Regi: Brannon Braga

Manus: Adam Simon & Brannon Braga (delvis baserat på Clive Barkers novell The Book Of Blood)

Medverkande: Britt Robertson, Rafi Gavron, Anna Friel mfl.

Produktionsbolag: Fuzzy Door Productions

År: 2020

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11242218/

Tre till synes orelaterade historier som alla har att göra med död och förlust kopplas samman av ett narrativ där två indrivare letar efter en värdefull och exklusiv bok.

Om det hade funnits ett Mount Rushmore över moderna skräcklitteraturgiganter hade Clive Barker haft en given plats där. Hans novellsamlingar, The Books Of Blood (1984 - 1985), fungerade både som bästsäljande skräcklitteratur som inspiration för otaliga efterbildare. Barker blev också en go to-författare när det gällde att adaptera kortare skräckfiktion med många av novellerna i de sex samlingarna redan filmatiserade, med kanske filmatiseringen av The Forbidden som den mest namnkunniga med titeln Candyman (1992). Mest känd för den breda massan är han ändå troligen för The Hellbound Heart som låg till grund för hela Hellraiser-franchisen (1987). Om ni inte märkt det gillar jag Barker skarpt.

Det är dock väldigt synd att istället för att gå tillbaka och filmatisera några av de riktiga höjdarnovellerna som inte producerats på film så väljer Adam Simon & Brannon Braga att skriva två egna historier i samma stuk och basera ramberättelsen väldigt löst på Barkers dito. Simon & Braga är inte Clive Barker. Ni ser vart det här barkar...

Allt är dock inte dåligt. De båda lyckas hitta tonen rätt bra i antologins andra segment, Miles, där en självutnämnd "speaker for the dead" tycks ha förmågan att få kontakt med en erkänd collegeprofessors son som nyligen gått bort i cancer. Kombinationen med förlust, sexuellt spel, sorg och blodig moral är en klassisk Barker-cocktail. Då är det synd att filmen redan spenderat alldeles för lång tid på det första segmentet, Jenna, där en ung kvinna med extrema obehagskänslor för höga ljud flyr hemifrån när hon hotas med att än en gång läggas in på mentalsjukhus för sina åkommor. Filmen cirklar sen tillbaka till ramberättelsen om de två skurkarna och jakten på boken för att mer eller mindre knyta samman de tre narrativen.

Är det bra? Mja, sådär. Här finns idéer och skådespelarinsatser som är klart över medel, men med Barkers roll som enbart producent saknas lite den klassiska Barker-udden. Det här var också tänkt som en tv-serie till en början, men upphovspersonerna valde att klippa om sitt filmade material till den här tv-filmen. Det märks. Hade troligen varit bättre som serie och jag får snällt fortsätta vänta på filmatiseringen av den mäktiga In The Hills, The Cities.

Betyg: 2+ barking up the wrong tree av 5 möjliga

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Ari Margolis & James Morley III

Medverkande: Maggie Q, Luke Hemsworth, Alex Essoe mfl.

Produktionsbolag: Dobre Films/Envision Media Arts/Media FInance Capital mfl.

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1830643/

Resereportern Neil och hans fru Christine försover sig när de ska ta sig hem från en liten ö utanför Thailand. Fruktansvärt bakfulla och utan någon aning om vad som hände natten innan försöker de pussla ihop vad de gjorde. Neil hittar till sist lite bilder på sin telefon och ett väldigt långt videoklipp... där han dödar sin fru och begraver henne i turistortens trädgård. Men... hur kan då Christine sitta bredvid honom nu?

Death Of Me följer i en tradition av filmer om turister som kommer till ett ställe där de inte alls hör hemma och lyckas hamna i trubbel på grund av just det. Det kommer ett gäng sådana här filmer per år, men de flesta brukar vara ganska stereotypa i sin skildring av vilken kultur de nu vill visa. Death Of Me tar dock ett ganska balanserat begrepp om sydostasiatisk mysticism och även om det är saker som kanske kan tolkas som övernaturligheter tar det aldrig överhanden helt. Det mesta kan ha alternativa, mer jordnära, förklaringar, vilket gör att jag också uppskattar filmen desto mer. Okej, det funkar inte till hundra procent med den där förklaringsmodellen alla gånger, men manusförfattarna gör ett ärligt försök.

Luke Hemsworth, brorsa till Liam och Chris, utgör tillsammans med alltid sevärda Maggie Q det äkta paret i Darren Lynn Bousmans senaste skräckfilm. Maggie Q är som sagt alltid bra och gör sitt jobb även här, men Hemsworth måste ha fått sin talang beslagtagen i tullen för helsike vad han stinker ner många av sina scener! Vi som sett Hemsworth i exempelvis Westworld (2016) vet att han kan betydligt bättre än så här. Exakt vad som hände med honom i Death Of Me förblir ett av filmens större mysterier.

Filmens stora behållning är istället den stämning den lyckas bygga upp. Det är tämligen ovanligt med skräckfilmer som främst utspelar sig dagtid eftersom det effektivt plockar bort lat regi av att gömma skådespelare i skuggor och mörker för att skapa spänning. Darren Lynn Bousman använder den undersköna thailändska naturen till filmens fördel och öns samhälle, i mångt om mycket presenterat som en excentrisk avkrok av Thailand, känns levande och trovärdigt till största del.

Min kritik riktar sig framförallt mot Hemsworth och att manuset ibland tar några vändningar för mycket och inte vet när det ska sluta med alternativa tolkningar och plot twists. Trots det är Death Of Me tillräckligt annorlunda för att genrefansen ska bli nöjda och är definitivt smartare än genomsnittet av filmer i subgenren.

Betyg: 3+ don't drink the Kool-Aid av 5 möjliga

Regi: Brea Grant

Manus: Brea Grant

Medverkande: Angela Bettis, Chloe Farnworth, David Arquette mfl.

Produktionsbolag: HCT Media

År: 2020

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10309552/

Mandy jobbar som sjuksköterska på ett mindre sjukhus där vardagen mest består av att kunna smita undan för att sniffa väl valda preparat ur lagret. Eller ja, det skulle vara så pass trist om Mandy och hennes närmsta chef inte hade försökt sälja organ från avlidna patienter. När en leverans går så fel den kan göra, tack vare Mandys "kusin" Regina, måste de försöka få tag på en njure inom en timme.

Svart komedi, löften om äckligheter och Mick Foley i en liten roll borde vara något som jag absolut hade älskat. Brea Grants film är tyvärr inget att skriva hem om. Grant, mest känd för sina skådespelarinsatser i diverse tv-serier, har en kul idé men klarar inte riktigt av att ro den i hamn. Framförallt måste hon ta ut svängarna mer. Det här är en helt galen historia, låt då karaktärerna också vara sjukt over-the-top och/eller handlingen vara riktigt screwball. Nu blir det tyvärr lite mittemellan.

Angela Bettis gör en bra huvudroll, men den som äger sina scener helt är Chloe Farnworth som den extremt blåsta Regina. Regina känns som den enda riktigt passande karaktären i och med hennes nästan ofattbara dumhet. Farnworth kan helt enkelt spela riktigt korkad väldigt bra! Lägg därtill totalt jäkla psykotisk och hon blir en typ av Harley Quinn utan doktorsgrad men med samma moraliska kompass.

12 Hour Shift har potential men slösar tyvärr bort den genom att vara halvhjärtad. Här behövs mer av allt för att det ska bli riktigt lyckat. Mer blod, mer gore, mer sjuk humor och ett tajtare manus. Synd.

Betyg: 2+ njurar på vift av 5 möjliga

Regi: Harry Bradbeer

Manus: Jack Thorne (baserat på Nancy Springers bok The Case of the Missing Marquess: An Enola Holmes Mystery)

Medverkande: Millie Bobby Brown, Henry Cavill, Sam Claflin mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Legendary Entertainment/PCMA Productions

År: 2020

Längd: 123 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7846844/

Enola Holmes, lillasyster till den lite mer namnkunnige Sherlock, växer upp isolerat på landsbygden tillsammans med sin mor, Eudoria. På hennes 16-årsdag försvinner dock henens mor spårlöst. Detta får hennes bröder, Sherlock och Mycroft, att återvända hem. Innehavare av den berömda Holmes-genen för äventyr och mysterier vägrar Enola foga sig efter brödernas vilja att hon ska skrivas in på internat. Att leta upp mamman verkar mycket roligare.

När jag hörde talas om den här adaptionen av Nancy Springers bok kunde jag inte undgå att himla med ögonen. Inte för att det skulle vara en dålig story utan för att jag visste exakt hur det här skulle bli. En film med en Stark Ung Kvinnlig Hjältinna (tm) som istället för att bli en egen person måste förhålla sig till kvinnokampen. Tänk chockade män med skruvade mustascher som häpet uttrycker: "But you're just a girl!".

Okej, riktigt så illa är det inte, men Enola Holmes är en extremt tillrättalagd äventyrsfilm. Millie Bobby Brown gör bra ifrån sig i huvudrollen och både Henry Cavill (Sherlock) och Helena Bonham Carter (Eudoria) hjälper till i fina biroller. Framförallt Bonham Carter gör det bästa hon gjort på länge och är något nedtonad från sin vanliga Burtonska galenskap. Filmen är dessutom väl välgjord och puttrar på fint i berättartakten.

Vad jag däremot måste ge minus för är det ständiga brytandet av fjärde väggen. Bobby Brown har inte riktigt den komiska timingen för att få detta att fungera än och det gäller inte en scen utan var och varannan minut. Manuset blir också lite väl repetativt efter ett tag.

Jag skulle vilja gilla den här filmen mer än vad jag gör, för gudarna vet att vi behöver fler bra kvinnliga protagnositer i äventyrsgenren, men det hela känns lite för välbekant, lite för by the numbers för att jag ska bli riktigt engagerad. Jag kanske inte är rätt målgrupp heller och friar hellre än fäller dock.

Betyg: 3 holmska klädbyten av 5 möjliga

Regi: Jason William Lee

Manus: Jason William Lee

Medverkande: Valter Skarsgård, Khamisa Wilsher, Gigi Saul Guerrero mfl.

Produktionsbolag: Ti Bonny Productions/Sandcastle Pictures/Invention Films

År: 2019

Längd: 106 min

Land: Sverige/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6852534/

Åtta personer mest kända för att vara kända går med på att tävla i en realityserie med tydliga drag av Big Brother. Det är bara det att om du får minst röster här måste du klara av en utmaning eller dö...

Okej, okej, okej, låt mig inleda den här recensionen med att svara på frågan om jag var underhållen eller inte av Funhouse? Det var jag absolut! Är det en bra film? Nej, det här kan vara förra årets sämsta film alla kategorier. Det här är dock en kalkon som kommer klucka länge!

Valter Skarsgård, yngst i klanen Skarsgård som verkar vilja ta över världen genom skådespel, gör sin långfilmsdebut på engelska med den här filmen och där har vi felet - grabben kan inte prata ordentlig engelska. Om man jämför med brorsorna Alexander, Gustaf och Bill har tyvärr Valter inte riktigt samma språköra. Det blir ganska tragikomiskt i vissa scener. Det gör också att hans skådespel blir lidande. Skarsgård har sedan tidigare visat att han är en helt okej skådis, men han behöver uttalscoach till nästa rulle.

Skarsgård är inte på långa vägar den som är mest skämskuddemässig i Funhouse. Den äran tillfaller Gigi Saul Guerrero som den mest stereotypa latinan någonsin. Oförmögen att säga något utan att slänga in spanska uttryck här och där och överspelande varje sekund hon är framför kameran gör Guerrero ett spektakulärt magplask.

Ska vi vara rättvisa hade dock varken Guerrero, eller någon annan för den delen, något vidare att arbeta med. Jason William Lees manus är något av det i särklass mest klyschiga och lökiga som filmats de senaste åren. Lee försöker göra en "smart" film genom att rikta kritik mot användning av sociala medier och den kändiskultur som uppkommer av denna. Det blir dock aldrig särskilt fyndigt. Istället låter dialogen som något en frustrerad bloggare hostat upp på LiveJournal cirka 2002. Man brukar säga att saker är före sin tid, men det är sällan som något är så efter sin tid som Funhouse. Den försökta självironin klingar så falskt att kvarterets hundar börjar yla.

Jag kan dock rekommendera Funhouse av den anledning jag beskrev inledningsvis. Det här är en tågolycka till film, utan vare sig produktionsvärden, bra skådespel, manus eller regi, men det är den perfekta stormen av skit! Samla polarna och garva arslena av er!

Betyg: 2 perfekta skitstormar av 5 möjliga

Regi: Antonio Campos

Manus: Antonio Campos & Paulo Campos (baserat på Donald Ray Pollocks roman)

Medverkande: Robert Pattinson, Haley Bennett, Tom Holland mfl.

Produktionsbolag: Nine Stories Productions

År: 2020

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7395114/

En "släktkrönika" av ett slag låter oss följa en samling människor i södra Ohio och västra West Virginia från andra världskrigets slut till 60-talets senare hälft. Personerna i de två småstäderna kopplas samman av en rad händelser som tycks leda fram till sanningen att onda gärningar endast föder fler onda gärningar. Även bland svavelosande predikanter och fromma kristna är Djävulen en ständig följeslagare, men kanske kan nästa generations innevånare, med den föräldrelöse Alvin i spetsen, bryta cirkeln?

Efter att ha sett den här filmen refereras till åtskilliga gånger på de filmforum jag hänger på de senaste veckorna kändes det som att jag var tvungen att se den. Det är en mäktig saga av till synes ganska slumpmässiga händelser som bröderna Campos har adapterat från Pollocks prisbelönta roman med samma namn. Just "slumpen" tycks vara det genomgående temat i filmen. Det kvittar hur många goda handlingar du gör - när du ställs inför ett val gällande liv eller död kommer du agera i egenintresse. Det är nästan lite tragikomiskt att den ende som väljer en altruistisk utgång i en sådan situation är en spritt språngande galning.

Med detta huvudtema kan man tycka att mörkret och det cyniska skulle bli övermäkigt, men Campos lyckas snarare fånga det absurdistiska i livets vägskäl. Det är alltid intressant och framförallt har det både en riktig pay-off och är välspelat som tusan. Med en cast med några av dagens mest omtalade unga (främst manliga) skådespelare är The Devil All The Time mycket möjligt en ensemblefilm vi kommer se tillbaka på om några år som en milstolpe i många av dessa skådisars karriärer.

Detta gäller framförallt Tom Holland som gör sin första stora dramaroll här. Han visar verkligen att han är ett framtidsnamn och kastar sig med huvudet före in i rollen som vår protagonist Alvin Russell. Han har väldigt bra draghjälp av Robert Pattinson som den ytterst slemmige predikanten Teagardin och Bill Skarsgård som Alvins far (det vill säga i filmens öppningakt som utspelar sig runt krigsslutet) Willard. Bland de kvinnliga skådespelarna märks framförallt Riley Keough som femme fatalen (bokstavligen talat!) Sandy.

The Devil All The Time hade gärna kunnat tajtats till lite för att fungera ännu bättre. Det behöver vara en lite längre film för att kunna göra sin poäng, men en kvart hade man kunnat skala bort för att få bättre flyt i berättandet. Vissa bihandlingar är också något utdragna utan att ge ordentlig utdelning, såsom den om seriemördarparet Sandy & Carl. Vi förstår vad de håller på med redan från första scenen de delar tillsammans, men det ska smygas och smusslas för en reveal som egentligen inte ger så mycket annat än att fungera som setup till filmens slutkläm. Slutklämmen är för övrigt smått briljant eftersom den inte skriver tittaren på näsan.

Det här är dock en väldigt bra film. Välspelad, välskriven och med den där americanadoften som jag uppskattar så mycket! Rekommenderas om ni har lite tid över!

Betyg: 4 slemmopredikanter av 5 möjliga