Film till fikat

Kort inlägg idag, men om ni läste inlägget om podd för några veckor sedan är det nu dags. Skitfinkultur medverkar i podden Film till fikat och kommer göra så lite då och då. Första avsnittet nedan!

Regi: Carles Torras

Manus: Carles Torras/David Desola/Hèctor Hernández Vicens

Medverkande: Mario Casas, Déborah François, Guillermo Pfening mfl.

Produktionsbolag: Babieka/Netflix/Zabriskie Films

År: 2020

Längd: 94 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11127690/

Ángel arbetar som ambulanssjukvårdare och bor tillsammans med sin flickvän Vane. När han är inblandad i en bilolycka på jobbet blir han förlamad och snart krackelerar hans förhållande. Ángel beskyller Vane för att förhållandet tog slut och snart kommer han till insikten att han måste hämnas.

Spanien och thrillers brukar vara en bra kombination och jag har sett åtskilliga goda exempel på detta genom åren. The Paramedic håller sig tyvärr verkligen i mittfåran och klarar inte av att överraska. Mario Casas är bra i huvudrollen, men Ángel är en så pass fyrkantigt skriven karaktär att man undrar redan från första början varför Vane stannar kvar hos honom. Det finns ingen utveckling här. Han går mest från att vara ett svin som stjäl från dödsbon till att bli ett mordiskt ärkenöt. När jag tänker efter kanske det är en utveckling, men den är i sådana fall tämligen minimal.

The Paramedic lider av att den aldrig lyckas bygga ordentlig suspens. Vi vet exakt hur varje scen kommer utspela sig och den sympati jag tror att manusförfattarna ville att vi skulle känna för Ángel till en början funkar helt enkelt inte. Han är en mansbebis med allvarligt arkaiska värderingar, så nej, karaktär och manus faller platt.

Sen kan jag inte sticka under stol med att filmen i sig är ett habilt verk, men den är bara så pass ointressant att jag började fundera på om det rör sig om någon typ av pengatvätt i filmproduktionsform. Författarna själva kan inte alla tre ha skrivit det här, läst det och tänkt att yes, här har vi en hit! Väldigt lättförglömlig.

Betyg: 2- va, såg jag en film precis? av 5 möjliga

Regi: Charlie Kaufman

Manus: Charlie Kaufman (baserat på Iain Reids bok)

Medverkande: Jesse Plemons, Jessie Buckley, Toni Collette mfl.

Produktionsbolag: Likely Story & Projective Testing Service

År: 2020

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7939766/

En ung kvinna åker för att träffa sin pojkväns föräldrar för första gången. Snart inser hon att allt i föräldrarnas hus inte är vad det verkar. Tiden tycks flytande och personer tycks åldras och föryngras till synes utan logisk förklaring.

Eh... ja. Charlie Kaufman... såatte. Kaufman är en gudabenådad filmskapare i sina bästa stunder. Från den totala dekonstruktionen av parförhållanden i Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004) till absurditeterna i Being John Malkovich (1999) har han gång på gång visat att han besitter ett alldeles särskilt sinne för de mest märkvärdiga filmhistorier. I denna, det som ryktas bli hans svanesång från filmvärlden, film är det mesta av hans tidigare observationsförmåga som bortblåst, och kanske är det ett medvetet val.

I'm Thinking About Ending Things börjar med en 17 minuter lång sekvens i en bil. Inre monologer och diskussioner om konstteori och poesi avslöser varandra i vad som verkar vara en evighet. Här stannade jag filmen för första gången. Något drog mig ändå tillbaka och in i besöket hos pojkvännen, Jakes, föräldrar. Här skymtar återigen den gamle Kaufman fram med en väldigt tät och obehaglig surrealistisk stämning.

Det är inte minst vare skådespelarna som alla är ypperliga. Jesse Plemons är den där skådisen som aldrig riktigt tycks slå igenom den sista lilla biten för att bli en storstjärna. Den här filmen kommer inte underlätta den saken, men han visar återigen vilken jäkla duktig skådespelare han är! Det samma gäller för Toni Collette i rollen som hans mor. Collette är aldrig mindre än sevärd och ytterst sällan mindre än enastående, så även här. Och allt mynnar ut i... 22 jävla minuter till i den jävla bilen!

Efter det är slutsekvensen redan körd, hur vackert filmad och klippt den än är. Jag förstår vad Kaufman ville ha sagt med den här filmen, men han målar in sig själv i ett hörn där han ibland slänger in lite självironiska pikar i dialogen, nästan som för att kunna peka på att "haha, jag är inte helt seriös trots allt!". Jo, det är du, Kaufman. Och det är synd och skam att så mycket lysande skådespel och sådan fin regi ska ödslas bort på ett sönderpratat manus där stunder av briljans inte lyckas bryta igenom den grå monotoni han målar upp. En film till, Kaufman. Det här är inget sätt att avsluta på.

Betyg: 2- låååååååångsamma meditationer av 5 möjliga

Regi: Jeff Orlowski

Manus: Jeff Orlowski/Davis Coombe/Vickie Curtis

Medverkande: Tim Kendall, Aza Raskin, Justin Rosenstein mfl.

Produktionsbolag: Exposure Labs/Argent Pictures/The Space Program

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11464826/

Jeff Orlowski samlar avhoppade röster från de största sociala medieföretagen på planeten för att utröna om Facebook, Twitter och alla de andra egentligen är något bra eller något dåligt?

För någon som arbetar med ungdomar dagligen har skiftet de senaste åren blivit uppenbart - gymnasiegenerationen idag kommer inte ihåg en värld som inte var genomsyrad av sociala medier. Det är en realitet som vi måste förhålla oss till. Att försöka få "bort" verktygen är inte ett alternativ. De genomsyrar vår värld i samtliga åldersspann och därför är det också viktigt att förstå hur de verkligen fungerar. Därför är Jeff Orlowskis dokumentär otroligt viktig, om än med sina brister.

Det är alltid svårt att undersöka nu verkande företag. Anställda kommer inte komma ut och berätta sin syn på saken och när man "bara" har folk som medvetet eller ofrivilligt lämnat nämnda företag som språkrör blir bilden något skev. Orlowski kommer dock undan lindrigare än många dokumentärfilmare som försöker sig på det här konststycket i och med att han fått tag i några riktiga höjdare som arbetade på de allra högsta nivåerna.

Dokumentären varvar intervjuer med dessa före detta anställda med ett fiktivt narrativ där vi får följa en amerikansk medelklassfamilj och deras förhållande till sociala medier. På ytan kan detta drag verka något löjligt, men jag tror att genom illustrationen av problematiken så kommer också fler ta den till sig. Det jag saknar något är de positiva aspekterna med sociala medier. De nämns i förbifarten, men Orlowski stannar aldrig upp och reflekterar över dessa. Avslutningen känns också något utdragen.

Själv är jag kluven till användningen av sociala medier. Jag publicerar en massa saker på Facebook hela tiden (däribland de här posterna), men ser ändå till att jag inte sitter för länge åt gången. Anledningen är enkel - jag vet själv hur jäkla uppslukad man kan bli av medieströmmen och har blivit det flera gånger. Det mest oroande som The Social Dilemma visar upp är att den yngre generationen inte har den förankring i "världen innan" som folk som växte upp utan sociala medier har. De har av naturliga skäl ingenting att jämföra med. Vad detta kommer ha för långtida effekter, såväl politiska som personliga, kan bara tiden utvisa.

Betyg: 4 filmer jag kommer använda i undervisning av 5 möjliga

Regi: Felix Binder

Manus: Marc O. Seng

Medverkande: Cornelia Gröschel, Tim Oliver Schultz, Frederic Linkemann mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2020

Längd: 92 min

Land: Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12875782/

Wendy lever med man och barn i ett sömnigt radhusområde. Även om familjen inte har det särskilt gott ställt (så pass att de hotas av vräkning) har hon och maken Lars ett lyckligt äktenskap. En kväll efter jobbet blir Wendy kontaktad av en hemlös man som känner igen att hon "är som honom". Han råder henne att sluta ta den medicin som läkarna skrivit ut till henne. Förvirrad men nyfiken lyder Wendy rådet...

Jag brukar gilla tysk film och jag brukar gilla superhjälterullar. Slå ihop dem och det borde bli skitbra, eller? Mja, inte riktigt, men Freaks har defintivt några poänger att göra. Framförallt handlar det om skildringen av det vardagliga livet som, med eller utan krafter, är ganska pissigt ibland. Hollywood har försökt visa på "arbetarklasshjälten" i många superhjälterullar, men dessa protagonister känns alltid lite för bra eller för kompetenta för att fastna i en jobbig livssituation.

Wendy funkar riktigt bra som karaktär just på grund av hennes brister. Hennes jobb (på det tyskaste av alla snabbmatsställen, Kotletten Himmel) är ett riktigt skitgöra och hon hunsas av chefer, dryga snubbar på stan och till och med barnen i kvarteret hon bor i. "Vad ska du göra åt saken?" kaxar en ung kille som snott hennes sons fotbollsskor fram. Nej, just det, inget. Därför blir också den katarsis när Wendy kan börja använda sina krafter väldigt mycket bättre än i gemene superhjältefilm.

Skådespelarna funkar också bra, från Cornelia Gröschel i huvudrollen till hennes antagonist i Tim Oliver Schultz spelandes en annan person med krafter. Förresten verkar Carrie Anne Moss ha en tysk dubbelgångare vid namn Nina Kunzendorf. De är kusligt lika!

Manuset är istället var Freaks tappar poäng. Själva storyn är inget unikt och vi har sett den åtskilliga gånger förr, ofta med bättre resultat. Filmen är också något för kort för att riktigt bygga upp relationerna mellan vissa karaktärer. Det märks att detta är regissören Felix Binders blott andra långfilm. Han har främst arbetat inom tv tidigare och verkar kämpa med det längre formatet som film innebär.

Kritiken till trots är Freaks annorlunda nog i sin presentation och sina karaktärer att jag ändå skulle rekommendera den till genrefans. Det är knappast något mästerverk, men fullgod underhållning.

Betyg: 3 kotlettentusiaster av 5 möjliga

Regi: Julius Berg

Manus: Julius Berg & Mathieu Gompel (baserat på Yves H.:s serieroman Une Nuit De Pleine Lune)

Medverkande: Maisie Williams, Sylvester McCoy, Rita Tushingham mfl.

Produktionsbolag: Blue Light/Wild Bunch/XYZ Films mfl.

År: 2020

Längd: 92 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9806370

Nathan har inte haft särskilt lätt i livet, men han går ändå ett steg längre än vanligt när han tillsammans med vännen Terry och deras nyvunne bekantskap Gaz bestämmer sig för att göra ett inbrott hos ett äldre par. När gänget, tillsammans med Nathans flickvän Mary, inte lyckas få upp kassaskåpet i huset bestämmer de sig för att vänta på husets ägare. Snart inser de dock att inte allt står rätt till med det gamla paret. De är alldeles för... lugna.

Julius Bergs version av den ypperliga belgiska serieromanen Une Nuit De Pleine Lune lyckas ta en tät och trovärdigt drabbande historia och göra något mycket märkligt. Eftersom jag hade läst serien sedan innan visste jag vad som skulle hända, men Berg bygger upp en spänning i den inledande akten som funkar väldigt bra. Under filmens två sista tredjedelar tappar han dock bollen rejält.

Skådespelarna är klart över medel, med den gamle karaktärsskådespelaren Sylvester McCoy som höjdpunkt. McCoy, mest känd för smått excentriska karaktärer spelar rollen av den äldre mannen, Richard, och gör honom till en mysfarbror med ett mörker precis bakom den belevade fasaden. Jake Curran, mannen med kanske det mest brittiska utseendet någonsin, gör också en bra roll som den totalt bindgalne Gaz. Maisie Williams kanske står som största stjärna, men hennes porträtt av Mary är dessvärre tämligen tamt.

Tamt är också resten av filmen efter den lovande inledningen. Julius Berg & Mathieu Gompel har inte lyckats översätta den desperation och ångest som finns i serieförlagan till manusform och framförallt sista akten är ett riktigt stolpskott. Riktigt synd på bra källmaterial och en del fina skådespelarinsatser.

Betyg: 2 dandys med mörka hemligheter av 5 möjliga

ALLA MÅSTE STÖDJA! - Varan-TV återförenas

Under den mörka forntiden, även känd som 1990-talet, var humorgruppen Varanteatern kanske en av mina största inspirationskällor och glädjeämnen. Till och med den här bloggen är döpt efter deras första tv-avsnitt, Skitfin kultur och sånt. Varanerna dansade (?) två somrar och sen blev det tyst. Tills nu.

Varanteatern har genom sin Facebook-grupp haft kontakten med fansen genom åren och det är svårt att hitta någon i min generation (i alla fall i södra Sverige) som inte stiftat bekantskap med deras karaktärer under de 20+ år som gruppen varit inaktiv. Imorse släpptes bomben - Varanteatern återförenas... om vi vill. Kickstarterkampanjen drog igång med ett mål på 300 000 kronor. I skrivande stund har den varit live i lite mer än sju timmar och man har snart passerat 900 000. Det kommer alltså att bli av. Frågan är hur mycket det blir av det goda. In och stötta. Det här pissåret blev just lite, lite bättre!

Kickstartern hittar du på: https://www.kickstarter.com/projects/varantv/stod-varan-tv/

Och kom ihåg, du får bara ta tre steg innan du måste släppa bollen!

Regi: Dean Parisot

Manus: Chris Matheson & Ed Solomon

Medverkande: Keanu Reeves, Alex Winter, Kristen Schaal mfl.

Produktionsbolag: Hammerstone Studios/Dial 9/Dugan Entertainment mfl.

År: 2020

Längd: 91 min

Land: USA/Kanada/Italien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1086064/

Bill & Ted lyckades inte riktigt med konststycket att ena världen med sin musik. Faktiskt så misslyckades de ganska kapitalt. Nu, 25 år efter att de hade sin enda riktiga hit, försöker de fortfarande desperat hitta den där låten som kommer rädda världen. När de återigen får besök från framtiden står det klart att det inte bara är världen som står på spel. Det är hela verkligheten... och tiden håller på att ta slut.

Filmerna om Bill & Ted var riktiga barndomsfavoriter för mig. Som några slags proto-Wayne's World-snubbar lyckades Keanu Reeves och Alex Winter förkroppsliga metalfandomen från 80-talet. Välmenande men ytterst, ytterst korkade träffade de på alla från Döden själv till Napoleon i sin jakt på att slutföra sitt uppdrag - att ena världen genom musik. Ryktena om en tredje film har florerat under många, många år, men ärligt talat trodde jag inte det skulle hända. Keanu Reeves blev en megastjärna, Alex Winters blev... Alex Winters. Lägg därtill problem med manus och distribution och filmen tog över tolv år från pitch till film. Tyvärr var det inte värt väntan.

Det finns så många vägar som man hade kunnat ta det här manuset och göra det skitkul, men filmen lider av två stora problem - tempo och brist på rock. De två första filmerna i serien hade ett tempo som tryckte gasen i botten och kastade ur sig skämt på löpande band. Alla funkade inte, men tillräckligt många gjorde det för att alla skulle hitta sina egna favoriter. Face The Music försöker förgäves hitta tillbaka till samma energi, men känns ganska trött. När merparten av filmens soundtrack dessutom ligger mer inom popgenren än rock/metal känns det som en lite menlös slutprodukt.

Filmen har sina goda sidor också. Keanu Reeves och Alex Winters faller tillbaka in i sina roller väldigt fort. Min favoritskådespelare i filmen var dock Brigette Lundy-Paine som Teds dotter Billie. Lundy-Paine gör en lysande imitation/hyllning till Reeves hela uttryck från de första filmerna att hon stjäl varenda scen hon är med i. Samara Weaving är inte lika bra i rollen som Bills dotter Thea, men hon är så förvillande lik en ung Margot Robbie att de kunde vara systrar. Förhoppningsvis hittar hon lika rätt som Robbie i framtida roller.

Jag hade inga illusioner om att Face The Music skulle vara i klass med de gamla filmerna, om bara så för de nostalgiglasögon jag ser dessa med, men det här känns tämligen... meningslöst. Här finns bra idéer, enstaka bra scener, men på det hela taget saknas tempot och energin något enormt. Se om de två första filmerna istället.

Betyg: 2 bogus revivals, man av 5 möjliga