Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Tisdag 28 mars 11:55


Twin Peaks återvänder: Entertainment Weekly levererar  

 

Det är mindre än två månader kvar tills den av mig mest efterlängtade tv-premiären någonsin går av stapeln. Promotionmaskineriet är i full gång och den kanske mest intressanta yttringen av detta står amerikanska Entertainment Weekly för. I ett kommande nummer (ges ut 31/3) utlovas en stor special om den nya säsongen. Redan nu kan man titta på en intervju med valda skådespelare på deras hemsida. Det finns en ihopklippt version av alla de kortare segmenten någonstans i deras gömmor också om du inte vill se två minuter åt gången. Seek and you shall find! Entertainment Weeklys aprilnummer finns i välsorterade Pressbyråer och hos internationella tidningshandlare omkring 7/4. Det blir ett samlarobjekt med tre olika omslag som tillsammans bildar en tablå inte helt olikt en viss målning av Da Vinci. Något att köpa och rama in med andra ord:

  

 


Det kanske mest intressanta med bilden - vad fan har hänt med James?!


Hur som helst hittade jag en annan cool promotionsak i och med det samarbete som David Lynch och skateboardtillverkaren Habitat Skateboards inlett. Om du rullar bräda kan du nu göra det med officiell Twin Peaks-design. Kolla in dem här. Annars kan du, vilket jag  också planerar, ladda upp med ljudboksversionen av Jennifer Lynchs The Secret Diary Of Laura Palmer som släpps i en version läst av Sheryl Lee själv 2/5. Lagom till serien kommer jag även skaffa mig Funcos serie med Twin Peaks-karaktärer som ska pryda mitt vitrinskåp. Finnes att beskåda här.


Slutligen, om du inte känner till historien bakom musiken till serien gör du dig själv en tjänst genom att läsa The Guardians ypperliga artikel om främst kompositören Angelo Badalamenti, men även lite om efterskapare av hans musik. Väl värt lästiden.


 

ANNONS
Av Ulf - Lördag 25 mars 13:21

 


Regi: M. Night Shyamalan

Manus: M. Night Shyamalan

Medverkande: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Betty Buckley mfl.

Produktionsbolag: Blinding Edge Pictures & Blumhouse Productions

År: 2016

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4972582/

 

Kevin har 23 bekräftade personligheter. Tills nu har han lyckats hålla de destruktiva i schack, men när "Dennis" kommer fram finner sig Kevin snart som fångvaktare åt tre tonårstjejer som han kidnappat. Exakt varför han kidnappat dem vet han inte, bara att de väntar på något, eller någon. Kanske är personlighet 24 på väg att visa sitt ansikte?

 

Jag gick nästan på det. Det hade varit en plot twist som heter duga, men nej, M. Night Shyamalan är tillbaka i träsket. The Visit (2015) visade sig just vara ett besök tillbaka till god form. Split tar en ganska intressant premiss och kör den genom en köttkvarn tills det inte finns något kvar. Jag antar att de goda recensionerna lurade mig. Själv undrar jag om resten av världens filmfans har käkat svamp.

 

Den enda anledningen till att ge den här filmen en chans är James McAvoy i rollen som Kevin. Det måste ha varit en skitrolig roll att spela i och med att han får skifta mellan en rad olika personligheter, från nioåriga Hedwig till modefotografen Barry. McAvoy är riktigt sevärd i en annars ganska habilt spelad film. Ingen gör bort sig totalt, men Shyamalans manus kväver vad de skulle ha kunnat uträtta.

 

Det är just manuset som sänker Split. Alla karaktärer i filmen är så urbota dumma att alla problem de ställs inför hade kunnat lösas på en halv minut om de bara använt hjärnan som annat än pappersvikt i huvudet. Kombinera detta med kvasifilosofiska flummigheter om psykisk sjukdom och du har en skitfilm. McAvoy är anledningen till att filmen får ett plus, men om du inte är ett fanatiskt fan av honom kan du skippa Split.

 

Betyg: 1+ idiotiska karaktärer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 24 mars 21:15

 


Regi: Geoffrey Orthwein & Andrew Sullivan

Manus: Geoffrey Orthwein & Andrew Sullivan

Medverkande: Maika Monroe, Matt O'Leary, Arnar Jónsson mfl.

Produktionsbolag: Zealous Pictures/Vintage Pictures/Verge Pictures

År: 2017

Längd: 92 min

Land: Island/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3722062/

 

Jenai och Riley njuter av en romantisk resa till Island när något mycket märkligt händer. Över natten försvinner alla på ön spårlöst. Snart inser paret att det inte bara är på Island det är problem utan över hela världen. Sakta förstår de att räddningen inte kommer och att de måste klara sig själva.

 

Den här filmen kunde varit vad för något som helst. En independentfilm listad under science fiction-genren i isländsk-amerikansk samproduktion? Det lät tillräckligt knäppt för att jag skulle bli intresserad. Intresset höll också i sig i den underskönt fotograferade upptakten. Island visar sig från sin vackraste sida och hela filmen (minus massförsvinnandet då) är som en reklamfilm för ön. Det är bara det att det inte händer något. Alls.

 

Om du ska göra en film med bara i princip bara två skådespelare är det livsviktigt att de har kemi. Monroe och O'Leary sköter sig fint i de inledande scenerna, men när det kommer till de starkare känslorna svajar både kemin och skådespelartalangen betänkligt. Jag hade i viss mån kunnat ha överseende med det här om manuset hade varit något att skriva hem om. Det är det inte. Det är ett så urbota dumt manus att jag till sist satt och skrek åt skärmen. Ni är på en ö! Ni vill hem! Ta en jävla båt, packa den full med förnödenheter och segla västerut. När ni slår i USA är ni framme. Gud!

 

På tal om den store snubben i skyn är Bokeh också full med kvasireligiöst babbel på så låg nivå att alla referenspunkter berörs. Är det ett test av Gud? Är det som Job? Är det domedagen? Det enda som saknas är Johannes 3:16 så har vi fått med allt som brukar citeras.

 

Bokeh gör mig bara förbannad. Sällan har jag sett en så snyggt fotad film som samtidigt är så förbaskat tom! Undvik eller skicka en tungur knivur på den!

 

Betyg: 1 foto som räddar den från nollan av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 22 mars 21:30

 


Regi: Damien Macé & Alexis Wajsbrot

Manus: Joe Johnson

Medverkande: Gregg Sulkin, Garrett Clayton, Bella Dayne mfl.

Produktionsbolag: Bigscope Films/Don't Hang Up Films/Wild Spark

År: 2016

Längd: 83 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3610746/

 

Fyra vänner driver en framgångsrik YouTube-kanal (eller den här filmens motsvarighet till YouTube) där de delar med sig av väldigt intrikata busringningar som definitivt går steget längre än rent irritationsmoment. När en av killarna, Sam, har problem med sin flickvän bestämmer sig hans polare Brady för att muntra upp honom. En kväll med lite för mycket öl och busringningar tar dock en skrämmande vändning när ett av deras offer inte visar sig vara en man som uppskattar deras humor...

 

Don't Hang Up hamnade i min recensionshög som de andra två filmer med snarlika titlar jag recenserat på sistone. Tredje gången gillt för en "Don't-film" på kort tid alltså. Tyvärr visade sig Don't Hang Up vara en riktig dussinfilm.

 

Vanligtvis brukar en film ha en stark öppningsakt för att få tittaren intresserad nog att hänga med på resten av historien. Den här filmen börjar istället med en usel första halvtimme för att gradvis bli bättre. Jag hyser ingen som helst sympati för varken Sam eller Brady. De är urtypen av de jobbigaste killarna du stötte på under gymnasietiden. Gott så, men då måste väl åtminstone deras nemesis vara bättre? Nej, inte det heller tydligen. När manusförfattare Joe Johnson försöker vara smart med sina plot twists kan jag bara sucka. Jag såg hur det här skulle sluta innan förtexterna slutat - ingen överdrift.

 

Efter att ha sett den fantastiska sociala medier-skräckantologin Black Mirror (2011) finns det inget som överraskar alls med den här rullen. Med uselt skådespel, ett manus lika förutsägbart som trasigt och de jobbigaste karaktärerna i mannaminne bör du hålla dig ifrån den här filmen. Lägg på.

 

Betyg: 1 douchebag av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 19 mars 19:02

 


Regi: Peter Berg

Manus: Peter Berg/Matt Cook/Joshua Zetumer

Medverkande: Mark Wahlberg, Michelle Monaghan, J.K Simmons mfl.

Produktionsbolag: CBS Films & Closest to the Hole Productions

År: 2016

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4572514/

 

Under 2013 års Boston Marathon skakades den anrika tävlingen av ett bombdåd. Det här är historien om händelsen, vad som ledde fram till den och den intensiva jakten på terroristerna innan de kan slå till igen.

 

Jisses, det där var nog den kortaste synopsis jag skrivit på år och dar. Nåja, ibland behöver man inte mer än så. Historien om bombdådet vid Boston Marathon är en ganska rakt berättad historia men med finess. Peter Berg håller på att bli den främste skildraren av amerikansk 2000-talshistoria nu verksam i Hollywood. Han snubblade lite med den mycket mer uppmärksammade Deepwater Horizon (2016), men återvänder till fin form här.

 

Många regissörer skaffar sig sina favoritaktörer att jobba med. Peter Bergs castar ständigt Mark Wahlberg i sina huvudroller och det verkar som de hittat ett bra arbetssätt. Berg plågar Wahlbergs poliskaraktär i cirka två timmar och skrattar hela vägen till banken. Nej, nu ska jag vara snäll, Wahlberg har hittat en regissör som har gjort honom mer relevant än han varit på länge. I Patriots Day har han också god draghjälp av en bra ensemble, från J.K Simmons till en mycket märkligt sminkad (och tunn!) John Goodman.

 

Det är dock i manus och exekution som Patriots Day lyser. Manuset hade lätt kunnat bli katastroffilmsmässigt flaggnidande för hela slanten, men författarna har lyckats hålla en väldigt fin uppbyggnad utan excesser. När actionscenerna väl kommer tillhör de bland de mest välregisserade jag sett på länge. Bergs väldigt närgångna skildring av offrens skador lyckas också göra Patriots Day till en film som inte på något sätt försöker skönmåla det inträffade. Om du har problem med blodiga skildringar kanske du bör titta bort under de här scenerna.

 

Peter Berg börjar verkligen hitta sin nisch och jag hoppas han fortsätter skildra händelser som inte ligger särskilt långt bak i tid. Han är väldigt duktig på det och det är bara en tidsfråga innan han kommer med en riktig fullpoängare... om Mark Wahlberg orkar bli sprängd och jagad mer.

 

Betyg: 4 starka Bostoniter av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 17 mars 19:17

 


Regi: Mike Mendez

Manus: Dan Berk & Robert Olsen

Medverkande: Dolph Lundgren, Kristina Klebe, Elissa Dowling mfl.

Produktionsbolag: Archstone Pictures/Burning Sky Films/Bottom Line Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3113696/

 

Att allt inte står riktigt rätt till i den lilla staden Chickory Creek är en underdrift. På en vecka har tre trippelmord skakat samhället, men polisen kan inte hitta ett samband mellan dem. En FBI-agent uppvuxen i trakten, Evelyn Pierce, skickas för att undersöka. Hon får dock sällskap av Jebediah Woodley, självutnämnd demonjägare. Jebediah är nämligen övertygad om att mörkrets krafter är ansvariga för morden.

 

Don't Kill It var precis vad jag ville och förväntade mig att den skulle vara. Det är en riktigt kul b-rulle med en väderbiten Dolph Lundgren i huvudrollen. Vad annat kan man begära efter en tung arbetsdag? Mike Mendez är duktig på sådana här filmer. När creature featuren Big Ass Spider! (2013) står på CV:t vet man vad man får. Det som skiljer Mendez från flertalet andra regissörer som fokuserar på b-film är hans totala kärlek till den. Det är aldrig halvmesyrer som enbart är ute efter att vara kitsch att tjäna lite snabba pengar på. Det finns alltid en twist. Twisten i Don't Kill It är smått briljant. Det är ingen spoiler (filmen heter för tusan det...) när jag säger att den här demonen är fruktansvärt svår att ha ihjäl och fråga värt är om man egentligen ens vill det?

 

Lundgren är Lundgren. Han är den gamla tidens actionskådespelare när det där med repliker och annat tjafs inte var så viktigt. Det viktigaste var hur man förde sig och såg ut. Lundgren är, i motsats till 80-talskollegan Arnold, fortfarande i äckligt bra form och har samma charm som en gång gjorde honom till stjärna. Hans kemi med motspelerskan Kristina Klebe fungerar också bra.

 

Anledningen till att jag ser filmer som Don't Kill It är ofta eskapism och den här filmen ger mig det i drivor. Jag transporteras tillbaka till videobutiker och lata söndagar med polarna i tonåren. Det är inte världens bästa film som sådan, men en välbehövlig påminnelse om att ibland behöver man bara något man kan luta sig tillbaka åt och se det fiktiva blodet spruta. Ibland behöver man en demonslakt.

 

Betyg: 3+ och retroeffekterna är guld av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 14 mars 20:45

 


Regi:  Fede Alvarez

Manus: Fede AlvarezRodo Sayagues

Medverkande: Stephen Lang, Jane Levy, Dylan Minnette mfl.

Produktionsbolag: Screen Gems/Stage 6 Films/Ghost House Pictures

År: 2016

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4160708/

 

Rocky drömmer om att flytta långt ifrån det allt fattigare Detroit. Tillsammans med pojkvännen Money och deras gemensamme vän Alex försöker hon finansiera sin flytt genom att göra inbrott. När de tre får höra talas om en gammal arméveteran med stora tillgångar beslutar de sig för att göra en sista stöt. Jobbet verkar minst sagt enkelt - mannen visar sig nämligen vara blind. Man ska dock aldrig räkna ut en gammal soldat på förhand...

 

En kort tid i höstas pratade alla om den här filmen. Därför var jag också ganska tveksam till att se den. Det är inget snobberi från min sida utan mer empiri. När en skräck- eller thrillerfilm får så här pass stor spridning har den en benägenhet att vara riktigt usel. Det har inte alltid varit som så, men som tumregel brukar jag hålla mig undan från "den mest skrämmande filmen någonsin... i alla fall den här månaden". Don't Breathe är inte heller något mästerverk i genren direkt, men har ändå tillräckligt många bra poänger för att göra den sevärd.

 

Fede Alvarez kom lite från ingenstans när han regisserade den förvånansvärt lyckade re-maken på Evil Dead (2013). Den här filmen är hans första sedan dess och Alvarez går från klarhet till klarhet när det gäller regin. Även om hans manus kanske inte är på topp alla gånger lyckas han få ut väldigt mycket från sina skådespelare, i synnerhet Jane Levy som han arbetade med även i tidigare nämnda film.

 

Manuset är som sagt inte filmens starkaste sida. Jag gillar förvisso berättartempot, men skräck och thriller bygger mycket på en viss identifikationsfaktor. Vi måste ha någon att "tycka om" i filmen. Alvarez karaktärer är samtliga rena svin. Till en början kan man skönja en viss sympatisk ådra hos samtliga (utom Money för, kom igen, om du kallar dig för det är du en douchebag) karaktärer. Denna försvinner allt mer och mer tills det helt enkelt inte finns någon kvar att engagera sig i. Detta, tillsammans med en riktigt klumpig öppning för en kommande uppföljare, drar ner filmen rejält. Alvarez fina regi och arbete med framförallt ljuddesignen blir tyvärr även dessa offer för manusets snubblande.

 

Don't Breathe är klart över genomsnittet för en film av det här slaget, men med ett tajtare manus och framförallt bättre karaktärer hade den kunnat bli väldigt, väldigt bra. Nu får den nöja sig med "bra".

 

Betyg: 3 bitska hundar av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 12 mars 13:15

 


Regi:  Sang-ho Yeon

Manus: Sang-ho Yeon

Medverkande: Yoo Gong, Soo-an Kim, Yu-mi Jung mfl.

Produktionsbolag: RedPeter Film

År: 2016

Längd: 118 min

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5700672/

 

Seok-woo är en hårt pressad fondförvaltare som sällan eller aldrig har tid med sin dotter. När han missar dotterns uppträdande på ett skolevenemang känner han dock så pass dåligt samvete att han går med på att hon ska få åka till sin mor i Busan. En lugn resa blir plötsligt en kamp på liv och död när ett mycket elakt virus sprider sig som en löpeld genom landet. Men på tåget är man säker... eller?

 

Utöver The Walking Dead tycks zombievågen i väst ha ebbat ut för närvarande. Jag måste säga att det är rätt skönt. För varje Walking Dead fick vi tre World War Z (2013). Sydkoreanska Train To Busan kommer därför lite som en påminnelse om hur förbaskat kul en bra zombierulle trots allt kan vara. Zombierna i filmen tillhör "den snabba skolan", det vill säga rör de sig extremt snabbt och målmedvetet. Designen är dock uppdaterad med typiska asiatiska skräckfilmstroper, så som ryckiga rörelsemönster och kroppsdelar i vinklar de absolut inte ska vara i. Effekten blir om inte ny så i alla fall speciell.

 

Train To Busan funkar väldigt bra i actionscenerna. De är extremt våldsamma och zombierna uppvisar ett slags kollektivt medvetande vilket gör dem till hotfulla på ett sätt som jag brukar sakna i nutida västerländska tolkningar av varelsen. Dessvärre fungerar filmen inte riktigt lika bra när det gäller karaktärer och manus. Karaktärerna är i princip vad man förväntar sig. Vi har den stressade karriärsmannen som inte har tid med sin dotter, den korrupte direktören och så vidare. Den ende karaktär som sticker ut något är Sang-wha, en lika hårdhänt som ömsint man som främst av allt vill skydda sin fru.

 

Den här filmen har fått väldigt fin kritik av skräck- och zombiefilmsfan, men jag är något besviken. När den funkar så funkar den väldigt väl, men det är en ojämn resa till Busan. Man skulle nästan tro att Skånetrafiken kör...

 

Betyg: 3 sprinterzombies av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se