Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Lördag 9 maj 23:00

 

Regi: Severin Fiala & Veronika Franz

Manus: Severin Fiala/Veronika Franz/Sergio Casci

Skådespelare: Riley Keough, Jaeden Martell, Lia McHugh mfl.

Produktionsbolag: FilmNation Entertainment & Hammer Films

År: 2019

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7347846/

 

Sex månader efter att deras mor tagit sitt eget liv inser tonårige Aidan och hans lillasyster Mia att de kommer bli tvungna att spendera julen tillsammans med faderns nya flickvän, Grace. Syskonen, som skyller sin mors död på att Grace kom in i deras liv, är minst sagt avigt inställda till sin nya styvmor och det hela blir inte bättre när den ödsliga stugan de semestrar i får strömavbrott. Samtidigt som en snöstorm blåser upp är deras far fast i närmsta samhälle och syskonen förstår att det bara är dem och Grace kvar på flera mils håll.

 

The Lodge var den första film som landat i min Dropbox på snart en och en halv månad. Coronan ställer till det även med digitala kopior tycks det som, men den här var värd att vänta på! Eller vänta och vänta, jag hade inte några förväntningar alls när jag började se den här filmen eftersom det tycktes vara mer på det klassiska temat "inget-bra-händer-i-skogen". The Lodge visar sig dock vara mycket smartare än så.

 

Fiala, Franz och Casci har skrivit ett manus som lurar tittaren att det är dummare än vad det är. Det är ganska häftigt, då manusförfattare gärna brukar försöka det motsatta, med mer eller mindre lyckade resultat. Som tittare vaggas vi in i en säkerhet med vad som ska komma, tror vi, för att saker och ting sedan ska ställas rätt på huvudet. Det är inte fråga om några långsökta plot twists heller utan ett naturligt, om än otroligt, händelseförlopp.

 

Mycket är det Riley Keoughs förtjänst i rollen som Grace. Redan från början får vi reda på att hon är den enda överlevande av en domedagskult, vilket givetvis har satt rejäla psykiska ärr i henne. Samtidigt som hon försöker vinna styvbarnens godkännande finns alltid skammen och den självpåtagna skulden för deras mor självmord i bakgrunden. Keough spelar rollen med en sårbarhet och när vi väl presenteras för henne har vi till en början barnens bild av henne som "den där kvinnan som ska försöka ersätta vår mamma.". Det blir riktigt bra dynamik och karaktärsutveckling när vi inser att sanningen kanske inte är riktigt lika lätt som vi letts till att tro.

 

The Lodge var för mig en total överraskning. Det är ett psykologiskt kammarspel med skräckförtecken och förbaskat kusligt på sina ställen. Sista akten spar inte på krutet heller och tittaren lämnas med ett positivt obehag. Om det inte vore för att första akten släpade lite väl mycket och vissa mindre plot holes här och där skulle det bli högsta betyg. Nu blir det gott och väl:

 

Betyg: 4 styvmödrar med psykotiska tendenser av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 6 maj 12:35

 

Regi: Lukasz Kosmicki

Manus: Lukasz Kosmicki & Marcel Sawicki

Skådespelare: Bill Pullman, Lotte Verbeek, James Bloor mfl.

Produktionsbolag: Watchout Studio

År: 2019

Längd: 102 min

Land: Polen

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6445414/

 

Mitt under Kubakrisen 1962 skickas det gravt alkoholiserade mattegeniet Joshua Mansky till Warszawa för att representera USA i en vänskapsmatch schack mot Sovjetunionen. Mansky dras snart mot sin vilja in i storpolitiken då CIA vill att han ska agera kontaktperson till en agent... och plötsligt är insatsen mycket högre än ett parti schack.

 

Jag har ett litet specialintresse gällande Kubakrisen eftersom den var en stor del av min C-uppsats i litteraturvetenskap. Ju mer jag läser om den desto mer förbluffad blir jag över att det inte smällde. Det var så mycket som kunde gått helt åt helsike, och Kennedy är verkligen värd allt cred han får för sin medlingsförmåga. Lukasz Kosmickis The Coldest Game är förvisso en fiktiv historia satt till en reell historisk bakgrund, men det som gör den så pass lyckad som den är är att den känns relativt trovärdig

 

Bill Pullman gör en jättebra roll som Mansky och det finns få skådespelare som är lika skickliga på att spela slitna och nedgångna än honom. Det här är mycket en one-man-show, men om jag ska nämna någon annan är det Aleksey Serebryakov som den ytterst obehaglige General Krutov. Vidare är det enkla faktum att filmen är från Polen en stor fördel.

 

Det är alltid intressant att se historiska skeenden genom andras ögon än de gamla vanliga. De polska filmer som kommer hit brukar vara antingen uppgörelser med katolicismen eller om andra världskrigets fasor, men The Coldest Game visar att polsk filmindustri är mycket mer än bara så. Det gäller bara för filmerna att komma hit! Sen blir det lite övertydligt vad de tycker om ryssarna, men som en polsk kvinna i min bekantskapskrets brukar säga: "De är lömska, de där ryssarna!". Det finns no love lost mellan de länderna!

 

The Coldest Game har sina skavanker, inte minst i form av schackmatcherna som är sisådär realistiska, men på det hela taget är det här en spännande spionthriller som förtjänar mer uppmärksamhet. Ligger på Netflix just nu. Go get.

 

Betyg: 4- aspackade genier av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 2 maj 22:00


Regi: Patrice Laliberté

Manus: Patrice Laliberté/Charles Dionne/Nicolas Krief

Skådespelare: Réal Bossé, Guillaume Laurin, Marie-Evelyne Lessard mfl.

Produktionsbolag: Couronne Nord

År: 2020

Längd: 83 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10307440/

 

Antoine förbereder både sig själv och sin familj för när katastrofen kommer. Inte nöjd med vanlig prepping beger han sig ut i den kanadensiska vildmarken för att tillsammans med en handfull andra deltagare gå en överlevnadskurs, ledd av den hårdföre Alain. När en hemsk olycka inträffar ställs dock allt på sin spets och Antoine och de andra tvingas inse att de kanske måste använda sina kunskaper snarare förr än senare.

 

Jag försöker utforska lite film som kanske ligger utanför den mest typiska Netflix-kön då och då. Tjänsten har en hel del att komma med när det kommer till både europeisk och kanadensisk film, vilket gör att man åtminstone får lite andra perspektiv än det strikt amerikanska. Jag hoppas på en storsatsning på asiatisk film snart, men tillsvidare duger den kanadensiska The Decline gott.

 

Högaktuell i en tid av covid-19 och social distansering lyckas The Decline överraska med att inte vara så formelmässig som man vid första anblick kan tro. Den kanadensiska naturen gör underverk för fotot och Alain, väldigt bra spelad av Réal Bossé, är en riktigt obehaglig typ. Guillaume Laurin är en bra everyman som Antoine, men den som är filmens riktiga badass är helt klart Marie-Evelyne Lessard som ex-soldaten Rachel. 

 

Actionsekvenserna är välregisserade och känns oftast trovärdiga, inte minst i slagsmålsscenerna där det inte är tal om några flygande high kicks utan med klar bas i krav maga och jujutsu. Snyggt. Det jag vänder mig lite mot gällande The Decline är att vi inte har tillräckligt med tid för att lära känna de flesta karaktärerna. Jag brukar klaga på att filmer är för långa, men detta är ett sällsynt exempel på en film som hade tjänat på att vara 20 minuter längre. Inte heller lyckas man riktigt knyta ihop säcken i slutet med ett osedvanligt dumt taktiskt beslut som känns som det går helt mot karaktärsutvecklingen vi sett i filmen tidigare.

 

Hur som helst kan jag rekommendera The Decline. Det är inte världens bästa actionthriller, men den är klart över genomsnittet och det är kul att Netflix nu också satsar på film från Quebec på franska. Gör dig själv en tjänst och ändra inställningar till originalspråk. Det borde ärligt talat vara standardvalet alltid.

 

Betyg: 3+ preppers på jakt av 5 möjliga


Av Ulf - Torsdag 30 april 09:15


Regi: Paca Plaza

Manus: Juan Galiñanes & Jorge Guerricaechevarría

Skådespelare: Luis Tosar, Xan Cejudo, Ismael Martínez mfl.

Produktionsbolag: Atresmedia Cine/Film Constellation/Canal+ mfl.

År: 2019

Längd: 107 min

Land: Spanien/Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7967412/


Den åldrade knarkkungen Antonio Padín släpps av humanitära skäl från fängelset. Hans söner är helt övertygade om att farsgubben kommer hem och blir förvånade när Antonio istället väljer att bosätta sig på ett ålderdomshem. Antonio är trött på det gamla livet och ser fram emot händelselösa sista dagar. Det ändras dock när han träffar på Mario, chefssjukskötaren på hemmet. Mario har nämligen en gammal koppling till Antonio och vissa saker går inte att förlåta...

 

Eye For An Eye gör mig förbannad, men av fel anledningar. Det finns så mycket bra här, men filmen är feldisponerad i sitt manus. Båda huvudrollsinnehavarna, Luis Tosar (Mario) och Xan Cejudo (Antonio) är sjukt bra och det är på deras förhållande som historien borde haft sitt totala fokus. Tyvärr kombineras denna ofta extremt drabbande hämndhistoria med en bihandling om en knarkaffär som är så klichéartad att den skär sig med den täta spänning som råder mellan Mario och Antonio. Även slutet, som ska kännas chockerande och brutalt, lyckas bara halvvägs eftersom filmskaparna inte riktigt vågar ta hela steget ut. Trist.

 

Å andra sidan är Eye For An Eye en som sagt mycket välspelad film med ett klart moraliskt dilemma. Hämnd funkar jättebra tills du förlorar allt på grund av den. Det hade kunnat tryckas lite mer på, speciellt med kopplingen i slutet, men det här är ändå manusets starkaste kort. Paco Plaza, kanske mest känd internationellt för skräckserien [Rec] (2007), visar återigen prov på fin regi när det kommer till skådespelarna, men den realistiska ton han ofta försöker få med i sina ofta ganska spektakulära historier fungear lite sisådär här.

 

Som ni märker är jag kluven till Eye For An Eye. Den hade kunnat bli något så myclet bättre. Nåja, den har gett mig en anledning till att skriva en novell igen. Jag kan nämligen göra det här bättre själv.

 

Betyg: 2+ mordiska gubbstruttar av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 26 april 22:00

 


Regi: Cory Finley

Manus: Mike Makowsky

Skådespelare: Hugh Jackman, Allison Janney, Ray Romano mfl.

Produktionsbolag: Automatik Entertainment/HBO Films/Sight Unseen Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8206668/

 

Skoldistriktet Roslyn i New York lyckades 2002 placera sig som landets fjärde främsta. Mycket var tack vare det hårda arbetet från skolföreståndaren Frank Tassone och administratören Pam Gluckin. När den sistnämnda åker fast för att ha förskringrat från skolbudgeten är Tassone och de övriga i skolstyrelsen livrädda för att det ska påverka bra mycket mer än bara skolan och försöker sopa det under mattan. Vad de inte hade räknat med var eleven och skoljournalisten Rachel Bhargava...

 

När Allison Janney är med i något ser jag det. Så enkelt är det. Janney är en av den här generationens främsta amerikanska skådespelerskor och har en sådan perfekt komisk timing och dräpande utstrålning att allt hon gör blir sevärt. Janney är lysande även här, men är inte den som bär filmen. Istället är det Hugh Jackman, i en väldigt atypisk roll, som drar det tunga lasset i rollen som Frank Tassone. Om filmåret 2020 hade varit ett normalt år hade både Janney och Jackman varit Oscarssnackisar inför nästa prissäsong.

 

Jag har arbetat inom skolväsendet i merparten av mitt vuxna liv och det här är väl ungefär så nära man kommer sanningen. Lärarkåren, som den porträtteras, är underbetald och överarbetad och de högre upp skor sig på skolorna, oavsett om de är privat- eller skattefinansierade. Därför är det väldigt skönt att se en film där detta ämne tas upp. Mike Makowskys manus tar den verkliga händelsen och friserar den förvisso något, men till syvende och sist ger Bad Education en ganska korrekt bild av vad som hände i Roslyn 2002. Händer något liknande någonstans i Sverige? Troligen.

 

Med träffsäker regi av Cory Finley, tidigare nämnda manus och skådespelare var Bad Education en riktigt positiv överraskning. Jag borde väl kanske inte vara förvånad. Allison Janney var ju med.

 

Betyg: 4 korrupta mellanchefer av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 24 april 19:30

Regi: Fernando González Molina

Manus: Luiso Berdejo (efter Dolores Redondos roman)

Skådespelare: Marta Etura, Elvira Mínguez, Carlos Librado mfl.

Produktionsbolag: Nostromo Pictures/Atresmedia Cine/Nadcon Film mfl.

År: 2017

Längd: 129 min

Land: Spanien/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4924942/

 

Amaia Salazar hade helst av allt inte återvänt till sin hemstad, men som högt uppsatt utredare inom polisen är hon så illa tvungen. En seriemördare härjar i det baskiska samhället och samtidigt som hon jagar mördaren måste Salazar navigera de komplicerade familjeförhållanden hon lämnade bakom sig när hon flyttade därifrån - inte minst när det visar sig att mördaren kan vara någon hon känner.

 

Dolores Redondos trilogi om Amaia Salazar blev några av de mest uppskattde europeiska deckarna när de kom. Jag kan förstå varför. Det är familjeintriger på hög nivå, en serie mord som verkligen är vidriga (och därför fascinerande rent narrativt) och den baskiska naturen får mycket spelrum. Det som inte riktigt får plats i den här adaptionen, namnet till trots, är den magiska realism som Redondos böcker gjorde sig kända för. Den ligger lite väl mycket i bakgrunden för att spela någon större roll, vilket är väldigt synd.

 

Inte heller manuset är riktigt väladapterat nog för att The Invisible Guardian ska fungera fullt ut. Det går lite för långsamt och har inte fokuset som behövs för att hålla igång alla bihandlingar. Det som funkar bättre är regin och framförallt fotot. Naturen, med de djupa skogarna och ihållande regnet, är riktigt vacker. Marta Etura gör också en bra huvudroll som Salazar och framförallt hennes samspel med Elvira Mínguez (i rollen som Amaias syster, Flora) är bland filmens höjdpunkter.

 

The Invisible Guardian ligger trots sina problem en bit över genomsnittet. Framförallt såg jag den eftersom filmatiseringen av andra boken i serien precis har landat på Netflix. Det är den klart bästa boken i trilogin och ska bli intressant att se vad de har gjort med!

 

Betyg: 3 djupa skogar av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - Tisdag 21 april 15:30


Regi: Jeff Chan

Manus: Chris Pare

Skådespelare: Kari Matchett, Robbie Amell, Penny Eizenga mfl.

Produktionsbolag: Colony Pictures

År: 2019

Längd: 98 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6259380/

 

I en nära framtid har personer med superkrafter blivit andra klassens medborgare, förbjudna att använda sina krafter under allt annat än mycket kontrollerade och specifika förhållanden. Connor, en ung man med kontroll över elektricitet, är desperat efter att skaffa pengar till sin mors sjukhusbehandling. Med dåliga utsikter arbetsutsikter dras han allt djupare in i gängkriminalitet och får snart nys om ett stort jobb som kan göra honom och de andra i gänget stenrika.

 

Code 8 har gått från att vara en film som varit lite i skymundan till att ligga på topplistan på Netflix. Jag kan förstå varför. Det är en film som klarar av något många större produktioner har problem med - världsbyggande. Den värld som Chris Pares manus målar upp känns levande och framförallt trovärdig. Karaktärerna i Code 8 har inte superkrafter som är totalt utflippade utan det kan röra sig om att kunna kontrollera eld mer eller mindre bra, vara känslig för lögner etc. De graderas dessutom på en skala där ju högre du ligger på skalan desto mer kontroll har du. Det är en bra touch - samma krafter, olika styrka.

 

Problemet med Code 8 ligger i att det här borde varit en tv-serie och inte en film. Karaktärerna blir något åsidosatta till förmån för actionscenerna och jag skulle definitivt vilja se mer av vad Pares hade planerat för dem. Nu blir det kanske så, i och med att Pares nyligen annonserat en tv-serie satt i samma värld. Det kan bli riktigt bra och ett alternativ till superhjältejättarna Marvel och DC.

 

Skådespelarmässigt är Code 8 inte så mycket att skriva hem om. Samtliga sköter sig någorlunda bra, men här finns ingen som sticker ut. Istället är det de tidigare nämnda actionsekvenserna som spelar huvudrollen. Dessa är å andra sidan ofta väldigt bra. På det hela taget känns Code 8 som en ganska lyckad blandning av en lång rad inspirationskällor som skulle tjänat på att fokusera på det man gör bäst - världsbyggandet. Om Pares kan överföra detta till den planerade tv-serien kan det här bli riktigt kul!

 

Betyg: 3 elchocker av 5 möjliga


Av Ulf - Måndag 13 april 19:34

 


Regi: Tommy O'Haver

Manus: Tommy O'Haver & Irene Turner

Skådespelare: Melissa Leo, Brandon Mychal Smith, Juno Temple mfl.

Produktionsbolag: Brownstone Productions

År: 2017

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4842646/

 

1963, Texas. När den nyexaminerade juristen Madalyn Murray upptäcker att hennes ateistiske son tvingas recitera morgonbön i skolan stämmer hon statens skolstyrelse. Religionsfrihet, menar Murray, borde även vara friheten att välja bort religion. Det blir startskottet på en 30 år lång kamp och grundandet av Amerikanska Ateister. Ett kvarts sekel senare, 1995, försvinner dock Murray, en av hennes söner och hennes barnbarn spårlöst. Någon har kidnappat dem, men varför?

 

Det är alltid kul när färgstarka personligheter som ligger åtminstone en aning utanför allmänbildningen hos gemene person får biografifilmer. Jag hade hört talas om organisationen Amerikanska Ateister, men hade väldigt dålig koll på Murray. Enligt rapporter online är den här filmen till allra största del representativ för hennes livsverk, vilket för en sekulär svensk framstår som minst sagt bisarrt.

 

Murray, fantastiskt spelad av Melissa Leo, lägger inga fingrar emellan. Hon är inte älskvärd på något vis. Snarare framstår hon som snarstucken, självrättfärdig och... hon har rätt. Legendarisk svada som hon ska ha haft hjälper till med flera riktigt vassa repliker. Min favorit, som jag ska försöka komma ihåg att använda, måste vara "I wouldn't even spit in your ass if your guts were on fucking fire!".

 

Dialogen funkar till synes väldigt bra och Leo är alltid sevärd. Annat än Leo finns här inga riktigt stora namn i rollistan, men den gamle birollsveteranen Josh Lucas gör en väldigt bra skurk i rollen som David Waters. Regin är tajt och tack och lov är det inte en utdragen två och en halv timmes-biografi det här. The Most Hated Woman In America visar klart och tydligt att man kan göra en biografi som berör specifika delar av en persons liv och lägga tonvikten på en särskild utan att det känns som något går förlorat. Filmen får vara kort nog att inte kräva toapauser. Tag lärdom, filmskapare.

 

The Most Hated Woman In America är en intressant och absurd historia som jag kan rekommendera. Av någon anledning tryckte Netflix stenhårt på den här filmen i reklamkampanj just nu även om den kom ut 2017. Well played, Netflix! Jag hade riktigt kul!

 

Betyg: 4 svärande ateister av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se