Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Lördag 13 feb 18:46

 


Regi: Lluís Quílez

Manus: Lluís Quílez & Fernando Navarro

Medverkande: Javier Gutiérrez, Karra Elejalde, Luis Callejo mfl.

Produktionsbolag: Morena Films/Amorós Producciones/Netflix mfl.

År: 2021

Längd: 106 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9845564/

 

 

Martín flyttas till ett nytt polisdistrikit och redan första natten på jobbet får han i uppdrag att tillsammans med en kollega transportera en brokig skara fångar genom de spanska bergen. Någon vill dock absolut inte att fångarna ska komma fram och när deras lilla konvoj blir attackerad av en mystisk man måste Martín kämpa för sin överlevnad.

 

Okej, okej, det här är typ Con Air (1997) på en buss och med mindre budget, men jag hade rätt kul med Bajocero. Den stora anledningen är Javier Gutiérrez i huvudrollen. Jag har sett Gutiérrez i minst ett dussin filmer tidigare och han är aldrig sämre än bra. Trots att inte vara en typisk leading man har han något som bara klickar i vilken roll han än tar, så även här. Resten av skådespelargänget är väl tämligen okej, men inget att skriva hem om. Det här är Gutiérrez film rakt av.

 

Där Bajocero tappar mig något är bristen på tajt manus. Vi har sett liknande filmer många, många gånger förr, och Lluís Quílez & Fernando Navarro kämpar för att ge sitt manus en egen identitet. Titeln i sig, Bajocero, syftar till att det är svinkallt i de spanska bergen och att detta är ett stort hinder för karaktärerna. Tyvärr verkar inte någon av de inblandade ha någon riktig erfarenhet av kyla. Det är fullt möjligt att simma i isvatten och sen vara pigg och kry på att slåss. Man kan ju alltid slå sig varm eller något. Dumheter.

 

Det är sådana saker som inte skulle spela någon roll i en kitschig actionrulle, men när Bajocero ämnar att vara lite mer realistisk sticker det ut på ett väldigt talande sätt. Det är dessutom bara ett exempel på där manusförfattarna inte riktigt verkar ha koll på hur saker och ting faktiskt funkar. Hotet från kylan (det ligger för fan i titeln självt!) uteblir också, vilket inte riktigt känns som meningen. Filmen är dock ändå värd att stanna kvar med för upplösningen. Jag skulle sett att man spelade på denna mycket, mycket mer och långt innan. Då hade filmen defintivit fått mer nerv.

 

Bajocero är verkligen en mellanfilm och således blir det ett mellanbetyg. Har du inget bättre för dig, varför inte?

 

Betyg: 2+ spanska vintrar av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 10 feb 15:23

 


Regi: Ramin Bahrani

Manus: Ramin Bahrani (baserat på romanen av Aravind Adiga)

Medverkande: Adarsh Gourav, Rajkummar Rao, Priyanka Chopra mfl.

Produktionsbolag: Lava Media/ARRAY Filmworks/Netflix mfl.

År: 2021

Längd: 125 min

Land: Indien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6571548/

 

Den unge Balram drömmer om något större för sitt liv än att ta ett jobb på den lokala teserveringen med sin bror. Genom att lyckas bli chaufför till yngste sonen i familjen som äger det mesta i hans hemby tror han att han tagit det första steget mot en bättre tillvaro. Balram får dock snart lära sig att det gamla sociala arvet är starkt även i stadsmiljö och att han är på väg att råka riktigt illa ut.

 

Maken till missvisande poster får man leta efter. Den verkar vilja skildra någon slags söt liten rags-to-riches-historia i stil med Slumdog Millionaire (2008) med att "skapa sitt eget öde". Den stora skillnaden mellan Balrams resa och den som Jamal gör i nämnda film är att Balram är en mycket mer komplex karaktär... och jag älskar honom för det!

 

The White Tiger är en riktig tour de force för huvudrollsinnehavaren Adarsh Gourav som får spela ut allt ifrån lismande inställsamhet till explosioner av brutalt våld. Han har en förmåga att vara totalt närvarande i varje ögonblick som gör att jag inte kan slita mig ifrån hans rolltolkning. Filmen är fylld med fina rollprestationer, men det är framförallt Gouravs samspel med Rajkummar Rao som hans arbetsgivare Ashok som är filmens riktigt stora behållning. Även Priyanka Chopra (även producent) bör nämnas som Ashoks fru, Pinky.

 

Det som gör The White Tiger så väldigt lyckad är dock manuset. Sättet som Ramin Bahrani (även manus) skildrar kontrasten mellan den lilla bergsbyn där Balram växer upp och städerna han kommer till är djupt fascinerande. Samtidigt är samhällskritiken bitande, med allt ifrån kvarvarande kastsystem till extremt korrumperade politiker som får sig en jabb här och där. Samtidigt har filmen en svart humor som gör att den är enkel att ta till sig. Ja, den skildrar misär, död, våld och förtryck, men även det absurda i hela situationen. Där det känns som allra mest är när Balram märker att trots alla fina ord om hur duktig han är så kommer de rika slänga honom under bussen om de behöver det. Den uppenbarelsen är brutal.

 

The White Tiger är både en rags-to-riches-historia och en karaktärsstudie i hur det är att få sina illusioner krossade, bli förbannad och ta den för situationen bästa hämnden man kan... och viktigast av allt - inte upprepa samma misstag själv. Filmens avslutning är ett starkt och hotande långfinger till systemet. Det symboliserar också den bästa typen av filmer - de man kan se från olika perspektiv. Du kan se filmen som en rags-to-riches-historia och lämna socialkritiken vid sidan. The White Tiger är en film som tål att ses från olika perspektiv och är något ni bör se.

 

Betyg: 5 moderna klasskamper av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 8 feb 14:51


Finbesök i podden från Seriemördarpoddens Dan Hörning och David Oscarsson - vad jag skulle våga mig på att kalla några av Sveriges ledande experter på Ted Bundy efter deras tolv (!) avsnitt långa dokumentärserie om honom. Vi får ta del av Gustafs hat mot Zac Efron och frågan är om vi någonsin får en film där Bumblebee hjälper till att lösa mord? Fast är Linda överväldigad av alla mord? Hon är så... snäll? I alla fall tills Murder Train går igång.

 

   

Av Ulf - Onsdag 3 feb 14:30

 


Regi: Simon Stone

Manus: Moira Buffini (baserat på John Prestons roman)

Medverkande: Carey Mulligan, Ralph Fiennes, Archie Barnes mfl.

Produktionsbolag: Magnolia Mae Films/Clerkenwell Films

År: 2021

Längd: 112 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3661210/

 

Änkan Edith Pretty anställer grävaren och amatörarkeologen Basil Brown för att gräva ut ett antal högar på hennes ägor i Sutton Hoo, England. Med andra världskriget i antågande försöker landets arkeologer slutföra allt arbete de kan innan de måste dra ut till landets försvar. Vad Brown hittar i en av högarna blir dock ett av de mest betydelsefulla fynden i Englands historia och får stor uppmärksamhet. Samtidigt kämpar Edith mot sin sviktande hälsa och ensamhet efter makens död.

 

Fynden i Sutton Hoo utgör några av de mest spektakulära i England och fyllde i en mängd viktiga luckor i landets historia samtidigt som de givetvis väckte ännu fler frågor. Att de gjordes mot en backdrop av andra världskrigets början ökade egentligen bara det dramatiska i berättelsen. Simon Stones film efter Moira Buffinis manus fångar bitvis det fantastiska skeendet, men kommer då och då av sig med onödiga och distraherande interpersonella utsvävningar.

 

The Dig är helt klart en mycket välspelad film, men jag hade inte förväntat mig mindre av Ralph Fiennes och Carey Mulligan. De är alltid åtminstone sevärda och aldrig sämre än "bra". Både Fiennes och Mulligan har känslomässigt komplexa roller i den här filmen och de klarar av sina tolkningar med bravur. Kanske hade jag uppskattat det ännu lite mer om man hade försökt behålla deras riktiga åldrar i filmen (där Mrs. Pretty var betydligt äldre än Mr. Brown), men det är inget som stör nämnvärt. Även Archie Barnes förtjänar att omnämnas i rollen som Ediths son Robert. Jag upphör aldrig att förvånas över Storbritanniens och USAs förmåga att få fram duktiga barnskådespelare!

 

Den brittiska landsbygden är också sagolikt vackert skildrad med ett foto som verkligen tar tillvara på naturligt ljus. Sen är det tyvärr det där med de förhållanden karaktärer emellan som inte funkar särskilt bra. Allra tydligast är detta i det beskrivna äktenskapet mellan Peggy (Lily James) och Stuart Piggott (Ben Chaplin) där vi från första scen inser att Stuart är gay och har ingått i ett skenäktenskap. Berättelsen makarna Piggott emellan är inte dålig som så, men den tillför endast en ytterst liten del med att driva hem filmens underliggande tes - vi är vad vi lämnar efter oss i såväl tanke som materiella ting. Hela bihandlingen känns relativt malplacerad.

 

Jag är djupt fascinerad av arkeologi och har varit så sedan jag såg en SVT-special om Birka som sjuåring. Därför är arkeologiscenerna ren jämrans porr för min del. Jag är inte helt bekant med 30-talets olika metoder, men kan ändå avgöra att man faktiskt har bemödat sig med att få det att åtminstone se korrekt ut. Berättelsen om Sutton Hoo-fynden och vänskapen mellan Brown och Pretty hade kunnat berättas bättre, men jag är glad över att någon parvel någonstans kanske får samma aha-upplevelse som jag fick av Birka-specialen av den här filmen. Gott så.

 

Betyg: 3+ gravhögar av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 1 feb 18:28

 

Holy curved bullets, Batman! Det pangar friskt i veckans film där vi får följa en mans resa mot ett hat gentemot tyg. Det fanns någon om lönnmördare och Morgan Freeman där också någonstans. Gustafs hat mot allt ifrån Angelina Jolies skådespelartalanger till Skywalker-sagans avslutning ligger som en arg, våt filt över mikrofonen. Matti ifrågasätter det kloka i att springa rakt fram i en korridor medan folk skjuter på dig, även om ditt hjärta slår 400 slag i minuten. Linda har dock en hälsosam respekt för "the human condition". Det märks i hennes nya ledmotiv, Murder Train.

Av Ulf - Fredag 29 jan 10:20

 

Yes, quiz time now! Vi avslutar LindaLindas quizvälde med del 3 i ordningen. För att liva upp stämningen funderar Linda på vilka träd vi i podden skulle vara om vi vore av arborisk läggning och alla planerar att döda boken Ulf och/eller hans trädfamilj. Om detta är psykologisk eller förvirrande krigföring diskuterar di lärde än idag! Ed Gein och krispiga bröstvårtor får också vara med på ett hörn. What?! Yes, Captain Crunch gone dark.

 

 


Av Ulf - Onsdag 27 jan 10:15

 


Regi: Steven Kostanski

Manus: Steven Kostanski

Medverkande: Matthew Ninaber, Nita-Josee Hanna, Owen Myre mfl.

Produktionsbolag: Dystopia Films/Raven Banner Entertainment

År: 2020

Längd: 95 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, med största sannolikhet 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11252440/

 

Som straff för att ännu en gång ha förlorat i crazy ball mot sin syster Mimi tvingas Luke gräva en grop i trädgården. De båda hittar vad som ser ut som en stor ädelsten men också en "grav" av något slag. På natten vaknar en sedan länge förseglad ondska ute i familjens trädgård. En förgörare av världar, en krigsherre med galaxer som leksaker och... kontrollerad av en ädelsten som nu råkar tillhöra en liten flicka.

 

Det som grämde mig kanske mest med förra årets Fantastisk Filmfestival var att jag inte kunde komma iväg och se den här filmen. Det här lät nämligen precis som något jag skulle älska och ja, jag hade inte direkt fel! Steven Kostanski är en av de främsta kultfilmsregissörerna verksam idag. Han har alltid en fingertoppskänsla som gör att hans filmer befinner sig på rätt sida linjen från vad som verkar genuint kontra påklistrad konstighet för konstighetens skull. Hans Manborg (2011) tillhör fortfarande bland det roligaste jag sett på nämnda festival så mina förväntningar var ganska högt uppskruvade på Psycho Goreman. Tack och lov leverade filmen med råge!

 

Premissen är så knäpp att det bara kan bli guld. Det är som om Troma, GWAR och Power Rangers hade fått ett love child och satt det i amerikansk förortsmiljö. Att prata om skådespel och manus här är ganska meningslöst. Det är absurditet i kubik med allt ifrån en stackars kille som blir förvandlad till en stor hjärna (med tentakler!) till intergalaktisk krigsföring och... familjedrama? Som ni märker är Psycho Goreman en enda stor soppa, men Kostanski håller tillräckligt hårt i tyglarna för att det inte ska flumma ut utan struktur. Det kräver sin regissör till att göra det med den här typen av film. Om jag ändå skulle nämna en MVP bland skådespelarna blir det Nita-Josee Hanna i rollen som Mimi. Hon är alla hemska syskon du någonsin sett på film ihopbakat till en karaktär.

 

Effekterna är först och främst praktiska med en betydande likhet med nämnda inspirationskällor. Det är en total splatterfest där make-up, modeller och stop motion är on point. Jag kan lova er att ni inte sett något liknande de senaste åren. För splatterfans och diggare av franchises där folk har på sig överdimensionerade dräkter i gummi är Psycho Goreman en film som inte får missas. Den missar precis toppbetyg på grund av att den gärna kunde varit lite längre! Den håller sig inom den vanliga "inofficella" tidsgränsen för skräck- och splatterfilm (mellan 90 och 100 minuter), men jag skulle gärna sett en kvart till.

 

Betyg: 4+ tentakelhjärnor av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 25 jan 20:10

Russ Meyer hade en fascination för storbystade kvinnor som sparkade röv. Det har merparten av Film till fikat-gänget också, förutom Matti som förbehåller sig lite skeptisk. Linda slår ett slag för andravågsfeminismen i USA och allt ifrån White Zombie till John Waters namedroppas. Troligen vårt mest politiskt inkorrekta avsnitt hitintills! Jaaaa! Och Tura Satana muckar man inte med!

 

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se