Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Fredag 7 feb 22:15


Regi: Rupert Goold

Manus: Tom Edge (baserat på Peter Quilters pjäs End Of The Rainbow)

Skådespelare: Renée Zellweger, Jessie Buckley, Finn Wittrock mfl.

Produktionsbolag: BBC Films/Calamity Films/20th Century Fox mfl.

År: 2019

Längd: 118 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7549996/


Mot slutet av 1960-talet hade megastjärnan Judy Garland bränt alla broar i Hollywood och var persona non grata i princip hela landet. Som ett sista försök att rädda vårdnaden om sina barn åker hon till London för en serie konserter, men hennes mångåriga missbruk håller på att hinna ifatt henne.

 

Judy Garland är en av de där stjärnorna som jag alltid måste påminna mig om hur stor hon egentligen var. Många av barn- och ungdomsskådespelarna från Hollywoods guldålder är household names i staterna, men här i Svedala kanske vi känner till det mest kända de gjort och inte så mycket mer. Garland var tyvärr arketypen för hur illa det kan gå för en barnstjärna när studion inte ser till barnets bästa utan endast är ute efter nästa kassako. På så vis kan jag verkligen förstå varför Garland reagerade som hon gjorde och den nedåtgående spiral hon fastnade i.

 

Renée Zellweger kommer med största sannolikhet plocka hem sin andra Oscar för den här rollen. Som jag skrev i en recension nyligen går det tyvärr tio på dussinet av biografifilmer över underhållningskändisar, men i Judy har Zellweger lyckats med en förvandling inte bara till utseende utan även till persona. Jag glömde hela tiden bort att det var Zellweger som spelade Garland. Illusionen är komplett. När hon dessutom gör sina egna sångnummer kan det inte bli annat än högsta betyg för hennes insats.

 

Även manus och regi är väldigt fina, i synnerhet det förstnämnda. Genom en upphackad kronologi lyckas Tom Edges adaption av Peter Quilters pjäs skildra de väsentliga händelserna i Garlands barndom som ledde fram till henne senare problem utan att för den sakens skull berätta en komplett biografi från A till Ö. Tag lärdom, biopicförfattare!

 

Judy var verkligen en överraskning för mig. Jag hade inte förväntat mig att tycka så mycket om den som jag gjorde, i synnerhet inte eftersom jag tillhör de där jag skrev om för några paragrafer sedan - jag kände inte till mycket alls om Garland. En tragisk historia om en ikon med en magisk Zellweger i högform.

 

Betyg: 4 regnbågar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 5 feb 14:52



Regi: Kasi Lemmons

Manus: Gregory Allen Howard & Kasi Lemmons

Skådespelare: Cynthia Erivo, Leslie Odom Jr., Joe Alwyn mfl.

Produktionsbolag: Martin Chase Productions/New Balloon/Perfect World Pictures

År: 2019

Längd: 125 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4648786/


Åren innan det amerikanska inbördeskriget flyr slaven Minty från ett plantage i Maryland. Efter att ha tagit sig till Philadelphia kommer hon i kontakt med den underjordiska järnvägen och blir en legendarisk figur i amerikansk historia - slavbefriaren Harriet "Moses" Tubman.

 

Det tog tills 2019 innan någon gjorde en fullängdsfilm om Harriet "Moses" Tubman. Det är i princip ofattbart. Tubman är en av de stora hjältarna under det amerikanska slaveriets slutskede och tiden har verkligen varit mogen att berätta hennes historia länge nu. Den närmsta anledningen jag hittat till att så inte varit fallet innan är att Disney ägde manusrättigheterna och vägrade av en eller annan anledning göra filmen. När rättigheterna släpptes fria tog det inte lång tid förrän den här filmen producerades. Det var på tiden, inte bara för historien i sig utan för att det är en väldigt bra film också.

 

Om jag ska vara lite krass är flertalet av filmer om det amerikanska slaveriet tämligen snarlika. Framförallt kvinnoroller inom dessa har fokuserat nästan uteslutande på offerbiten, men inte på allt det coola som dessa kvinnor faktiskt gjorde för att stå upp för sig själva och sina rättigheter. Harriet känns mycket mer komplett i det sammanhanget. Vi får följa en hel karaktärsutveckling från att ha varit en viljestark person som tvingats vara underdånig till den totala badass hon blev. Det är mycket Cynthia Erivos förtjänst i huvudrollen. Erivo spelar skjortan av samtliga i filmen och jag är väldigt glad att det inte blev den ryktade versionen av berättelsen där Viola Davis skulle spela Tubman.

 

En annan, ofta bortglömd, detalj i berättandet är betydelsen av slavsångerna. Eftersom de som jobbade på fältet oftast sjöng under arbetets gång var det inte någon av slavägarna som lyssnade på texterna efter ett tag. Vissa låtar betydde olika saker och som diggare av americana och country är det riktigt häftigt att höra gamla standards så som de var tänkta att användas från början.

 

Att Harriet inte fått fler än två Oscarsnomineringar är lite av ett mysterium. Det finns så mycket bra att ta av här som borde uppmärksammas, inte minst Kasi Lemmons sjukt snygga regi och hennes arbete med manuset tillsammans med Gregory Allen Howard. Eftersom Hollywood verkar vara oförmögna att nominera mer än en kvinna i de tunga klasserna per år hade Lemmons varit en mycket bättre val är Gerwig... just sayin.

 

Om du är intresserad av amerikansk historia eller helt enkelt vill se en riktigt spännande historia med en verklig superhjälte rekommenderas Harriet varmt.

 

Betyg: 4 and the rock cried outs av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - Onsdag 5 feb 09:00

 


Regi: Tamara Kotevska & Ljubomir Stefanov

Manus: N/A

Skådespelare: Hatidze Muratova, Nazife Muratova, Hussein Sam mfl.

Produktionsbolag: Apolo Media & Trice Films

År: 2019

Längd: 89 min

Land: Nordmakedonien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8991268

 

Hatidze Muratova bor i en övergiven bergsby utanför Skopje tillsammans med sin 85-åriga mor. För att försörja dem båda säljer hon honung som hon fortfarande producerar på traditionellt vis. Detta levnadssätt hotas dock när en familj flyttar in nästgårds som börjar se att biodling kan vara något att tjäna lite pengar på.

 

Honeyland är den första film i Oscarshistorien som lyckats med kombon att bli nominerad i både bästa dokumentär och bästa utländska film. Den har dessutom hyllats världen över och vunnit en mängd priser. Jag frågar mig mest varför? Det är inte en dålig dokumentär som sådan, men den har diverse problem som skaver.

 

Regissörerna Tamara Kotevska & Ljubomir Stefanov snubblade i princip över Hatidze och hennes biodling när de var uppe i bergen för att filma material till en miljödokumentär. Fokus skiftade till just biodlerskan och det traditionella sättet att leva. I viss mån blev det ändå en miljödokumentär när Hatidze visar det gamla, hållbara, sättet att utöva sitt yrke vilket sätts i kontrast till hur patriarken i den inflyttade familjen Sam vill sköta saker. Girigheten leder till tydliga konsekvenser och är en stark påminnelse om att vi kanske borde bevara sätt som fungerat under tusentals år om vi vill att saker ska fungera.

 

Det som irriterar mig är den passiva roll som Tamara Kotevska & Ljubomir Stefanov tar i regin. Vanligtvis brukar jag tänka precis tvärtom - att en dokumentärfilmare bör hålla sig så neutral som möjligt inför sina objekt - men här är det svårt. Regissörerna sitter på information som är livsviktig för Hatidze och hennes sjuka mor. Att då bara ställa upp en kamera och filma händelseförloppet, något de hade kunnat förhindra, är moraliskt förkastligt. Det gör också att jag, hur charmig Hatidze än är, inte riktigt kan se Honeyland utan att bli förbannad på Kotevska och Stefanov. Det är en intressant historia de har hittat, men man leker inte med människor liv och levebröd på det här sättet.

 

Som ni märker är jag ganska kluven till Honeyland. Som historia att berätta är den intressant och rent tekniskt är den många gånger utsökt. Att undlåta sig att agera när en medmänniska behöver det är dock en rejäl plump i protokollet.

 

Betyg: 3 sega bergsgummor av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 4 feb 14:15

 

 


Best Motion Picture

 

Ford v Ferrari
The Irishman
Jojo Rabbit
Joker
Little Women
Marriage Story
1917
Once Upon A Time... In Hollywood
Parasite

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role


Antonio Banderas (Pain & Glory)
Leonardo DiCaprio (Once Upon A Time... In Hollywood)
Adam Driver (Marriage Story)
Joaquin Phoenix (Joker)
Jonathan Pryce (The Two Popes)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Cynthia Erivo (Harriet)
Scarlett Johansson (Marriage Story)
Saorise Ronan (Little Women)
Charlize Theron (Bombshell)
Renée Zellweger (Judy)



Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Tom Hanks (A Beautiful Day In The Neighborhood)
Anthony Hopkins (The Two Popes)
Al Pacino (The Irishman)
Joe Pesci (The Irishman)
Brad Pitt (Once Upon A Time... In Hollywood)

 


Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Kathy Bates (Richard Jewel)
Laura Dern (Marriage Story)
Scarlett Johansson (Jojo Rabbit)
Florence Pugh (Little Women)
Margot Robbie (Bombshell)

 


Best Achievment In Directing


The Irishman (Martin Scorsese)
Joker
(Todd Phillips)
1917
(Sam Mendes)
Once Upon A Time... In Hollywood
(Quentin Tarantino)
Parasite
(Bong Joon Ho)


Best Original Screenplay

 

Knives Out (Rian Johnson)
Marriage Story (Noah Baumbach)
1917 (Sam Mendes & Krysty Wilson-Cairns)
Once Upon A Time... In Hollywood (Quentin Tarantino)
Parasite (Bong Joon Ho & Jin Won Han)


Best Adapted Screenplay

 

The Irishman (Steven Zaillian)
Jojo Rabbit (Taika Waititi)
Joker (Todd Phillips & Scott Silver)
Little Women (Greta Gerwig)
The Two Popes (Anthony McCarten)


Best Animated Feature

 

How To Train Your Dragon: The Hidden World
I Lost My Body
Klaus
Missing Link
Toy Story 4


Best International Feature


Corpus Christi (Poland)
Honeyland (North Macedonia)
Les Misérables (France)
Pain & Glory (Spain)
Parasite (South Korea)



Best Cinematography

 

The Irishman
Joker
The Lighthouse
1917
Once Upon A Time... In Hollywood


Best Editing


Ford v Ferrari
The Irishman
Jojo Rabbit
Joker
Parasite

 

Best Production Design


The Irishman
Jojo Rabbit
1917
Once Upon A Time... In Hollywood
Parasite


Best Costume Design


The Irishman
Jojo Rabbit
Joker
Little Women
Once Upon A Time... In Hollywood



Best Makeup & Hairstyling

 

Bombshell
Joker
Judy
Maleficent: Mistress Of Evil
1917

 

Best Original Score

 

Joker
Little Women
Marriage Story
1917
Star Wars: The Rise Of Skywalker

 


Best Original Song

I Can't Let You Throw Yourself Away (Randy Newman - Toy Story 4)
(I'm Gonna) Love Me Again (Elton John - Rocketman)
I'm Standing With You (Chrissy Metz - Breakthrough)
Into The Unknown (Panic! At The Disco - Frozen 2)
Stand Up (Cynthia Erivo - Harriet)

 

 

Best Sound Mixing

 

Ad Astra
Ford v Ferrari
Joker
1917
Once Upon A Time... In Hollywood


Best Sound Editing

 

Ford v Ferrari
Joker
1917
Once Upon A Time... In Hollywood
Star Wars: The Rise Of Skywalker

 

 
Best Visual Effects

 

Avengers: Endgame
The Irishman
The Lion King
1917
Star Wars: The Rise Of Skywalker

 


Best Documentary, Short

 

In The Absence
Learning To Skateboard In A Warzone (If You're A Girl)
Life Overtakes Me
St. Louis Superman
Walk Run Cha-Cha


 

Best Documentary, Feature

American Factory
The Cave
The Edge Of Democracy
For Sama
Honeyland

 
Best Short Film, Animated

Daughter
Hair Love
Kitbull
Memorable
Sister


Best Short Film, Live Action


Brotherhood
Nefta Football Club
The Neighbor's Window
Saria
A Sister

 

Av Ulf - Tisdag 4 feb 14:15

   



Animated Double Feature: Klaus & I Lost My Body

 

Så här mindre än en vecka innan Oscarsgalan brukar det alltid bli att jag får göra lite double feature-inlägg. Dygnet har helt enkelt inte tillräckligt med timmar för att varje film ska få ett enskilt inlägg. Igår blev det två filmer från kategorin för animerad långfilm, den spansk-brittiska Klaus (2019) och franska I Lost My Body (2019).

 

Klaus handlar om den väldigt bortskämde och priviligerade Jesper som har försakat alla chanser hans rike far gett honom. När han försöker bli kuggad från brevbärarskolan för att kunna återvända till ett liv i lyx har pappan dock andra planer. Han skickar Jesper till den avlägsna ön Smeerenburg med uppdraget att få igång postväsendet där. Det är bara det att Smeerenburg är den mest kaotiska staden i hela landet och som om detta inte vore nog bor en gigantisk, mystisk och säkert farlig främling i skogen.

 

Netflix gjorde den här filmen en otjänst genom att inte använda den officiella filmpostern utan istället ha en ytterst ful thumbnail som länk. Presentation spelar roll. Därför hade jag inte heller särskilt stora förhoppningar på Klaus, men det är glädjande nog en liten dold pärla i årets Oscars-utbud. En söt historia om hur vänlighet skapar mer vänlighet och välvilja är något som inte är jättevanligt i dessa "edgy" tider. Föga förvånande är Klaus en julfilm, men den är tack och lov inte särskilt sliskigt sentimental utan de känslor den beskriver gör den med fingertoppskänsla och finkänslighet. Med flertalet bra röstskådespelare och en uppdaterad klassisk look (handritade bilder men CG-ljussättning) är Klaus en välkommen tillbakablick till svunna tiders animerade långfilmer som rekommenderas varmt. Jag kanske fällde en tår i slutet också. Kanske. Betyg: 4 släktfejder av 5 möjliga

 

Franska I Lost My Body är en annan typ av animation och väldigt... fransk - på ett bra sätt! Naofelle växer upp tillsammans med avlägsna släktingar sedan hans föräldrar omkommit i en bilolycka. En ständig drömmare och missnöjd med sitt jobb som pizzabud korsas hans vägar med den vackra Gabrielle som han också faller pladask för. Samtidigt, i en annan del av Paris, är en avhuggen hand ute på egen... hand (heh...) och tycks leta efter något...

 

Om Klaus var en positiv överraskning är I Lost My Body en total käftsmäll. Naofelles leverne och öde går rakt in i hjärtat och även om han oftast menar väl blir det så fel. Eller blir det det? Det är en resa som lämnar mycket upp till tittaren vad den egentligen mynnar ut i, vilket brukar känneteckna filmer som jag verkligen gillar. Jag är inte ensam om det här tydligen. Det är den första animerade långfilm som vunnit kritikerpriset i Cannes och den imponerar stort både med sin berättarteknik och animation. Tecknarstilen påminner mestadels om en mix mellan traditionell europeeisk stil och japansk anime och jag får nästan lite vibbar av Studio Ghibli. I Lost My Body är ett typexempel på hur man använder sig av animerad film för att berätta historier som skulle vara mycket svåra att berätta i konventionell spelfilmsform. Jag tvivlar på att jag kommer se något bättre animerat i år. Dessvärre lär den vara för "svår och djup" för att ta hem Oscarn, men missa för Guds skull inte den här filmen! Det är bland det bästa du kan se från 2019. Betyg: 5 händer på vift av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 2 feb 20:15

 

 

Regi: Greta Gerwig

Manus: Greta Gerwig (efter Louisa May Alcotts roman)

Skådespelare: Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Pascal Pictures/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3281548/

 

De fyra systrarna March, Jo, Amy, Beth och Meg, växer upp i 1800-talets USA. Vi får följa dem på de olika vägar de tar fram till vuxen ålder och hur de försöker staka ut sina liv som de själva vill i en tid då detta inte var självklart.

 

Jag har bävat för den här filmen. Jag tillhör minoriteten som verkligen hatade Greta Gerwigs senaste film, Lady Bird (2018), och att sitta igenom en av tidernas mest överskattade romaner i behandling av Gerwig lät mardrömslikt. Och ja, jag gillade inte Little Women heller, men här kan jag åtminstone skönja en kompetent gjord film, även om den inte är min kopp te.

 

De fyra systrarna är samtliga välcastade men det är framförallt Saoirse Ronan i huvudrollen som Jo som skiner. Jag brukar skriva en hel del gott om Ronan, men blir ofta ganska besviken när hon väljer skitfilmer att medverka i. Little Women är ingen skitfilm, men den är så, så omständlig! Gerwig har förvisso gjort några intressanta drag med adaptionen, men lika många val som inte känns särskilt genomtänkta. Framförallt är det dock hennes registil som jag vänder mig mot. Det är så snackigt att det inte är sant!

 

Jämför exempelvis med Quentin Tarantino, en annan regissör som älskar att fylla sina filmer med absurda mängder dialog. Tarantino låter sina karaktärer prata till punkt och resultatet blir intressanta storys. Gerwig låter alla prata i mun på varandra, hela jävla tiden! Det gör att de scener där det av en eller annan anledning inte finns någon dialog blir som en respit och här kommer verkligen det fina fotot och det välskrivna musikspåret till sin rätt.

 

Little Women är en godkänd film i min bok. Jag har aldrig gillat källmaterialet och Gerwigs track record har jag redan förklarat ovan. Därför är det ändå ett fall framåt i mina ögon.

 

Betyg: 2+ are they scary litte? av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 30 jan 15:15

 


Regi: Petra Costa

Manus: Petra Costa

Skådespelare: Dilma Rousseff, Luiz Inácio Lula da Silva, Marisa Letícia Lula da Silva mfl.

Produktionsbolag: Busca Vida Filmes

År: 2019

Längd: 121 min

Land: Brasilien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6016744/

 

Petra Costa, dotter till en familj som i allra högsta grad led under militärdiktaturen i Brasilien, gör en djupdykning i de korruptionsanklagelser som riktades mot och sedermera fällde landets ex-president Luiz Inácio Lula da Silva. Rädslan för demokratins försvagning ligger tung över Costas personliga historia som även skildrar de omvälvningar som skett i brasiliansk politik de senaste åren.

 

The Edge Of Democracy gav mig mer kött på benen gällande ett ämne som jag undrat ett tag över - hur tusan kunde Bolsonaro ta makten i Brasilien? Med landets historia under militärt styre (1964 - 1985) och minnena från övergreppen färska, hur gick det som det gick? Lögner och girighet, visade det sig. Intet nytt under solen, men lika tragiskt för det.

 

Costas film är förvisso informativ, men hennes personliga anslag blir lite väl tungt ibland. Vissa saker, såsom den kreativa bokföringsskandal som ledde till Lulas fall, gås igenom väldigt fort. Här hade jag önskat att Costa hade lagt lite mer teori bakom sina teser istället för att visa bilder ifrån ännu ett protestmöte. För bilderna från protestmötena är många. I och med att de i princip består av skanderande människor och inte tillför så mycket information blir det rätt tröttsamt i längden. Jämför exempelvis med hur liknande scener för berättelsen framåt i Winter On Fire: Ukraine's Fight For Freedom (2016) som var i ropet för några år sedan.

 

Trots min kritik är The Edge Of Democracy sevärd i och med att den ger mig som svensk en mycket mer djuplodande inblick i brasiliansk politik. Som numera en av världens största ekonomier kommer Brasiliens påverkan på omvärlden bara bli större och större. Att då ha en dåre som Bolsonaro vid makten blir bekymmersamt. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig. Den här filmen fungerar för vad den vill göra, men har sina skavanker. Om du har två timmar över och är orolig över världspolitiken bör du dock informera dig.

 

Betyg: 3 högertokar av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 29 jan 15:30

 

 

Regi: Steven Bognar & Julia Reichert

Manus: N/A

Skådespelare: Junming 'Jimmy' Wang, Robert Allen, Dave Burrows mfl.

Produktionsbolag: Higher Ground Productions & Participant

År: 2019

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9351980/

 

När den gamla GM-fabriken i Dayton, Ohio köps upp av kinesiska bilglastillverkaren Fuayo är tongångarna till en början väldigt positiva. Flertalet gamla anställda på GM får tillbaka sina jobb, men snart står det klart att de olika arbetskulturerna i Kina och USA inte alls går särskilt väl ihop.

 

Under finanskrisen 2008 gick General Motors på knäna och fick slå igen ett antal fabriker. Den kinesiska boomen i världsekonomin har lett till en vilja från kinesiskt håll att investera i USA. Slå ihop de två händelserna och du bäddar för, om inte katastrof, så i alla fall rejäla konflikter. Steven Bognar & Julia Reichert  har fångat detta skeende i en uppseendeväckande dokumentär.

 

Mest talande är de arbetsmässiga skillnaderna mellan Kina och USA. När jag såg scenerna från de kinesiska fabrikerna tänkte jag stilla att vi i väst kommer aldrig kunna komma upp i den formen av effektivitet gällande tillverkning som utförs av människor. De anställda i Kina visas arbeta tolvtimmarsskift och har två lediga dagar i månaden. Givetvis blir kulturkrocken total när de kinesiska ägarna ska försöka driva sin amerikanska fabrik på samma sätt.

 

Med svenska ögon sätt är arbetsförhållandena i båda länderna horribla. Ett intensivt anti-fackligt arbete både i Kina och USA. Eller, på pappret har de kinesiska arbetarna ett fungerande fackförbund. Det är bara synd att det styrs av VD:ns svåger. Motståndet gällande fackförbund från amerikanska arbetsgivare är sedan länge väletablerat. Ändå är det en hel del av arbetarna som försöker organisera sig för att förändra saker. Det gör nästan ont att se hur arbetarrättigheterna blir trampade på gång på gång i American Factory.

 

American Factory är dock inte kritik mot Kina direkt utan mot hela kapitalismen som sådan. Den visar med all önskvärdhet att rika knösar resonerar likadant om de så heter Bob eller Wu. Efter att ha sett den här filmen är jag väldigt glad över att bo i ett land där fackförbunden fortfarande är starka. Det borde du också vara.

 

Betyg: 4 upp till kamp av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se