Inlägg publicerade under kategorin Film/TV

Av Ulf - Måndag 2 april 20:51

 


Regi: Daniel Lindsay & T.J Martin

Manus: N/A

Medverkande: Henry Alfaro, Danny Bakewell, John D. Barnett mfl.

Produktionsbolag: Lightbox

År: 2017

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6794424/

 

Upploppen i Los Angeles i slutet av april 1992 är fortfarande de värsta i USA:s historia, både sett till människoliv och materiella skador. Från att ha tänts av frikännandet av de fyra poliser som stod åtalade för att ha brukat övervåld när de grep Rodney King utvecklades konflikten i en rad olika förgreningar. Daniel Lindsay och T.J Martins dokumentärfilm visar hur det inte enbart var en fråga om rasmotsättningar utan också djupgående social problematik.

 

Äntligen. Jag har väntat på att få se något riktigt bra, informativt och rättvist skildrat om upploppen i L.A så länge jag kan minnas. Alla andra försök jag sett ha oftast bara skrapat på ytan och "glömt bort" viktiga delar av problematiken för att passa ett narrativ. Det har också blivit den allrådande bilden att upploppen enkelt kan förklaras med två sidor. Lindsay och Martin visar att även om Rodney King-fallet var droppen som fick bägaren att spilla över fanns det många andra saker att ta med i beaktande.

 

Det är första gången jag i en dokumentär om de här händelserna ser en rättvis bild av samtliga sidor. Vad de inblandade vita gjorde var avskyvärt. Vad några av de afroamerikanska inblandade gjorde var inte bättre. Och i mitten stod den koreanska minoriteten som i form av ett speciellt brottsfall också attackerades efter många års motsättningar. Men i Lindsay och Martins regi är det, om uttrycket ursäktas, inte svartvitt. Många av scenerna filmade från plundringar av affärer involverar vita, latinos och alla möjliga andra grupperingar.

 

Filmens huvudtes, som filmskaparna inte känner sig nödgade att uttrycka i ord utan låter bilderna framföra, är att den sociala klyfta som finns mellan grupper i USA kommer göra att upplopp som dessa kommer återkomma med jämna mellanrum. Man visar på detta genom att göra en jämförelse med Watts-upploppen 1965 och hur de i mångt om mycket speglade de som inträffade 1992. Rasism och social utsatthet var i båda fallen den utlösande faktorn, men vad som också visas är att den sociala utsattheten som upplevs av många, oavsett etnicitet, är det som underblåser konflikterna.

 

Lindsay och Martins porträtt av vad som hände 29 april - 4 maj 1992 är en drabbande och närgången skildring av ett samhälle där orättvisan till sist tände en krutdurk. Det gick 27 år mellan Watts och upploppen 1992. Nästa år har det gått 27 år till.

 

Betyg: 5 brutala verkligheter av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Fredag 30 mars 17:53

 


Regi: Robin Aubert

Manus: Robin Aubert

Medverkande: Marc-André Grondin, Monia Chokri, Charlotte St-Martin mfl.

Produktionsbolag: La Maison de Prod/Téléfilm Canada/SODEC mfl.

År: 2017

Längd: 100 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6243140/

 

När en zombieliknande sjukdom sprider sig i Quebec tvingas en grupp människor lita på varandra för att överleva.

 

Okej, ovanstående må vara världens kortaste synopsis, men det är i princip vad Les Affamés är. Det finns ingen egentligen central konflikt annat än zombies bad, humans good. Den röda tråden i manuset tappade man någonstans på vägen. Det irriterar mig ganska mycket i och med att Les Affamés har infallsvinklar som hade kunnat utvecklas till något mycket större och bättre.

 

Kanske allra mest talande är att Robin Aubert (manus och regi) har valt att ge sina "zombies" rudimentär intelligens och kultur. Jag sätter "zombies" inom situationstecken i och med att Auberts varelser inte riktigt passar in i gängse mall. De är å ena sidan de sprintande zombierna vi sett i diverse filmer de senaste 15 åren eller så, men å andra sidan har de den klassiska variantens aptit för att käka människor. De har viss intelligens och uppvisar någon form av religiöst uttryck i form av stora skulpturer konstruerade av diverse husgeråd. Allt det här vore intressant att få någon form av utveckling av, men Aubert väljer istället att fokusera på en tämligen generisk grupp överlevande. Jag kan ärligt talat inte förstå varför.

 

Les Affamés har hyllats av diverse kritiker och var till och med nominerad till Kanadas finaste filmpris. Den har prisats för sina tolkningar av sociala problem och svårigheter och jag undrar mest var dessa delar finns? Zombiegenren har en lång tradition att stå som allegori för olika sociala problem, men utöver vissa små infall av självreflektion kan jag inte se något av detta i Les Affamés. Det är en snyggt filmad historia som tyvärr aldrig kommer igång nämnvärt förrän mot slutet. Inte alls den "revolution" av genren som diverse recensioner och kritiker har utlovat, om än med vissa ljusglimtar.

 

Betyg: 2 bara för det är långsamt är det inte bra av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 28 mars 22:31

 


Regi: Ben Lewin

Manus: Michael Golamco (baserat på Michael Golamcos pjäs)

Medverkande: Dakota FanningToni ColletteAlice Eve mfl.

Produktionsbolag: Allegiance Theater/2929 Productions

År: 2017

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4652650/

 

Wendy bor på ett habiliteringshem för personer med olika grader och variationer av autism. Hennes största intressen i livet är att skriva och Star Trek. När Paramount Pictures utlyser en manustävling på temat Star Trek skriver Wendy en historia hon vill tävla med. Och om ingen vill ta en med till postkontoret i tid får man väl ordna det själv...

 

Please Stand By var en av många filmer som, med titeln i åtanke, ironiskt nog fick hamna i den beryktade recensionshögen när jag hade fullt upp med Oscarsfilmerna. Det lät verkligen som en film för mig. Den som läser bloggen vet att jag älskar Star Trek på ett sätt som bara kan mätas med min kärlek till Twin Peaks. Jag har flera gånger också nämnt att jag jobbat med barn och ungdomar med just den här formen av funktionsvariationer. När dessa två saker möts måste det ju vara en film för mig? Ja, delvis.

 

Det står helt klart att manusförfattaren gjort sin research när det gäller autism och de uttryck detta kan ta, men för guds skull - less is more! Ibland känns det som att manuset försöker kryssa av alla uttryck och kännetecken som finns. Det blir lite för mycket när Wendy uppvisar alla uttryck på en och samma gång. Jag kan inte klandra Dakota Fannin i huvudrollen för ovanstående, men det finns något med hennes skådespel som stört mig sedan hon slog igenom som barnstjärna en gång i tiden. Jag har inte kunnat sätta fingret på det de senaste 15 åren så jag tror inte jag kommer kunna göra det ikväll heller. Hon har talang, men det är något som helt enkelt verkar... falskt med hennes spel. Eller något åt det hållet. Jag återkommer i frågan.

 

Resterande delar av manuset är dock väldigt bra. Star Trek används som det populärkulturella fenomen det är och var för många personer med problem att förstå och tolka känslor. Jag hade gärna sett lite mer av just Wendys identifikation med Spock. Den må vara uppenbar för trekkies, men jag vet inte hur uppenbar den är för folk som inte pratar klingon.

 

Please Stand By är trots min kritik en annorlunda och intressant film. Den är absolut inte felfri, men med en storspelande Toni Collette som Wendys terapeut Scottie och ett manus som trots allt visar på populärkulturens kraft att verka som en central punkt i folks liv kan jag ändå rekommendera den.

 

Betyg: 3+ och scenerna på klingon satt som en smäck av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Lördag 24 mars 08:34

 

Regi: Armando Iannucci

Manus: Armando Iannucci/David Schneider/Ian Martin (baserat på Fabien Nury och Thierry Robin serieroman)

Medverkande: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Jeffrey Tambor mfl.

Produktionsbolag: Quad Productions/Main Journey/Gaumont mfl.

År: 2017

Längd: 107 min

Land: Storbritannien/Kanada/Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4686844/

 

I mars 1953 får Sovjetunionens långtida diktator Josef Stalin ett slaganfall han aldrig återhämtar sig från. När han några dagar senare dör kastas unionen in i det kaos som uppstått i och med att Stalin aldrig utsåg en efterträdare. Ministrarna börjar snart positionera sig för att ta över makten, men det är inte det allra enklaste att demontera en personkult, vinna folkets hjärtan och hålla ryggen fri från knivar på en och samma gång.

 

The Death Of Stalin kan ha haft en av förra årets bästa trailers. Trailern sålde in filmen som en mörk komedi, men jag skulle tro att många som går och ser filmen får sina förväntningar på skam. Ja, The Death Of Stalin är förbaskat rolig på sina ställen, men dras också med ett antal problem. Du bör exempelvis ha mer än en ytlig kännedom om Sovjetunionens historia för att hänga med i alla vändningar och ibland blir manuset lite väl pratigt. Samtidigt är det en helt fantastisk ensemble man har hittat till rollerna.

 

Allra bäst är Steve Buscemi som den hårt pressade Niktia Chrusjtjov och Simon Russell Beale som den mycket obehaglige Lavrentiy Beria. De båda har mycket god draghjälp av Michael Palin som den åldrande Molotov och Jeffrey Tambor som Stalins efterträdare Malenkov. Huvudkonflikten om makten ligger dock mellan de två förstnämnda och jag är riktigt glad över att se Buscemi i en bra roll igen. Det var ett tag sedan.

 

Filmens manus är som sagt ojämnt men den generella tonen fungerar bra. Det är en säregen blandning mellan svartaste komedi och bitande satir över hur en diktatur kan fungera. Jag tror dock det hade fungerat än bättre om man valt en av dessa vägar. Ibland kommer de två infallsvinklarna ihop sig och, även om de är närbesläktade, resultatet blir en film som vill väldigt mycket, men ofta stampar på samma ställe.

 

Absurditeterna i The Death Of Stalin är förvånansvärt historiskt korrekta och bara dessa hade varit nog för att göra filmen intressant. Nu gapar man över ett lite för mycket och även om många av poängerna landar skjuter lika många över målet. Sen är det alltid värt att gå och se en film som blivit förbjuden någonstans i världen i modern tid. Det är en liten känga åt öst i alla fall.

 

Betyg: 3 vodkakuponger av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 21 mars 20:09

 


Regi: Paco Plaza

Manus: Paco Plaza & Fernando Navarro

Medverkande: Sandra EscacenaBruna GonzálezIván Chavero mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Expediente La Película A.I.E./Film Factory mfl.

År: 2017

Längd: 105 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5862312/

 

I ett desperat försök att kontakta sin nyligen bortgågne far medverkar Verónica i en seans med ett ouijabräde i centrum. De andra två deltagarna märker inget särskilt, men Verónica får uppenbart kontakt med något - något som följer med henne hem och hotar att förgöra både Verónica och hennes familj.

 

Olika virala marknadsföringskampanjer har försökt bräcka varandra i att pumpa upp Verónica som den mest skrämmande filmen genom tiderna. För mig som gammal skräckräv väcker sådant nostalgiska minnen från när censuren släpptes fri i Sverige och alla filmer som en gång varit förbjudna var "den mest skrämmande filmen genom tiderna". Nej, Verónica är knappast ens av de 500 mest skrämmande filmer jag sett. Vad den däremot är är en film med många goda idéer men lite halvdant genomförande.

 

För det första, kan vi sluta göra skräckfilmer om ouijabräden? Jag har mycket svårt att ta en licens som ägs av samma företag som ger ut Monopol på allvar. Det är ett väldigt enkelt och tafatt sätt att sätta igång en demonhistoria som behöver dö ut. Manuset baseras trots allt (mycket löst) på ett verkligt fall där den 18-åriga Estafanía Gutiérrez Lázaro började uppleva olika psykologiska symptom efter att en seans likt den i filmen avbröts hastigt och lustigt. Och ja, som filmen säger finns det en polisrapport som beskriver fallet som Spaniens första paranormala polisärende. Skeptikern i mig kan hitta en mängd olika förklaringar till vad som inträffade när man läser sammanfattningar av rapporten (den finns på nätet i både verifierade originalscanningar och översättningar).

 

Allt ovanstående vore inget att höja på ögonbrynen åt om filmen lyckades med sin illusion av att skildra något verkligt, men Plaza skulle behövt både polera manus och regi för detta. Skådespelarmässigt fungerar filmen bättre och räddar upp några av de mer taffligt skrivna scenerna. Det jag främst kommer ta med mig från Verónica är dock soundtracket och min nya bekantskap Héroes del Silencio - ett fantastiskt gothrockband som jag inte lyssnat på sedan tidigare, men som tydligen var stora på den spanska scenen på 80-talet. Om du gillar Echo & The Bunnymen, Mission UK eller The Cult är det ett riktigt fynd.

 

Rent filmiskt kommer jag nog inte komma ihåg Verónica om ett år eller så. Här finns som sagt många bra idéer, men slutprodukten är ofokuserad och skulle behöva arbetas på ett tag till. Synd.

 

Betyg: 2+ demoner från Parker Brothers av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 16 mars 21:22

 


Regi: Melissa Rosenberg (creator)

Manus: Brian Michael Bendis/Michael Gaydos/Jenna Reback (head writers)

Medverkande: Krysten Ritter, Rachel Taylor, Janet McTeer mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/Marvel Studios/Tall Girls Productions

År: 2018

Längd:  cirka 715 (13 x 55) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2357547/


Jessicas detektivbyrå börjar gå någorlunda bättre än tidigare, men hennes privatliv är fortfarande i totalt kaos. När hennes bästa vän, radioprataren Trish Walker, kommer till Jessica med en historia hon grävt upp om medicinföretaget IGH tvingas Jones motvilligt inse att det kanske finns något intressant kopplat till hennes egna förflutna i historien. Samtidigt verkar det som någon eller något smyger omkring i New York och dödar slumpmässiga offer. Någon eller något kopplat till IGH.


Den första säsongen av Jessica Jones (2015) är i min mening fortfarande det bästa som Netflix Marvelserier har åstadkommit. Det var en perfekt mix mellan en klassisk antihjältinna, den bästa tv-skurken i mannaminne och välskrivna manus som både sparkade hårt och utforskade karaktärspsykologi. Tre år är en alldeles för lång väntetid på en andra säsong även om den värsta abstinensen dövades med den i slutändan underväldigande första säsongen av The Defenders (2017).


Säsong 2 börjar också väldigt bra. Jessica är sitt vanliga ta-ingen-skit-jag, men hon har ändå utvecklats till att inte vara riktigt lika självdestruktiv som i första vändan. Hennes träffsäkra observationer om människor och förhållanden är dock lika närvarande som alltid. Manusförfattarna spinner också ett spännande nät med intriger runt IGH och den mystiske mördaren som drar runt i New York. Sen händer tyvärr det som jag var rädd för - även den här serien drabbas av Netflix-sjukan.


"Netflix-sjukan" är ett begrepp jag myntat för att beskriva en serie som efter en lysande förstasäsong och lovande inledning på säsong 2 slänger ut en så klumpigt telegraferad kommande plot twist att jag mest kan sucka. Jag hoppades länge på att det skulle vara ett skickligt lagt villspår, men avsnitten efter säsongens mittpunkt bekräftade tyvärr mina farhågor. Det fick mig verkligen att sakna David Tennants fantastiskt obehagliga skurk från första säsongen.


Nu tappar inte Jessica Jones lika mycket som flera andra av Netflix Marvel-serier gjort av detta fenomen utan har även mycket starka avsnitt i säsongens andra halva. Det bästa av dem alla är helt klart det Jennifer Lynch-regisserade avsnittet Three Lives & Counting som kommer som avsnitt 11 av 13. Säsongen är välregisserad i allmänhet, men Lynch slår alla på fingrarna med detta, mycket obehagliga, avsnitt. Talangen går i familjen helt enkelt.


Karaktärsmässigt drar Jessica mot en mer komplett personlighet med fler bottnar än i säsong 1, vilket är kul att se. Det finns dock en karaktär jag verkligen avskyr numera - Jessicas bästa vän Trish. Trish kan vara den gnälligaste, mest självgoda och jobbiga karaktären på tv i år än så länge. Här har manusförfattarna inte heller riktigt lyckats ge en tillräckligt trovärdig bakgrundshistoria till varför hon agerar som hon gör. Istället har man kastat allt man kunde komma på och hoppats på att något fastnade på manussidorna.


Sammanfattningsvis är säsong 2 av Jessica Jones en mycket trevlig bekantskap, men fångar inte den kompletta storm av bra saker som första säsongen gjorde. Avsaknaden av en riktigt bra skurk ligger säsongen i fatet, men samtidigt är händelserna runtom huvudnarrativet bättre än i föregående story arc. Det är alltså en mycket sevärd säsong, men tills nästa veva hoppas jag att manusförfattarna kan vara lite mindre klumpiga i sitt telegraferande av eventuella plot twists.


Betyg: 4 flaskor whiskey av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 13 mars 22:06

 


Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland (baserat på Jeff VanderMeers roman)

Medverkande: Natalie Portman, Jennifer Jason Leigh, Oscar Isaac mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Scott Rudin Productions/Skydance Media mfl.

År: 2018

Längd: 115 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2798920/

 

Lena lever i sorg efter att hennes make, Kane, med största sannolikhet har omkommit under ett topphemligt uppdrag. När han mot alla odds kommer tillbaka inser hon snart att något är väldigt fel. Både Lena och hennes man förs till en hemlig kommandopost som övervakar ett märkligt naturfenomen. En stor del av en nationalpark tycks genomgå en förvandling. Alla som skickas in i området försvinner spårlöst. Alla utom Lenas man. Lena beslutar sig för att följa med en expedition in i det okända för att förhoppningsvis hitta något som kan rädda Kane.

 

Alex Garland är alltid intressant som både författare och filmskapare så det var med ganska stora förhoppningar jag satte mig ner med Annihilation. Hans senaste utflykt i science fiction-genren, Ex Machina, var en av 2015 års bästa filmer och är i min mening en av de främsta AI-historier som filmatiserats. Med Annihilation ger Garland sig på en annan subgenre, ekologisk katastrof med science fiction-tema. Det är en sällan filmad genre som är desto mer välrepresenterad i bokform. Det känns lite som det är där den borde stannat också.

 

Annihilation är absolut ingen dålig film, men den tämligen hårdföra science fiction som en sådan här historia kräver brukar kunna blandas med karaktärsutveckling på ett bättre sätt i bokform. När det gäller Garlands filmversion blir både science- och fictionbiten lidande. Detta gäller framförallt i mittakten som är tämligen långsam. Båda första och sista akten fungerar mycket bättre och vad jag framförallt eftersöker i mittditon är ett större fokus på tidigare nämnda karaktärsutveckling. Denna kommer mot slutet och då känns det lite för sent.

 

Skådespelarmässigt lyckas Natalie Portman som alltid leverera en bra roll. Hon har bra draghjälp av Jennifer Jason Leigh som den tuffa expeditionsledaren Dr. Ventress. Garlands filmer är också alltid snygga och det "infekterade" parkområdet har en säregen och mycket speciell design och uttryck.

 

Som kan utläsas ovan gör Annihilation mycket rätt, men en långsam mittakt drar ner betyget rätt rejält. För fans av genren rekommenderar jag den ändå. Den ligger inte alls i samma klass som Garlands tidigare sci-fi-historier, men är ändå en relativt trevlig bekantskap.

 

Betyg; 3 dna-splicar av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 5 mars 15:32

 


Oscarsgalan 2018: Frances McDormand sa det bäst

 

Oscarsgalan är över för den här gången och nu blickar vi framåt mot galan 2019... nej, inte riktigt. Det ska bli ganska skönt att kunna återgå till den vanliga recensionstakten och till och med fokusera lite mer på böcker och serier inom det närmsta. Ibland får de rörliga bilderna pausa.

 

Hur som helst var den 90:e upplagan av snubben med den gyllene auran en ganska slätstruken dito. Jimmy Kimmel agerade värd för andra årets i rad och till nästa år måste de hitta ett nytt grepp. Kimmel, uppenbart tyngd av manuset, fick inte alls ut den charm han utspeglade förra året och utöver några tidiga jabbar mot Harvey Weinstein var det för det mest väldigt snällt.

 

Huvudtematiken för kvällen var representation och metoo-rörelsen. Trots laddade ämnen där man kunde säga mycket och sätta en personlig prägel på det hela var det egentligen bara en pristagare som verkligen gjorde det. Frances McDormand (bäst kvinnliga huvudroll för Three Billboards Outside Ebbing, Missouri) höll ett tacktal som var lika delar rörande som en uppmaning till fortsatt kamp. McDormand stal showen totalt och levererade samtidigt ett viktigt budskap. Hon stod också för det enda tal under kvällen som kommer hamna i framtida highlight-paket.

 

Guillermo del Toro blev galans vinnare med The Shape Of Water som plockade hem fyra priser, däribland bästa regi och film. Jag är som bekant inte särskilt imponerad av varken del Toro eller den aktuella filmen, men jag måste ändå poängtera att detta var en av få gånger som Hollywood erkänt en fantasy- och/eller science fiction-film för sitt finaste pris. Det är kul i sig. När dessutom Jordan Peele vann bästa originalmanus för Get Out kanske, bara kanske, det finns en rörelse till mer genreorienterad film även i Hollywoods finrum.

 

Övriga filmer med mer än en statyett blev Dunkirk (3), Blade Runner 2049, Coco, Three Billboards Outside Ebbing Missouri och Darkest Hour (2 priser vardera). Av dessa blev jag gladast över att Roger Deakins äntligen fick vinna sin Oscar för bästa foto efter 13 tidigare nomineringar. Det måste vara någon slags rekord. Att Gary Oldman till sist fick plocka hem en statyett var också väldigt kul om än desto mer väntat.

 

Mitt eget tippningsresultat var bättre än förra årets bottennapp och landade på 79% (19/24). Klasserna jag bommade var båda dokumentärpriserna (vilket jag blev glad över eftersom min favorit, Icarus, vann), live action-kortfilm (även här vann min favorit över vilken jag trodde skulle vinna), specialeffekter samt att jag som i princip alltid bommade den tyngsta kategorin av dem alla - bästa film.

 

Med det avslutar Skitfinkultur sin bevakning av Oscarsgalan 2018. De kommande veckorna kommer i huvudsak fokusera på litteratur, både i serie- och bokformat. Det blir awesome. Häng med!

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frĺgor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se