar och ser gång på gång, tillsammans med diverse hemska bilder, ett hotell i dessa. Efter att Mona hittat nämnda hotell i vaket tillstånd åker hon dit för att gå till botten med vad som händer henne. Någonting skrämmer henne så pass att hon hamnar i ett katatoniskt tillstånd och det är upp till Marlene att ta reda på varför bilden av ett landsortshotell har skrämt hennes mor från vettet.

 

Sleep var inte alls dum. Michael Venus (även medförfattare till manuset) långfilmsdebut har många intressanta infallsvinklar och leker med drömlogik och arvssynd i en salig blandning. Framförallt är skådespelet här väldigt bra, från de båda kvinnliga huvudrollerna i Gro Swantje Kohlhof (Mona) och Sandra Hüller (Marlene) till uppsättningen av de mer eller mindre excentriska byborna. Jag fick en vag känsla av Twin Peaks i vissa scener, vilket för den som läst bloggen vet är ett mycket gott tecken. Bland birollsskådespelarna märks bland andra Martina Schöne-Radunski i en mindre roll som är bärlik en ung Isabella Rossellini både till utseende och uttryck. Snyggt!

 

Det är i manusarbetet som filmen tappar lite. Drömsekvenserna funkar väldigt bra, men vissa element hade jag önskat att Venus och medskribenten Thomas Friedrich hade presenterat tidigare. Nu blir det lite väl mycket tårta på tårta efter en mycket lovande inledning. Sleep befäster dock Tysklands roll som ett av festivalens starkaste långfilmsländer. Jag blir sällan besviken på genrefilmen från Tyskland och så inte heller här. Betyg: 3+ drömskogar av 5 möjliga.

 

Ikväll blir det streamingkavalkad i soffan. Nya zeeländsk wrestlingkomedi i The Legend Of Baron To'a, fransk/schweiziska konstigheter i Particles, hårig skräck i franska Teddy och avslutningsvis taiwanesisk splatterkomedi i Get The Hell Out. Allt finns att hitta på spamflix.com.

Av Ulf - 29 oktober 2020 17:45

 

FFF 2020 Dag 1: Interdimensionella rövar och bländande kortfilm



Festivalen som inte var, eller är ganska modifierad, började starkt med att släppa samtliga kortfilmspaket för året samtidigt på Spamflix. Det är en ohygglig massa film och jag tänker plocka lite här och där av dem under festivalens gång, men det paket jag alltid ser rakt igenom är de filmer som är nominerade till Mélièsen. De senaste åren har denna samling nominerade haft en skyhög klass och 2020 hade därför mycket att leva upp till. Som vanligt brukar jag inte ge kortfilmerna ett sifferbetyg eftersom jag brukar ha svårt att bedöma kort fiktion rättvist. Därför går jag på känsla och listar kortfilmerna i stigande ordning (så någon form av betyg blir det antar jag) nedan:

 

7. Lussevaka (Sverige/Storbritannien, 2020): En ung flicka är väldigt uttråkad på en julmiddag och börjar få ögonkontakt med en gammal dam över bordet. Det sätter igång flickans fantasi och märkliga saker börjar hända.

 

Jag var väl inte alltför förtjust i Lussevaka. Det är inget fel på konceptet och genomförandet, men det brister mer på manussidan. Filmen slutar när det väl börjar hända saker och det känns som det fanns mycket mer att utveckla här. Det är inte direkt en dålig kortfilm, men kommer inte upp i samma standard som resterande nominerade. Märkligt nog en av två filmer bland de nominerade med grotesk ljuddesign när det kommer till ätande och mat. Please... don't.

 

6. Migrations (Belgien, 2020): En alkoholiserad familj på den belgiska landsbygden hamnar av misstag rakt i den första kontakten mellan människor och utomjordingar. Men vad ska de här och göra egentligen? Skjut först och fråga sen!

 

Paketet inleddes med den här svarta belgiska komedin som hämtar mycket av sitt stoff från flyktingkrisen men sätter det i en absurd kontext. Det funkar rätt bra faktiskt! Karaktärerna är människor att hata, med alltifrån sin rasism till sitt övervåld, men de stöter till sist på en migrant de inte kan mucka så lätt med. Kul idé och bra genomförande även om jag skulle önska att de drog det ytterligare några snäpp!

 

5. Polter (Spanien, 2019): José är av förklarliga skäl livrädd för den poltergeist som hemsöker honom. Kanske kan den paranormala hjälplinjen bistå honom? Eller inte...

 

En tämligen rättfram skräckkomedi med ett fint budskap. Inget större tuggmotstånd som sådant, men helt enkelt en bra film som jag tror passar de flesta som gillar genren. Slutklämmen höjer filmen ett par steg och fungerar fint som en allegori över de lögner om oss själva vi ibland brottas med.

 

4. Hungry Joe (Storbritannien, 2020): Lauras efterlängtade barn, Joe, visar sig inte bara vara stor i maten utan bokstavligen okapabel till att sluta äta. Laura måste tampas både med läkare och socialtjänst allteftersom situationen blir ohållbar.

 

Laura Bayston gör den bästa rollprestationen i kvällens kortfilmer som sin hårt prövade namne. Kvällens andra film med grotesk ljuddesign gällande mat och ätande. Något med hela upplägget fick mig vagt illamående, men det är en välberättad historia som är lyfts av Baystons spel. Hamnar lite i ett jobbigt mellanläge med sin längd bara. Jag hade önskat antingen en långfilm eller kortare variant av historien då tempot i den är ojämnt. Trots det, klart sevärd.

 

 

 

 

3. The Rave (Estland, 2019): Maarja skjutsar sin pojkvän Juhan och deras gemensamma vän Eva till ett rave i en gammal bunker. Maarja bestämmer sig för att haka på då hon misstänker att Juhan och Eva har något för sig. Senare på kvällen blir de tre varse om att det ska finnas en speciell drog på det här ravet som ska slå alla andra droger tillsammans. Be careful what you wish for...

 

The Rave är en så in i helvete snygg film! Raveestetiken fångas perfekt och ljussättning samt ljuddesign är lysande. Konceptet är så pass snygg integrerat i filmen att jag kunde förbise manusets brister eftersom allt annat är på topp. Någon har pluggat sin Dario Argento innan de filmade The Rave. Psykadelisk, mystisk och en fest för både öga och öra.

 

2. Migrants (Frankrike, 2020): En isbjörn och hennes unge spolas i land i en märklig skog när deras glaciär håller på att smälta. Det är dock inte alla som välkomnar dem i deras nya miljö.

 

Icke att förväxla med den belgiska filmen med snarlik titel ovan. Migrants är den enda animerade filmen bland de nominerade och är verkligen riktigt snygg. Det där den briljerar är dock i manuset. Det är förvisso en ganska uppenbar allegori över både flyktingskrisen och den globala uppvärmningen, men att sätta det i den här kontexten gör att materialet känns fräscht och drabbande. Speciellt slutscenen, alluderande till ett ökänt fotografi, är hjärtskärande.

 

 

 

 

 

1. Ad Lib (Frankrike, 2020): Max och Julie återvänder hem till den senares lägenhet efter en karaokekväll. Det står snart klart att den uppsluppna stämningen, komplett med musikalnummer, döljer något mycket mörkare under ytan...

 

Wow! Ad Lib är ett lysande exempel på varför man gör kortfilm. Det är en lika delar lek- som fasansfull utforskning av form och berättande som jag verkligen inte såg komma! Jag vill inte säga mer än så eftersom den här filmens tunga tematik bör vara en överraskning, men se den om du kan hitta den. Djupt imponerande och huvudet högre än resten av startfältet.

 

 

 

 

Efter kortfilmskavalkaden var det dags för kvällens för mig enda långfilm. Tyvärr missade jag öppningsfilmen The Last Journey Of Paul W.R (2020) då mitt tidigare beskrivna immunförsvar inte låter mig bevista de fysiska visningarna i år. Istället blev långfilmspremiären på festivalen den amerikanska weirdo-deckar-skräckfilmen Butt Boy (2019).

 

Chip Gutchell lever ett liv som alla andra när han efter en prostataundersökningar upptäcker att han verkligen går igång på att föra upp saker där bak... och är extremt duktig på det. Snart börjar allsköns saker försvinna; fjärrkontroller, spelpjäser, hundar och människor! Ett antal år senare har Chip fått sitt liv under kontroll någorlunda igen. Det är tills han träffar en ny medlem i sin AA-grupp - en polis som utreder de mystiska försvinnandena som inträffade för att sen upphöra lika plötsligt som de började...

 

Alltså... jag brottades ett tag med hur jag skulle skriva synopsis till den här filmen. Butt Boy är definitivt unik i sin tematik, men ändå inte. Ja, det är en mörk komedi om allting som har med rövar att göra, men i grund och botten skildrar den beroendeproblematik. Mekanismerna är de samma om man missbrukar alkohol, droger, spel eller något annat.

 

Tyler Cornack (även medförfattare till manuset) har regisserat en säregen film som är lika delar rövhumor som deckarhistoria. Det funkar sådär. Filmens inledande scener funkar då de skildrar lite nyhetens behag, men mellanakten är på tok för långdragen och känns mest som ett utdraget studentikost skämt. Filmen hämtar sig dock igen i sista akten och bjuder på en spektakulär final.

 

Som helhet skulle jag vilja se att man tog saker och ting ännu längre med Butt Boy. Det är redan en knäpp film, så kör fullt ut. Släpp alla hämningar och sen får det landa vart det vill. Det här hade varit bättre som en kortfilm, men har tillräckligt många kul scener för att ändå vara sevärt. Om du tycker att filmen laggar i mittenakten, håll ut till slutet. Det är värt det. Betyg: 3- rövarhistorier av 5 möjliga

 

Ikväll screenar jag tyska Sleep (2020) från soffan och missar tyvärr Enemy Lines på Kino klockan 20:30. Ni andra kan ju alltid knalla dit, men be safe and respectful!

Av Ulf - 27 oktober 2020 21:03

 

FFF 2020: Festival...ish

 

Corona, you heartless bitch! Lunds International Fantastic Film Festival (eller FFF förkortat) har länge varit en av mina blogghöjdpunkter på året. I år bryts den traditionen av den pågående pandemin och det faktum att mina fellow skåningar inte kan följa enkla råd. Eller, tja, festivalen blir av, men i en väldigt nedbantad variant. Jag måste dock berömma festivalens ledning för det arbete de gjort (och gör!) för att ge oss genrefilmfantaster ett litet ljus i höst. I samarbete med streamingtjänsten Spamflix har de nämligen säkerställt ett filmpaket för streaming att se långt ifrån hemska virus. Man har dessutom anordnat ett fåtal fysiska visningar enligt alla pandemiregler.

 

Tyvärr kommer jag inte kunna bevista de sistnämnda. Min kropp är ett smärre virus i sig självt och jag klassar in i ett antal olika riskgrupper. Men the show must go on och jäklar vad det ska streamas! För fullständigt program rekommenderar jag att ni går in på www.fff.se och tar del av godbitarna och följer gruppen på Facebook för instruktioner gällande Spamflix. Ses i... streamingmörkret?

Av Ulf - 26 oktober 2020 16:43


Gustaf är tillbaka! Mattis skräckvälde är över! Det blir ju kanske inte direkt bättre när vi har en film med stora mängder slem... eller slime, eller sekret. Slemmigt material har många namn... och minst två färger. Och för dem som frågar - ja, jag har skaffat en ny mikrofon. Jag kommer låta som jag sitter i en kakburk ett eller två avsnitt till, sen blir det bättre.

 



Av Ulf - 25 oktober 2020 20:10

 


Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin

Medverkande: Eddie Redmayne, Sacha Baron Cohen, Mark Rylance mfl.

Produktionsbolag: Dreamworks Pictures/Amblin Partners/Cross Creek Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 129 min

Land: USA/Storbritannien/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1070874/

 

När flera högprofilerade protestledare ställs till svars för att ha satt igång kravallerna under Demokraternas konvent i Chicago 1968 är det mer än bara deras egen frihet som står på spel. Hela landet ser på när en av de mest bisarra rättegångarna i amerikansk historia avhandlas.

 

En av de kanske mest försenade filmerna de senaste 30 åren har äntligen släppts. Det har varit så många touch and goes med Chicago 7 att jag hade förpassat den till någon dunkel vrå i sinnet. När Steven Spielberg släppte projektet 2007 dröjde det alltså ytterligare 13 år innan Aaron Sorkin plockade upp bollen och fick den här spännande berättelsen gjord. USA:s nutidshistoria är alltid intressant och det verkar finnas en nästintill outsinlig brunn att ösa ur när det gäller dramatiska narrativ från 60-talet, inte minst när det kommer till kraveller.

 

Just de här kravallerna var jag inte så bekant med, så det är alltid kul att få en lektion i nutidshistoria via filmmediet. Aaron Sorkin har dessutom gjort sin research och även om filmen inte är hundra procent korrekt visade det sig vid min källkritiska granskning att vissa delar var ännu knäppare än det som skildras. Sorkin, Oscarsbelönad manusförfattare, kan nog räkna med ännu en nominering för ett manus som formligen flyger förbi trots sin längd på över två timmar. Han är en mästare på att hålla igång en story och hitta rätt ton.

 

Sorkin har hjälp av en fantastisk ensemble med bland andra Eddie Redmayne, Sacha Baron Cohen, Mark Rylance, Joseph Gordon-Levitt, Frank Langella och Michael Keaton. Det är troligen årets mest stjärnspäckade film. Alla är förstås riktigt duktiga på vad de gör, men om jag skulle välja ut en eller två blir det Cohen (som det tog halva filmen innan jag kände igen) som antietablissemangshjälten Abbie Hoffman och Frank Langella som den extremt osympatiske domaren Julius Hoffman.

 

Sorkin berättar en historia där det inte råder någon tvekan om vems sida han står på, men samtidigt drar han sig inte för att visa upp de kanske mindre hedersvärda aspekterna av de åtalade heller. De skildras som kompletta karaktärer, med fel och brister, men oavsett vad man tycker om dem står det klart att de håller på att bli mer eller mindre oskyldigt dömda.

 

Som sagt, Sorkin har tagit sig lite friheter här och där, men inget som är av jättestor betydelse. Vissa saker blev kanske lite fort överspelade (såsom Bobby Seales chockerande bokstavliga munkavling i rätten), men såvitt jag kan se är det här en bra representation av rättegången som sådan. Att det är ett förbaskat spännande rättegångsdrama hjälper också till. Det lär regna nomineringar och priser över Chicago 7. Det är den väl värd.

 

Betyg: 4 fight the power av 5 möjliga

Av Ulf - 20 oktober 2020 13:03

 

Regi: Ciarán Foy/Liam Gavin/Ben Howling mfl.

Manus: Mike Flanagan (head writer, baserat på Henry James kortroman The Turn Of The Screw)

Medverkande: Victoria Pedretti, Oliver Jackson-Cohen, Amelia Eve mfl.

Produktionsbolag: Amblin Television/Intrepid Pictures/Paramount Television Studios

År: 2020

Längd:  cirka 500 min (9 x cirka 55 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt10970552/

 

Amerikanska Dani Clayton tar anställning som au pair och lärare till barnen Wingrave, Flora och Miles. Efter att ha blivit föräldralösa året innan bor de båda barnen tillsammans med familjens tjänstefolk på det pampiga Bly Manor på den brittiska landsbygden. Snart visar det sig dock att Dani inte riktigt har haft klart för sig vad hon gett sig in i. Familjen Wingraves mörka förflutna hotar att bubbla upp till ytan och vad var det som egentligen hände med den tidigare au pairen?

 

The Haunting Of Hill House (2018) gjorde stort intryck på mig när den kom. Det var en karaktärsdriven skräckhistoria med utvecklat narrativ och en stämning som formligen kröp längs ryggraden på mig. Därför var jag sjukt taggad att se vad Flanagan hade kokat ihop till uppföljarsäsongen, The Haunting Of Bly Manor. Tyvärr blir det mest ett "meh".

 

Missförstå mig inte, det här är inte en dålig serie på något sätt, men den kommer inte upp i samma nivå som sin föregångare. Där det i Hill House var en dysfunktionell familj som föll sönder och samman med diverse övernaturligheter handlar Bly Manor först och främst om trasiga individer som försöker hitta ett sammanhang. Inget fel med det, men ensemblespelet blir inte lika intimt och bra. Likaså ligger skräckelementen lite vid sidan av handlingen den här gången och fungerar inte lika bra som komplement som förra vevan.

 

Nu är ju knappast allt dåligt med den här serien. Skådespelarinsatserna är mycket fina. Victoria Pedretti gör huvudrollen (Dani) till en karaktär man direkt fattar tycke för. Hon är väldigt framåt men bär ändå på en sårbarhet som får sin förklaring först senare i en av säsongens mest hjärtskärande scener. Av övriga skådespelare gör Oliver Jackson-Cohen en riktigt bra roll som ärkesvinet Peter och båda barnskådespelarna briljerar, men i synnerhet Amelie Bea Smith som den mycket förnumstiga lilla Flora.

 

Man har också lyckats få till en väldigt atomosfärisk och stämningsfull estetik vilket höjer serien ett snäpp. Det huvudsakliga problemet ligger mest i att det här inte är så mycket en skräckserie som det är en historia om olycklig kärlek med vissa övernaturliga inslag. Sant, här finns en och annan scen som fick mig att typ skita knäck, men det är också otroligt mycket dialog och suktande blickar. Serien hade kunnat kortas med ett eller två avsnitt för att få historien att passa bättre i tempo och storymässigt hade den inte förlorat särskilt mycket.

 

Jag hoppas dock verkligen att Flanagan hittar någon ny spökhistoria att adaptera till nästa år (eller nästa igen). Hans sätt att använda sig av sann gotisk litteratur i tv-serieformat är inspirerande och det är bara en tidsfråga innan han hittar lika rätt som han gjorde med Hill House igen.

 

Betyg: 3 Downton Abbey-spökerier av 5 möjliga

Av Ulf - 19 oktober 2020 17:30

När Gustaf är borta smyger Matti in en film om gravida män, Ulf får mardrömmar av en CG-animerad Arnold Schwarzenegger-bebis och Linda konstaterar att nej, män kan inte få barn.


Av Ulf - 15 oktober 2020 22:45

 


Regi: Lars Damoiseaux

Manus: Lars Damoiseaux & Eveline Hagenbeek

Medverkande: Maaike Neuville, Bart Hollanders, Benjamin Ramon mfl.

Produktionsbolag: 10.80 Films/A Team Productions/Everstory Productions

År: 2019

Längd: 88 min

Land: Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11054164/

 

Alison är trött på alla blickar och uppmärksamhet hon får för sina rätt rejäla bröst och vill genomgå en bröstreduktion. Därför åker hon tillsammans med sin mor och pojkvän till ett sjukhus som specialiserar sig på plastikoperationer. Väl där blir det uppenbart att allt inte riktigt står rätt till och när pojkvännen, Michael, i all välmening råkar släppa lös en bältad patient blir sjukhuset snart till ett blodbad.

 

Det är svårt att som skräckdiggare motstå taglinen "Facelifts, boob jobs and... zombies". Den här belgiska splatterrullen lovar vad den håller och levererar en minst sagt rödfärgad upplevelse, om än väldigt ojämn. Det är ett beställningsjobb av amerikanska skräckstreamingtjänsten Shudder och som så märks den låga budgeten fort. De praktiska effekterna fungerar oftast bra, men CG:n är riktigt amatörmässig. Det gör dock inte så mycket i och med att det här uppenbart är en film som är lika delar svart komedi som det är skräck.

 

Skådespelarmässigt är det väl inget att skriva hem om direkt, men manuset bjuder på en del riktigt roliga scener och fick både ett och två gapflapp. Vad det däremot missar är att driva mer med skönhetsindustrin. Visst finns här några roliga gags om det, men det känns som man tappade bollen lite med att inte driva det till sin spets. Likaså är regin något amatörmässig, vilket är svårare att förlåta än halvdan CG. Här finns flertalet fel i kontinuitetsklippning exempelvis som verkligen är film school 1a att bemästra.

 

Yummy kommer knappast gå till historien som en av giganterna i genren, men den duger för vad den är. Splatterfansen får sitt lystmäte och den är som sagt lite småkul här och där. Det kan också vara den första belgiska skräckfilm jag sett, så det är lite plus för originalitet.

 

Betyg: 2+ love in my tummy av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards