Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Söndag 16 sept 17:16

 


Regi: Scott Buck(show runner)

Manus: Scott Buck/Gil Kane/Roy Thomas (head writers)

Medverkande: Finn Jones/Jessica Henwick/Jessica Stroup mfl.

Produktionsbolag: ABC Television Studio/Netflix/Marvel Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3322310/

 

Danny Rand har med sitt löfte till Matt Murdock blivit stadens och framförallt Chinatowns beskyddare. Det är ett till synes lyckligt och enkelt liv som Danny skaffat sig tillsammans med sin fickvän Colleen, men säg den lycka som varar. Danny har problem med att kontrollera sina krafter och när ett blossande krig mellan tiraderna håller på att antändas dyker någon från Dannys förlutna upp, fast besluten att hämnas en oförrätt.

 

Första säsongen av Iron Fist hade sina stunder, men det var den klart svagaste Marvel-serien på Netflix. Den hittade aldrig rätt ton och bestod till stor del av dåligt koreograferade fightingscener blandat med snack i styrelserum. Jag verkar vara bland de få som gillade castingen av Finn Jones i huvudrollen, men vad jag inte kunde förlika mig mig med var hur gnällig hans karaktär var skriven. Dessutom märktes det med all tydlighet att Jones inte hade någon kampsportsbakgrund överhuvudtaget, vilket gör det svårt att ta sig igenom avancerade rörelsemönster utan att det ser krystat ut. Säsong 2 är en gruvlig revansch på allt det där.

 

Finn Jones har uppenbart hårdtränat den mix av wushu och vilka kampsystem som ser coola ut i kombination med detta. Det märks framförallt i hans scener tillsammans med Jessica Henwick (Colleen) som är en klassiskt skolad wushuutövare. Berättandet är mycket tajtare och Netflix har äntligen dragit ner säsongen till tio avsnitt istället för de sedvanliga 13. Resultatet blir en säsong som inte innehåller de många och långa transportsträckor som den första hade. Säsongen har också en tydligt definierad bad guy och vad Danny har för koppling till denna. Överhuvudtaget funkar allt bättre helt enkelt.

 

Den andra säsongen av killen med järnnäven är en riktigt stor överraskning. För er (liksom jag) som funderade på att låta serien vara efter den träiga första säsongen - ge den en ny chans. Iron Fist toppar för övrigt Rotten Tomatoes lista på serier som gjort störst förbättring mellan säsong ett och två. Jag är beredd att hålla med.

 

Betyg: 4 glödande nävar av 5 möjliga

 

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 12 sept 20:27

 


Saxat från 6/1 - 2014

 

Regi: Kimberly Peirce

Manus: Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa (baserat på Stephen Kings roman)

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde mfl.

Produktionsbolag: Misher Films

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1939659/

 

Carrie White är skolans mest utstötta elev, mycket tack vare hennes blyghet och de idéer hennes strängt religiösa mor tutat i henne. När Carrie får sin första menstruation tror hon att hon håller på att förblöda. När de andra flickorna i skolan retar henne för detta väcks något djupt inom Carrie - något som kommer färga skolbalen röd...

 

Carrie är först ut i den våg av remakes av filmatiseringar baserade på Stephen Kings böcker vi har att vänta oss. Om vi ska vara ärliga så håller många filmversioner av klassiska King-romaner mycket låg klass. Problemet är bara att detta inte gäller Carrie. Brian De Palmas version av historien från 1976 tillhör fortfarande en av de bästa King-filmatiseringarna och när vi redan hade en "remake" i The Rage: Carrie 2 (1999) och en tv-film från 2002 undrar jag om en version till var en så bra idé? 

 

Det hade kunnat bli något annorlunda. Nämnda tv-film gör en ansats till att följa romanens struktur på ett mer troget sätt och jag skulle helst sett att Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa fortsatte detta i sin version av romanen. Men, ja, i grund och botten är det här samma historia och om man bortser från tidigare versioner funkar den ändå rätt okej.

 

Det jag var mest spänd på var hur Chloë Grace Moretz, mest känd som den stentuffa Hit-Girl i Kick-Ass (2010) med efterföljare, skulle tackla rollen som Carrie. Rollen ligger väldigt långt ifrån vad jag sett henne i innan och hon gör den helt okej. Hon är ingen Sissy Spacek (1976 års version), men hon gör absolut inte bort sig på något vis. Framförallt är det första gången som Carrie faktiskt spelas av en tonåring och inte en skådespelerska med ålder 20+. Problemet med Mortez tolkning är att hon inte riktigt har samma kemi med Julianne Moore (Carries bindgalna mor) som Spacek hade med den fantastiska Piper Laurie.

 

Som ni märker är det nästan omöjligt att bortse från tidigare versioner trots allt. Även om jag kan se filmen som en egen helhet blir det oundvikligen jämförelser när man kommer ner på detaljnivå. Det som verkligen skiljer originalversionen med denna är dock regin. De Palma har ett öga för framförallt stämningsskapande som Kimberly Peirce inte bemästrat än. Det enda som Carrie år 2013 gör bättre än versionen från 1976 blir logiskt nog effekterna. Se De Palmas version istället.

 

Betyg: 2+ och Tommys öde är fortfarande löjligt av 5 möjliga

Boken eller filmen?: Boken

 

Sammanfattning, Carrie:

 


1. Carrie (1976) - 4+/5

2. Carrie (1974, bok) - 4/5

3. Carrie (2013) - 2+/5

4. Carrie (2002) - 2+/5

 

Tiebreaker: Produktionsvärdena i 2013 års version är bättre än de i 2002 års dito.

Poängen går till: Filmen - Boken: 1-0

 

ANNONS
Av Ulf - Söndag 9 sept 11:45

 

Regi: Spike Lee

Manus: Charlie Wachtel/David Rabinowitz/Kevin Willmott/Spike Lee (baserat på Ron Stallworths bok)

Medverkande: John David Washington, Adam Driver, Laura Harrier mfl.

Produktionsbolag: 40 Acres & A Mule Filmworks/Blumhouse Productions/Legendary Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7349662/

 

Ron Stallworth, Colorado Springs förste svarte polis, visar sig har långt större ambitioner än att vara en galjonsfigur i arkivrummet. När han får chansen att arbeta tillsammans med underrättelseroteln ringer han upp den lokala Ku Klux Klan-representanten och förvånas över hur lätt det är att lura lakanentusiasterna. Detta föder idén att infiltrera klanen. Det är bara ett problem, Ron måste ha någon som spelar honom. Valet faller på hans kollega, och tillika juden, Flip. Två högst osannolika aspirerande medlemmar, som egentligen är en och samma fiktiva karaktär, börjar sitt arbete med att kartlägga Colorado Springs rasistiska undersida.

 

Jag hade turen att se Spike Lees absoluta bästa filmer som det första jag såg av hans arbete. Det gjorde att jag alltid hållit Lee väldigt högt som regissör, men om vi ska vara ärliga har det gått många år mellan hans stunder av briljans. Den senaste film jag såg av honom som verkligen grep tag i mig var den tragiskt underskattade Summer Of Sam (1999). Fram tills nu det vill säga. BlacKkKlansman är inte bara Spike Lees bästa film sedan genombrottet med Do The Right Thing (1989) utan även den bästa film jag sett så här långt 2018.

 

Eftersom jag har en förkärlek för kriminaldokumentärer kände jag till Ron Stallworth sedan innan och Lee har hittat den perfekte skådespelaren att porträttera honom i John David Washington - en skådespelare jag inte alls hade koll på sedan tidigare. Washington lyckas hela tiden hitta rätt ton mellan allvar och humor och hans kemi med Adam Driver (Flip) är fantastiskt. Det är för övrigt otroligt kul att se Adam Driver få spela en riktig roll igen istället för gnällspiken Kylo Ren. Även birollslistan är imponerande, med Topher Grace som David Duke som största höjdpunkt.

 

Lee lyckas verkligen skildra en intressant tid i amerikansk historia, lite efter Black Panther-rörelsen hade haft sin storhetsperiod men fortfarande med USA i Vietnam. Det stannar dock inte vid detta utan epilogen (som jag inte ska spoila) hamrar verkligen in budskapet - vi må ha kommit långt sedan lynchningarna, men det är fortfarande en lång väg kvar. Det som gör BlacKkKlansman till något utöver det vanliga är dock att den har element av allt och den lyckas med allt den företar sig. Du kan se filmen som en kriminalare, en komedi där skrattet fastnar i halsen, en historielektion och på många fler sätt, men kontentan är att Lee bygger en levande värld i sin film som inte känns för navelskådande utan försöker se den stora bilden. Och som han lyckas! Med typisk Lee-stilism i klippning och scenuppbyggnad är BlacKkKlansman något av det bästa jag sett inte bara i år utan de senaste åren. Jag kan inte nog berömma den här filmen och tycker att just du ska gå och se den. Jag kommer se om den på duk igen. Lita på det.

 

Betyg: 5 perfect Spike Lee-joints av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 8 sept 17:30

 


Regi: Ali Abbasi

Manus: Ali Abbasi/Isabella Eklöf/John Ajvide Lindqvist (efter Lindqvists novell)

Medverkande: Eva Melander, Eero Milonoff, Viktor Åkerblom mfl.

Produktionsbolag: Meta Spark & Kärnfilm

År: 2018

Längd: 101 min

Land: Sverige/Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5501104/

 

Tullarbetaren Tina har en märklig förmåga att till synes kunna lukta sig till vem som gör sig skyldig till smuggling av både det ena och det andra. Med sitt säregna utseende, som hon fått förklarat för sig beror på ett kromosomfel, lever hon annars ett tillbakadraget och ensamt liv ute i skogen med sin inneboende odugling till pojkvän, Roland. När Tina träffar på någon som ser likadan ut som henne, Vero, ändras allt. Men Vero vet mer om vad både han och Tina egentligen är...

 

Om man nämner John Ajvide Lindqvist för mig är det som att sätta igång en kran. Jag vill veta allt om vad folk tyckte om än den ena och än den andra boken. Till sist brukar folk tröttna, men jag vidhåller att Lindqvist är en av våra främsta författare nu verkande. Precis som en annan skräckfavorit, Stephen King, lyckas Lindqvist alltid fånga det lilla samhället och/eller det lilla i samhället. Fantastiska saker sätts mot en vardagslunk vilket gör hans berättelser till lika skickliga gällande vardagsrealism som de mer fantasieggande elementen. Kombinationen gör att allting känns mer och det är något av det finaste en författare kan göra.

 

Med filmatiseringen av Gräns (publicerad i den ypperliga novellsamlingen Pappersväggar, 2015) har kombinationen mellan Lindqvists berättelse och regissören Ali Abbasis nu utvecklade öga för detaljer blivit något riktigt speciellt. Jag har tidigare recenserat Abbasis Shelley (2016) och var inte särskilt imponerad. Abbasi har dock kommit riktigt långt från sin pastisch på Rosemary's Baby (1968) och har tillsammans med Ajvide och Isabella Eklöf skapat en lika delar vacker som hemsk filmupplevelse.

 

Styrkan i Gräns är att den gör det mesta riktigt bra. Fotot av de svenska urskogarna är riktigt snyggt, men det som säljer hela filmen är skådespelarinsatserna från Eva Melander och Eero Milonoff. Framförallt Milonoff framstår som nästan som ett väsen i sin roll. Hans naturliga brytning (?) gör också att han låter tillräckligt annorlunda för att ge rollen ytterligare en dimension. Med tanke på att makeup från svenska produktioner gått bra på Oscarsgalorna de senaste åren är det inte heller helt omöjligt att teamet här kniper en nominering för de fantastiska proteserna. De är, precis som Milonoffs brytning, tillräckligt annorlunda för att signalera någonting "annat" samtidigt som de inte går till överdrift.

 

Gräns är en mycket bra svensk film och något jag rekommenderar för alla som gillar svensk folktro och Lindqvists texter. Det enda lilla jag har att invända mot den är att man gärna kunde kortat den cirka tio minuter för att få ett bättre flyt. Det är dock ingen anledning till att inte se den här filmen.

 

Betyg: 4+ sexscener som får tanter att skruva på sig i biostolen av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 5 sept 19:59


Regi: Justin Daly

Manus: Justin Daly

Medverkande: James McCaffrey, Ebon Moss-Bachrach, Robert Forster mfl.

Produktionsbolag: Deerjen Films & Federal Pictures

År: 2018

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2619512/

 

Vic och Max drömmer om att göra karriär i Hollywood som manusförfattare/regissör och producent. Deras debutfilm, The Night Of The Fire, visar sig dock vara svår att hitta finansiärer till. När Vic träffar filmstjärnan Douglas Brown slutar mötet med att Brown är väldigt otrevlig. Vic spetsar hans drink med något och Brown rumlar in på absolut fel toalett vid absolut fel tidpunkt. Säkerhetskameran på klubben fångar något som kan förstöra Brown karriär... eller kanske fungera som utpressningsmaterial för två desperata filmmakare.

 

Justin Dalys förstlingsverk (skriv vad du känner till antar jag) visar på ett skarpt öga för skådespelarregi och scenuppbyggnad, men tyvärr också på betydande brister i manusskrivandet. Det uppstår snabbt en typ av genreförvirring där Daly lägger upp så uppenbara poänger för svart humor som han inte utnyttjar sig av. Som thriller är det här en högst medelmåttig film, men med bara några små tweaks här och där hade det kunnat bli en svart komedi som hade golvat mig.

 

The Big Take är full av bra idéer, men känns lite som två olika filmer. Runt timmesstrecket får en tidigare bikaraktär plötsligt en mycket viktigare roll och kastar om hela dynamiken. Om karaktären hade haft någon regelrätt motivation till agerandet hade jag varit helt okej med det, men det här skiftandet av fokus kommer verkligen från ingenstans alls.

 

Skådespelarmässigt lyckas Daly hålla ihop trupperna bra. Här finns kanske ingen som sticker ut med sin prestation, men allt som har Robert Forster i sig som surmulen snut är sevärt bara för den sakens skull. Med ett punk, ska och oi-soundtrack från genrernas guldera är även ljudspåret ett stort plus. Till syvende och sist lovar Daly mycket med sin debut och med rätt backup kan han säkert göra riktigt bra filmer. Den här är sisådär.

 

Betyg: 2+ ska-dansande ukrainskor av 5 möjliga


Av Ulf - Lördag 1 sept 18:06

 


Regi: Owen Egerton

Manus: Owen Egerton

Medverkande: Robbie Kay, Seychelle Gabriel, Jacob Batalon mfl.

Produktionsbolag: Rooster Teeth Productions

År: 2018

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7208564/

 

Dax flydde till skräckfilmens värld när hans mor mördades av en förrymd mentalpatient som dessutom var en av hans fars klienter. Nu tonåring, och mer besatt av skräckfilm än någonsin, ser Dax och hans vänner Krill och Sam fram emot det största skräckkonventet någonsin - Blood Fest. Vad varken de eller någon annan vet är att arrangörerna vill ta saker till en verkligare, mer bloddrypande nivå än till och med Comic Cons kösystem...

 

Blood Fest berättar egentligen allt du behöver veta med sin titel. Det här är ogenerad slasher med lika många tonåriga idioter som liter fejkblod. Med andra ord är det fantastiskt underhållande och påminner om en svunnen tid då slashern var bland de mest procentuellt sett mest inkomstbringande genrerna. Där Summer Of 84 (2018) mest kändes som en cynisk cash grab för att krama ur några dollar från vurmen för 80-talsnostalgi tar Blood Fest istället sitt avstamp i att försöka vara en slags Scream (1996) för 2010-talet. Den är inte lika välskriven, välspelad eller regisserad, men leker precis som sin inspirationskälla med genrekonventioner och regler. Gott så.

 

Skådespelarmässigt är det vad man kan förvänta sig. Blood Fest har trots allt lyckats få med ett gäng semi-kända skådespelare i exempelvis Seychelle Gabriel (Falling Skies) och Robbie Kay (Once Upon A Time) i huvudrollerna. Som förväntat är det dock inte djupare karaktärsporträtt det bjuds på utan karaktärerna är mer som spelpjäser för att flyttas till en ny slasherscen. Det är med andra ord precis som vanligt med genren!

 

Blood Fest är helt enkelt en ball rulle. Den hade gärna kunnat få spruta på lite mer rödfärg för min smak, men om ni vill ha hjärndöd underhållning som trots allt faktiskt underhåller kan ni välja betydligt sämre filmer än den här.

 

Betyg: 3+ not the clowns! av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 28 aug 17:52

 

Regi: François Simard/Anouk Whissell/Yoann-Karl Whissell

Manus: Matt Leslie & Stephen J. Smith

Medverkande: Graham Verchere, Judah Lewis, Caleb Emery mfl

Produktionsbolag: Brightlight Pictures & Gunpoweder & Sky

År: 2018

Längd: 105 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5774450/

 

Det lilla samhället Ipswich med omnejd plågas av en seriemördare som inriktar sig på tonårspojkar. Femtonårige Davey och hans vänner börjar misstänka att det är Daveys granne, Mr. Mackey, som ligger bakom morden. Problemet är bara att Mackey är en högt ansedd polis och det är inte direkt som att bevisen hopas. Pojkarna bestämmer sig för att samla bevis mot Mackey.

 

Suck... även för någon som gillar det här med 80-talsnostalgi börjar det bli lite för mycket av det goda nu. Summer Of 84 har dock ett trumfkort i och med att teamet bakom filmen också låg bakom den underbara 80-talspastischen Turbo Kid (2015). Den fantasifulla berättarglädjen från denna film översätts dock inte särskilt väl till Summer Of 84.


Filmen känns mest som ett hopkok av klichéer som skulle behövt en stark ensemble att bära upp manuset. Skådespelarna är väl okej, men det är inga som direkt sticker ut. Trots kritiken puttrar filmen på ett ganska underhållande vis fram till den sista kvarten. Slutet går så stick i stäv med resten av filmens ganska tama ton att jag av bara denna anledning sänker betyget ett snäpp. Det finns ingen anledning att ändra på sin films ton om det inte tjänar historien och det gör det verkligen inte här.

 

Jag hade väl inte jättehöga förväntningar på Summer Of 84 eftersom den redan med sin titel visar på att det här kommer vara ett ständigt nostalgihumpande. Man kan göra det på ett bra sätt, man kan göra det på ett dåligt sätt, men Summer Of 84 gör det med mest en gäspning. Utöver det huvudskakande slutet då...

 

Betyg: 2 nej, ni är inte Stranger Things av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 25 aug 17:00

 


Regi: Sonny Laguna & Tommy Wiklund

Manus: S. Craig Zahler

Medverkande: Thomas Lennon, Jenny Pellicer, Nelson Franklin mfl.

Produktionsbolag: Cinestate/Ghost Horse/Zero Trans Fat Productions

År: 2018

Längd: 90 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5685006/

 

Trettio år efter att nazikrigsförbrytaren André Toulon skjutits ihjäl av polis i samband med gripandet anordnar den lilla staden där han bodde ett true crime-konvent. Samlare av Toulon-memoribilia, i synnerhet hans mordiska dockor, flockas till evenemanget, men vad ingen har räknat med är att närheten till Toulons grav ska väcka hans dockor till liv igen.

 

Puppet Master-franchisen har länge varit en av de där filmserierna som görs av fansen, för fansen och skiter i vem som sågar dem längs med fotknölarna. De har aldrig varit några större kommersiella hits utan håller sig till en trogen skara beundrare, många som har hängt med sedan starten 1989. Jag såg de fem första filmerna i serien som tonåring och trodde att det tog slut där. Oj, vad fel jag hade! Ytterligare åtta filmer har sett dagens ljus sedan nummer fem och denna, nummer 13 i ordningen, verkar vara den enda som fått någon press utanför skräckfanzinen överhuvudtaget. Det är också den av filmerna jag sett som avviker mest ifrån grundidén i och med André Toulon som en genuin bad guy (till och med nazist!).

 

Just skiftet i Toulons roll gör att skrattet (för kom igen, mordiska dockor är kul) fastnar lite i halsen. Det har gjorts en uppsjö kitschiga skräckrullar som har nazister som bad guys och de flesta av dessa har skyggat för att verkligen grotta ner sig i Förintelsen. Det är bland det mest skräckinjagande som hänt i världshistorien och ett ämne som bör behandlas därefter. The Littlest Reich går ibland för långt. Det är inte chockerade, inte skrämmande utan bara... dålig smak. När den kan hålla sig på rätt sida gränsen är den dock fortfarande klassisk dockskräck som man inte hittar i dagens filmutbud längre. Det är lågbudget så det smäller om det, men det bidrar egentligen bara till charmen. Specialeffekterna är till största del praktiska och inte datoranimerade, vilket gör sitt till. Givetvis är det gott om naket också, men i en uppdatering av den trötta stereotypen om att det bara är nakna kvinnobröst som gäller finns här något att kolla på för alla.

 

Puppet Master: The Littlest Reich var i princip vad jag förväntade mig och gott så. De något sunkiga nazireferenserna vägs upp av kreativ galenskap som inte lär göra något fan besviken. Det kommer inte gå till historien som en klassiker direkt, men det är något att plocka fram en tråkig höstkväll.

 

Betyg: 3 dockjävlar av 5 möjliga

 

 

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se