Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Fredag 21 april 20:18

 

"Under blue moon I saw you,

so soon you'll take me,

up in your arms, too late to beg you,

or cancel it, though I know it must be,

the killing time, unwillingly mine"

 

- Echo & The Bunnymen, The Killing Moon

 


Jag fick fundera på hur jag skulle tackla det här inlägget. Vanligtvis kör jag fullt ös med korsreferenser, analys av skådespel och dylikt. Jag kan inte riktigt göra det med Thirteen Reasons Why. Det här är en berättelse som spelar roll, som slår an både hos mig själv och många jag känner. Den gör det av flera olika skäl. Somliga har menat på att den trivialiserar sin tematik, andra har hyllat den för djuplodande insikter. Varför har en serie som främst riktar sig till ungdomar blivit så kontroversiell?


För er som inte sett serien handlar den om hur en tid efter att 17-åriga Hannah Baker begått självmord får hennes vän Clay Jensen motta en låda med kassettband. På tretton bandsidor har Hannah spelat in anledningar till varför hon tog det beslut hon gjorde. Clay, som var intresserad av Hannah som mer än en vän, har väldigt svårt att lyssna på banden, framförallt eftersom de pekar ut vad olika personer har gjort (eller inte gjort) för att Hannah skulle må dåligt. Någonstans bland banden vet han också att han själv kommer figurera. Inte bara Hannahs hemligheter avslöjas utan även hemligheter som framförallt rör skolans populära "elit" - något dessa absolut inte vill ska komma ut.


Huvudtematiken i Reasons rör sig mellan självmord och anledningarna till att man kan gå ner sig så pass djupt att det blir en utväg. Ett av huvudargumenten mot serien har varit att den inte skulle visa upp depressionsbiten såsom den beskrivs i boken. Jag har inte läst källmaterialet, men jag undrar om jag och kritikerna sett samma serie. Självmord visas som en smärtsam handling som fortsätter skada din omgivning när du själv är borta. Det är sant, ordet "depression" nämns sällan eller ens alls, men man måste både vara blind och döv för att inte se att det skriks mellan raderna. Jag brukar kalla det här fenomenet för Trainspottingeffekten.


När Trainspotting slog till på biograferna 1996 höjdes många kritiska röster om att filmen skulle glorifiera drogmissbruk genom att inte uttryckligen ta avstånd ifrån det. Istället för att se filmen som det visuella medium det är avkrävdes manuset till Trainspotting att skriva folk på näsan. Det fanns en diskrepans mellan vad som sades och vad som visades. I dialogen kanske heroin lät som världens häftigaste pryl, men det filmen visade rent visuellt sa raka motsatsen.


Reasons fungerar i viss mån på samma sätt. Istället för att låta karaktärerna uttrycka sina känslor i ord hela tiden visas det istället. Ni vet, det som film gör bättre än något annat medium? Den som ser serien till slut och fortfarande tycker att den glorifierar depression och självmord klarar uppenbarligen inte av att skilja på dessa två delar som oftast, men som i detta fall inte alltid, sitter samman. 


Den andra stora saken som fått kritik är att serien har en mängd triggers för folk som mår dåligt. Jag betvivlar inte att serien kan ge ordentliga triggerbesvär för somliga, men enligt flertalet nyhetsartiklar jag läst inför det här inlägget förfasar sig psykologer och terapeuter att de numera är nedringda med oroliga föräldrar eller ungdomar som mår dåligt. Är inte det en bra sak? Om man mår dåligt och den här serien hjälper dig att söka hjälp, borde den då inte hyllas för det? Det här är en svår fråga eftersom rapporterna inte pratar om siffror utan i termer som "a lot", "many" och så vidare. Det är heller inga kvalitativa svar eftersom de inte går in mer ingående på vad samtalen handlar om.


Reasons skyggar inte för att visa våld och övergrepp i all sin jävlighet. Det gör serien unik. Alla andra serier som försökt beskriva ungdomsproblematik backar när det kommer till en viss gräns. Reasons visar allt och den måste visa allt. Den hade inte blivit alls lika effektiv och betydelsefull som den är om den hade fegat ur. Samtidigt är det aldrig förhärligande eller för sakens skull. Dessa brutala scener har alltid en djupare innebörd och för berättelsen framåt. Utan dem skulle det helt enkelt inte gå att berätta historien. Likaså, rent filmtekniskt har man valt att fokusera på offret, inte förövraren. Det här är offrens historia och det är deras uttryck som kameran försöker fånga, inte något annat.


Mycket av det mer våldsamma materialet handlar om sexuella övergrepp av olika slag. Jag behöver bara se i min bekantskapskrets för att tyvärr hitta exempel på exempel på hur kvinnor jag känner varit med om liknande saker. Många av dessa har också hyllat seriens porträtt av det. Som man har jag inte samma referensram, det är jag fullt medveten om. Därför är mina kvinnliga vänners berättelser som Reasons har triggat den fakta jag har att gå på när jag kanske säger en väldigt uppenbar, men alltid nödvändig, sak: Det här händer varje dag, i alla samhällen. Reasons sätter fokus på offret genom att låta oss se mycket mer och mycket längre än någon normalt funtad människa skulle vilja. Scenerna varken försöker släta över det som händer, exempelvis genom att låta kameran panorera iväg, eller bygga upp det med exempelvis musik. Som tittare tvingas vi se vad som händer. Det är klart, stäng av, för all del, men Reasons borde visas för alla unga människor. Den sätter fingret på våldtäktskultur, slut shaming och dagens mobbningskultur.


Reasons kommer bli en modern klassiker, om inte annat för den debatt den orsakat. Det är en i mina ögon otroligt viktig berättelse som har potential att hjälpa snarare än stjälpa. Se den, låt alla se den, och diskutera materialet efteråt. Om du är förälder till en tonåring, se den med dem. Håll ögon och öron öppna. Kanske försöker någon säga något till dig.



ANNONS
Av Ulf - Torsdag 20 april 17:03


Twin Peaks återvänder: En månad kvar  

 

Det är en månad plus lätträknade timmar kvar tills Twin Peaks återvänder och en 25 år gammal cliffhanger får sin upplösning. Det är om man tillhör de vanliga dödliga. De med pengar och fritid kan annars ta en tripp till årets Cannes-festival där de två första avsnitten kommer ha världspremiär. Exakt när är ännu oklart, men eftersom årets festival varar mellan 17 - 28 maj borde det vara under festivalens första dagar om det nu handlar om en världspremiär. Jag är inte alls avundsjuk. Nej då.

 

De första två avsnitten har sedan någon vecka också fått offciella titlar. Titlarna som fanns på originalseriens avsnitt var en efterkonstruktion som tillkom under reprisomgångarna. Nu får avsnitten alltså titlar från början. Dessa blir, enligt Showtime: 3.1 My Log Has A Message For You samt 3.2 The Stars Turn And A Time Presents Itself. Exakt vad den andra titeln innebär kan vi bara gissa oss till, men den första borde innebära att vi får se The Log Lady redan i första avsnittet. Vem är det vedkubben har ett meddelande till?

 

I Skandinavien har HBO Nordic landat rättigheterna för att sända serien. Avsnitten visas i synk med den amerikanska sändningen så när ett avsnitt slutar där blir det tillgängligt för streaming i Sverige. Schysst deal om man inte redan har andra vägar att se serien!

 

I skrivande stund håller biograf Spegeln i Malmö på med ett David Lynch-retrospekt. För den intresserade ser det kommande spelschemat ut som följer:

 

21/4: Blue Velvet


5/5: Wild At Heart

 

12/5: Lost Highway

 

19/5: Mulholland Dr.

 


Slutligen levererar Showtime ytterligare lite kul trailers: 

 


ANNONS
Av Ulf - Tisdag 18 april 22:30

 


Regi: Adam Wingard

Manus: Simon Barrett

Medverkande: James Allen McCune, Callie Hernandez, Corbin Reid mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate/Room 101/Snoot Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 89 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1540011/

 

James åker med sina vänner Lisa, Ashley och Peter för att följa upp ett nytt spår gällande James syster som försvann i skogarna runt Burkittsville 17 år tidigare. Med kameror i högsta hugg ska de försöka hitta det hus där Heather sist sågs. Men är de ensamma i skogen?

 

Även om den knappast var den första found footage-filmen var det The Blair Witch Project (1999) som på gott och ont populariserade genren. Med en minimal budget är det dessutom en av filmhistoriens mest inkomstbringande filmer sett i procent. Året därpå kom Book Of Shadows: Blair Witch 2 (2000) som trots sina brister har fått oförtjänt dåligt rykte. Sen blev det tyst. Förra året kom så den här filmen som ignorerar film nummer två och spelar som en rak uppföljare till originalet.

 

Jag såg om orignalet häromdagen inför att jag skulle se den här rullen och jag måste säga att den fortfarande håller. Med smart regi och ett improviserat manus känns den mycket mer verklighetstrogen än nio av tio andra found footage-filmer och i och med att man inte får några riktiga svar gör att den blir desto mer effektiv. Med Adam Wingard i registolen kunde förra årets uppföljare kanske bli något bra, trots att jag var tveksam. Wingard har visat att han är en mycket lovande regissör med filmer som The Guest (2014) och You're Next (2011), men skillnaden mellan nämnda filmer och Blair Witch är att han hade bra manus att leka med. Blair Witch är nästan en total tågolycka till film och det är inte så mycket Wingards fel som manusets.

 

Intressant nog är manuset skrivet av Wingards parhäst Simon Barrett som bland annat skrivit just de två filmerna jag nämnda i paragrafen ovan. Jag vet inte vad som gick fel här. Kanske hade han strikta förhållningsregler från studion eller något. Slutprodukten är hur som helst i princip en re-make på första filmen men med bra mycket mindre autencitet. Här finns några räddande detaljer som aldrig utvecklas fullt ut och dessa är tillräckliga för att undvika nollan i betyg. Det gör den dock inte värd att se. Se om originalet istället.

 

Betyg: 1 vilsesprungen idiot av 5 möjliga

 

Av Ulf - Fredag 14 april 23:30

 


Regi: Jon Nguyen/Rick Barnes/Olivia Neergaard-Holm

Manus:  N/A

Medverkande: David Lynch

Produktionsbolag: Absurda/Duck Diver Films/Hideout Films mfl.

År: 2017

Längd: 90 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1691152/

 

The Art Life är termen som konstnären, regissören, animatören och musikern (jag hade kunnat hålla på långt längre) David Lynch använder sig av när han ska beskriva sitt skapande. Tre dokumentärfilmare har fått exklusiv tillgång till en annars väldigt tillbakadragen man och genom Lynchs ord berättas ett porträtt från barndomen fram till premiären för Eraserhead, 1977.

 

Ni känner redan till min besatthet med David Lynch, så jag ska inte dra den en gång till. Om man skriver en serie artiklar om tillkomsten av en ny säsong av Twin Peaks i tre år (!) innan den har premiär har ni någorlunda koll på hur mycket den här mannens konst betyder för mig. Så, klart.

 

The Art Life är, föga förvånande, en märklig film. Att skildra Lynchs barndom fram till hans genombrott sätter förvisso fingret på just skapandet av en konstnär (nej, jag ska inte göra trötta James Joyce-allusioner), men det utelämnar många viktiga skapandeprocesser främst mellan åren 1977 - 1992. Jag skulle vilja påstå att även om Lynchs filmer och konst sedan dess har varit bra, ibland fantastiska, har de sällan kommit upp i samma nivå som under nämnda tidsspann. Jag vill åt vad det var som klaffade exakt där och då.

 

Därmed inte sagt att den här dokumentären är dålig. Den lyckas bland annat med konststycket att ge oss en gedigen bakgrund till Lynchs influenser och uppfostran och samtidigt förstärka den mytos han omges av. Eller frågan är om det är Lynch själv som gör det i sin interaktion med kameran? Klart står att samtidigt som Lynch själv skapat en del av sin egen myt slås man som tittare av hur vissa saker påverkat honom ordentligt och kanske gjort honom till den excentriker han har rykte om sig att vara.

 

Filmskaparna låter Lynch föra hela talan och han gör det på typiskt manér med sin sävliga och eftertänksamma röst. Samtidigt som han berättar sina historier får vi en inblick i de kreativa processer han genomgår i sin privata ataljé. Just dessa scener pendlar mellan starkt och svagt helt enkelt på grund av att Lynchs bildkonst också gör det. Han hade säkert kastat en kopp kaffe i ansiktet på mig, men för mig är Lynch, i fallande skala,: regissör, manusförfattare, fotograf, musiker och sen bildkonstnär.

 

Känslan när jag lämnade salongen var att jag förvisso kanske inte lärt mig särskilt mycket jag inte redan visste (men sen får jag nog också klassa mig själv som Lynch-expert vid det här laget), men ändå fått viktiga pusselbitar att sättas ihop på nya sätt. Om du bara är måttligt bekant med hans verk är det här en fantastisk introduktion till hans konstnärskap. Själv ville jag kanske ha lite mer utvecklade svar (vad tusan sa Mr. Smith?! Ni kommer förstå om ni ser filmen), men hade ändå en smärre högtidsstund i biostolen. 

 

Betyg: 4 and boy does he hate Philadelphia! av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 10 april 15:45

 


Regi: Jordan Vogt-Roberts

Manus:  Dan Gilroy/Max Borenstein/Derek Connolly

Medverkande: Tom Hiddleston, Samuel L. Jackson, Derek Connolly mfl.

Produktionsbolag: Legendary Entertainment/Tencent Pictures/Warner Bros.

År: 2017

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3731562/

 

Under Vietnamkrigets sista dagar försöker ett team vetenskapsmän få till en expeditionsresa till den mytomspunna Skull Island. Valet på militäreskort faller på överste Preston Packards helikopterdivision. När man upptäcker och helt sonika attackerar den gigantiska gorillan vi alla känner som Kong blir uppdraget snarare en kamp för överlevnad. Det kanske inte är Kong som är fienden trots allt...

 

Det finns få filmmonster jag läst och hört mer om än King Kong. Från det fantastiska originalet från 1933 till Peter Jacksons version från 2005 har jätteapan förr eller senare alltid kommit på tal i min bekantskapskrets. Jag använder bland annat originalets specialeffekter när jag föreläser om stop motion, så jag kan med gott samvete påstå att jag är mycket väl förtrogen med Kong.

 

Kong: Skull Island är den andra filmen i det så kallade MonsterVerse som Legendary Pictures försöker etablera. Först ut var 2014 års version av Godzilla som var en blandad kompott av högt och lågt. Tanken är att Kong och Godzilla ska fightas på vita duken om cirka tre år. Med Skull Island börjar filmerna gå åt rätt håll. Där Godzilla ibland hade långa transportsträckor drar den här filmen på med allt den har från första början och slutar inte förrän eftertexterna rullar.

 

Från ett objektivt perspektiv är Skull Island verkligen inte en särskilt bra film. När man köper en biljett till en film med en jätteapa förväntar man sig dock inte storslaget historieberättande utan popcornunderhållning. Det infriar Skull Island med råge, mycket tack vare två skådespelarveteraner - Samuel L. Jackson och John C. Reilly.

 

Jackson är Jackson helt enkelt. Det finns ingen som är så bra på att spela förbannad och hotfull som honom. Hans karaktär i Skull Island är någon slags mix mellan en kapten Ahad och överste Kurtz från Apocalypse Now (1979) om än inte lika utvecklad. Det har med berättartekniken att göra. I och med att det är fullt ös från första början måste Jackson spela ut sin hand lite för tidigt i filmen, vilket gör honom lika underhållande som serietidningsmässigt ond. 

 

I kontrast till Jackson står Reillys comic relief-karaktär - en halvgalen pilot som kraschade på ön under andra världskriget. Jämförelsen med Apocalypse Now blir, om den inte vore det redan med tanke på postern och fotot, nu närmast övertydlig då karaktären heter Marlow i efternamn medans den något träige protagonisten, spelad av Tom Hiddleton, stoltserar med efternamnet Conrad.

 

Så hur klarar sig Skull Island i jämförelse med de andra Kong-rullarna? Förvånansvärt bra faktiskt! Jag var rädd för att det här skulle vara ännu en murrig och blek film i stil med Godzilla, men det här är riktigt underhållande med vackert foto och en imponerande creature design. Ta det för vad det är och du kommer bli mer än nöjd. Ett klart fall framåt för MonsterVerse!

 

Betyg: 4- apkonster av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 8 april 20:54

 



Regi:  Jeremy GillespieSteven Kostanski

Manus:  Jeremy GillespieSteven Kostanski

Medverkande: Ellen Wong, Kathleen Munroe, Kenneth Welsh mfl.

Produktionsbolag: Cave Painting Pictures/JoBro Productions & Film Finance

År: 2016

Längd: 91 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4255304/

 

Händelserna i Stockholm är minst sagt tragiska, men vet ni vad som är ännu mer tragiskt: om du undlåter dig att fortsätta leva exakt så fritt och öppet som du vill. Med det sagt, kärlek till alla drabbade och alla som påverkats, men för min del är det nu business as fuckin' usual. Det är mitt långfinger till terrorn. Det må inte vara stort, men rätt obekvämt att rotera på ändå.

 


Daniel ska precis avsluta ett skift på sitt jobb som polis i en liten sömnig håla när en allvarligt skadad ung man bokstavligt talat kryper ut från skogen. När Daniel sett till att mannen fått vård börjar märkliga saker snabbt hända på det i princip nedlagda sjukhuset och som inte det vore nog omringas byggnaden plötsligt av män i vita kåpor. Det kommer bli en lång natt...

 

Vad... vad såg jag precis? The Void börjar väldigt lovande och för tankarna till John Carpenters tidiga alster. Det är också Carptenter som filmen liknats vid på forumen, vilket gjorde mig intresserad. Efter 30 minuter är det ungefär som filmskaparduon Gillespie & Kostanski kastat upp armarna i luften och sagt: "vi har ingen aning om hur det här ska utvecklas. Äsch, fuck it, vi tar allt vi har!". The Void är verkligen ett kärleksbrev till 80-talets skräck som låg en aning utanför den bredaste mainstreamfilen. Jag vet inte om jag skulle säga att det är så mycket Carpenter efter 30 minuter som det är en Cliver Barker eller Brian Yuzna på meth. Problemet är bara att det blir för mycket.

 

Carpenter och grabbarna tog sin tid med uppbyggnad till en stor final och/eller etapper på vägen till finalen. Gillespie & Kostanski lägger lager på lager med creature effects, skumma sekter, body horror, blinkningar till giallo och allt annat de kunde komma på. Det blir en extremt plottrig film som i avsaknad av riktig suspens eller humor mest blir en teknisk uppvisning. Det ska dock poängteras att just effekterna är fantastiska i all sin slemmiga fägring. När filmen inte kan bjuda på mer än det och till sist dessutom faller ihop av sin egen iver att berätta allt på 90 minuter blir det inte en rulle jag kan rekommendera annat än till fans av den gamla skolans specialeffekter. Tja, det och fans av bra musik. Alla filmer med Lustmord på soundtracket tar åtminstone några goda beslut.

 

Betyg: 2 slemmiga slemmon av 5 möjliga

 


Av Ulf - Onsdag 5 april 21:30



Regi:  Fabio GuaglioneFabio Resinaro

Manus:  Fabio GuaglioneFabio Resinaro

Medverkande: Armie Hammer, Annabelle Wallis, Tom Cullen mfl.

Produktionsbolag: The Safran Company/Roxbury/Sun Film mfl.

År: 2016

Längd: 106 min

Land: USA/Spanien/Italien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3707104/


Efter ett misslyckat uppdrag tvingas sergeant Mike Stevens och hans vapenbroder Tommy fly till fots över en hårt minerad öken. När de nästan är framme vid en förhoppningsvis vänligt sinnad by kommer de rakt in i ett minfält. Mike finner sig snart helt själv i en brännande het öken med räddningen åtminstone 50 timmar bort, med ena foten ovanpå en mina...


Mine hade helt gått mig förbi innan den landade i dropboxen idag. Jag brukar gilla den här typen av överlevnadshistorier som först och främst utspelar sig på en och samma plats.Mine kanske inte tillhör de allra bästa av dessa, men är ändå båda sevärd och klart över medel. 


Till en början ställde jag mig lite frågande till manuset. Det märks att det är två män som inte har engelska som modersmål som skrivit det då dialogen av och till är riktigt stolpig. Detta är främst ett problem under filmens 20 första minuter. Därefter är dialogen av naturliga skäl sparsmakad. Detta ger manusförfattarna (tillika regissörerna) möjligheten att gräva ner sig i huvudanledningen till att jag gillar den här typen av film - utan särskilt många skådespelare och många scener med endast en dito måste manuset djupdyka i karaktärspsykologin. Guaglione & Resinaro är lite hit or miss här, men till deras försvar blir många av de lite märkligt spelade scenerna betydelsefulla mot filmens slutakt. Slutakten är också Mines absolut bästa del.


Mycket av överlevnadshistorier står och faller med vem som spelar huvudrollen. Armie Hammer är till en början okej för att bli allt bättre ju längre filmen går. Han gör inte en av de starkaste rollprestationer jag sett, men även han är klart över medel. Det är lite det som Mine är - över medel utan att glänsa. För er som gillar psykologiskt krigsdrama helt enkelt.


Betyg: 3+ ojämna ökenresor av 5 möjliga





Av Ulf - Söndag 2 april 21:32

 


Regi:  Justin Kurzel

Manus: Michael Lesslie /Adam Cooper /Bill Collage

Medverkande: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Ubisoft Motion Pictures/DMC Film mfl.

År: 2016

Längd: 115 min

Land: Storbritannien/Hong Kong/Frankrike/USA/Taiwan/Malta/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2094766/

 

Efter ett liv på flykt undan sin far hamnar Cal Lynch i fängelse dömd för mord. När han sluter ögonen på avrättningsbritsen hade han aldrig kunnat förvänta sig att vakna upp på andra sidan jorden. Cal visar sig ha blivit "tvångsrekryterad" till ett program som ämnar ta reda på vad som hände med det legendomspunna "Apple of Eden" - en artefakt som i rätt händer skulle kunna skapa världsfred. Det är ingen tillfällighet att Cal rekryterats. Han är den ende kvarlevande ättlingen till en medlem i den grupp assassiner som tros ha haft äpplet sist. Men allt är inte som det verkar i forskningsanläggningen och flera mäktiga krafter konspirerar för att få sin vilja igenom...

 

Assassin's Creed-serien tillhör bland de bäst säljande spelen någonsin och således är det klart att en filmadaption skulle komma förr eller senare. Själv spelade jag de två första spelen innan jag tröttnade, men erkänner att spelen trots allt har en imponerande ambitionsnivå, även om de kanske inte alltid lever upp till den. Man har också lyckats få med en imponerande ensemble med Michael Fassbender i spetsen. Sen börjar filmen och allt logik och god smak flyger sin kos.

 

Manuset till Assassin's Creed krävde tre personer att skriva och det är något av den dummaste sörja jag någonsin sett. Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja. För att ett matinéäventyr ska fungera måste det finnas klart definierade protagonister och antagonister. I den här filmen är alla totala rövhål, kanske med undtantag för Marion Cotillards karkatär som kanske kan komma undan rövhålsstämpeln genom att vara barnsligt naiv. Per definition är alla "hjältarna" mördare. Det är inte heller talan om några "rättfärdiga" mord eller olyckor - filmen börjar ju i princip med att hjälten ska avrättas för ett brott han faktiskt har begått. Än värre blir det när vi blandar in genetik i det hela. Enligt Cotillards karaktär, Sofia, är huvudpersonen genetiskt betingad för våld. Va?! Genetiskt betingad för ett beteende? Så här fortsätter det. Försöken att få in "vetenskap" i manuset blir skrattretande och man borde bara försökt förklara det med magi eller något.

 

Jag hade kunnat förlåta det urbota korkade manuset till viss mån om det hade varit underhållande. Jag ser mycket skräp med dåliga manus som jag gillar, men då är det för att jag inte har tråkigt framför skärmen. Assassin's Creed är totalt befriat från humor och andra förmildrande omständigheter. Det är en förbannat tråkig film helt enkelt. När dessutom actionscenerna är lika lättviktiga som alkoholfri öl slås sista spiken i kistan. Det finns inget motstånd, jag tror inte på vad som händer på skärmen, hur många volter de parkourknarkande lönnmördarna än gör. Jackie Chan gjorde bra mycket häftigare saker för 30 år sedan utan datorhjälp.

 

Håll dig borta från Assassin's Creed. Om jag hade varit större fan av spelen hade jag blivit uppriktigt förbannad. Som det är nu kan jag inte ens ge den här filmen en etta i betyg. Det är ingen film. Det är ett live action-tv-spel som jag inte ens får spela och även om jag hade fått det hade jag troligen stängt av efter fem minuter. En av förra årets absolut sämsta filmer.

 

Betyg: 0 svandyk av 5 möjliga

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se