Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Lördag 13 maj 14:00

 


Regi: Will Allen

Manus: Will Allen

Medverkande: Will Allen, Dimitrius Pulido, Phillipe Coquet mfl.

Produktionsbolag: WRA Productions/Very Special Projects/Whitewater Films

År: 2016

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5278464/

 

Will Allen hade precis tagit examen från ett filmprogram på universitetet när han kom i kontakt med Buddhafield - en religiös grupp under ledning av den karismatiske Michel Rostand (född Gomez). Rostand förespråkade en livsstil som i viss mån låg i linje med diverse österländska traditioner, men som ändrades markant under Allens samröre med gruppen. Drygt 22 år senare lämnade Allen Buddhafield. Holy Hell är hans berättelse om tiden där.

 

Jag har sett åtskilliga dokumentärer om sekter, kulter och "karismatiska ledare", men sällan har jag stött på något så drabbande som Holy Hell. Skillnaden mellan Allens dokumentär och liknande ligger i att den tar sin tid och besparar oss från sensationalism. Allen berättar och visar om hur det framstod som en rationell handling att dedikera sitt liv till Buddhafield och ja, på sättet han visar det verkar det till en början tämligen harmlöst. När skynket sedermera dras bort allt mer inser vi hur skicklig manipulatör Rostand egentligen är.

 

Det är klart att Rostand framstår som excentrisk redan från första början, men det är just det - excentrisk, inte knäpp. Som tittare börjar man ana oråd när man får små inblickar i hans bakgrund. Som misslyckad skådespelare (med en statistroll i Rosemary's Baby, 1968, som enda kända mainstream-arbete) och dansare är hans väg till inflytande över en grupp människor inte så värst annorlunda från andra till storleken mindre sekter. Isolation från familj, kontroll över sexualitet, påtvingade fysiska övningar (dans) är saker som vi känner igen från andra sekter. Samtidigt blandar han upp det med att medlemmarna trots allt skulle ha dagjobb och kontakt med samhället. Om någon gick för långt utanför ramen blev de inhalade igen. Allt detta, i kombination med härskartekniker och manipulation i form av "terapi" och hypnos, gör Rostand till en fruktansvärd bekantskap.

 

Om Holy Hell bara hade varit Allens historia hade man kunnat avfärda den som en personlig vendetta. När man dock inser att Allen var mycket högt uppsatt i gruppen och dokumenterade det mesta som hände blir bilden svårare att bortförklara. I kombination med andra högt uppsatta medlemmar ger han en bild av just ett heligt helvete. Samtidigt är filmen inte fördömande av andra än Rostand. Den visar på positiva gruppdynamiska processer och saker som hände också och ger förklaringar till varför några av kärnmedlemmarna sökte sig till gruppen. Föga förvånande handlar det mycket om intolerans från resten av samhället och/eller familjen. Så vem kan klandra dem? Det står dock klart att Rostand såg detta som sitt livs roll och tänkte krama varenda droppe ur den. Allen lyckas på ett effektivt sätt definiera var skuldbördan ligger och det gör Holy Hell till en speciell film. 

 

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer när fasaden börjar smulas sönder, utan se den här filmen. Bra saker, fjärran ifrån liknande dokumentärer med spänningsmusik och häftiga inzoomningar.

 

Betyg: 4+ övningar i narcissism av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 8 maj 20:45

 

Twin Peaks återvänder: Två veckor kvar

 

Snart, snart är det dags. Sedan i oktober 2014 har den här nedräkningen på bloggen pågått och blivit lite av en övning i att sortera fakta från rykten och ett uttryck för fandom som jag inte ens själv anade var så stark. Nu, med mindre än två veckor kvar till första avsnittet, känner jag mig lika delar lugn som upprymd... och irriterad. De senaste dagarna har folk försökt regna på min parad genom att påpeka att det inte kommer vara bra och att det var en totalt onödig revival det här. Snälla, lägg av med ert gnäll! Det är klart att serien inte kommer motsvara alla mina förväntningar, hur skulle den? Säsong 3 av Twin Peaks är en mycket stor tv-händelse, ja, men för mig personligen är det slutmålet för 25 års drömmande. Så, nej-sägare, stoppa upp en Douglasgran där bak och återvänd till era drömlösa liv. Tack.

 

En av de sista trailers vi troligen kommer se innan premiären visar ett antal bekanta ansikten 25 år senare. Lynch levererar återigen. Se trailern längst ner i inlägget. På tal om Lynch meddelade han häromdagen att han tänker sluta göra spelfilm. För ett fan är det ingen överraskning direkt. Lynch har upprepande gånger sagt detta sedan 2001 och med mer än tio år sedan hans senaste långfilm visste alla som har något intresse av honom det. Om jag låter irriterad är det för att belackare behandlat "nyheten" som att Lynch har "sålt sig" och bara skapade film för pengarna. Om vi säger så här, om man tackar nej till att regissera en film i Star Wars-franchisen är man inte enbart verksam för pengarnas skull.

 

Nästa gång en artikel under den här serien publiceras har jag sett de två första avsnitten. Det blir en analys och recension som heter duga. Tills dess, kolla in den i min mening bästa trailern för serien än så länge nedan.

 

ANNONS
Av Ulf - Söndag 7 maj 22:21

 


Regi: Jackson Stewart

Manus: Jackson Stewart & Stephen Scarlata

Medverkande: Graham SkipperChase Williamson, Brea Grant mfl.

Produktionsbolag: Destroy All Entertainment/Thunder Warrior Productions/Easy Open Productions mfl.

År: 2016

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4687358/

 

Gordon och John Hardesty har inte haft särskilt mycket kontakt sedan de lämnade föräldrahemmet. När deras far försvinner spårlöst tvingas de dock ta upp bekantskapen igen när familjens videoaffär måste tömmas. På kontoret hittar de brädspelet Beyond The Gates med tillhörande VHS-band. De borde ha låtit gamla videoband vila...

 

Ett typiskt exempel på hur premiss, poster och nostalgi kan lura in intet ont anande skräckrävar. Nåja, det kunde varit värre. Beyond The Gates är en väldigt ojämn film som lyckas ganska bra med sina splatter- och skräckelement, men faller pladask när det kommer till karaktärernas relationer till varandra och dialogskrivande. Det är inte bara halvdan dialog eller ens medvetet usel så att man kan skratta åt den, utan bara dålig.

 

Skådespelarna är okej, varken mer eller mindre, men produktionen är förvånansvärt snygg för att vara en lågbudgetrulle med independentfinansiering. Som förstlingsverk är Beyond The Gates ändå lovande. Stewart och Scarlata har uppenbarligen bra idéer och kan genomföra en del av dem. De behöver dock ordentlig hjälp med dialog och klippning. Amatörmässigt men charmigt kan man sammanfatta Beyond The Gates med.

 

Betyg: 2 onda, onda spel av 5 möjliga

 

Av Ulf - Fredag 5 maj 14:52

 


Regi: Babak Anvari

Manus: Babak Anvari

Medverkande: Narges Rashidi, Avin Manshadi, Bobby Naderi mfl.

Produktionsbolag: Wigwam Films

År: 2016

Längd: 84 min

Land: Storbritannien/Iran/Jordanien/Qatar

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4273292/

 

Under kriget mellan Iran och Irak försöker den tidigare politiskt aktiva Shideh återvända till universitetet i Teheran för att avsluta sina medicinstudier. I och med att hon stödde den förlorande sidan i revolutionen får hon veta att detta är en omöjlighet. Den ambitiösa Shideh vantrivs i sin roll som påtvingad hemmafru och saker blir inte bättre när hennes man blir inkallad till fronten. Som om inte det vore nog verkar Shidehs dotter, Dorsa, hemsökas av mardrömmar. Eller är det bara mardrömmar?

 

Under The Shadow visar en unik bild av Iran under tidigt 1980-tal som jag inte sett någon annanstans. Av förklarliga, regimkritiska, skäl kunde den inte filmas på plats, men de jordanska inspelningsplatserna ger ändå filmen en känsla av autencitet. I gränslandet mellan det gamla, öppna, Iran och det post-revolutionära får vi se hur Shideh har svårt att anpassa sig till den nya tidens "värderingar". Det kanske blir som mest uttalat när hon i panik flyr från lägenheten och glömmer slöjan. Snart stoppas hon av militär som undrar om hon tror att hon är i Schweiz? Nu har vi värderingar, upplyser de henne om.

 

Kombinationen mellan brinnande krig, förtryck från den egna regimen och dessutom en stark koppling till muslimsk mysticism gör Under The Shadow till en mycket säregen film. Eftersom jag är fascinerad av all typ av övernaturligheter och föreställningar om dessa ting hade jag redan ganska stora förkunskaper om djinner. Gör dig själv en tjänst och läs på lite om dessa gestalter då det här är en film där förkunskapen förhöjer den rejält.

 

Skådespelarmässigt handlar det till stor del om samspelet mellan Narges Rashidi (Shideh) och Avin Manshadi (Dorsa) och båda gör mycket bra roller, inte minst Rashidi. Överhuvudtaget är Under The Shadow en mycket lyckad film från både konstnärligt och tekniskt perspektiv. Vackert foto, bra skådespel och ett manus som lämnar en hel del öppet för tolkning. Den påminner till viss mån om The Babadook (2014) vilket inte är en dåligt jämförelse. Det är inte ofta som en film som lanseras som skräckfilm blir officiellt Oscarsbidrag för Storbritannien i Best foreign language film. Bara en sådan sak gör den sevärd. 

 

Jag skulle önskat att filmen var 20 minuter längre eller något liknande. Vissa trådar känns som de skulle behöva dras i lite extra. Jag hade dessutom ett annat, i min mening mycket bättre och grymmare, slut i åtanke, men jag förstår varför de inte valde att gå den vägen. Om du vill se en annorlunda krigsfilm, en bra spökhistoria och/eller samhällskritisk skildring av ett land som försöker hitta sin identitet igen är Under The Shadow att rekommendera!

 

Betyg: 4 elaka lakan av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 2 maj 19:45

 


Regi: James Gunn

Manus: James Gunn

Medverkande: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3896198/

 

Teamet fortsätter sina äventyr genom galaxen, men hamnar i trubbel när Rocket bestämmer sig för att stjäla från absolut fel personer. Läget ser dystert ut när gänget plötsligt blir räddade av Ego, en man som säger sig vara Peters far. Samtidigt som Peter, Gamora och Drax försöker utröna sanningshalten i det påståendet lämnas Rocket och Groot ensamma - något som bara kan sluta illa.

 

Guardians Of The Galaxy Vol.2 är det roligaste jag haft med en film än så länge i år. James Gunns osannolikt lyckade adaption av en serie som inte borde gå att adaptera så här bra fortsätter och jag fullkomligt älskar det! Titta på postern några rader upp. Den säger egentligen allt du behöver veta.

 

När DC Comics "motsvarighet" till Guardians filmades i Suicide Squad (2016) försökte man kopiera den totalt knäppa balls-to-the-wall-berättartekniken och designen som Guardians har, ofta med malplacerade pastellfärger. Guardians har i princip kräkt pastellfärger över hela filmen men den ser fantastisk ut, inte så mycket för specialeffekternas skull som för designens. De här filmerna tillhör de fåtal science fiction-äventyr som tänker utanför lådan när det gäller de här sakerna. Eller, utanför lådan? De spränger lådan och bygger en ny av älvdamm och enhörningshorn. Poängen är att mycket designen ser sant utomjordiskt ut eller åtminstone inte som man tagit Roms arkitektur kombinerat med Nazi-Tyskland och satt i rymden... jag tittar på dig, Star Wars.

 

Alla återvändande skådespelare gör bra roller, men den som äger varenda scen han är med i är Dave Bautista som Drax. Det är riktigt kul att Bautista kunnat börja göra karriär i Hollywood på allvar nu efter sin senaste, inte alltför lyckade, tur i wrestlingcirkusen. Han borde, och kommer väl troligen, hålla sig till skådespel. Bautista har en komisk timing som inte går att lära ut. Tillsammans med nykomlingen Pom Klementieff (Mantis) delar han några av filmens absolut roligaste scener. Stort plus även till Kurt Russell som alltid gör bra roller.

 

Att en film är rolig räcker dock inte för att jag ska tokhylla den. Chris Pratts sökande efter sin familj är märkligt rörande och när Cat Stevens går igång mot slutet i Father & Son fällde jag en tår - till en Marvelfilm... med en flygande tvättbjörn. Då vet man att man skrivit ett manus som fungerar på alla möjliga nivåer. Här finns också gott om fan service i form av mer eller mindre kända karaktärer från seriernas värld, men de är just små hyllningar och tar inte överhanden på något sätt.

 

Allt det här, plus ytterligare ett fantastiskt soundtrack och en Mini-Groot som är bland det sötaste du sett, gör Guardians 2 till en film du inte får missa. Om jag hade gett mig in och analyserat den sönder och samman vet jag att jag hade haft saker att klaga på, men om du bara följer med på resan har du något mycket speciellt att se fram emot. Guardians-filmerna befäster därmed sin roll som Marvels mest lyckade filmserie. Gå och se!

 

Betyg: 5 Mini-Groots av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 30 april 12:42

 



Regi: Kitty Green

Manus: Kitty Green

Medverkande: Hannah Cagwin, Aeona Cruz, Liv Bagley mfl.

Produktionsbolag: Forensic Films/Symbolic Exchange/Meridian Entertainment

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA/Australien/Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6333052/

 

Mordet på sexåriga JonBenet Ramsey blev en mediecirkus och ett av mest uppmärksammade brotten i USA under andra halvan av 90-talet. Fallet, som aldrig blivit löst, hade mängder av märkliga detaljer och klumpigt polisarbete gjorde att viktigt bevismaterial förstördes. Casting JonBenet låter lokala talanger anta rollerna som familjen Ramsey och spela upp nyckelscener i händelseförloppet.

 

Det är väldigt sällan jag blir stött av en film, men Casting JonBenet är en uppvisning i dålig smak. Som motpol till de flesta andra dokumentärer inom genren true crime finns här ingen som helst vilja att berätta vad man egentligen vet. Istället spekuleras det friskt om vem mördaren skulle kunna vara. Ofta känns det som de går över de misstänktas gravar och teorierna som de lokala skådespelarna för fram är en salig röra av spekulation och rent skvaller. I mångt om mycket är det här (de vuxna skådespelarna det vill säga) personer som åtminstone befann sig i periferin för familjen Ramsey och jag antar att detta är deras claim to fame som de berättar om efter några drinkar.

 

Solen skiner utanför fönstret och jag tänker inte lägga mer tid på en dokumentär som har mer gemensamt med Svensk damtidning än något annat. Jag trodde mer än så här om Netflix. Enda anledningen till att den klarar sig från nollan är att produktionen åtminstone är ganska snygg. Undvik.

 

Betyg: 1- exploaterade tragedier av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 27 april 23:51


Regi: F. Javier Gutiérrez

Manus: David Loucka/Jacob Estes/Akiva Goldsman (baserat på Koji Suzukis roman The Ring)

Medverkande: Matilda Lutz, Alex Roe, Johnny Galecki mfl.

Produktionsbolag: Macari/Edelstein/Vertigo Entertainment/Waddieish Claretrap mfl.

År: 2017

Längd: 102 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0498381/

 

Det mytomspunna videobandet hittar sin väg till college där en professor börjar undersöka exakt hur det faktiskt fungerar när den väldigt förbaskade Samara tar sig till vår värld. Föga förvånande tar experimenten en oförutsedd vändning när en i raden av studenter som tittar på bandet dör. När en av experimentsdeltagarnas flickvän, Julia, tittar på bandet händer något märkligt - filmfilen går inte längre att kopiera. Nu måste Julia lösa mysteriet med Samara en gång för alla innan det är för sent.

 

När Koji Suzukis roman The Ring filmatiserades skapade den i princip den moderna japanska skräckgenren. Det var inte så konstigt egentligen i och med det tekniktokiga Japan och det sena 90-talets skifte i mediekonsumtion såväl som format för den samma. Plötsligt blev allt gammalt (läs: VHS) farligt och det nya (läs: mobiltelefoner, social media, intelligenta robottoaletter... troligen) var inte mycket bättre.

 

Ringu (1998) blev med sin kombination av ovan beskrivna teknikrädsla och klassisk japansk spökhistoria en succé världen över. Den amerikanska remaken från 2002 var faktiskt inte heller så dålig. Sen gick det utför. En redan tämligen komplicerad mytologi gavs alldeles för många bihistorier och sa emot sig själv var och varannan sekund. Rings fortsätter den nedåtgående spiralen och är en film som är någorlunda underhållande när man släpper kritiskt tänkande och bara låter sig föras med på en riktigt, riktigt dum resa.


Som så ofta när ett manus skrivs av mer än två personer är berättarstrukturen i Rings filmens sanna mardröm. Premissen är egentligen inte så tokig och ämnar att ta Samaras förbannelse till en mycket större spelplan. Sen händer något. Filmen struntar i allt den byggt upp och börjar återberätta ursprungshistorien ännu en gång, nu ännu mer ologisk. Även om man behöver vara blind och stendum för att inte se twisten i slutet komma redan efter en halvtimme räddar den i viss mån manuset i form av skala och utförande. Rings är mer eller mindre en tågolycka du inte kan titta bort från.


Skådespelarmässigt är det väldigt varierat. Huvudrollsinnehavarna har ungefär lika mycket kemi som en blöt papperspåse, men i birollerna hittar vi två relativt namnkunniga skådisar - Johnny Galecki och Vincent D'Onofrio. Galecki gör en roll han bör vara van vid, som akademiker, även om hans roll är väldigt annorlunda här än i The Big Bang Theory (2007). D'Onofrio spelar även han en väldigt typisk roll och blir härligt parodisk mot slutet.


Rings är en riktig skitfilm som jag inte kan tycka alldeles för illa om. Om du vill se något utan tuggmotsånd och karaktärer vars puckade handlingar du kan skratta åt är den lika god som något annat. När den dessutom har en eller två scener som lyckas bygga en obehaglig stämning är jag nöjd.


Betyg: 2 jag visste att Apple var onda av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 24 april 22:45

 

 

Regi: Jordan Peele

Manus: Jordan Peele

Medverkande: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/QC Entertainment

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5052448/

 

Chris ska träffa sin flickväns föräldrar för första gången och följer därför med på en weekend-resa till deras väldigt extravaganta hem mitt ute i ingenstans. Den lilla oron över att som svart arbetarklasskille vara gäst hos ett stenrikt vit societetspar försvinner snabbt när han förstår att familjen är väldigt öppensinnad mot allt och alla. Men varför bor familjen på något som liknar ett plantage med svarta tjänstefolk och vad tusan är det med familjens vänner som dyker upp på fest? Något står absolut inte rätt till, men innan Chris vet ordet av är han oförmögen att ta sig därifrån...

 

Get Out visar återigen att man med små medel kan göra väldigt mycket. Med en budget på fem miljoner dollar har den enbart i USA spelat in över 170 miljoner på bio. Det är otroligt kul att filmer som denna går så pass bra som den har gjort, inte minst med tanke på att den inte bara är en kul skräckthriller utan en mycket skickligt skriven film som leker med genrekonventioner till höger och vänster.

 

Manuset kan på ytan te sig som ganska rättfram och ytligt, men när man gräver lite djupare hittar man förvånansvärt djuplodande kommentarer om rasism i närmast en rasbiologisk mening. Det är på sina ställen djupt obehagligt och Jordan Peele lyckas tillsammans med en väldigt duktig skådespelarensemble skapa en intrikat historia med både humor och spänning. Daniel Kaluuya är mycket bra i huvudrollen och hela flickvännens familj porträtteras av idel bra skådespelare, däribland den nästan kriminellt underutnyttjade Caleb Landry Jones som höjdpunkt.

 

Det är lätt att se varifrån Peele hämtat inspiration, men det blir aldrig överdrivet. Hans beundran för Roman Polanski och George A. Romero är tydlig och faktiskt lyckas han emulera mycket av Polanskis känsla i filmens första halva till att gå över till Romeros stil i den andra. Det borde egentligen inte funka så bra som det gör, men på något sätt lyckas Peele ro det här i land.

 

Med Get Outs framgångar både hoppas och tror jag att vi kommer få se mer av Peele i långfilmformat. Han har redan bevisat att han kan skriva förbaskat roliga sketcher under sina år med Key & Peele, och det här är ett stort, stort steg in i långfilmsvärlden. Jag kommer definitivt hålla koll på honom.

 

Betyg: 4 get yourself a strong one av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se