Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Onsdag 31 juli 16:00

 


Regi: Karim Amer & Jehane Noujaim

Manus: Karim Amer & Jehane Noujaim

Medverkande: Brittany Kaiser, David Carroll, Paul-Olivier Dehaye mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt9358204/

 

En titt på hur Cambridge Analytica-skandalen, där miljontals Facebook-användare fick sin data stulen och använd till riktad politisk reklam, utspelade sig. David Carroll, professor vid Parsons School of Design, bestämmer sig för att kräva företaget på all information de samlat in om honom. Det blir lättare sagt än gjort.

 

Just nu, i skrivande stund, finns det två riktade annonser längst upp i min Facebook-feed. Den första handlar om ett datorspel och den andra vill få mig att söka en tjänst som fastighetsförvaltare i Kristianstad. Det är inget tillfällighet. Jag spelar mycket datorspel och har spenderat ganska mycket tid med jobbannonser i sommar. Från detta kan eventuella köpare av min information utläsa en hel del som jag inte tänker gå närmre in på. Det är priset vi betalar för sociala nätverk.

 

Så länge det håller sig på den här nivån tror jag de flesta accepterar det. Det spelar inte så stor roll för mig om folk får reda på att jag spelar mycket datorspel eller kollar runt på annonssajter. Det är dock det vi inte ser som är skrämmande. När vår information används för att påverka vårt sätt att tänka om saker och ting. Falsk information och falska nyheter trängs i flödet och merparten tar sig inte tid att analysera vad de ser. Jag vågar påstå att jag är bättre än genomsnittet på just detta, om inte annat för att jag arbetat med medieanalys. Ändå är jag knappast ofelbar när det gäller att falla för fake news och frågan är om någon är det?

 

Karim Amer & Jehane Noujaim visar detta med all tydlighet i The Great Hack. De visar hur sociala medier missbrukas av makthavare och presumptiva diton för att få oss dit de vill. Jag visste inte hur djupt det här gick innan jag såg den här dokumentären och för det är jag väldigt tacksam. Det gäller inte bara att influera några väljare utan att styra hela länders och ibland regioners politiska framtid. Amer och Noujaim presenterar sin fakta och gör det på ett lättförståeligt och pedagogiskt vis. Dessvärre fallerar deras film också lite på en punkt - bristen på indignation.

 

Jag vet att man som dokumentärskapare helst ska hålla sig neutral till sitt studieobjekt just för att "dokumentera" det utan påverkan. Det finns dock ställen i den här filmen som skulle behövt en eller tio frågor ställda till de som medverkar. Allra tydligast är det i fallet Brittany Kaiser. Kaiser, självutnämnd visselblåsare, var ett av de högsta hönsen i Cambridge Analytica och är en komplex personlighet som det är mycket svårt att ens sympatisera med. Det ligger något bakom hennes agerande, annat än ren girighet och vilja att skydda sin rygg, som The Great Hack aldrig riktigt tar upp.

 

Från att ha utmålat henne som narrativets (för det är ett narrativ, hur vi än vrider och vänder på det) protagonist blir hon på sin höjd en tolererbar person, men oftare än inte en total moralisk slaskhög som hela tiden försöker vrida och vända på saker till sin fördel utan att ta ansvar. Det kanske mest talande exemplet är när hon vittnar inför en kommitté där hon slår sig själv för bröstet när hon menar att CA aldrig tog uppdrag från exempelvis Marie Le Pen. Utfrågaren noterar dock att de tagit uppdrag för UKIP, varpå Kaiser tvingas pudla. Några uppföljningsfrågor från Carroll lyser dock med sin frånvaro.

 

The Great Hack är en mycket viktig film ur ett rent samhällsmässigt perspektiv. Om du finns på sociala medier och/eller om du har nått rösträttsålder bör du se den. Som dokumentär är den knappast perfekt, men ändå ett mycket fascinerande tidsdokument.

 

Betyg: 4- jag är fullt medveten om ironin i att dela det här inlägget på Facebook av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 28 juli 19:31

 


Regi:  Mairzee Almas/Allan Arkush/Sheree Folkson mfl.

Manus: Aaron Martin (creator/head writer)

Medverkande: Katee Sackhoff, Samuel Anderson, Justin Chatwin mfl.

Produktionsbolag: Halfire Entertainment

År: 2019

Längd: cirka 430 min (cirka 10 x 43 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8369840/

 

Jorden, någon generation efter klimatkatastrofen. En utomjordisk artefakt liknande ett gigantiskt prisma landar och besvarar till sist frågan om vi är ensamma i universum eller inte. Alla försök att kommunicera med artefakten misslyckas dock, men när man lyckas spåra dess ursprung till Pi Canis Majoris (cirka 96,5 ljusår från jorden) skickas hyperrymdskeppet Salvare ut för att ta kontakt med utomjordingarna. Under ledning av den hårdföra kapten Niko går dock inte allt som planerat...

 

Ibland, inte ofta men ibland, händer saker i recensionsvärlden som är för mig helt obegripliga. Another Life har totalsågats av både kritiker och tittare och den här säsongen är troligen både den första och sista. Jag kan för mitt liv inte förstå varför. Vanligtvis brukar jag åtminstone kunna förstå hur recensenter och tittare tänker även om jag inte delar deras åsikter. Så inte här. Många av recensionerna handlar om hur klichéfylld serien är. Ja, det är inte världens mest originella story, men presentationen gör den grymt sevärd i mina ögon. När puckon börjar prata om SJW-troper stänger jag dock av den delen av internet och suckar mest om priviligierade barnrumpor.

 

Själv tycker jag att Another Life levererar där det verkligen gäller. Det är en spännande premiss, den har en egen karaktär som inte pumpas ut i förgrunden utan som kommer lite då och då och framförallt har den ett flyt i berättelsen som gör att man fastnar. Skådespelarmässigt är det lite sisådär av och till, måste jag erkänna. Katee Sackhoff gör en bra huvudroll med Niko och likaså Samuel Anderson (som Salvares AI, William) och Justin Chatwin (som Nikos man, Erik) gör bra ifrån sig. Det samma kan tyvärr inte sägas för de flesta andra kvinnliga skådespelare i serien som regisseras antingen som överdrivet karriärsdrivna eller som argbiggor. Lite mer nyansering hittar vi bland de manliga karaktärerna, men karaktärsporträtten är helt klart seriens svaga kort.

 

Det starkaste kortet är det tidigare nämnda berättartempot. Ibland går det lite för fort och man skulle behöva belägga vissa saker bättre i manuset, men på det hela taget måste jag säga att det är uppfriskande att se en serie som inte tar sju svår år på sig att etablera premiss och konflikt. Man har mycket att berätta och det sprudlar av berättarglädje på ett sätt som inte är vanligt med många andra science fiction-serier.

 

Jag rekommenderar verkligen Another Life till genrefans och ni andra kan säkert ha riktigt kul också! Enjoy it while it lasts!

 

Betyg: 4 artefakter av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 26 juli 00:45

 


Regi: Jon Watts

Manus: Chris McKenna

Medverkande: Tom Holland, Samuel L. Jackson, Jake Gyllenhaal mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Marvel Studios/Pascal Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt6320628/

 

Drygt åtta månader efter händelserna i Avengers: Endgame (2019) försöker Peter Parker återvända till någon form av normalt liv. Som ett steg till detta tänker han lämna dräkt och ansvar hemma när han åker på klassresa till Europa. Nu blir det ju inte riktigt så enkelt. Nick Fury försöker desperat att nå honom och när klassen har kommit till Venedig kommer anledningen ifatt Parker...

 

Det måste vara svårt att ställa om efter Endgame - en film som mer eller mindre hade varit in the making sedan MCU bildades. Nu måste nya tag tas och även om jag inte var jätteimponerad över hur man avslutade hela rasket är det spännande att gå in i ett nytt kapitel med Marvels blockbusters. Far From Home är väldigt rotad i vad som hände i slutet av Endgame och det är svårt att argumentera emot. Halva planetens befolkning har förlorat fem år då deras vänner och familj har åldrats och när dessutom Tony "Iron Man" Stark offrade sig för att föra alla tillbaka ligger Iron Mans skugga tung över både Parker och filmen.

 

Trots denna kanske något deppiga tematik är Far From Home allt annat än deppig. Det är en av MCU:s mest lättsamma filmer, men är samtidigt så pass smart skriven på sina ställen att den aldrig slår över. Jag borde som gammal Marvel-fan ha sett twisten komma från fem mils håll, men Chris McKenna grundlurade mig med sitt manus. Jag gillar när film lyckas med det.

 

Tom Holland växer mer och mer in i rollen som Peter Parker och jag hoppas innerligt (och tror!) att detta är den sista rolländringen vi kommer få se gällande nätsvingaren på ett bra tag. Även Jake Gyllenhaal gör en mycket bra roll som Mysterio. Gyllenhaal är alltid sevärd och så även här. Lite trivia är att han var redo att ta över rollen som just Spider-Man redan 2004 när Tobey Maguire hade en svårläkt skada, men så blev aldrig fallet. Nu får han åtminstone spela en annan klassisk karaktär från Spider-Mans persongalleri och gör det väldigt bra.

 

Spider-Man: Far From Home är en väldigt underhållande curtain raiser för vad som komma skall. Ett stort obs är att den klassiska eftertextscenen den här gången är av det mest dramatiska i hela filmen. Lämna alltså inte fåtöljen i förtid. Det är en riktigt jäkla bra cliffhanger de får till!

 

Betyg: 4 elementarer av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 22 juli 18:15

 


Regi: Rupert Wyatt

Manus: Rupert Wyatt & Erica Beeney

Medverkande: John Goodman, Ashton Sanders, Jonathan Majors mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks/Amblin Partners/Participant Media mfl.

År: 2019

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt5968394/

 

Tio år efter att mänskligheten förlorat ett krig mot en invaderande utomjordisk ras är mycket ändå sig likt. Om man bortser från nedständgandet av digital kommunikation, arbetsläger och utrensningar av oliktänkande det vill säga. Gabriel tänker inte finna sig i detta utan planerar tillsammans med motståndsrörelsen ett attentat som en gång för alla ska visa människorna att ockupanterna går att slå tillbaka.

 

Rupert Wyatts Captive State lider helt uppenbart av en sak - den borde ha varit en tv-serie. Vi har sett otaliga invasionsfilmer från allsköns rymdslödder genom åren, men den här filmen visar en nivå av kollaboration från mänskligheten som skrämmande nog verkar realistisk. Filmen presenterar ett auktoritärt styre där mycket, tack vare teknikens hjälp, faktiskt är bra, men minst lika mycket är fruktansvärt. Det ger en mycket mer nyanserad och verklighetstrogen bild av hur en postkrigsmiljö skulle kunna te sig än hos gemene film om ämnet.

 

Även skådespelarna är bra, med John Goodman som den motvillige polisen som tvingas gå emot principer på löpande band men inte känner att han har något val. Ashton Sanders gör en solid insats i huvudrollen, men det är framförallt i scenerna mellan Goodman och Vera Farmiga som det blir som bäst. 

 

Men sen var det det där med tempot. Captive State sätter verkligen scenen för en tilltalande historia om hur motståndsrörelsearbete mycket möjligt hade kunnat se ut. Vi kommer dock aldrig längre än så. Filmen avslutas när den börjar bli som mest intressant och med tanke på att den bara drog in dryga åtta miljoner dollar på en budget om 25 miljoner diton lär vi inte få se en fortsättning. Många goda idéer, hade behövt pitchas som en tv-serie.

 

Betyg: 3 taggiga utomjordingar av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 20 juli 21:52

 


Regi: Todd Douglas Miller

Manus: N/A

Medverkande: Neil Armstrong, Buzz Aldrin, Michael Collins mfl.

Produktionsbolag: CNN/Statement Pictures

År: 2019

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8760684/


Det har nog inte gått någon förbi att det idag är exakt 50 år sedan mänskligheten satte sin fot på en annan himlakropp för första gången. Detta firade Kino (Folkets Bio i Lund) med en förhandsvisning av Todd Douglas Millers dokumentär Apollo 11. Miller och hans team har som första filmare fått i princip helt fritt tillträde till NASA:s hela videobibliotek. Miller har använt denna gåva till att leverera något alldeles fantastiskt.


Det är lätt att tänka att "vad då, jag har ju sett månlandningen i var och varannan science fiction-film eller i skolan". Jag lovar dig att du aldrig har sett den så här tidigare. Det är en sak jag kan vara helt bombsäker på eftersom mycket av det material som visas i filmen aldrig tidigare har varit för allmän beskådan. Vi får följa med från uppskjutningen av raketen och sen på hela uppdraget fram tills att astronauterna återvänder hem. Och det är just astronauterna som gör Apollo 11 till en så magisk film.


Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins (även känd som mannen som inte fick gå på månen) besitter alla en kuslig förmåga att hantera stress och press. Den enda gång som Armstrongs hjärtrytm (vilken övervakades tillsammans med så mycket annat) går över 120 slag i minuten är när datorn hotar att låsa sig under landningen på månen. De tre besitter också en väldigt torr humor som fick publiken att skratta många gånger. Armstrong är något tankspridd så Aldrin får hela tiden klargöra till Huston att nu var det Armstrong som pratade igen. Collins andningsmätare visar på felutslag och läkarna i Huston blir oroliga. Collins lovar att han säger till dem om han skulle sluta andas.


Lägg till musiken till den magiska presentationen. Matt Morton har skrivit ett fantastiskt elektroniskt soundtrack med instrument som fanns tillgängliga 1969. Musiken låter modern, ja, men den musikaliska sättningen är helt och hållet 60-tal. Soundet blir väldigt unikt och bara understryker Apollo 11:s briljans.


Apollo 11 är en hoppfull dokumentär om något som fick världen att komma samman. Som Nixon sa i sitt telefonsamtal till männen på månen: "For one priceless moment in the whole history of man, all the people on this Earth are truly one." Det är också så här man gör en historisk dokumentär med mycket kvarlevande bildmaterial - minimal inblandning från filmskaparna, låt bilderna tala för sig själva... och som de talar! Måste ses på bio för skalan. Det är en order.


Betyg: 5 små steg av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 18 juli 22:38

 

Regi: Thomas Sieben

Manus: Thomas Sieben & J Blakeson

Medverkande: Jella Haase, Clemens Schick, Max von der Groeben

Produktionsbolag: Henning Ferber Production

År: 2019

Längd: 89 min

Land: Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8613876/


Vic och Tom är två småskurkar som tänker att de måste starta ett nytt liv, någonstans där deras förflutna inte ställer till det för dem. För det behövs pengar. De båda kidnappar Stella, dotter till en affärsmagnat, och försöker pressa hennes far på pengar. Det är bara det att fadern inte är helt medgörlig och att Tom kanske inte har varit helt sanningsenlig när han sagt till Vic att han inte alls känner Stella sedan tidigare.


Ibland undrar jag hur pitching-möten går tillväga. "Ja, vi vill göra en tysk remake på The Disapperance Of Alice Creed (2009). Vad vår twist är? Eh... den är på tyska? Och lite sämre än originalet också!" Det är ungefär allt den här filmen är. Originalet, även det författat av J Blakeson, kommer inte gå till historien som en av filmhistoriens tätaste thrillers direkt, men den var välspelad och hade framförallt Gemma Arterton i huvudrollen. Den tyska varianten har istället Jella Haase som konstant spelar över i varenda scen. De två manliga skådespelarna är bättre, men adaptionen av manuset gör att vi här inte får reda på särskilt mycket av vad de är för typer och det som huvudsakligen etableras är deras stereotypa alpha-beta-relation till varandra.


Ni ser hur lite jag har att säga om den här filmen? Den är inte värdelös, men den är så slätstruken att jag undrar hur fan den fick finansiering överhuvudtaget? Är det ett sätt att tvätta pengar? Skattefusk? Den här filmen har inget existensberättigande när den gör vad originalet gör men sämre på alla punkter. Bah.


Betyg: 2 slöseri med tid av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 15 juli 00:00


Regi: Mark Lester

Manus: Mark Lester/John Saxton/Tom Holland

Medverkande: Perry King, Merrie Lynn Ross, Michael J. Fox mfl.

Produktionsbolag: Guerilla High Productions

År: 1982

Längd: 98 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt0083739/

 

I en epidemi av våld på amerikanska high schools är Lincoln High den kanske mest ökända av dem alla. Hit kommer den naive musikläraren Andrew Norris. Redan första dagen stöter han sig med skolans värsta gäng - en konflikt som kommer få ödesdigra konsekvenser.

 

En av de första filmer jag köpte en kopia av för egna pengar var en ex-rental av den balls to the wall-galna Class Of 1999 (1990) där de värsta skolorna i USA i hemlighet har fått androidlärare med en benägenhet att mörda istället för att ge kvarsittning. Jag älskade den filmen. Okej, jag var kanske tio år gammal och den hade våld, bröst och biljakter - hur kunde jag inte älska den? Många år senare fick jag tag i den här filmen av samma team. Den har lite eller inget att göra med Class Of 1999, men kan vara en av 80-talets främsta exploitationrullar som det talas väldigt lite om idag.

 

Mark Lester skrev och regisserade den här filmen, vilket gjorde att han bara några år senare fick ta över en väldigt högprofilerad Schwarzenegger-film i Commando (1985). Jag undrar lite hur Mark Lester mådde under den här tiden i sitt liv. Båda filmerna handlar om auktoritetsfigurer som måste hämnas oförrätter på de mest spektakulära sätt de kan... och som de gör det! De sista 20 minuterna av Class Of 1984 är varje lärares dagdröm när man haft en riktigt jobbig klass. Ja, den är definitivt over-the-top och har lite eller inget att göra med verkligheten, men det är en eskapistfantasi som heter duga.

 

Mycket är tack vare produktionen. Lester visar att han med mycket små medel kan göra film som ser ut som gemene actionblockbuster från 80-talet. När han dessutom fått med riktigt namnkunniga skådespelare i form av Perry King, Roddy McDowall och en ung Michael J. Fox är det bara att gratulera. Den som spelar skjortan av dem alla är dock Timothy Van Patten som gängledaren Stegman. Han är en skurk som man bara älskar att hata med ett av de mest punchable ansikten jag sett. Van Patten är idag en flitigt anlitad tv-regissör med allt från Game Of Thrones till The Sopranos på sitt CV. Slutligen har Lester fått med årets hedersoscarsvinnare Lalo Schifrin som kompositör och Alice Cooper (!) att sjunga ledmotivet.

 

Class Of 1984 har fått mig att börja se mig om efter fler schlockrullar med high school-tema innan jag återvänder till jobbet efter semestern. Det är rätt bra betyg det.

 


Mest schlockiga scenen: Gänget presenterar sig på någon hemmagjord hybrid av tyska och engelska och slentrianheilar i musiksalen. Jag, som studerat tyska i sju år, förstod inte ett ord av vad de sa.

 

 

Av Ulf - Torsdag 11 juli 18:08

 

Regi: Tim Story

Manus: Kenya Barris & Alex Barnow

Medverkande: Samuel L. Jackson, Jessie T. Usher, Richard Roundtree mfl.

Produktionsbolag: Davis Entertainment/Netflix/New Line Cinema mfl.

År: 2019

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4463894


1989 tvingas John Shaft ta farväl av sin flickvän och deras nyfödde son när han blir måltavla för en heroinkung i Harlem. Trettio år senare har sonen, JJ, vuxit upp och blivit en dataanalytiker hos FBI. När hans bäste vän blir mördad med en avsiktlig överdos tvingas JJ gå utanför de strikt legala ramarna för sin undersökning och vem passar då bättre som partner än farsgubben? Det är bara det att inte alltid är så lätt att återknyta efter trettio års frånvaro.


Okej, det här är förvirrande. Första Shaft kom 1971 och blev startskottet för den kommersiellt framgångsrika blaxploitationgenren. Det hade funnits filmer som kan räknas till genren tidigare, men det var just med Richard Roundtrees hårda privatdetektiv som den verkligen tog fart. Roundtree spelade karaktären i ytterligare två filmer, 1972 och 1973, samt i en kortlivad tv-serien 1973 - 1974.


Så långt allt enkelt. När karaktären skulle fräschas upp för 2000-talet blev det föga förvånande Samuel L. Jackson som rollen gick till. Resultatet blev Shaft anno 2000. Roundtree medverkade i en liten roll som just John Shaft, en man som säger sig vara Shaft Jr.:s farbror. Nu, 19 år senare, kommer en tredje film som heter Shaft med Richard Roundtree som John Shaft, Jackson som John Shaft Jr. och Jessie T. Usher som John Shaft Jr.:s son JJ. Roundtrees roll uppgraderas också till John Shaft Jr.:s farsa i en tämligen rolig dialogväxling. Vi har alltså inte reboot här utan en röd och förvirrande tråd från 1971 års första film. Det... är speciellt. Hur är filmen då? Jovars.


Det är svårt att göra en Shaft-film år 2019. Shaft kan vara en av de minst politiska korrekta karaktärerna någonsin och tack och lov har Netflix och resterande produktionsbolag inte gjort om honom. Jacksons Shaft är fortfarande ett riktigt jäkla rövhål, men han är ett rövhål med en kolon av guld. Framförallt märks det hur kul Samuel L. Jackson har i den här rollen. Efter den tämligen misslyckade filmen från 2000 tror jag han var sugen på att spela karaktären igen och här kommer den äntligen till sin rätta. Givetvis är även soundtracket värt att se filmen för bara det. Isaac Hayes ledmotiv vävs in skickligt och John Shaft Jr. har alltid en schysst soullåt på lager.


Rent manusmässigt finns här inte så mycket att orda om. Det är en väldigt ordinär polisactionsak det här och huvudanledningen är att karaktärerna får fritt spelrum. Jessie T. Usher är bra i rollen som fish out of water med sin extremt skyddade uppväxt långt ifrån Harlems gator. Kulturkrocken mellan JJ och Shaft Jr. är filmens höjd- och huvudpunkt.


Shaft är precis vad du förväntar dig att det är. Den är inte på något sätt dålig, men lyfter heller aldrig några längre stunder. Se den med popcorn och ladda för one-liners.


Betyg: 3+ talking bout Shafts av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se