Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Fredag 18 jan 11:50

 

Regi: Alfonso Cuarón

Manus: Alfonso Cuarón

Skådespelare: Yalitza Aparicio, Marina de Tavira, Diego Cortina Autrey mfl.

Produktionsbolag: Esperanto Filmoj & Participant Media

År: 2018

Längd: 135 min

Land: Mexico/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6155172/

 

När en välbeställd familjs hemhjälp blir gravid med ett utomäktenskapligt barn i 1970-talets Mexico City blir det en omställning för alla, inte minst för den plötsligt gravida Cleo. Under ett år får vi följa hennes liv i ett Mexico som präglas av klasskamp och oroligheter.

 

Det är för filmer som Roma som jag skapade Skitfinkultur. Det här är antitesen till vad jag anser vara bra film. Alfonso Cuarón har tillsammans med Guillermo del Toro gjort Mexico till en stormakt när det gäller film. Cuarón har alltid enligt mig varit den som varit mest intressant av dem i och med att han berättat historier med empati och djup medan del Toro har lika mycket djup som en fingerborg och ett fokus på yta över substans. Roma är den förres uppväxtskildring tagen från egna erfarenheter. Det är också en tekniskt utsökt film som lider allvarlig brist på tempo och berättarstruktur.

 

Huvudhistorien om Cleos graviditet puttrar på utan några större förvecklingar annat än konfrontationen med barnets mycket märklige far, Fermín. Filmens stora höjdpunkt för min del var dessa excentriska birollskaraktärer som påminner mig om Fellini i sina bästa stunder. Fotot är också det bra, även om det inte finns någon som helst anledning att filmen är i svartvitt. Det förhöjer inte det tekniska direkt utan ligger istället som ett urblekt filter över scener och vyeer som troligen hade varit fantastiska i färg.

 

Huvudproblemet med Roma är istället att den är ytterst fragmentarisk i sitt berättande. Cuarón kastar ut linor som han sen missar att dra in igen. Exempelvis hade ett lite större fokus på studentrevolterna varit önskvärt. För mig, som knappast är någon större kännare av Mexicos nutidshistoria, skulle det vara ytterst intressant att få en fördjupad bild av detta. Det går också igen i etnicitetsfrågan. I och med att Cleo tillhör någon form av urinnevånare (maya?) behandlas hon också därefter av sin omgivning då och då. Det är inget som problematiseras utan bara "så det är".

 

Roma är som sagt en uppväxtskildring av Cuaróns eget liv och däri ligger också problemet - om du inte kan gå in och klippa bort transportsträckor som du anser vara viktiga, lämna ditt manus till någon annan. Det brukar bli bättre. Nu kommer Roma plocka hem en väldig massa priser eftersom den är i svartvitt, på ett annat språk än engelska och har en regissör som är högprofilerad. En bra film på sina egna meriter är det dock inte.

 

Betyg: 2 tomma tunnor av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 13 jan 14:50

 


Regi: Adam McKay

Manus: Adam McKay

Skådespelare: Christian Bale, Amy Adams, Steve Carell mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Gary Sanchez Productions/Plan B Entertainment

År: 2018

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6266538/


Dick Cheney lyckades genom en karriär kantad av kollegor som skandalomsusat fick ge upp politikerlivet hålla sig kvar och med näbbar och klor till sist få posten som USA:s vicepresident. Fråga värt är om han dock inte var mäktigare än sin chef? Adam McKays biografi skildrar Cheneys resa till makten och de konsekvenser den skulle få, inte bara för honom själv och hans familj, utan för hela den politiska landskapet i USA och världen.


Att Dick Cheney är en kontroversiell figur råder det inget tvivel om. Trots det finns det mycket som gemene man inte vet om den ytterst private politikern. Adam McKay påpekar detta i filmens början med prompten "We did our fucking best.". De lyckades också väldigt bra. Christian Bale gör ännu en fantastisk roll och har studerat Cheneys mimik och uttryck in i minsta detalj. Det är nästan spöklikt likt ibland. Tillsammans med alltid sevärda Amy Adams som hans hustru Lynne och Steve Carell i ett kanske lite väl lökigt, men ack så underhållande, porträtt av Donald Rumsfeld är Vice kanske förra årets mest välspelade film. Kemin mellan Bale och Sam Rockwell (i rollen som George W Bush) är också extremt sevärd.


Manuset börjar tämligen neutralt i sin framtoning av republikanerna, men framåt mitten av filmen står det väldigt klart att den här filmen vill ta ställning. Cheneys involvering i kriget mot terrorismen särskådas och tas också ner till en väldigt enkel och lättförståelig nivå. Han var helt enkelt en girig bad guy och Adam McKay lägger inte fingrarna emellan. Därför har Vice också fått en hel del kritik från amerikanskt högerhåll. De borde bara tacka sin lyckliga stjärna att McKay valde att stryka det planerade musikalnumret...


Ovanstående är också min enda egentliga kritik mot filmen. McKay beslutade relativt sent under inspelningen att han ville göra en mer seriös film än först planerad. Det gör att tonen ibland blir ganska splittrad. Manuset innehåller en hel del stilgrepp som är så sjukt snygga att jag förstår att man inte ville ta bort dem. Kruxet är att de ibland gör att filmen får balansera mellan att vara en satir och ett seriöst porträtt. För det mesta lyckas den, men då och då slår det över. Tonen var något vassare i McKays senaste Oscarskandidat, The Big Short (2015), men om du gillade den filmen lär du även ha riktigt kul med Vice. Dessutom stort plus för ordvitsen med filmens titel.


Betyg: 4+ flintskalliga skojare av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 11 jan 20:54

 


Regi: Debra Granik

Manus: Debra Granik & Anne Rosellini (baserat på Peter Rocks roman "My Abandonment")

Skådespelare: Thomasin McKenzie, Ben Foster, Dale Dickey mfl.

Produktionsbolag: BRON Studios/Harrison Productions/First Look Media

År: 2018

Längd: 109 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3892172/

 

Will bor tillsammans med sin tonårsdotter Tom i ett läger de satt upp i en nationalpark. Will, uppenbart traumatiserad efter sin tid i armén, klarar inte av att bo med människor så de två har gjort skogen till sitt hem. Deras liv förändras dock för alltid när socialen tar hand om Tom och vill omplacera henne och Will på en gård.

 

Debra Granik verkar ha snöat in lite på den här typen av far-dotter-historier ute i obygden. Hennes genombrottsfilm, Winter's Bone (2010) hade ett liknande tema och blev Jennifer Lawrences katapult till stjärnstatus. Tiden får utvisa om Leave No Trace gör det samma för Thomasin McKenzie i rollen som Tom, men chanserna är goda. McKenzies skådespel är fantastiskt och hennes kemi med Ben Foster (Will) bär filmen. Likaså är fotot magnifikt med de stora amerikanska skogarna som canvas. Eftersom jag själv är uppvuxen med skogen runt knuten har jag alltid haft en viss vurm för filmer som utspelar sig i vildmarken. Leave No Trace är tyvärr något så pass ovanligt som en film där alla beståndsdelar är väldigt bra, men som inte riktigt klarar att knyta ihop allt till en enhet.

 

Skådespelet är som sagt fantastiskt och filmen är tekniskt utsökt. Manuset är väldigt lågmält och innehåller långa tysta partier där bildspråket får tala, vilket absolut inte är något riktigt fel. Problemet ligger istället i karaktärsutvecklingen, eller bristen därav. Filmen etablerar tämligen snabbt varför Will och Tom valt att leva i skogen borta från alla andra, men den gör inte något riktigt med anledningen. Som tittare väntade jag hela tiden på att Wills problem skulle visa sig i annat än en styvnackad vägran att bo i ett samhälle. Den utvecklingen kom aldrig. Då är Toms uveckling desto mer intressant om än ganska förutsägbar.

 

Graniks skådespelarregi är på topp, men manuset skulle behöva en del polerande. Granik är dock en väldigt intressant filmskapare och jag hoppas att det inte går åtta år tills hennes nästa spelfilm. Leave No Trace må inte vara lika bra som Winter's Bone, men den bär Graniks speciella stil och uttryck. Jag vill definitivt ha mer.

 

Betyg: 3+ skogsmullar av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 8 jan 22:37

 


Regi: Peter Farrelly

Manus: Nick Vallelonga/Brian Hayes Currie/Peter Farrelly

Skådespelare: Viggo Mortensen , Mahershala Ali , Linda Cardellini mfl.

Produktionsbolag: Participant Media/DreamWorks/Amblin Entertaiment mfl.

År: 2018

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6966692/

 

Tony Vallelonga måste leta efter ett tillfälligt arbete när nattklubben han arbetar som utkastare för stänger för renovering. Han får ett kontrakt som chaufför till den briljante pianisten Don Shirley som ska bege sig på en turné i de amerikanska sydstaterna. En vänskap växer fram mellan de två männen samtidigt som de måste brottas med den amerikanska rasismen under tidigt 1960-tal.

 

Green Book har plockat hem en hel drös fina priser på sistone och den förtjänar verkligen alla skådespelarditon den vunnit. Viggo Mortensen, som lagt på sig en ohälsosam mängd vikt för rollen, gör en jättefin roll som Tony. Filmen tillhör dock Mahershala Ali i varenda scen han medverkar i. Ali spelar rollen som Shirley med en sårbarhet och samtidigt ett nästan maniskt intresse för vad som är propert och hur man bör agera. Kemin mellan Mortensen och Ali är filmens stora behållning.

 

Filmens problem ligger främst på manussidan. Ja, det är en intressant historia från verkligheten, men vi har sett det här så väldigt många gånger förr. Vad man istället hade kunnat utforska är karaktärerna i sig. När filmen gör ansatser till detta är den som bäst. Detta tillsammans med musikscenerna som ofta är väldigt skickligt gjorda. Regin är även den bra och det är lite bisarrt att tänka sig att det är mannen som startade sin karriär med Dumb and dumber (1994) som suttit bakom kameran.

 

Green Book har dock problem med att det sällan eller aldrig lyfter. Det fina skådespelet är sin sak, regin, musiken och fotot andra, men helheten blir lite väl mycket racism-by-the-numbers. Filmen skulle tjänat på att ställa sig utanför den här tämligen trötta storytellingen, men beståndsdelarna är fortfarande så bra att jag rekommenderar en titt!

 

Betyg: 3+ italienare utan impulskontroll av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 6 jan 17:35

 


Regi: Bo Burnham

Manus: Bo Burnham

Skådespelare: Elsie Fisher, Josh Hamilton, Emily Robinson mfl.

Produktionsbolag: A24

År: 2018

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7014006/

 

Kayla ska precis till att lämna högstadiet för high school. Hon spenderar sin lediga tid med att lägga upp videos på YouTube och att desperat kämpa mot sin blyghet när hon inte har skärmen som medium. Med en far som inte verkar förstå någonting och en alltigenom ensam existens försöker Kayla ta sig igenom den sista veckan innan sommarlovet.

 

Bo Burnhams manus- och regidebut i långfilmsvärlden har fått fina vitsord världen över. Jag sällar mig väl kanske inte till hyllningskören, men någon som verkligen förtjänar alla fina recensioner hon fått är Elsie Fisher i huvudrollen som Kayla. Fisher, redan skådespelarveteran vid 15 års ålder, har med Eighth Grade fått sitt riktiga genombrott och som hon jobbar för det! Burnham har tack och lov inte gjort som flertalet regissörer av dylik film och castat någon som är närmre 20 än åldern som rollen avser. Det är förvisso ett enklare val i och med att unga skådespelare givetvis får lite distans till sin egen ålder ju äldre de blir, men för autencitet och uttryck kan man inte fuska. Fisher bär den här filmen på sina axlar med sitt blyga och eftertänksamma porträtt av en tjej som håller på att växa upp.

 

Burnham står för riktigt fin regi här också, men han skulle behövt någon som såg över manuset. Här finns en del konflikter, ja, men karaktärsutvecklingen kommer för sent eller inte alls. Likaså är dialogen lite väl slangbetonad (du behöver inte 15 "like" per mening) och de vuxna en aningen för omedvetna om hur de ska agera runt tonåringar. Om Burnham hade fokuserat mer på exempelvis Kaylas karaktärsutveckling under de första 80 minuterna och inte låtit denna komma först under den avslutande kvarten skulle det här varit en mycket bättre film.

 

Trots detta är Eighth Grade sevärd inte minst för Fishers skull. Det pratas om Oscarsnominering för den unga skådespelerskan och jag kan bara hålla med.

 

Betyg: 3 skopor tonårsångest av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 4 jan 18:54


Regi: Susanne Bier

Manus: Eric Heisserer (baserat på Josh Malermans bok)

Skådespelare: Sandra Bullock, Trevante Rhodes , John Malkovich  mfl.

Produktionsbolag: Bluegrass Films & Chris Morgan Productions

År: 2018

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2737304/

 

Malorie är på väg hem från barnmorskan tillsammans med sin syster när något oförklarligt får människor till synes utan anledning ta livet av sig. Malorie söker skydd i ett hus tillsammans med en grupp som klarat sig undan vad det än är alla andra tycks se. Fem år senare försöker Malorie ta sig till en fristad tillsammans med sina två barn. Det stora problemet är dock att det måste göras med ögonbindel. Om Malorie eller hennes barn tar av sig sina ögonbindlar kommer de nämligen med största sannolikhet gå samma öde till mötes som alla andra.

 

Bird Box är, hör och häpna, Netflix mest framgångsrika film någonsin. Den har skapat ett mer eller mindre farligt fenomen där folk försöker navigera med ögonbindel på samma sätt som karaktärerna gör i filmen. Den siste idioten är inte född. Filmen har också blivit en rejäl vattendelare bland recensenter och publik. Den har ofta kritiserats för att vara en variant av A Quiet Place (2018), en film som jag genuint ogillade. Och ja, här finns samma logiska luckor och problem med ryckigt tempo. Ändå gillar jag den mycket mer än nämnda film. Anledningen är att Heisserers manus och Biers regi får mig att bry mig om karaktärerna på ett sätt som jag inte gjorde i A Quiet Place. De är mer felbara här, inte dumma i huvudet.

 

Bullock gör sällan en dålig roll och kan verkligen spela allt. Tillsammans med John Malkovichs försupne surgubbe är det hon som bär Bird Box. Biers regi är tajt och hon visar gång på gång att hon behärskar att regissera utanför Danmark på samma sätt som på de mer nordliga breddgraderna. Heisserers manus är om än bra gällande karaktärerna dock det svagaste kortet. "Reglerna" för filmens premiss ändras några gånger för mycket och de gör det alltid när handlingen kräver det. Resultatet blir att vissa händelser och skeenden stinker av deus ex dumskalle. Jag har en känsla av att mycket av de här sakerna förklaras mer ingående i bokförlagan och jag måste erkänna att filmen gjorde mig sugen på att läsa den. Bird Box är en spännande film som trots detta aldrig riktigt lyfter. Således kan jag varken hylla eller såga den. Det är en helt okej film för stunden, men förvänta dig inte något mer.

 

Betyg: 3 en blind leder en blind av 5 möjliga


Av Ulf - 30 december 2018 22:22

 


Regi: David Slade

Manus: Charlie Brooker

Skådespelare: Fionn Whitehead, Craig Parkinson, Will Poulter mfl.

Produktionsbolag: House of Tomorrow/Netflix

År: 2018

Längd: Varierande (!)

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9495224/

 

Amatörprogrammeraren Stefan Butler försöker göra ett spel av en av sina favoritböcker, flervalsäventyrsboken Bandersnatch. Resten är mer eller mindre upp till dig.

 

Jag var med i hela "choose your adventure"-vågen när den begav sig och även de första försöken till interaktiva filmer och/eller spel i början på 90-talet. Hur sinnrika dessa böcker och spel än var led de alla av problemet att de var tämligen förutsägbara. För den som inte spelat eller läst någon av dessa äventyr baserar sig berättelserna på förgreningar. Om du exempelvis ställs inför en blodtörstig pirat kanske du får valmöjligheterna att antingen slåss mot honom eller fly. Beroende på vilket val du gör förgrenar sig historien på olika vis. De mer komplexa verken hade tärningsmoment och/eller skicklighet inblandade i narrativet, men de allra flesta var tämligen billiga karbonkopior av varandra. Tills nu.

 

Bandersnatch är den första interaktiva film jag genuint inte vetat vad de allra flesta av valen skulle leda till. Jag har läst att man kan hasta sig igenom filmen på 40 minuter, men själv satt jag över tre timmar, spolade tillbaka, gjorde nya val för att se olika scenarion. Ändå är jag inte ens halvvägs klar med den här filmen. Jag kommer göra mina egna förgreningsträd för att se till så att jag får se alla möjliga varianter. Ja, jag hade kunnat slå upp det på nätet, men hur kul vore det? Det här är ren och pur berättarglädje när den är som allra bäst.

 

Charlie Brooker, skapare till Black Mirror, har lagt ner en gigantisk mängd jobb på sitt manus och frågan är snarare om han någonsin kommer kunna toppa det här? Förgreningarna gör att du måste engagera dig som tittare på ett sätt som i mångt om mycket gått förlorat i dagens binge-kultur. Intressant nog hade jag redan ett projekt i pipelinen att mina elever skulle göra interaktiva spel i skolan. Gissa vad jag kommer visa som introduktion? Det här är, om inte den bästa filmen under 2018 så i alla fall den mest banbrytande och originella manusstruktur på år och dar. Det är inte ens lönt att prata om skådespel och produktionsvärde när det gäller Bandersnatch även om också dessa aspekter är på topp. För alla som älskar berättelser, må det vara i bok-, film- eller spelform - det här är en game changer.

 

Betyg: 5 illusioner av valfrihet av 5 möjliga

Av Ulf - 28 december 2018 12:40

 

Regi: Damien Chazelle

Manus: Josh Singer (baserat på James R. Hansens bok)

Skådespelare: Ryan Gosling, Claire Foy, Jason Clarke mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks/Perfect World Pictures/Temple Hill Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 141 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1213641/

 

Först en liten uppdatering gällande mig. Som trogna läsare vet drivs den här bloggen av mig allena. Det är ett hobbyprojekt som haft oanade följder i och med allt kul som hänt genom åren. Jag tänker fortsätta med det. Jag är dock vad man i gamla tider kallade för "sjuklig". Utan att gå in på detaljer har min hälsa, som redan var sisådär, varit på stadigt nedåtgående de senaste två åren. Detta har också satt sitt avtryck i bloggen med minskat antal uppdateringar. Från maj 2018 och framåt har jag varit tvungen att kämpa mot två nya följdsjukdomar. Jag är inte hundra procent än och kommer troligen få spendera mycket tid på sjukhuset det kommande året. Att titta på film och skriva om den är dock ett glädjeämne som jag inte tänker ge upp. Jag vill mest förklara varför uppdateringarna kanske dröjer den kommande tiden. Hur som helst, läs på och droppa gärna en kommentar då och då!

 

 

First Man tar sitt avstamp i rymdkapplöpningens början och skildrar hur USA mer eller mindre desperat försöker komma ifatt Sovjetunionen med bedrifter bortom atmosfären. I det kanske mest ambitiösa projektet någonsin beslutar sig NASA på uppdrag av president Kennedy att landa en människa på Månen innan 1960-talets slut. Neil Armstrong är en testpilot som blivit "vingklipp" efter att ha gjort ett misstag under ett uppdrag. På jakt efter nya utmaningar söker han sig till NASA, omedveten om att han kommer bli förevigad i historien som den första människan på en annan himlakropp.

 

First Man fungerar lite som en väldigt sen uppföljare till The Right Stuff (1983) i och med att den fortsätter bortom Mercury-uppdragen och peakar med månlandningen. Som sådan är filmen en intressant skildring av händelserna, men den brister något i karaktärsporträtten. Neil Armstrong var ökänd för att vara stoisk och väldigt privat av sig, vilket gör att Josh Singer fått ta sig lite friheter med manuset. Det är inte mycket som direkt stör, annat än en scen mot slutet som i viss mån drar lite väl mycket åt det tårdrypande hållet.

 

Damien Chazelle återförenas med Ryan Gosling och de funkar väldigt bra tillsammans. Det här är kanske inte Goslings bästa roll i karriären, men det beror mer på Armstrongs personlighet än på Gosling själv. Chazelle visar här att han behärskar även tekniktunga filmer och klippning, specialeffekter och användandet av musik är på topp. Just rymdscenerna är filmens stora höjdpunkt med en ständigt närvarande ångest över att vara pionjär inom ett fält där minsta misstag kan få dig dödad. Spänningen i dessa scener är det som lyfter First Man från att vara en ganska ordinär biografi till något mycket sevärt.

 

First Man är en högtidsstund för alla oss som är intresserade av rymdfart. Det är inte en perfekt film (se tidigare nämnda karaktärsarbete), men som en skildring över en av mänsklighetens största bedrifter någonsin är det mycket sevärt.

 

Betyg: 4 små steg av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se