När de två andra gökarna är borta (det är säkert Lindas fel!) plockar Gustaf och Ulf in Fredrik från Skräckfilmspodden och snackar Tank Girl. Vad passar liksom bättre än tre snart medelålders män för att prata om en feministikon? Alla är dock förvånade över hur väl den här extremt utskällda rullen håller. Ulf har världens sämsta ljud (nästa vecka blir det en fin, dansk, mikrofon. De kan, danskarna!) men låter sig inte hållas när det vankas kängrugenitalier. Gustafs tur med filmerna vi drar diskuteras och han får en varning ifrån en bekymrad allmänhet! Socialstyrelsen informerar! Fredrik, mannen med skrattet, låser sig vid kängruhumpande, men vi tycker om honom ändå! Nästa vecka blir det musikal! Det ni!

Regi: Uta Briesewitz & Wayne Yip

Manus: Rafe Judkins (showrunner) & Michael Clarkson (baserat på Robert Jordans romansvit)

Medverkande: Rosamund Pike, Josha Stradowski, Barney Harris mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios & Sony Pictures Television

År: 2021

Längd: 180 min (3 x 60)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7462410/

I ganska exakt 25 år har jag väntat på en adaption av Robert Jordans fantasyepos The Wheel Of Time. Böckerna följde mig genom tonåren, upp till den sista släpptes 2013, flera år efter Jordans död. Det är min favoritfantasyberättelse någonsin och just nu håller jag på att läsa de 14 böckerna en sjätte gång rakt igenom. Det är med andra ord en serie jag kan utan och innan och har byggt upp egna bilder av miljöer, karaktärer och händelser som inte kommer gå att ruckas på.

Det är också ansett som en ofilmbar boksvit. Skalan, antalet karaktärer och den extremt rika mytologin har länge setts som mer eller mindre omöjlig att fånga på film eller tv på ett rättvist sätt. Det är ett persongalleri som slår exempelvis Game Of Thrones-böckerna med hundratals fler namngivna karaktärer. Hur kondenserar man detta till en tv-serie? Med varierande resultat verkar det som.

Berättelsen om Drakens återkomst tar sitt avstamp i att Moiraine Damodred, en magikunnig kvinna vid den uråldriga Aes Sedai-ordern, anländer till en liten by i landområdet Two Rivers. Hon letar efter Draken återfödd - reinkarnationen av Lews Therin Telamon, mannen som orsakade världens fall och vars handlingar för evigt besudlade den manliga sidan av magianvändande. Män som använder magi, få som de är, kommer förr eller senare bli galna och bli en fara inte bara för sig själva utan världen i stort. Moiraine har kommit fram till att det är en av fem ungdomar i Two Rivers som är Telamon reinkarnerad. Innan hon hinner undersöka saken vidare attackeras byn av mörkrets horder och de tvingas fly mot Tar Valon, där Moiraines Aes Sedai-systrar förhoppningsvis kan hjälpa dem.

Öppningen av The Wheel Of Time tillhör mina favoritdelar av hela serien och det är i det närmsta tragiskt att se hur förenklad den blivit i tv-adaptionen. Hela prologen om Lews Therin Telamon utelämnas och det är väsentlig världsbyggande information såväl som en viktig inblick i hur galen en magianvändande man faktiskt blir. Allt detta får vi berättat om med två meningar. Likaså är årstiden helt fel. Det kanske låter som nitpicking, men det finns en genomgående känsla av hopplöshet i bokens inledande kapitel i och med att vintern aldrig vill släppa. De boende i Two Rivers riskerar svält om den onaturliga årstiden inte släpper snart och i skogarna ylar vargarna. Det är förlorad stämning även detta.

Mycket har sagt på diverse ljusskygga delar av nätet om att castingen av karaktärerna är för "diversifierad", för att använda ett politiskt korrekt ord. Den och den karaktären ska inte se ut så och så eftersom Jordan beskrev dem annorlunda. Jag har ingen större åsikt om den saken annat än att jag kan tycka det är lite smålöjligt från båda håll. Jordans värld innehåller en mängd karaktärer av alla möjliga färger, former, etnisk härkomst och så vidare, men jag har lite svårt att se den extrema uppblandningen som finns i ett en avkrok som Two Rivers i tv-versionen. Samtidigt, vem bryr sig? Har det bäring på storyn? Nej, den ende karaktären de inte "fick" ändra på för storyanledningar är Rand al'Thor (Josha Stradowski) och hans röda hår. Hans hårfärg har (faktiskt!) betydelse för berättelsen och inte bara i förbifarten.

Mer intressant är hur de sköter sig i respektive roller. Överlag skulle jag säga att de klarar sig mycket bra. Rosamund Pike (Moiraine) är den klart namnkunnigaste av skådespelarna och har precis rätt anslag och även Marcus Rutherford (Perrin) sköter sig bra. Den som dock äger alla scener han är med i är Barney Harris som Mat Cauthon. Manusförfattarna har valt att spela upp Mats småkriminella beteende och det gör honom redan i de inledande avsnitten till den karaktär han sedermera kommer bli under böckernas gång. Där har vi en snabbutveckling som fungerade! Tyvärr har Harris redan flaggat för att han inte kommer återvända till rollen för nästa säsong. Det är djupt olyckligt då han verkligen hittat rätt med karaktären.

Medan det inte finns någon som är direkt dålig är det helt klart de två kvinnliga karaktärerna från Two Rivers, Egwene al'Vere (Madeleine Madden) och Nynaeve al'Meara (Zöe Robbins), som fått den mest styvmoderliga behandlingen av manusförfattarna. De är helt enkelt inte alls lika intressanta som i böckerna än så länge. Jag gillar dock att de har gett Egwene och Rand mer kemi än i böckerna redan från början. Däremot finns det andra, märkliga, val gällande berättarperspektivet. Jag har redan varit inne på att första avsnittet går på tok för fort. Det borde varit två avsnitt eller kanske till och med två och ett halvt. Karaktärer och händelser som får stor betydelse längre fram sopas under mattan eller presenteras inte alls. Samtidigt har man lagt till karaktärer som inte spelar någon roll i det stora hela och som helt enkelt kunnat klippas bort. 

Det är det som är problemet med The Wheel Of Times första tre avsnitt. Efter det alldeles för hastiga pilotavsnittet tar sig storyn och hittar ett mer rimligt tempo i avsnitt två och tre. Första intrycket är dock bestående och om jag inte hade varit ett så stort fan av böckerna undrar jag om jag ens skulle sett vidare efter piloten. Man har gjort sig själv en stor otjänst med pilotavsnittets klumpiga hantering av det mesta som gör serien till ett så uppslukande fenomen. Med de efterföljande avsnitten har man påbörjat stegen mot återhämtning och jag ser framåt med viss tillförsikt trots allt. Det är dock helt klart att de hade kunnat göra det här bättre.

Betyg: 3+ men trollockerna ser coola ut iaf! av 5 möjliga

Vad är väl en matador utan sin tjur? Det är frågan som Linda ställer till Matti, alias Gomer Pyle. Hon är för övrigt så pass trevlig i det här avsnittet att Matti anar oråd. Ulf är och filmfestivalar sig, men hans ande ligger tung som dieselrök även över veckans produktion, inte minst för sin tolkning av finska Linda för något avsnitt sedan. Annars pratar vi mycket om fiffi i veckans avsnitt, eller? Vi konstaterar att australiensisk barnuppfostran är hardcore och passar på att stöta oss med landet down under. Varför bryta en vinnande tradition? Gustaf är en huvudrollsinnehavare i Mattis liv (det börjar verka kärlek, banne mig?) och Linda får en kombinerad kräkattack, psykbryt och kanske lite pirr i privata delar av ett bokomslag. We all come from a land down under!

Regi: Denis Villeneuve

Manus: Denis Villeneuve/Jon Spaihts/Eric Roth (efter Frank Herberts roman)

Medverkande: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Oscar Isaac mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Legendary Entertainment/Villeneuve Films

År: 2021

Längd: 155 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1160419/

Ökenplaneten Arrakis är den enda kända källan till "spice" - ett ämne som krävs för att kunna navigera mellan stjärnorna. Under decennier har planeten kontrollerats av det brutala huset Harkonnen, men när kejsaren beslutar sig för att överlämna kontrollen till huset Atreides uppstår genast konflikt. I centrum för konflikten står Paul Atreides, en ung arvtagare till sitt hus som verkar ha en mycket större roll att spela än någon kunnat ana.

Jag har ett komplicerat förhållande till Dune. Som science fiction-älskare förväntas jag att se Frank Herberts verk som en centralpelare i genren eller något, men berättelsen har aldrig fångat mig. Den lyckas vara för simplistisk (the chosen one) och för komplicerad (alla intriger) på samma gång. Som alla redan vet är David Lynch min favoritregissör genom alla tider och hans version av historien blev så pass slaktad av studion att Lynch valt att ta bort sitt namn ifrån den. Det är en ständig sore spot för honom och han är känd för att avsluta de intervjuer han så sällan ger om någon nämner Dune.

Denis Villeneuve har hyllats för sina science fiction-filmer, men jag har aldrig riktigt kunnat ta dem till mig. De har alltid varit yta över innehåll, fyllda med goda idéer men med en halvdan storytelling. Därför sprang jag inte benen av mig för att se Dune. Tack och lov är det här Villeneuves i särklass bästa film sedan 2015 års Sicario. Han visar en ny nivå av regi här där det visuella komplementerar storyn och inte tar över den. För Dune är snygg. Den är till och med 2021 års snyggaste film alla kategorier. Den stora skalan och designen på allt ifrån skepp till arkitektur gör att den här filmen kommer plocka de flesta Oscars i de tekniska klasserna nästa år. Den har ingen konkurrens när den.

Storymässigt är det lite same old, same old. Dune är ingen vidare story annat än en ganska simplistisk Messias-berättelse som vi sett tusen gånger förr. Det som Villeneuve lyckas fånga (som Lynch blev ifråntagen) är världsbyggandet. Det här känns som en värld som kan existera, mitt i all sin bombastiska prakt och skala. Handlingen är som vanligt förlagd till 10 000-talet, vilket gör att teknik och utveckling inte verkar otänkbar. Att den huvudsakliga handlingen sker på Arakkis, en ökenplanet, gör också att man kunnat fokusera alltmer på design gällande objekt och karaktärer. Miljön är en öken. En öken är en öken, den behöver inte byggas upp eller designas. 

Skådespelarmässigt är Dune inte så mycket att skriva hem om. Timothée Chalamet är samma älskvärde lille manspojke han är i alla sina filmer och gör sitt jobb. Den som står ut mest är Oscar Isaac som hans far, Leto, men i övrigt är det ganska blekt. Stellan Skarsgård gör ett bra jobb under alla sina proteser som baron Vladimir Harkonnen, men har inte jättemånga scener att arbeta med. En sak bara, Jason Momoa borde aldrig, aldrig, aldrig raka av sig skägget igen. Kan vi införa en lag mot det?

Dune är ett matinéäventyr som trots min kritik levererar. Det är inte årets bästa film som många sagt, men den gör mig definitivt peppad på att se fortsättningen. Väntan till 2023 känns lite väl tilltagen dock. Jag hade hellre sett det här som en av tidernas mest påkostade tv-serier som kom ut med kortare säsonger, men men, money talks.

Betyg: 4 sandmaskar av 5 möjliga

(Innan galenskaperna drar igång så vill jag bara meddela att Film till fikat är nominerade till årets film- och tv-podd via Guldpodden. Det är skitkul bara det! Det som vore ännu roligare är om ni vill gå in på sidan och rösta! Tack för alla röster både till nomineringen och eventuella framtida sådana! Det värmer!)

Den här veckan bor alla i lådor! Förutom Linda, som är ute och lurar folk att hon är 19 år. Gustaf kan ha knäckt Lindas föryngringsprocess, men det är inget vi talar högt om! I brist på fägring ifrån Göteborg återvänder finske Ulf för att föra Lindas talan... dåligt. Den här veckan är han dock fruktansvärt irriterad. Varför det? Det får ni hänga kvar till slutet av avsnittet för att höra! Matti vill ha en liten, söt och självmedveten potatis som husdjur (eller till mos?) och vi kan även meddela att han nu även stött sig med Balkan. Då är det alltså "persona non grata" som ska in på lordätt 3. Viktigast att poängtera är dock att ingen av veckans medverkande har gått konstskola! Detta kan ej understrykas nog! Det kan vara därför vi är som vi är. Eller att vi har kvar det lilla vett och sans som vi har. Juryn överlägger fortfarande.

FFF 2021 Dag 7: Den japanske illusionisten

När jag var i gymnasieåldern var det inte direkt gott om animerade filmer och serier från Japan som nådde hit. Därför slukade jag allt jag fick tag i när väl tillfälle gavs. Det mesta var saker som inte åldrats med stil direkt, men när jag och en god vän slog våra studiebidrag ihop och köpte en samling av allsköns titlar tillsammans fanns det både ett och annat guldkorn. Filmen som gjorde mest intryck på mig var utan tvekan Perfect Blue (1997) - en historia om identitet, bruten kronologi och verklighetsuppfattning. Det var som att upptäcka att David Lynch hade en japansk bror. Regissörens namn var Satoshi Kon och jag såg allt han gav ut. Kon hade dock ingen lång karriär utan dog, 46 år ung, i cancer. Festivalens avslutningskväll var tillägnad hans livsverk med dokumentären Satoshi Kon: The Illusionist (2021) och hans sista fullbordade film, Paprika (2006).

Pascal-Alex Vincent guidar oss genom Satoshi Kons liv som tecknare, animatör och regissör. Från Kons början, tungt influerad av Katsuhiro Otomos mangaklassiker Akira (1982) till att föra in sin egen livsfilosofi i sina verk får vi en gedigen genomgång av hans arbete.

Problemet med den här typen av dokumentärer är att de oftast blir "fluff pieces", alltså överdrivet hyllande av personen vars liv de ska skildra. Det är framförallt en tråkig sanning när det gäller amerikanska dokumentärer som fokuserar på auteurdyrkan, men Pascal-Alex Vincent lyckas här hitta en fungerande balans. Med tillgång till de flesta av Kons medarbetare målas en bild av en komplex individ som var lika delar geni som riktigt jobbig att samarbeta med. Det är här dokumentären fallerar lite för mig. Kons negativa sidor berörs absolut, men det finns ingen vidare analys om varför han agerade som han gjorde. Känslan blir lite av folk som kände honom som berättar lägereldshistorier. För den som vill ha en snabborientering i vad Kon gjorde funkar dokumentären bra, men för mig blir den lite för tillrättlagd, trots Vincents ansatser, för att få högre betyg än 3 illusionister av 5 möjliga.

Innan avslutningsfilmen var det dags för prisutdelning i klasserna Lund Fantastic Special Award och Mélièsen för bästa kortfilm. Juryn beslutade sig för att ge kortfilmspriset till den franska The Seine's Tears och långfilmspriset till norska hybriddokumentären Code Name: Nagasaki (2021). Jag håller absolut med om valet för långfilm, men kortfilmsvalet lämnade mig tyvärr tämligen oberörd när jag såg den i och med att jag kände att jag inte fick tillräcklig kontext. Nåväl, det är något som är värt att undersöka vidare!

När tre forskare på ett center för psykologisk forskning blir av med sin banbrytande maskin, den så kallade D.C Mini:n, utbryter smärre panik. Maskinen används nämligen för att terapeuter ska kunna gå in i folks drömmar för att på så sätt hjälpa dem bearbeta trauman. Med bara halvfärdiga säkerhetsprotokoll finns det dock inget som förhindrar tjuven att gå in i vems drömmar som helst. Nu är det upp till forskarna, och inte minst ett av deras dröm-jag, Paprika, att hitta maskinen innan något katastrofalt inträffar.

Om ovanstående premiss låter bekant finns det en anledning. Detta är filmen som Christopher Nolan började göra en live action-remake på och som slutade med att han gav ut Inception (2010). Precis som sin amerikanska efterlaga är Paprika verkligen en dröm i en dröm i ännu en dröm. Du bör helt enkelt vara utvilad när du ser den här filmen för att hänga med i alla svängarna. Samtidigt visar den på Satoshi Kons storhet att kunna ta en tämligen komplicerad film och göra den så pass lättförstådd att den går att se på flera olika nivåer. Du kan se den här filmen endast som en äventyrsfilm, men du kan också grotta ner dig i saker som att definiera tid och existens. Likt många av de bästa filmerna är det du som tittare som väljer nivå av engagemang och jag lovar att ju mer du ger desto mer kommer du också få.

Animationen är, som alltid när det gäller Kon, superb och alltifrån designval till soundtrack är spot on. Att gå in och beskriva Paprika mer ingående vore att göra den en otjänst. Det är en tripp du bör uppleva oförberedd om du inte sett den sedan tidigare. Om du sett den, se den igen. Jag har säkert sett den tio gånger vid det här laget och upptäcker fortfarande nya saker i den. Perfect Blue är och förblir min favoritfilm av Kon, men Paprika ligger inte långt efter. 5 drömmar i en dröm i en dröm av 5 möjliga.

Och där slutar min bevakning av Lund Fantastisk Filmfestival 2021. Det har som vanligt varit fantstiskt kul och något jag hoppas på att göra minst tio år till. När pandemin verkligen släpper taget om världen kan vi se fram emot fler fysiska visningar och jag är minst sagt spänd på den vision som festivalgeneral Anders E. Larsson lagt fram om att festivalen ska vara mer närvarande under året. Som alltid, väl mött i biomörkret.

FFF 2021 Dag 6: Och då är det Kazakstan som ska in på lodrätt 4

Mig veterligen har jag aldrig sett en film från Kazakstan tidigare. Det är alltid kul att bocka av nya länder i sin "filmatlas" (har inte alla en sådan?) och med ett land med endast drygt 500 titlar registrerade av IMDB. Som kontext registrerar samma sajt 700 respektive 400 titlar per år från dagens andra två upphovsländer, USA och Japan. Sen att filmen i sig, Sweetie, You Won't Believe It (2020), är ganska charmig är givetvis också en bonus.

Dastan har det inte särskilt lätt. Hans väldigt gravida fru ska snart föda och den tid hon inte spenderar med att klaga över detta hunsar hon sin make. För att fly fältet ett tag bestämmer Dastan sig för att åka på en spontan fisketur med sina kompisar Arman och Murat. Det är bara det att på den kazakiska landsbygden pågår det allsköns märkliga saker och gänget finner sig snart jagade av både maffian, inavlade bönder och odödliga mördare.

Sweetie, You Won't Believe It är som sagt en ganska charmig film som framförallt lever på kemin mellan de tre huvudrollsinnehavarna. Det är en salig genremix mellan alltifrån road movie till skräckkomedi med en betydande dos splatter som krona på verket. Den puttrar på utan större motstånd och kanske inte är en film jag hade kommit ihåg särskilt länge om det inte hade varit för att den just är från ett filmland jag inte sett något från tidigare. Det är en typisk film som man kan trycka in i valfri mediaspelare en sömnig fredag och ha rätt kul med. En ball rulle med doft av den gamla goda tiden när man gick och hyrde sina filmer i butik. Gott så. 3 bokstavliga shotgun weddigns av 5 möjliga.

Kvällens andra film var den av mig hett efterlängtade We're All Going To The World's Fair (2021). Tonåriga Casey kommunicerar främst med omvärlden via olika sociala medier och har sin egen YouTube-kanal. Det rör sig dock inte om någon större publik som tittar på hennes videos, men blyg och tillbakadragen är det ändå Caseys utlopp. En kväll bestämmer hon sig för att göra The World's Fair Challenge - lite av en initiationsrit till ett onlinespel där spelaren kan förvänta sig att förändras på ett eller annat sätt. Casey dokumenterar sin process och får kontakt med JLB, en spelare som verkar veta väldigt mycket om spelet i sig.

Årets festival hade potential till att bli den första där jag inte satte en etta i betyg på en film. Näst sista dagen bjöd dock på den här travestin till berättelse som gjorde mig väldigt besviken. Jag är ett stort fan av fenomenet Creepypastas och hur det har blivit lite av vår tids lägereldsberättelser som byggs på av dem som berättar dem. Det är moderna legender som har sin egen mytologi och som oftast är fristående, utan beröringspunkter, men ibland ger sken av att tillhöra en slags samlad verklighet likt den H.P Lovecraft ville skapa med Cthulu. Just den här typen av spel som ligger mellan fantasi och verklighet är en betydande del av scenen och många Creepypastas fokuserar på vad spel kan göra med användaren. Spelen blir till vår tids magiska artefakter, trollformelsböcker eller förtrollade äpplen.

World's Fair bryr sig inte om ovanstående och berättar istället en klumpig historia om psykisk ohälsa hos en ung kvinna. Produktionen är amatörmässig utan charmen som amatörfilmer kan besitta och Caseys mående, vilket blir det centrala för filmen, skildras utan större insikt. Om jag jämför med de ungdomar jag arbetar med som lider av psykisk ohälsa (det är en realitet i skolvärlden) är det här en på tok för blek bild som varken är intressant eller överensstämmer med verkligheten. World's Fair är tyvärr en riktig skräpfilm. Undvik. 1 tappade manusidéer av 5 möjliga.

Kvällens sista film, japanska Wonderful Paradise (2020), var om inte bra så i alla fall bättre. Familjen Sasaya tvingas flytta från sitt väldigt stora familjehem i Tokyo efter att pappa Shuji dragit på sig en massa skulder. Dottern Akane vill inte alls flytta, men har en plan för att göra den sista dagen minnesvärd. Hon bjuder in till flyttfest öppen för alla och folk är inte nödbedda att komma.

Surrealistisk japansk humor är svår. Ofta går den förbi mig som "weird for the sake of being weird" och till stora delar är det just vad Wonderful Paradise gör. Även i de mest utflippade berättelser måste det finnas en röd tråd i galenskapen och inte bara en känsla av att "vad som helst kan hända". I den här filmen händer saker bara för att och det är förvisso en smålustig resa då och då, men på det hela taget känns det som jag hellre skulle sett något annat. Jag fick en distinkt känsla av att jag skulle uppskattat den här berättelsen mer om den kommit från exempelvis Balkan med deras festkultur. Nu blir det lite för återhållsamt även när det ska vara wild and crazy och det gör inte filmen några tjänster. Fungerande som underhållning för stunden, men inte mer. 2 galna munkar av 5 möjliga.

Ikväll stannar jag kvar i Japan då jag ser en dokumentär om Satoshi Kon, kanske en av de främsta animeskaparna genom tiderna, och sen Kons mästerverk Paprika på stor duk! 18:00 respektive 20:30 på Kino. Det blir även avslutning och prisutdelning. Om du ser en film på festivalen, missa inte Paprika om du inte sett den. Satoshi Kon var en sann mästare.

FFF 2021 Dag 5: En annan nivå av brutalitet

Efter gårdagens känslostormar var det dags att återvända till Kino för två fysiska visningar. Först kände jag dock att det var dags att sätta tänderna i de kortfilmer som är nominerade till årets Méliès-pris. Jag tänkte göra som förra året och gradera dem i stigande ordning istället för att använda mitt vanliga betygssystem. Det blir ofta mer rättvisande eftersom kortfilmsformen ofta kan fånga känslor och stämningar som är svåra att placera in på en skala som först och främst är tänkt för längre berättelser.

I år tävlar åtta filmer från skilda delar av Europa, men tonvikten har hamnat på Frankrike och Storbritannien som tillsammans står för fem av bidragen. Lite förvånande saknas representation från Spanien som annars brukar vara ett starkt kortfilmsland på festivalen:

8. Luna In The Dark (Storbritannien)

Handling: En liten flicka använder sin säng/kuddfort som en fantasiflykt från föräldrarnas gräl.

Omdöme: På fem minuter hinner man ofta inte berätta så mycket om man tar ett så här pass tungt ämne att behandla. Tillsammans med nästa film i ordningen den mest experimentella av de nominerade, men för mig gick inte experimentet hem. Den sticker ut bland de nominerade på ett negativt sätt i form av kvalitet och teknik och jag hade själv inte sett den som en film för tävlan.

7. The Seine's Tears (Frankrike)

Handling: Under revolten i Algeriet (1954 - 1962) levde Paris algeriska minoritet i rädsla för polisen. Detta kulminerade i den så kallade "Parismassakern" 1961 där polis attackerade en fredlig demonstration med resultatet att uppskattningsvis 100 - 300 personer miste livet.

Omdöme: Ett intressant ämne som jag visste mycket lite om innan den här filmen. Tyvärr gav inte filmen mig så mycket mer info. En niominuters dockanimation är väldigt kort tid och form för att utforska det här ämnet. Den ledde mig dock vidare till en påkostad fransk miniserie från 2005 som skildrar händelseförloppet i detalj. Alltid något!

 6. Breathe (Bulgarien)

Handling: En ung man byter till sig ett munspel och inser snabbt att det fastnat i hans ansikte. Detta innebär givetvis en massa problem.

Omdöme: En absurd historia som har potential, men som inte är logisk inom sin egen kontext. Ibland verkar det som folk hör hans "munspelsandning", ibland inte och eftersom det inte händer så mycket annat än att diverse personer irriterar sig på ljudet blir det en ganska långsam historia.

5. Les Curiosités du mal (Frankrike)

Handling: Ett kompisgäng åker till en stuga i skogen (stop me if you've heard it!) och träffar på en märklig varelse i skogen. Efter att gängets begåvningsreserv misshandlar varelsen och lämnar den att dö får en annan deltagare samvetskval och letar upp varelsen på natten.

Omdöme: Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta fingret på vad jag gillar med den här berättelsen. Under större delen av speltiden finns här verkligen ingen karaktär att gilla eller identifiera sig med, men när protagonisten väljer att gå emot sina nya "kompisar" och belönas med varelsens respekt finns här ändå någonting som slår an en sträng. Får fundera vidare på den här!

4. Pressure Drop (Schweiz)

Handling: En författare gömmer sig i Alperna efter en katastrofal intervju i princip dödat hans karriär. När två fans träffar på honom av en slump blir det början till att den psykiska pressen kokar över.

Omdöme: En historia av ett slag som jag tänker att Stephen King hade kunnat skriva. Författare som dukar under pressen, överlevnad och psykologisk stress? All good. Har ett lite för hastigt slut för att kunna bli något större, men ändå en gedigen kortfilm.

3. Unnecessary Things (Ukraina)

Handling: Roboten Rob är en samlare av onödiga och märkliga ting. En dag upptäcker han Robert, en äldre man som säljer sig själv som husdjur. Han har ju ändå ingenstans att vara och då kan man ju bringa glädje åt någon istället!

Omdöme: De tre filmerna i topp på den här listan är alla i viss mån utbytbara i ranking. De är verkligen av annan klass. Unnecessary Things ger en vackert tecknad tolkning av vad det innebär att vara människa, om maskiner kan ha känslor och om vi kan lära av varandra. Det är imponerande på 14 minuter. Baseras på Robert Sheckleys novell The Old Curiosity Shop som defintivt är på min läslista nu.

2. You're Dead, Helen (Frankrike)

Handling: Maximes flickvän Helen vägrar lämna jordelivet. Hennes spöke förföljer honom och sätter käppar i hjulen för hans nya romantiska intressen.

Omdöme: En ömsom rolig, ömsom sorglig historia om att vägra släppa taget. De klart bästa skådespelarinsatserna i kortfilmspaketet. Framförallt påminner den mig lite om en gammal festivalfavorit i Nina Forever (2015). Det är ett väldigt gott betyg.

1. Such Small Hands (Storbritannien)

Handling: Marina anländer till ett barnhem för flickor efter att hennes föräldrar dött i en bilolycka. Blyg och tillbakadragen blir Marina snabbt offer för diverse pikar och elakheter, men en kväll kommer hon på en lek som fascinerar de andra. En i gruppen ska vara en docka. Som docka får du inte prata eller reagera på något annat sätt, men du får också höra alla andras hemligheter.

Omdöme: Om någon kortfilm i årets paket av nominerade fyllde mig med obehag var det Maria Martinez Bayonas adaption av Andrés Barbas bok med samma namn. Ett lysande exempel på att less is more utspelas skräcken i vårt eget huvud och det är som bekant så mycket värre än något som kan visas på duk. Den i min mening absolut bästa kortfilmen av de nominerade.

Efter kortfilmskavalkaden var det då dags att åter bege sig till Kino för att se två kanadensiska filmer, där en var en gäspning men den andra fick eventuella tankar på tupplurar att fly någonstans långt bort.

Sophies dröm om att tävla i OS som utförsåkare har gått i kras då hennes medfödda synnedsättning i princip gjort henne blind. För att tjäna pengar hyr hon ut sina tjänster som husvakt till företrädesvis rika klienter i lugna områden. När hon får i uppdrag att ta hand om ett avsides beläget hus mitt ute i skogarna verkar det vara vilket uppdrag som helst. Det är tills huset håller på att bli plundrat av tre rånare. Sophie måste nu förlita sig på en app, See For Me, där seende hjälper synskadade. Och hon hittar absolut rätt hjälpare...

Det är väldigt sällan som filmerna på FFF ger mig en känsla av... "meh". De brukar ha något som verkligen sticker ut, positivt eller negativt, som man kan ta fasta på. See For Me (2021) kommer jag ha glömt om någon månad. Den är snarlik många andra filmer där en huvudperson med någon typ av funktionsvariation ställs inför liknande utmaningar.

Det som kanske skiljer den från merparten är att huvudrollsinnehavaren, Skyler Davenport, verkligen är synskadad och det ger filmen en realism i sättet den hanterar nämnda variation på. Problemet är bara att Sophie är en karaktär som är väldigt svår att tycka om och sympatisera med. Jag förstår hennes frustration på allt "medkännande" och i princip nedlåtande attityd hon stöter på, men hon är så fast i sin vilja att inte vara ett offer att hon blir just det - ett offer.

De tekniska lösningarna som filmen presenterar är det som fascinerar mig mest, framförallt med diverse appar för smartphones som verkligen måste ha inneburit en smärre revolution i självständighet för personer med synnedsättning. Men det är något fel när jag som tittare främst bryr mig om de tekniska lösningarna och inte historien eller karaktärerna. 2 axelryckningar av 5 möjliga.

Om kvällens första film var något av en besvikelse levererade Violation (2020) något helt annat. Det var mycket länge sedan jag var på en film där folk reste sig upp och gick, troligen inte för att de tyckte den var dålig utan för att det blev för mycket för dem. Det respekterar jag, för det här är brutalitet på en annan nivå.

Miriam åker tillsammans med sin make till sin yngre syster Greta för att spendera en vecka i deras sommarhus. Det har uppenbart varit ett tufft år för Miriam och maken, Caleb, och paret står på randen till att gå skilda vägar. Miriam tyr sig till Gretas man, Dylan, och anförtror honom med hur hon känner inför allt. En natt, när Miriam somnat fram en lägereld, vaknar hon av att Dylan har sex med henne. Den samtyckeslösa handlingen blir starten på Miriams totala förfall och det enda hon kan tänka på är hämnd.

Jag har skrivit en del om rape-revenge-genren tidigare och ett stort problem med denna är att vi, sjukt nog, vant oss. Sexualiserat våld föder blodig hämnd som ger snabb katarsis åt karaktär och tittare. Gott så, men genren har i mångt om mycket förlorat det som en gång gjorde den chockerande. Visst finns det undantag, såsom Gaspar Noés Irreversible (2002), men i mångt om mycket känns det som genren stått och stampat sedan 80-talet. Jag kan givetvis ha fel i detta och det kanske finns en uppsjö bra exempel som jag inte hittat, men Violation tar ett grepp jag aldrig tidigare sett. Det är inte det sexuella våldet som skildras ingående utan hämnden. Det är inte tal om att skjuta en slemmig karaktär och gå vidare utan under betydande del av filmens speltid skildras istället den utsattas våld mot förövraren så pass ingående att det suger till i magen. Violation skildrar både bildligen och bokstavligen psykets och kroppens förgörelse. Det är som om Michael Haneke hade gett sig på genren.

Många av filmens scener är direkt plågsamma att se, men det som visas gör aldrig det av sensationslystnad utan av "nödvändighet". Miriams karaktär har genom filmens uppbrutna kronologi gjort en resa från offer till att bli den varg som återkommer i berättelsens kanske lite väl tilltagna "konstnärliga övergångar". Det är framförallt i dessa som filmen skvallrar om att det är en produktion av ett team utan så mycket erfarenhet. Samtidigt tror jag att bristen på erfarenhet gör att autenciteten blir desto mer drabbande. 

Det råder ingen tvekan om att Violation är en bra film, men den har sina skönhetsfläckar. Bland annat berörs egentligen aldrig det faktum att Miriam själv utför ett liknande övergrepp på sin man morgonen efter hon själv blivit utsatt för det. Just Calebs karaktär försvinner väldigt hastigt och jag hade personligen nog klippt om/ner vissa scener för tid och tempo. Jag kan dock lova dig att du inte sett något liknande tidigare. Ett varningens ord dock: Om jag någonsin skulle skriva "trigger warning" om en film så är det denna. Den går på djupet och träffar hårt om saker som inte är enkla att prata om. 4+ eländes, eländes, elände av 5 möjliga.

Ikväll avslutar jag TriArt Plays digitala paket och beger mig på resa till Japan, Kazakstan och USA.