Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Söndag 11 juni 21:35

 


Regi: Greg McLean

Manus: James Gunn

Medverkande: John Gallagher Jr.Tony Goldwyn, John C. McGinley mfl.

Produktionsbolag: BH Tilt/Blumhouse Productions/Itaca Films mfl.

År: 2016

Längd: 89 min

Land: USA/Colombia

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1082807/

 

Belko är ett amerikanskt företag med huvudkontor utanför Bogotá, Colombia. En dag får inte de colombianska anställda komma in på företagets mark utan stoppas av beväpnade vakter. De amerikanska anställda upplever dock arbetsdagen som vanligt... tills ett meddelande informerar dem om att om de har en halvtimme på sig att ha ihjäl två av medarbetarna, annars kommer de få ta konsekvenserna. Snart inser de att de är instängda på Belko och att vem det än är som ligger bakom meddelandet har makten att döda dem alla närhelst hen vill...

 

På ytan låter en blandning mellan Office Space (1999) och Battle Royale (2000) som en lysande idé. Här finns hur många uppslag för drypande satir som helst som bara väntar på att bli utforskade. The Belko Experiment lyckas dock ta sig själv på alldeles för stort allvar utan att presentera varken karaktärer eller koncept tillräckligt väl. Det hade funkat om det hade varit en komedi, men när filmen nu vill vara seriös måste man också ha ordentliga plotlines att följa.

 

Belko börjar helt okej, men när man inser att det inte blir mer än så här mynnar det ut i en axelryckning. Skådespelarna är av varierande kvalitet, men alla filmer som har John C. McGinley i en roll gör åtminstone något rätt. De spanskspråkiga cover-versionerna av kända låtar på soundtracket är också lite småcharmiga, men seriöst, det är 2017 - greppet med att använda klassisk musik satt till annars ljudlösa våldsamma scener känns så fruktansvärt 1990-tal.

 

Det finns små ljusglimtar i The Belko Experiment, men som helhet funkar den inte särskilt bra. Synd på en idé som skulle ha varit en komedi istället för en studie i gore och krystade slutsatser om mänsklighetens natur.

 

Betyg: 2 filmer i fel genre av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 7 juni 10:45

 



Regi: Colm McCarthy

Manus: Mike Carey (efter sin egen roman)

Medverkande: Gemma Arterton, Glenn Close, Sennia Nanua mfl.

Produktionsbolag: Poison Chef/BFI Film Fund/Altitude Film Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 111 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4547056/

 

Storbritannien har kollapsat i en epidemi som gör de infekterade ytterst våldsamma och med smak för att tugga i sig människor. Det finns dock hopp. Andra generationens infekterade, de som föddes av infekterade gravida kvinnor, har lyckats behålla sin mänsklighet även om de fortfarande har kvar sitt begär efter människokött. Barnen är den kvarvarande mänsklighetens främsta chans att hitta ett vaccin mot sjukdomen. När en av de sista militärutposterna i landet faller tvingas den mest lovande av barnen, Melanie, fly tillsammans med en liten grupp forskare och soldater genom ett oigenkännligt England.

 

Handen på hjärtat har zombiegenren varit ganska stel (pun intended) ett bra tag nu. Exklusive The Walking Dead verkar det mesta gå i samma hjulspår som decennierna innan. Det finns dock lysande undantag och The Girl With All The Gifts är ett av dem. Det här är något så ovanligt som en zombiefilm (kom igen, trots att de säger att det är svampinfektion är det klart att det är zombies...) med både hjärta och hjärna.

 

Det är sällan som jag bryr mig om karaktärerna i zombiefilmer eftersom de oftast är där som eftermiddagssnack och/eller allegori över något icke-önskvärt mänskligt beteende. The Girl är annorlunda här. Melanie är lika delar skrämmande som sympatisk och de vuxna vet inte hur de ska bete sig gentemot henne. Filmens bästa karaktär är dock projektets ledande läkare, Caroline Caldwell, spelad av Glenn Close. Close är bra i det mesta hon gör, men här spelar hon skjortan av alla med sin moraliskt ambivalenta doktor som man inte riktigt kan få grepp om. Hennes kemi med Sennia Nanua (Melanie) är superb.

 

Sättet som Mike Carey väljer att presentera sina zombies, ursäkta "svampmänniskor", på är också väldigt bra. Vi får med all tydlighet se hur infektionen inte har ihjäl dem som så utan snarare får dem att genomgå en slags metamorfos. Manuset har mer med evolution och utveckling att göra än med zombieslakten vi sett så många gånger förr. Det är, precis som Glenn Closes karaktär, en moraliskt ambivalent film som hela tiden får oss att gissa. Slutet blir dock lite för snabbt överstökat och jag skulle helst sett en längre film. Det är ett gott betyg i sig.

 

Betyg: 4 svampmänniskor av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Söndag 4 juni 20:09

 


Regi: Daniel Espinosa

Manus: Rhett Reese & Paul Wernick

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Olga Dihovichnaya, Ryan Reynolds mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Skydance Media/Sony Pictures Entertainment (SPE)

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5442430/

 

En obemannad sond återvänder till Internationella rymdstationen (ISS) med de första jordproverna från Mars. Astronauternas vildaste förhoppningar går i uppfyllelse när de hittar en encellig organism i proverna - det första otvetydiga beviset för utomjordiskt liv. När de dessutom lyckas väcka cellen till liv igen förutspås en rad olika vetenskapliga landvinningar. Just det... väck den sovande marsianen. Det kommer säkert gå bra.

 

Det har gått lite upp och ner för Daniel Espinosa i Hollywood, men med Life har han äntligen kunnat visa att han kan göra bra film på engelska också. Manusidén som Espinosa fått att jobba med låter tämligen klyschig, men det som räddar historien är den första timmens fokus på vetenskapen och karaktärerna. Varelsen de olyckliga astronauterna får ombord på ISS har flera fascinerande drag som är ganska ovanliga i science fiction-sammanhang. Tankarna går till en korsning mellan Alien (1979) och The Thing (1982), men filmen kommer tyvärr inte upp i samma standard som dessa klassiker.

 

Även om Life börjar väldigt bra är mellanakten ganska svag. Vi har sett det här förut och bättre. Jag hade föredragit att man lämnat de större actionelementen som har med jakten på varelsen och istället fokuserat på den extremt farliga allmänna situationen ombord på ISS. Det känns som man har bitit av för mycket med manuset helt enkelt. Filmen tar sig igen mot slutet, men då känns det som att man redan tappat mycket av potentialen. Om Sony är smarta nu går de på fanteorin att Life är en hemlig prolog till deras Venom (2018). Det hade varit ett sjukt häftigt och nyskapande sätt att göra filmserier på. Troligen är så inte fallet, men man hade ju kunnat hoppas att Sony hade vågat lite.

 

Skådespelarmässigt är Life okej, men utan någon som skiner. Varken Ryan Reynolds eller Jake Gyllenhaal får någon tid att briljera och i det här fallet känns det som man hade kunnat ha vilken skådespelare över medel som helst i rollerna. Life är som synes knappast en perfekt film, men med en mycket stark öppning och ett bra slut får jag ändå ge den en stark trea. Fans av genren kommer gilla den. Om du bara gillar science fiction och skräck lite sisådär finns det bättre saker att se.

 

Betyg: 3+ livfulla marsianer av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 3 juni 16:31

 


Regi: Chris McKay

Manus: Seth Grahame-Smith/Chris McKenna/Erik Sommers mfl.

Medverkande: Will Arnett, Michael Cera, Rosario Dawson mfl.

Produktionsbolag: DC Entertainment/LEGO System A/S/Warner Bros. Animation mfl.

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4116284/

 

När Jokern försöker ta över Gotham för femtielfte gången går det som det brukar - hans team av superskurkar blir stoppade av Batman utan någon större ansträngning. Jokern upplyser Batman om att om det inte vore för honom, hans värste fiende,  så skulle han inte ha ett syfte. Omedvetet lyckas Batman knäcka superskurken totalt genom att säga att han inte betyder ett dyft för honom. En till synes deprimerad Joker kapitulerar. Gotham är säkert igen och till synes permanent för den här gången... men vem behöver då Batman?

 

The LEGO Movie (2014) förvånade både mig och många andra med hur fantastiskt bra och rolig den var. Batman hade en liten biroll i den historien och eftersom LEGO har rättigheterna till en väldig massa legofierade franchises var det egentligen bara en tidsfråga innan en film om den mörke riddaren dök upp i legoformat. The LEGO Batman Movie är ett sällsynt exempel på hur en så pass konceptualicerad idé kan bli bra en gång till. Det här är bland det roligaste jag sett än så länge under 2017.

 

Jag har tidigare skrivit om hur DC Comics inte verkar veta vad de sysslar med gällande sina spelfilmer, men att de fullkomligt äger Marvel när det kommer till animation. LEGO Batman får med sin stop-motion sägas ligga närmre den sistnämnda kategorin och ja, den sopar fullkomligt banan med sina live action-motsvarigheter. Förutom att den är förbaskat rolig visar manusförfattarna (alla sex!) en mycket bättre förståelse för Batman som karaktär än vad vi fått se från DC på senare tid. Förhållandet mellan Jokern och Batman har utforskats i serieförlagorna åtskilliga gånger, men jag tror inte jag sett det lika tydligt på film någon gång. Det inkluderar även de bra varianterna av Jokern signerade Jack Nicholson och Heath Ledger. Det är ganska stort.

 

Utan att spoila hur eller varför får vi dessutom en fullkomlig kavalkad av populärkulturella monster, såsom Gremlins, Godzilla, King Kong, Voldemort, Sauron och till och med Daleks! Referenserna är knivskarpa och humorn ligger i en perfekt balans mellan saker som alla kan skratta åt och mer subtila saker som kommer få de lite äldre tittarna att dra på smilbanden. Tillsammans med Will Arnetts väldigt passande röst för huvudrollen är The LEGO Batman Movie något som du som fan av antingen LEGO eller superhjältar inte får missa. Everything is indeed awesome!

 

Betyg: 4+ referensmaratons av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 1 juni 15:45

 


Regi: Tim Smit

Manus: Charlie Kindinger & Omid Nooshin (baserat på Tim Smits kortfilm What's In The Box?)

Medverkande: Dan Stevens, Bérénice Marlohe, Tygo Gernandt mfl.

Produktionsbolag: CTM Productions BV/FilmNation Entertainment/SquareOne Entertainment

År: 2017

Längd: 91 min

Land: Nederländerna/Tyskland/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5464234/

 

Det som till en början verkar vara ett lyckat experiment med till synes outömlig energi tagen från en alternativ dimension går fel. Will Porter, anställd på energiföretaget Alterplex, skickas genom dimensionsportalen för att rätta till saker på andra sidan. Vad ingen hade räknat med är att den parameter som man försökte få bort i dimensionen ifråga, kolbaserat liv, har visat sig vara motståndskraftig mot försök att programmera bort den. Nu måste Will rädda inte bara ett utan två universum...

 

Kill Switch, även känd under namnet Redivider, har så mycket potential att det gör mig förbannad när man inte utnyttjar den. Storyn om en till synes outtömlig energikälla är spännande och Tim Smit har lyckats med sitt världsbyggande. Det här är en nära belägen framtid som känns trovärdig. Smit, tidigare främst specialeffektsmakare, har också lyckats med sina specialeffekter även om han hämtat "inspiration" (läs: stulit) från flera andra och bättre science fiction-filmer. Där slutar också de positiva aspekterna med Kill Switch.

 

Det riskerar alltid att bli lite lökigt när man som inte har engelska som modersmål vill göra en film på språket ifråga. Det är inte det att dialogen är språktekniskt fel, men den känns ytterst stolpig. Kombinera detta med främst holländska skådespelare och resultatet blir därefer. Dan Stevens sköter sig då och då okej i huvudrollen, men problemet är att vi sällan eller aldrig ser honom. Kill Switch berättas till 90% från ett förstapersonsperspektiv och Stevens här därför också främst sin röst att arbeta med. Han besitter ingen Morgan Freeman-röst om vi säger så. Stevens är ändå en stjärna om man jämför med Bérénice Marlohe i den kvinnliga huvudrollen. Marlohe har bemästrat konsten att visa tänderna i ett stelt leende i varenda scen. Jag skojar inte, det är som hon är stelopererad i käken! Kristen Stewarts antites med andra ord.

 

Kill Switch är en tekniskt utsökt och uselt spelad film med intressanta manusidéer som den inte gör något med. Riktigt synd på så mycket potential.

 

Betyg: 2 fast Alterplex låter som ett industriband från 90-talet av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 28 maj 19:30


Everything Trek del 16: The Original Series 3.6 - 3.9

 

 

3.6. Spectre Of The Gun

 

Sändes: 25/10 1968

Stardate: 4385.3

Manus: Lee Cronin

Regi: Vincent McEveety

Platser: Melkot (M-klass-planet utan större växtlighet)

Betyg: 3+/5

 

Enterprise får i uppdrag att till varje pris etablera kontakt med melokotianerna, en väldigt tillbakadragen civilisation som har ett väldigt dåligt rykte att vara xenofober. När deras ansträngningar inte funkar och Kirk, Chekov, Scotty, Spock och McCoy landstiger blir de snart varse om att de skulle lyssnat på varningarna. Plötsligt befinner de sig i en version av Tombstone och stiden vid O.K Corral - som den förlorande sidan.

 

Jag kan inte bestämma mig riktigt för vad jag tycker om det här avsnittet. Jag älskar Star Trek och västern, men de två brukar inte mixas särskilt bra. I Spectre Of The Gun fungerar ramberättelsen väldigt bra med de mystiska melokotianerna som motvilliga att ta emot en första kontakt. Västerndelen funkar okej, med stort plus för anakronismen i produktionsdesignen. Detta brukar vara ett problem, men eftersom scenografin ska föreställa den amerikanska västern som melokotianerna förstår den blir den riktigt bra. Det är dock något som saknas. Mer action på skeppet skulle uppskattas och en starkare sista akt hade varit bra.

 

 

Silly Chekov, don't make moves on Earp's girl!


3.7 Day Of The Dove

 

Sändes: 1/11 1968

Stardate: N/A

Manus: Jerome Bixby

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Archanis IV (fjärde planeten i Archanis-systemet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Forskningsbas för Federationen), Beta XII-A (jordliknande planet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Federationskoloni.)

Betyg: 4/5

 

Federationskolonin Beta XII-A skickar ut ett nödrop om att de attackeras av ett okänt rymdskepp. När Enterprise anländer hittar de inga spår av bosättningen, men däremot ett svårt skadeskjutet Klingonskepp. När de gamla antagonisterna ställs mot varandra ombord på Enterprise verkar det som att de manipuleras av en okänd kraft - men kommer alla inblandade inse detta innan ett nytt krig mellan Federationen och Imperiet bryter ut?

 

Ett riktigt bra avsnitt med gott och spänningar mellan klingons och människor. Manuset har en ton av seriositet över sig och känns som det här verkligen betyder något. Avsnitten med klingons brukar vara bra och Day Of The Dove är inget undantag. Stort plus för fäktningsscenerna. Jag menar, det blir inte mycket mer badass än klingons med svärd. Budskapet är också fint om än lite skriva på näsan. Innehåller den berömda "bitch-slap-memen" vilket också bör noteras!

 

 

 Scotty hittar en gammal vän


 

3.8 For The World Is Hollow And I Have Touched The Sky

 

Sändes: 8/11 1968

Stardate: 5476.3

Manus: Rik Vollaerts

Regi: Tony Leader

Platser: Daran V (femte planeten i Daran-systemet. Över tre miljarder innevånare 2268), Fabrina (hemvärld för Fabrinifolket. Förstörd i supernova cirka 8 000 f.Kr), Yonada (interiören av en asteroid, sedd som en planet av innevånarna)

Betyg: 3/5

 

Besättningen spårar ett missilöverfall till vad som tycks vara en stor asteroid. Det visar sig snart att asteroiden är bara höljet till ett enormt generationsskepp. Efter otaliga generationer har innevånarna i skeppsvärlden glömt att är rymdfarare. Istället tillber de skeppsdatorn som ett orakel. Det är bara det att skeppet är ur kurs och på väg att att krocka med Daran-civilisationens hemvärld. Samtidigt kämpar Dr. McCoy mot en dödlig sjukdom som får honom att fundera över hur han vill spendera sin sista tid.

 

Generationsskepp är en stapelvara inom science fiction-genren, men historier med dem har en benägenhet att bli riktigt bra. For The World Is Hollow... har en bättre premiss än utförande, men är ändå ett helt okej avsnitt. Det är definitivt en av de bästa titlarna i originalserien. Beslutet att skriva in McCoys sjukdom känns dock lite krystat. Det känns som två historier som skulle mått bättre av att få vara just detta. Den avslutande deus ex machina-lösningen (bokstavligen) känns också lite sisådär. Ett ojämnt avsnitt helt enkelt, men ändå bättre än genomsnittet.

 

 

"Should we tell the high priestess we can see everything when she kneels?"

 

 

3.9 The Tholian Web


Sändes: 15/11 1968

Stardate: 5693.2

Manus: Judy Burns & Chet Richards

Regi: Herb Wallerstein & Ralph Senensky

Platser: N/A

Betyg: 5/5

 

Skeppet skickas till en tidigare outforskad del av universum för att leta efter federationsskeppet Defiant som försvunnit spårlöst. Defiant verkar befinna sig mellan två dimensioner som fasar in och ut med varandra. Besättningen ombord hittas döda med uppenbara tecken på att de gett sig på varandra. När liknande saker börjar hända på Enterprise och Kirk fastnar mellan de två dimensionerna kunde saker inte bli värre... trodde de. Plötsligt anropas de av ett skepp som säger att de inkräktat i den tholanska rymden, och tholianerna är inte glada...


Yes! The Tholian Web introducerar en av mina favoritalienraser, tholianerna, och är till råga på allt ett fantastiskt spännande och välskrivet avsnitt. Karaktärerna lyser, dialogen är välskriven och vetenskapsdelen av manuset fascinerar. Det är precis som det ska vara med andra ord! Dessutom tror jag det kan vara det avsnitt där Spock och Bones är närmst att flyga på varandra. Bara en sådan sak. The Tholian Web är ett av seriens absolut bästa avsnitt och mixar allt som gör att jag älskar franchisen. Se det!


 

Det omtalade nätet... jag vill ha det här som tapet

 


 

Av Ulf - Lördag 27 maj 21:45

 


Regi: Danny Boyle

Manus: John Hodge (baserat på Irvine Welshs romaner Trainspotting och Porno)

Medverkande: Ewan McGregor, Robert Carlyle, Ewen Bremner mfl.

Produktionsbolag: DNA Films/Decibel Films/Cloud Eight Films

År: 2017

Längd: 117 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2763304/

 

Efter 20 år utan ett ord återvänder Renton till Skottland. Inte mycket har ändrats. Spud lyckades rycka upp sig, men har fallit tillbaka hårt i missbruk, Sick Boy (som nu vill kallas vid sitt riktiga namn, Simon) har en rad olika skumraskaffärer för sig samtidigt som han driver sin fars pub och Begbie... ja, Begbie är där han hör hemma - bakom lås och bom. Spänningarna mellan Renton och de andra om vad som hände 20 år tidigare är minst sagt påtagliga, men blir direkt livsfarliga när Begbie rymmer från fängelset...

 

Danny Boyles adaption av Trainspotting (1996) blev på gott och ont lite av generationsfilm för de tidiga 80-talisterna, däribland undertecknad. Förvisso speglade den en verklighet de flesta av oss lyckligtvis aldrig hamnade i, men jag tror att det som slog an var inte så mycket droghistorierna som den totala uttråkan som genomsyrade karaktärernas liv mellan drogrusen. Det var något alla unga kunde (och kan) relatera till och för mig var det ett långfinger mot auktoritet satt till musik som jag precis hade börjat upptäcka med Iggy Pop, Lou Reed och alla de andra. Snabbspola 20 år framåt. Håller fortsättningen? Både ja och nej.

 

Det finns två skådespelare som verkligen gör den här filmen, och intressant nog är Ewan McGregor inte en av dem. Robert Carlyle, bäst även i originalet, kanaliserar sin totala galenskap som Begbie igen och ja, den här karaktären är fan skrämmande... och förbaskat rolig. Den andra skådespelaren jag åsyftar är Ewen Bremner som Spud. Spud var kanske den av karaktärerna som fick minst utrymme i första filmen, men jag skulle säga att han är den som verkligen har en ordentlig karaktärsutveckling i T2. Spud, den störste fuck-upen av dem alla men ändå med ett hjärta av guld längst inne. Det är fint att se.

 

Dessvärre är storyn ganska splittrad. Den tidigare beskrivna ledan har i del två ersatts med bitterhet och den livsglädje som trots allt fanns i misären är borta. Historien om Rentons hemvändande är egentligen filmens minst intressanta del och när den också få mest tid blir de mer karaktärsdrivande trådarna lidande. Jag förstår att Renton ska skildras som att som medelålders återvända hem till det gamla gardet, men den positiva ton som den första filmen slutade på (ett nytt liv, frihet etc.) finns inte hos karaktären alls i T2.

 

Men sen blixtrar det till och vissa scener är fantastiskt bra. Danny Boyles regi håller klass även denna gång, men det ofokuserade manuset drar ner betyget. Det ska däremot sägas att filmen ändå är bra mycket bättre än jag vågat hoppas på, om än en onödig uppföljare till en kultklassiker. 

 

 Betyg: 3+ choose lives av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 26 maj 14:58

 


Regi: Ryan White

Manus: N/A

Medverkande: Jean Wehner, Teresa Lancaster, Gemma Hoskins mfl.

Produktionsbolag: Film 45/Tripod Media/Netflix

År: 2017

Längd: cirka 420 min (7 x ca 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6792200/


I november 1969 försvinner Syster Cathy Cesnik spårlöst när hon ska utföra några snabba kvällsärenden i Keough, en liten förort till Baltimore. Två månader senare hittas hennes kropp i ett avlägset skogsområde. Det borde ha blivit en minutiöst genomförd utredning efter brottet, men fallet är fortfarande olöst. Två av Cesniks gamla elever, Gemma Hoskins och Abbie Schaub, har aldrig kunnat släppa fallet och bestämmer sig för att utreda det på egen hand. När de börjar gräva i historierna upptäcker de snart att allt definitivt inte stod rätt till på skolan där de gick och Cathy arbetade. Alla spår pekar mot en nedtystad sex- och pedofiliskandal inom den katolska kyrkan och inte minst den också på skolan arbetande Fader Joseph Maskell.


The Keepers är en av få dokumentärserier där jag fått stänga av ett avsnitt och andas lite innan jag kunde fortsätta. Det är en otroligt naken och brutal skildring av övergreppsoffer och ett civilsamhälle som antingen inte brydde sig eller valde att titta åt ett annat håll. Mordet på Cathy Cesnik må vara det som sätter igång hela undersökningen, men rötan går så mycket djupare än så. Som påpekas i serien var detta innan de stora avslöjandena om övergrepp inom den katolska kyrkan så i det mycket starkt katolska Baltimore var kyrkans män i princip ofelbara.


Även om Ryan White har pusslat ihop en mycket välgjord och gripande dokumentärserie finns här mindre detaljer som skaver lite. Exempelvis förstår jag valet att fokusera på offer och inte förövare (gudarna ska veta att vi har på tok för många sensationalistiska dokumentärer...), men efter sju timmar visste jag egentligen inte så mycket om Maskell annat än övergreppen. White gör ansatser till att låta hans överlevande vänner berätta om honom, men det blir inte så mycket av det. För mig, som vill i så stor mån som möjligt förstå anledningarna bakom varför, känns den här delen lite lättviktig och ärligt talat gör det även berättelserna från offren en otjänst. Om vi fokuserar på förövraren som en odefinierad ondska främjar det tänket som man brukar höra om "men han var ju så normal! Inte kunde väl vi tro att han kunde göra något sånt här!"


Med det sagt så är The Keepers fortfarande extremt drabbande och viktig. Den tar upp post-traumatisk stress, de fall där offer bevisligen kan undertrycka minnen (och inte som i exempelvis Fallet Kevin få dem fabricerade) och maktmissbruk på högsta nivå. Framförallt är den en käftsmäll till den katolska kyrkans benägenhet att hålla sina präster om ryggen vad de än gör. Whites förståelse av materialet han arbetat med gör serien till en imponerande sammanställning av en rad olika källor och tidsperioder. Om du är intresserad av kriminaldokumentärer är det här ett måste.


Betyg: 4+ hemligheter av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se