Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Torsdag 29 juni 14:45

 


Regi: James Gray

Manus: James Gray (baserat på David Granns bok)

Medverkande: Charlie Hunnam, Robert Pattinson, Sienna Miller mfl.

Produktionsbolag: Keep Your Head/MICA Entertainment/MadRiver Pictures mfl.

År: 2016

Längd: 141 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1212428/

 

Under det tidiga 1900-talets utforskarvåg i det brittiska imperiet gjorde sig Percy Fawcett ett namn som den mest våghalsiga av dem alla. Då hans far skämt ut sig själv och i förlängningen sin familj går Fawcett med på ett mycket riskabelt uppdrag för att rentvå familjenamnet. En väpnad konflikt mellan Brasilien och Bolivia är för dörren och Fawcett kontrakteras att göra en karta över en tidigare outforskad del av Amazonas för att länderna ska kunna lösa sin konflikt vid ritbordet istället för med våld. Men mitt ute i djungeln, där man inte trodde någon avancerad kultur hade funnits, gör Percy ett makalöst fynd som ska förändra hans liv...

 

För lite drygt sex år sedan recenserade jag David Granns fantastiska bok The Lost City Of Z (2009) här på bloggen. Redan då tänkte jag att det här skulle blivit en perfekt spelfilm eller kanske ännu hellre en dokumentär. Nu blev det det förstnämnda och även om James Gray ändrat om i källmaterialet rejält är det fortfarande en bra historia.

 

Skådespelarmässigt är Grays version helt okej, även om den inte förlitar sig främst på just detta. Den som utmärker sig mest är Robert Pattison, äntligen helt fri från vampyroket, som Fawcetts ständige vapendragare Henry Costin. Det är dock miljöerna, fotot och stämningen som har huvudrollen i Z. Filmad på plats i Amazonas är det en fest för ögat och när Darius Khondji stått bakom kameran vet man att miljöerna kommer fångas rätt.

 

Det svagaste kortet i filmen är lite oväntat manuset. Förvisso puttrar berättelsen på och jag var aldrig uttråkad under filmens knappa två och en halv timmes speltid, men det som fascinerade mig mest med boken, de arkeologiska fynden och regionens historia, har i mångt om mycket gått förlorat. Gray väljer att fokusera mer på Fawcett som en man som gått vilse i sig själv och endast känner sig hemma just i Amazonas. När det fungerar, såsom mot det mycket vackra slutet, fungerar det mycket bra, men här finns också smärre transportsträckor man med fördel hade kunnat korta ner.

 

Trots de stora skillnaderna från källmaterialet kan jag rekommendera The Lost City Of Z. Dessvärre, såsom med så många bra filmer nuförtiden, fastnade Z i distributionshärvor och har lite syrligt kallats för den bästa film gjord 2016 som inte släpptes 2016. Resultatet blev en rejäl ekonomisk flopp. Låt dock inte detta lura er. Filmen är, ironiskt nog, en lite fördold pärla som väntar på att upptäckas.

 

Betyg: 4 men köp boken också av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 26 juni 18:15

 


Regi: Patty Jenkins

Manus: Allan Heinberg

Medverkande: Gal GadotChris Pine, Connie Nielsen mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Entertainment/Warner Bros. mfl.

År: 2017

Längd: 141 min

Land: USA/Kina/Hong Kong

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0451279/

 

Amasonernas ö har varit avskild från resten av världen i tusentals år. De är mänsklighetens sista hopp om krigsguden Ares skulle få för sig att återvända och göra slag i sitt löfte om att starta ett krig utan ände. Diana växer upp på ön, skyddad från omvärlden, när en pilot plötsligt kraschlandar i havet utanför. Det visar sig att kriget utan slut redan har pågått i några år. Diana beslutar sig för att följa med piloten tillbaka till världen utanför och konfrontera Ares innan det är för sent.

 

Det tog tre filmer innan DC till sist lyckades adaptera en av sina superhjältar till film under det Zak Snyder-styrda DCU. I recensionen av förra filmen i bolagets försök att skapa sitt eget cinematiska universum, Suicide Squad (2016), skrev jag att jag troligen inte skulle se fler DC-filmer på bio så länge som det kreativa teamet inte ändrades. Efter den hyllningskör som följt Wonder Woman var jag tvungen att tänka om. Det är jag glad för att jag gjorde.

 

Wonder Woman är den klart bästa filmen i DC:s rebootade filmpanteon hitintills. I motsats till de tidigare försöken är det tack och lov inte ännu en film som ser ut som den målats med fyra nyanser av brunt. Istället är Wonder Woman en färg- och kontrastrik film där de inledande scenerna på paradisön står i bjärt motsats till scenerna om första världskriget. Just beslutet att förlägga filmen till WW1 istället för det tämligen uttjatade WW2 är ett genidrag, inte bara för variationens skull utan framförallt för manusets. WW1 var i regel en mycket mer komplex konflikt än WW2 när det kommer till skuldfrågan, ideologier och viljan att slåss överhuvudtaget. Det tillåter manuset att utforska en mer nyanserad bild av ont mot gott istället för bara "nazisterna är onda, skjut dem" som gängse superhjältefilm satt under världskrigen brukar ha.

 

Gal Gadot gör en bra huvudroll, med viss reservation. Ibland verkar det som det gått lite väl fort i skådespelarregin och Gadots annars fina spel dras ner av hennes problem med språket. Det är det enda jag kan tänka är fallet, eftersom hon är mycket bra i scenerna där kropp och mimik får tala istället för munnen. Hon vet uppenbart vad hon vill göra med karaktären och det är synd att vissa av de mer dialogtunga scenerna inte kommer upp i samma nivå som de övriga.

 

Det som återigen höjer Gadots spel är något som enkelt som yta. Diana/Wonder Woman ska vara så vacker att alla stirrar och ja, Gadot är så vacker att man baxnar. Det handlar dock aldrig om exploitation, utan används på sin höjd för komisk effekt. På diverse ljusskygga internetforum har det diskuterats (läs: män har diskuterat) huruvida Gadot skulle vara trovärdig eller inte i rollen i och med sin fysik. Vad spelar det för roll när hon har superkrafter? Normala regler gäller inte. Chris Pine, Gadots parhäst, är också bra, men att låtsas som att detta är allt annat än Gadots film vore löjligt.

 

Mot den sista kvarten dras filmen ner något i det ganska typiska DC-slutstridsmomentet med action som flimrar förbi utan någon större tyngd. Innan dess är dock Wonder Woman äntligen en hårdslående DC-film. Gadot och de övriga amasonerna sparkar röv både på ett estetiskt och brutalt vis och det känns! När temat började pumpa ur biohögtalarna kom jag på mig själv med att knyta näven i ren "hell yeah-anda".

 

Wonder Woman må inte vara en perfekt film, men det är exakt vad DC behövde. Det är popcornunderhållning med hjärta och för första gången sedan Nolans Batman-filmer är jag entusiastisk inför vad som komma skall från bolaget. I motsats till Nolans fladdermusman och även de tidigare installationerna i DCU är Wonder Woman dock en återgång till den gamla tidens hjältar och hjältinnor. Det är ett bevis på att en superhjältefilm från DC inte behöver vara mörk och dyster. Superman och Batman har i de senaste filmerna i princip gått ifrån alla mänskliga element överhuvudtaget. Man pratar inte med de människor man säger sig vara en förkämpe för utan om dem. Resultatet blir tämligen kliniska produkter där kostymerade män pucklar på varandra utan riktig konsekvens. I Wonder Woman återkommer det mänskliga elementet i form av karaktärer utan superkrafter som faktiskt spelar roll.

 

Wonder Woman är den första superhjältefilmen med en kvinna i huvudrollen sedan just DC:s katastrofala (pun intended) Catwoman (2004). Att det skulle ta 13 år innan man vågade "chansa" igen är en gåta. Wonder Woman krossar alla glastak som finns att krossa och visar en gång för alla att styrkan ligger i karaktärerna och manuset - inte vad man har eller inte har mellan benen.

 

Betyg: 4 amasoner av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 25 juni 12:02

 


Regi:  J.A Bayona

Manus: Patrick Ness (baserat på hans roman)

Medverkande: Lewis MacDougall, Sigourney Weaver, Felicity Jones mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Participant Media/Películas la Trini mfl.

År: 2016

Längd: 108 min

Land: USA/Storbritannien/Spanien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3416532/

 

Conor har det inte lätt. Hans mor är döende i cancer och Conors framtid med boende och förmyndare är minst sagt oviss. Som om inte det vore nog blir han mobbad och slagen i skolan och förhållandet till hans andra släktingar är ansträngt. En natt händer dock något lika fantastiskt som skrämmande. Utanför fönstret, på kyrkogården, står en massiv idegran som plötsligt får liv. Granen vill berätta tre historier för Conor och kräver att Conor ska berätta en tillbaka när tiden är mogen...

 

Wow! Bara... wow! A Monster Calls har haft stora svårigheter med distributionen och har trots kända namn och källmaterial inte haft så lätt att hitta en publik. Det är riktigt, riktigt synd. Det här kan vara en av de främsta ungdomsfilmer jag sett de senaste 15 åren eller så.

 

Som så ofta när det handlar om ungdoms- och familjefilm som är bra har A Monster Calls det som jag uppskattar mest i sådana här historier - den väjer inte för svåra frågor bara för att filmen är riktad till yngre. Där filmer som handlar om föräldrars sjukdom genom ett barns ögon ofta förenklar och faller ner i en snyfthistoria är den här filmen finstämd och lyhörd. Den tacklar de inombords konflikter som så ofta uppkommer när det gäller sorg - lättnad över att lidandet är på väg att ta slut kontra skam och ilska för att man känner så. Allting porträtteras förtjänstfullt av en mycket duktig ensemble, där Lewis MacDougall uppvisar mognad i sitt skådespel långt utöver sin ringa ålder i rollen som Conor.

 

MacDougall har fin draghjälp av Felicity Jones och Sigourney Weaver som mor respektive mormor. Speciellt Weavers strama spel när hon samtidigt försöker hålla ihop fasaden är makalöst. När trädmonstret dessutom har en mullrande röst av Liam Neeson kan jag bara applådera.

 

A Monster Calls är en fantastisk film. Fotot är vackert, skådespelet som sagt av högsta klass och temat viktigt. Det är dock manusets alla små vinster och nickar till olika tolkningar som gör det här till en av mina favoritfilmer jag sett i år. A Monster Calls kan ses som en helt rak historia, men också som något mycket, mycket dystrare än det redan plågsamma temat. Det finns säkert fem andra tolkningar som går mig förbi efter en första titt, men jag kommer absolut se om den här filmen. För alla barn som är lite äldre är A Monster Calls ett guldkorn. Den är mörk som attan och passar kanske inte alla, men för alla barn och familjer som går igenom något liknande (minus trädmonster) kan den spela en viktig roll för att öppna upp till diskussion och utforska känslor. Det är då en film blir något mer än bara underhållning.

 

Betyg: 5 idegranar av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 21 juni 12:27

 


Regi:  Matt Eskandari

Manus: Matt Eskandari & Michael Hultquist

Medverkande: Nora-Jane Noone, Alexandra Park, Tobin Bell mfl.

Produktionsbolag: Citizen Skull Producions

År: 2016

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5143226/

 

Systrarna Bree och Jonna fastnar under ett fiberglasskydd till en stor inomhuspool. Med en långhelg i faggorna måste de försöka hitta en väg ut innan Brees diabetes har ihjäl henne. Det är dock inte bara vattnet de måste kämpa mot...

 

Upphittad i independentmappen i min dropbox tänkte jag ge 12 Feet Deep en chans. Premissen är inte så dum, speciellt inte eftersom den baseras på sanna händelser, och bara det att man fått med Tobin Bell i en roll tyder på ambitioner. 12 Feet Deep lider dock lite av sin budget.

 

Om man jämför med en annan independentrulle på lite samma tema, den märkligt nog nästan universellt sågade The Dark Below (2015), ser man hur mycket det gör för en film av det här slaget att kunna klippa mellan två distinkta ställen. Det blir ofta ett snabbare berättartempo och det är något som 12 Feet Deep skulle behöva. Både jag och vännen jag såg filmen med var rörande överens om att filmen var för lång. När jag nu ser att den bara har en speltid på 85 minuter är det inte längden som är problemet utan dispositionen.

 

Nåja, 12 Feet Deep lyckas med en del saker också. Framförallt känns systrarnas situation alltid hotfull och vad jag brukar kalla Spielbergeffekten (inte ett hot, inte två utan tre) är på plats. Systrarnas förhållande till varandra är komplicerat och även om manuset blir lite väl "tell, don't show" ibland känns de verkligen som två skilda personligheter.

 

Till syvende och sist är inte 12 Feet Deep en dålig film. Den är inte heller särskilt bra. Om du inte har något bättre för dig, varför inte?

 

Betyg: 2+ inte magplask men lite överslag av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 16 juni 18:00

 


Regi: Dean Israelite

Manus: John Gatins

Medverkande: Dacre Montgomery, Naomi Scott, RJ Cyler mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate/Saban Entertainment/Walt Disney Pictures mfl.

År: 2017

Längd: 124 min

Land: USA/Hong Kong/Japan/Mexico/Kanada/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3717490/

 

Fem tonåringar på glid hittar ett gammalt kraschat rymdskepp mitt ute i ödemarken. Ungdomarna blir snart varse om att det inte är en slump att just de hittade skeppet. De har blivit utvalda till att bli Power Rangers, beskyddare av liv och första och enda försvarslinjen mot en avfallen Ranger, Rita. Det är bara det att de först måste lära sig fungera som ett team för att de ska ha någon chans alls vinna striden.

 

Power Rangers var en av de där franchiserna som kom precis fel för mig. När den första tv-serien gick i Sverige var jag alldeles för "cool" (läs: tonåring) för att uppskatta den för det kitschmästerverk till barnprogram det egentligen var. När jag sett avsnitt i efterhand har de inte direkt varit bra, men de är i princip alltid underhållande.

 

Att ens nysta i kronologin för de olika serierna är något jag inte ens ska försöka mig på. Det finns i skrivande stund ungefär 850 avsnitt av serierna och en hög filmer. Tack och lov kräver inte 2017 års filmversion någon större förkunskap. Det hade enkelt kunnat bli en film som enbart försökte casha in på nostalgivärden, men jag måste säga att jag är förvånansvärt positivt överraskad.

 

Power Rangers är kanske inte världens bästa superhjältefilm som sådan, men för en produkt som riktas främst till yngre tittare är det ett väldigt genomarbetat manus som vi får presenterat för oss. Ja, det är klart att grundpremissen är vad den är, men Power Rangers följer en klassisk origin story-modell med vissa egna vägar och spår. Framförallt är det inte jättevanligt att se ett helt team komma samman redan från film 1 utan sju filmer innan som listar vad hjälte x åt till frukost och vad hjältinna y har för skostorlek.

 

Skådespelarmässigt är det inget som varken engagerar eller irriterar och specialeffekterna har bibehållit sin charm även när man kastat en långt större budget på dem än någonsin tidigare. Överhuvudtaget hade jag en riktigt underhållande stund med Power Rangers och rekommenderar den till både 90-talsnostalgikerna och dagens yngre superhjältediggare.

 

Betyg: 3+ morphin' times av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 11 juni 21:35

 


Regi: Greg McLean

Manus: James Gunn

Medverkande: John Gallagher Jr.Tony Goldwyn, John C. McGinley mfl.

Produktionsbolag: BH Tilt/Blumhouse Productions/Itaca Films mfl.

År: 2016

Längd: 89 min

Land: USA/Colombia

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1082807/

 

Belko är ett amerikanskt företag med huvudkontor utanför Bogotá, Colombia. En dag får inte de colombianska anställda komma in på företagets mark utan stoppas av beväpnade vakter. De amerikanska anställda upplever dock arbetsdagen som vanligt... tills ett meddelande informerar dem om att om de har en halvtimme på sig att ha ihjäl två av medarbetarna, annars kommer de få ta konsekvenserna. Snart inser de att de är instängda på Belko och att vem det än är som ligger bakom meddelandet har makten att döda dem alla närhelst hen vill...

 

På ytan låter en blandning mellan Office Space (1999) och Battle Royale (2000) som en lysande idé. Här finns hur många uppslag för drypande satir som helst som bara väntar på att bli utforskade. The Belko Experiment lyckas dock ta sig själv på alldeles för stort allvar utan att presentera varken karaktärer eller koncept tillräckligt väl. Det hade funkat om det hade varit en komedi, men när filmen nu vill vara seriös måste man också ha ordentliga plotlines att följa.

 

Belko börjar helt okej, men när man inser att det inte blir mer än så här mynnar det ut i en axelryckning. Skådespelarna är av varierande kvalitet, men alla filmer som har John C. McGinley i en roll gör åtminstone något rätt. De spanskspråkiga cover-versionerna av kända låtar på soundtracket är också lite småcharmiga, men seriöst, det är 2017 - greppet med att använda klassisk musik satt till annars ljudlösa våldsamma scener känns så fruktansvärt 1990-tal.

 

Det finns små ljusglimtar i The Belko Experiment, men som helhet funkar den inte särskilt bra. Synd på en idé som skulle ha varit en komedi istället för en studie i gore och krystade slutsatser om mänsklighetens natur.

 

Betyg: 2 filmer i fel genre av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 7 juni 10:45

 



Regi: Colm McCarthy

Manus: Mike Carey (efter sin egen roman)

Medverkande: Gemma Arterton, Glenn Close, Sennia Nanua mfl.

Produktionsbolag: Poison Chef/BFI Film Fund/Altitude Film Entertainment mfl.

År: 2017

Längd: 111 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4547056/

 

Storbritannien har kollapsat i en epidemi som gör de infekterade ytterst våldsamma och med smak för att tugga i sig människor. Det finns dock hopp. Andra generationens infekterade, de som föddes av infekterade gravida kvinnor, har lyckats behålla sin mänsklighet även om de fortfarande har kvar sitt begär efter människokött. Barnen är den kvarvarande mänsklighetens främsta chans att hitta ett vaccin mot sjukdomen. När en av de sista militärutposterna i landet faller tvingas den mest lovande av barnen, Melanie, fly tillsammans med en liten grupp forskare och soldater genom ett oigenkännligt England.

 

Handen på hjärtat har zombiegenren varit ganska stel (pun intended) ett bra tag nu. Exklusive The Walking Dead verkar det mesta gå i samma hjulspår som decennierna innan. Det finns dock lysande undantag och The Girl With All The Gifts är ett av dem. Det här är något så ovanligt som en zombiefilm (kom igen, trots att de säger att det är svampinfektion är det klart att det är zombies...) med både hjärta och hjärna.

 

Det är sällan som jag bryr mig om karaktärerna i zombiefilmer eftersom de oftast är där som eftermiddagssnack och/eller allegori över något icke-önskvärt mänskligt beteende. The Girl är annorlunda här. Melanie är lika delar skrämmande som sympatisk och de vuxna vet inte hur de ska bete sig gentemot henne. Filmens bästa karaktär är dock projektets ledande läkare, Caroline Caldwell, spelad av Glenn Close. Close är bra i det mesta hon gör, men här spelar hon skjortan av alla med sin moraliskt ambivalenta doktor som man inte riktigt kan få grepp om. Hennes kemi med Sennia Nanua (Melanie) är superb.

 

Sättet som Mike Carey väljer att presentera sina zombies, ursäkta "svampmänniskor", på är också väldigt bra. Vi får med all tydlighet se hur infektionen inte har ihjäl dem som så utan snarare får dem att genomgå en slags metamorfos. Manuset har mer med evolution och utveckling att göra än med zombieslakten vi sett så många gånger förr. Det är, precis som Glenn Closes karaktär, en moraliskt ambivalent film som hela tiden får oss att gissa. Slutet blir dock lite för snabbt överstökat och jag skulle helst sett en längre film. Det är ett gott betyg i sig.

 

Betyg: 4 svampmänniskor av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Söndag 4 juni 20:09

 


Regi: Daniel Espinosa

Manus: Rhett Reese & Paul Wernick

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Olga Dihovichnaya, Ryan Reynolds mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Skydance Media/Sony Pictures Entertainment (SPE)

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5442430/

 

En obemannad sond återvänder till Internationella rymdstationen (ISS) med de första jordproverna från Mars. Astronauternas vildaste förhoppningar går i uppfyllelse när de hittar en encellig organism i proverna - det första otvetydiga beviset för utomjordiskt liv. När de dessutom lyckas väcka cellen till liv igen förutspås en rad olika vetenskapliga landvinningar. Just det... väck den sovande marsianen. Det kommer säkert gå bra.

 

Det har gått lite upp och ner för Daniel Espinosa i Hollywood, men med Life har han äntligen kunnat visa att han kan göra bra film på engelska också. Manusidén som Espinosa fått att jobba med låter tämligen klyschig, men det som räddar historien är den första timmens fokus på vetenskapen och karaktärerna. Varelsen de olyckliga astronauterna får ombord på ISS har flera fascinerande drag som är ganska ovanliga i science fiction-sammanhang. Tankarna går till en korsning mellan Alien (1979) och The Thing (1982), men filmen kommer tyvärr inte upp i samma standard som dessa klassiker.

 

Även om Life börjar väldigt bra är mellanakten ganska svag. Vi har sett det här förut och bättre. Jag hade föredragit att man lämnat de större actionelementen som har med jakten på varelsen och istället fokuserat på den extremt farliga allmänna situationen ombord på ISS. Det känns som man har bitit av för mycket med manuset helt enkelt. Filmen tar sig igen mot slutet, men då känns det som att man redan tappat mycket av potentialen. Om Sony är smarta nu går de på fanteorin att Life är en hemlig prolog till deras Venom (2018). Det hade varit ett sjukt häftigt och nyskapande sätt att göra filmserier på. Troligen är så inte fallet, men man hade ju kunnat hoppas att Sony hade vågat lite.

 

Skådespelarmässigt är Life okej, men utan någon som skiner. Varken Ryan Reynolds eller Jake Gyllenhaal får någon tid att briljera och i det här fallet känns det som man hade kunnat ha vilken skådespelare över medel som helst i rollerna. Life är som synes knappast en perfekt film, men med en mycket stark öppning och ett bra slut får jag ändå ge den en stark trea. Fans av genren kommer gilla den. Om du bara gillar science fiction och skräck lite sisådär finns det bättre saker att se.

 

Betyg: 3+ livfulla marsianer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se