Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

IT

Av Ulf - Måndag 18 sept 13:15

 


Regi: Andy Muschietti

Manus: Chase Palmer/Cary Fukunaga/Gary Dauberman (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jaeden Lieberher, Sophia Lillis, Bill Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: KatzSmith Productions/Lin Pictures/Vertigo Entertainment mfl.

År: 2017

Längd:  135 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1396484/

 

Derry, Maine, 1988. Barn börjar försvinna spårlöst från det lilla samhället. När Bill Denbroughs lillebror Georgie inte kommer hem misstänker alla det värsta. Ett år senare är Georgie fortfarande saknad och Bill spenderar sin lediga tid med att leta efter honom tillsammans med sina vänner. Samtidigt måste han och hans vänner ducka för skolans värsting Henry och komma underfund med hur de ska förhålla sig till gruppens nya medlem, Beverly Marsh. Sakta går det upp för dem att de haft liknande skräckinjagande upplevelser om mötet med en clown, Pennywise, och att dessa händelser har något att göra med Georgies försvinnande.

 

IT är en av mina absoluta favoritböcker av Stephen King eller överhuvudtaget för den sakens skull. Miniserien från 1990 lämnade en hel del över att önska när det gällde behandlingen av historien och speciellt dess andra halva tappade rejält med fart. Därför såg jag också fram emot den här nyinspelningen och hoppades att den skulle ta med några av bokens viktiga delar som 1990 års version inte kunde ha med i och med dåtidens tv-censur. Och ja, Chase Palmer, Cary Fukunaga och Gary Dauberman har skrivit ett manus som ligger närmre Kings originaltext... men som tyvärr inte når ända fram ändå.

 

Missförstå mig inte; IT är i 2017 års tappning ett i de flesta fall bättre återberättande av Kings roman än vi hade innan, men istället för att gå på Cary Fukunagas ursprungliga vision om att ta med de mer esoteriska (och ack så viktiga!) elementen i storyn har man i mångt om mycket gjort samma adaption i snyggare tappning. Det är lite trist att man inte vågar ta ut svängarna mer. Jag tror att biopubliken hade varit mogen för berättelsen om sköldpaddan (den som vet, den vet) och Henry Bowers komplicerade förhållande till sina underhuggare. Kings roman är en av hans mest komplexa och känslostormande, framförallt när det gäller sexualitet, och det framgår inte i den här versionen heller. Ja, det finns en viss scen som inte skulle ha varit med ändå (återigen, den som vet, den vet), men framförallt i fallet Henry Bowers skulle det vara välbehövligt med en utforskan av motivation och förklaring.

 

Nåja, det som är bra gäller framförallt skådespelarna. Samtliga barnskådespelare är otroligt duktiga, men de två som spelar skjortan av samtliga är Jaeden Lieberher (Bill) och Sophia Lillis (Beverly). Framförallt Beverlys karaktär är mycket bättre än i den gamla filmatiseringen och hennes storyline är desto mer explicit och drabbande än vad den var i den samma. Stort plus ges också till Jack Dylan Grazer som gängets hypokondriker Eddie Kaspbrak. Tyvärr försvinner både Ben Hanscoms såväl som Richie Toziers karaktärer in i bakgrunden jämfört med både bok och 90-talsversionen. Kanske allra tydligast är det när det gäller Ben, vilket är riktigt synd.

 

Som ni märker finns det en mängd olika storylines att följa och det är här filmens stora miss ligger - det borde inte varit en film utan en tv-serie. Som tv-serie hade man haft tid att utforska alla dessa historier som sig bör och hade säkert kunnat ta med mer av de delar som nu ströks för att filmen skulle ha fått en NC-17-rating (dvs ekonomiskt självmord) med dem. Faktum är att det var just det som fick Fukunaga att hoppa av regissörsrollen. Jag förstår honom. En sex avsnitt lång serie på exempelvis Netflix skulle ha varit ett bättre val för storyn.

 

Bill Skarsgård sköter sig bra i rollen som Pennywise, men det här är en roll som är så tätt förknippad med Tim Curry att Skarsgård har svårt att göra något eget av den. När han är som bäst har han en mer sliskig framtoning än Curry, men han har svårt att uttrycka det förtroendeingivande som lurar in barnen i Pennywise våld i 90-talsversionen. Istället är det hundra ryck från första början och ja, när det funkar blir det riktigt bra. Det finns dock inte något subtilt när Skarsgårds tolkning. Det kan kanske tyckas märkligt att klaga på brist av subtilitet när Curry gjorde Pennywise till nästan en comic relief i vissa scener, men tonen funkade desto bättre. När Skarsgård gör sitt springande utfall mot gänget för femtielfte gången blir det mest tröttsamt.

 

De tekniska elementen är dock bra. Fotot är snyggt och musiken passande med ett tidstypiskt soundtrack. Att förlägga handlingen till slutet på 80-talet istället för slutet på 50-talet har sina poänger (inte minst med den våg av 80-talsnostalgi som fortfarande går starkt), men jag kan i viss mån sakna det amerikanska folkhemsfemtiotalet som originalet visade upp. Derry är på 80-talet mer en spegling av vår samtid, vilket gör att historien förlorar en del mystik. Barndomens vilja att tro på magins kraft har helt skalats bort och istället för "batterisyra" och silver används stålrör. Det är lite det jag gillar med boken. Den har en fruktansvärd realism kopplad till saga och tron på man kan förändra världen som barn. IT år 2017 är mer kall och cynisk både på ett bra och på ett dåligt sätt. Den får inte lika bra grepp om det band som finns mellan barnen, men samtidigt är den inte lika helylle utan skyggar inte för att visa både det ena och det andra.

 

Jag har lite svårt att sätta betyg på den här filmen. Eftersom historien har följt mig sedan tonåren kan jag den utan och innan och skulle vilja se del 2 innan jag bestämmer mig. Som enskild film, med ett betyg som kan komma att revideras, blir det dock:

 

Betyg: 4- clownerier av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 17 sept 12:05

 


Regi:   Sebastian Junger &  Nick Quested

Manus: Mark Monroe

Medverkande: Ghaith Abdul-AhadAmr Al-AzmTareq Al-Hashemi mfl.

Produktionsbolag: Goldcrest Post Production New York & National Geographic

År: 2017

Längd:  99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6794398/

 

För mer än sex år sedan, den 15:e mars 2011, samlades folk i protest mot regimens behandling av ett gäng tonårspojkar som hade skrivit att "folket vill att regimen faller" på en skola. Efter att de gripits och torterats krävde boende i Daraa och Damaskus deras omedelbara frisläppande. Det var gnistan som tände den krutdurk som blev inbördeskriget i Syrien och även gav ISIS möjlighet att träda fram som en maktfaktor i området.

 

Att få ett samlat grepp om kriget i Syrien är minst sagt en utmaning. Sebastian Junger, Nick Quested och Mark Monroe har lyckats med en fantastisk bedrift i sin dokumentär Hell On Earth. Det kan vara den enda dokumentär om ett pågående krig jag sett som faktiskt tar ett helhetsgrepp om en extremt komplex situation och sätter händelserna i lättförståelig kronologisk ordning. Från USA:s inte så genomtänkta behandling av Ba'ath-partiet i Irak till den syriska regimens cyniska logik (som bet dem i arslet) i hur man skulle hantera protesterna visar Hell On Earth upp en perfekt storm. Samtidigt följer filmskaparna en familj på flykt från Syrien till Europa. Det är otroligt starkt att se deras flykt filmade av dem själva.

 

Hell On Earth skyggar inte för något. Den visar upp krigets fasor utan att titta bort. Jag fick formligen tvinga mig själv att göra det samma. Jag var tvungen att se de blodiga händelserna för att låta lektionen filmen vill ge verkligen sjunka in. Om du har vek mage, ta med en påse. Att se är att förstå och jag har ett mycket bättre grepp om inbördeskrigets verklighet nu än jag hade innan. Visst, jag har sett åtskilliga filmer om konflikten i Syrien och om ISIS, men dessa har i mångt om mycket inriktat sig på en eller två större skeenden. Hell On Earth lyckas på knappt 100 minuter ge en fullt begriplig och fruktansvärt drabbande bild av vad som skett och vad som fortfarande sker. Den söker ge förklaringar till hur ISIS kunde lägga så mycket land under sig så fort som de gjorde och vad som motiverade dem. Informativt, opartiskt så gott de går och ett exempel på dokumentärfilm när den är som allra bäst. Vill du få en helhetsbild av kriget i Syrien finns det mig veterligen inget bättre sätt än att se Hell On Earth.

 

Betyg: 5 rent jävla onda regimer av 5 möjliga

 

 

ANNONS
Av Ulf - Fredag 15 sept 20:00

 

Regi:  Jonathan Teplitzky

Manus: Alex von Tunzelmann

Medverkande: Brian CoxMiranda RichardsonJohn Slattery mfl.

Produktionsbolag: Salon Pictures/Tempo Productions Limited/Head Gear Films mfl.

År: 2017

Längd:  105 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2674454/

 

Knappt fyra dagar innan den allierade invasionen av Normandie brottas Storbritanniens ledare Winston Churchill både med sina tvivel om planen och om hans egen, alltmer marginaliserade, som ledare. Det är troligen bland de 96 mest spända timmarna i en fascinerande ledares liv.

 

När jag läste historia på gymnasiet hade jag en stor beundrare av Winston Churchill som lärare. Självklart blev jag nyfiken och läste på om mannen som kallats för den främste britten genom tiderna. Sisådär 15 år senare har jag fortfarande inte ett komplett grepp om vem denne extremt mångfacetterade man var. Tyvärr hjälper den här filmen inte direkt till för att ge en enhetlig bild.

 

Beslutet att förlägga filmen till dagarna precis innan Operation Overlord skulle gå av stapeln har både för- och nackdelar. Intressant nog är dessa ofta centrerade kring samma område - Churchills privata sida. Ja, det är kul att höra Churchills klassiska dräpande repliker och se honom gnabbas med frugan, men samtidigt blir han i den här filmen ofta inte så mycket mänskligare som en karikatyr på sig själv. Istället för att ge oss en hel biografi får vi nöja oss med dessa 96 timmar och vad vi kommer ihåg från historielektionerna. Jag vet ärligt talat inte vilket jag föredrar. Kan man få ett bombastiskt porträtt av både statsmannen och människan?

 

Brian Cox lär kamma hem sin första Oscarsnominering för huvudrollen. Dels älskar Akademin porträtt av välkända ledare, men framförallt gör han sitt livs roll. Från en något trevande inledning verkar Cox spela ut mer och mer ju längre filmen går. Framförallt undviker han den vanligaste fallgropen när någon ska porträttera Churchill på film - han överdriver inte. Ja, Churchill hade sina fysiska krämpor och en speciell talröst, men porträtt av honom gränsar ofta till lyteskomik. Intressant nog kan det bli en nominering för samma roll. Gary Oldman spelar Churchill i en annan film i år, Darkest Hour, vilken, som titeln anspelar på, utspelar sig under krigets tidiga dagar. Det ska bli mycket intressant att jämföra de två tolkningarna!

 

Till syvende och sist, trots fint spel från Cox och resten av ensemblen, måste jag lägga mig på ett tämligen modest betyg. Manuset har en del klavertramp i den rent historiska avdelningen och framförallt sätter film krokben för sig själv genom att försöka visa Churchills mänskliga sida och på så vis förringa hans roll som statsman. Delarna passar inte riktigt ihop helt enkelt. Gott hantverk, fint skådespel men nu hoppas jag än mer på Darkest Hour.

 

Betyg: 3 tappade hattar i havet av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 13 sept 21:45

 


Regi: Edgar Wright

Manus: Edgar Wright

Medverkande: Ansel ElgortJon BernthalJon Hamm mfl.

Produktionsbolag: Media Rights Capital (MRC)/Working Title Films/Double Negative mfl.

År: 2017

Längd:  112 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3890160/

 

Baby är troligen branschens bäste flyktchaffis och det han inte kan göra med en bil finns inte. Efter att som väldigt ung hamnat i skuld till gangsterbossen Doc har Baby tvingats arbeta av vad han är skyldig. En förutsättning för att han ska klara av sitt jobb är att han ständigt får lyssna på musik för att dränka ut den tinnitus han lider av. Det gör att Baby kanske inte är världens mest sociala person, men när han träffar den vackra Debora ändras detta. Frågan är bara om han verkligen kan lämna tvångstjänstgöringen hos Doc?

 

De första fem minuterna av Baby Driver kan vara det coolaste jag sett när det kommer till biljakter. Till ett pumpande soundtrack gör stuntförarna några helt magiska trick och med en i princip perfekt klippteknik är detta stor filmkonst. Även om filmen inte lyckas ta sig till riktigt samma höjder igen är och resterande dryga 100 minuter en fest för både öga och öra.

 

Baby Driver är en bra symbol för den typen av film som jag ger högsta betyg av en totalt annan anledning än varför jag exempelvis gav det sammma till The Square (2017). Det här väldigt, väldigt mycket yta och en tämligen simplistisk historia, men man måste göra skillnad på yta med eller utan attityd. Flertalet överdesignade filmer som folk hyllar för just sin yta kan jag mest rycka på axlarna åt. Det är för att designen må vara snygg, men det som skapar driv och kraft i filmen - attityden, klippningen, musiken, ljudet - finns inte att hitta någonstans. Baby Driver tangerar alla dessa punkter och då gör det inte så mycket att skådespelet ibland lämnar lite över att önska eller att manuset hade kunnat sammanfattas på en servett. Det är helt enkelt så jävla coolt!

 

Baby Driver är alltigenom, om ordvitsen ursäktas, Edgar Wrights baby. Wright har tidigare visat prov på samma fantastiska fingertoppskänsla i exempelvis The Cornetto Trilogy (2004 - 2013) och här har han dragit på allt till elva. I en perfekt värld hade den här filmen kammat hem åtminstone nomineringar till alla tekniska klasser vid nästa års prisgalor. När det kommer till skådespelet har den dock inte riktigt samma lyckoträffar. Huvudrollsinnehavarna, Ansel Elgort och Lily James, är okej men inte mer. De enda som utmärker sig någorlunda är Kevin Spacey som gangsterbossen Doc och Jamie Foxx som den halvgalne Bats.

 

Det är som sagt inte för skådespelet som man ser Baby Driver. Om du gillar action, biljakter och schysst musik från framförallt 70-talet är det här något du måste se. Det blir inte coolare än så här.

 

Betyg: 5 wheelies av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Lördag 9 sept 22:15

 


Regi: Michael Showalter

Manus: Emily V. Gordon & Kumail Nanjiani

Medverkande: Kumail NanjianiZoe Kazan, Holly Hunter mfl.

Produktionsbolag: Apatow Productions/FilmNation Entertainment/Story Ink

År: 2017

Längd:  120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5462602/

 

Till sina föräldrars stora förtret försörjer sig Kumail som komiker när han egentligen borde plugga juridik och gifta sig med en pakistansk tjej. När Kumali träffar Emily faller han stenhårt för någon han inte borde falla för. Efter att deras kulturella familjeskillnader smällt i varandra rejält tar förhållandet slut, men när Emily blir allvarligt sjuk förblir Kumail ändå en del av hennes liv. Nu måste han navigera mellan att hans föräldrar inte ska få reda på det tidigare förhållandet till Emily och de tidigare tilltänkta svärföräldrarna som inte är hans största fans direkt.

 

The Big Sick har snackats upp till att bli en utmanare på nästa års prisceremonier och jag förstår varför. Det är precis den typ av film som går hem på större galor. Den tar upp kulturella motsättningar, men gör dem inte alltför påtagliga eller jobbiga. Den är välspelad, har då och då rolig dialog och den har en dramatisk kärlekshistoria... och ingen udd överhuvudtaget.

 

Det är svårt att skriva om sitt eget liv och göra det ärligt. Emily och Kumail har försökt att göra det med sitt manus till den här filmen och det känns som de håller tillbaka precis det där lilla extra som skulle fått berättelsen att lyfta. Det känns som det finns mycket mer att ta av när det gäller Kumails förhållande till sin familj och det märkliga äktenskapet mellan Emilys föräldrar. Samtidigt ska det sägas att The Big Sick som sagt är välspelad och med ett par verkliga högoddsare som främsta exempel på detta. Jag hade aldrig trott att jag 2017 skulle prisa Holly Hunter och Ray Romano för deras rörande karaktärsporträtt. Hunter och Romano kan vara bland de två mest irriterande skådespelare jag känner till, men med rätt regissör kan de helt uppenbart göra mycket bra roller. Michael Showalter har främst gjort sig ett namn som tv-regissör tidigare, men visar här prov på att han har vad som krävs för filmduken också.

 

Men sen är det det där som är svårt, nästintill omöjligt, att kvantifiera. Det extra, den som får historien att stå ut från flertalet andra romantiska dramakomedier. The Big Sick har inte detta. Det är lite för fega val, lite för tillrättalagt och lite för dålig kemi mellan huvudrollerna. Jag blev inte uttråkad direkt, men jag kommer hinna glömma den här filmen innan nästa års galasäsong då jag nog får fundera ett tag för att komma ihåg mer än grundpremissen.

 

Betyg: 3 mysteriesjukdomar av 5 möjliga

 

Av Ulf - Onsdag 6 sept 16:00

 


OBS: Följande text är troligen i mångt om mycket obegriplig för den som inte är bekant med Lynchs filmografi. Det blev så.


Fire Walk With Me: Twin Peaks del 4

 

Någon gång kommer jag förstå merparten av vad jag sett under tidiga måndagsmorgonar sedan i maj. Att på riktigt, på djupet, förstå David Lynch är, som med all konst, en process som man inte bara kan komma underfund med på stående fot. Givetvis är det just därför jag tänker försöka göra det. Nedanstående är min tolkning av mytologin bakom händelserna i serien. Någon gång kommer jag säkert förstå att min teori inte är gångbar alls. Det brukar hända. Det är en av anledningarna till att Lynchs verk stannar med mig som de gör.

 

Twin Peaks värld består av ett flertal olika dimensioner. Det har vi vetat sedan innan. Vi har till exempel The Black Lodge och staden Twin Peaks. Vad de nya avsnitten visat går dock mycket djupare än så. Vi kan sätta en startpunkt för händelserna den 16:e juli 1945, dagen då världens första atombombsprov ägde rum i Nevadaöknen. Klyvandet av atomen slet sönder gränserna mellan vår dimension och The Black Lodge.

 

The Black Lodge har figurerat i berättelser från amerikanska urinnevånare, men var ett ställe som endast utvalda shamaner kunde besöka. Efter atombombsprovet skapades sprickor i vår verklighet där vem som helst, under vissa förutsättningar, kunde ta sig igenom. Redan direkt efter bomben färdades varelsen senare dubbad till BOB genom sprickan till vår värld. Mer altruistiskt sinnade varelser i ytterligare en dimension, The White Lodge, såg behovet av en motpol. De skapade en annan varelse som de skickade genom revan i tidsrymden. Denna varelse skulle senare manifestera sig i Laura Palmer.

 

Någon gång strax efter att BOB tagit sig till vår verklighet besatte han en ung Leland Palmer. Frågan är vilket som kom först: att BOB besatte Leland eller att varelserna i The White Lodge skickade Laura som Lelands dotter? Hur som helst började Leland utnyttja Laura sexuellt. Detta var inte bara av egen pervers njutning utan även för att varelserna i The Black Lodge livnär sig på fruktan, smärta och ångest. Det syns inte allra minst i den nya säsongens "gruvarbetare" - varelser från The Black Lodge som dyker upp som gamar kring lidande och smärta.

 

Den amerikanska militären hade sedan tidigt 50-tal undersökt diverse övernaturliga fenomen i sitt så kallade "Project Blue Book". Efter att officiellt ha lagts ner 1969 skapades istället Blue Rose-gruppen. Termen kommer från ett märkligt fall där en döende kvinna yttrade att hon var som en blå ros. En blå ros existerar inte naturligt och därav kom namnet att användas av gruppen som undersökte övernaturliga fenomen. Gruppen startades av Douglas Milford och kom att innefatta Gordon Cole, Philip Jeffries, Chester Desmond, Dale Cooper och Albert Rosenfield. Senare rekryterades även Tamara Preston och troligen även Windom Earle. Garland Briggs hade åtminstone kännedom om gruppen, men var inte medlem.

 

Philip Jeffries försvinner spårlöst från ett hotell i Buenos Aires 1987 när han letar efter en "Ms. Judy". Tre år senare dyker han upp på FBI:s kontor i Philadelphia. Han har uppenbart tappat förståendet och vill absolut inte prata om sitt uppdrag eller Judy, innan han försvinner igen. 

 

Två år senare vaknar BOB till liv i Leland Palmer. Han mördar den prostituerade Teresa Banks i en grannort till Twin Peaks, innan han ett år senare lyckas identifera sin egen dotter som sin metafysiska motpol och mördar även henne. Under utredningen av fallet kommer Dale Cooper, Gordon Cole och Albert Rosenfield samtliga till Twin Peaks. Här har de ett samtal om Judy, som vi inte får reda på har ägt rum förrän i de sista avsnitten i säsong 3. Judy är tydligen en enormt stark negativ kraft, egentligen kallad Jowday, som också kommer från The Black Lodge. Jowday identifierades först av Garland Briggs under sitt arbete med Project Blue Book. I säsong 3 får vi se hur någon form av mörkervarelse lever inom Sarah Palmer, Lauras mor. Detta är troligen Jowday. En intressant notis jag snappat upp är att ordet "Jowday" i många stavnings- och uttalsvarianter betyder "skrika", "skrek" på flertalet asiatiska språk. Sarah Palmer utmärks just av sitt hjärtskärande skrik. Samtidigt får vi också se att en ljusvarelse lever inom Laura, still going strong trots att hon är fast i The Black Lodge.

 

Cooper misslyckas med att rädda sin flickvän Annie från The Black Lodge i säsong 2 och fastnar där själv. Hans dubbelgångare, Mr. C , blir besatt av BOB och flyr ut i vår verklighet. Under de 25 år som passerar har Mr. C byggt upp ett kriminellt imperium. Han har även drivit Audrey Horne till vansinne efter att ha våldtagit henne och att hon sedermera fött deras son, Richard. Vidare har han dödat Coopers nära vän Diane och ersatt henne med en dubbelgångare för att hålla koll på vad FBI egentligen vet. När gränsen mellan The Black Lodge och vår verklighet börjar försvagas färdas Cooper till vår värld igen, men "fastnar" i Dougie Jones. Dougie är allt som Cooper inte är och fungerar som en slags "skärseld" för vår agent. Cooper vaknar till liv först efter att ha elektrifierat sig själv. Elektricitet och eld är två av de ständigt återkommande symbolerna för The Black Lodge. Faktum är att ingångarna till den samma ofta hittas nära elektriska källor, artificiella som naturliga.

 

Troligen har det funnits en ingång sedan tidigare, den i skogarna utanför Twin Peaks. Det är en lång utläggning om varför, så jag nöjer mig med att konstatera att så är fallet. Denna långvariga påverkan från The Black Lodge har till viss mån även påverkat Twin Peaks. När Cooper kommer dit för att utreda mordet på Laura Palmer förundras han över hur annorlunda stället. Det bekräftas av The Bookhouse Boys som säger att ja, Twin Peaks är annorlunda, men att det finns ett pris att betala för detta - ondskan i skogarna måste ständigt vaktas. Under de 25 år som gått sedan Cooper fastnade i den andra dimensionen har staden förändrats till att bli kallare och mer cynisk. Det märker vi inte minst i ljussättning, karaktärernas svårigheter att knyta band till varandra och de allmänt närvarande till synes spontana våldsdåd som staden råkar ut för.

 

Det gäller inte bara de mer uppenbara dåden, såsom Richards mordförsök på ett vittne, utan bara en sådan sak som att en grabb kommer åt en pistol och skjuter in i stadens diner. När han blir konfronterad är han helt nollställd, som "vad då? Vad är problemet?" Samtidigt kan staden fortfarande stå för glimtar av fantastiskt under, exempelvis scenerna mellan Andy och Lucy. Lucy är lika förvirrad som karaktär som hon alltid varit, men just en replik fastnade hos mig. När vi först ser henne igen pratar hon om att hon inte förstår sig på mobiltelefoner. Alltså, "förstå" som i att de är totalt främmande ting för henne som verkar onaturliga. När hon sedermera skjuter Mr. C tar hon sista steget över till den mörkare dimension som staden nu befinner sig i. Hon deklamerar att hon nu förstår mobiltelefoner, det vill säga hon förstår den mer moderna eran som staden kommit ut i, fjärran från den 50-talspastisch den var.

 

Allt detta leder oss fram till händelserna i de sista avsnitten. Cooper vaknar upp i Las Vegas i Dougie Jones liv, beger sig till Twin Peaks för att konfrontera Mr. C. När Lucy skjuter Mr. C konfronteras de samlade med BOB. BOB besegras, Mr. C is no more. Cooper skickas tillbaka till The Black Lodge och får där en chans att rädda Laura Palmer innan mordet. Han misslyckas, men när han kommer tillbaka sätter han av på en resa till Texas med Diane (den riktiga Diane). Efter en natt tillsammans försvinner Diane och Cooper verkar ha förflyttat sig till en dimension där han heter Richard. Något drar honom till en diner i Odessa vid namn Judy's. En servitris som arbetar där, Carrie Page, är en spegelbild av Laura. Carrie går med på att åka till Twin Peaks med Cooper, om inte annat för att komma undan en potentiellt farlig situation. Hon har inget minne eller kunskap om Laura, men när hon och Cooper står utanför Lauras barndomshem hör hon en röst som ropar hennes namn. Tittare känner igen rösten som en distorterad variant av Sarah Palmer. Carrie bryter ihop och skriker varpå Cooper frågar vilket år de befinner sig i. Är det framtid eller förflutet?

 

Den som hade önskat sig en avslutning enkel att förklara blev således besviken. Jag har i min beskrivning ovan endast tagit med de större händelserna inom mytologin. Huvudtematiken att ta med sig är att vi lever i en av många världar. I David Lynchs verk färdas karaktärer mellan dessa världar antingen medvetet eller omedvetet. Dubbelgångare finns i oräkneliga antal världar. Lynch tar begreppet "tulpas" för dessa i säsong 3. En tulpa är en i buddhistisk tradition tankemanifestation av en person. Denna kan ha drag av en person eller vara princip en kopia. Vi har sett detta i andra verk av Lynch, kanske mest framträdande i Lost Highway (1997) som har både tulpas och varelser som mycket väl kan platsa in i The Black Lodge. Inte minst använder den mycket samma symbolik i form av eld, röda draperier och elektricitet. Framförallt är det en cyklisk historia med en svårgripbar början och slut. Med tanke på Lynchs mångåriga passion för transcendental meditation (se bland annat The David Lynch Foundation) är detta inte så märkligt. Han har helt klart ett djuplodande intresse för österländsk spiritualitet, inte helt olikt en viss agent Cooper.

 

Vi hittar samma struktur när vi ser Twin Peaks som en helhet. Tiden är cyklisk, inte linjär, men någon händelse (i detta fallet atombomben) har försvagat gränserna mellan tid, rum och multiversum. Ett annat exempel är Wild At Heart (1990) där det verkar råda försvagade gränser mellan dimensionerna som dock inte utforskas särskilt ingående. Det är dock en förklaring till varför karaktärerna i den filmen, i synnerhet Sailor och Lula, kan se väsen som de tolkar till för dem välkända figurer från The Wizard Of Oz (1939). 

 

Det finns många fler paralleller till Lynchs andra verk, men de för artikeln kanske mest intressanta är de ständigt förekommande röda sammetsdraperierna. De fungerar som en fingervisning om att vi rör oss till en annan verklighet. Innan Twin Peaks använde Lynch främst ett annat trick för att förbereda oss för övergången. Ett högt surrande läte och en extrem inzoomning på ett objekt, exempelvis när Jeffrey Beaumont hittar örat i början av Blue Velvet (1986), signalerar en övergång. Detta trick har sedermera, post-Twin Peaks, ofta använts tillsammans med de röda draperierna, gärna med märkliga ljusfenomen och elektricitet. Mulholland Dr. (2001) är ett bra exempel på hur allt det här kommer samman. Vi har två parallella verkligheter, tulpas, övergångar med ljussken, inzoomningar och röda sammetsdraperier och i den andra av de två verkligheterna även övernaturliga varelser som lika väl hade kunnat komma från The Black Lodge. Det är heller ingen hemlighet att Lynch hade tänkt sig Mulholland Dr. som en tv-serie från början, som en slags andlig uppföljare till Twin Peaks.

 

Vi håller där. Jag återkommer till ämnet, med källor och mer utvecklade förklaringar som kan läsas av även dem som inte är välbekanta med Lynchs verk, i en framtida bok. Om den blir publicerad eller inte får vi se. Men långt innan en eventuell sådan bok har vi en sista sak att se fram emot: I oktober släpper Mark Frost ännu en bok om Twin Peaks, den här gången med fokus på att brygga säsong 2 och 3 tillsammans. Vän av ordning kan ju tycka att han gott kunde släppt den innan säsong 3, men mer Peaks är alltid goda nyheter. Tills dess, I'll see you in the trees.

Av Ulf - Måndag 4 sept 17:45

 

 

 

 

 

One Chance Out Between Two Worlds: Twin Peaks del 3

 

En betydande del av varför många, inklusive jag, hade sett fram emot de nya Twin Peaks-avsnitten så pass mycket vi gjort var att vi skulle få återse gamla karaktärer och äntligen få reda på vad som hänt dem. De personliga relationerna karaktärerna emellan var i mångt om mycket det som band samman de första två säsongerna. Det är också här jag måste rikta en del kritik mot Lynch och Frost. De nya avsnitten har ofta en känsla av alienation, som inte bara går igenom som ett tema rent berättartekniskt utan även mellan karaktärerna. Var och en blir sina egna småöar i en månlös mörk natt.

Det finns vissa undantag till den här regeln. Andy och Lucy (Harry Goaz och Kimmy Robertson) är fortfarande det sötaste kärleksparet du kan se. Samtidigt har Andy vuxit ordentligt som karaktär och verkar inte tillnärmelsevis lika dumsnäll som för 25 år sedan. Deras son, hitintills endast sedd i ett avsnitt, är en drömmande biker vid namn Wally Brando och spelas av Michael Cera av alla människor. Det är rejält skumt och samtidigt fantastisk kul.

Ett annat undantag är den gamla dynamiken mellan Big Ed Hurley (Everett McGill) och Norma Jennings (Peggy Lipton) som fortfarande går som katter kring het gröt. Norma verkar ha resignerat att Ed aldrig kommer lämna sin halvgalna fru, Nadine (Wendy Robie), och Ed är alltid Ed - stabil, pålitlig och självförnekande. Scenen när Nadine till sist “släpper” Ed fri och han till sist kan agera på sina känslor för Norma fullt ut är bland det mest rörande jag sett. Nadine är sitt vanliga halvknäppa jag, nu totalt såld på Dr. Lawrence Jacobys (Russ Tamblyn) konspirationsteorishow.

Bobby Briggs (Dana Ashbrook) har vuxit upp till att arbeta för polisen (av alla saker) och har utvecklat en märklig förmåga att ständigt brista i gråt. Hans gamla flickvän, Shelly Johnson (Mädchen Amick) har gått vidare till nästa dåliga förhållande - något hon har gemensamt med sin och Bobbys dotter Rebecca.

Slutligen har bröderna Horne gått mer eller mindre skilda vägar med Benjamin (Richard Beymer) fortfarande drivandes The Great Northern Hotel och Jerry (David Patrick Kelly) arbetandes som försäljare (och brukare) av laglig marijuana. Just det, James Hurley (James Marshall) är också med tämligen ofta, ännu mer tyst och stoisk efter en motorcykelolycka. Och Sarah Palmer (Grace Zabriskie) har något mörkt som lever inom henne, Hawk (Michael Horse) leder den nya utredningen av Coopers försvinnande och en väldigt sjuk Log Lady (Catherine E. Coulson) pratar med honom i telefon med svag röst och… ja, ni märker att det är väldigt många karaktärer kvar, men samtidigt känns banden mellan dem tunnare än vanligt.



  Och sent om sider dansar Audrey Horne (Sherilyn Fenn) igen



Mycket beror det på att ett av de viktigaste naven, sheriff Harry Truman (Michael Ontkean), saknas. Harry höll ihop väldigt många av de olika bihandlingarna i serien utan att det egentligen märktes. När han nu ersatts av Robert Forster som brorsan Frank Truman känns det lite som luften gått ur scenerna i polisstationen. De flesta av de gamla skådespelarna gör sina roller som de aldrig gjort något annat. Bäst är den tragiskt nyligen bortgångne Miguel Ferrer som den ständigt irriterade FBI-agenten Albert Rosenfield som har några av seriens roligaste repliker. Även David Lynch själv återvänder i rollen som FBI-chef Gordon Cole, med en viss gubbsjukevarning som följd. Det råder dock inget tvivel om att serien är specialskriven åt en specifik skådespelare - Kyle MacLachlan.

Som den skådespelare man främst sammankopplar med Lynch (med sin kvinnliga motsvarighet i Laura Dern) får MacLachlan spela inte mindre än tre olika roller i säsongen varav de två främsta, Mr. C och Dougie Jones, inte kunde vara mer olika. Det visar på ett imponerande omfång hos MacLachlan, även om jag inte riktigt kan ta honom på allvar i den uppenbara peruk han har på sig som Mr. C. Dougie Jones är, som jag tidigare skrivit om, en ny fanfavorit och har några av de roligaste scenerna (om än inte replikerna eftersom han knappt talar i den här rollen) som i grund och botten ett naivt och nyfiket barn i en vuxen mans kropp.

Bland de nya karaktärerna märks en lång rad såväl kända som okända namn. De två som troligen får mest skärmtid är även de ofta använda Lynch-skådisar: Naomi Watts som Janey-E Jones, fru till Dougie och tidigare nämnda Laura Dern som Coopers långtida sekreterare Diane som aldrig setts på bild tidigare. Watts har sina scener som den desperata hemmafrun, men blir till sist mest påfrestande. Istället är det Dern som stjäl showen som bästa nykomling. Hon är allt annat än vi förväntat oss. Ständigt förbannad, kedjerökande och klart alkoholiserad blir hon ofta ofrivilligt komisk i sin “skiter väl jag i”-attityd. Dern visar återigen att hon är en skådespelerska som är sorgligt underanvänd i Hollywood.

Det är dock här det brister lite för serien. Ja, de gamla avsnitten hade också många karaktärer, men säsong 3 känns ibland lite som Krig och Fred. Det finns över 200 karaktärer listade i castinglistan och det är minst 100 för många. Jag skulle mycket hellre ha sett ett större fokus på händelserna kring Buckhorn och Twin Peaks och snabbt lagt Las Vegas-storyn åt sidan. Då hade vi också sluppit James Belushi som aldrig är värd den film han fastnar på. Belushi är och förbli en värdelös skådespelare som fortfarande rider på sin brors namn efter alla dessa år. Om jag aldrig ser honom i en annan roll är det fortfarande för tidigt. Många bihandlingar går heller ingenstans. Faktum är att det hade behövts åtminstone en säsong till för att knyta samman diverse lösa trådar.

 

Något som är verkligen hjärtskärande är att återse gamla karaktärer vars skådespelare har dött. Genom gamla klipp och ibland röstskådespeleri har man bland annat återuppväckt både BOB (Frank Silva), major Garland Briggs (Don S. Davis) och inte minst Philip Jeffries (David Bowie). Det är klart att dessa för historien centrala karaktärer måste vara med, men det är ändå med ett visst stygn av sorg vi återser dem.

 

Då är musiken roligare. Eller, ja, den musik som nu finns. Angelo Badalamentis jazziga soundtrack har förpassats till att bara användas under vissa enstaka scener och Twin Peaks är nu en ganska tyst serie. Musiken är koncentrerad till de scener på The Bang Bang Bar som ofta avslutar avsnitten. Det är en brokig blandning artist som uppträder, med alla från Nine Inch Nails till mina nya favoriter Chromatics. Stilarna är skiftande, men en genomgående röd sammetstråd är den drömska kvalitet som Lynch alltid har på sina ljudspår.

 

Chromatics uppträdande med låten Shadow tillhör säsongens musikaliska höjdpunkter 

 

 

Rent filmtekniskt, med skådespel och musik, är de nya avsnitten inte riktigt i samma klass som originalssäsongerna. Fotot blandar och ger, men är för det allra mesta bra och framförallt knivskarpt. Ändå saknar jag i viss mån det såpaglossiga filter som tycktes finnas över alla avsnitten när det begav sig.

 

I min sista del i den här lilla artikelserien ska jag sammanfatta mina tankar och funderingar kring Twin Peaks tredje säsong. Då har jag också hunnit se de avslutande två avsnitten.

Av Ulf - Söndag 3 sept 23:00

 


The Magician Longs To See: Twin Peaks del 2

 

Twin Peak ano 2017 har visat sig vara inte så mycket för fansen av den gamla serien som fans av David Lynchs verk rent generellt. Redan i säsongens första scen tar Lynch oss tillbaka till The Black Lodge där Dale Cooper är fången sedan 25 år tillbaka. Filmmässigt påminner det dock egentligen mest om Lynchs förstlingsverk, Eraserhead (1977). Svartvit, men i knivskarp skärpa, får vi se Cooper tala med en av seriens esoteriska varelser, The Giant. Utifrån deras samtal förstår vi att Coopers dubbelgångare fortfarande är ute och lever rövare i världen, men att något håller på att hända, något som kanske kan möjliggöra för Cooper att till sist lämna The Black Lodge. Vi tar härifrån avstamp i flera olika plot lines pågående över stora delar av USA. För tydlighets skull listar jag endast de fyra viktigaste och inte ens allt i dem:

 

1. Las Vegas, Nevada: En historia om försäkringsbedrägeri och kasinoliv. Den intet ont anande försäkringsagenten Dougie Jones vaknar upp med en prostituerad och är till synes helt nollställd om vem han är. Dougie, som ser exakt ut som Cooper, lyckas genom att inte göra särskilt mycket av något rädda en hel massa pengar till skumrasktyper, slåss med mordiska dvärgar och leva familjeliv samtidigt som vi är plågsamt medvetna om att den Cooper som vi känner sedan innan bara väntar på att ta sig ut från den nästan katatoniska framtoning hans värd har.

 

Färden från The Black Lodge har minst sagt varit prövande för Cooper och även om små stycken av hans personlighet skiner igenom hos Dougie (såsom hans kärlek till kaffe) spenderar vi merparten av serien i frustration över honom. Ja, Dougie har blivit lite av en fanfavorit och ja, här finns roliga scener, men Lynch drar ut på den här bihandlingen på tok för länge. Inför serieavslutningen verkar det dock som Cooper är tillbaka, fast man vet ju aldrig. Det här är serien klart svagaste bihandling och den får alldeles för mycket tid.

 


   Dougie Jones, kaffeentusiast

 

2. Buckhorn, South Dakota: William Hastings grips för det bestialiska mordet på Ruth Davenport, en kvinna han hade haft en affär med. Eftersom fallet har stora likheter med de så kallade "Blue Rose-fallen" tar FBI över utredningen. Det märkligaste med mordet är att Ruths huvud har placerats på en manskropp modell större. Vid närmre undersökning visar det sig att kroppen tillhör major Garland Briggs som försvann kort efter händelserna i originalserien. Undersökningen leds av FBI-chef Gordon Cole, Albert Rosenfield, deras nya medarbetare Tammy och Coopers gamla sekreterare Diane (!). Under utredningen lopp får vi reda på betydelsen av en stor del av originalseriens mystiska symbolik och kodord, däribland vad tusan egentligen Blue Rose är. Allt kopplas samman till...

 

  Lynch castade sin gamla favorit Laura Dern i en ikonisk roll - Diane!

 

3. USA runt: Coopers dubbelgångare, Mr. C, har spenderat de senaste 25 åren med att bygga upp ett kriminellt imperium samtidigt som han försökt hålla sig ifrån att bli "hemkallad" till The Black Lodge. Hans exakta motiv är höljda i dunkel, men det står klart att han har ett nära samarbete med den spårlöst försvunne FBI-agenten Philip Jeffries. Genom Mr. C:s handlingar får vi dock inblick i hur The Black Lodge fungerar och vad det egentligen är för ett ställe. Vi får också reda på hur varelserna/andarna/vålnaderna där fick tillträde till vår värld och att innevånarna som ville skydda världen från farligt inflytande från exempelvis BOB skickade ut en motpol. Denna motpol manifesterade sig senare i Laura Palmer.  Bihandling 2 och 3 är säsongens stora behållning. Det är svårbegripligt, går inte riktigt att definiera, men Lynch har regisserat några av sina bästa scener här. Det numera ökända avsnitt 8 av säsongen är ett enda långt konstverk om porten till The Black Lodge öppnades och hur detta kopplas samman till atombombsprovsprängningarna i Nevadaöknen, spöklikt satt till Threnody to the Victims of Hiroshima av Krzysztof Penderecki. Det påminner mig om surrealisternas filmer och målningar från tidigt 1900-tal och är utan tvekan det märkligaste jag någonsin sett på tv. Samtidigt har det en märklig kraft som drar en in och tvingar sig på en. Jag rekommenderar verkligen att du ser just detta avsnitt själv, i ett mörkt rum, med ljudet uppskruvat.

 

 

 

Jag lovar att du aldrig sett en atombomsexplosion på film som den här

 

 

 

4. Twin Peaks, Washington: För den som trodde att vi skulle spendera större delen av säsongen i staden vi alla älskar kom avsnittens uppdelning som en smärre chock. Vi spenderar i regel inte mer än kanske tio minuter per avsnitt i staden, om ens det. Handlingen är fokuserad kring fyra ställen: polisstationen, husvagnsparken Fat Trout, skogarna utanför staden och inte minst The Bang Bang Bar. Den huvudsakliga handlingen kretsar kring polisens återöppnande av Coopers försvinnande och hur The Log Lady, Margaret Lanternman, återigen har börjat få svårtolkade syner. Scenerna när en dödssjuk Catherine E. Coulson (The Log Lady) talar i telefon med vicesheriff Hawk är bland de mest hjärtsnörpande scener du kan se. Många gamla ansikten är tillbaka, men det är endast i vissa fall som den typiska känslan från originalet vill infinna sig. Istället för det varma fotot med jazzsoundtrack är det nya Twin Peaks en kall plats där de varma scenerna helt plötsligt exploderar i emotionellt omtumlande krascher. Jag har gråtit mer till scener satta i den här bihandlingen än jag vill erkänna. Det är det som är essensen av Twin Peaks - den letar sig genom alla mina cyniska kritikerförsvar och träffar rakt i hjärtat. När seriens kanske mest tragiska kärlekshistoria till sist får ett lyckligt slut i avsnitt 16 brast det totalt för mig.

 

  Jovisst var det Andys grabb Lucy bar på. Det syns.

 

 

Som ni märker är det svårt att ens sätta fingret på vad huvudhandlingen är, men Lynch har gett oss så pass mycket som att säga att säsong 3 handlar om Coopers resa hem. Det är en lika god beskrivning som något annat. Det är en känslomässig berg- och dalbana Lynch och Frost har presenterat för oss. Imorgon tittar jag närmre på det tekniska i den nya säsongen: foto, musik och skådespel.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se