Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Söndag 29 april 10:45

 


Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Chris Evans mfl.

Produktionsbolag:  Marvel Studios

År: 2018

Längd: 149 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154756/


Med hjältegruppen fortfarande splittrad måste teamet samla sig för att möta det största hotet både planeten och resten av universum stått inför - Thanos. Trött på att verka i skuggorna börjar Thanos och hans allierade attackera allt och alla som kan tänkas ha en evighetssten... och på jorden finns det två.


Det har tagit ganska exakt tio år att gå från Iron Man (2008) till Infinity War. Under decenniet mellan de båda titlarna har Marvel blivit en maktfaktor att räkna med inom filmindustrin. Vid en snabb titt på listan över de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna (ej justerat för inflation) hittar vi tre av Marvels filmer från de senaste tio åren. Infinity War har mycket goda chanser att bli Marvels fjärde placering på nämnda lista. Den är kulmen på allt som kommit tidigare och den första film i Marvels filmuniversum (MCU) som på riktigt känns som ett event i samma episka proportioner som vissa av serieförlagorna.


Det har varit både en för- och nackdel att ha gått in i MCU med en betydande förkunskap om vad som hänt i serieförlagorna. Fördelarna har alltid övervägt nackdelarna, men det som verkligen har stört mig är hur fjuttiga vissa händelserna har verkat i förhållande till sina förlagor. Å andra sidan förstår jag att Marvel inte kunde berätta historier som i originaltexterna löpte över dussintals olika titlar. Frågan är var de går från Infinity War? Nu har man nämligen, som första filmstudio, lyckats skapa en värld av superhjältar som känns lika stor och diversifierad som i serierna. Jag är fruktansvärt imponerad!


Filmerna som föregått Infinity War har inte bara fungerat som kassakor utan även eliminerat mycket av behovet för karaktärspresentationer till den här installationen i sagan. Det gör att Infinity War absolut inte fungerar som enskild film. Om du inte har sett de tidigare ensemblefilmerna kommer du inte förstå ett barr. Äntligen! är allt jag har att säga om det. Infinity War är en superhjältefilm som kräver förkunskap och det är det som alltid varit en av seriernas styrkor (och svagheter rent ekonomiskt) - de kräver av läsaren att man hänger med och har engagerat sig tidigare. Superhjältefilmerna som föregått Infinity War har nästan samtliga spenderat en betydande del på presentation. Inte så här. Infinity War förutsätter att du känner till alla vändningar i historien än så länge och trycker plattan i mattan från första sekund.


Det är en illa dold hemlighet att det här är del 1 av 2. Marvel valde att plocka bort "part 1" ur titeln relativt sent, vilket gör att många av händelserna i den här filmen inte känns definitiva. Mycket av förhandssnacket har handlat om vilka hjältar som kommer dö och vilka som kommer klara sig. Som filmen utvecklar sig är det troligt att många av dödsfallen är icke-permanenta. Om Marvel bara hade struntat i att annonsera filmen som "del 1" till att börja med skulle den sista akten blivit som ett slag i magen - på ett bra sätt. Nu blev frågan om dödsfallen lite av ett antiklimax. Det är klart, vissa hjältars (och skurkars!) död kommer bli svårare att bortförklara än andras och vi kan med ganska god säkerthet vinka hej då till åtminstone en handfull karaktärer redan nu.


Min stora oro inför den här filmen var att Thanos, den lila snubben med erövrarkomplex, skulle visa sig vara en skurk i avsaknad av personlighet. Vi har i princip bara sett honom kanske tio minuter sammanlagt under tio års filmer och detta lilla smakrpov har varit sisådär. Min oro kom dock på skam när Thanos, hör och häpna, är bland de bästa skurkarna i MCU. Manusförfattarna lyckas förmänskliga honom till den milda grad att, som jag sa till mitt sällskap efter filmen, han i viss mån har rätt i sina ambitioner. I ett känslolöst universum skulle Thanos hyllats som Den Store Ledaren eller något. Denna moraliska komplexitet var inget jag förväntade mig från filmversionen och jag blev mycket positivt överraskad.


Infinity War är uppbyggd kring en rad olika parallellhandlingar vilka har lite olika ingångar i hur de går tillväga. Rent underhållningsmässigt är min favorit den parallellhandling som har Guardians Of The Galaxy som sammanbindande element. Marvel har verkligen hittat något i den konstellationen som funkar på så många olika nivåer. För varje gång jag ser honom i rollen blir dessutom Dave Bautistas porträtt av Drax bara roligare. Om Dave någonsin återvänder till wrestlingen hoppas jag att Marvel kan leasa ut karaktären. Nåja, man kan ju drömma.


Infinity War borde inte fungera. Den borde kollapsa under sin egen tyngd. Den är ett spektakel, men den är det på ett sätt som du aldrig sett tidigare. Marvel har gjort det igen helt enkelt. När filmens eftertexter rullade snyftade tonåringarna (läs: de som inte snappat upp att det här bara var del 1) i salongen. Om man kan få folk att gråta med sitt svulstiga superhjälteepos har man lyckats så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna ha gissat. Personligen knöt jag näven och utbrast ett "hell yeah!" mer än en gång under actionscenerna. Jag är, liksom delar av karaktärerna, knockad. Se den här filmen på bio. Det är en order.


Betyg: 5 episka epos av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 26 april 18:30

 


Regi: Tyler MacIntyre

Manus: Tyler MacIntyre & Chris Lee Hill

Medverkande: Brianna Hildebrand, Alexandra Shipp, Jack Quaid mfl.

Produktionsbolag:  It's The Comeback Kids/New Artist Pictures/Ardor Pictures mfl.

År: 2017

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3859272/

 

Sadie och McKayla går sista året på high school och engagerar sig i allt från cheerleading till elevråd. Deras stora passion är dock deras blogg och instagramkonto Tragedy Girls där de försöker komma fram till vem den mördare som terroriserat staden är. Problemet är bara att när de fångar honom, vad ska de då göra? Äsch, det finns alltid lite klasskamrater och annan skolpersonal som kan behöva sluta andas, även om Sadie och McKayla får göra det själva. Bloggen måste ju överleva!

 

Egentligen borde det ha kommit en film som Tragedy Girls för länge sedan. Med ett ständigt ökande inslag av sociala medier i skräck- och thrillerfilm borde någon ha tänkt på att göra en skräckkomedi av det hela. Jag kan dock inte komma på någon annan film som drar satiren över sociala medier så pass långt som den här filmen gör. Det är väldigt, väldigt underhållande.

 

Jag arbetar till vardags i skolmiljö och finns det något jag lärt mig avsky under de åren jag gjort det är det det hos somliga totala beroendet av sociala medier Alltså, nu talar vi inte om ett användande av sociala medier på raster och fritid utan att det är som en konstant i alla miljöer och tidpunkter. Tragedy Girls fångar detta perfekt med hur Sadie och McKayla inte drivs av vad de egentligen gör utan vad de ser ut att göra via konstruerade poster och likes. I de flesta filmer av liknande slag har det här främst känts påklistrat och som en gimmick, men här känns det bisarrt trovärdigt i all sin överdrivenhet.

 

Som slasher fungerar filmen också mycket bra och lyckas väva in små hyllningar till genrens klassiker utan att det blir alltför övertydligt. Skådespelarmässigt är det en blandning mellan högt och lågt, men den som verkligen stjäl showen i alla scener han är med i är Matthew Lillard i rollen som mördaren. Åtminstone tror jag det är Matthew Lillard då inte ens rollkaraktären står listad på IMDB, vilket jag sällan eller aldrig varit med om förr. Lillard visar här återigen att när han får en roll som passar honom så kan han verkligen glänsa. Bland de båda kvinnliga huvudrollerna är det helt klart Brianna Hildebrand som drar det längsta stået som Sadie.

 

Tragedy Girls är helt enkelt en mycket underhållande film som verkar ha delat skräckfansen i två läger. Själv hade jag riktigt kul!

 

Betyg: 4- mördare med likeberoende av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 23 april 22:19

 


Regi: Steven S. DeKnight

Manus: Steven S. DeKnight/Emily Carmichael/Kira Snyder mfl.

Medverkande: John Boyega, Scott Eastwood, Cailee Spaeny mfl.

Produktionsbolag:  Clear Angle Studios/Legendary Entertainment/Universal Pictures mfl.

År: 2018

Längd: 111 min

Land: USA/Kina/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2557478/

 

Tio år har gått sedan mänsklighetens krig mot kaijumonstren. Världen börjar så smått återhämta sig även om det finns många platser som fortfarande är mer eller mindre laglöst land. På en av dessa platser bor Jake Pentecost, son till krigshjälten Stacker Pentecost. Han vill inte ha något med Jaeger-programmet att göra, men mer eller mindre tvingas tillbaka när han ställs inför ultimatumet att det antingen är det eller fängelse. Men vad kan gå fel? Kriget har ju varit över i ett decennium...

 

Pacific Rim (2013) visade att även västerländska studios kan göra underhållande kaijufilmer... om man har lite hjälp från Kina. Hur som helst var första filmen i serien bara en enda stor och dum popcornrulle som gjorde precis vad den skulle. Pacific Rim: Uprising tar vid där förra filmen slutade. Det är helt enkelt mer av samma vara. Det smäller högt och ofta och den som inte får lite gåshud av stora robotar och monster som pucklar på varandra i sönderfallande städer växte troligen inte upp på 80-talet.

 

John Boyega visar att han kan spela annat än sin tämligen träiga karaktär i Star Wars-franchisen och axlar huvudrollen väldigt bra. Hans samspel med framförallt unga stjärnskottet Cailee Spaeny är en av filmens få höjdpunkter när det gäller skådespelet. Om vi ska vara ärliga är det inte för skådespelet som man ser en film av det här slaget. Resten av ensemblen sköter sig bra, men är inget att skriva hem om.

 

Actionscenerna är föga oväntat filmens stora stjärna. De känns i regel mer genomtänkta än föregångarens dito och specialeffekterna är på topp. I grund och botten är Pacific Rim: Uprising en b-film med en budget på 150 miljoner dollar. Som fan av både mechas och kaijus kan jag bara tacka och bocka. Det må inte vara en film som kommer gå till historien för sina djuplodande karaktärsporträtt eller dylikt, men ibland behöver man bara se Tokyo krossas av robotar och monster.

 

Betyg: 4 snygga explosioner av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 21 april 18:32

 


Regi: Suzi Ewing

Manus: Noel Clarke & Suzi Ewing

Medverkande: Kelly Reilly, Luke Evans, Noel Clarke mfl.

Produktionsbolag:  Unstoppable Entertainment/Head Gear Films/Metrol Technology mfl.

År: 2018

Längd: 88 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6210996/

 

Cathy blir kidnappad av en för henne okänd man och inspärrad i en liten madrasserad cell i hans avlägsna hus. Beredd på att bli våldtagen och mördad ber Cathy för sitt liv bara för att upptäcka att hennes kidnappare inte alls har dessa planer. Inte heller vill han ha en lösensumma för henne. Han vill bara veta hennes namn, och han godtar inte "Cathy" som svar.

 

Den första halvan av 10x10 är ett litet underverk i spänningsbyggande. Det är nagelbitande på hög nivå när vi får följa Cathys rymningsförsök och ansatser till att förstå vad hennes kidnappare egentligen vill. Kelly Reilly, främst veteran från mer eller mindre lyckade tv-serier, gör den kvinnliga huvudrollen mycket bra och allt verkar gå raka vägen mot en dold pärla i thrillergenren. Sen kommer twisten. 

 

Jag förstår att manuset behövde en extra hand från långfilmsdebuterande regissören Suzi Ewing, för Noel Clarke verkar ha tappat bollen fullständigt efter halvtid. Från att ha varit spännande och för det mesta logisk i sin struktur utvecklas filmen mer och mer till en slags medelmåttig slasher med låg body count. 10x10 är urtypen av filmer som jag skulle vilja skriva slutet på själv.

 

Tack vare Ewing (enligt intervjuer runt om på nätet) lyckas filmen hålla sig från att falla djupare i hålan som Clarke gräver åt den. Reilly är som sagt bra och Luke Evans klarar sig ganska bra också. Jag kan fortfarande rekommendera 10x10 som harmlös popcornspänning, men det hade kunnat bli så mycket mer! Synd!

 

Betyg: 3 manusdropp av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 15 april 14:45

 


Regi: Jason Hehir

Manus: N/A

Medverkande: André the Giant, Hulk Hogan, Vince McMahon mfl.

Produktionsbolag: Bill Simmons Media Group/HBO/WWE

År: 2018

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6543420/

 

André René Roussimoff föddes i en liten by på den franska landsbygden. Vad ingen kunde ana var att han skulle bli den mest kände wrestlaren i världen. Jason Hehir visar ett porträtt av en man som med sin enorma storlek och vinnande personlighet fick beundrare världen över, men också en man som plågades av både fysiska och psykiska krämpor.

 

André The Giants huvudsakliga karriär låg innan min tid som fan av den amerikanska wrestlingcirkusen och därför har jag mest pusslat ihop hans betydelse från lösryckta anekdoter tidigare. Därför såg jag fram emot den här dokumentären, inte minst eftersom den skulle produceras av HBO. Jag borde givetvis insett att WWE inte skulle släppa produktionen fri och häri ligger också filmens stora problem. André The Giant är ytterligare en tämligen tillrättalagd berättelse med WWE:s övervakande liggande tungt över produktionen.

 

Detta får sitt uttryck i en nästan löjlig partiskhet. Det sägs inte ett enda negativt ord om André eller WWE under dokumentärens gång, vilket får slutprodukten att bli mycket mer av en "sports entertainment-dokumentär" än en riktig sådan. Det ska sägas att enligt alla rapporter så var André nästan ett helgon i en bransch där många förr eller senare flippar ut. Vad jag var intresserad av var hans relation till WWE i allmänhet och Vince McMahon i synnerhet. Jag har en känsla av att hela bilden inte kommer fram i den här filmen.

 

Överhuvudtaget saknar jag ett tydligare fokus på André. Filmens första halva lyckas bra med detta, men runt mittstrecket blir det här mer och mer av en typisk WWE-dokumentär där saker och ting berörs väldigt ytligt till förmån för spektakulära historier. Det är klart, Hehir tar upp Andrés fysiska problem med akromegali och det utanförskap han kände som en verklig jätte i en värld inte anpassad för honom, men det är här fokus borde ha varit! Istället återberättas matchen mot Hulk Hogan från Wrestlemania III i detalj av Hogan under närmre en kvarts speltid. Det är länge för en film som bara är 85 minuter lång.

 

Resultatet blir en mycket ojämn film där den första halvan verkligen försöker berätta något nytt om en gammal hjälte, men där den avslutande nöjer sig med gammal skåpmat i ny tappning. Kunde ha blivit så bra, nu mest ett "meh".

 

Betyg: 2+ jättar av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 9 april 12:30

 


Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler & Joe Robert Cole

Medverkande: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Lupita Nyong'o mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Walt Disney Pictures

År: 2018

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1825683/

 

T'Challa återvänder till sitt hemland Wakanda för att krönas till rikets konung. Wakanda, vars riktiga teknologiska nivå har dolts från omvärlden sedan urminnes tider, välkomnar honom med öppna armar. När T'Challa får nys om en internationell vapensmugglare som låg bakom ett terrorattentat i landet använder han sina resurser för att försöka gripa honom. Det finns dock en annan utmanare till T'Challas tron som har andra planer...

 

Mycket om Black Panther har handlat om representation och hur det äntligen kommit en superhjältefilm med någon annan än en vit man och/eller kvinna i huvudrollen. Jag undrar om alla glömt Blade (1998) med Wesley Snipes i huvudrollen? Nog för att den kom innan Marvel skapade sitt filmuniversum, men kom igen, det var en rätt big deal när den kom i alla fall. Hur som helst, även om Black Panther inte riktigt kan göra anspråk på att vara först eller banbrytande så har den andra kvaliteter som Snipes halvvampyr saknade.

 

Det som framförallt slog mig som tittare är hur väl man lyckats med sitt världsbyggande. Wakanda känns som ett riktigt land med flera distinkta kulturer och en känsla av det som vi traditionellt sett ser som östafrikansk kultur uppblandat med science fiction-liknande teknik. Det är därför riktigt synd att effekterna inte hänger med designen. Jag vet inte riktigt vad som hände när effekterna skulle sättas på plats, men det finns några scener i Black Panther som kan vara bland de fulaste hitintills i MCU.

 

Skådespelarmässigt är Black Panther klart över medel med en väldigt charmig Chadwick Boseman i huvudrollen. Birollsinnehavarna som omger honom är bra de med, men det finns ett stort aber på skurksidan i Michael B. Jordan. Jordans rollprestation är inte direkt dålig, men den skär sig så förbaskat mycket med resten av skådespelarnas så att han verkligen sticker ut, och inte på ett positivt sätt. När han tar av sig tröjan gapskrattade dessutom hela salongen. Vi kan bara säga så här att he's ribbed... for no one's pleasure.

 

Överhuvudtaget är Black Panther en ganska blandad kompott. Manuset tar sitt avstamp i intressant tematik, såsom vad framgångsrika och stabila länder är skyldiga andra. Wakanda är ett teknologiskt underverk som hade kunnat hjälpa sina afrikanska grannar, men har av olika anledningar valt att inte göra det. Det är här man också borde lagt mer krut och samtidigt gett Michael B. Jordans skurk mer av en motivation än att bara dyka upp och göra anspråk på tronen. Istället varierar Black Panther helt okej action med tämligen långdraget muserande om nationalism och typiskt Marvel-bröstslående.

 

Black Panther är trots min kritik en helt okej film, men den lever inte riktigt upp till den standard som Marvel satt för sig själva. Framförallt borde man hittat någon som vågade klippa ner filmen med åtminstone 20 minuter. Allt behöver inte vara mastodontfilmslångt.

 

Betyg: 3 filmer som vill mycket av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 7 april 23:18

 


Regi: Lynne Ramsay

Manus: Lynne Ramsay (baserat på Jonathan Ames kortroman)

Medverkande: Joaquin Phoenix, Judith Roberts, Ekaterina Samsonov mfl.

Produktionsbolag: Why Not Productions/Film4/British Film Institute

År: 2017

Längd: 90 min

Land: Storbritannien/Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5742374/

 

Joe är en djupt traumatiserad krigsveteran som försörjer sig genom att ta diverse mer eller mindre ljusskygga jobb som behöver "fixas". När han kontrakteras av en högt uppsatt politiker att hitta hans dotter leder spåren till en pedofilring. Joe gör processen kort med de som ligger bakom verksamheten, men vet inte vad han gett sig in i. När folk omkring honom börjar dö en efter en måste han ta reda på sanningen bakom verksamheten och varför alla vill ha honom död.

 

You Were Never Really Here kom, såg och segrade nästan på förra årets festival i Cannes. Den tog hem manus och bästa skådespelarpriserna, vilket i sig var en stor bedrift för att vara den första film som tävlat i Cannes som inte varit färdig. Manus- och regiansvariga Lynne Ramsay menade på i intervjuer att versionen som visades i Cannes var färdig till kanske 90%.

 

Med ovanstående framgång innan filmen ens var klar hade YWNRH mycket stora förväntningar att infria. Till stor del lyckas den också. Ramsay har en näsa för bra källmaterial som få filmskapare kan komma nära, men jag har tyckt hennes tidigare filmer alltid har missat lite av poängerna med förlagorna. Jag har inte läst Ames kortroman med samma namn, men trots detta känns det som Ramsay har lyckats förmedla ett karaktärsdjup hos Joe som i den här genren oftare står att finna i litteraturens värld än i filmens. Det är helt klart Ramsays bästa film till dags dato.

 

Joaquin Phoenix är fantastisk i huvudrollen och förtjänade verkligen det där skådespelarpriset. Hans nästan totalt splittrade psyke verkar hänga ihop med fisketråd och tittaren har aldrig koll på vad han ska göra eller hur han ska bete sig från scen till scen. Uppenbart plågad över vad som inträffat under både hans militära karriär och sin uppväxt är Joe en karaktär som känns väldigt äkta.

 

Parallellerna till Taxi Driver (1976) är tämligen uppenbara och även om YWNRH aldrig kommer upp i den filmens nivåer är det strongt att ens bli jämförd. Joe är dock en något mer sympatisk karaktär än Travis Bickle och detta gör mycket för att ge filmen en distinkt identitet. Här finns också en och annan scen som är så fantastiskt vackert filmade att man bara baxnar. För fans av thrillers bortom det vanliga seriemördarträsket är YWNRH djupt rekommenderad. Med sina 90 späckade minuter visar den dessutom att man inte behöver göra varenda film två timmar lång.

 

Betyg: 4+ och den där låten kommer sitta fast nu av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Torsdag 5 april 21:45

 


Regi: David Bruckner

Manus: Joe Barton (baserat på Adam Nevills roman)

Medverkande: Rafe Spall, Arsher Ali, Robert James-Collier mfl.

Produktionsbolag: Entertainment One/Imaginarium Productions

År: 2017

Längd: 94 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5638642/

 

Fem gamla vänner från universitetstiden träffas för att planera sin "grabbsemester" när en av dem föreslår att de ska göra något annorlunda den här gången - vandra Kungsleden i Sverige. Samma kväll råkar två av gruppens medlemmar hamna mitt i ett butiksrån där en av dem dör. Sex månader senare bestämmer sig de övriga för att genomföra vandringen för att hedra sin vän. De svenska skogarna är dock inte anpassade för brittiska turister...

 

Det finns något intressant med att se Sverige ur andra länders ögon på film. The Ritual visar förvisso mest svensk vildmark, men det är fint foto i alla fall. Manuset är baserat på en roman av Adam Nevill och det är här jag börjar undra lite hur det gick med researchdelen. Det finns förvisso saker som är tämligen trovärdiga, men begreppsförvirringen är stor. Exempelvis, utan att spoila, har man enligt Riksantikvarieämbetet hittat användning av runskrift så pass sent som 1800-talet. Så långt, så gott. Sen blir det tyvärr ett misch-masch av kulturella träffar och bommar och slutet blir rejält löjligt.

 

De övernaturliga inslagens lökighet till trots har The Ritual en del förmildrande områden som ändå höjer den upp till ett snäpp över godkänt. Skådespelet är bra och fotot är som sagt väldigt fint. Man har även lyckats designmässigt gällande vissa av de övernaturliga aspekterna. Jag skulle dock gärna ha sett ett utvecklande av de skuldkänslor en av karaktärerna känner för att ha lämnat sin kompis i sticket under det inledande butiksrånet. Det är en ständigt återkommande fråga som tyvärr inte utvecklas särskilt väl eller för den sakens skull får någon djupare innebörd.

 

The Ritual bevisar återigen min kardinalregel att ingenting bra händer i skogen. Det är en helt okej skräckfilm för vad det är, men hade med lite bättre manusbearbetning kunnat bli något mycket bättre än så.

 

Betyg: 3 trolltyg i tomteskogen av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se