Inlägg publicerade under kategorin Musik

Av Ulf - 20 augusti 2013 22:31


En gång i tiden var jag förlovad. Usch, det lät deprimerande, att jag var det "en gång i tiden", men uttalandet har en poäng. I våra förlovningsringar stod nämligen ett citat från låten Fairytale Of New York. Låten, främst använd som jullåt i Sverige (föga förvånande med sina starka textmässiga kopplingar till högtiden), berättar en lika tragisk som romantisk historia om ett par som trots att de absolut inte är bra för varandra inte kan släppa den andre. Mannen är ett hopplöst fyllo, men ett romantiskt hopplöst fyllo. Hans förhållande till låtens kvinnliga karaktär, vars roll sjungs av den fantastiska Kirsty MacColl, kantas av besvikelser för dem båda men han ger inte upp även om hon verkar mer och mer inställd på att sticka.

 

Ovanstående kanske inte låter som världens bästa låt att ta ett citat ifrån till en förlovningsring, men det kommer en fantastisk strof i sista versen som beskriver vad jag ser som en av ett romantiskt förhållandes största gåvor - att dela ambitioner och hjälpa varandra uppnå dem:


Man: "I could've been someone."

Woman: "Well, so could anyone. You took my dreams from me, when I first found you"

Man: "I kept them with me, babe. I put them with my own. Can't make it out alone; I built my dreams around you." 


Och sen dansar de vidare i New York-natten och en lite för sentimental yngling graverade in den sista raden i två ringar.

 


Artist: The Pogues feat. Kirsty MacColl

Låt: Fairytale of New York

Album: If I Should Fall From Grace Of God...

År: 1988

 

 

 

ANNONS
Av Ulf - 19 juni 2013 23:01

 

Det finns vissa artister som jag älskat sedan sekunden jag hörde dem sjunga. Ingen tvekan, inget "han kanske har gjort två bra skivor" - det här är artister som jag alltid kommer tillbaka till förr eller senare. En av dessa är Chris Isaak. Chris Isaak är troligen mest känd för sin hitballad Wicked Game från 1989. Faktum är att den inte blev en särskilt stor hit alls förrän nedanstående musikvideo. Singeln gjorde Isaak till en stjärna, men han försvann snart tillbaka in i mittenfållan av artister som säljer bra med skivor men inte blir megastjärnor. Kanske är det lika bra det. En artist som Isaak kompromissar aldrig. Med undantag för inspelningsteknik och större mognad i textförfattandet har han gjort musik i samma stil sedan starten 1985. Videon nedanstående är faktiskt den andra till låten. Den första snabbregisserades av en viss David Lynch när han ville ha med låten i sin film Wild At Heart. Videon har ingen story att tala om, men kolla på fotot! Så fantastiskt vackert! Tillsammans med Isaak och danska supermodellen Helena Christensen är bland det hetaste som fångats på film. Och ja, jag är fullt medveten om att de där töntiga finnarna har gjort en cover på den här - jag försöker glömma den.

 

Artist: Chris Isaak

Låt: Wicked Game

Album: Heart Shaped World

År: 1989

 

 

 

 

 

ANNONS
Av Ulf - 10 augusti 2012 15:37


Datumet läser 10/8 och det betyder att sommaren drar mot sitt slut för min del. På måndag börjar verkligheten med jobb igen. Men innan dess ska det festas. En polare anordnar en fest för 60+ personer ikväll. Det blir en perfekt avslutning på en sommar som inte blev lika episk som jag hoppades på, men som ändå varit helt okej. Allt detta för mig fram till musikvideon i inlägget.


När den här låten slog ner som en bomb för några år sedan satt jag vid ett skrivbord i en lägenhet jag hyrde i andrahand. Jag var luspank, nyligen dumpad och allt var riktigt jäkla trist. Sen hände det där som alltid händer - det vände. MGMT:s slagdänga blev något att klamra sig fast vid den sommaren och jag vill inte ens tänka på hur många visningar av videon på YouTube jag bidragit till. Nu blir det några fler. Sommaren är död, länge leve sommaren. Skitfinkultur fortsätter förmultna såväl skräp- som finkultur som vanligt. Vissa saker ändras inte.


Artist: MGMT

Låt: Time To Pretend

Album: Oracular Spectacular

År: 2008



Av Ulf - 9 juli 2012 22:48


Under mina sena tonår och några år till spenderade jag stora delar av min lediga tid i diverse replokaler. Efter ett snabbt överslag tror jag att jag har spelat i nio olika band i mitt liv. De flesta, som det jag ska berätta om idag, hade bara en handfull spelningar. Det var aldrig riktigt poängen heller - vi lirade för att det var kul och, det ska inte stickas under stol med, det var ett perfekt sätt att träffa tjejer. Tyvärr för min vän Joel var det också det som hände...


Joel var trummis i ett av mina kortlivade band. Vi hade inget riktigt namn när vi skulle gå på scen första gången och diskuterade saken backstage. Killen som höll i spelningen sa att vi såg ut som Ugly Kid Joe och att han fick nostalgitripp tillbaka till början av 90-talet. En googling senare hittade vi ett bandfoto på grabbarna som jag bara kom ihåg från deras hit Everything About You. Likheten var slående. Vi såg verkligen ut som Ugly Kid Joe... fast lite fulare. Därför kom vi att heta Fulare än Joel (Joe, Joel, same same but different).


På vår första spelning träffade Joel en tjej. Dessvärre föll hon under kategorin psykobitch. Efter några veckor försökte Joel allt han kunde för att bli av med henne. Ingenting funkade. Gick han utanför dörren mer än fem minuter var hon plötsligt bara där. Hon ringde alla timmar på dygnet. Till sist sa Joel, snäll kille som han är, att det helt enkelt inte funkade och att de skulle ta några veckor ifrån varandra. Lyssnade hon? Givetvis inte.


Vår andra (och näst sista) spelning närmade sig och vi var en låt kort. På skoj föreslog jag Everything About You. Eftersom ingen annan hade något förslag blev det så, inte minst för att den var enkel att repa in. Efter 20 minuter på Folkets hus i Eslöv började jag lira introt. Då springer Joel fram till micken och skriker: "Den här är till dig!" och pekar på den närvarande psykobitchen i publiken. Vi andra kom av oss helt och fick börja om. Fem minuter senare hade psykobitchen lämnat byggnaden och vi såg henne aldrig igen. Way to go, Joel! Och nej, jag har varken förr eller senare rappat på scen och så kommer det förbli!


Artist: Ugly Kid Joe

Låt: Everything About You

Album: America's Least Wanted

År: 1992



Av Ulf - 7 juni 2012 23:21

 


Förr eller senare kommer vi till en punkt i våra liv då det blir svårare och svårare att ta till sig ny musik. Det finns en rad olika psykologiska förklaringar till detta som jag inte ska tråka ut er med, men faktum är att för oss flesta kommer den musik vi lyssnar på mellan 15 - 25 års ålder vara den som följer oss genom livet. När jag passerade denna "magiska" gräns för fem år sedan började jag snart också märka att jag blivit väldigt bekväm i min musiksmak. Jag hade min lista på band som var per definition bra och ny musik intresserade mig inte längre på samma sätt den gjort tidigare. Det tog några år innan jag hittade ovan nämnda teorier om kognition som förklarar varför detta händer för de flesta av oss.


På något sätt blev skivan Black Holes & Revelations (2006) en musikalisk milstolpe för mig. Den markerade både den senaste skiva jag köpte fysiskt (sett till utgivningsår) och skivan med den sista riktigt bra video jag såg på MTV och inte på YouTube. Knights Of Cydonia har lyckats få med en jäkla massa av vad jag älskar inom populärkultur, inte minst spaghettivästerns och robotar! Det är också en klassisk historia om gott och ont, så enkelt det kan bli. Hur kan man inte älska den här videon?


Artist: Muse

Låt: Knights Of Cydonia

Album: Black Holes & Revelations

År: 2006


Av Ulf - 26 maj 2012 22:11



Det finns vissa skivor som aldrig blir gamla för mig. Pulps mästerverk Different Class (1995) är en av dessa. Som svår 14-åring fångade Jarvis Cockers texter om utanförskap mig och höll mig fast i ett kajalpennegrepp. Idag, 16 år senare, är Different Class fortfarande en av mina flitigaste spelade skivor - nu främst på Spotify. Nuförtiden är det en blandning av nostalgi och en annan aspekt av Cockers texter - klasskampen - som håller mig fast. Cocker framstår som en arbetarklasshjälte som gör vad han kan för att tjäna en hacka samtidigt som han ger kängor till de priviligerade. Samtidigt finns där lycka, om än flyktig, att finna både för de arbetande massorna som de bemedlade.


Sån är också historien i Disco 2000 - historien om en olyckligt kär ung man som fastnat i vänträsket med tjejen han är hopplöst förälskad i. Videon, med all sin klyschiga "fredag-måste-ut-och-dricka-och-dansa-för-jobbet-håller-på-att-döda-mig-estetik" satt i bländande technicolor, uttrycker även den samma längtan om att bli sedd, om så bara för en kväll. Och ja, det var även situationen för mig och många andra tonåringar; fast i vänträsket, längtan att bli sedd och Jarvis Cocker satte ord på just det. Framförallt var det ord som för mig var ytterst relevanta och det är alltid gott att påminna sig själv om vem man var när man var tonåring då och då.



Artist: Pulp

Låt: Disco 2000

Album: Different Class

År: 1995




   

Av Ulf - 6 maj 2012 19:46



Även om jag inte är alltför förtjust i vad Radiohead gjort efter millennieskiftet går det inte att förneka att de hade ett magiskt 1990-tal. Deras tre första fullängdare, Pablo Honey (1993), The Bends (1995) och OK Computer var soundtrack till en betydande del av min tidiga tonårstid. Vissa av låtarna på nämnda skivor har jag i princip förstört för mig själv genom så fruktansvärt många genomlyssningar att jag knappt ids lyssna på dem igen. Sen finns det vissa låtar som bara växer och är minst lika bra som dagen jag först hörde dem. Just är en av dessa låtar.


En rocklåt med driv i, det kan man inte komma ifrån, men det som gjorde Just till en sådan fantastisk låt för mig var att jag inte kunde släppa videon till den. Jag rekommenderar att ni ser den och själv funderar över vad mannen kan tänkas säga i slutet. Till dags dato håller Radiohead mannens statement (om det finns något) hemligt. Jag älskar mysterier - speciellt verkliga sådana där man inte kan googla fram svaret.


Artist: Radiohead

Låt: Just

Album: The Bends

År: 1995





Av Ulf - 1 maj 2012 20:31

Odödliga musikvideos


När jag var 16 var jag helt såld på postpunk, psykadelisk rock, synth och goth från 80-talet. Föga förvånande var också ett av mina favoritband The Cure - bandet med min stilikon Robert Smith som ledstjärna. Jag sprang runt med bandtröjor, tuperade håret, försökte förgäves färga det svart (det blev grönt...) och hela getupen så som anstod en überseriös gothare. Sen... tja, insåg jag att livet inte var så blekt och svart som musiken jag lyssnade på ville måla upp och många band jag tidigare älskat började sakta men säkert falla ur favör i skivspelaren. Vissa band, så som The Cure, stannade kvar bland musiken jag fortfarande lyssnar på, medan andra, exempelvis många synthband från 80-talet försvann helt. Av alla skivor som The Cure har släppt har jag en speciell plats i mitt hjärta för 1985 års The Head On The Door. Den har något magiskt över sig och med inte en enda svag låt på plattan är det en av få skivor jag lyssnat sönder ett exemplar av. Märk väl, jag varken tappade eller repade skivan utan slet helt enkelt sönder den med tillräckligt många omspelningar.


Videon nedan är ett lysande exempel på vad ett band kan göra när man inte är nöjd med sin originalprodukt. The Cure var måttligt förtjusta i sin video till samma låt från 1985 och bestämde sig för att göra en nyversion. Jag kommer förhoppningsvis att nynna med till den här gamla dängan på Roskilde i år. Vi ses där!


Artist: The Cure

Låt: Close To Me

Album: The Head On The Door

År: 1985


 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se