Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Lördag 11 maj 15:05

 


Regi: Fritz Böhm

Manus: Fritz Böhm & Florian Eder

Medverkande: Bel Powley, Liv Tyler, Brad Dourif mfl.

Produktionsbolag: Maven Pictures/Film i Väst/Filmgate Films mfl.

År: 2018

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5085924


Anna växer upp i fångenskap hos en man hon enbart känner som "Daddy". Trots att hon inte får gå ut från sin "cell" får hon en någorlunda god, om än ensam, uppväxt. När Anna kommer i tonåren börjar dock Daddy medicinera henne med någonting som nästan har ihjäl henne. Efter att Daddy försökt ta livet av sig inser Anna att hon måste fly. Men vem är hon egentligen? Och varför fick hon aldrig gå ut?


Fritz Böhm har gjort sig känd i Europa som en av de skickligare specialeffektsmakarna och produktionsteknikerna. Wildling är hans första långfilm och han är helt klart någon att hålla ögonen på. Även om IMDB listar produktionslandet som USA har filmen ett mischmasch av produktionsbolag från USA, Tyskland och Sverige. Någonstans i det här vimlet av olika röster från olika filmkulturer hittar Wildling en egen identitet. Tyvärr förstörs det fina inramningen till viss del av vissa skådespelarinsatser.


Har Liv Tyler någonsin gjort en bra roll? Jag kan inte inte komma på någon och den här rollen är inget undantag. Någon måste någon gång ha försökt röstcoacha Tyler och slitit sitt hår. I de flesta filmer hon är med i, så även här, låter hon som ett mellanting mellan stendum eller bara stenad. Hon klarar inte av att uppbringa någon som helst riktig känsla i sina scener, vilket tyvärr är många. Lika illa ställt är det inte med Brad Dourif, men efter att ha varit typecastad sedan 80-talet är det svårt att se honom i en mer seriös roll.


Nåja, Bel Powley är åtminstone riktigt bra i huvudrollen som Anna. Powley spelar Annas totala brist på kunskap om social interaktion väldigt bra. I en sämre skriven roll hade karaktären varit helt tyst och tillbakadragen. Anna är istället en korsning av detta och genuint nyfiken på världen - en mer realistisk reaktion skulle jag tro.


Manuset håller tyvärr inte fullt ut. Det är ganska övertydligt vart detta är på väg och de sista 25 minuterna är en kavalkad av dåliga beslut. Fram tills dess håller Böhms långfilmsdebut dock mycket god klass och jag kommer hålla ögonen öppna efter hans nästa projekt.


Betyg: 3 ge Liv lite kaffe, nu! av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 10 maj 20:30

 


Regi: Kevin Kölsch & Dennis Widmyer

Manus: Jeff Buhler (baserat på Stephen Kings roman)

Medverkande: Jason Clarke, Amy Seimetz, John Lithgow mfl.

Produktionsbolag: Alphaville Films/Di Bonaventura Pictures/Paramount Pictures mfl.

År: 2019

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0837563/


Dr. Louis Creed flyttar med familj till den lilla orten Ludlow. Huset ligger naturskönt om det inte hade varit för den stora huvudleden där lastbilar dundrar förbi då och då. Men bakom huset, in i de gamla skogarna, finns grannskapets kyrkogård för husdjur. När familjens katt blir påkörd av en av lastbilarna får Louis höra en legend från grannen Judd som insisterar på att de ska begrava katten på ett visst ställe i skogen. Ett ställe där det som begravs kommer tillbaka ifrån...


Pet Sematary (1983) är en av Stephen Kings allra bästa böcker. Även om jag "bara" gav den en fyra i den länkade recensionen har jag återvänt till den flera gånger sedan dess. Det är en bok som måste mogna för att man ska uppskatta den fullt ut tror jag. Det finns väldigt mycket under ytan i familjeförhållandena som dessvärre i stor mån gick förlorat i den första filmatiseringen från 1989. Det finns ett ursinne under ytan hos King här som så här i backspegeln troligen berodde på hans missbruk och den stress det innebar för hans eget äktenskap. Jag såg fram emot att Jeff Buhler skulle ha tagit fasta på det här i sin adaption av Kings text. Det visade sig att 1989 års version är bättre på att leverera vad jag ville ha.


Det är klart att en film från 2019, i princip vilken som helst, kommer vara tekniskt snyggare än en film från 1989 om den senare hade en starkt begränsad budget. Och ja, 2019 års Pet Sematary har sina stunder med ögongodis, men det är också det enda som har blivit bättre. Det och John Lithgow. Lithgow gör ännu en mycket bra roll, den här gången som grannen Judd, och han är alltid sevärd. Desto värre är det med huvudrollsinnehavarna. Jason Clarke kan vara den tråkigaste leading man-skådespelaren i Hollywood idag. Han har verkligen ingen stjärnkvalitet och även om han gör ett habilt jobb här lyfter han knappast filmen. Lika illa är det med Amy Seimetz som jag har sett i en långa radda saker men aldrig lärt mig namnet på. Så förglömelig är hon.


Där Pet Sematary hade som störst utrymme att göra förbättringar var som sagt i manuset. Det här är i princip samma manus med en del försämringar. John Lithgow till trots finns det ingen anledning att se den här nyinspelningen. Some times dead is better.


Betyg: 2 jag hade hellre sett Lithgow med katten i två timmar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 7 maj 17:45

 

 

Regi: Joe Berlinger

Manus: Elizabeth Kendall & Michael Werwie (baserat på Kendalls bok)

Medverkande: Zac Efron, Lily Collins, Angela Sarafyan mfl.

Produktionsbolag: COTA Films/Ninjas Runnin' Wild Productions/Voltage Pictures

År: 2019

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2481498/

 

Liz Kendall vägrar att tro att hennes pojkvän, Ted Bundy, är skyldig till de bestialiska brott som han anklagas för, men ju längre rättegången löper tvingas hon inse fakta - hon har under flertalet år levt med en av de värsta seriemördarna i amerikansk historia. Medan Liz försöker pussla ihop sitt liv igen får både polis och allmänhet reda på allt mer om Teds brottsbana.

 

Tidigare i år släppte Netflix Joe Berlingers dokumentärserie Conversations With A Killer: The Ted Bundy Tapes (2019) och effekten lät inte sig väntas på. Berlinger, en fantastiskt skicklig dokumentärfilmsmakare med flertalet true crime-berättelser i sin filmografi, berättade om en karismatisk man som in i det sista nekade till alla anklagelser samtidigt som han vann delar av allmänhetens hjärtan. Berlingers serie gav också en något oväntad och skrämmande effekt - Bundy blev återigen föremål för beundran, inte minst från unga kvinnor. Det är helt klart så att Bundy är en lika skrämmande som hypnotisk personlighet som fortfarande, snart 30 år efter sin död, kan väcka något hos människor.

 

Berlingers andra "del" i sin Bundy-exposé är den här spelfilmen. Tyvärr är han inte riktigt lika skicklig på att berätta en fiktionaliserad variant av händelserna. Därmed inte sagt att här inte finns några riktiga guldkorn. Zac Efron får något av ett andra genombrott med den här filmen. Tidigare främst känd för att spela tonårsidoler och/eller i musikaler har Efron aldrig varit något namn som nämnts bland sin generations mer lovande skådespelare. Det får vi revidera nu. Efron är magisk i rollen som Ted Bundy. Han är så pass bra att produktionsbolaget skickade ut filmen till tillräckligt många biografer för att den skulle möta minimikraven för en Oscarsnominering. Om han kan plocka en? Absolut. Efron har mycket god draghjälp av Lily Collins i rollen som Liz. Collins levererar ett klassiskt porträtt av partnern som vägrar tro illa om sin andra hälft. Slutscenerna mellan henne och Efron är så täta att man kan skära spänningen med kniv.

 

Det som i viss mån fäller filmen är dock manuset. Å ena sidan gillar jag beslutet att fokusera på Bundys charmiga fasad och inte på brotten som sådana, men å andra sidan ger manuset också ganska dålig inblick i vad som fick honom att ticka. Flertalet myter om fallen och Bundy upprepas också här. Många som var involverade i processen runt rättegångarna har ifrågasatt bilden av Bundy som hyperintelligent och charmig. Det vore intressant om Berlinger och manusförfattarna hade tagit fasta på detta. Istället har många menat att det som gjorde Bundy så farlig var hans förmåga att smälta in överallt. Detta vore ett mycket mer intressant, originellt och, i grund och botten, viktigare fokus än att återberätta myten om "den charmige psykopaten".

 

Extremely Wicked är en ojämn skildring av en av modern tids största rättegångar. För den som är intresserad av true crime eller vill se bra skådespel är den dock en höjdare. Som karaktärsstudie är den tveksam.

 

Betyg: 3+ normal guys av 5 möjliga 

Av Ulf - Söndag 5 maj 18:50

 

 

Regi: Stephen Merchant

Manus: Stephen Merchant

Medverkande: Florence Pugh, Nick Frost, Lena Heady mfl.

Produktionsbolag: MGM/WWE Studios/Film 4 mfl.

År: 2019

Längd: 108 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6513120/

 

Saraya Knight växer upp i en lite annorlunda familj. Efter att haft både personliga och jurdiska problem har familjen Knight hittat wrestling som en väg ut ur en destuktiv livsstil. Både Saraya och hennes äldre bror, Zak, drömmer om ett kontrakt med världens största wrestlingspromotion, WWE. När talangscouten något överraskande väljer Saraya men inte Zak tvingas den 18-åriga tonårsflickan växa upp väldigt fort. Det är dock lättare sagt än gjort i en kultur där kvinnor i wrestling inte alltid har setts med så seriösa ögon.

 

Historien om hur Saraya "Paige" Knight slog igenom i den amerikanska wrestlingcirkusen har filmsaga skrivet över hela sig. En färgstark bakgrund, en stentuff tjej och en coming-of-age-historia på en och samma gång? Jo tack, det här manuset skriver sig självt... och ändå inte.

 

WWE är, av förklarliga skäl, väldigt måna om sin image. Det gör tyvärr också att filmens andra halva, den som utspelar sig i USA, blir tämligen tam. Den brittiska delen är kanske lite väl städad den med i jämförelse med om det hade varit en helbrittisk produktion, men den är intressant och bitvis riktigt underhållande. För wrestlingfans finns det dock både en och två elefanter i rummet gällande Paige.

 

Stephen Merchant har skrivit en dramakomedi, men några av de mest dramatiska delarna i Paiges liv lämnas åt sidan, troligen eftersom de inte är så trevliga. För dramaaspekten av filmen hade det varit mycket mer intressant att se hur Paige hanterade de läckta privata filmerna som inte lämnade något till fantasin, hur hon hanterade sin karriäravslutande skada och inte minst hennes stormiga förhållande med wrestlaren José Alberto Rodríguez (Alberto del Rio). Det hade varit en mer rättvisande bild som ändå inte hade förtagit något av det som Paige uträttade i ringen.

 

Fighting With My Family må vara tillrättalagd, men den är också underhållande. Florence Pugh är bra i huvudrollen, men det är på birollslistan som filmen glänser. Nick Frost, Lena Heady, Vince Vaughn och givetvis Dwayne "The Rock" Johnson. Johnson står även som filmens producent och dyker upp som någon slags inoljad wrestling-Yoda några gånger i filmen. Det är dock framförallt familjescenerna med familjen Knight som är filmens stora behållning. Fighting With My Family är en ojämn men underhållande film som dock hade tjänat på att vara mer drama och mindre komedi.

 

Betyg: 3 paige turners av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 30 april 19:48

 


Regi: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (show runners)

Manus: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (head writers)

Medverkande: Ralph Macchio, William Zabka, Xolo Maridueña

Produktionsbolag: Hurwitz & Schlossberg Productions, Overbrook Entertainment, Sony Pictures Television

År: 2019

Längd: cirka 400 min (10 x cirka 40 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, amerikansk åldersrekommendation 13+

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7221388/

 

Efter att Miguel Diaz vunnit All Valley Karate Tournament åt Cobra Kai har sensei Johnny Lawrence nya problem. John Kreese, Johnnys våldsamme mentor från när han själv lärde sig karate, har återvänt till stan och är det någon man inte ska lita på så är det Kreese. Samtidigt startar Daniel sin egen dojo, Miyagi-Do, för att verka som ett alternativ till Cobra Kai. Scenen är satt för en modern rivalitet mellan två gamla fiender...

 

Första säsongen av YouTube Reds uppföljare till The Karate Kid (1984) slog ner som en bomb förra året. Med brinnande kärlek för originalet, dess karaktärer och problematik tog den serien in i en ny generation och fokuserade sin handling på Johnny Lawrence, Daniel LaRussos antagonist. Jag fullkomligen älskade den och har sett om den åtskilliga gånger. Nu kommer alltså säsong 2 som bjuder på mer av allt. Avsnitten är lika många men längre, intrigerna går djupare än i första säsongen och med ett större fokus på John Kreese (Martin Kove) och Daniels dotter Samantha (Mary Mouser) är det bara att gratulera alla fans. Det här är så in i helsike jäkla bra!

 

William Zabka och Ralph Macchio gör sina paradroller lika väl som i första säsongen. De är båda reliker från 80-talet fast på olika vis. Zabkas Johnny verkar ha slutat utvecklas någon gång runt 1989 och även om Daniel är framgångsrik och välbeställd har han på gott och ont samma can-do-attityd som han hade som tonåring. Det som är sant för båda är att ingen har vuxit upp och kunnat lägga en gammal rivalitet bakom sig. Det är tyvärr lika sorgligt som det är verklighetstroget.

 

Den som har följt bloggen ett tag har nog snappat upp att jag är kampsportare själv. Innan jag började träna på allvar i vuxen ålder hade jag alltid trott att filmvärldens rivaliteter mellan olika skolor bara var just det - en filmgrej. Jag har tappat räkningen på hur många "mästare" som mest visat sig vara fulla av sig själva. Det är en djungel bland kampsportsskolorna och Cobra Kai beskriver detta, förvisso överdrivet men inte alltför långt ifrån sanningen ändå.

 

Actionsekvenserna har verkligen fått en uppfräschning trots att de redan var bra. Det är inte för intet som serien blivit nominerad till en Emmy för bästa stuntsekvenser. Martin Kove är om möjligt ännu giftigare som John Kreese än han var under 80-talet, med en förmåga att manipulera och slingra sig in där han inte borde vara. Karaktärsutvecklingen när det gäller birollskaraktärerna imponerar även denna, kanske med Jacob Bertrands "Hawk" som bästa exempel. Kove och Bertrand till trots är det en skådespelare som kanske lite oväntat lyckas stjäla de flesta av scenerna han är med i - Gianni Decenzo som Dimitri, killen med lägst självförtroende i världen. Decenzo är lysande som den lika delar irriterande gnällige som känslosamme tonåringen. Hans "ögonblick" i säsongens sista avsnitt är ren katharsis.

 

Cobra Kai följer upp sin inledande säsong med mer av allt som gjorde den så bra. Med en cliffhanger som heter duga även den här säsongen är det bara att hoppas att säsong 3 kommer som planenligt. Jag har svårt att se att den inte skulle göra det då den utan tvekan är YouTubes kassako när det kommer till egenproducerat material.

 

Betyg: 5 och nej, Johnny är fortfarande inte "den riktige Karate Kid"... jeez... av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Måndag 29 april 09:23

 


Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Evans, Mark Ruffalo mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2019

Längd: 181 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154796/

 

Efter att Thanos fingerknäppt bort hälften av allt liv i universum försöker våra hjältar fortsätta med sina liv bäst de kan. Det är dock lättare sagt än gjort eftersom alla har förlorat någon och världen har i princip kollapsat under det kaos som Thanos handling ledde till. När Scott "Ant-Man" Lang till sist hittar hem igen efter att ha varit strandsatt i en subdimension väcks dock ett visst hopp. Det visar sig att medan Scott varit borta i fem år i vår verklighet har han bara upplevt det som en ytterst kort tidsperiod själv. Kanske, bara kanske, kan Scotts resa vara nyckeln till att resa i tiden...

 

Avengers: Endgame är den "avslutade" delen i allt vad MCU har jobbat mot sedan 2008 års Iron Man i den utan tvekan längsta moderna filmsagan med sina 22 filmer. I regel har filmerna alltid varit sevärda och även bjudit på några fantastiska installationer genom åren. Förra årets Infinity War var en tour de force i hur man gör en ensemblefilm med så mycket innehåll att den egentligen inte borde fungera men gör det ändå. Bokslutet som är Endgame lyckas tyvärr inte leva upp till varken denna films lagda grund eller mina högt ställda förväntningar.

 

Marvel har alltid lyckats bättre än huvudkonkurrenten DC när det gäller sina superhjältefilmer i och med att man kommit ihåg vad man är - popcornunderhållning med hjärta, humor och en lite smartare framtoning än sin konkurrent. Första delen av Endgame är istället en långsam deppfest som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det blir väldigt tydligt när MCU:s mer komiska hjältar får en större roll efter cirka halvtidsstrecket. Ja, det är klart att en film som tar vid efter att hälften av allt liv i universum blivit utplånat inte är en skrattfest från bildruta ett, men första halvan är så tjurig och feldisponerad att jag mest satt och gäspade.

 

Filmens andra halva är mycket bättre, med vissa undantag. Jag inser att det är klart att man ville göra den här filmen så svulstig man bara kunde, men det blir ibland för mycket. Där Infinity War lyckades ge en stor andel av sina hjältar betydande roller känns dessutom Endgame mer fokuserad på de "officiella" Avengers-medlemmarna än något annat. Det är klart att det är en Avengers-film, men detta val gör att den ironiskt nog, trots sin speltid på över tre timmar, känns som en mindre film i skala i jämförelse med vad Infinity War byggde upp. Merparten av hjältarna är mer eller mindre bara där och får några ögonblick som mer känns som cameos än något annat.

 

Det som verkligen funkar med Endgame är skådespelet och actionsekvenserna. Chris Evans och framförallt Robert Downey Jr. gör sina kanske bästa tolkningar av sina repektive roller och Mark Ruffalo får äntligen mer att göra som Bruce Banner/Hulk än att gorma att han är arg. Manuset fungerar också tämligen bra, även om det baserar sig på mer eller mindre ologiska tidshopp. Däremot borde någon verkligen ha hittat klippsaxen. Endgame är alltså över tre timmar lång. Ingen superhjältefilm ska vara över tre timmar lång. Punkt. I motsats till den 149 minuter långa Infinity War verkar ingen ha bromsat bröderna Russo i Endgame och på så vis blir det här en alldeles för lång film. 

 

Endgame är, trots min kritik, ingen dålig film. Det är inte ofta jag säger att jag hade önskat att man delat upp en film i fler delar, men om man hade kunnat lösa diverse skådespelares kontrakt hade en tvådelad Endgame varit en mycket bättre väg att gå. Två tvåtimmarsfilmer istället för en tretimmarsfilm hade gett mer utrymme för karaktärerna och troligen också gett en mer logisk struktur att följa. Endgame är i sin nuvarande form en svulstig koloss på lerfötter som inte faller, men svajar betänkligt. Flertalet briljanta ögonblick, stora gester som funkar och lika många som missar och ett regissörspar i stort behov av en producentpiska. Inte vad jag ville ha, men en fungerande film.

 

Betyg: 3 besvikelser av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 22 april 21:41

 


Regi: Brian Taylor

Manus: Brian Taylor

Medverkande: Nicolas Cage, Selma Blair, Anne Winters mfl.

Produktionsbolag: Armory Films/XYZ Films/Zeal Media mfl.

År: 2017

Längd: 86 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5462326/

 

I en sömnig amerikansk förort börjar något mycket märkligt inträffa. Plötsligt har föräldrarna i den lilla staden bara en enda tanke - barnen måste dö. Tonåriga Carly får kämpa mot föräldrarna för att rädda både sitt eget och sin lillebrors liv.

 

Som nybliven 37-åring borde jag kanske ha både ett och två barn vid det här laget. Det har aldrig intresserat mig och det blir nog ingen avyngling för min del. När jag ser filmer som Mom & Dad är jag glad över mitt ointresse av att föra mina gener vidare. Om man har en film där Nicolas Cage av alla människor ska flippa på sina barn förstår ni hur kaosartat det här blir! 

 

Brian Taylor har knappast gjort sig särskilt känd utanför diggare av brutal action eller svart komedi, men han har ett uttryck som brukar passa mig väldigt väl. Det är over-the-top och högt tempo hela tiden med ett jäkla fint användande av musik. Taylor hade gärna för min del kunnat fläska på ytterligare lite med blod och äckelskap. Mom & Dad missar nämligen några lysande chanser för att ge riktigt chockvärde. Hur som helst är en film som innehåller allt ifrån en mordgalen Vietnam-veteran i Lance Henriksen till det bästa ironiska användandet av en Roxette-låt någonsin en höjdare för fans av svart komedi.

 

Det dröjer innan det kommer, men Nicolas Cage totala flipp är också den värd att vänta på. Det folk inte verkar vilja erkänna nu när Cage gjort sig känd för att välja filmer som spelar till just dessa freak outs är att han är en bra skådespelare. Det gör hans eviga kontraster desto mer underhållande, men att han skulle vara en föredetting vägrar jag gå med på. När han väl fått ordning på sin katastrofala ekonomi kommer han kunna ta sig ur "freak out-genren", men fram tills dess är jag på första parkett när han kokar över.

 

Mom & Dad är en sjukt underhållande liten pärla som gått många förbi. Se den och tacka din lyckliga stjärna om du råkar vara barnfri efteråt!

 

Betyg: 4 it must have been love but it's... oh shit! av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 19 april 18:15


 

Regi: Anna Boden & Ryan Fleck

Manus: Anna Boden/Ryan Fleck/Geneva Robertson-Dworet

Medverkande: Brie Larson, Samuel L. Jackson, Jude Law mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Marvel Studios/Animal Logic

År: 2019

Längd: 123 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154664/



Carol Danvers kommer minst sagt på villovägar när hon kraschar ett experimentellt flygplan. På något sätt färdas hon till Kree-imperiet där hon bygger ett nytt liv som soldat i armén samtidigt som hon försöker få tillbaka sitt minne av vem hon egentligen är. Sex år senare återvänder Carol (eller Vers som Kree kallar henne) till en viss liten blå planet för att stoppa Kree-imperiets arvsfiender, Skrull, från att ta över världen. Men plötsligt börjar Carol minnas saker och hennes lojalitet prövas.


Sista stoppet inför Avengers: Endgame (2019) och det mesta av snacket har handlat om småpojkar (oavsett vilken ålder) som fått testiklarna i kläm över att Marvel gör en film med en kvinna i huvudrollen. Seriöst... år 2019. Vad jag inte läst särskilt mycket om är hur filmen i sig togs emot. Tyvärr måste jag säga att det här knappast är en ny Wonder Woman (2017) vi har att göra med. Det här kan mycket väl vara den mest generiska superhjältefilm jag sett det senaste året, vilket inte säger lite.


Brie Larson är en mycket skicklig skådis, men hon lyckas tyvärr inte ge titelkaraktären någon riktig identitet. Hon har förvisso inte särskilt mycket att jobba på när det gäller manussidan heller och det märks att hon inte har lika lång erfarenhet som vissa av sina medskådespelare då. Först och främst är detta tydligt i och med Samuel L. Jackson som en ung Nick Fury. Han har uppenbart kul i den här rollen och spelar skjortan av alla andra, även om han fått en lite plastig look. Både Jackson och Clark Gregg (Agent Coulson) har blivit "föryngrade" med hjälp av CG. I Jacksons fall märks det inte så mycket, men Gregg ser i vissa scener ut som en pod person. Nåja, om skådespelarna är en allsköns blandning mellan högt och lågt är det manuset som är filmens stora problem.


Skrullerna tillhör Marvels mest klassiska skurkar och det var på tiden att de fick sin debut annat som något som nämns i förbifarten. Utseendemässigt passar de sina roller (mycket bra make-up!), men hur de är skrivna... okej, jag kan gå med på många egna tolkningar från källmaterialet, men jag kan inte riktigt förlika mig med hur skrullerna porträtteras här. Likaså går det inte riktigt att förbise att alla väntar på Endgame och mycket i den här filmen känns som filler. Nu är Captain Marvel en tillräckligt stark superhjälte för att ge Thanos en match, men den här filmen borde kommit för länge sedan och inte mellan de två stora Marvel-giganterna.


Till syvende och sist är Captain Marvel en okej film för stunden. Den presenterar hjälten, vilket troligen kommer ha stor betydelse för Endgame, men annars tuggar den på utan större motstånd. Jag visste exakt när twisten skulle komma och att den skulle vara lika dum som jag befarat. Å andra sidan är en Marvel-rulle på halvfart fortfarande en rätt kul bekantskap. Dessutom ett stort plus för avtackningen av Stan Lee i förtexterna. Jag instämmer och säger "tack, Stan". Om jag är redo för Endgame nu? Som en Hulk på tjack!


Betyg: 3 rakt i mittfåran av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se