Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Torsdag 29 aug 14:14

 


Regi: Kyle Patrick Alvarez, Gregg Arak, Jessica Yu (main directors)

Manus: Brian Yorkey (head writer, efter Jay Ashers bok)

Medverkande: Dylan Minnette, Grace Saif, Christian Navarro mfl.

Produktionsbolag: July Moon Productions/Paramount Television/Anonymous Content mfl.

År: 2019

Längd: cirka 780 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1837492/


Några månader efter att Clay lyckats få Tyler att ge upp sina planer på en skolskjutning är gänget av förklarliga skäl fortfarande riktigt skärrade. De hoppas att deras gemensamma ansträngningar ska hjälpa Tyler komma till bukt med alla sina problem. Samtidigt inträffar ett mord i staden. Bryce Walker, eleven som låg bakom många av de handlingar som ledde fram till allt dåligt som hänt på Liberty High, hittas ihjälslagen i hamnen. Men vem dödade honom? Alla verkar ha haft motiv. Spåren pekar mot Clay, men är det verkligen sanningen? Eller en del av sanningen? Eller ren lögn?


13 Reasons Why var i sin första säsong något tämligen unikt. Jag tror inte jag sett något som skapade en sådan debatt bland folk i min egen ålder förr och bara timingen att den kom samtidigt som meetoo-rörelsen tog sina första steg gjorde att den fick ett gigantiskt genomslag. Det var välfötjänt. Visst, den led i viss mån av samma problem som alla ungdomsserier gör (alla ser ut som modeller, även om du tillhör en utsatt socioekonomisk grupp har du en lyxlägenhet etc), men i grund och botten gjorde den första säsongen av Reasons något nytt i all sin råhet som den skildrade. Andra säsongen följde upp med ett mer eller mindre hafsigt rättegångsdrama som hade sin poänger och nu har alltså säsong 3 landat. Och nu kan det lika gärna vara slut för min del.


Från att ha gått en balansgång mellan att vara ställningstagande samtidigt som den försökt skildra karaktärerna som flerdimensionella personligheter börjar Reasons nu bara dra mer och mer mot en typiskt ungdomsserie 1a. Den unika röst som första säsongen hade finns bara i små detaljer i säsong 3 och framförallt faller säsongen på sin orimlighet. Säsong 1 - 3 ska ha inträffat under ett och samma år. Visst, rent kronologiskt får händelserna plats, men händelseförloppet känns alldeles för komprimerat. Jag hade kunnat bortse från detta om det inte vore för karaktärsutvecklingen.


Reasons tredje säsong slår nästan knut på sig själv för att visa att det finns orsaker (no pun intended) och skäl till allt ont som människor gör. Det är inte minst fallet med säsongens de facto huvudperson, Bryce Walker. Serien har byggt upp Walker som i princip ett monster i två säsonger och gör nu ett halvhjärtat försök att vi ska känna sympati med karaktären. Det funkar inte så bra. Även om han får en viss "personlig upprättelse" skulle denna i sådana fall behöva visas under en mycket längre tidsperiod (se det komprimerade händelseförloppet) och med fler hållpunkter på vägen. När dessutom en annan antagonist, Montgomery de la Cruz, motivation till sina handlingar sopas under mattan så fort man bara kan rimmar Walkers utveckling extra illa. Men, ja, i den oundvikliga säsong 4 får vi säkert reda på att de la Cruz fick äta spik till frukost som barn eller något...


Seriens enda större nytillskott är Grace Saif i rollen som Ani, Clays nya bästa vän och boendes tillsammans med familjen Walker då hennes mamma fungerar som sköterska åt familjens patriark. Saif själv gör ett bra jobb, men karaktären är så inkonsekvent skriven att jag mest vill skaka henne och fråga vad som är fel.


Reasons tredje säsong ligger mer åt Riverdale (2017) än sina rötter. Några halvhjärtade försök att utforska viktiga frågor gör serien mest till en gäspning. Den är inte värdelös dock. Som ungdomsdrama fungerar den fortfarande över snittet, men vi behöver inte fler generiska ungdomsdramer.


Betyg: 2+ låt den bara dö nu av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Söndag 25 aug 14:15

 


Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie mfl.

Produktionsbolag: Bona Film Group/Heyday Films/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 161 min

Land: USA/Storbritannien/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7131622/

 

Rick Dalton är en westernskådis på dekis som spenderar merparten av sina dagar tillsammans med sin assistent och tillika stuntman, Cliff Booth. Under 1960-talet sista år försöker Dalton hitta sitt fotfäste igen samtidigt som både Hollywood och landet i sig är i en våg av förändring. Och mitt i alltihop flyttar en viss Roman Polanski in i grannhuset tillsammans med sin fru Sharon Tate...

 

Tarantinos nionde film (hans egen numrering, så jag ska inte bråka med den) är ett porträtt av en av brytpunkterna i Hollywoods historia. Det lika tumultartade som förändringsbenägna 1960-talsidealet är på väg ut och nya skuggor lurar bakom varje hörn. Att Tarantino kan sin filmhistoria visste vi sedan innan, inte minst eftersom elaka tungor säger att han stjäl sina filmer från obskyra äldre diton, men Once Upon A Time... kan vara hans mest referensspäckade film hitintills. Det är namn, platser, musik och filmer som skymtar förbi under de närmre tre timmarna vi får följa Rick, men det är aldrig frågan om "referensstapling" - det vill säga när man övertydligt pekar på något och indirekt säger till publiken: "Ser ni? SER NI? SE!". Visst finns här referenser som alla som inte levt under en sten hela sitt liv plockar upp direkt, men jag tror ändå att du bör vara åtminstone ganska allmänbildad inom lite äldre film för att få ut mest av Once Upon A Time...

 


Att Tarantino kan regissera skådespelare är inte heller det någon nyhet och Once Upon A Time... är full med bra rollprestationer. Kombon DiCaprio och Pitt har en väldigt fin kemi tillsammans men det är framförallt den förra som spelar skjortan av samtliga inblandade. Ny Oscarsnominering inkasseras i januari. Även Margot Robbie går från klarhet till klarhet. Robbie avfärdades tidigt i sin karriär som "just another pretty face", men hon blir bättre i varje roll jag ser henne i. I Once Upon A Time... är hon lysande som den storögda och varma Sharon Tate.

 

För den som har lite koll på nutidshistoria så vet ni vad som händer på slutet... fast ändå inte. Ja, Mansons familj är med även här, men Tarantinos lösning är så briljant och oväntad att även om jag skriver att du inte kommer vänta dig slutscenerna kommer de slå dig som ett bowlingklot i skrevet. Det gör också filmens väldigt långsamma partier värdefulla... till en gräns.

 

Tarantino har sedan det tidiga 2000-talet gjort konsekvent längre filmer. Jag tänker inte sitta och räkna minuter i varje produktion han gjort, men undantaget Death Proof (2007) har alla hans filmer sedan 2004 varit över 150 minuter (återigen, med mannens egen numrering som räknar Kill Bill (2003) som en film, inte två) långa. Man hade utan problem kunnat klippa bort en halvtimme av Once Upon A Time... och fått den att flyta bättre. Framförallt är det väldigt många scener där karaktärer kör genom L.A utan någon dialog, mest för att Tarantino ska visa landmärken och spela musik. En eller två sådana scener hade varit helt på sin plats, men när de återkommer hela tiden blir de till sist ganska tröttsamma. 

 

Once Upon A Time... kan vara den mest Tarantino-aktiga film som Tarantino gjort. Den landar inte bland hans bästa eller sämsta. Om någon hade undrat över Tarantinos stilistiska drag hade jag visat dem den här filmen. Fast även en "medelmåttig" film med Tarantinos höga standard ligger skyhögt över det mesta du kan se. Rekommenderas för Tarantino-fans och filmnördar, kan bli lite väl långsam för andra. Se och avgör!

 

Betyg: 4 attackhundar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 21 aug 11:51

 

Regi:  Joe Penhall & David Fincher (creator/showrunner)

Manus: John Douglas & Mark Olshaker (head writers, baserat på deras bok)

Medverkande: Jonathan Groff, Holt McCallany, Hannah Gross mfl.

Produktionsbolag: Denver and Delilah Productions/Netflix/Panic Pictures

År: 2019

Längd:  cirka 480 min (8 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt5290382/

 

Efter händelserna i första säsongen av Mindhunter är FBI:s beteendevetarenhet under stor press från både yttre och inre krafter. Holden har helt gått in i väggen och är intagen på en klinik i Los Angeles och Bills äktenskap knakar i fogarna. Samtidigt går arbetet på enheten vidare och när Atlanta drabbas av barnmord på barnmord kallas agenterna in för att profilera gärningspersonen.

 

Mindhunter kom som en frisk fläkt från ingenstans 2017. Det var en serie om gärningsmannapsykologi långt bortom det vanliga tugget som man såg vecka in och vecka ut i olika serier. En bidragande faktor till detta var verklighetsbasen som den byggde på. Joe Penhall och David Fincher går vidare i samma nedtonade och avskalade stil också i säsong 2, även om det här är mer av en polisprocedural än förra gången det begav sig. Det är också i detta som säsongen tappar en smula i jämförelse med den första.

 

Mindhunters första säsong byggde väldigt mycket på obehagliga samtal mellan utredarna och redan dömda mördare. Det var en masterclass i skådespel och spänningsbyggande med små medel. Säsong 2 är mer visuellt särpräglad än sin föregångare och detta är på gott och ont. Det liknar mer en traditionell polisserie, vilket aldrig var Mindhunters storhet, men å andra sidan blir det en ny utveckling och ett mer praktiskt orienterat resultat än säsong 1:s teoretiska. Det är nog en fråga om enkel smak det här och jag personligen föredrog den mer nedtonad, lågmälda varianten.

 

Vad jag än tycker om ovanstående är Mindhunters andra säsong fortfarande något av det bästa du kan se i genren. Skådespelet är åter i topp och manuset är starkt. Den finns dock en eller två bihandlingar som skulle mått bättre av att få utvecklas lite mer. Den första säsongens längd på tio avsnitt hade varit perfekt istället för den två avsnitt kortare andra säsongen. Avslutningen kommer lite hastigt och det finns så mycket mer att utforska här som bara lämnas därhän. Mindhunter är trots min kritik ett måste för genrefans. Nu hoppas jag verkligen inte att det går två år tills vi får se nästa säsong!

 

Betyg: 4+ icke glada barnasinnen kvar av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 19 aug 20:53

 


Regi: Gustav Möller

Manus: Gustav Möller & Emil Nygaard Albertsen

Medverkande: Jakob Cedergren, Jessica Dinnage, Omar Shargawi mfl.

Produktionsbolag: Nordisk Film Production/Det Danske Filminstitut/New Danish Screen mfl.

År: 2018

Längd: 85 min

Land: Danmark

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt6742252/

 

Asger Holm är satt på administrativ tjänst som larmoperatör medan han undersöks för ett tjänstefel. Han hatar sitt jobb och tycker dagarna mest är en nedräkning till den rättegång han ska upp i. Allt detta ändras när han tar emot ett samtal från Iben, en kvinna som blivit kidnappad av sin exmake. Asger får en natts skräck han sent kommer glömma.

 

Danmark, Danmark, Danmark, varför är ni så satans bra på film? Vårt lilla grannland springer som vanligt cirklar kring svensk produktion och Den skyldige är bara ytterligare ett exempel på detta. Nu är ju danskarna väldigt duktiga på att plocka talanger från sina nordiska grannländer också och med Gustav Möller har man hittat ännu en svensk regissör och manusförfattare som man sett visheten att satsa på.

 

Möllers regi är rent magisk. Den skyldige är de små medlens film. Den utspelar sig helt och hållet på en plats och i enbart två rum. Den har egentligen bara Jakob Cedergren som skådespelare medan resterande poliser på plats mest fungerar som place holders för att föra handlingen framåt. Resterande skådespel är röstskådespel från i huvudsak de telefonsamtal som Asger gör. Att den huvudsakliga handlingen är relegerad till just telefonsamtal gör att vi som tittare fyller i vad som egentligen händer på ett närmast litterärt vis och som vi alla vet är våra egna hjärnor alltid det som kan skapa de värsta scenerna och monstren. Din fantasi är ondskefull i en film som Den skyldige.

 

Jag är full av beundran i hur man kan bygga upp spänning och stämning i kammarspel i allmänhet och Den skyldige läggs med all rätta till den listan. Cedergrens små skiftningar i hållning, humör och intesitet gör Asger till en karaktär som på 85 minuters speltid har i princip en full karaktärscykel från odräglig översittartuffing till en katharsis som lämnar slutet något öppet. Mycket bra. Att man dessutom har en av de mest drabbande twists jag troligen sett i någon (!) thriller/kriminalare är bara kronan på verket.

 

Den skyldige är ännu en fjäder i hatten för Nordens bästa filmland. Sverige har mycket, mycket att lära om hur man släpper fram talanger som Möller och liknande. Fullkomligt lysande!

 

Betyg: 5 magsugare till twists av 5 möjliga

 

Av Ulf - Torsdag 15 aug 23:30

 

Regi: André Øvredal

Manus: Dan Hageman/Kevin Hageman/Guillermo Del Toro

Medverkande: Zoe Margaret Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush mfl.

Produktionsbolag: 1212 Entertaiment/Entertainment One/CBS Films mfl.

År: 2019

Längd: 111 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt3387520/

 

Det är Halloween 1968 när de tre tonåringarna Stella, Auggie och Chuck tänker ta med deras nya bekantskap (och räddare från det lokala mobbargänget) Ramón till ortens hemsökta hus. Enligt legenden bodde det en flicka som hade ihjäl några av bygdens barn med sina spökhistorier innan hon själv hängde sig. Bara en legend, eller hur? När gänget hittar en bok som sägs ha tillhört flickan börjar dock märkliga saker ske. Boken tycks skriva sig självt... med ungdomarna som huvudpersoner.

 

Alvin Schwartz bokserie Scary Stories To Tell In The Dark (1981 - 1991) är klassiker inom skräckgenren för ungdomar. De var alltid utlånade på det lokala biblioteket och jag kan ha befriat dem från ett skolbibliotek och glömt lämna tillbaka dem en gång i tiden. Starkt influerade av vandringssägner och moderna myter är Schwartz berörde Schwartz historier tidsandan samtidigt som de var tidlösa. Hur fungerar då den efterlängtade filmatiseringen? Faktiskt över all förväntan!

 

André Øvredal slog igenom med Trolljägaren (2010) och blev Norges främsta genrefilmsexport på köpet. Øvredal är som alltid en mycket skicklig regissör som producenterna tycks ha gett ganska fria händer. Det här är nämligen ganska magstarka historier för att vara riktade till ungdomar. I USA går filmen upp med en åldersgräns på 13 år, men det finns inte en suck att den svenska censuren skulle sträcka sig till 11 här. Øvredals storhet ligger framförallt i uppbyggnad och suggestion. Filmen har en väl tilltagen speltid för en skräckfilm inom ungdomsfacket och Øvredal använder denna till att bygga upp karaktärer men framförallt att låta skräckscenerna ta den tid de behöver.

 

Skådespelarna sköter sig, men ingen sticker direkt ut, möjligen med undantag för Zoe Margaret Colletti i huvudrollen Stella. Några mer eller mindre kända birollskådespelare skymtar förbi här och där, men framförallt handlar Scary Stories To Tell In The Dark om manus och regi. Øvredal är som sagt i toppform och Guillermo Del Toro håller tack och lov låg profil i den här produktionen. Man kan se hans influenser i vissa delar av monsterdesignen, men annars låter han Øvredal köra sitt eget race och tack för det.

 

Jag hade riktigt kul med Scary Stories To Tell In The Dark och hoppas på att den uppföljare som slutet lämnar öppet för kommer förr snarare än senare. En antologifilm som inte är en antologifilm. Rekommenderas!

 

Betyg: 4 gåshudsknoppar av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Torsdag 8 aug 22:28

 

 

Regi: David Yarovesky

Manus: Brian & Mark Gunn

Medverkande: Elizabeth Banks, David Denman, Jackson A. Dunn mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures/The H Collective/Troll Court Entertainment

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7752126/

 

När det ofrivilligt barnlösa paret Breyer hittar ett spädbarn i en kapsel som kraschlandat i skogen bestämmer de sig för adoptera pojken. Visserligen förstår de från första början att han inte är från Kansas direkt, men med en kärleksfull uppfostran ska det väl inte vara några problem? Pojken, Brandon, lever ett ganska normalt liv tills det puberteten kickar in. Det blir värre än hår på nya ställen och målbrott om vi säger så...

 

Det finns något väldigt tilltalande med grundidén bakom att ta ursprungshistorien från en superhjälte och inte bara ändra om detaljer utan helt och hållet vrida den på huvudet. För er som inte levt under en sten de senaste hundra åren är detta givetvis en variant på Supermans ursprung, ända ner till en familjegård i Kansas. Där tar dock likheterna stopp. Brightburn gör vår "superhjälte" till en superskurk i vardande och även om det är lite hit or miss är det mestadels det förstnämnda.

 

Den som läser bloggen vet att jag har allvarliga problem med Elizabeth Banks som skådis. I Brightburn är hon hör och häpna helt okej, troligen för att hon får spela något annat än "den roliga tjejen som inte riktigt klarar av att vara rolig och bara blir pinsam". I övrigt är filmen ganska okej skådespelad, men inte något att skriva hem om i det avseendet. Bäst är unge Jackson A. Dunn i rollen som Brandon, men det är inte för skådespelet man ser Brightburn.


Det är framförallt i ett avseende som filmen höjer sig flera snäpp över flertalet action/skräckfilmer - specialeffekterna. Brandons bärsärkargång skildras med varje bloddrypande detalj och vem som än står bakom effekterna har gjort ett fantastiskt jäkla jobb med att få saker att se äckliga ut. Här finns flertalet effekter som jag inte kan påminna mig om att jag sett tidigare, utförda med en utsökt blandning mellan CG och traditionella praktiska bravader.

 

Jag brukar klaga på att filmer i regel är för långa, men jag hade gärna sett att Brightburn hade varit 25 minuter längre och gett Brandon mer karaktärsdjup. Det blir lite för lite av den varan innan hans "förändring", vilket gör filmen en otjänst. Trots detta är Brightburn en glad och bloddrypande överraskning för dig som vill se en lite annan take på alla superhjältefilmer som översvämmar marknaden. Good show!

 

Betyg: 4- piercade ögonglober av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 6 aug 17:57

 


Regi: Robert Hiltzik

Manus: Robert Hiltzik

Medverkande: Felissa Rose, Jonathan Tiersten, Karen Fields mfl.

Produktionsbolag: American Eagle Films

År: 1983

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt0086320/

 

Den extremt blyga Angela är traumatiserad över en olycka där hennes far och bror omkom. I ett försök att bryta hennes blyghet skickar hennes faster henne till ett sommarläger tillsammans med kusinen Ricky. Det är ju inte alls ett exempel på katastrof att kasta en socialfobiker till vargarna på ett sommarläger. Än jobbigare blir det när folk i lägret börjar dö på de mest märkliga vis.

 

Avdelning "film man inte hade kunnat göra 2019 1A". Sleepaway Camp är kanske inte den mest blodiga slashern som 80-talet bjöd på och knappast den mest originella. Vad den däremot har är ett extremt obehag i sitt totalt ignorerande av en av slashergenrens "regler" - barn ska inte dö. Oh holy hell vad Sleepaway Camp bryter mot den regeln!

 

Sommarlägret som ungarna hänger på verkar ha allt från sjuåringar upp till 18 - 19-åringar i en enda salig blandning och givetvis uppstår det konflikter mellan åldersgrupperna. Det kanske mest talande är den jobbiga sexuella underton som ligger i hur en aning för gamla pojkar tittar på en aning för unga flickor och pratar om dem. Överhuvudtaget är en undertryckt sexualitet ett huvudtema i filmen, men till skillnad från många andra slasherfilmer är Sleepaway Camp inte särskilt explicit i den regelrätta skildringen av den samma. Mestadels är det ungdomskärlek med allt vad det innebär med problem och ångest. Jag är väldigt tacksam att de inte drog det längre än så!

 

Det som funkar allra bäst med Sleepaway Camp är hur vissa av karaktärerna är skrivna. Både Angela och Ricky agerar som ungar skulle göra och det känns som Robert Hilznik (manus och regi) lagt ner lite jobb på deras förhållande till varandra. Sen är det de vuxna karaktärerna bara. Jag har, hands down, sällan sett ett sådant överspel av nästan samtliga vuxna skådespelare i en film! Det är på gränsen att jag började tro att det var ett medvetet stildrag. Barnskådespelarna är i regel rätt okej (med vissa lysande undantag), men de vuxna, i synnerhet Desiree Gould i rollen som Rickys mor, Martha, är så usel att filmen är sevärd bara för det faktumet! Hon har till och med teaterviskningar för sig själv. Det är underbart uselt!

 

Sleepaway Camp är kitsch gjort på rätt sätt. Den försökte inte vara något annat och slutscenen är en klassiker inom genren. Det är tyvärr svårt att få tag i en oklippt version och den klippta är väldigt, väldigt tam. DVD-versionen från 2014 ska enligt rapporter vara oklippt, så kolla in den!

 

Mest schlockiga scenen: Alla scener med karaktären Judy, den stereotypa 80-talsbitchen med alla de rätta modetipsen.

Av Ulf - Lördag 3 aug 18:19

 


Regi: Michael Dougherty

Manus: Michael Dougherty & Zach Shields

Medverkande: Kyle Chandler, Vera Farmiga, Millie Bobby Brown mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Legendary Entertaiment/Wanda Qingdao Studios

År: 2019

Längd: 132 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt3741700/

 

Familjen Russells verklighet förändrades för alltid när de förlorade sin son under Godzillas attack mot San Francisco. Fem år senare har pappa Mark helt gått upp i sin karriär som viltfotograf och lämnat resterande familjen, hustrun Emma och dottern Madison, hemmavid. Eller nåja, hemmavid och hemmavid. Emma arbetar för Monarch, det kontrollorgan som inrättats för att leta reda på och utvärdera om titanerna är ett hot mot mänskligheten. Jag tror vi kan svara ja på den frågan.

 

Alltså... jag vet inte var jag ska börja. När en film är så usel att den lämnar mig mållös är det riktigt illa. Ni som läser bloggen vet att jag älskar kitsch och löjliga monsterfilmer, men de måste vara gjorda med charm och finess. Godzilla II kan vara den mest charmlösa film jag sett på flera år. Fotot är fyra nyanser av brunt och 50 av grått,  Michael Dougherty har omgett sig med duktiga skådespelare som han formligen mal ner i sin brist på skådespelarregi och den är så förbannat lång!

 

Det här är den tredje filmen i Legendary Entertainments MonsterVerse där Godzilla (2014) stod som första film och Kong: Skull Island (2017) var nummer två. Jag tillhörde dem som gillade Skull Island då den var ett bra matinéäventyr som inte tog sig själv på så stort allvar hela tiden. Om Legendary hade kommit på ett sätt att göra djungeln gråbrun hade de säkert gjort det för jäklar vad man har längtat efter att leka med den färgpaletten igen! Godzilla II, filmen där färgsprakande monster skulle banka skiten ur varandra, blir mest en soppa av murrighet. Nåväl, när monstren väl får slåss är det faktiskt inte så pjåkigt, även om de behöver en fotograf utan allvarliga skakningsproblem. Men sen är det allt det där runtomkring... 

 

Karaktärerna kan vara de sämst skrivna jag sett inte bara i år utan det senaste decenniet i en blockbusterrulle. Mark (Kyle Chandler) och Emma (Vera Farmiga) är dels världens dummaste ursäkter till smarta vetenskapspersoner och dels kanske de sämsta föräldrarna någonsin. Det finns till och med en scen där en mindre biroll till sist bara säger: "If I had you as parents, I'd run away from home too!". Tack! Du tog orden ur mun på mig! Vi har också en felregisserad Millie Bobby Brown i rollen som Madison och en hel uppsjö fina skådespelare som blir parodier av sig själva i den usla regin.

 

Ett manus till en monsterfilm behöver inte vara komplicerat. Det är bättre om det inte är det. Låt monstren slåss och håll käften! Istället tvingas vi genomlida vad jag antar ska vara trovärdiga mänskliga förhållanden, men som får mig mest att ifrågasätta om manuset skrevs av androider som försöker lära sig om känslor. Det enda som räddar den här filmen från en nolla i betyg är tidigare nämnda monsterfajter och att designen på vissa av de samma är riktigt bra. Årets dummaste film med råge.

 

Betyg: 1 Gooooooooojiiiiira av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se