Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Fredag 7 juni 12:09

 

 

Regi: Owen Harris/James Hawes/Anne Sewitsky

Manus: Charlie Brooker

Medverkande: Anthony Mackie, Andrew Scott, Miley Cyrus mfl.

Produktionsbolag: Zeppotron/Channel 4/Gran Babieka

År: 2019

Längd: cirka 180 min (3 x cirka 60 min)

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2085059/

 

Det senaste vi såg av Charlie Brookers Black Mirror var förra årets fantastiska Bandersnatch (2018) - en icke-linjär berättelse där tittaren i viss mån själv styrde handlingen. Det var och är något av det häftigaste jag sett de senaste fem åren. Bandersnatch gjorde ett så starkt intryck på mig att jag under våren använt den i undervisningssyfte när jag pratat om berättelsestrukturer med mina elever. Hur följer man upp något sådant? Med den största besvikelsen Black Mirror levererat.

 

Säsong 5 består av tre avsnitt. That's it. Tre jäkla avsnitt och inte ett enda av dem är ett toppavsnitt. Förklaringen ligger i att Bandersnatch tog, enligt Brooker, lika mycket resurser och tid som fem vanliga avsnitt. Må så vara, men om man hade släppt en säsong på fyra avsnitt där Bandersnatch hade varit ett hade det helt klart varit värt det. Att släppa en avhuggen säsong utan något riktigt toppavsnitt känns bara som en placeholder. Jag inser att Bandersnatch hade enorma tittarsiffror och att man vill få ut nytt material så snabbt som möjligt, men det här känns mest som selling out. Nåväl, även tre avsnitt av Black Mirror fungerar bättre än mycket annat. Nedan följer de rankade från tre till ett:

 

3. Rachel, Jack and Ashley Too

 

Femtonåriga Rachel är besatt av popstjärnan Ashley O. När hon fyller år får hon Ashley O:s officiella AI-styrda minirobot i present. Rachel får någon att prata med, men samtidigt börjar den riktiga Ashleys liv bli till en alltmer negativ spiral.

 

Jag vet inte... det här känns mest som ett avsnitt skrivet efter att man hade fått Miley Cyrus till att spela rollen som Ashley. Oavsett vad jag tycker om hennes musik är hon helt enkelt inte någon duktig skådis. Istället är det Angourie Rice i rollen som Rachel som är den enda riktiga anledningen att se det här avsnittet. Manuset väcker förvisso frågor om den kommande vågen av artificiella framträdanden (exempelvis med hologram, deep fakes etc), men det lyfter aldrig.

 

 

2. Smithereens

 

Taxichauffören Chris kidnappar vad han tror är en högt uppsatt anställd på det sociala medieföretaget Smithereen. Det visar sig dock att han fått tag i en praktikant. Ett gisslandrama tar vid där Chris kräver att få tala med Smithereens grundare, Billy Bauer. Om han inte får det kommer han skjuta gisslan.

 

Smithreens är en förvisso välberättad men ack så typisk gisslanhistoria. Det finns liksom ingenting här som är typiskt för Black Mirror. Tematiken är förankrad i seriens grundpremiss, men det kommer aldrig någon riktig utveckling. Man vet från minut ett hur det här kommer gå och varför Chris är så förbannad. Välkonstruerat och välberättat avsnitt utan någon riktig udd.

 

 

1. Striking Vipers


Danny och Karl var rumskompisar i college, men har sedan länge mer eller mindre tappat kontakten. När Danny fyller år dyker dock Karl upp med en present - den senaste versionen av deras gamla favoritspel, Striking Vipers. Den nya versionen involverar avancerad VR-teknik för att transportera användaren in i sina avatarers kroppar, men vad gör man när ens väns avatar tänder en? Speciellt om man är gift familjefar?

 

Okej, Striking Vipers är faktiskt ett rätt bra avsnitt. Det är mångbottnat både med frågor om sexuell identitet, relationsproblematik och användandet av VR. Det är dessutom det i särklass bäst spelade avsnittet i säsongen. Stort plus även för Pom Klementieff (känd som Mantis i MCU) i en biroll som fick mig att se henne i ett helt annat ljus än tidigare. Det har också en bitterljuv slutkläm, vilket jag saknade i säsongens andra avsnitt. Det enda riktigt sevärda avsnittet i säsong 5.

ANNONS
Av Ulf - Måndag 3 juni 18:45

 

Regi: Richard Shepard

Manus: Richard Shepard/Eric C. Charmelo/Nicole Snyder

Medverkande: Allison Williams, Logan Browning, Steven Weber mfl.

Produktionsbolag: Capstone Film Group

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7772580/

 

Charlotte var i princip redo att ta över tronen som världens främsta cellosolist när hennes mor blev plötsligt sjuk. Efter att ha spenderat tio år som hennes sköterska går modern ur tiden och Charlotte försöker göra comeback. Hon blir inbjuden till en konsert med cellovärldens nya stjärnskott, Lizzie,  i Shanghai av sin gamle musikmentor vid konservatoriet, men istället för att det ska uppstå avundsjuka mellan de två kvinnorna faller de stenhårt för varandra. När de båda beslutar sig för att ta några dagars sightseeing börjar dock Lizzie må dåligt... och inte bara lite dåligt.

 

The Perfection har de senaste veckorna fått den bästa reklam som en skräckfilm kan få - folk har blivit upprörda. I och med att filmen främst visas via Netflix hade säkert en hel del av de som började titta på filmen inte sett något lite mer magstarkt i skräckgenren och "skandalen" var ett faktum. Man kan inte köpa sig bättre publicitet och filmen seglade snabbt upp från "kanske se" till "ska se" på min lista. Och som så många andra gånger när folk blir upprörda blir jag mest besviken.

 

Man kan ha betydligt sämre inspirationskällor än Darren Aronofskys fantastiska Black Swan (2010) kryddat med en dos Suspiria (1977), men problemet med  The Perfection är att den inte kan bestämma sig för vad den vill vara. Kemin mellan Allison Williams och Logan Browning i huvudrollerna fungerar väldigt bra och jag kan absolut tro på ett förhållande mellan de här kvinnorna. Sen kommer det inte inte bara en, inte två utan tre (!) händelser som var och en skickar filmen i en annan riktning. När man har 90 minuter på sig att berätta en historia är detta minst två för många. Det mest frustrerande är att det finns korn av briljans i alla de här plot twistsen (även om man får leta länge och väl efter dessa korn mot slutet) och var och en hade pontential att bli en bra film. Nu blir det tämligen ofokuserat med vissa riktigt höga toppar, men en karaktärspsykologi som pendlar mellan att vara förstående och påläst med att vara minsta gemensamma nämnare för Hollywood-psykologi. The Perfection är helt enkelt för mycket film för sitt korta format.

 

Hur var det då med kontroversen? Äsch, här finns några scener som är över medel på äckelskalan, men kom igen, du har sett Game Of Thrones.

 

Betyg: 3 parallellhandlingar för mycket av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 1 juni 14:00

 


Regi: Robert Budreau

Manus: Robert Budreau

Medverkande: Ethan Hawke, Noomi Rapace, Mark Strong mfl.

Produktionsbolag: Darius Films/Lumanity Productions/Blumhouse Productions

År: 2018

Längd: 92 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6474040/

 

En fiktionaliserad version av Norrmalmstorgsdramat 1973, där ett mycket märkligt rån och gisslantagande gav upphov till den psykologiska termen "Stockholmssyndromet" - när en gisslan börjar sympatisera med eller till och med falla för sin fångvaktare.

 

Norrmalmstorgsdramat var en absurd händelse i svenska historia. Det gör filmen också klart från första bildrutan, att den är baserad på en absurd men sann händelse. Namnen har ändrats och vissa friheter har tagits med karaktärsdetaljer, men i grund och botten är Stockholm en ganska rak adaption av vad som inträffade. Det är alltid fascinerande att se ens hemland genom andras ögon, inte minst när det är nutidshistorisk miljö det handlar om. Robert Budreau (manus och regi) har gjort sin hemläxa när det gäller det mesta och ja, det här ser ut som svenskt 1970-tal. Där det inte riktigt funkar är med den svenska "accenten" som i princip alla karaktärer har. Här finns gott om skandinaviska skådespelare i biroller, men på det hela taget låter det som ensemblen i stort bryter på tyska.

 

Det är dock inte fallet för den stora anledningen att se den här filmen - Ethan Hawke. Jag har alltid gillat Hawke och här gör han ytterligare en riktigt bra roll och stjäl i princip hela filmen. Hawke spelar "Lars Nyström", den fiktive motsvarigheten av rånaren Jan-Erik Olsson, och får spela ut hela sitt galenskapsregister. Det är med Olssons karaktär som filmen också tar sina största friheter och han spelas som en halvgalen svensk-amerikan som innerst inne har ett gott hjärta. Kemin mellan honom och Noomi Rapace (i rollen som "Bianca Lind", gisslan som troligen ska vara verklighetens Birgitta Lundblad) är väldigt bra och är filmens stora karaktärsutvecklingslinje. Resterande skådespelare, inklusive Mark Strong i rollen som "Gunnar Sörensson" (verklighetens Clark Olofsson), får stå tillbaka för Hawke och Rapace.

 

Norrmalmstorgsdramat har skildrats åtskilliga gånger i dokumentärer, böcker och spelfilm, men det har sällan poängterat den nästan surrealistiska utveckling som fallet tog. Robert Budreau gör detta genom att göra Stockholm till en dramakomedithriller och det funkar rätt okej. Det som skulle kunna vara bättre är just bristen på välutvecklade karaktär runtom Hawke och Rapace. Shanti Roney är en duktig skådespelare, men jag kommer nog aldrig kunna se honom i rollen som Olof Palme. Det går liksom bara inte ihop. Det är det som är Stockholms slutgiltiga problem - många mindre beslut blir till close, but no cigar. Tillräckligt underhållande för stunden är det dock absolut.

 

Betyg: 3+ märkliga bankrån av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 28 maj 17:34

 

 

Regi: McG

Manus: Zack Stentz

Medverkande: Jack Gore, Miya Cech, Benjamin Flores Jr. mfl.

Produktionsbolag: Netflix & Wonderland Sound And Vision

År: 2019

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8179388/

 

Trettonårige Alex spenderar i princip all sin vakna tid inomhus vid en skärm av något slag. Nu har hans mamma beslutat att han ska åka till Rim Of The Worlds sommarläger i två veckor för att få grabben att socialisera lite. Vad ingen av dem (eller någon annan för den delen) hade räknat med är att hela planeten snart befinner sig i krig mot en utomjordisk invasionsstyrka och Alex och hans nyfunna vänner är de enda som kan stoppa striderna.

 

Det finns en kvalitet som filmer och tv-serier måste besitta för att de ska slå stort och bli ihågkomna bortom nästa års blockbuster - genuinitet. En film som uppenbart är inne för att haka på en trend utan något eget att berätta blir ofta en gäspning. Rim Of The World har ett kul koncept (kids fighting aliens!), men den påtvingade våta nostalgifilten ligger tung över hela produktionen.

 

Zack Stentz manus är smockfullt med referenser till framförallt 90-talets storfilmer och jag blir trött redan efter en kvart. Det här är "nästa generation" av den nostalgi som Stranger Things (2016) gör så jäkla bra och som alla försöker kopiera med mer eller mindre lyckade resultat. Allt du förväntar dig är här, ända ner till att de fyra osannolika hjältarna tar sig fram på cyklar. Kombinera detta extremt förutsägbara manuset med en av de största medelmåttorna i Hollywood i registolen blir det här aldrig särskilt intressant eller bra. 

 

Det kanske värsta är att jag är så himla säker på att jag sett den här filmen förr. Det slog mig mot slutet att jag verkligen kunde varenda scen. Om det beror på en jäkla lång deja vu eller om det filmen är så generisk att jag blev tillfälligt klärvoajant låter jag vara osagt. I och med att den spelar efter alla regler den kan hitta är den heller inte totalt värdelös. Det finns klyschor av en anledning. Det är dock en mycket lätt film att glömma bort. Jag lär inte komma ihåg den om två veckor.

 

Betyg: 2 tröttsamma stereotyper av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 25 maj 15:53

 

Regi: Antonio Campos (main director)

Manus: Derek Simonds (creator/head writer) & Petra Hammesfahr (head writer/novel)

Medverkande: Jessica Biel, Bill Pullman, Christopher Abbott mfl.

Produktionsbolag: Iron Oceans Films & Universal Cable Productions

År: 2017

Längd: cirka 360 min (8 x cirka 45 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6048596/

 

Cora Tannetti lever ett lugnt liv tillsammans med sin make och deras son. Det enda som skaver lite är att hennes svärföräldrar bor i huset intill och maken, Mason, har svårt att inte spendera varje kväll där. Annars är det en sorglös tillvaro som dock får ett abrupt slut. När familjen har en dag på stranden tappar Cora koncepten fullständigt när hon hör en viss låt. Utan förvarning hugger hon ihjäl killen som spelar den. När hon kommer till sans vet hon inte varför hon gjorde det. Utredaren Harry Ambrose sätts på fallet - ett fall som är mycket märkligare än vad han kunnat ana.

 

Jessica Biel är en av de där skådisarna som alltid seglat precis under radarn för att slå igenom stort. Med en betydande roll i den kristna tv-såpan 7th Heaven (1996 - 2007) verkade det som hon var på väg mot något större när hon plötsligt skrevs ut ur serien. Anledningen (som uppgetts) är att Biel poserade för några lättklädda bilder, något som stred mot den helylleframtoning som skaparna bakom serien ville ha. Att sen huvudrollsinnehavaren i samma serie visade sig vara pedofil måste varit jobbigt värre.

 

Hur som helst är första säsongen av The Sinner Biels absoluta genombrott i min bok. Hon är helt fenomenal i rollen som Cora och bär hela den här serien på sina axlar. Visst finns här bra draghjälp av Bill Pullman som hennes motpart, men Biel spelar skjortan av alla och det här är så långt från hennes etablerade image som man kan komma. Det är fullkomligt lysande.

 

Adaptionen av Petra Hammesfahrs roman är något av det mest kusliga jag sett på sistone. Det finns ett genomgående mörker i manus, regi och tematik som gör att The Sinner vägrade släppa taget om mig. Mycket är tack vare musiken, till stor del signerad enmansprojektet Big Black Delta, som spelar en stor roll för både stämning och handling. Det enda som stör mig något är att slutet, hur bitterljuvt/tragiskt (svårt att sätta fingret på det!) det än är känns upplösningen lite för hastig. Säsongen hade gott tjänat på att få ytterligare ett avsnitt på sig för att knyta ihop alla trådar, inte minst Ambrose (Pullman) och hans parallellhandling i att ta på sig skulden för saker som inte alltid är hans fel.

 

Med det sagt är karaktärspsykologin enastående i The Sinner och visar på ett trovärdigt sätt hur PTSD funkar. Jag rekommenderar The Sinner till alla som vill ha något som ligger lite utanför mittfåran i thrillergenren men som för den sakens skull inte flippar ur.

 

Betyg: 5 huggin' and kissin' av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 21 maj 21:45

 

Game Of Thrones: En anledning att samlas

 

För åtta år sedan såg jag och några miljoner till pilotavsnittet av Game Of Thrones. Visst var det tydligt redan från början att serien skulle bli populär, men den förhållandevis blygsamma tittarskaran (2,2 miljoner i USA, vilket trots att siffran låter hög är ett medelmåttigt resultat för en pilot), hade nog inte anat hur populär den skulle bli.

 

Egentligen hade den väldigt mycket emot sig från början. Innan GoT hade vilken tv-bolagschef som helst nobbat liknande serier. Fantasy var sällan eller aldrig ett lyckat drag i tv-format och jag skulle verkligen velat vara en fluga på väggen när skaparna pitchade serien till HBO. En fantasyberättelse som inte var färdigskriven? Cirka 7,5 miljoner dollar i budget för piloten? HBO tog chansen och ett fenomen föddes... mer eller mindre.

 

Det tog tre år från att man hade nått en deal tills att piloten visades. Under denna tid hade omkring 90% av piloten fått filmas om på grund av överväldigande negativ respons från testvisningar. När serien till sist visades vann den dock snabbt en publik, men inte den extremt breda diton som senare säsonger av serien skulle få. Om man granskar tittarsiffrorna (återigen, mätningar från Nielsen i USA) ser man dock ständigt ökande tittarsiffror säsong för säsong. Å andra sidan är Nielsens siffror numera inte särskilt tillförlitliga, av en enkel anledning - internet.

 

TV-landskapet har ändrats fullständigt under de åtta år som GoT visats. Förvisso var nedladdning av tv-serie-avsnitt vida utbrett redan 2011, men antalet som har sett GoT via illegalt nedladdade filer ökade ständigt - fram till en viss punkt. Jag skulle hävda att GoT är huvudanledningen till att HBO såg sig tvingade att lansera sin egen streamingtjänst. Netflix var redan etablerade i det stora landet i väst, men i och med att industrijätten HBO gav sig in i kampen skulle plötsligt alla bolag börja planera sina egna streamingtjänster. Streaming har knappast utrotat illegal nedladdning, men den har under de senaste åtta åren seglat upp som ett allt mer vedertaget alternativ.

 

Streaming och nedladdning har lett till att de gamla sätten att mäta tittarsiffror inte riktigt funkar längre. Nielsen uppmäter exempelvis att HBO slog rekord med det sista avsnittet med 13,6 miljoner tittare. Denna mätning baserar sig på kabelkanalen i USA. Hur många som såg avsnittet via streamingplattformen finns det inga siffror på än. Om vi dessutom faktorerar in antal nedladdningar av avsnittet från mer eller mindre ljusskygga källor är det mycket möjligt att det gamla tittarrekordet för ett enskilt avsnitt slogs i måndags. Det var i sådana fall på tiden. Rekordet, på dryga 50 miljoner tittare vid första sändningstillfället, är från serieavslutningen av M*A*S*H (1983).

 

Så varför blev då GoT så omåttligt populär? Handen på hjärtat är det inte för de senare säsongernas manus eller karaktärsutveckling, så som många die hard-fans ofta säger. Om jag ska se serien från ett mer kritiskt perspektiv är det inte en av de mest välskrivna när materialet från George R.R Martin började sina. Produktionstekniskt har den dock inte haft någon konkurrent de senaste fem åren. Det är en fantastiskt snygg serie som slår de flesta filmproduktioner på fingrarna. Men produktionsvärden gör inte en story. Mitt svar på min egen fråga är att GoT delar i mångt om mycket samma karaktär som andra omåttligt populära berättelser. Det är en kamp mellan ont och gott i olika konstellationer, men de moraliskt ambivalenta karaktärerna blir mer principfasta ju längre serien går.

 

Det är också därför jag tror att sista säsongen har kritiserats så hårt. Karaktärer gjorde plötsligt snabba och hårda val som de i resten av serien skulle spenderat en massa ångestdialog åt att undersöka. Själv anser jag slutet som fullkomligt logiskt. Ett genomgående tema i serien har varit maktens lockelse kontra personliga relationer - plikt ställd mot ingivelse. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut, som Lord Acton skulle sagt.

 

För mig har GoT främst handlat om något annat än serien i sig. Serien har varit en anledning att samlas i kompisgänget för att se det nya avsnittet. Det har varit diskussionämnet i fikarummet och mitt eget liv har förändrats markant sedan första avsnittet rullade på min skärm. Jag står fast vid att det mesta som kom efter The Red Wedding varit för utdraget och långsamt, men när en serie kan vända på en femöring och leverera totalt magiska avsnitt och ögonblick var den alltid sevärd. Det var också serien som fick kreti och pleti att prata om spoilers. Jag hade nog aldrig hört den termen utanför mina nördforum förrän GoT hade premiär.

 

GoT är slut och de mest kvarvarande minnena jag kommer ha av serien är de där ögonblicken när man satte andan i halsen. De blev färre och färre ju längre serien pågick, men att kalla GoT för något annat än en fullständig triumf rent publikmässigt skulle vara omöjligt. Världens bästa tv-serie är den dock inte.

Av Ulf - Söndag 19 maj 19:15

 


Regi: Kenneth Kainz (head director) & Natasha Arthy

Manus: Jannik Tai Mosholt, Christian Potalivo, Esben Toft Jacobsen (head writers/creators)

Medverkande: Alba August, Lucas Lynggaard Tønnesen, Mikkel Boe Følsgaard mfl.

Produktionsbolag: Miso Film

År: 2019

Längd: cirka 240 min (6 x cirka 40 min)

Land: Danmark/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6656238/

 

Gruppen med överlevande från det virus som haft ihjäl i princip 99% av alla i södra Skandinavien befinner sig hos skuggorganisationen Apollon, någonstans i Sverige. De tvingas dock fly hals över huvud när det visar sig att organisationen knappast har deras bästa intresse i första rummet. Flykten går till en forskningsbas utanför Roskilde och en kamp mot klockan börjar för att hitta ett botemedel för Rasmus, nu erkänd som patient zero. Men vill Rasmus egentligen bli frisk? Eller är han ens sjuk i ordets rätta mening?

 

Jag var inte något vidare snäll mot den dansk-amerikanska postapokalyptiska Netflix-seriens första säsong när jag recenserade den förra året. Mycket handlade om bortslösad potential i vad som troligen ligger någonstans mot toppen på listan över mest påkostade skandinaviska serier genom tiderna. Trots att första säsongen inte imponerade nämnvärt drog jag igång den två avsnitt kortare säsong 2 i fredags. Utlåtandet är en om inte enorm förbättring så i alla fall en avsevärd!

 

Första säsongen hade en hel del svaga karaktärer som mest tog upp plats. Säsong 2 har plockat bort alla dessa (det är smidigt rent berättartekniskt när ett virus kan ha ihjäl en när som helst) förutom stoppklossarna Jean och Lea. Förhållandet mellan övriga karaktärer fördjupas och det faktum att säsongen huvudsakligen utspelar sig på en och samma plats gör att karaktärsutvecklingen verkligen tar fart. Det är i synnerhet sant för Rasmus (mycket bra spelad av Lucas Lynggaard Tønnesen) som får mycket mer att jobba med här.

 

Även manuset är tajtare och det finns en riktning i det som jag saknade i den alldeles för splittrade första säsongen. Bland nykomlingarna i rollistan sticker Clara Rosager ut som Rasmus kärleksintresse Sarah. Tyvärr finns det en ganska betydande kvalitetsskillnad mellan de danska och de svenska skådespelarna där de förstnämnda ofta spelar skjortan av de blågula. Samtidigt är det inte några direkt dåliga skådespelare det rör sig om på den svenska sidan heller, utan jag skulle tro att det i viss mån har med regin att göra. Den svenska dialogen låter konstlad på ett sätt som den danska inte gör, vilket inte hjälper till.

 

The Rain har gått från att vara en serie med missad potential till en serie som jag absolut ser fram emot en tredje säsong av. Den är inte lysande, men klart över medel, och för en skandinavisk sci-fi-produktion är det nästan ett under i sig.

 

Betyg: 3+ danskjävlar av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 16 maj 19:17

 

 

Regi: Marc Webb (head director)

Manus: Christopher Keyser (creator, head writer)

Medverkande: Kathryn Newton, Sean Berdy, Natasha Liu Bordizzo mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2019

Längd: cirka 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8778064/

 

Tonåringarna i en amerikansk småstad återvänder hem efter en skolutflykt för att upptäcka att alla andra har försvunnit spårlöst. När de försöker lämna staden inser de att de är helt omringade av en djup skog som inte fanns där dagen innan. Nu måste de hitta ett sätt att överleva bortom den första fest- och ångestfyllda veckan - något som är enklare sagt än gjort med så pass många starka viljor.

 

The Society är lite av "serien som nästan, nästan är lysande" men inte riktigt kan kliva över den tröskeln. Till att börja med är den hedersvärd i vad den försöker göra. Det här är inte det vanliga tonårsdramat och/eller dystopin utan kan med sitt manus ses som ett tankeexperiment i hur det faktiskt skulle fungera (eller inte) om personer som aldrig haft makt plötsligt måste ta den. Mycket av seriens konflikt ligger i det förvånansvärt intrikata politiska spelet som hela tiden balanserar på en mycket tunn linje mellan demokrati, polisstat och anarki. Med tanke på att jag spenderar mina arbetsveckor med ungdomar i samma ålder som karaktärerna i The Society måste jag säga att resonemangen som förs fram är väldigt verklighetstrogna. Det känns som Christopher Keyser helt enkelt gjort sin research och inte förenklat karaktärerna till att passa in i en mall. Mycket bra.

 

Manusets baksida är dock att serien är väldigt långsam. Det finns ett antal fixhändelser där dramat tar fart, men det är lite för långt mellan dessa. I de flesta fall fungerar dessutom inte berättartekniken för att lägga någon grund till karaktärsutvecklingen - något man skulle kunna tänka att den kunde göra. Det stora undantaget är Campbell, seriens fullblodspsykopat, som med det långsamma berättartempot verkligen utvecklas till riktigt obehaglig karaktär. Toby Wallace är första säsongens stora skådespelarbehållning i rollen som annars dras med en ganska blek ensemble. Kathryn Newton är helt okej i huvudrollen, men inte i en roll som verkligen lyfter. Istället är det just Wallace och Sean Berdy som Campbells godhjärtade bror Sam som har seriens bästa scener än så länge.

 

Även om serien är lite för långsam är den absolut sevärd och framförallt kan den få den tilltänkta huvudpubliken, unga vuxna, att tänka på de här frågorna. Dock ett varningens ord att vissa scener absolut inte är för yngre så om du har någon tweener som ska se den bör du gärna hålla ett öga själv också. Många frågor och bra diskussioner kan uppkomma. Med en bra cliffhanger hoppas jag dessutom på en andra säsong med mer intriger och jäkelskap.

 

 

Betyg: 3+ marxistiska teorier av 5 möjliga

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se