Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Tisdag 2 jan 10:58

 



Regi: Greta Gerwig

Manus: Greta Gerwig

Medverkande: Saoirse Ronan, Laurie Metcalf, Tracy Letts mfl.

Produktionsbolag: Scott Rudin Productions/Entertainment 360/IAC Films

År: 2017

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4925292/

 

Christine "Lady Bird" McPherson vill helst av allt lämna tryggheten i Sacramento för att söka sig österut. College hägrar, men innan dess måste ett turbulent sista år på high school klaras av, med allt vad det innebär.

 

Det måste vara något kulturellt, tänkte jag när jag stängde av filmen. Efter att ha kollat allmän konsensus på Rotten Tomatoes och andra sajter tänkte jag att det måste vara något fel på mig. Sen kom jag på vad det var - alla de som hyllar Lady Bird som den bästa coming-of-age-rullen de senaste tio åren eller så arbetar inte på skola. Det är meningen att vi ska tycka att Lady Bird är charmig i alla sina pretentioner. Det är hon inte. Hon är otroligt jobbig och inte ens på ett intressant sätt.

 

Jag älskar coming-of-age-historier när de faktiskt är bra. Antingen måste de vara rosenskimrat nostalgiska, exempelvis som Wes Andersons Moonrise Kingdom (2012), eller brutalt ärliga och realistiska som Richard Linklaters Boyhood (2014). Med dessutom den lika fantastiska som populära Skam (2015 - 2017) i färskt minne står sig Lady Bird väldigt lätt.

 

Alla typiska tonårsriter beskrivs, men det blir aldrig något större drama av saken. Istället får vi följa en otrevlig, otacksam och pretentiös tonåring och hennes konflikt med hennes lika otrevliga mor. Det är vilket ansträngt förhållande till föräldragenerationen som helst om det inte vore för en sak - Lady Birds mor är precis lika illa som vad hon är. Det är nästan tragikomiskt att se en medelålders karaktär med så otroligt lite självinsikt.

 

Saoirse Ronan brukar vara en riktigt bra skådespelerska, men här är det sockervaddslätta materialet kvävande för hennes talang. Övriga i ensemblen sköter sig okej, men de har oftast inte jättemycket att jobba med. Om jag ska bedöma endast skådespelandet utan att ta hänsyn till filmens berättande (eller brist därpå) måste jag ändå säga att Laurie Metcalf gör bra ifrån sig i rollen som Lady Birds mor, Marion.

 

Jag skulle gärna sett att Lady Bird hade varit den där fantastiska coming-of-age-historien som alla sagt den är. Istället fick jag ett sötsliskigt (även i sina "mörka" stunder) tonårsdrama som känns så förbaskat förljuget att jag bara blir förbannad. Och den kommer ses av många, många människor som kommer tycka att "vad då? Den var ju söt!" Nej! Det finns hundratals liknande filmer som är skyhögt mycket bättre. Se någon av dem istället för den här skiten.

 

Betyg: 1 fågelskit av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 31 december 2017 14:08


2017

 

Bara titta på den där saken där uppe! Festil, Arial Black och tror den är så mycket större och tuffare än den egentligen är! Nåväl, 2017 var året då bloggen nästa kollapsade. Det har flera olika anledningar, men i huvudsak handlade det om brist på tid och hälsobesvär. Under hösten startade jag en ny heltidstjänst och när jag precis lyckats få rutiner gällande denna kraschar först jag (inte jätteallvarligt, men irriterande), sen min bäste vän och till sist min far. Allt inom loppet av tre veckor. Motivationen till att se något mer avancerat än Chuck Lorres samlade verk försvann och jag var ytterst nära att bara skita i Skitfinkultur en gång för alla. Sen hände två saker inom loppet av en vecka som fick mig att omvärdera den saken. Först hörde jag någon för mig helt okänd person på stan irriterat säga till sin vän att de borde litat på Skitfinkultur angående den filmen. Whoa! Folk inte bara läser utan värderar mina åsikter? Sen kom brevet.

 

Sent i oktober fick jag ett tjockt brev hemskickat till mig från en okänd avsändare. Det är så skräckfilmer brukar börja. Det visade sig till och med att ha med skräck att göra. Brevet kom från en förläggare som kontaktade mig i form av "en av landets ledande experter på Stephen King". Förvisso har jag ett informellt projekt här på bloggen angående King, men en av landets ledande experter? Jo, han hade hört mig snabbanalysera några av Kings böcker i en paneldebatt jag deltog i, letat upp bloggen och läst mina texter om just King. Nu hade han en egen bok på gång där han av olika anledningar (som jag inte kan avslöja av sekretesskäl) ville ha med någon i proceduren som kunde sin King utan och innan. När jag tittade på kuvertet en gång till var det inte mitt eget namn där stod skrivet utan "Skitfinkultur".

 

Bloggen har alltså fortfarande ett syfte. Den läses av folk som filmtips, vilket var grundidén för snart tio år sedan, och den ger mig jobb med projekt som jag aldrig kunnat nosa upp själv. Nu kör vi in i 2018 med ambitionen att göra det bästa av min tid, min ork och mitt filmtittande. Häng med!

ANNONS
Av Ulf - 28 december 2017 22:45

 


Regi: Martin McDonagh

Manus: Martin McDonagh

Medverkande: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell mfl.

Produktionsbolag: Blueprint Pictures

År: 2017

Längd: 115 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5027774/

 

Efter att sju månader har gått utan ett spår efter hennes dotters mördare beslutar sig Mildred Hayes för att ta saken i egna händer. Hon hyr helt sonika tre stora annonsplakat där hon ställer frågan varför stadens polis inte har gripit någon i fallet? Mildred håller polischefen William Willoughby som yttersta ansvarig, men vad hon inte räknat med är det lilla samhällets nästa extrema lojalitet mot samme man.

 

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri seglade upp från till synes ingenstans för några månader sedan som en tung kandidat till nästa års prisceremonier. Den tungvrickande titeln till trots var jag också väldigt spänd på historien då Frances McDormand och Woody Harrelson har huvudrollerna. Jag blev inte besviken. Three Billboards är en av årets bästa filmer.

 

Frances McDormand stjäl showen totalt i den kvinnliga huvudrollen och är min favorit hitintills till Oscarn för den katergorin nästa år. McDormand visar upp en sådan djup förståelese för sin karaktär att hon är trovärdig in i minsta detalj. På ett ganska för henne typiskt vis pendlar hon mellan djupaste allvar och komik så svart och off-beat att få andra skådespelerskor skulle klarat av det. Hon har dock två mycket bra parhästar i Woody Harrelson och i synnerhet Sam Rockwell. Rockwells karaktär har verkligen en imponerande utveckling under filmens 115 minuter och han gör rollen mycket bra.

 

Martin McDonagh har inte gjort många filmer sedan sitt genombrott med den Oscarsvinnande kortfilmen Six Shooter (2004), men de filmer han nu gör är alltid sevärda. McDonagh har, liksom McDormand, gjort den svarta komiken till sitt kännetecken och hans manus är både djupt rörande och samtidigt på sina ställen väldigt roligt. Det är hela tiden ett skratt som fastnar lite i halsen när man betänker varför karaktärerna, i synnerhet Mildred, agerar som de gör, men det är också fruktansvärt underhållande.

 

Three Billboards är en total knockout som kommer beröra dig på många olika plan. Sorgearbetet efter ett förlorat barn är så plågsamt närgånget det kan bli och en berättarstruktur som vågar utmana gängse konventioner om hur ett drama ska berättas på film lyfter den till nya höjder. En av 2017 års riktigt höjdare. Se den.

 

Betyg: 5 skrevsparkar av 5 möjliga

Av Ulf - 23 december 2017 15:44

 


Regi: Zack Snyder

Manus: Chris Terrio & Joss Whedon

Medverkande: Ben Affleck, Gal Gadot, Henry Cavill mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Entertainment/Warner Bros. mfl.

År: 2017

Längd: 120 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0974015/

 

Efter Supermans död står jorden vidöppen för attacker från allsköns intergalaktiskt slödder. När Steppenwolf, en av Darkseids löjtnanter, samlar tre legendariska artefakter för att kväsa planetens hjältar (och planeten självt) måste Bruce Wayne samla de metamänniskor hans efterforskningar har identifierat för att stå emot anstormningen.

 

Som bekant tog det DC ett bra tag att hitta fotfästet med sitt filmuniversum. Jag hoppas att man nu kan börja tala om en skarp linje före Wonder Woman (2017) och efter. Justice League är nämligen ytterligare en lyckad installation i DC-sagan, även om den inte är i klass med just Wonder Woman eller för den sakens skull Marvels team-up-filmer.

 

Det som känns förhållandevis fräscht i Justice League är berättartempot. Filmen visar att vi inte behöver närmre tre timmar långa superhjälteepos för att få allt att gå ihop. Sant, ibland kan det gå lite för snabbt, men det är ändå uppfriskande att se en superhjältefilm där vi inte måste ha reda på precis allt om karaktärerna. Nykomlingarna, The Flash, Aquaman och Cyborg, presenteras relativt kort och koncist utan att hela deras levnadshistoria ska beröras. Jag gillar också vad de gjort med deras karaktärer i stort.

 

Justice Leagues version av The Flash är en mycket änglsig och ung Barry Allen som fungerar som filmens comic relief. Det är ett verkligt lyckodrag då många av DC:s tidigare filmer har varit så seriöst tagna att de blivit parodier på sig själva. Ezra Miller gör en riktigt bra roll som honom och fungerar lite som en everyman för tittaren. Dessutom är Jason Momoa som klippt och skuren för Aquaman - en karaktär som oftare än inte nuförtiden skämtas bort.

 

Lika bra är det tyvärr inte bland de återvändande hjältarna. Henry Cavill är fortfarande den träigaste Superman som skådats (åh nej, världens sämst bevarade hemlighet att han inte var död!) och Ben Affleck är sisådär som Batman/Bruce Wayne. Däremot är Gal Gadot fortfarande en uppenbarelse varje gång hon är med i en scen som Wonder Woman.

 

Även om manuset ibland kan verka lite tunt känns det som DC gör rätt här. De använder Justice League till att bygga upp till en större konfrontation mellan de utomjordiska skurkarna och jordens hjältar istället för, som Marvel brukar göra, låta konflikten ha sin gång och sen spendera några år med att berätta allt om alla sidokaraktärer i solofilmer. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen Marvels sätt att arbeta, men det var dags att DC hittade sin egen twist på det hela.

 

Actionsekvenserna är en blandad kompott. Å ena sidan har de aldrig samma tyngd som de hos ärkekonkurrenten, men å andra sidan känner jag att Justice League arbetar mycket mer som ett team än vad Avengers gör. Med lite arbete börjar DC närma sig Marvel även här.

 

Sammanfattningsvis är Justice League absolut ett steg i rätt riktning. Den är inte riktigt i klass med Marvels team-ups, men som ren och skär underhållning blev jag mycket positivt överraskad. Bygg nu vidare på det här, DC, och bli en konkurrent till Marvel på vita duken på riktigt!

 

Betyg: 3+ men vi behöver alltid mer Gal Gadot av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 19 december 2017 20:09


TV-året 2017 Del 2  

 

I gårdagens inlägg listade jag snabbt de fem serier som innehar plats 10 - 6 under mitt tv-år 2017. Idag är det således dags för plats 5 - 1. Överlag har det varit ett bättre tv- än filmår och tv-serien har stärkt sina aktier som det i nuläget mest intressanta bildtekniska berättarmediet. Jag hade ytterligare fem serier på listan innan jag bantade ner den och funderade på att köra plats 15 - 11 också. Det här får dock duga för 2017 års tv-säsong. Under 2018 kommer jag lägga viss fokus på just tv-serier i större utsträckning än jag tidigare gjort. It truly is the golden age of television och den ser inte ut att direkt sakta ner.

 

 

 

 

5. Grotescos sju underverk

 

Det är kanske lite fusk att lista en serie som inte ens är slut än, men Grotesco-gängets senaste säsong är troligen det roligaste jag sett i år. Socialt patos, bitvis fruktansvärt mörk humor och manus att dö för. Grotesco befäster återigen att de är den enda nu verksamma komikergruppen i Sverige värd namnet. Bilden ovan är från mitt favoritavsnitt hitintills. Jag såg om det direkt efter jag sett det första gången. Så briljanta är Grotesco.

 

 

 

4. Star Trek: Discovery

 

En total nytändning för min favoritfranchise som utspelar sig i rymden. Star Trek: Discovery gör vad Abrams inte lyckades med. Den uppdaterar materialet för 2010-talet, men bibehåller den humanism och utforskaranda som de äldre serierna hade. Visst, ibland är den anakronistisk, men säg den serie med över 700 avsnitt att förhålla sig till som lyckas hålla ihop allt perfekt i kontinuiteten. För alla trekkies, trekkers och sci-fi-fans är Star Trek: Discovery en fantastisk serie.

 

 

 

3. Mr. Mercedes

 

Stephen King och tv brukar tyvärr inte vara en lyckad kombination. Förutom en handfull okej miniserier från tidigt 90-tal har skräckmästarens adaptioner i tv-format varit ganska lama och saknat den udd som Kings källmaterial har. Mr. Mercedes är utan att tveka den bästa tv-serie som baserats på någon av Kings böcker. Den överglänser boken med råge och med en fantastisk Brendan Gleeson i huvudrollen är det här en djupt obehaglig, välskriven och spännande serie. Se!

 

 

 

2. Mindhunter

 

Förutom titeln, som för tankarna till 80-talets actionserier, är Mindhunter en annan djupt obehaglig och störande serie som alla med intresse för psykologi och true crime bör se. Väldigt välspelade och välskriven och gör inte seriemördarna till "popstjärnor" som så många liknande serier gör. En tung realistisk känsla av en avgrund som öppnas bakom en präglar avsnitten och om du inte svettas lite under de många förhörsscenerna är det dags att kolla pulsen.

 

 

 

1. Twin Peaks: The Return

 

Hur kunde det vara något annat? När David Lynch och Mark Frost återvände till sin skapelse drygt 25 år efter förra installationen lyckades de återigen göra en tv-serie som omdefinierar hur tv-mediet berättar. Stundom provocerande långsam och inte alls vad fansen trodde det skulle vara, vilket i min mening är fullständigt lysande. Inte för alla dock. Om du inte vill bli utmanad av din underhållning bör du hålla dig ifrån Twin Peaks: The Return. För mig var det här den enda gången som jag genuint grät av lycka över en tv-serie under 2017. Det blir inte mycket större än så.

Av Ulf - 18 december 2017 19:29




 


TV-året 2017 Del 1

 

Det börjar lacka mot jul och nyår och således är det dags att inleda årskrönikorna. 2017 var året som jag verkligen gick in för streaming inte bara med en eller två streamingtjänster utan fyra olika under året. Min TV fungerar mest som skärm att koppla om datorn till och för att titta på direktsänd sport. Tillsammans med nyheter är det det enda som TV fortfarande gör bäst... i viss mån. Om sporten jag vill se går på en kanal med reklamavbrott försöker jag hitta en stream även om den så kommenteras på magyar eller något. Om jag inte ser en kasinoreklam någonsin igen är det ändå för tidigt...

 

Hur som helst tänkte jag ge en lista om tio serier som jag tycker varit extra bra i år. Listan delas upp i två delar och idag kör vi således plats tio till sex:

 

 

10. Channel Zero: No-End House

 

Även om Channel Zeros andra säsong inte alls kom upp i samma klass som den första var det ändå en smart skriven serie som till sist tyvärr slog lite knut på sig själv. Resan dit är dock värd din tid. Bland det mest avantgarde jag sett i serieformat i år som inte regisserats av David Lynch.

 

 

 

9. Game Of Thrones

 

Efter att ha trampat vatten de senaste säsongerna tog Game Of Thrones på gott och ont full fart igen under sommaren. Jag gillade det mycket rappare berättandet som inte längre är tyngd av Martins böcker (ja, så stäm mig!), men ibland gick det lite för snabbt, vilket nätkommentarerna inte missade att peka ut. Det ser ändå lovande ut inför 2019... ja... två jävla år. Kom igen!

 

 

 

8. The Walking Dead

 

Ibland undrar jag hur folk tänker. The Walking Dead har de senaste säsongerna fått ta emot mängder med skit för att historieberättandet är långsamt. När serien sedan når fram till det kanske mest dramatiska och actionfyllda skeendet i källmaterialet är det plötsligt för mycket för snabbt. The Walking Dead är fortfarande den mest hårdsparkande zombieslakten du kan se i serieform efter sex och en halv säsong. Det är ett bra betyg det.

 

 

7. Dark

 

Tidsresor! Framtid! 80-talets Tyskland! Efterkrigstidens Tyskland! Mord och dubbelspel! Dark är olikt allt som kom i år med möjligt undantag för Twin Peaks. Det är tydligt att inspirationen hämtats mycket från nämnda serie, men skaparna här har gjort en helt egen twist på allt. Rekommenderas starkt och kul att kunna bryta den amerikanska dominansen med något europeeiskt.

 

 

 

6. Stranger Things 2

 

Inte lika klockren som den första säsongen, men gott och väl fantastisk underhållning. Bra karaktärsutveckling, bra manus, bra skådespel - Stranger Things 2 gör det mesta rätt. Något ofokuserad av och till, men fortfarande den bästa nostalgishowen du kan se som barn av 80-tal.

Av Ulf - 14 december 2017 19:00


Regi: Rian Johnson

Manus: Rian Johnson

Medverkande: Daisy Ridley, Mark Hamill, Carrie Fisher mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Walt Disney Pictures/Ram Bergman Productions

År: 2017

Längd: 152 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2527336/

 

Motståndsrörelsen, under ledning av general Leia Organa, tvingas fly från sin bas då den attackeras av The First Order. Samtidigt försöker Rey övertyga en mycket motvillig Luke Skywalker att träna henne. Motståndsrörelsens flykt blir allt mer desperat när det visar sig att The First Order kan spåra dem genom hyperrymden och en ärelysten Kylo Ren ser sin chans att göra sig ett namn genom att förstöra sin mors flotta en gång för alla.

 

"Let the past die" är en ofta upprepad replik i The Last Jedi och detta har även tagits fasta på i flertalet recensioner av mittendelen av den senaste Star Wars-trilogin. Rian Johnson verkar slå knut på sig själv i ambitionen att leverera något annorlunda, att låta den gamla tematiken dö, men lyckas istället göra en väldigt formelmässig film med stunder av ren briljans.

 

Jag suckade redan under inledningsscenen då vi likt The Empire Strikes Back (1979) öppnar med evakueringen av en rebell... förlåt, motståndsrörelsebas. En bra actionscen, ja, men berättarstrukturen luktar gammal skåpmat. Överhuvudtaget ligger Empires skugga tung över The Last Jedi. Stoppa mig om ni hört den förut: En ung jedi söker en läromästare i exil på en avlägsen plats samtidigt som en motståndsrörelse är under stark press från en förtryckande regim och tvingas på flykt. Det är klart att här finns bihandlingar och strukturella ändringar, men överlag är det i grund och botten samma film, bara sämre. När stora delar av filmen (flykten) har lite väl stora likheter med det Hugo Award-vinnande avsnittet 33 från Battlestar Galactica (2004 - 2009) kunde jag mest muttra besviket.

 

Nåväl, det finns bra saker med The Last Jedi också. Daisy Ridley och Mark Hamill har riktigt bra kemi som lärling/läromästare och speciellt Hamill gör sitt livs roll. Luke Skywalker är inte längre den idealistiske unge man som han var när vi sist såg honom och Hamill gör verkligen sin paradroll rättvisa. Likaså är John Boyega fortsatt bra och det är bitterljuvt att se Carrie Fisher i sin sista roll.

 

Berättarmässigt gör The Last Jedi också mycket rätt när man vågar sig utanför den trygga ram som filmens manus annars erbjuder. Bihistorien med Boyega och nykomlingarna Kelly Marie Tran och Benicio Del Toro funkar riktigt bra vilket även Reys karaktärsutveckling är en höjdpunkt. Den karaktär som dock får mest karaktärsutveckling, och det på ett väldigt bra sätt, är Oscar Isaacs Poe Dameron. När jag såg förra filmen var jag lite frågande till varför jag skulle bry mig om Dameron eftersom han inte stack ut på det sätt han borde ha gjort. I The Last Jedi revanscherar han sig ordentligt.

 

Sen var det de där andra karaktärerna... Till att börja med - Kylo Ren är tillsammans med Snoke de i särklass sämsta skurkarna i franchisen. Adam Drivers porträtt av den gnällige Vader-fanboyen med daddy issues är en lång, lång väg från skurken han försöker emulera. Det är inte så mycket plågad ung man som plågsamt av ung man med Rens konstanta utbrott. Andy Serkis gör sitt bästa som Snoke, men kämpar mot en roll som Johnson uppenbart inte vetat vad han skulle göra med. Kombinationen blir ett riktningslöst hot mot motståndsrörelsen som trots Rens släktskap inte känns särskilt personligt laddat. Likaså är hans storyline tillsammans med Rey mest fylld av dramatiska blickar utan substans.

 

Trots min kritik är The Last Jedi en solid popcornrulle. När jag sätter mig i biosalongen inför en Star Wars-film önskar jag mig dock mycket, mycket mer än så. Jag förväntar mig bli transporterad till nya världar och få ögonblick av fantastiska fanboykänslor som får håret på armarna att ställa sig upp. Jag vill ha ögonblick som "Chewie, we're home!" och avslutningsscenen från The Force Awakens (2015). Jag vill ha Darth Vader som demolerar en hel korridor med rebeller och dra efter andan i rymdstriderna. Istället fick jag en helt okej film som trampar samma vatten som tidigare, har några få ögonblick som får nämnda armhår att resa sig en smula men till syvende och sist lämnar mig mest med ett "jaha". Det är hög tid att låta det förflutna dö. Gudarna vet att det fortfarande är alive and kicking i The Last Jedi.

 

Betyg: 3 old hats av 5 möjliga

Av Ulf - 12 december 2017 20:21

 


Regi:  Niels Arden Oplev

Manus: Ben Ripley

Medverkande: Ellen Page, Diego Luna, Nina Dobrev mfl.

Produktionsbolag: Cross Creek Pictures/Furthur Films/Laurence Mark Productions mfl.

År: 2017

Längd: 110 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2039338/

 

AT-läkaren Courtney plågas av minnena då hon genom bristande uppmärksamhet orsakade sin lillasysters död. Fast besluten att ta reda på vad som verkligen händer efter döden tar hon hjälp av fyra vänner för att vara kliniskt död i några minuter för att sedan rapportera vad hon upplevt. När Courtney kommer tillbaka till livet med en nästan uppslagsmässig kunskap om allt hon någonsin läst vill även de andra AT-läkarna testa experimentet... fast att leka med döden har sina konsekvenser.

 

Flatliners (1990) var en av de där filmerna som jag alltid kände hade något visst, men inte riktigt visste vad den ville vara. Å ena sidan var det en bra medicinsk thriller, men å andra sidan var det en tämligen träig skräckfilm. Det fanns definitivt utrymme för förbättringar och tillägg, vilket gör 2017 års remake till en större besvikelse än jag hade trott. Nyversionen lyckas nämligen inte fånga originalets berättarstruktur och gör egentligen ingenting bättre. Förutom Ellen Page. Allt Page är med i blir per default lite bättre.

 

Resten av ensemblen är dessvärre inte lika imponerande. Förvisso är Kiefer Sutherland med precis som han var i originalet, men annars är det främst utbytbara skådespelare som synts i någon tonårsserie här och där tidigare. Sämst är Nina Dobrev som hela tiden pendlar mellan över- och underspel så att det nästan blir plågsamt.

 

Framförallt undrar jag varför den här remaken egentligen gjordes om man inte ville göra något nytt av den. Allt är som i originalet, fast lite sämre på alla punkter. 1990 års film gick förvisso ganska bra på bio, men samtidigt var vinsten inget att höja på ögonbrynen för. Nyversionens manus börjar i viss mån med sammas frågeställningar som i den första filmen, men mynnar snart ut i en ganska usel skräckfilm som inte hyser någon logik överhuvudtaget. Nej, det här var en gäspning. Om knappt 30 år kanske det kommer en nyinspelning till. Då hoppas jag att man gjort något som är värt min tid.

 

Betyg: 2+ och pluset får den bara för Page av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19 20 21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se