Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Måndag 8 mars 10:45

 

Alla talar hjälplig engelska! Det måste man göra när man har finbesök från Amerikat! Vi har nämligen ägaren till den ikoniska Green Goblin-lastbilen från Maximum Overdrive, Tim Shockey, på tråden. Vi får en unik inblick i den kultfilmen som är den enda film Stephen King regisserat... och det finns en kokainig anledning till det. Uttagsautomaten hade kanske rätt när den kallade King för ett asshole i början i filmen? Sovjet hade för övrigt lasersatelliter på 80-talet! Bara så ni vet! Linda myntar för övrigt ett nytt bevingat ord: Hate goes both ways! Så mycket nostalgi du kan hantera och Matti identiferar sig med mördarlastbilar! (igen!)

 

 

Son

Av Ulf - Torsdag 4 mars 11:45

 


Regi: Ivan Kavanagh

Manus: Ivan Kavanagh

Medverkande: Andi Matichak, Emile Hirsch, Luke David Blumm mfl.

Produktionsbolag: Belladonna Productions/Elastic Film/Park Films

År: 2021

Längd: 98 min

Land: Irland/USA/Storbritannien/Singapore

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5624466/

 

Efter att något hemskt hänt henne i slutet av hennes graviditet har Laura lyckats bygga sig ett lugnt liv ändå tillsammans med sin son, David. En natt upptäcker Laura en stor samling människor till synes bara stående runt hennes son säng. Givetvis livrädd kontaktar hon polisen, men då det inte finns några bevis för att någon annan varit i huset tycks Laura mer och mer ställa sig in på att allt var en dröm eller hallucination... tills David blir våldsamt sjuk och ingen på sjukhuset vet vad som felar honom.

 

Åh, vad den här filmen gör mig frustrerad! Ivan Kavanagh (både manus och regi) har början på något riktigt, riktigt bra här som andas 1970-tal i både uppbyggnad och stil. Eftersom 70-talet bjöd på några av de mest tidlösa skräckfilmerna någonsin är detta alltså en bra sak. Andi Matichak gör en bra huvudroll som Laura och unge Luke David Blumm är riktigt sevärd som David. Att några av birollsskådespelarna inte verkar kunna spela sig ur en blöt papperspåse kan jag ha överseende med när en film verkar så lovande. Filmens första akt är rentuav lysande... och sen tappar den i princip allt i mitten av berättelsen.

 

Det känns lite som att Kavanagh har försökt att göra Ari Aster-liknande film, men där Aster har full kontroll över den psykologiska skräckuppbyggnaden svingar Kavanagh friskt och missar ibland målet helt. Samtidigt finns här tillräckligt med bra saker för att jag inte ska ge upp och filmen tar sig mycket riktigt också mot slutet igen. Det kräver dock att man är med på en logisk kullerbytta utan dess like och jag betvivlar att alla kommer vara upplagda för det.

 

Son lyckas på något märkligt vis vara exakt vad du tror att den ska vara samtidigt som den är oberäknelig nog att få dig att ifrågasätta dina egna instinkter. De hårda poänger som exempelvis Aster har i sina, liknande, filmer träffar dock aldrig riktigt rätt. Om Kavanagh hade valt att stryka hela manusutvecklingen från andra akten och framåt och istället fokuserat på vad som gör första akten så lyckad hade det här kunnat bli en modern klassiker. Som filmen är nu blir det istället ett mischmasch av briljans och dumhet på samma gång. Synd!

 

Betyg: 2+ dietval av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 1 mars 14:23

 

Alla hjärtans dag firades i år med att spela in en podd om en film om slavuppror. Romantik! Linda befinner sig annorstädes, men Matti håller ställningarna i mörkret med det bästa skämtet om brännmärkning (!) du hört. Gustaf, nu med bakgrundsmusik, guidar oss genom den romerska landsbygden och Ulf undrar om det trots allt inte är han som är Spartacus? Resten ljuger bara! Det ryktas förresten om att Stanley Kubrick skulle vara jobbig att arbeta med! Har ni hört på maken?

 

 

 

 

Av Ulf - Lördag 27 feb 13:18

 


Regi: Emerald Fennell

Manus: Emerald Fennell

Medverkande: Carey Mulligan, Bo Burnham, Alison Brie mfl.

Produktionsbolag: FilmNation Entertainment/Focus Features/LuckyChap Entertainment

År: 2020

Längd: 113 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9620292/

 

Cassandra, en gång ung och lovande läkarstudent, bor fortfarande hemma vid 30 års ålder och har ett skitjobb på ett fik. Om kvällarna är hon dock flitig besökare på de lokala pubarna där hon, till synes asplakat, låter män ta med henne hem. När de gör närmanden som hon säger nej till "nyktrar" hon till för att lära dem en läxa. Men vad var det som egentligen hände som fick henne att hoppa av sin utbildning? Det förflutna dyker snart upp till ytan igen, men Cassandra tänker nu göra det hon inte kunde göra tidigare - utkräva hämnd.

 

Den passande betitlade skräck- och thrillersubgenren rape/revenge har sedan 1970-talet varit kanske en av de mest studerade inom nämnda huvudtyper av film. Premissen är lika enkel som brutal - en kvinna utsätts för ett sexuellt övergrepp och tar sedan gruvlig hämnd på de som genomförde det. Det som gör genren så pass intressant är att medan filmerna förvisso innehåller tropen med "det kvinnliga offret" innehåller de också att ta situationen i egna händer. Oftare än inte finns här svidande kritik mot samhällets syn på sexualitet, kvinnlighet och rättssystem.

 

Men hur översätter man en film av den här typen till 2020-talet och får den "accepterad" i rumsrena kretsar? Mycket av kritiken mot genren har handlat om att man trots sin vilja att visa upp badass hämnare så är det sexuella våldet ofta rått, utdraget och exploaterande. Med andra ord är det filmer som går rakt till DVD. Eller så gör man som Emerald Fennell.

 

Fennell, sedan tidigare mest känd som skådespelare, gör sin långfilmsdebut som manusförfattare och regissör med Promising Young Woman. Det märks inte. Hon har redan en rutinerad regissörs öga och skådespelarregin är superb. Fennell kan dessutom genren och slänger in filmiska citat från bland annat Day Of The Woman (1978) i förbifarten. Hennes uppenbara talang när det gäller regi till trots är det i manusarbetet hon skiner som allra mest. Istället för att ha de långa och utdragna scenerna av sexuellt våld låter manuset bara antyda eller beskriva de flesta av dessa hemskheter genom att tittaren får fylla i eller sätta sig in i situationen. Därför vill jag också ge en trigger warning till eventuella läsare. Det mänskliga sinnet är som bekant värre än vilken konstruerad scen som helst.

 

Det jag framförallt gillar med Fennells manus är att det ger sig på strukturer, inte "bara män" eller "kvinnor som inte hjälper varandra". Det är systemet som får den skarpaste kritiken, men sker mer subtilt bakom de mer uppenbara bovarna. Om det sen mynnar ut i våld gentemot gärningspersoner visar Fennell att detta är ett symptom snarare än en orsak. Det gör att Promising Young Woman blir, trots sina ibland något märkliga stilistiska drag, en film som känns väldigt verklighetstrogen. I och med den kolsvarta humorn som dessutom är insprängd här och där kan jag inte nog applådera manusarbetet!

 

Givetvis måste jag också nämna Carey Mulligan i huvudrollen som Cassandra (passande namn). Mulligan är alltid sevärd, men här gör hon i mitt tycke sin bästa roll i karriären hitintills. Hon ligger hela tiden på "gränsen" med sin roll, precis som hon ska. Vi får tidigt reda på att Cassandra kanske inte riktigt har alla hemma, och sättet som Mulligan skiftar mellan olika sinneslägen är utsökt. Det går från väldigt subtilt till nästan, nästan överspel, men sammantaget är det en roll som borde ge henne minst en Oscarsnominering.

 

Som ni märker är jag helt såld på Promising Young Woman. Fennell blir ett namn att hålla ögonen på även i regi- och manuskategorierna hädanefter. En käftsmäll på allra bästa sätt.

 

Betyg: 5 angels of the morning av 5 möjliga

 

Av Ulf - Måndag 22 feb 19:16

 


Hatet är starkt den här veckan då en nostalgisk gammal höjdarkomedi avhandlas. Ibland bör man låta nostalgin vila. Linda hyser sådan avsmak att hon inte ens kan hata filmen, men piggnar till lite när hepatitens smittovägar diskuteras. Ulf är lite gladare i och med Patrick Stewart är med, men inte ens captain, my captain kan rädda detta. En lika ovanlig företeelse som en ärlig politiker inträffar också då alla är ense om betyget. Det börjar bli dags att kontrollera temperaturen i helvetet.

 

 

Av Ulf - Lördag 20 feb 21:04

 


Regi: George C. Wolfe

Manus: Ruben Santiago-Hudson (baserat på August Wilsons pjäs)

Medverkande: Viola Davis, Chadwick Boseman, Colman Domingo mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10514222/

 

Chicago, 1927. Under en stekhet sommardag uppstår konflikter mellan bluesdrottningen Ma Rainey och hennes band under en inspelningssession. Främst är det spänt mellan Rainey och den relativt färske trumpetspelaren Levee som har sina egna idéer om gruppens inspelning. Levee får dock snart lära sig något de andra i bandet vetat sedan länge - man tar sig inte ton mot Ma Rainey...

 

Ma Rainey tillhör de största bluesartisterna genom tiderna och för någon som uppskattar just blues såg jag fram emot den här filmen. Raineys larger-than-life-persona och skandalomsusade leverne är perfekta ingredienser att göra film av. Sen fick jag reda på att filmen baseras på en pjäs av August Wilson.

 

Wilsons pjäser gör sig bra på scen, det kan jag inte säga något om, men det verkar som att alla som filmatiserar hans material är så jäkla rädda för att gå in och göra en ordentlig adaption. Ma Rainey's Black Bottom är inte riktigt lika dåligt adapterad som förra stora Wilson-filmen, Fences (2016), men den är fortfarande full av scener som tar mig helt ur illusionen av att titta på film och istället får mig att känna att jag tittar på en filmad scen istället. Jag älskar film, jag älskar teater, jag avskyr teaterfilm. Det är två snar- men samtidigt väldigt olika konstarter som tyvärr oftast gifter sig väldigt dåligt när det kommer till framförallt drama.

 

Berättelsen i sig är det inget fel på som sådan, annat än att fokus ligger lite för mycket på Levee och lite för lite på Ma Rainey. Det är dock skådespelet som ändå gör den här filmen sevärd. Viola Davis tornar upp som en jätte, både bokstavligen och bildligt, och hennes prestation som Ma Rainey är enastående. Hennes samspel med den alltför tidigt bortgågne Chadwick Boseman (Levee), här i sin sista roll, är filmens stora höjdpunkt. Även det rent tekniska är snyggt med ett 1920-tals-Chicago som tycks stå still i hettan och även om filmen till stor del utspelar sig i två rum är de få utomhusscenerna något som förhöjer.

 

Ma Rainey's Black Bottom hade behövt lite jobb på flera områden, men tack vare Davis och Boseman är den fortfarande väldigt sevärd. Den hade kunnat bli en musikbiografisk klassiker, men nu blir den mest okej.

 

Betyg: 3- nödvändiga manusrevideringar av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 16 feb 19:49

 


Regi: Jan Komasa

Manus: Mateusz Pacewicz

Medverkande: Bartosz Bielenia, Aleksandra Konieczna, Eliza Rycembel mfl.

Produktionsbolag: Aurum Film/WFS Walter Film Studio/Canal+ Polska mfl.

År: 2019

Längd: 115 min

Land: Polen/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8649186/

 

Daniel har avtjänat ett straff på ungdomsvårdsanstalt och skulle helst av allt skriva in sig vid seminariet för att bli präst. Anstaltens präst säger att de aldrig kommer ta emot någon som Daniel, men att han har skaffat ett jobb till honom på ett sågverk ute på den polska landsbygden. Det dröjer dock inte länge förrän Daniel, på mer eller mindre genomtänkta vis, skapat sig en ny tillvaro som byns vikarierande präst. Allt är dock inte som det verkar under ytan i det lilla samhället och Daniel måste navigera både sin egen hemlighet och de konflikter som finns i bygden.

 

Jag har vid ett eller annat tillfälle nämnt att de flesta polska filmer som får internationell spridning antingen handlar om kyrkan eller tyskarnas ockupation under kriget. Corpus Christi gör ingenting för att slå hål på den uppfattningen. Vad den däremot gör som ingen annan av de ovannämnda filmerna gör är att vara alltigenom mänsklig.

 

Ofta blir det så predikande om antingen hur god eller hur ond kyrkan är. Det finns inget mellanting och det mänskliga går förlorat i kritiken eller hyllandet av en institution. Corpus Christi varken hyllar eller kritiserar utan utforskar. Vad säger dogman och vad säger verkligheten om hur en övertygad kristen bör agera? Är det rätt eller fel det som Daniel gör när han faktiskt visar sig vara väldigt bra på det och hjälper människor?

 

Corpus Christi innehåller djuplodande moraliska frågor, men blir för den delen inte överdrivet tung. Här finns svart humor och karaktärsutveckling, kärlek och spänning. Att den dessutom baseras på sanna händelser gör att den får ytterligare en dimension. Så är ofta inte fallet, men i Corpus Christis fall förhöjs filmen av att jag verkligen kan se hur händelserna kan ha utspelat sig på riktigt.

 

Det händer kanske en gång vart femte år eller så att jag hittar en film där jag inte har något alls att anmärka på. Bartosz Bielenia gör en fantastisk prestation i rollen som Daniel och allt ifrån foto till soundtrack är av yppersta klass. Det är dock i manus- och regidelarna som Corpus Christi skiner som mest. Precis som jag skrev om The White Tiger (2021) förra veckan så är manuset så pass mångbottnat att man kan se filmen på så många olika sätt. Du behöver egentligen inte alls tänka på att den handlar om kyrka och botgöring, lika lite som du behöver tänka att den handlar om andra chanser och att hitta sin plats i livet. Manuset omfattar så mycket och är ändå enkelt att följa med i i ett perfekt avvägt tempo.

 

Corpus Christi knockade mig fullständigt. Det är en av de bästa filmer jag sett på år och ett måste om du har något som helst intresse av filmkonst än annat än som "bara" underhållning och eskapism.

 

Betyg: 5 polska bikter av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 15 feb 18:09

 


I vårt längsta avsnitt hitintills har vi återigen celebert besök. Nej, det är inte av "the girl with the power" (tack gode gud för det) utan "the man with the voice" - Johan Egerkrans, författare, illustratör och poddare från Mytologier. Frågan är om Ulfs hat mot Jennifer Connelly riktigt, riktigt går fram? Linda har en field day när hon får diskutera design och illustrationer med en kollega... men David Bowies pung är den alltigenom skinande stjärnan som ingen kan värja sig mot.

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se