Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Lördag 24 mars 08:34

 

Regi: Armando Iannucci

Manus: Armando Iannucci/David Schneider/Ian Martin (baserat på Fabien Nury och Thierry Robin serieroman)

Medverkande: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Jeffrey Tambor mfl.

Produktionsbolag: Quad Productions/Main Journey/Gaumont mfl.

År: 2017

Längd: 107 min

Land: Storbritannien/Kanada/Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4686844/

 

I mars 1953 får Sovjetunionens långtida diktator Josef Stalin ett slaganfall han aldrig återhämtar sig från. När han några dagar senare dör kastas unionen in i det kaos som uppstått i och med att Stalin aldrig utsåg en efterträdare. Ministrarna börjar snart positionera sig för att ta över makten, men det är inte det allra enklaste att demontera en personkult, vinna folkets hjärtan och hålla ryggen fri från knivar på en och samma gång.

 

The Death Of Stalin kan ha haft en av förra årets bästa trailers. Trailern sålde in filmen som en mörk komedi, men jag skulle tro att många som går och ser filmen får sina förväntningar på skam. Ja, The Death Of Stalin är förbaskat rolig på sina ställen, men dras också med ett antal problem. Du bör exempelvis ha mer än en ytlig kännedom om Sovjetunionens historia för att hänga med i alla vändningar och ibland blir manuset lite väl pratigt. Samtidigt är det en helt fantastisk ensemble man har hittat till rollerna.

 

Allra bäst är Steve Buscemi som den hårt pressade Niktia Chrusjtjov och Simon Russell Beale som den mycket obehaglige Lavrentiy Beria. De båda har mycket god draghjälp av Michael Palin som den åldrande Molotov och Jeffrey Tambor som Stalins efterträdare Malenkov. Huvudkonflikten om makten ligger dock mellan de två förstnämnda och jag är riktigt glad över att se Buscemi i en bra roll igen. Det var ett tag sedan.

 

Filmens manus är som sagt ojämnt men den generella tonen fungerar bra. Det är en säregen blandning mellan svartaste komedi och bitande satir över hur en diktatur kan fungera. Jag tror dock det hade fungerat än bättre om man valt en av dessa vägar. Ibland kommer de två infallsvinklarna ihop sig och, även om de är närbesläktade, resultatet blir en film som vill väldigt mycket, men ofta stampar på samma ställe.

 

Absurditeterna i The Death Of Stalin är förvånansvärt historiskt korrekta och bara dessa hade varit nog för att göra filmen intressant. Nu gapar man över ett lite för mycket och även om många av poängerna landar skjuter lika många över målet. Sen är det alltid värt att gå och se en film som blivit förbjuden någonstans i världen i modern tid. Det är en liten känga åt öst i alla fall.

 

Betyg: 3 vodkakuponger av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 21 mars 20:09

 


Regi: Paco Plaza

Manus: Paco Plaza & Fernando Navarro

Medverkande: Sandra EscacenaBruna GonzálezIván Chavero mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Expediente La Película A.I.E./Film Factory mfl.

År: 2017

Längd: 105 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5862312/

 

I ett desperat försök att kontakta sin nyligen bortgågne far medverkar Verónica i en seans med ett ouijabräde i centrum. De andra två deltagarna märker inget särskilt, men Verónica får uppenbart kontakt med något - något som följer med henne hem och hotar att förgöra både Verónica och hennes familj.

 

Olika virala marknadsföringskampanjer har försökt bräcka varandra i att pumpa upp Verónica som den mest skrämmande filmen genom tiderna. För mig som gammal skräckräv väcker sådant nostalgiska minnen från när censuren släpptes fri i Sverige och alla filmer som en gång varit förbjudna var "den mest skrämmande filmen genom tiderna". Nej, Verónica är knappast ens av de 500 mest skrämmande filmer jag sett. Vad den däremot är är en film med många goda idéer men lite halvdant genomförande.

 

För det första, kan vi sluta göra skräckfilmer om ouijabräden? Jag har mycket svårt att ta en licens som ägs av samma företag som ger ut Monopol på allvar. Det är ett väldigt enkelt och tafatt sätt att sätta igång en demonhistoria som behöver dö ut. Manuset baseras trots allt (mycket löst) på ett verkligt fall där den 18-åriga Estafanía Gutiérrez Lázaro började uppleva olika psykologiska symptom efter att en seans likt den i filmen avbröts hastigt och lustigt. Och ja, som filmen säger finns det en polisrapport som beskriver fallet som Spaniens första paranormala polisärende. Skeptikern i mig kan hitta en mängd olika förklaringar till vad som inträffade när man läser sammanfattningar av rapporten (den finns på nätet i både verifierade originalscanningar och översättningar).

 

Allt ovanstående vore inget att höja på ögonbrynen åt om filmen lyckades med sin illusion av att skildra något verkligt, men Plaza skulle behövt både polera manus och regi för detta. Skådespelarmässigt fungerar filmen bättre och räddar upp några av de mer taffligt skrivna scenerna. Det jag främst kommer ta med mig från Verónica är dock soundtracket och min nya bekantskap Héroes del Silencio - ett fantastiskt gothrockband som jag inte lyssnat på sedan tidigare, men som tydligen var stora på den spanska scenen på 80-talet. Om du gillar Echo & The Bunnymen, Mission UK eller The Cult är det ett riktigt fynd.

 

Rent filmiskt kommer jag nog inte komma ihåg Verónica om ett år eller så. Här finns som sagt många bra idéer, men slutprodukten är ofokuserad och skulle behöva arbetas på ett tag till. Synd.

 

Betyg: 2+ demoner från Parker Brothers av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 16 mars 21:22

 


Regi: Melissa Rosenberg (creator)

Manus: Brian Michael Bendis/Michael Gaydos/Jenna Reback (head writers)

Medverkande: Krysten Ritter, Rachel Taylor, Janet McTeer mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/Marvel Studios/Tall Girls Productions

År: 2018

Längd:  cirka 715 (13 x 55) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2357547/


Jessicas detektivbyrå börjar gå någorlunda bättre än tidigare, men hennes privatliv är fortfarande i totalt kaos. När hennes bästa vän, radioprataren Trish Walker, kommer till Jessica med en historia hon grävt upp om medicinföretaget IGH tvingas Jones motvilligt inse att det kanske finns något intressant kopplat till hennes egna förflutna i historien. Samtidigt verkar det som någon eller något smyger omkring i New York och dödar slumpmässiga offer. Någon eller något kopplat till IGH.


Den första säsongen av Jessica Jones (2015) är i min mening fortfarande det bästa som Netflix Marvelserier har åstadkommit. Det var en perfekt mix mellan en klassisk antihjältinna, den bästa tv-skurken i mannaminne och välskrivna manus som både sparkade hårt och utforskade karaktärspsykologi. Tre år är en alldeles för lång väntetid på en andra säsong även om den värsta abstinensen dövades med den i slutändan underväldigande första säsongen av The Defenders (2017).


Säsong 2 börjar också väldigt bra. Jessica är sitt vanliga ta-ingen-skit-jag, men hon har ändå utvecklats till att inte vara riktigt lika självdestruktiv som i första vändan. Hennes träffsäkra observationer om människor och förhållanden är dock lika närvarande som alltid. Manusförfattarna spinner också ett spännande nät med intriger runt IGH och den mystiske mördaren som drar runt i New York. Sen händer tyvärr det som jag var rädd för - även den här serien drabbas av Netflix-sjukan.


"Netflix-sjukan" är ett begrepp jag myntat för att beskriva en serie som efter en lysande förstasäsong och lovande inledning på säsong 2 slänger ut en så klumpigt telegraferad kommande plot twist att jag mest kan sucka. Jag hoppades länge på att det skulle vara ett skickligt lagt villspår, men avsnitten efter säsongens mittpunkt bekräftade tyvärr mina farhågor. Det fick mig verkligen att sakna David Tennants fantastiskt obehagliga skurk från första säsongen.


Nu tappar inte Jessica Jones lika mycket som flera andra av Netflix Marvel-serier gjort av detta fenomen utan har även mycket starka avsnitt i säsongens andra halva. Det bästa av dem alla är helt klart det Jennifer Lynch-regisserade avsnittet Three Lives & Counting som kommer som avsnitt 11 av 13. Säsongen är välregisserad i allmänhet, men Lynch slår alla på fingrarna med detta, mycket obehagliga, avsnitt. Talangen går i familjen helt enkelt.


Karaktärsmässigt drar Jessica mot en mer komplett personlighet med fler bottnar än i säsong 1, vilket är kul att se. Det finns dock en karaktär jag verkligen avskyr numera - Jessicas bästa vän Trish. Trish kan vara den gnälligaste, mest självgoda och jobbiga karaktären på tv i år än så länge. Här har manusförfattarna inte heller riktigt lyckats ge en tillräckligt trovärdig bakgrundshistoria till varför hon agerar som hon gör. Istället har man kastat allt man kunde komma på och hoppats på att något fastnade på manussidorna.


Sammanfattningsvis är säsong 2 av Jessica Jones en mycket trevlig bekantskap, men fångar inte den kompletta storm av bra saker som första säsongen gjorde. Avsaknaden av en riktigt bra skurk ligger säsongen i fatet, men samtidigt är händelserna runtom huvudnarrativet bättre än i föregående story arc. Det är alltså en mycket sevärd säsong, men tills nästa veva hoppas jag att manusförfattarna kan vara lite mindre klumpiga i sitt telegraferande av eventuella plot twists.


Betyg: 4 flaskor whiskey av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 13 mars 22:06

 


Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland (baserat på Jeff VanderMeers roman)

Medverkande: Natalie Portman, Jennifer Jason Leigh, Oscar Isaac mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Scott Rudin Productions/Skydance Media mfl.

År: 2018

Längd: 115 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2798920/

 

Lena lever i sorg efter att hennes make, Kane, med största sannolikhet har omkommit under ett topphemligt uppdrag. När han mot alla odds kommer tillbaka inser hon snart att något är väldigt fel. Både Lena och hennes man förs till en hemlig kommandopost som övervakar ett märkligt naturfenomen. En stor del av en nationalpark tycks genomgå en förvandling. Alla som skickas in i området försvinner spårlöst. Alla utom Lenas man. Lena beslutar sig för att följa med en expedition in i det okända för att förhoppningsvis hitta något som kan rädda Kane.

 

Alex Garland är alltid intressant som både författare och filmskapare så det var med ganska stora förhoppningar jag satte mig ner med Annihilation. Hans senaste utflykt i science fiction-genren, Ex Machina, var en av 2015 års bästa filmer och är i min mening en av de främsta AI-historier som filmatiserats. Med Annihilation ger Garland sig på en annan subgenre, ekologisk katastrof med science fiction-tema. Det är en sällan filmad genre som är desto mer välrepresenterad i bokform. Det känns lite som det är där den borde stannat också.

 

Annihilation är absolut ingen dålig film, men den tämligen hårdföra science fiction som en sådan här historia kräver brukar kunna blandas med karaktärsutveckling på ett bättre sätt i bokform. När det gäller Garlands filmversion blir både science- och fictionbiten lidande. Detta gäller framförallt i mittakten som är tämligen långsam. Båda första och sista akten fungerar mycket bättre och vad jag framförallt eftersöker i mittditon är ett större fokus på tidigare nämnda karaktärsutveckling. Denna kommer mot slutet och då känns det lite för sent.

 

Skådespelarmässigt lyckas Natalie Portman som alltid leverera en bra roll. Hon har bra draghjälp av Jennifer Jason Leigh som den tuffa expeditionsledaren Dr. Ventress. Garlands filmer är också alltid snygga och det "infekterade" parkområdet har en säregen och mycket speciell design och uttryck.

 

Som kan utläsas ovan gör Annihilation mycket rätt, men en långsam mittakt drar ner betyget rätt rejält. För fans av genren rekommenderar jag den ändå. Den ligger inte alls i samma klass som Garlands tidigare sci-fi-historier, men är ändå en relativt trevlig bekantskap.

 

Betyg; 3 dna-splicar av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 5 mars 15:32

 


Oscarsgalan 2018: Frances McDormand sa det bäst

 

Oscarsgalan är över för den här gången och nu blickar vi framåt mot galan 2019... nej, inte riktigt. Det ska bli ganska skönt att kunna återgå till den vanliga recensionstakten och till och med fokusera lite mer på böcker och serier inom det närmsta. Ibland får de rörliga bilderna pausa.

 

Hur som helst var den 90:e upplagan av snubben med den gyllene auran en ganska slätstruken dito. Jimmy Kimmel agerade värd för andra årets i rad och till nästa år måste de hitta ett nytt grepp. Kimmel, uppenbart tyngd av manuset, fick inte alls ut den charm han utspeglade förra året och utöver några tidiga jabbar mot Harvey Weinstein var det för det mest väldigt snällt.

 

Huvudtematiken för kvällen var representation och metoo-rörelsen. Trots laddade ämnen där man kunde säga mycket och sätta en personlig prägel på det hela var det egentligen bara en pristagare som verkligen gjorde det. Frances McDormand (bäst kvinnliga huvudroll för Three Billboards Outside Ebbing, Missouri) höll ett tacktal som var lika delar rörande som en uppmaning till fortsatt kamp. McDormand stal showen totalt och levererade samtidigt ett viktigt budskap. Hon stod också för det enda tal under kvällen som kommer hamna i framtida highlight-paket.

 

Guillermo del Toro blev galans vinnare med The Shape Of Water som plockade hem fyra priser, däribland bästa regi och film. Jag är som bekant inte särskilt imponerad av varken del Toro eller den aktuella filmen, men jag måste ändå poängtera att detta var en av få gånger som Hollywood erkänt en fantasy- och/eller science fiction-film för sitt finaste pris. Det är kul i sig. När dessutom Jordan Peele vann bästa originalmanus för Get Out kanske, bara kanske, det finns en rörelse till mer genreorienterad film även i Hollywoods finrum.

 

Övriga filmer med mer än en statyett blev Dunkirk (3), Blade Runner 2049, Coco, Three Billboards Outside Ebbing Missouri och Darkest Hour (2 priser vardera). Av dessa blev jag gladast över att Roger Deakins äntligen fick vinna sin Oscar för bästa foto efter 13 tidigare nomineringar. Det måste vara någon slags rekord. Att Gary Oldman till sist fick plocka hem en statyett var också väldigt kul om än desto mer väntat.

 

Mitt eget tippningsresultat var bättre än förra årets bottennapp och landade på 79% (19/24). Klasserna jag bommade var båda dokumentärpriserna (vilket jag blev glad över eftersom min favorit, Icarus, vann), live action-kortfilm (även här vann min favorit över vilken jag trodde skulle vinna), specialeffekter samt att jag som i princip alltid bommade den tyngsta kategorin av dem alla - bästa film.

 

Med det avslutar Skitfinkultur sin bevakning av Oscarsgalan 2018. De kommande veckorna kommer i huvudsak fokusera på litteratur, både i serie- och bokformat. Det blir awesome. Häng med!

Av Ulf - Måndag 5 mars 05:45

 



And The Winners Are... Samtliga Oscarsvinnare 2018


Best Short Film - Live Action: The Silent Child

Best Short Film - Animated:  Dear Basketball

Best Documentary - Short Subject: Heaven Is A Traffic Jam On The 405

Best Documentary - Feature: Icarus

Best Achievement In Visual Effects: Blade Runner 2049

Best Achievement In Sound Mixing: Dunkirk

Best Achievement In Sound Editing: Dunkirk

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Song: "Remember Me" (Coco)

Best Achievement In Music Written For Motion Pictures - Original Score: The Shape Of Water

Best Achievement In Makeup & Hairstyling: Darkest Hour

Best Achievement In Costume Design: Phantom Thread

Best Achievement In Production Design: The Shape Of Water

Best Achievement In Editing: Dunkirk

Best Achievement In Cinematography: Blade Runner 2049

Best Animated Feature: Coco

Best Foreign Language Film Of The Year: A Fantastic Woman (Chile)

Best Writing, Screenplay Based On Material Previously Produced Or Published: Call Me By Your Name

Best Writing, Screenplay Written Directly For The Screen: Get Out

Best Achievement In Directing: Guillermo del Toro (The Shape Of Water)

Best Performance By An Actress In A Supporting Role: Allison Janney (I, Tonya)

Best Performance By An Actor In A Supporting Role: Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Best Performance By An Actress In A Leading Role: Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Best Performance By An Actor In A Leading Role: Gary Oldman (Darkest Hour)
Best Motion Picture Of The YearThe Shape Of Water

 

Skitfinkulturs facit: 19/24 = 79%

Av Ulf - Söndag 4 mars 12:15

 

 

Oscarsgalan 2018: Skitfinkultur tippar galan

 

 

Dags för den årliga tippningen. Årets mål är att överträffa förra årets låga prickande (66 %). Fetstil innebär att jag tror att filmen kommer vinna, kursivstil att jag tycker den borde vinna. Inte sällan är dessa en och samma film. Hur som helst, facit imorgon morgon.

 

 

Best Motion Picture


Call Me By Your Name

Dunkirk

Lady Bird

The Post

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Darkest Hour

Get Out

Phantom Thread

The Shape Of Water

 

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role


Daniel Day-Lewis (Phantom Thread)

Denzel Washington (Roman J. Israel, Esq.)

Timothée Chalamet (Call Me By Your Name)
Daniel Kaluuya (Get Out)

Gary Oldman (Darkest Hour)


 

Best Performance By An Actress In A Leading Role


Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Saoirse Ronan (Lady Bird)

Meryl Streep (The Post)
Margot Robbie (I, Tonya)
Sally Hawkins (The Shape Of Water)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role


Christopher Plummer (All The Money In The World)

Sam Rockwell (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Woody Harrelson (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)

Richard Jenkins (The Shape Of Water)

Willem Dafoe (The Florida Project)


Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Allison Janney (I, Tonya)

Laurie Metcalf (Lady Bird)
Lesley Manville (Phantom Thread)
Octavia Spencer (The Shape Of Water)

Mary J. Blige (Mudbound)

 


Best Achievment In Directing


Dunkirk (Christopher Nolan)

Lady Bird (Greta Gerwig)
The Shape Of Water (Guillermo del Toro)
Phantom Thread (Paul Thomas Anderson)

Get Out (Jordan Peele)


Best Original Screenplay


Get Out

Lady Bird

The Big Sick

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

 

Best Adapted Screenplay


Call Me By Your Name

Logan
Molly's Game
The Disaster Artist

Mudbound

 

 

Best Animated Feature


Coco

The Boss Baby

Loving Vincent

Ferdinand

The Breadwinner



Best Foreign Language Film


The Square (Sweden)

A Fantastic Woman (Chile)
Loveless (Russia)
The Insult (Libanon)

On Body & Soul (Hungary)


Best Cinematography


Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
The Shape Of Water

Mudbound


Best Editing

 

Baby Driver

Dunkirk
I, Tonya
The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri


Best Production Design


Blade Runner 2049

Darkest Hour
Dunkirk
Beauty & The Beast

The Shape Of Water


Best Costume Design


Darkest Hour
Phantom Thread

Beauty & The Beast

The Shape Of Water

Victoria & Abdul



Best Makeup & Hairstyling


Darkest Hour

Victoria & Abdul
Wonder

 

Best Original Score


Dunkirk

Phantom Thread

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

The Shape Of Water

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri


Best Original Song


"The Mystery Of Love" (Call Me By Your Name)

"Remember Me" (Coco)
"Stand Up For Something" (Marshall)
"Mighty River" (Mudbound)

"This Is Me" (The Greatest Showman)

 


Best Sound Mixing


Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049

 

Best Sound Editing


Baby Driver

Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Dunkirk

The Shape Of Water

Blade Runner 2049



Best Visual Effects


Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

War For The Planet Of The Apes

Blade Runner 2049

Guardians Of The Galaxy Vol.2

Kong: Skull Island

 

Best Documentary, Short


Edith+Eddie

Heroin(e)

Traffic Stop
Heaven Is A Traffic Jam On The 405
Knife Skills

 


Best Documentary, Feature

 

Abacus: Small Enough To Jail
Faces, Places
Strong Island

The Last Men In Aleppo

Icarus

 
 
Best Short Film, Animated

 

Dear Basketball

LOU
Revolting Rhymes Part One

Garden Party

Negative Space

 

Best Short Film, Live Action

 

DeKalb Elementary

The Eleven O'Clock
Watu Wote: All Of Us

My Nephew Emmett

The Silent Child

Av Ulf - Söndag 4 mars 02:15

 


Oscarsgalan 2018: Kortfilmerna

 

Min vana trogen är kortfilmerna det sista jag ser innan Oscarsgalan. Det är inte för att de på något vis skulle vara sämre utan för att de är ett rent helsike att jaga ifatt! Krånglande konverteringar av videofiler, filer utan utlovad text och svordomar brukar vara melodin dagarna innan prisutdelningen. I år fick jag ändå tag i det mesta, med en kombination av Netflix, Itunes (Apple... ni kommer ge mig en stroke någon dag!) och HBO.

 

Det är en jäkla massa titlar att hålla reda på så jag delar upp filmerna i sina respektive kategorier och tar det därifrån. Det ska sägas att det här är en samlingsrecension, och kanske mer av omdöme än betygssättande. Anledningen är tidsbrist. Skitfinkultur har ingen stab eller andra skribenter, det är bara jag. Det är så jag vill ha det, men ibland kommer livet emellan. Nåja, nog muserande om livet och tidens flyktighet. 

 

Best Animated Short

 

Dear Basketball - 4/5

Negative Space - 2+/5

Garden Party - 4/5

LOU - 4/5

Revolting Rhymes Part One - ej recenserad

 

Ett mycket starkt startfält bland de nominerade där egentligen endast den franska Negative Space fungerade lite sämre än de övriga. De två filmer det pratats mest om i förhandssnacket är Dear Basketball och LOU. Jag tror också det är där kampen kommer stå. Den sistnämnda är producerad av Pixar, vilket brukar betyda en rejäl vinstchans. Den handlar om hur en mobbare får smaka på sin egen medicin när... något besjälar sakerna han stulit från sina klasskamrater och ger sig efter honom. Något förenklad variant av mobbarproblematik, men Pixar är alltid Pixar och det här är givetvis väldigt charmigt och roligt. Filmen finns gratis via YouTube om ni känner er manade.

 

Dear Basketball är basketlegendaren Kobe Bryants kärleksbrev till sporten. Mycket snyggt tecknad med ett gripande narrativ berättat av Bryant (även manus) själv. Dessutom med musik av John Williams av alla människor. Franska Garden Party var också en mycket charmig bekantskap där ett gäng grodor av alla de slag tagit över en trädgård till ett till synes övergivet lyxhus. Vad passar då bättre än en fest? Båda dessa filmer finns i paketet du kan införskaffa via Itunes.

 

 

Best Live Action Short

 


DeKalb Elementary - 5/5

The Silent Child - 5/5

My Nephew Emmett - 5/5

The Eleven O' Clock - 4/5

Watu Wrote (All Of Us) - 4/5

 

Om startfältet till de animerade kortfilmerna var starkt är det för live action-kortfilmerna rent ut sagt magiskt. Kolla in den där betygssviten! Det genomgående temat är orättvisa och/eller inkluderande. Den enda av filmerna som sticker ut är den barmhärtigt nog roliga The Eleven O' Clock som handlar om en psykologs möte med en patient som tror han är psykolog. Eller vem är egentligen psykologen här? Mycket rolig och påminner om en slags modern Monty Python-sketch.

 

Jag kallar föregående film för "barmhärtigt rolig" med tanke på resten av de nominerade där det går från svart till nattsvart till svart hål. DeKalb Elementary har fått mycket uppmärksamhet då den kom helt rätt i tiden för helt fel anledning. Filmen låter oss följa en skolskjutare som verkar ha tvivel om vad han egentligen vill uppnå med sina handlingar. Det är en svidande kritik mot det amerikanska psykvårdssystemet samtidigt som det är en mycket spännande film som verkligen använder kortfilmsformatet till att berätta en komplett historia som går rakt in i bröstet på dig som en kanonkula.

 

Lika nattsvart, fast från ett helt annat perspektiv, är brittiska The Silent Child där vi får följa en döv flicka som i princip blir ignorerad av sin familj. Hon får en teckenspråkslärare som börjar dra henne ur sitt skal, men det går givetvis inte som läraren tänkt sig. Slutscenen, som jag inte ska spoila, är riktigt, riktigt brutal. Så pass att jag fick gå och koka kaffe efteråt. Min favorit i kategorin.

 

My Nephew Emmett och Watu Wrote (All Of Us) behandlar båda rasism och främlingsfientlighet, men från olika perspektiv och tidsperioder. Den förstnämnda är den sanna historien om hur en ung svart man i 1950-talets Mississippi hamnar i trubbel då han busvisslar efter en vit kvinna. Den andra filmen, även den en sann historia, handlar om hur en kvinna tvingas fly via buss då hennes familj blivit dödad av islamistiska terrorister i gränskonflikten mellan Kenya och Somalia. En situation uppstår där hon tvingas omvärdera sitt hat gentemot muslimer och inse att hon inte kan dra alla över en kam. Två mycket starka berättelser som inte lämnar någon oberörd. Alla filmer i kategorin går att hitta via Itunes.

 

Best Short Documentary

 


Edith + Eddie - 5/5

Heaven Is A Traffic Jam On The 405 - 4+/5

Traffic Stop - 3/5

Heroin(e) - 4/5

Knife Skills - ej recenserad

 

Även här ett mycket starkt startfält. Den första filmen, och min favorit, Edith + Eddie, handlar om ett gammalt par som gift sig vid 95 respektive 96 års ålder. Det borde vara en lycklig tid de får ha tillsammans mot livets slutskede, men Ediths syster försöker få henne omyndigförklarad så att de kan sälja av huset. En fullständigt hjärtskärande historia som gjorde mig både förbannad och ledsen. Jag var tvungen att ta en paus efter den här för att jag var tvungen att lugna ner mig. Så förbannad och ledsen blev jag. Det krävs en riktigt bra film för att engagera mig på det viset.

 

Heaven Is A Traffic Jam On The 405 samt Traffic Stop må båda ha liknande inledande tematik, men skiljer sig rejält åt. Den förstnämnda låter oss följa den mentalt plågade konstnärinnan Mindy Adler och hur hon kämpar med sina fobier och depressioner genom konstnärliga uttryck. Det är ett fint porträtt av en trasig kvinna som med hjälp av olika insatser och vänner lyckas ta sig ur det allra värsta av de mentala svårigheterna och hitta ett sätt att både läka sig själv och hjälpa andra. Traffic Stop, kategorins svagaste kort, skildrar ett brutalt polisingripande i Austin, Texas, där en svart kvinna i princip blir misshandlad av en polis som senare ljuger om vad som hänt - trots videobevis. Delarna som fokuserar på just denna händelse är väldigt bra och en viktig skildring av polisbrutalitet. Dessvärre är filmen tämligen splittrad och vill också berätta om en mängd andra saker. Viktig story, klumpigt utförande.

 

Kvällen avrundades med den inte särskilt upplyftande Heroin(e) som fokuserar på räddningstjänstens arbete i den överdostätaste staden i USA, Huntington, West Virginia. Det är en stad av ungefär Lunds storlek där det sker omkring fem överdoser per dag. Tack vare ett mycket dedikerat team hos räddningstjänsten och intressanta juridiska lösningar är de allra flesta av överdoserna tack och lov inte dödliga. En viktig titt på den opiotmissbruksepidemi som spridit sig som en löpeld i USA och tyvärr även är på väg till Sverige.

 

De två förstnämnda filmerna hittas via YouTube, Traffic Stop finns på HBO Nordic och Heroin(e) kan kollas in på Netflix. Den sista filmen i kategorin, Knife Skills, upptäckte jag för sent att den skulle gå att få tag i via Itunes om man har ett brittiskt konto.

 

Imorgon (läs: senare idag) kommer den sedvanliga tippningen och även den sista uppdateringen av Oscarslistan.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se