Inlägg publicerade under kategorin Litteratur

Av Ulf - 24 september 2013 09:35

 


Svensk titel: Du sköna nya värld

Författare: Aldous Huxley

År: 1931 (svensk utgåva i recension: 2003)

Sidor: 237

Förlag: Chatto & Windus (svenskt förlag: Lind & Co.)

ISBN: 978-91-89538-58-0

 

Det är intressant hur vissa saker kan påverka en utan att man tänker på det. Kort sagt, jag hade nog inte läst om Brave New World om det inte vore för Civilization V (2010) och det spelets senaste inkarnation i expansionen just med titeln Brave New World. Jag vet inte hur många gånger jag sett titelskärmen de senaste månaderna, men det är klart att det måste sätta spår någonstans. Så varför hela den här utläggningen? Jo, för att det helt enkelt är en enkel och oskyldig form av ett centralt begrepp i Aldous Huxleys dystopiska utopi – genom att utsättas för idéer och tankeströmningar plockar vi gärna upp dessa idéer hur märkliga de än kan tyckas vara. I mitt fall rörde det sig endast om att få suggestionen att läsa om en bok jag tycker om, hos Huxley uttrycks samma princip som en lyckans tyranni. Var glad eller var inte här alls.

Brave New World tar sin början år 2540 i London, eller år 632 e.f (efter Ford). Världen har genom i princip perfekt genteknik eliminerat ålderdom, sjukdom och olycka. Genom att industriellt avla fram barn utan känslomässiga kopplingar till vare sig familj eller någon traditionell familjestruktur kan folk ägna sig åt det viktigaste värdet istället – konsumtion. Om något ändå skulle kännas lite jobbigt finns alltid soma – en drog utan efterhängsna biverkningar som är ren lycka i pillerform. I denna värld av automatik går ändå något fel när Bernard Marx ska gå igenom den industriella processen för att bli en god medborgare. Istället för en samhällets pelare (tillhörande den högsta av samhällsklasserna) blir han mött med misstänksamhet för sina idéer om att lycka kanske inte är allt här i världen…

I den recenserade utgåvans förord skriver Göran Rosenberg att Brave New World har gått om George Orwells 1984 (1949) som den mest skrämmande framtidsvisionen helt enkelt eftersom den idag är mer trolig än Orwells dystopi. Jag skulle vilja mena att om vi hårddrar en framtid baserad på dessa två klassiska böcker kan jag snarare se en syntes mellan Orwells och Huxleys världar. I Orwells värld av totalitarism och tankepolisiära åtgärder råder det ingen tvekan om att vi står inför en dystopi. Det diaboliska som Huxley gör i sin bok är att han visar på ett sätt som människan fråntas till och med sin vilja att välja olycka. Personligen tror jag att om en framtida dystopi av det här slaget någonsin kommer få fotfäste i stora delar av världen så kommer det börja med Orwells vision och så sakteliga gå över i Huxleys. Det värsta är att de är lika jäkla illa.

Orwells värld är mer rakt på sak och mindre tekniskt sofistikerad i sina metoder att kontrollera sina medborgare. Denna brutalitet saknas hos Huxley, men Huxley visar å andra sidan på den totala likgiltighetens diktatur. Varför ska vi bry oss om vi ändå bara kan fly våra tankar med ett piller utan konsekvenser? Orwells värld är lika mycket kroppens fängelse som tankens. Huxleys värld är mer av tankens fängelse än något annat. Om du sköter dig (vilket du gör utan att veta om det) löper du heller ingen risk för kroppslig skada och/eller bestraffning.

Anledningen till jämförelsen mellan dessa två verk är enkel – de utgör tillsammans de två mest klassiska dystopierna och det med rätta. Orwells bok kom ut efter andra världskrigets slut och präglades givetvis av det. Huxley menar själv i sitt reviserade förord till Brave New World att kriget förde hans skräckvision närmre att realiseras än han någonsin kunde förutse. Han är nu övertygad om att ett liknande system kommer realiseras inom några generationers tid och inte de 600 år han tänkte sig när han skrev boken på 1930-talet. Det kanske är lite att ta i, men vissa saker är verkligen träffsäkra hos Huxley. Det råder exempelvis, enligt mig och andra, en utbredd antiintellektualism i västvärlden idag. Kunskap är inte längre något man behöver – det kan man ju googla sig fram till! Och om du tänker för mycket på saker och ting kommer du bara må dåligt ändå. Fast… om det verkligen vore sant, varför är vi då storkonsumenter av psykofarmaka och ser den psykiska ohälsan gå allt lägre ner i åldrarna? Jag menar inte att intellektualism är det enda svaret på problemet (det behövs definitivt en större samhällelig empati att gå hand i hand med intellektualismen), men man kan fråga sig varför vi började må sämre när vi gjorde oss av med saker som krävde att vi som människor utvecklade oss själva till att ta emot och bearbeta information, inte bara registrera den.

I dagens samhälleliga kontext ställer Huxleys bok fortfarande frågor om vad som gör en människa. Om vi fråntas vår fria vilja eller väljer bort den själv, är vi då människor i annat än biologisk mening? Det är en viktig och skrämmande fråga att ställa i en värld av genetikframsteg, kloning och en allt större vilja att kontrollera informationen vi konsumerar. Huxley har tyvärr inte blivit omodern.

Betyg: 5 klassiker som tyvärr håller av 5 möjliga

Av Ulf - 11 september 2013 11:15

 

 

Författare: Stephen King

År: 1974 (svensk utgåva i recension: 1985)

Sidor: 229

Förlag: Doubleday (svenskt förlag: Legenda)

ISBN: 91-582-0698-1

 

Stephen King började sin litterära bana med noveller skrivna för diverse tidskrifter samtidigt som han arbetade som lärare. När hans fru blev gravid började King oroa sig för att han inte skulle kunna försörja sin familj. Resultatet blev att han ville få ut en bok så snabbt som möjligt för att tjäna lite extrapengar. Carrie publicerades 1974 och blev överraskande nog en succé. Två år senare hade Brian De Palma gjort en bejublad filmatisering och King var på väg att bli en superstjärna på den litterära scenen. Så varför fick Carrie sådan genomslagskraft? 

 

Det enkla svaret är att vi har alla varit där. Carrie handlar om mobbning, hämndlusta och att växa upp. Carrie White är skolans driftkucku, inte minst för sin mycket strikt religiösa uppfostran vilket har gjort att hon har förvånande kunskapsluckor. En dag efter en gymnastiklektion får Carrie sin första mens, något som hon inte har någon aning om vad det är. Skräckslagen, i tron om att hon håller på att blöda till döds, blir hon återigen målet för de övriga flickornas glåpord och mobbning. Men Carrie börjar inse att hon kan något som ingen annan kan - hon kan få saker att röra på sig bara genom att tänka på dem.

 

Vi har som sagt alla varit där. Antingen om vi själva blivit offer för mobbning, om vi varit mobbare eller om vi stått vid sidan av. King har en mycket god förståelse för tonåringars sätt att resonera på. Som lärare själv kan jag säga att det absolut är en sak som växer fram - en förståelse för hur tonåringars gruppdynamik fungerar, inte bara från våra egna minnen från den tiden utan även från ett mer vuxet perspektiv. Om några tonåringar läser den här recensionen kan det vara bra att veta - dina lärare vet allt som händer på skolan. Sov gott.

 

Carrie har en intressant, ödesmättad, struktur i och med att vi tidigt i boken får läsa "rapporter" och utdrag från fiktiva böcker som skrivits efter händelserna som avslutar berättelsen. Vi vet i princip från sida 1 att det här kommer gå rent åt helvete. Carrie har blivit parodierad, tolkad och adapterad så många gånger under årens lopp att de flesta känner till slutet på berättelsen utan att ha läst boken. Det är klart att chockvärdet förminskas något när man redan sedan innan vet vad som kommer hända, men vägen dit är fortfarande intressant. Framförallt har det med dynamiken mellan Carrie och hennes mor, Margaret, att göra. Margaret är den första av Kings många karaktärer med fanatiskt kristna drag och en av de mest välskrivna. Hennes maniska tolkning av Bibeln kontrasterat med Carries första steg in i vuxenvärlden (och allt som kan hända där) är bokens absoluta höjdpunkt.

 

Rent stilistiskt är King inte riktigt hemma än i sin första bok. Han har själv sagt att han skulle skrivit boken på ett annorlunda sätt idag, men att han ändå tycker om den för det råbarkade språk och berättarstruktur den har. Jag håller till viss mån med, men skulle vilja ha lite mer karaktäriseringar runt vissa av bikaraktärerna för att det ska kännas som en riktig fullpoängare. Gör dig själv dessutom en tjänst och skaffa inte Legendas utgåva från 80-talet. Översättningen är på sina ställen under all kritik, med konstiga ordval och ibland rena fel. Annars är Carrie fortfarande en bok som håller än idag - inte minst för att vi tragiskt nog fortfarande alla har varit där.

 

Betyg: 4 hinkar blod av 5 möjliga

Av Ulf - 4 september 2013 19:45

 


Svensk titel: Skuggan växer + Tornets fall(2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1992(svensk utgåva 1996/1997)

Sidor: 1001

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-121-2

 

"'I will let you know when I'm angry, my wife,' he promised. She gave him a slanted look , as if she was not sure how to take that. You won't ever come to understand them, Cousin Jaim, but you won't care."


Tecknen på att Rand al'Thor faktiskt är Draken återfödd blir allt tydligare och svårare att förneka, något som både enar och splittrar folkslag och länder. Rand måste resa till den ogästvänliga Aielöknen för att försöka övertyga de tolv klaner som lever där att han även är deras "frälsare och förgörare" - Han som kommer med gryningen. Samtidigt måste Perrin återvända till Two Rivers för att bistå mot en allt stridare ström attacker från mörkrets makter. Oroligheterna i Vita tornet börjar dessutom dras till sin spets och hela världen tycks hålla andan inför vad som komma skall.

 

Fjärde delen av Robert Jordans serie om Rand al'Thor och de andra är en volym av uppbrott och nystarter. Aldrig förr har karaktärerna varit så pass långt ifrån varandra, varken geografiskt eller relationsmässigt. Mat försöker desperat hålla fast vid sitt gamla, sorglösa sätt att leva på medan Rand känner sitt tunga väga än tyngre på sina axlar. Dessa två karaktärer placeras tillsammans med Egwene, männens barndomsvän men nu i princip fullfjädrad Aes Sedai. Jordan lyckas på ett mycket skickligt sätt väva in dessa tre karaktärer i en bihistoria samtidigt som han gör klyftan mellan dem allt vidare. Egwene slits dessutom mellan sin lojalitet till Vita tornet och till Aielfolkets motsvarighet, De Visa, som kan lära henne att kontrollera sina drömmar. Bra saker.

 

Perrins bihistoria är den klart mest intressanta av de tre som boken bjuder på. Återvändandet till Two Rivers går i djupaste svart, men precis när man inte tror att det kan bli värre bryter Jordan av med en ljusglimt. Perrin är helt klart den av de manliga huvudkaraktärerna som är bäst skriven. Han har inte Rands allvarsamma tyngd eller Mats glada lynne utan ligger någonstans i mitten. Det gör honom också till en mer nyanserad karaktär än de båda andra. Bokens höjdpunkter är ofta Perrins försök att förstå det motsatta könet och de vinster han som karaktär till sist gör när han beslutar sig för att det ändå aldrig kommer att hända. Det ger upphov till många komiska, och för den delen väldigt känslosamma, repliker.

 

Medan förra delen i serien främst fokuserade på de kvinnliga karaktärerna får de i viss mån stå undan för männen i Shadow. Beslutet att splittra grupperna fungerar dock mycket bättre gällande de manliga karaktärerna än de kvinnliga. Jordans kvinnliga trio behöver alla sina delar för att fungera som bäst. Nu blir det en intressant karaktär (Nynaeve), en okej karaktär (Egwene) och en urbota tråkig karaktär (Elayne) som inte fungerar särskilt bra på egen hand. Det känns som att Nynaeves karaktär måste släpa mähäet Elayne med sig genom större delen av deras bihandling vilket också gör att boken missar högsta betyg. Liksom de tre kvinnliga huvudkaraktärerna kan man nämligen betygssätta de olika bihandlingarna med fantastisk (Perrin), bra (Rand, Egwene & Mat) samt splittrad och ganska trist (Nynaeve & Elayne).

 

Den största behållningen utöver Perrins historia är beskrivningen av Aielfolkets samhälle och historia. Här finns flertalet paralleller till vår egen värld som varierar från de väldigt tydliga (ett ökenfolk med tolv stammar väntar på en frälsare) till de lite mer subtila (exempelvis hur Aielfolket gått från en icke-våldsprincip inte helt olikt buddhism till en krigarkultur inte helt olikt utbrytargrupper i vår egen värld). Aielsamhället är ett fascinerande porträtt av ett fiktivt folk vars problem och historia lika gärna hade kunnat existera i vår värld. Om du kommit så här långt i serien är The Shadow Rising därför bara ännu ett gott skäl att fortsätta läsa!

 

Betyg: 4+ drömvandrare av 5 möjliga

 


Av Ulf - 23 juni 2013 21:25


 

Svensk titel: Drakens flykt + Tears klippa (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1991 (svensk utgåva 1995/1996)

Sidor: 675

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-065-9

 

"I am not so big a fool as that, boy. Any fool knows men and women think differently at times, but the biggest difference is this. Men forget, but never forgive; women forgive, but never forget."


Rand al'Thor har motvilligt tvingats inse att han kanske är den man som profetiorna talar om som Draken återfödd. Det är dock inget öde som han tänker acceptera utan strid. Plågad av mardrömmar om vad som komma skall dras han till staden Tear och Callandor - det magiska svärd som bara Draken återfödd ska kunna röra vid. Samtidigt börjar mystiska saker och ting ske i Tar Valon där Egwene, Nynaeve och deras nyfunna vän Elayne dras allt djupare in i Aes Sedaiernas politiska maktspel.

 

Robert Jordans tredje bok i fantasyeposet The Wheel Of Time är, liksom sina föregångare, en imponerande och karaktärsdriven historia. Dessvärre lider den något av början till Jordans ganska splittrade berättarstil som skulle bli en återkommande problematik runt mitten av sagan. Precis som i den föregående delen, The Great Hunt (1990), dras parallellhandlingarna (fyra till antalet den här gången) samman mot slutet, men där det i nämnda bok fungerade väldigt bra finns här några logiska krumbukter och felsteg på vägen. Framförallt faller Rands bihandling under långa stunder bort på vägen.

 

Rands två barndomsvänner, Perrin och Mat, har sina egna bihandlingar (mer eller mindre intressanta) men huvuddelen av kapitlen tillägnas de kvinnliga karaktärerna den här gången. Det är också detta som är bokens styrka. Jag har redan varit inne på hur Jordan skriver kvinnliga karaktärer så mycket bättre än merparten av fantasyförfattare och det är i The Dragon Reborn som dessa porträtt verkligen börjar blomma ut. Nynaeve, Egwene, Elayne och de andra är så mycket mer levande och välrundade karaktärer än de för genren arketypiska damerna i nöd eller onda drottningarna. Just temat med kvinnlig ambition gör att Jordans karaktärer ständigt ställer ens egna fördomar och förutfattade meningar på huvudet. Det är minst sagt spännande!

 

The Dragon Reborn är boken där seriens unga protagonister verkligen börjar växa in i sina roller, även om de kämpar emot dem. Den är inte riktigt lika vass som föregående delar, men mycket god läsning ändå!

 

Betyg: 4- drömvärldar av 5 möjliga


Av Ulf - 28 maj 2013 20:15

 


Originaltitel: The Walking Dead: The Calm Before

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2007 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-979592-8-5

 

I den sjunde samlingsvolymen av Robert Kirkmans zombieepos tar vi ett steg tillbaka och fokuserar på först och främst på karaktärernas förhållanden till (och med) varandra. Titeln är således passande - Lugnet före... drar förvisso ner tempot i berättandet, men det känns som det behövs en temponedväxling för att bygga inför senare volymer.

 

Som omslaget skvallrar om närmar sig en väldigt höggravid Lori dagen då hennes andra barn ska födas. Det dåliga samvetet kopplat till vad som hände med Shane, hennes man Ricks bäste vän, fortsätter dock att plåga henne och gör den sista tidens havandeskap ångestfylld på mer än ett sätt. Samtidigt får gruppen reda på att det finns ett gammalt militärförråd i närheten - något som verkligen skulle ge välbehövlig påfyllnad av vapen och ammunition.

 

Kirkman fortsätter leverera riktigt välskrivna karaktärsporträtt även i de här numren (volymen består av nummer 37 - 42 av den amerikanska serietidningsförlagan), men det märks att tidigare nämnda temposänkning inte riktigt passar serien. Man kan argumentera för att det händer desto mer mellan karaktärerna, en inre utveckling om man så vill, än det gör med de externa hoten. Som många skribenter och analytiker före mig har påpekat brukar just karaktärernas förhållanden till varandra vara det som verkligen är intressant i zombiegenren. Kirkman har dock hitintills haft en så gott som perfekt balans mellan interna gruppkonflikter och action. Det är det som har gjort tidigare volymer så pass njutbara. I volym sju slår vågskålen över till det förstnämnda. Det är inte på något sätt dåligt, men berättandet är inte riktigt det vi är vana vid.  Uppbyggnaden mot vad som komma skall är alltså huvudpunkten, men det gör inte volymen till något du bör skippa. Snarare är det väl så i alla längre historier att man måste ta en viss tid till att bygga upp saker som man inte kunnat få med på vägen.

 

Däremot är jag inte riktigt vän med Charlie Adlards teckningar i den här volymen. Jag har varit inne på det i tidigare recensioner av The Walking Dead, men det är först här jag faktiskt stör mig på proportionerna som Adlard ger karaktärernas ansikten. De är helt enkelt inte konsekventa. Ibland är teckningarna riktigt snygga och detaljerade, men lika ofta verkar det som att herr Adlard haft en jobbig deadline att möta.

 

Lugnet före... är trots min kritik en bra samlingsvolym. Vi har blivit bortskämda med berättande i ilfart under sex volymer och av sista sidan i volym sju lär det inte bli lugnare framöver. Nu vill jag ha åttan!

 

Betyg: 4 fastkedjade levande döda på gårdsplanen av 5 möjliga



Av Ulf - 23 maj 2013 18:56

 

 

Författare: Peter Ames Carlin

År: 2012 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 504

Förlag: Writers' House (svenskt förlag: Albert Bonniers förlag)

ISBN: 978-91-0-013468-6

 

Det känns som jag har burit den här boken med mig i flera år. Min genomläsning av Peter Ames Carlins biografi om Bruce Springsteen har tagit några veckor av en enkel anledning – man måste ju lyssna på musiken också! Med en berättande låtskrivare som Springsteen skulle Carlins bok inte alls blivit lika intressant om man också inte samtidigt gjorde en djupdykning i The Boss karriär rent musikaliskt. Därför har jag med gitarren i högsta hugg spelat igenom alla skivorna från Springsteens karriär. Resultatet är att jag hyser ännu större respekt för mannen än vad jag redan gjorde, även om jag inte vet särskilt mycket mer om Springsteen än innan jag läste boken.


Från vad jag har kunnat se finns det generellt två typer av Springsteen-fans. Dels finns det fansen som varje gång Bossen närmar sig Sverige lyssnar på en samlingsskiva och sen köper biljett till en konsert. Inget fel med det, men det är inte riktigt vad jag kallar att vara ett fan. Den andra kategorin beundrare är de som bär Springsteens musik med sig. Inte bara partylåtarna, inte bara hitsinglarna utan som en del av en berättartradition. Jag har aldrig sett Springsteen live, men frågan är om jag skulle vilja vara en del av den masskult som omgärdar honom varje gång han kommer innanför landets gränser. Det senaste exemplet på värdelös musikjournalistik kunde vi se bara för en knapp månad sedan när alla kvällspressjournalister tävlade i att bygga skrangliga pyramider av superlativ utan att egentligen säga någonting om musiken. Sådant gör mig bara trött.


Det är också ovanstående som jag i viss mån har emot Carlins bok. För det mesta håller den en bra ton och berättar om musiken och tillblivelsen av än det ena än det andra albumet, men ibland kan Carlin inte tygla sin entusiasm utan svävar iväg i en virvelvind av hyllningsord. Någonstans här går föremålet för biografin också förlorad. Jag vet inte ett dyft mer om Bruce Springsteen nu än innan jag läste boken. Jag har varit ett fan av Springsteen sedan tonåren, men är knappast någon kalenderbitare när det gäller mannens liv. Efter att ha läst Carlins bok har jag fått reda på en massa om musiken, en del om texterna men knappt ett dyft om människan bakom. Det är anmärkningsvärt eftersom bokens omslag stoltserar med att det här är en av få biografier som Springsteen själv medverkat till. Carlin berör många av Bruce mindre hedersvärda sidor, men det är just det – han bara berör dem, han går inte in på djupet. Ett bra exempel är när Springsteen splittrade sin kompgrupp och allt som det medförde. Carlin låter förvisso medlemmarna från E Street Band komma till tals och berätta om hur de såg på saken, men Bruce eget agerande undersöks väldigt kortfattat och bristfälligt. I grund och botten förklarar Carlin det med det vanliga ”men konstnärer är excentriska”-argumentet. Det lämnar en lite fadd smak i munnen med en författare som känner att han måste försköna personen han skriver om istället för att skriva en ärlig redogörelse.  


Carlin tassar på tå runt svärtan i många av Springsteens texter med halvdana förklaringar om Bruces förhållande till sin far och ett nästan metafysiskt mörker som låg över hela familjen Springsteen. Till syvende och sist misslyckas Carlin med vad han försöker sig på – att skildra människan Bruce Springsteen. Boken är förvisso underhållande med alla anekdoter och faktoider, men att det här skulle vara någon slags definitiv biografi över en av de största rockpoeterna genom tiderna är helt enkelt inte sant. För dem som enbart är intresserad av musiken och inte vad som låg bakom den är det helt okej läsning. För oss andra är det här mest ytligt. Lyssna på musiken, läs texterna och dra dina egna slutsatser istället – hos Carlin finns inte särskilt mycket att hämta.


Betyg: 2 biografier utan egen röst av 5 möjliga


Av Ulf - 8 maj 2013 11:25


Svensk titel: Valeres horn + Tomans huvud (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1990 (svensk utgåva 1994/1995)

Sidor: 681

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-027-7

 

"Death is lighter than a feather, duty heavier than a mountain."


Efter händelserna i del 1 har Rand al'Thor fått reda på att han är Draken återfödd - mannen som enligt profetiorna både ska frälsa och förgöra världen. Draken, den mytomspunne och fruktade krigaren, är något Rand inte alls vill vara, inte minst eftersom han är dömd till att förr eller senare förlora förståndet. När Valeres horn (en artefakt som behövs vid Sista striden) stjäls av fienden sätter Rand och hans vänner efter tjuvarna. Rands motiv är inte så mycket att hitta hornet utan att få tillbaka vad som låg i samma kista - en dolk som är magiskt bunden till hans vän Mat, som också kommer dö utan den. Samtidigt anländer Egwene och Nynaeve, Rands barndomsvänner, till Tar Valon för att påbörja sin träning som Aes Sedaier.

 

Robert Jordan skrev del 1 och 2 i sin serie samtidigt och det märks. The Great Hunt är en av böckerna i serien som börjar mest naturligt, utan en långrandig prolog om vad som hänt sedan sist. Här finns en prolog (är det krav på det inom fantasygenren?), men denna hålls kort och ger nyttig insikt om vad som komma skall.  Överlag känns The Great Hunt som en väldigt välgenomtänkt installation i sagan. De tre, i viss mån fyra, parallellhandlingarna knyts ihop på ett imponerande sätt under de femtio sista sidorna. Det är det här jag gillar med Jordans värld - den är så fruktansvärt genomtänkt! Det märks inte minst på de "syner" som karaktären Min har. Hennes visioner är alltid väldigt gåtfulla, men när deras innebörd avslöjas (ibland flera böcker senare) förefaller de fullkomligt logiska och planerade. Jag vet inte om Jordan hade planerat så långt som det verkar att han har, men i vilket fall som helst är det imponerande; antingen hade han en förmåga till att göra plot outlines som inte var av denna värld eller var han också en mycket skicklig författare. Det ena behöver visserligen inte utesluta det andra.

 

Om handlingen är väldigt välplanerad så verkar det tyvärr som att Jordan inte riktigt vet vad han ska göra av alla sina karaktärer ibland. En bikaraktärs förräderi och "botgöring" kommer på fem sidor mot slutet efter vi följt hen genom större delen av boken. Likaså blir Rands ständiga tvivlande om hur han ska ställa sig till profetiorna ganska tröttsamt efter några hundra sidor.

 

Huvudtemat för boken är citatet som jag började min recension med - vem som helst kan dö, men det kräver sin man eller kvinna för att göra sin plikt, speciellt när den tar emot. På så vis blir The Great Hunt även något av en bildungsroman i fantasysättning. De unga männen och kvinnorna som började resan i The Eye Of The World (1990) får lära sig att vuxenlivet innebär att behöva offra delar av sin egen vilja för att kunna fungera i ett samhälle. Återigen slår Jordan mig som en författare som tar en välkänd sagomodell, ont mot gott, och använder den till att utforska så mycket mer. Framförallt imponerad är jag av stridsscenerna. Jordan, själv Vietnamveteran, beskriver stridsscenerna utan att romantisera. Det är hårt, skitigt och blodigt. De goda vinner inte alltid på sin gudagivna moraliska rätt utan kan lika gärna falla.

 

The Great Hunt är inte riktigt lika bra som del ett, främst på grund av tidigare nämnda karaktärsutveckling, men är fortfarande en mycket bra bok och en anledning till att fortsätta läsa serien.

 

Betyg: 4+ drakbanér av 5 möjliga

 


Av Ulf - 19 april 2013 17:13


Författare: Carlos Ruiz Zafón

År: 2011 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 297

Förlag: Planeta (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-013515-7

 

När jag läste den första boken i Carlos Ruiz Zafóns serie om familjen Sempere och deras bokhandel i Francotidens Barcelona kunde jag inte lägga den ifrån mig. Jag sträckläste de drygt 550 sidorna av La sombra del viento (Vindens skugga, 2001) och sällade mig till den hyllningskör som Zafón har fått lyssna till sedan den kom ut. Vändningarna, karaktärerna och den magiska realismen i ett mörkt och hotande Barcelona sög tag i mig och vägrade släppa. Samma sak hände med uppföljaren, El juego del ángel (Ängelns lek, 2008). När handlingen nu förs in på en av böckernas mest mystiska karaktärer, den teatraliske Fermín Romero de Torres, var således mina förväntningar högt uppskruvade. Som så ofta när det inträffar blev jag också smått besviken.

 

Året skrivs 1957 och det är snart jul. Familjen Semperes bokhandel går sämre än någonsin och liggaren är full med rödmarkeringar. En dag kommer en märklig herre in i butiken och vill titta på en förstautgåva av Greven av Monte Cristo. När Daniel, yngst i klanen Sempere, har sålt boken propsar mannen på att lämna kvar dyrgripen i affären. Det är nämligen en present till Fermín. I boken hittar Daniel dedikationen: "Till Fermín Romero del Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden." Fermín, notoriskt undvikande när det kommer till sin bakgrund, tvingas således berätta för Daniel vad som hände med honom under inbördeskriget och vad hans koppling till familjen Sempere egentligen är.

 

Zafóns sätt att skriva - kortare kapitel med målande, poetiskt, språk - går igen även i Himlens fånge. Han lyckas med konststycket att skriva enkelt och vackert samtidigt som han berättar en historia. Det är få förunnat. De flesta författare är, i min mening, bra på en av dessa saker; Zafón är duktig på alla tre. Så långt allt väl, men jag känner framförallt att Zafón skulle behövt mer tid med den här boken. Den är inte på något sätt dålig, men den känns inte alls lika bearbetad som de två tidigare delarna. Det är extra synd att det just är den här delen av historien som haltar något då Fermín varit min favoritkaraktär från bok ett.

 

Det som framförallt stör mig är hur kort boken är jämfört med föregångarna. Om det hade varit en fråga om att historien inte behövde vara längre skulle jag inte sagt något, men Zafón bygger upp en cliffhanger mot slutet för att leda in i den redan planerade fjärde och avslutande delen. Det känns som han någonstans under skrivprocessen insåg  att här egentligen bara fanns material till en bok till och valde att dela av den i två.

 

Nåväl, mycket kritik till trots är Himlens fånge en bra bok. När det kommer till Zafón hade jag dock inte väntat mig något annat än ett nytt modernt mästerverk. Det är ett svårt epitet att leva upp till, men jag hoppas att han lyckas med den avslutande delen!

 

Betyg: 4 skopor osläckt kalk i såren av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards