Regi: Hwang Dong-hyuk

Manus: Hwang Dong-hyuk

Medverkande: Lee Jung-jae, Park Hae-soo, Oh Yeong-su mfl.

Produktionsbolag: Netflix/Siren Pictures

År: 2021

Längd: cirka 500 min (9 avsnitt med snittlängd runt 55 minuter)

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10919420/

Dagdrivaren Seong Gi-Hun är mest en börda för både sin gamla mor och sin ex-fru. Ständigt pank och nu dessutom jagad av indrivare träffar Gi-Hun en kväll på en man som vill spela ett spel mot honom. Detta blir Gi-Huns biljett in till "Spelet"- ett ställe där 455 andra deltagare i samma skuldtyngda situation som Gi-Hun får tävla om 45 miljarder won. Tävlingarna är versioner av lekar som deltagarna lekte som barn, bara med livet som insats. Men kan man verkligen gå ifrån ett spel där vinnarens liv förändras för alltid? Och kan man lita på någon alls i ett sådant spel?

Okej, okej, ja, det går verkligen tio på dussinet av produktion med "dödliga spel med livet som insats" och jag började se första avsnittet med tanken att det här skulle vara tämligen lättsmält. Man kan absolut se The Squid Game som lättsmält underhållning rakt upp och ner, men eftersom den uppenbarligen fångat tittare över hela världen har den något speciellt som drar en kvar. Det är Hwang Dong-hyuks förtjänst med manus och regi.

Framförallt är karaktärerna väldigt utmejslade och första avsnittet är tillräckligt långt för att vi ska få lära känna Gi-Hun ordentligt innan han försätter sig i Spelet. Och här är kickern - Gi-Hun är absolut ingen hjälte, älskvärd på något sätt eller ens en antihjälte. Han är rätt och slätt ett as. Han utnyttjar sin mor ekonomiskt, sviker gång på gång sin dotter och har ett allvarligt fall av "det är fel på alla utom mig-sjukan". Därför blir också Gi-Huns karaktärsresa seriens höjdpunkt. Han ser snart att de allra flesta i Spelet är värre än vad han är. Det blir också början till hans "lag" - en lös sammansättning persoenr som försöker hjälpa varandra under de olika spelen. Genom denna "familjebildning" börjar också Gi-Huns karaktär mjukna och vi ser tecken på att han troligen varit mycket trevligare innan han föll ner i självömkansspiralen.

Skådespelet är också utsökt. Lee Jung-jae gör en jättefin roll som Gi-Hun. Han är lite av ett household name i Sydkorea, men har inte riktigt hittat genomslag i väst än. Det här kan mycket väl bli rollen som gör det för honom. Jag måste också nämna Kim Joo-ryoung som den extremt både manipulativa och irriterande Han Mi-nyeo, en kvinna som verkligen spelar ut alla mot alla och skulle hugga sin mor i ryggen om det gagnade henne.

Även om jag tycker både karaktärer och skådespel är bra finns det dock behov av lite redigering av manuset här och där. Här finns en subplot som löper genom större delen av serien som får en väldigt underväldigande upplösning. Den tar upp en alldeles för stor del av speltiden för att kunna rättfärdigas. Möjligen kan detta byggas på till en eventuell andra säsong. För, ja, serien slutar med en cliffhanger, men den fungerar att se som ett avslutat kapitel också. Hwang Dong-hyuk har sagt i intervjuer att han inte direkt planerar att skriva en fortsättning, men om det blir en så har han redan huvudstoryn färdig. Om han kan hålla samma kvalitet i nio avsnitt till säger jag bring it on. The Squid Game var bra mycket bättre än jag vågat hoppas på.

Betyg: 4 fast någon jäkla bläckfisk liknar det inte av 5 möjliga

Regi: M. Night Shyamalan

Manus: M. Night Shyamalan (baserat på Pierre-Oscar Lévys och Frederik Peeters grafiska roman Sandcastle)

Medverkande: Gael García Bernal, Vicky Krieps, Rufus Sewell mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Blinding Edge Pictures/Perfect World Pictures

År: 2021

Längd: 108 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10954652/

Tillsammans med två andra familjer hamnar Guy och Prisca med sina barn Maddox och Trent på en paradisstrand kopplad till den resort de alla åkt till. Snart börjar dock märkliga saker att hända. På något sätt tycks alla börja åldras onaturligt fort och för att göra saken än värre verkar de inte kunna lämna stranden vägen de kom...

Ibland kan man bara kasta upp händerna i luften och fråga sig själv vad fan det var man just såg? M. Night Shyamalan började hitta tillbaka till formen igen efter ett antal filmer som var mindre bra, för att vara snäll. Det är därför lite förvånande att Old är hans klart sämsta film i karriären än så länge. Det säger inte lite när man har elaka träd på sitt CV.

Framförallt undrar jag om allt i den här filmen är förstatagningar? Den har en väldig Ed Wood-känsla över sig i skådespelet. Det är helt enkelt totalt uruselt! Det är mycket, mycket sällan jag ser en produktion med hyfsat namnkunniga skådespelare som uppenbart inte haft någon regi att tala om. Allra tydligast är detta hos den kvinnliga huvudrollen, spelad av Vicky Krieps. Att Krieps kan skådespela har hon visat i diverse europeiska produktioner, men hennes engelska, som hon verkligen skulle behöva hjälp med, gör att jag inte kan ta henne på allvar.

Det mest frustrerande är att här finns ett intressant koncept, men allt är så fruktansvärt tafatt. Det enda snälla jag kan säga är att Shyamalan vet hur man sätter samman snygga etablerings- och miljöbilder. Resten är en osedvanligt brutal tågolycka till film. Den kommer få kultstatus för hur usel den är. Därför undviker den nollan i betyg. Inte dålig så den är bra utan dålig så att den är fascinerande. Det är... bra?

Betyg: 1 Shyamalamadingdong av 5 möjliga

Vildvittran Linda, grådvärgen Gustaf och Matti-Per Oscarsson-Lemholt pratar arga tonåringar med robotar. Rumpnissen Ulf är iväg och spelar musik och därför tar Linda ansvaret för att imitera honom - dåligt. Dessutom tror hon på magiska asiater som inte åldras som oss andra. Linda då! Matti håller ställningarna och bjuder på fejkade AI-skratt och informerar att han minsann inte är intresserad av varken kiss eller Kiss. Bara så ni vet! Ulf planerar efter det här avsnittet dessutom att skriva en sitcom med titeln "Matti och scientologerna". Gustaf gillar inte Ant-Man (men dock Monroe-bots!) och på tal om bajs i munnen har Linda varit på Pinchos i Göteborg och bråkat med talande toaletter. Filmen då? Mjaaaa... Asimov roterar i sin grav verkar det som, men Linda är glad... och obeslutsam. Alltid något?

Disclaimer: September 2021 har varit den stressigaste månaden för mig på flera år. Därav bristen på uppdateringar. Ämnar råda bot på detta med start nästa vecka.

Regi: Nia DaCosta

Manus: Jordan Peele/Win Rosenfeld/Nia DaCosta

Medverkande: Yahya Abdul-Mateen II, Teyonah Parris, Nathan Stewart-Jarrett mfl.

Produktionsbolag: USA/Kanada/Australien

År: 2021

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9347730

Anthony McCoy är en ung och lovande konstnär som drabbats av inspirationstorka. När han får höra talas om kvarterets blodiga historia hittar han dock en krok (ba-dum-dum-dish!) i form av legenden om Candyman. Miljonprojektet Cabrini Greens kvarlevor bjuder dock inte bara på vandringssägner utan Anthony tvingas snart inse att det kanske ligger sanning bakom berättelserna.

Jag må inte ha läst riktigt alla Clive Barkers noveller än, men den som stannat med mig sedan jag läste den första gången är definitivt The Forbidden. Den låg till grund för första filmen med titeln Candyman (1992) som i sin tur är en av 90-talets bästa skräckfilmer. Hur har Jordan Peele & co förvaltat detta tunga arv? Sådär, ärligt talat.

Candyman av 2021 års modell är en rak uppföljare till 1992:s film och summerar föregående film genom något så pass ovanligt som klippdockor (!). Det funkar väldigt bra och ger bakgrundsberättelsen en kuslig dimension. Det står också klart att manusförfattarna har försökt replikera den samhällskritik som fanns i första filmen. I första filmen var kritiken mot att slumhyresvärdar styra och ställa väldigt tydlig, men den berättades aldrig om i dialogen. I den här filmen får du gentrifieringsteori nedtryckt i halsen och den aspekten av manuset är tämligen valhänt.

Även Tony Todd saknas i mångt om mycket från del 2. Han var en stor anledning till att 1992 års film blev så lyckad med sin nästan hypnotiska röst och larger than life-närvaro. Hans kemi med Virginia Madsen gav filmen nästan ett sensuellt intryck kontrasterat mot den kalla blåskala den filmades i. Det var, helt enkelt, en förbaskat vacker film. Den här är inte vacker.

Candyman (2021) ser ut som vilken annan film som helst. Här finns lite idéer som kunnat förverkligas i och med att specialeffekterna gått framåt, men den karakteristiska färgskalan och utsattheten som orginalet förmedlade finns knappt ett spår av. Även manuset spretar lite och framförallt är det "förhållandet" mellan protagonist och antagonist som saknas. Evighetstematiken, med att den här typen av smärta och kärlek stannar kvar och går i cykler, sopas även den under mattan. Vad som är kvar är en fullkomligt adekvat slasher, men inget att skriva hem om. Bättre kan du, Peele.

Betyg: 3- krossade speglar av 5 möjliga

Åh, herregud... välkomna till tidelagspodden. Gustaf och Matti övertolkar ankor i Disneyfilm och leder oss alla in ett rabbit hole (åh, Gud... det tar aldrig slut!) med isländska bönders förhållanden till fjäderfän, uppblåsbara hamstrar och kidnappade får. Man kan undra om vi käkat av mastodontsvamparna karaktärerna i veckans film hittar på väg till jordens medelpunkt. Vi får även stifta bekantskapen med historiens latast namngivna karaktär, professor Göteborg, från Stockholm. Ulf får förklara hur vardagen för en lärare ser ut och denna är självklart full med hyllningar, adelstitlar och elever som bryter ut i spontansång... sen vaknar han. Linda funderar samtidigt på att starta sin journalistkarriär på Dino-Nytt när hon räddat alla ankor på Island. Åtminstone alla ankor som heter Gertrude.

Regi: Amber Sealey

Manus: Kit Lesser

Medverkande: Elijah Wood, Luke Kirby, Robert Patrick mfl.

Produktionsbolag: Company X

År: 2021

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13507778/

Efter att seriemördaren Ted Bundy dömts till döden för sina brott började en katt-och-råtta-lek för att få honom att erkänna vilka mord han faktiskt var skyldig till. Bill Hagmaier, en av de fem grundande medlemmarna av FBI:s profilerarenhet, BAU, tar sig an uppdraget att få Bundy att prata och framförallt jobbet med att försöka förstå varför Bundy gjorde vad han gjorde.

Jag vet inte vilken film i ordningen det här är jag ser om Ted Bundy de senaste åren. Man kan tycka att nog är nog, men skrämmande nog finns det fortfarande områden som de tidigare filmerna inte berört, eller i bästa fall hastat förbi. No Man Of God är inte så mycket en "traditionell seriemördarbiografi" som det är ett psykologiskt kammarspel mellan två väldigt socialt begåvade personer. Filmen äger till 90% rum i en och samma intervjucell där de enda två skådespelarna är Wood och Kirby. Det är en god fingervisning om hur jäkla bra kemi de här två skådisarna har då filmen aldrig känns utdragen eller långsam.

Både Wood och Kirby gör som sagt utmärkta roller, men om valet skulle stå mellan dem måste jag ge Kirby elogen för filmens bästa prestation. Hans porträtt av Bundy är djupt störande och ganska långt ifrån många av de andra versionerna jag sett. No Man Of Gods struktur gör att Kirby får ta sin tid och långsamt visa vad han egentligen är för en karaktär. Det är inga plötsliga utspel eller överteatraliskt, bara kall logik - tills det inte är det längre. Filmens avslutande tio minuter lyfter Kirby till sist på masken och släpper in tittaren på allvar i Bundys galenskap. Det är riktigt, riktigt bra.

Det här är, uppenbart nog, en karaktärsdriven film till sitt yttersta så manuset varken tar eller bör ta några vidare utsvävningar. Det enda jag hade önskat mer av är kontext. Som ovan skrivet har jag sett en massa om Bundy de senaste åren, men jag fick ibland tänka till både en och två gånger om var i berättelsen de befann sig. För någon som inte sett tidigare adaptioner kan det nog vara lite klurigt att hänga med alla gånger!

No Man Of God rekommenderas till alla som är intresserade av psykologi i allmänhet och gärningsmannaprofilering i synnerhet. Med Hagmaier själv som producent ligger man så nära källmaterialet man kan komma. Och enastående skådespel som sagt. Det är inte en snabbt berättad film det här, men ge den tid och du kommer bli belönad.

Betyg: 4 deep waters av 5 möjliga

Att ett storbråk utbryter i centrala Lund dagen som Film till fikat släpper avsnittet om Street Fighter är säkert en tillfällighet. Jag väntar på rapporter från resterande poddmedlemmars försök att ta över världen!  Oh... I said too much. Men ja, det här är den "klassiska" rövsparkarberättelsen om en mans dröm att ta över världen (Of course!). Vi får reda på vem som bor i den där jäkla lådan från Seven-avsnittet och Gustaf kan inte uttala "Guile" om han så hade haft en Van Damme som laddar för en pungspark framför sig. Han hade säkert missat ändå med tanke på hur stenad han var under inspelningen. Gustaf då, inte Van Damme... eller? Och passar Smulan (Linda får ha sitt epitet idag eftersom hon dagen till ära har smulpaj) bättre i flätor eller hair buns? Var är Matti förresten? Han kommer komma tillbaka som The World Warrior nästa vecka och då hänger Gustaf löst i och med hans imitation av honom!

Linda är tillbaka! Nu fiskar hon efter att bli sex- och samlevnadslärare med finsk brytning. Det kanske inte är så konstigt med tanke på mängden snusnu i veckans film. Mycket bröst blir det, men inte så mycket annat enligt Gustaf och Ulf. Den sistnämnde presenterar sin teori om män med små mustascher och Gustaf begår dödssynden att tala om den lede Abrams och hans "bidrag" till en franchise som ligger en fjärdedel av poddsällskapet mycket varmt om hjärtat. Linda regnar nästan bort innan hon gör Mattis betygssystem till sin bitch. Var är Matti förresten? Han skulle på bröllop tror jag. Det slutade med att han blev gift. Grattis! Nu får vi se hur länge det tar innan han vill ta gift.