Inlägg publicerade under kategorin Litteratur

Av Ulf - 28 april 2015 22:30


Författare: Stephen King

År: 2009 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 1074

Förlag: Scribner (Svenskt förlag: Bonnier Förlag AB)

ISBN: 978-0-340-99258-6


Det är en vacker oktoberdag i den amerikanska småstaden Chester's Mill när det otänkbara inträffar - från ingenstans tycks en osynlig vägg omgärda staden. Efter de inledande olyckorna med flygplan och bilar som kraschar mot barriären tvingas stadens innevånare inse att de är totalt avskurna från omvärlden. Chester's Mill är dock inte den sömniga småstad som de flesta trott. I kommunfullmäktige sitter den mer eller mindre maktfullkomlige Jim Rennie och ser sin chans till att stärka sitt grepp om staden ytterligare. Samtidigt försöker Dale Barbara, pensionerad arméveteran, bara göra vad som är rätt och riktigt - en väg som kommer leda honom i direkt konflikt med Rennie på en plats ingen av dem kan fly.

 

Under The Dome var Stephen Kings längsta bok på många år när den gavs ut 2009. När den även blev en tv-serie några år senare verkade det som att boken skulle bli en betydande del i det pantheon av böcker King byggt upp genom åren. Jag försökte redan 2010 ta mig igenom boken, men andra böcker pockade på uppmärksamhet. Nu inser jag varför jag gav upp för fem år sedan. Under The Dome hade kunnat bli en riktigt bra bok på kanske 400 sidor, men Kings knappt 1100 sidor långa magnum opus är inte bara för långt utan har riktiga problem med karaktärsutveckling och dramaturgi.

 

Som alltid lyckas King bygga upp ett fascinerande persongalleri med excentriska och riktigt obehagliga typer. Jim Rennie är en riktigt bra skurk i och med att han ser sig själv som Chester's Mills räddning. Han är inte någon ond man, han gör ju bara vad som krävs, enligt honom själv. Lika subtil är inte Junior Rennie, hans son, som pendlar mellan att vara en slemmig mansgris och spritt språngandes galen. Kapitlen med Junior, Jim och deras förhållande till varandra är några av bokens bästa. Dessvärre är protagonisterna inte alls lika intressanta.

 

Dale "Barbie" Barbara är en av Kings svagaste protagonister på många år. Han besitter inte mycket till personlighet annat än att stå som motpol till Rennie. Dessutom måste jag hålla med Junior om att hans namn är förbaskat löjligt. Varje gång jag läser "Barbie" tänker jag inte på en tuff arméveteran precis. Hans bundsförvanter är i alla fall något bättre, med journalisten Julia Shumway och framförallt 13-årige pojkgeniet Joe "Scarecrow" McClatchey som bästa birollsinnehavare.

 

Det som fäller Under The Dome är däremot det övergripande temat. King ska helt enkelt inte skriva böcker om politisk kamp och/eller maktfullkomlighet. Man kan tycka att detta ligger nära många av Kings andra böcker, särskilt det sistnämnda temat, men de har i tidigare verk främst varit delteman av en större bild. Korrupta politiker har ofta figurerat i Kings historier, inte minst med religiösa agendor, så på så vis är Rennie inte på något sätt unik för Under The Dome. Man hade ju kunnat tycka att huvudtemat skulle vara den gigantiska barriär som skär av staden från omvärlden, men denna verkar egentligen mest sekundär och som ett sätt att hålla karaktärerna fångade på ett och samma ställe.

 

Antalet karaktärer är också minst sagt för många. När man behöver ett dramatis personae i början på sin roman, och inte är rysk 1800-talsförfattare, brukar det inte vara ett gott tecken. Resultatet blir att karaktärsutvecklingen sker ryckvis och sällan särskilt trovärdigt. Vad jag däremot får ge King beröm för är att han som vanligt har en kuslig förmåga att skriva karaktärer som inte på något vis censurerar sig själva. Det är något jag verkligen uppskattar med Kings böcker. Karaktärerna är ofta väldigt mänskliga och lidanden och umbäranden beskrivs i all önskvärd detalj.

 

Till syvende och sist kan jag ändå inte rekommendera Under The Dome. Jag var beredd att ge den en rak tvåa i betyg, men de sista 20 sidornas väldigt påklistrade deus ex machina-slut blir ett minustecken i protokollet. Tv-serien är om inte bra så åtminstone tillräckligt knäpp för att jag ska fortsätta titta. Håll er till den.

 

Betyg: 2- böcker för långa för sitt eget bästa av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 25 april 2015 17:27


Originaltitel: Dylan Dog: La Statua Di Carne

Författare: Bruno Enna

Tecknare: Nicola Mari

År: 2008 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 96

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-981127-9-5

 

Dylan kontaktas av en kvinna, Violet, som av okänd anledning blir uppvaktad med poesi i samband med ett antal bestialiska mord. Morden, som inträffat på en av Londons kyrkogårdar, utförs av vad vittnena beskriver som statyer. Offren är människor som inte visar respekt för de döda. Men vem är det som skickar strofer av John Donne till Violet efter varje begånget mord?

 

Det andra albumet om mardrömsdetektiven Dylan Dog jag satt mina tänder i är ett klart fall framåt från Dylan Dog: Reinkarnation. Det rent serietekniska, från teckning till layout, är bättre i Nicola Maris händer än kollegan Corrado Roi. Mari må inte ha samma inspirationstoppar som Roi har, men håller desto jämnare klass när det gäller perspektiven, vilket var vad jag främst störde mig på i föregående album.

 

Det som gör Hjärta av sten till ett bättre album än Reinkarnation är dock manuset. Det här med levande statyer är knappast något nytt, men som alla bra historier behövs egentligen bara en liten twist för att göra den intressant igen. Den är inte lika bra som exempelvis det fantastiska Dr Who-avsnittet Blink (2007), men lyckas ändå med en tämligen fräsch och egen tolkning. Sedan att statyer som rör på sig (och tala inte om dockor!) är förbaskat obehagliga är inte fel i sammanhanget det heller. Vidare känner jag att Bruno Enna har gjort mer av en riktig karaktär av Dylan än kollegan Ruju lyckades med i Reinkarnation. Nu vill jag helt plötsligt inte bara fortsätta läsa för den småmysiga skräckkänslan utan även för karaktärerna. Riktigt bra.

 

Som ni förstår är det här ett riktigt bra seriealbum. Om jag har något att invända på är det tyvärr samma sak som jag påpekade i min recension av förra albumet - ibland känns det som storyn skulle behövt kanske 50 sidor till på sig för att bli den bästa story den kan vara. Det är dock ingen anledning för serie- och/eller skräckdiggaren att skippa Hjärta av sten.

 

Betyg: 4 mordiska strofer av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 15 april 2015 16:01

 


Originaltitel: Dylan Dog: Reincarnazioni

Författare: Pasquale Ruju

Tecknare: Corrado Roi

År: 2008 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 96

Förlag: Ades Media (Originalförlag: Sergio Bonelli Editore)

ISBN: 978-91-981127-7-1

 

Dylan Dog, före detta anställd vid Scotland Yard, driver numera en detektivbyrå som hanterar fall som polisen kanske inte riktigt vill ta tag i, gärna med övernaturliga inslag. Dylan kontaktas av den vackra Sheena Johnson angående en rad brutala mord som nyligen inträffat i London. Sheena tror nämligen att hon själv kan ha något med morden att göra - även om hon inte kommer ihåg det själv.

 

Dylan Dog är en serie som sedan länge funnits i periferin för mig, men som jag aldrig har tagit mig tid att läsa. Hyllad som en av Italiens mest framgångsrika serier genom tiderna har den sålts i miljontals exemplar och influerat mängder med serieskapare. När nu svenska Ades Media ger ut en rad album tog jag tillfället i akt och satte mig ner och läste ett. Och ja, Dylan Dog är än så länge en småmysig bekantskap med vissa toppar och dalar.

 

Jag gillar verkligen Corrado Rois tecknarstil som till stor del påminner mig om de mer realistiskt tecknade skräckserierna från över Atlanten anno 1950-tal. Han håller dock en tämligen ojämn kvalitet och vissa rutor har klara proportionsproblem. Föga förvånande, då man definitivt kan spåra influenser från den italienska giallo-genren, gäller detta ofta kvinnoporträtten. De är, låt oss säga, ganska "rundade" på sina ställen och Roi försitter inte en chans att visa detta faktum.

 

Manuset är även det relativt ojämnt. Jag gillar karaktärerna, från den arketypiske privatdeckaren Dylan tills hans sidekick Groucho (som tror att han är Groucho Marx), men storytellingen är lite upp och ner på sina ställen. Idén om reinkarnerade mördare är bra och på sina ställen riktigt effektivt utförd. Slutet står dock klart redan efter halva albumet och jag saknade någon form av twist eller överraskning. Om Ruju hade haft fler sidor att arbeta med hade det troligen varit en annan sak. Ett seriealbum av den här typen på 96 sidor känns då och då lite snävt.

 

För diggare av skräck- och detektivserier skulle jag ändå rekommendera att ni införskaffar er ett album eller två. Min recension kanske låter som att jag tycker att albumet är dåligt, men det är snarare det att jag hade förväntat mig lite mer av mitt första möte med en så pass känd seriehjälte. Men, som Malin Rydén skriver i efterordet, kanske är det så att "även vuxna behöver godnattsagor ibland." Gott så.

 

Betyg: 3 italienska Londonskildringar av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 12 mars 2015 21:56

 


Originaltitel: The Walking Dead: Too Far Gone

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2010 (svensk utgåva 2015)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-13-1

 

Livet i Alexandria betyder en rejäl omställning från gruppen. Plötsligt behöver de inte se sig om över axeln längre - eller behöver de det? Rick och de andra har svårt att acceptera att ett samhälle som Alexandria kan existera mitt i apokalypsens kölvatten och just Rick kommer på kant med befolkningen när han bryter mot vapenlagarna i sin roll som polis. Samtidigt står det klart att alla ute på vägarna inte är några man vill ha in bakom barrikaderna.

 

Katarina Gospic skriver i sitt förord till denna, den trettonde, volymen av The Walking Dead om hur vår reptilhjärna i mångt om mycket styr våra impulser och däribland den välkända reflexen "fäkta eller fly". Kirkmans trettonde samlade version av sitt magnum opus är ett mästerligt utforskande av just denna. För alla (och vi är många!) som kämpat med ångestproblematik så vet vi exakt vad det innebär att aldrig riktigt kunna slappna av. Reptilhjärnan säger till oss att faran kan finnas bakom nästa hörn och därför spänner vi oss och vi drar oss undan (läs: flyr). I en värld som den i The Walking Dead finns det inte längre några sociala spärrar som reglerar vårt användande av den andra aspekten av reflexen - fäktandet, striden. Kirkman har tagit till fasta på detta i sitt manus och visar med all fruktanvärd tydlighet hur avskalandet av den sociala fernissan kan göra oss till de brutala sällar som vi byggt upp ett helt rättssamhälle för att tygla. Det är inte vackert. 

 

Konflikten mellan Rick och Alexandrias borgmästare är det som verkligen lyfter volym 13. De har båda varit tvingade att göra fruktansvärda saker. Skillnaden mellan dem är att Rick inte har haft någon riktig social kontext att förhålla sig till. Borgmästaren har också utfört handlingar som i en pre-apokalyptisk värld allra minst skulle få honom dömd till livstids fängelse. Han har dock lyckats rationalisera sina handlingar utifrån välkända slagord som "samhällets bästa". Det är här som Kirkman lyser med sin analys. Vi känner igen rationaliseringarna från diverse politikers tal i allmänt och från diktatorer i synnerhet. Det är därför jag också föredrar Ricks sätt att se på saken i den här kontexten - vi kanske ser på våldet med avsmak, men det blir inte riktigt farligt för den stora massan förrän rationaliseringarna kommer in i bilden.

 

Kirkman går från klarhet till klarhet och jag längtar redan efter nästa del. The Walking Dead håller stilen på ett sätt som ingen annan serie gör just nu.

Av Ulf - 10 mars 2015 20:09

 


Originaltitel: The Walking Dead: Life Among Them

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2010 (svensk utgåva 2014)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-87877-12-4

 

Gruppen får reda på att Eugene har ljugit för dem hela tiden. Han är inte forskare med tillgång till värdefulla resurser i Washington D.C utan en vanlig gymnasielärare. Precis som gruppen håller på att falla samman dyker dock Aaron upp. Han arbetar som rekryterare åt ett litet samhälle utanför huvudstaden som alltid är på jakt efter nya förmågor. Samhället, kallat för Alexandria, leds av den karismatiske Douglas Monroe och verkar från en början som en idyll mitt i kaoset. Rick kan dock inte slappna av. Är det för bra för att vara sant?

 

Kalla det glömska, kalla det vad ni vill - jag borde ha recenserat volym 12 av den svenska utgivningen av The Walking Dead för ett bra tag sedan. Så blir det ibland. Recensionsexemplaren läggs på hög och högen växer. Det är lite mer pinsamt den här gången eftersom jag själv citeras på baksidan till den här volymen. Jepp, så ligger det till - min första ritkiga blurb i svensk press. Det får jag slå mig lite för bröstet för och upplyser alla intresserade (typ mor och far) att det snart kommer ytterligare ett citat från undertecknad - denna gång på en filmposter. Living the dream!

 

Hur som helst, så borde ni känna till min inställning till The Walking Dead i serieform vid det här laget. Det här är precis lika bra som tidigare och jag kan med rak rygg påstå att TWD kan vara den serie jag läst mest av som haft samma klass precis hela tiden. Jag har några andra personliga favoriter också, men det som skiljer dessa från TWD är att de förstnämnda oftast högst har tio volymer och inte ens då brukar de hålla samma klass rakt igenom. Kirkman imponerar återigen på mig helt enkelt.

 

Radhuseffekten passar tämligen väl att recensera just nu trots allt då den svenska utgivning av TWD i princip är synkad med den amerikanska tv-serien för närvarande. Som läsare av serien vet finns det dock stora skillnader i både berättarteknik, karaktärer och tempo mellan adaptionerna. Även om jag kan föredra tv-serien då och då håller den inte alls samma jämna klass som Kirkmans original. Varenda panel, varenda sida är genomtänkt. Med den tolfte volymen från Apart Förlag känns det lite som att karaktärerna har gått hela varvet runt. De började som civiliserade människor utkastade i en situation där ingen kände sig hemma. Nu är det snarare civilisationen som skrämmer. Det är klart, har överlevnadsinstinkten fått härja fritt så pass länge som den har för karaktärerna blir man säkert misstänksam, men Kirkman lyckas verkligen bygga upp början till en klassisk zombiegenreallegori - vem är det som är monstren egentligen? Vi eller dem?

 

Det finns absolut ingen anledning till att inte införskaffa både den här och efterföljande volym (recension kommer senare i veckan). Det är helt enkelt en fortsättning på en av vår tids bästa serier och även om mycket uppbyggnad sker till nästföljande volym blir det aldrig någonsin tråkigt eller segt. Tempomästaren Kirkman slår till igen!

 

Betyg: 5 radhusmardrömmar av 5 möjliga

Av Ulf - 17 februari 2015 13:37

 


Författare: Stephen King

År: 2008 (svensk utgåva: 2009)

Sidor: 771

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-1-4165-5296-3

 

"Art is the concrete artifact of faith and expectation, the realization of a world that would otherwise be little more than a veil of pointless consciousness stretched over a gulf of mystery."

 

Edgar Freemantle är en framgångsrik företagare inom byggbranschen som har det mesta i livet. Fru, två utflugna barn det går bra för och ett antal miljoner på kontot. Allt ändras dock när Edgar skadas allvarligt i en arbetsplatsolycka. Förutom att förlora ena armen förlorar han också sitt äktenskap och sitt hus. Deprimerad söker han miljöombyte och finner det på den lilla ön Duma Key, utanför Floridas kust. Duma Key har sedan tidigt 1900-tal varit en tillflyktsort för både kända och okända konstnärer och när Edgars intresse för att teckna övergår till canvasduk inser han att han burit på en nästan gudagiven talang. Allt är dock inte som det verkar på Duma Key. I ett palatsliknande hus bor den åldriga Elizabeth Eastlake med sin assistent Wireman. Elizabeth har burit på en hemlighet om Duma Keys historia sedan hon var barn - en hemlighet som Edgar börjar nysta upp i sina tavlor...

 

Ett vanligt förekommande tema i Stephen Kings romaner under 2000-talet är huvudkaraktärer som varit med om en allvarlig olycka av ett eller annat slag. Det är inte så konstigt med tanke på att King nästan dog efter att ha blivit påkörd 1999. Sällan har han dock skrivit bättre om återhämtande, läkande och förändring än han gör i Duma Key. Edgar Freemantle, som stand-in för King själv, har i mångt om mycket samma skador som King ådrog sig vid olyckan (King fick dock behålla sin arm) och skildringen av vägen tillbaka, med ilska, depression och anklagande är väldigt drabbande.

 

Om bokens första tredjedel handlar om Edgars tillfrisknande så handlar de två avslutande delarna främst om mysteriet som omgärdar Duma Key. Edgars vänskap med Elizabeth Eastlakes assistent Wireman är ett väldigt fint skildrat förhållande liksom hans förhållande till sin ena dotter, Ilse. Här är Duma Key som bäst. Karaktärerna känns trovärdiga och den för King väldigt ovanliga geografiska platsen ger hans språk ett nyskapande som han inte haft på ett tag. Duma Key spelar nästan en karaktärsroll själv i boken och är en verkligt besjälad plats - på gott och ont. I motsats till Kings småorter i Maine är Duma Key inte så mycket en plats där småstadspatriarker styr och ställer utan människan är där på naturens nåder. Det är väldigt effektivt.

 

Dessvärre känns upplösningen lite för "enkel". Den sista tredjedelen ökar i tempo, men King faller tillbaka på många beprövade troper som kanske hade känts okej i några av hans andra böcker, men som sticker ut alltför mycket i jämförelse med den övriga tonen i boken. Det är dock fortfarande det bästa av honom jag läst från det från Kings sida ganska mediokra 00-talet och en bok jag kan rekommendera till både fans och andra.

 

Betyg: 4 nasty men with big teeth av 5 möjliga

Av Ulf - 9 januari 2015 13:41

 


Svensk titel: Geralds lek

Författare: Stephen King

År: 1992 (svensk utgåva: 1994)

Sidor: 330

Förlag: Viking (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 91-27-03979-X

 

“If anyone ever asks you what panic is, now you can tell them: an emotional blank spot that leaves you feeling as if you've been sucking on a mouthful of pennies.”


Jessies och Geralds äktenskap har sett sina bättre dagar. Som ett försök att tända gnistan igen experimenterar de båda med lättare bondage. Jessie är måttligt road, men går med på att ge handbojorna ett försök när paret åkt upp till sin sommarstuga mitt ute i skogen. Efter ett gräl som går överstyr faller Gerald så illa att han dör. Nu sitter Jessie fastbunden i en säng mitt ute i ingenstans... och frågan är om hon är ensam i huset.

 

Gerald's Game är en av Kings kvinnodrivna romaner från tidigt 90-tal där en solförmörkelse på 1960-talet är den gemensamma nämnaren. Likt Dolores Claiborne, i boken med samma namn, definieras huvudkaraktären i Gerald's Game till stor mån av händelser kopplade till nämnda naturfenomen. Medan Dolores Claiborne var en välskriven men tämligen förutsägbar thriller är Gerald's Game snarare en överlevnadshistoria med allt vad detta innebär. King målar med all tydlighet upp den panik och rädsla som Jessie känner i sin situation, men framförallt visar han på hur hon tvingas gå utom sig själv och vad hon tror att hon kan och inte kan göra.

 

Premissen som sådan är briljant. En lek som går överstyr och blir dödligt allvar via en förlupen sekunds rejäla otur. De delar av boken som behandlar Jessies flyktförsök från handbojorna är också de klart bästa och mest spännande. Kopplingen till solförmörkelsen vid Dark Score Lake är tyvärr en annan sak. I ett försök att ge Jessie större karaktärsdjup går King tillbaka till hennes barndom och berättar en förvisso välskriven men också långdragen tillbakablick om sexuellt trauma. Denna gör att boken tappar i det rasande tempo som den byggt upp. Det är ingen dum idé att ha med tillbakablicken, men den hade kunnat kortas med nästan hälften utan att något går förlorat i sig. Likaså är de avslutande 50 sidorna ett rejält stilbrott mot resten av boken och borde helt enkelt inte ha varit med.

 

Gerald's Game hade passat mycket bättre som en kortroman då premissen som sagt är intressant, men inte riktigt lämpad för längden. Boken har dock något som gör att jag inte kan släppa den och med den kommande filmatiseringen lär den börja sälja bättre igen. Gerald's Game må ha sina brister, men med sin tematik och sin brutala överlevnadsskildring är den ändå ett snäpp över genomsnittet för King.

 

Betyg: 3+ skrovmål för hundar av 5 möjliga

Av Ulf - 19 december 2014 15:56

 


Svensk titel: Hjärtan i Atlantis

Författare: Stephen King

År: 1999 (svensk utgåva: 2001)

Sidor: 523

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 0-684-85351-5

 

"Sometimes when you're young, you have moments of such happiness, you think you're living on someplace magical, like Atlantis must have been. Then we grow up and our hearts break into two.”

 

Heart In Atlantis är Stephen Kings uppgörelse med sin egen generation och det amerikanska 1960-talet. Genom två kortromaner och tre noveller får vi följa olika karaktärer som på något sätt alla sammankopplas med antingen Carol Gerber eller Bobby Garfield i den lilla staden Harwich. King har skrivit flertalet novell- och kortromansamlingar utifrån ett visst tema, men mig veterligen är detta den första han skrivit där karaktärerna ständigt återkommer i olika konstellationer. Det gör att det jag brukar klaga på när det gäller Kings noveller, den ojämna kvaliteten, i viss mån vägs upp av den striktare ramen. Därmed inte sagt att alla är lika bra.

 

Den första historien, Low Men In Yellow Coats, utspelar sig 1960 i just nämnda Harwich. Bobby Garfield fascineras av sin nyinflyttade granne, den excentriske Ted Brautigan. En oväntad vänskap mellan generationsgränserna uppstår då unge Bobby och den åldrige Ted båda visar sig ha ett brinnande intresse för litteratur. Men när Ted ger Bobby ett uppdrag börjar den senare inse att allt i staden kanske inte är som det ska vara. Någon letar efter hans nya vän. Någon som klär sig i gula överrockar och patrullerar gatorna - och det är upp till Bobby att se till att de inte får tag i Ted.

 

Den andra kortromanen, som delar namn med bokens titel, Hearts In Atlantis, utspelar sig 1966 på University of Maine. Peter Riley, som tidigare varit en duktig elev, börjar tappa allt mer i betygskatalogerna när han och hans klasskamrater på studiehemmet i princip blir besatta av kortspelet Hjärter (Hearts). Samtidigt som hans betyg börjar dala träffar Peter den politiskt intresserade Carol Gerber och blir blixtförälskad. Med brinnande krig i Vietnam inser Peter att han måste ta ställning samtidigt som han får upp sina betyg. Om inte annat kommer han snart befinna sig i djungeln själv.

 

Dessa två historier utgör den absolut största delen av boken och är också bäst respektive sämst. Low Men In Yellow Coats är ytterligare en av Kings mycket fina barndomsskildringar, men det som skiljer den från de flesta andra han skrivit är det nästan allomfattande mörker den utspelar sig i. Visst har King haft mörka teman i sina barndomsskildringar tidigare, men där protagonisterna i exempelvis IT (1986) eller The Body (1982) har sina vänner och annan gemenskap att förlita sig på känns Bobby väldigt ensam. Visserligen har han sin vänskap med Ted, men eftersom Ted är en jagad man kan han inte "skydda" Bobby från hemskheterna världen utsätter honom för. När dessutom hans bäste vän, John Sullivan, åker iväg på sommarläger (det är alltid sommar i Kings barndomsskildringar) lämnas Bobby att försvara sig själv. 

 

Low Men In Yellow Coats beskriver också den pirrande känsla av ung kärlek man kan få precis innan tonåren i och med Bobbys flickvän Carol Gerber. En händelse i den här kortromanen som involverar just Carol blir en katalysator för resten av boken. Jag vill inte avslöja vad den är (eftersom den kommer så oväntat), men det är nyckelscenen till resterande historier i samlingen. För att få ut så mycket som möjligt av berättelsen krävs det dock att du är bekant med Stephen Kings magnum opus, The Dark Tower (1982 - 2012), då den på ett mycket påtagligt sätt är kopplad till den här serien. Dessa referenser ströks helt när berättelsen filmatiserades under titeln Hearts In Atlantis (2001). Denna film baseras alltså inte på berättelsen med samma namn utan en berättelse i boken med samma namn. Förvirrad än?

 

Low Men In Yellow Coats är bokens bästa historia. King återvänder till sina barndomsskildringar som han är så fruktansvärt duktig på att teckna. Det enda jag egentligen har att invända mot är att den kanske inte är så lätt att förstå för dem som inte läst The Dark Tower, men kopplingen gör det till en liten bonus för King-fans som jag.

 

Bokens andra kortroman, Hearts In Atlantis (förvirrad än?), må kretsa kring Peter Riley och hans politiska uppvaknande, men det är Carol Gerber som är navet allt kretsar kring. Här presenteras även karaktärer som återkommer i novellerna och på så vis är kortromanen ett viktigt inslag i det sammanlagda narrativet. Problemet är att den är på tok för lång. Jag skulle vilja dela av den på hälften och slänga in en ny historia om Bobby på de kortade sidorna. Det hade dels gett boken ett bättre flyt och dels hade det gett lite större insikt i Bobbys uppväxt efter händelserna i Low Men In Yellow Coats. Här finns bra passager, främst de med Carol som här utvecklas till min favoritkaraktär i historierna, men på det hela taget är det på tok för pratigt och förvånansvärt händelsefattigt.

 

De två efterföljande novellerna utspelar sig efter Vietnamkrigets slut och gör nedslag i sidokaraktärers liv från de två kortromanerna. Den första, Blind Willie, utspelar sig under loppet av en dag i december 1983 på en trottoar i New York. Willie Shearman, veteran från kriget, är utåt sett en vanlig affärsman, men när han pendlat till sitt kontor förvandlas han till tiggaren "Blind Willie". Anledningen är en händelse han och hans kamrater utsatte en viss Carol Gerber för när de var unga. En kort och kärnfull novell som leder in till Why We're In Vietnam där John Sullivan (se Low Men In Yellow Coats) anländer till en begravning för en av hans gamla armékamrater, 1994. Under ett samtal med hans gamla befäl får vi  varför John sedan striden i Dong Ha ser en gammal vietnamesisk kvinna, som han kallar för Mama-san, vart han än går.

 

Boken avslutas med den kortaste av de fem historierna, men kanske den som drar mest på hjärtsträngarna. Heavenly Shades Of Night Are Falling utspelar sig 1999 då Bobby Garfield återvänder till Harwich efter mer än 40 års frånvaro. Det finns något han måste göra. Något han lovade en gammal vän. Jag kan inte säga mer om den avslutande novellen utan att spoila överraskningen, men jag måste erkänna att jag fällde en tår eller två när den var slut. Det är det som Hearts In Atlantis också gör allra bäst - det är en samling berättelser som till en början verkar stå för sig själv, men efter man läst titelhistorien börjar man uppleva hur dessa karaktärers öden vävs in med varandra mer och mer. King har helt klart försökt att ge sin bild om hur Vietnamkriget formade hans generation och slutsatsen står att läsa redan i det inledande citatet från Easy Rider (1969): "We blew it". 

 

Det finns en nästan övernaturlig svärta som genomsyrar denna annars tämligen socialrealistiska King-bok. En svärta som kommer ifrån insikten om att de försökte, de kämpade men de misslyckades. Precis som ön Atlantis sjunker Kings babyboomgeneration hur mycket kärlek de än vill ge och ta. Redan i titeln finns det en domedagsprofetia, men på samma sätt ett hoppfullt meddelande - det går att älska även om landet självt sjunker.

 

Betyg: 4 golden oldies av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se