Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Us

Av Ulf - Lördag 6 april 17:43

 


Regi: Jordan Peele

Manus: Jordan Peele

Medverkande: Lupita Nyong'o , Winston Duke , Elisabeth Moss mfl.

Produktionsbolag: Monkeypaw Productions/Universal Pictures/Dentsu mfl.

År: 2019

Längd: 116 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6857112/

 

1986: Adelaide Wilson är på ett nöjesfält med sina föräldrar när hon irrar bort sig i en spegelsal. Vad som än händer där lämnar henne traumatiserad nog för att hon aldrig ska prata om vad som hänt. Många år senare återvänder Adelaide till orten och hennes mammas sommarstuga. Allt verkar till en början normalt, men snart får familjen hembesök... av sig själva.

 

Jordan Peele gick från internetsensation till superstjärna inom genrefilm med Get Out (2017) - en mycket obehaglig allegori över hur svarta än idag behandlas sämre än vita i USA. Filmen blev, om du har sovit under en sten, en megasuccé och gav Peele en Oscar för bästa manus. Det är också den enda skräckfilm som vunnit det priset - någonsin. Peele är alltså en väldigt big deal just nu. Därför var också förväntningarna på Us väldigt höga. Peele landar tyvärr i samma fälla som så många framgångsrika regissörer och manusförfattare gör när de fått plötslig framgång - maratonloppet till film.

 

Us börjar väldigt bra med en suggestiv uppbyggnad i tillbakablicken till 1986 och väldigt välskrivna karaktärer i första delen satt i nutid. Skådespelarna gör samtliga sitt jobb, men det är absolut Winston Duke i rollen som familjefadern Gabe som stjäl showen. Han är den typiske pinsamme pappan, men samtidigt så fantastiskt rolig i all sin nördighet att dessa scener tillhör filmens höjdpunkter. Lupita Nyong'o är även hon mycket bra, men hon har inte getts lika mycket att jobba med som Duke.

 

Vid halvtidspunkten händer dock något med Us. Mysteriet vill aldrig riktigt ta fart och filmen börjar stampa på samma ställe. Peele verkar inte riktigt kunna bestämma sig om han vill hålla historien lokalt eller globalt heller vilket ger ett splittrat intryck. Själva förklaringen till dubbelgångarna kommer till sist som något av det dummaste jag hört på länge och sänker filmens betyg för min del. Istället för långa expositionsdialoger som förtar den mystik som trots allt finns hade man med fördel kunnat klippa bort minst 20 minuter av filmens speltid. Strukturen och tempot hade blivit tydligare och Us hade också blivit en mycket bättre film överlag. 

 

Jag kanske är lite hård mot Us. Den har trots allt en hel del bra saker också, men det blir omöjligt att inte jämföra den med Get Out. Till nästa gång önskar jag att Peele får en producent han kan bråka med om klippning och tempo. Då kommer han nog på rätt köl igen.

 

Betyg: 3- coola slutsekvenser dock av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 3 april 19:15


 



Regi: Robert D. Krzykowski

Manus: Robert D. Krzykowski

Skådespelare: Sam Elliott, Aidan Turner, Caitlin FitzGerald mfl.

Produktionsbolag: Epic Pictures Releasing/Epic Pictures/Title Media

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7042862/

 

Armélegendaren Calvin Barr börjar bli till åren kommen. Efter att ha levt igenom andra världskriget återvänder han hem till sitt föräldrahem där han fortfarande bor när ödet än en gång knackar på dörren. Två regeringsagenter, en amerikansk och en kanadensisk, försöker övertyga Calvin att ta ett jobb som mycket möjligt kan rädda världen. Han måste döda vad som i folkmun kallats för Bigfoot. Det borde väl inte vara några problem för mannen som dödade Hitler, eller? Att Hitler dog i en bunker 1945? Nah, fake news.

 

Sam "mustaschen" Elliott börjar återigen hamna i allmänheterns blickfång efter ett tags stiltje. I år blev han Oscarsnominerad för sin roll i A Star Is Born (2018), troligen mest för att Akademin hellre hade försvarat Harvey Weinstein än att nominera en film med titeln The Man Who Killed Hitler And Then The Bigfoot. Det är en fantastisk jäkla titel det där! Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på i och med att jag har svårt att se Sam Elliott i en dumkomedi som titeln antyder. Vad jag än hade trott visade sig bli ställt på ända av den här militärskrönan/monsterfilmen/finstämda dramarullen. Vad såg jag precis?!

 

Filmen hoppar kronologiskt och visar Calvins liv från det att han går med i det militära fram tills idag. Det som hela tiden drar honom hemåt är kärleken till skolfröknen Maxine som han förälskat sig i. Aidan Turner (Calvin Barr som ung) och Caitlin FitzGerald (Maxine) har riktigt bra kemi och jag blev inte förvånad när jag läste att de blivit ett par utanför filmen.

 

Delen som utspelar sig under andra världskriget är fascinerande och den märkligt nog mest komiska av filmens beståndsdelar. Hur Calvin kunde döda Hitler och stanna utanför historieböckerna låter jag vara osagt. Det är en lika logisk förklaring som den är briljant.

 

Filmens avslutande del, kampen mot Bigfoot, faller in lite med samma tema som The Deer Hunter (1978) av alla saker - en man som kommit hem från kriget vill inte döda igen, oavsett det är djur, människa eller något mittemellan, och slits mellan respekt för sitt byte, sina krigstrauman och livsleda. Och det funkar! Det här borde inte funka överhuvudtaget. Det är tre filmer i en och fokuset borde vara helt förlorat. Till syvende och sist är det dock karaktären Calvin Barr som står i centrum och inte de historiska händelser han rumlat in i. Jag lovar dig att du aldrig sett något liknande.

 

Betyg: 4 episka mustascher av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 31 mars 15:21

 


Regi: Dan Gilroy

Manus: Dan Gilroy

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Zawe Ashton mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2018

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7043012/

 

Konstkritikern Morf Vandewalt dras tillsammans med sin flickvän Josephina in i en farlig övernaturlig historia när Josephina kommer över en hel samling från en tidigare okänd konstnär. På något märkligt sätt verkar folk som profiterar på samlingen "försvinna" eller dö under mystiska omständigheter. Mort blir mer och mer besatt av konstnären som tycks ha haft ett mycket mörkt förflutet...

 

Dan Gilroy knockade mig fullständigt med sin regidebut i Nightcrawler (2014) och återförenas här med Jake Gyllenhaal och Rene Russo. Premissen med en lite smartare skräck- och thrillerfilm satt i konstvärlden är inte på något sätt dum, men efter att ha sett klart Velvet Buzzsaw undrar jag lite vad som hände? Gav Gilroy upp på manuset efter första halvan av filmen? Lät han någon annan regissera? Vad som än hände inträffar ett markant stilbrott runt halvtidsstrecket. Från att ha varit en tämligen lågmäld, välspelad och krypande obehaglig film förvandlas Velvet Buzzsaw till en ganska själlös slasherrulle utan att ha slashergenrens charm. Dessutom går Jake Gyllenhaal, lysande när han får rätt regi, från ännu en stark insats till ett överspel så grovt att jag började undra om han kanaliserade sin inre Nicolas Cage.

 

Gilory får till sist styr på sin skapelse igen mot slutscenerna, men den ger ett väldigt splittrat intryck. Framförallt har den fleratalet bihandlingar som inte leder någonstans och som inte får någon upplösning. De tycks helt enkelt glömmas bort. Filmen hade med lätthet kunnat klippas ner till 90 minuter och blivit ännu en modern klassiker av Gilroy, men det är uppenbart att han behöver någon som går in och styr och ställer lite. Det var i viss mån samma sak med hans förra film, Roman J. Israel, Esq. (2017), men det är än mer påtagligt här.

 

Som ni märker är jag lika splittrad över Velvet Buzzsaw som filmen är. En stark början, en onödigt långsam andraakt och några lysande scener mot slutet gör att det sammantaget ändå är en sevärd film. Gilroy fortsätter tyvärr dock sin kräftgång från sitt mästerverk 2014.

 

Betyg: 3 aldrig åldande Rene Russos av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 25 mars 09:18

 


Regi: Jeff Tremaine

Manus: Amanda Adelson & Rich Wilkes (baserat på Neil Strauss bok)

Skådespelare: Colson Baker, Douglas Booth, Daniel Webber mfl.

Produktionsbolag: 10th Street Entertainment/LBI Entertainment/Netflix

År: 2019

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0800325/

 

De kanske inte var det hårdaste bandet rent musikaliskt från 1980-talets metalscen, men Mötley Crüe gjorde sig ett namn för att vara det hårdast festande bandet. Baserat på deras biografi skriven i samarbete med Neil Strauss visar The Dirt upp Crües liv av excesser som ledde dem till första platsen på albumlistan och väldigt nära hade ihjäl dem.

 

Även om min tonårsperiod bestod mycket av metal och annan gitarrbaserad musik föll jag aldrig för Mötley Crüe. De framstod alltid som lite för mjuka i sin musik för att spela med de riktigt stora grabbarna i genren, men jag visste redan att deras hårda leverne var legendariskt. The Dirt trycker plattan i mattan och släpper inte upp gasen förrän eftertexterna. Hur står sig då Jeff Tremaines rockbiografi i en genre som alltid varit lite sisådär på film? Faktiskt riktigt bra!

 

Föga förvånande är The Dirt på sina ställen riktigt jäkla grisig. Det har inte gått att censurera den här historien utan att effektivt kastrera den. De ökända händelserna runt bandet och Ozzy Osbourne, bilkraschen där Hanoi Rocks Razzle omkommer och Nikki Sixxs heroinmissbruk skildras alla med all önskbar tydlighet. Det är framförallt det som är The Dirts styrka - den drar sig verkligen inte för något.

 

Castingen och återskapandet av Crües scenshower är en annan aspekt som är djupt imponerande. Skådespelarna som spelar bandet är inte bara porträttlika utan även musikaliska nog att jag själv som musiker aldrig tvivlar på att de vet vad de sysslar med. Bäst av alla är kanske Colson Baker, mer känd under sitt scennamn Machine Gun Kelly, i rollen som bandets trummis Tommy Lee. Castingregissören har till och med lyckats hitta en Heather Locklear-lookalike till en liten biroll. Det är imponerande!

 

Jeff Tremaine, mest känd som regissör av och medlem i Jackass-gänget av alla saker, gör sin kanske första seriösa film med The Dirt. Hans fjärde väggen-brytande är oftast lyckat och han driver en skröna angående vad som egentligen händer eller inte som är väldigt intressant. Jag hoppas att han gör mer av den här typen av produktioner och har lämnat Knoxville och grabbarna bakom sig. 

 

The Dirt är inte en perfekt film på något sätt, men det är en ytterst välgjord rockbiografi som visar en kärlek för både bandet och genren. Det är minst sagt smittande. Rekommenderas.

 

Betyg: 4 kickstarted hearts av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 21 mars 13:45

 


Regi: Christopher Landon

Manus: Christopher Landon

Skådespelare: Jessica Rothe, Israel Broussard, Scott Lobdell mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Dentsu/Digital Riot Media

År: 2019

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8155288/


Tree Gelbman lyckades till sist bryta den dödsspiral hon befann sig i när hon löste mysteriet med vem som försökte ha ihjäl henne. Så allt är rätt och väl med livet? Inte riktigt. När Ryan Phans fysikexperiment startar en ny omgång tidsförskjutningar och upprepningar är det inte bara Tree som drabbas och frågan är om hon ens befinner sig i samma tidslinje längre?


Jag gjorde knappast någon hemlighet av att jag verkligen avskydde Happy Death Day (2017) när det begav sig. Ett manus som försökte vara smartare än det var, vidriga karaktärer och en värdelös slasherskurk gjorde det till en av 2017 års sämsta filmer. Varför jag då ens ville ta i uppföljaren med tång? Recensionerna. Alla var mycket mer positiva till Trees fortsatta äventyr och vedermödor än vad de varit gällande originalet. Och ja, Happy Death Day 2U må inte vara en ny skräckklassiker eller något, men är förvånansvärt inte bara bättre än första filmen utan riktigt jäkla underhållande!


Christopher Landon (manus och regi även i första filmen) har gett sina karaktärer många fler älskvärda drag än i första filmen. Framförallt följer storyn en progression som känns logisk. Tree har utvecklats från den fruktansvärt irriterande valley girl-karaktären hon var i del ett till någon med ofta sjukt träffande galghumor och en no bullshit attitude. Jag antar det är vad som händer om man dör 20 - 30 gånger.


Manuset rör sig mer mot science fiction- och skräckhållet den här gången och även om det inte direkt är perfekt rör det sig lätt och ledigt mellan de båda genrerna och är den här gången smartare än genomsnittsrullen av det här slaget. Vissa scener är dessutom förbaskat roliga och det var både ett och två tillfällen jag skrattade högt åt. Happy Death Day 2U gör i princip allt som första filmen gjorde fel rätt. Ibland slår tonen över till lite väl mycket slapstick för genren, men på det hela taget hade jag riktigt kul med Happy Death Day 2U. Det är lika överraskande för mig som för alla andra.


Betyg: 3+ revanscher av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 18 mars 21:00

 


Regi: Damien Leone

Manus: Damien Leone

Skådespelare: Jenna Kanell, Samantha Scaffidi, David Howard Thornton mfl.

Produktionsbolag: Dark Age Cinema

År: 2017

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4281724/

 

Tara och Dawn snubblar in på ett nattöppet pizzaställe efter en blöt utekväll på Halloween. Snart blir de varse om att en annan gäst stirrar på dem - en man klädd i en svart- och vit clowndräkt. När tjejerna ska åka hem upptäcker de att de har fått en punktering... och det finns en jävligt förbannad clown i området.

 

Ibland behöver man en enkel slasherrulle för att rensa huvudet efter dagens vedermödor. Terrifier vet exakt vad den vill vara och kör i 180 rakt fram. Damien Leones film är en hyllning till 80-talets slashergenre i stort och att Leone är välbevandrad i skräckgenren märker man från alla hans mer eller mindre subtila filmiska citat. För en skräcknörd är det rätt intressant att leka "spot the reference" och Leone lånar inte från de allra mest uppenbara filmerna.

 

Karaktärs- och manusmässigt är Terrifier givetvis ingenting att skriva hem om. Faktiskt är den ännu dummare än genomsnittet då karaktärerna, istället för att snubbla på varje sten i skogen, glömmer använda sina mobiltelefoner för att typ... ringa polisen? Eller en taxi? Istället är det skurken, Art The Clown, som är den här filmens stora behållning. Han pendlar mellan att vara riktigt löjlig och genuint obehaglig, men framförallt är han själva definitionen av ordet "galen". Tillsammans med ett gäng praktiska effekter (ingen CG här inte) som varierar mellan sisådär till Tom Savini-nivå är Terrifier precis vad du tror att det är. Sätt hjärnan i friläge för lite clownskräck.

 

Betyg: 3 kluvna blondiner av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 17 mars 22:15

 


Regi: Matthew Holness

Manus: Matthew Holness

Skådespelare: Sean Harris, Alun Armstrong, Simon Bubb mfl.

Produktionsbolag: BFI Film Fund/thefyzz

År: 2018

Längd: 85 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6081670/

 

Dockmakaren Philip återvänder hem till sin styvfar på den engelska landsbygden. Med sig har han bara en av sina egna skapelser, The Possum - en bestialisk kombination mellan en spindel och en människa. Hur han än försöker göra sig av med The Possum tycks den alltid återvända hem. När en lokal tonårig pojke dessutom försvinner spårlöst börjar Philip ana oråd...

 

Ta en titt på den där postern och säg att den inte får det att krypa längs ryggraden! Tyvärr är det också bland det bästa med Possum. Matthew Holness (manus och regi) har skrivit en säregen historia som förvisso bara klockar in på 85 minuter, men som känns som 155. The Possum ger "långsam" en ny innebörd och dess repetativa struktur (som till en början funkar ganska bra) blir efter ett tag mest påfrestande. Inte heller skådespelarna är något att skriva hem om med Sean Harris i huvudrollen. Harris klarar inte riktigt av att bära en film nästan på egen hand.

 

Det som filmen dock gör bra är stämningsskapandet. Här finns en hel del scener som är så fantastiskt snygga att det arthouse-liknande manuset mest kommer i vägen. Filmens stora stjärna är just skapelsen The Possum som ser ut som något H.R Giger hade kunnat skapa efter en LSD-tripp. Jag tycker besjälade dockor är läbbiga i vanliga fall och Possum avhjälper inte direkt detta!

 

Till syvende och sist är dock Possum en besvikelse. Den har så mycket potential att den i någon annans händer säkert hade kunnat bli en riktigt bra film. Holness är inte rätt regissör för det här projektet helt enkelt. Någon Lynch är han inte, hur mycket han än försöker.

 

Betyg: 2 dirty boys av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 12 mars 20:04

 


Regi: John Francis Daley & Jonathan Goldstein

Manus: Mark Perez

Skådespelare: Jason Bateman, Rachel McAdams, Kyle Chandler mfl.

Produktionsbolag: Access Entertainment/Dune Entertaiment/New Line Cinema mfl.

År: 2018

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2704998/

 

Max har aldrig slagit sin storebror Brooks i något spel överhuvudtaget. När Brooks kommer till stan i affärer och erbjuder sig att vara värd för nästa spelkväll ger sig Max därför fan på att han ska slå honom. Spelet, en iscensatt kidnappning, visar sig dock vara lite för verklig när Brooks blir kidnappad på riktigt. Nu måste Max och hans vänner hitta honom innan det är för sent.

 

Kan du säga "mellanmjölk"? Det är nämligen exakt vad den här filmen är. Det har gjorts åtskilliga varianter på det här temat innan, men Game Night är väl troligen den första som släpps på bred kommersiell front sedan The Game (1997). Tematiken är dock populär hos indiefilmare och jag har sett flertalet mer eller mindre bra versioner på det här de senaste åren. Game Night är inte direkt en dålig film som sådan, men så fruktansvärt "säker" i allt den gör. Här finns ingen svärta eller udd som annars brukar vara subgenrens kännetecken. Det är en urvattnad version av de hjärnspöken de här filmerna brukar utforska. 

 

Av ovanstående anledning blir det här den kortaste recensionen på länge. Det finns helt enkelt ingenting att säga om Game Night. Totalt förglömelig. Det är egentligen ett värre betyg än en sågning.

 

Betyg: 2 såg jag en film ikväll? av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se