Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Torsdag 18 april 11:39

 


Regi: Stephen Susco

Manus: Stephen Susco

Medverkande: Colin Woodell, Stephanie Nogueras, Betty Gabriel mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Blumhouse Productions/Bazelev Production

År: 2018

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt476191/

 

Matias förbereder sig för en spelkväll via Skype tillsammans med fem av sina vänner. Vad han inte vet är att hans "nya" laptop har tillhört en mycket farlig man som kommer göra allt för att få tillbaka den... och att laptopen är nedlusad av olika elakartade program.

 

Unfriended (2014) hade ett fantastiskt koncept med sin historia som utspelade sig via en och samma datorskärm, men lyckades aldrig bygga något riktigt intressant utav det. Jag tänkte ge konceptet en andra chans med uppföljaren och kan med glädje säga att det här är mycket bättre.

 

Konceptet är fortfarande där och gott så. Det var det som sålde in förra filmen. Datorprogram och teknologi som faktiskt används i verkligheten används även här och det finns inte några dumma omskrivningar som en sökmotor man aldrig hört talas om eller dylikt. Även manuset är bättre den här gången och filmen undviker de fallgropar som originalet hela tiden föll i. Det är förvisso sant att manuset inte alltid går ihop, men Unfriended: Dark Web lyckas dölja detta genom att hålla ett sjukt högt tempo i sin berättarstil från minut ett. Det här är nämligen en film som utspelar sig i realtid, vilket är grymt häftigt bara det.

 

Skådespelarmässigt är det väl inte så mycket att skriva hem om och det hade jag inte förväntat mig heller. Det är tekniken som spelar huvudrollen i den här filmen. Det mesta andra fungerar dock över förväntan och filmen innehåller vissa ögonblick som är sjukt jäkla äckliga. De är inte äckliga för att de är fyllda med blod och gore utan för de textmässiga beskrivningarna som Matias får skickade till sig. Det är skickligt att i ett visuellt medium som film kunna använda sig av det skrivna ordet för den här typen av effekt.

 

Jag förväntade mig inte alls att en sentida uppföljare till en rätt sunkig film skulle ha särskilt mycket att erbjuda. Unfriended: Dark Web är dock spännande och kul. Jag rekommenderar att du sätter hjärnan i friläge och accepterar de motsägelser och logiska luckor som manuset bjuder på och bara hänger med på resan. Perfekt slötittarfilm som lyckas engagera.

 

Betyg: 4- ovänner av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 14 april 23:21

 


Regi: Adam Robitel

Manus: Bragi F. Schut  & Maria Melnik

Medverkande: Taylor Russell, Logan Miller, Jay Ellis mfl.

Produktionsbolag: Original Film

År: 2019

Längd: 99 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5886046/

 

Sex till synes slumpmässigt utvalda personer får varsin inbjudan till ett exklusivt escape room. Det går dock snart upp för dem att de inte kan avbryta leken när de vill och att rummen innehåller allsköns saker som kan ha ihjäl dem. Men är de verkligen slumpmässigt utvalda?

 

Jag drog igång Escape Room på vinst och förlust eftersom jag å ena sidan gillar den här typen av "instängd-i-ett-mördarhus-filmer", men å andra sidan förutsatte att det här var en blandning av andra och bättre filmer. Överraskande nog hade jag rätt i båda mina antaganden.

 

Ironiskt nog är Escape Room producerat av ett bolag med namnet Original Film. Det finns verkligen ingenting som är originellt med den här filmen. Den är lika delar Cube (1997) som Saw (2004), men är inte lika bra som någon av dem. Vad den däremot gör är att ta kända beståndsdelar och skapa en väldigt tajt berättelse. Den är inte särdeles välspelad (med Deborah Ann Woll som enda någorlunda namnkunniga skådespelerska) eller smart, men på något vis lyckas Adam Robitel ta ett habilt manus och göra en film med riktig nerv i sig.

 

Det finns ärligt talat inte mer att säga om Escape Room än så. Det är ren och skär underhållning utan större tuggmotstånd, men i händerna på en mycket kompetent regissör. Gott så. Som brukligt när det gäller lågbudgetskräck lämnar den dörren öppen för en uppföljare. Om det blir en sådan? Tja, när en film spelar in tolv gånger sin egen budget (and counting) är det inte konstigt att uppföljaren kommer redan nästa år. Jag är redo för mer.

 

Betyg: 3+ flykter från kontorsbyggnaden av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 9 april 20:30

 


Regi: Per-Olav Sørensen & Lisa Farzaneh

Manus: Camilla Ahlgren (head writer, baserat på Malin Persson Giolitos roman)

Medverkande: Hanna Ardéhn, Felix Sandman, Ella Rappich mfl.

Produktionsbolag: FLX

År: 2019

Längd: 270 min (6 x 45 min)

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8686106/

 

Djursholms allmänna gymnasium blir bara några dagar innan studenten skådeplats för en skolskjutning. Den enda överlevande i klassrummet där skjutningen inträffade, Maja, blir arresterad och på sannolika skäl misstänkt för en rad olika brott. Men är det verkligen så enkelt? I tillbakablickar får vi följa Majas sista år på gymnasiet och framförallt hennes stormiga romans med jämnårige Sebastian - en av de döda i dådet.

 

I nio fall av tio klarar jag inte av att se svenska thrillers. Det är av två anledningar; de brukar vara uselt spelade och dessutom skämskuddemässigt dåligt skrivna. Störst av allt tillhör tack och lov de lätträknade undantagen. Som Sveriges första Netflix-serie har den fått goda recensioner både här hemma och i utlandet. Jag skulle säga att det är mycket tack vare Camilla Ahlgren och Malin Persson Giolitos adaption av den senares roman.

 

Störst av allt tar förvisso sitt avstamp i en miljö jag känner till mycket lite om - Stockholms överklass - men tematiken är allmängiltig... om än med mycket mer pengar för huvudkaraktärerna att röra sig med. Sebastian (Felix Sandman) är son till den stenrike affärsmagnaten Claes Fagerman och får verkligen allt han pekar på, förutom vad han verkligen behöver i form av uppmärksamhet och kärlek från sin far. Maja, inte från en särskilt fattig familj hon heller, dras med i vad som främst kan liknas vid någon svensk mini-variant av Beverly Hills-liv. Det hade så enkelt kunnat bli en ytlig serie om "stackars rika människor", men Ahlgren och Persson Giolito styr skickligt förbi de flesta fallgroparna med trovärdiga karaktärsporträtt om än inte alltid situationer.

 

Skådespelet är däremot lite svajigt här och där. Hanna Ardhén är jättebra i huvudrollen och förtjänar alla hyllningsord hon kan få. Felix Sandman kan dock inte riktigt bära upp rollen som Sebastian. Jag har inte läst boken, men jag antar att Sebastian ska vara en bad boy. För mig framstår han mest som gnällig fram tills vi får reda på hur det egentligen ligger till. Då är det också tyvärr för sent för mig när det gäller hans karaktär. Den bäste manlige skådespelaren är istället veteranen Reuben Sallmander som spelar Sebastians pappa Claes med en sådan vidrighet och självgodhet att man mest av allt vill strypa honom. Good show!

 

Störst av allt är bitvis ojämn men aldrig tråkig. Den håller ett högt tempo och framförallt är rättegångsscenerna i seriens andra halva väldigt bra. Ahlgren och Persson Giolito har verkligen lyckats fånga den ständigt återkommande dynamiken mellan tjejen som egentligen bara vill hjälpa och killen som hon försöker förändra. Som vi som kommit ur tonåren vet fungerar det aldrig, men det är hjärtskärande att se Maja försöka allt hon kan när hon egentligen borde sprungit åt andra hållet. Det är dock lätt att säga som vuxen med perspektiv. Störst av allt fångar tonåren som jag ser dem utspela sig varje dag i skolan jag jobbar på. Det är imponerande.

 

Betyg: 4 svenska produktioner utan putslustigheter för en gångs skull av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 7 april 11:09

 


Regi: M. Night Shyamalan

Manus: M. Night Shyamalan

Medverkande: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Blinding Edge Pictures/Blumhouse Productions mfl.

År: 2019

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6823368/

 

David Dunn är på jakt efter den mystiske seriemördare som härjar i staden. När han till sist hittar honom blir dock både David och mördaren, Kevin, gripna och satta på en rättspsykiatrisk klinik. Dr. Ellie Staple inleder en behandling av David och Kevin för att komma till bukt med att de uppenbarligen tror att de har superkrafter. Kliniken är dock också hem för en viss Elijah Price, även känd som "Glass", och han har helt andra planer för de intagna och den gode doktorn...

 

Jag avskydde verkligen M. Night Shyamalans Split (2016) som tog en intressant premiss om multipla personligheter och totaldemolerade den till en löjlig sörja. Den enda anledningen att se Split var James McAvoys tour de force som en hel radda olika karaktärer som han kunde byta mellan utan att blinka. Glass är om än ännu mer McAvoys film och han spelar skjortan av både Willis och Jackson i varje scen.

 

Split var "andra delen" av Shyamalans försök att skapa sitt eget cinematiska universum, med en slutscen där Kevin möter Bruce Willis karaktär David från Unbreakable (2000). Det var en sjukt cool idé som kom från ingenstans alls och därför såg jag också ändå fram emot Glass. Kanske skulle Shyamalan nå sin tidigare storhet från just Unbreakable med den här filmen? Ja... det hände ju nu inte.

 

Uppbyggnaden i Glass är smått briljant och ger en väldigt verklighetstrogen bild av hur "verkliga" superhjältar troligen hade arbetat. Tyvärr tar filmen sen en rejäl djupdykning i och med att handlingen förläggs till kliniken. Det verkar som Shyamalan skrev in sig i ett hörn med den utvecklingen och framförallt är Dr. Ellie Staple (Sarah Paulson) en skrattretande dåligt skriven karaktär som bedriver den värsta av poppsykologi jag sett på ett bra tag. När filmen till sist hämtar sig är det för lite, för sent. Glass var liksom Split en intressant idé som helt enkelt inte roddes i land. Trist.

 

Betyg: 2 och klipp ner den en halvtimme, tack av 5 möjliga

Us

Av Ulf - Lördag 6 april 17:43

 


Regi: Jordan Peele

Manus: Jordan Peele

Medverkande: Lupita Nyong'o , Winston Duke , Elisabeth Moss mfl.

Produktionsbolag: Monkeypaw Productions/Universal Pictures/Dentsu mfl.

År: 2019

Längd: 116 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6857112/

 

1986: Adelaide Wilson är på ett nöjesfält med sina föräldrar när hon irrar bort sig i en spegelsal. Vad som än händer där lämnar henne traumatiserad nog för att hon aldrig ska prata om vad som hänt. Många år senare återvänder Adelaide till orten och hennes mammas sommarstuga. Allt verkar till en början normalt, men snart får familjen hembesök... av sig själva.

 

Jordan Peele gick från internetsensation till superstjärna inom genrefilm med Get Out (2017) - en mycket obehaglig allegori över hur svarta än idag behandlas sämre än vita i USA. Filmen blev, om du har sovit under en sten, en megasuccé och gav Peele en Oscar för bästa manus. Det är också den enda skräckfilm som vunnit det priset - någonsin. Peele är alltså en väldigt big deal just nu. Därför var också förväntningarna på Us väldigt höga. Peele landar tyvärr i samma fälla som så många framgångsrika regissörer och manusförfattare gör när de fått plötslig framgång - maratonloppet till film.

 

Us börjar väldigt bra med en suggestiv uppbyggnad i tillbakablicken till 1986 och väldigt välskrivna karaktärer i första delen satt i nutid. Skådespelarna gör samtliga sitt jobb, men det är absolut Winston Duke i rollen som familjefadern Gabe som stjäl showen. Han är den typiske pinsamme pappan, men samtidigt så fantastiskt rolig i all sin nördighet att dessa scener tillhör filmens höjdpunkter. Lupita Nyong'o är även hon mycket bra, men hon har inte getts lika mycket att jobba med som Duke.

 

Vid halvtidspunkten händer dock något med Us. Mysteriet vill aldrig riktigt ta fart och filmen börjar stampa på samma ställe. Peele verkar inte riktigt kunna bestämma sig om han vill hålla historien lokalt eller globalt heller vilket ger ett splittrat intryck. Själva förklaringen till dubbelgångarna kommer till sist som något av det dummaste jag hört på länge och sänker filmens betyg för min del. Istället för långa expositionsdialoger som förtar den mystik som trots allt finns hade man med fördel kunnat klippa bort minst 20 minuter av filmens speltid. Strukturen och tempot hade blivit tydligare och Us hade också blivit en mycket bättre film överlag. 

 

Jag kanske är lite hård mot Us. Den har trots allt en hel del bra saker också, men det blir omöjligt att inte jämföra den med Get Out. Till nästa gång önskar jag att Peele får en producent han kan bråka med om klippning och tempo. Då kommer han nog på rätt köl igen.

 

Betyg: 3- coola slutsekvenser dock av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 3 april 19:15


 



Regi: Robert D. Krzykowski

Manus: Robert D. Krzykowski

Skådespelare: Sam Elliott, Aidan Turner, Caitlin FitzGerald mfl.

Produktionsbolag: Epic Pictures Releasing/Epic Pictures/Title Media

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7042862/

 

Armélegendaren Calvin Barr börjar bli till åren kommen. Efter att ha levt igenom andra världskriget återvänder han hem till sitt föräldrahem där han fortfarande bor när ödet än en gång knackar på dörren. Två regeringsagenter, en amerikansk och en kanadensisk, försöker övertyga Calvin att ta ett jobb som mycket möjligt kan rädda världen. Han måste döda vad som i folkmun kallats för Bigfoot. Det borde väl inte vara några problem för mannen som dödade Hitler, eller? Att Hitler dog i en bunker 1945? Nah, fake news.

 

Sam "mustaschen" Elliott börjar återigen hamna i allmänheterns blickfång efter ett tags stiltje. I år blev han Oscarsnominerad för sin roll i A Star Is Born (2018), troligen mest för att Akademin hellre hade försvarat Harvey Weinstein än att nominera en film med titeln The Man Who Killed Hitler And Then The Bigfoot. Det är en fantastisk jäkla titel det där! Jag visste inte riktigt vad jag gav mig in på i och med att jag har svårt att se Sam Elliott i en dumkomedi som titeln antyder. Vad jag än hade trott visade sig bli ställt på ända av den här militärskrönan/monsterfilmen/finstämda dramarullen. Vad såg jag precis?!

 

Filmen hoppar kronologiskt och visar Calvins liv från det att han går med i det militära fram tills idag. Det som hela tiden drar honom hemåt är kärleken till skolfröknen Maxine som han förälskat sig i. Aidan Turner (Calvin Barr som ung) och Caitlin FitzGerald (Maxine) har riktigt bra kemi och jag blev inte förvånad när jag läste att de blivit ett par utanför filmen.

 

Delen som utspelar sig under andra världskriget är fascinerande och den märkligt nog mest komiska av filmens beståndsdelar. Hur Calvin kunde döda Hitler och stanna utanför historieböckerna låter jag vara osagt. Det är en lika logisk förklaring som den är briljant.

 

Filmens avslutande del, kampen mot Bigfoot, faller in lite med samma tema som The Deer Hunter (1978) av alla saker - en man som kommit hem från kriget vill inte döda igen, oavsett det är djur, människa eller något mittemellan, och slits mellan respekt för sitt byte, sina krigstrauman och livsleda. Och det funkar! Det här borde inte funka överhuvudtaget. Det är tre filmer i en och fokuset borde vara helt förlorat. Till syvende och sist är det dock karaktären Calvin Barr som står i centrum och inte de historiska händelser han rumlat in i. Jag lovar dig att du aldrig sett något liknande.

 

Betyg: 4 episka mustascher av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 31 mars 15:21

 


Regi: Dan Gilroy

Manus: Dan Gilroy

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Zawe Ashton mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2018

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7043012/

 

Konstkritikern Morf Vandewalt dras tillsammans med sin flickvän Josephina in i en farlig övernaturlig historia när Josephina kommer över en hel samling från en tidigare okänd konstnär. På något märkligt sätt verkar folk som profiterar på samlingen "försvinna" eller dö under mystiska omständigheter. Mort blir mer och mer besatt av konstnären som tycks ha haft ett mycket mörkt förflutet...

 

Dan Gilroy knockade mig fullständigt med sin regidebut i Nightcrawler (2014) och återförenas här med Jake Gyllenhaal och Rene Russo. Premissen med en lite smartare skräck- och thrillerfilm satt i konstvärlden är inte på något sätt dum, men efter att ha sett klart Velvet Buzzsaw undrar jag lite vad som hände? Gav Gilroy upp på manuset efter första halvan av filmen? Lät han någon annan regissera? Vad som än hände inträffar ett markant stilbrott runt halvtidsstrecket. Från att ha varit en tämligen lågmäld, välspelad och krypande obehaglig film förvandlas Velvet Buzzsaw till en ganska själlös slasherrulle utan att ha slashergenrens charm. Dessutom går Jake Gyllenhaal, lysande när han får rätt regi, från ännu en stark insats till ett överspel så grovt att jag började undra om han kanaliserade sin inre Nicolas Cage.

 

Gilory får till sist styr på sin skapelse igen mot slutscenerna, men den ger ett väldigt splittrat intryck. Framförallt har den fleratalet bihandlingar som inte leder någonstans och som inte får någon upplösning. De tycks helt enkelt glömmas bort. Filmen hade med lätthet kunnat klippas ner till 90 minuter och blivit ännu en modern klassiker av Gilroy, men det är uppenbart att han behöver någon som går in och styr och ställer lite. Det var i viss mån samma sak med hans förra film, Roman J. Israel, Esq. (2017), men det är än mer påtagligt här.

 

Som ni märker är jag lika splittrad över Velvet Buzzsaw som filmen är. En stark början, en onödigt långsam andraakt och några lysande scener mot slutet gör att det sammantaget ändå är en sevärd film. Gilroy fortsätter tyvärr dock sin kräftgång från sitt mästerverk 2014.

 

Betyg: 3 aldrig åldande Rene Russos av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 25 mars 09:18

 


Regi: Jeff Tremaine

Manus: Amanda Adelson & Rich Wilkes (baserat på Neil Strauss bok)

Skådespelare: Colson Baker, Douglas Booth, Daniel Webber mfl.

Produktionsbolag: 10th Street Entertainment/LBI Entertainment/Netflix

År: 2019

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0800325/

 

De kanske inte var det hårdaste bandet rent musikaliskt från 1980-talets metalscen, men Mötley Crüe gjorde sig ett namn för att vara det hårdast festande bandet. Baserat på deras biografi skriven i samarbete med Neil Strauss visar The Dirt upp Crües liv av excesser som ledde dem till första platsen på albumlistan och väldigt nära hade ihjäl dem.

 

Även om min tonårsperiod bestod mycket av metal och annan gitarrbaserad musik föll jag aldrig för Mötley Crüe. De framstod alltid som lite för mjuka i sin musik för att spela med de riktigt stora grabbarna i genren, men jag visste redan att deras hårda leverne var legendariskt. The Dirt trycker plattan i mattan och släpper inte upp gasen förrän eftertexterna. Hur står sig då Jeff Tremaines rockbiografi i en genre som alltid varit lite sisådär på film? Faktiskt riktigt bra!

 

Föga förvånande är The Dirt på sina ställen riktigt jäkla grisig. Det har inte gått att censurera den här historien utan att effektivt kastrera den. De ökända händelserna runt bandet och Ozzy Osbourne, bilkraschen där Hanoi Rocks Razzle omkommer och Nikki Sixxs heroinmissbruk skildras alla med all önskbar tydlighet. Det är framförallt det som är The Dirts styrka - den drar sig verkligen inte för något.

 

Castingen och återskapandet av Crües scenshower är en annan aspekt som är djupt imponerande. Skådespelarna som spelar bandet är inte bara porträttlika utan även musikaliska nog att jag själv som musiker aldrig tvivlar på att de vet vad de sysslar med. Bäst av alla är kanske Colson Baker, mer känd under sitt scennamn Machine Gun Kelly, i rollen som bandets trummis Tommy Lee. Castingregissören har till och med lyckats hitta en Heather Locklear-lookalike till en liten biroll. Det är imponerande!

 

Jeff Tremaine, mest känd som regissör av och medlem i Jackass-gänget av alla saker, gör sin kanske första seriösa film med The Dirt. Hans fjärde väggen-brytande är oftast lyckat och han driver en skröna angående vad som egentligen händer eller inte som är väldigt intressant. Jag hoppas att han gör mer av den här typen av produktioner och har lämnat Knoxville och grabbarna bakom sig. 

 

The Dirt är inte en perfekt film på något sätt, men det är en ytterst välgjord rockbiografi som visar en kärlek för både bandet och genren. Det är minst sagt smittande. Rekommenderas.

 

Betyg: 4 kickstarted hearts av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se