Gustaf är tillbaka! Mattis skräckvälde är över! Det blir ju kanske inte direkt bättre när vi har en film med stora mängder slem... eller slime, eller sekret. Slemmigt material har många namn... och minst två färger. Och för dem som frågar - ja, jag har skaffat en ny mikrofon. Jag kommer låta som jag sitter i en kakburk ett eller två avsnitt till, sen blir det bättre.

Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin

Medverkande: Eddie Redmayne, Sacha Baron Cohen, Mark Rylance mfl.

Produktionsbolag: Dreamworks Pictures/Amblin Partners/Cross Creek Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 129 min

Land: USA/Storbritannien/Indien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1070874/

När flera högprofilerade protestledare ställs till svars för att ha satt igång kravallerna under Demokraternas konvent i Chicago 1968 är det mer än bara deras egen frihet som står på spel. Hela landet ser på när en av de mest bisarra rättegångarna i amerikansk historia avhandlas.

En av de kanske mest försenade filmerna de senaste 30 åren har äntligen släppts. Det har varit så många touch and goes med Chicago 7 att jag hade förpassat den till någon dunkel vrå i sinnet. När Steven Spielberg släppte projektet 2007 dröjde det alltså ytterligare 13 år innan Aaron Sorkin plockade upp bollen och fick den här spännande berättelsen gjord. USA:s nutidshistoria är alltid intressant och det verkar finnas en nästintill outsinlig brunn att ösa ur när det gäller dramatiska narrativ från 60-talet, inte minst när det kommer till kraveller.

Just de här kravallerna var jag inte så bekant med, så det är alltid kul att få en lektion i nutidshistoria via filmmediet. Aaron Sorkin har dessutom gjort sin research och även om filmen inte är hundra procent korrekt visade det sig vid min källkritiska granskning att vissa delar var ännu knäppare än det som skildras. Sorkin, Oscarsbelönad manusförfattare, kan nog räkna med ännu en nominering för ett manus som formligen flyger förbi trots sin längd på över två timmar. Han är en mästare på att hålla igång en story och hitta rätt ton.

Sorkin har hjälp av en fantastisk ensemble med bland andra Eddie Redmayne, Sacha Baron Cohen, Mark Rylance, Joseph Gordon-Levitt, Frank Langella och Michael Keaton. Det är troligen årets mest stjärnspäckade film. Alla är förstås riktigt duktiga på vad de gör, men om jag skulle välja ut en eller två blir det Cohen (som det tog halva filmen innan jag kände igen) som antietablissemangshjälten Abbie Hoffman och Frank Langella som den extremt osympatiske domaren Julius Hoffman.

Sorkin berättar en historia där det inte råder någon tvekan om vems sida han står på, men samtidigt drar han sig inte för att visa upp de kanske mindre hedersvärda aspekterna av de åtalade heller. De skildras som kompletta karaktärer, med fel och brister, men oavsett vad man tycker om dem står det klart att de håller på att bli mer eller mindre oskyldigt dömda.

Som sagt, Sorkin har tagit sig lite friheter här och där, men inget som är av jättestor betydelse. Vissa saker blev kanske lite fort överspelade (såsom Bobby Seales chockerande bokstavliga munkavling i rätten), men såvitt jag kan se är det här en bra representation av rättegången som sådan. Att det är ett förbaskat spännande rättegångsdrama hjälper också till. Det lär regna nomineringar och priser över Chicago 7. Det är den väl värd.

Betyg: 4 fight the power av 5 möjliga

Regi: Ciarán Foy/Liam Gavin/Ben Howling mfl.

Manus: Mike Flanagan (head writer, baserat på Henry James kortroman The Turn Of The Screw)

Medverkande: Victoria Pedretti, Oliver Jackson-Cohen, Amelia Eve mfl.

Produktionsbolag: Amblin Television/Intrepid Pictures/Paramount Television Studios

År: 2020

Längd:  cirka 500 min (9 x cirka 55 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt10970552/

Amerikanska Dani Clayton tar anställning som au pair och lärare till barnen Wingrave, Flora och Miles. Efter att ha blivit föräldralösa året innan bor de båda barnen tillsammans med familjens tjänstefolk på det pampiga Bly Manor på den brittiska landsbygden. Snart visar det sig dock att Dani inte riktigt har haft klart för sig vad hon gett sig in i. Familjen Wingraves mörka förflutna hotar att bubbla upp till ytan och vad var det som egentligen hände med den tidigare au pairen?

The Haunting Of Hill House (2018) gjorde stort intryck på mig när den kom. Det var en karaktärsdriven skräckhistoria med utvecklat narrativ och en stämning som formligen kröp längs ryggraden på mig. Därför var jag sjukt taggad att se vad Flanagan hade kokat ihop till uppföljarsäsongen, The Haunting Of Bly Manor. Tyvärr blir det mest ett "meh".

Missförstå mig inte, det här är inte en dålig serie på något sätt, men den kommer inte upp i samma nivå som sin föregångare. Där det i Hill House var en dysfunktionell familj som föll sönder och samman med diverse övernaturligheter handlar Bly Manor först och främst om trasiga individer som försöker hitta ett sammanhang. Inget fel med det, men ensemblespelet blir inte lika intimt och bra. Likaså ligger skräckelementen lite vid sidan av handlingen den här gången och fungerar inte lika bra som komplement som förra vevan.

Nu är ju knappast allt dåligt med den här serien. Skådespelarinsatserna är mycket fina. Victoria Pedretti gör huvudrollen (Dani) till en karaktär man direkt fattar tycke för. Hon är väldigt framåt men bär ändå på en sårbarhet som får sin förklaring först senare i en av säsongens mest hjärtskärande scener. Av övriga skådespelare gör Oliver Jackson-Cohen en riktigt bra roll som ärkesvinet Peter och båda barnskådespelarna briljerar, men i synnerhet Amelie Bea Smith som den mycket förnumstiga lilla Flora.

Man har också lyckats få till en väldigt atomosfärisk och stämningsfull estetik vilket höjer serien ett snäpp. Det huvudsakliga problemet ligger mest i att det här inte är så mycket en skräckserie som det är en historia om olycklig kärlek med vissa övernaturliga inslag. Sant, här finns en och annan scen som fick mig att typ skita knäck, men det är också otroligt mycket dialog och suktande blickar. Serien hade kunnat kortas med ett eller två avsnitt för att få historien att passa bättre i tempo och storymässigt hade den inte förlorat särskilt mycket.

Jag hoppas dock verkligen att Flanagan hittar någon ny spökhistoria att adaptera till nästa år (eller nästa igen). Hans sätt att använda sig av sann gotisk litteratur i tv-serieformat är inspirerande och det är bara en tidsfråga innan han hittar lika rätt som han gjorde med Hill House igen.

Betyg: 3 Downton Abbey-spökerier av 5 möjliga

När Gustaf är borta smyger Matti in en film om gravida män, Ulf får mardrömmar av en CG-animerad Arnold Schwarzenegger-bebis och Linda konstaterar att nej, män kan inte få barn.

Regi: Lars Damoiseaux

Manus: Lars Damoiseaux & Eveline Hagenbeek

Medverkande: Maaike Neuville, Bart Hollanders, Benjamin Ramon mfl.

Produktionsbolag: 10.80 Films/A Team Productions/Everstory Productions

År: 2019

Längd: 88 min

Land: Belgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11054164/

Alison är trött på alla blickar och uppmärksamhet hon får för sina rätt rejäla bröst och vill genomgå en bröstreduktion. Därför åker hon tillsammans med sin mor och pojkvän till ett sjukhus som specialiserar sig på plastikoperationer. Väl där blir det uppenbart att allt inte riktigt står rätt till och när pojkvännen, Michael, i all välmening råkar släppa lös en bältad patient blir sjukhuset snart till ett blodbad.

Det är svårt att som skräckdiggare motstå taglinen "Facelifts, boob jobs and... zombies". Den här belgiska splatterrullen lovar vad den håller och levererar en minst sagt rödfärgad upplevelse, om än väldigt ojämn. Det är ett beställningsjobb av amerikanska skräckstreamingtjänsten Shudder och som så märks den låga budgeten fort. De praktiska effekterna fungerar oftast bra, men CG:n är riktigt amatörmässig. Det gör dock inte så mycket i och med att det här uppenbart är en film som är lika delar svart komedi som det är skräck.

Skådespelarmässigt är det väl inget att skriva hem om direkt, men manuset bjuder på en del riktigt roliga scener och fick både ett och två gapflapp. Vad det däremot missar är att driva mer med skönhetsindustrin. Visst finns här några roliga gags om det, men det känns som man tappade bollen lite med att inte driva det till sin spets. Likaså är regin något amatörmässig, vilket är svårare att förlåta än halvdan CG. Här finns flertalet fel i kontinuitetsklippning exempelvis som verkligen är film school 1a att bemästra.

Yummy kommer knappast gå till historien som en av giganterna i genren, men den duger för vad den är. Splatterfansen får sitt lystmäte och den är som sagt lite småkul här och där. Det kan också vara den första belgiska skräckfilm jag sett, så det är lite plus för originalitet.

Betyg: 2+ love in my tummy av 5 möjliga

Regi: Brannon Braga

Manus: Adam Simon & Brannon Braga (delvis baserat på Clive Barkers novell The Book Of Blood)

Medverkande: Britt Robertson, Rafi Gavron, Anna Friel mfl.

Produktionsbolag: Fuzzy Door Productions

År: 2020

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11242218/

Tre till synes orelaterade historier som alla har att göra med död och förlust kopplas samman av ett narrativ där två indrivare letar efter en värdefull och exklusiv bok.

Om det hade funnits ett Mount Rushmore över moderna skräcklitteraturgiganter hade Clive Barker haft en given plats där. Hans novellsamlingar, The Books Of Blood (1984 - 1985), fungerade både som bästsäljande skräcklitteratur som inspiration för otaliga efterbildare. Barker blev också en go to-författare när det gällde att adaptera kortare skräckfiktion med många av novellerna i de sex samlingarna redan filmatiserade, med kanske filmatiseringen av The Forbidden som den mest namnkunniga med titeln Candyman (1992). Mest känd för den breda massan är han ändå troligen för The Hellbound Heart som låg till grund för hela Hellraiser-franchisen (1987). Om ni inte märkt det gillar jag Barker skarpt.

Det är dock väldigt synd att istället för att gå tillbaka och filmatisera några av de riktiga höjdarnovellerna som inte producerats på film så väljer Adam Simon & Brannon Braga att skriva två egna historier i samma stuk och basera ramberättelsen väldigt löst på Barkers dito. Simon & Braga är inte Clive Barker. Ni ser vart det här barkar...

Allt är dock inte dåligt. De båda lyckas hitta tonen rätt bra i antologins andra segment, Miles, där en självutnämnd "speaker for the dead" tycks ha förmågan att få kontakt med en erkänd collegeprofessors son som nyligen gått bort i cancer. Kombinationen med förlust, sexuellt spel, sorg och blodig moral är en klassisk Barker-cocktail. Då är det synd att filmen redan spenderat alldeles för lång tid på det första segmentet, Jenna, där en ung kvinna med extrema obehagskänslor för höga ljud flyr hemifrån när hon hotas med att än en gång läggas in på mentalsjukhus för sina åkommor. Filmen cirklar sen tillbaka till ramberättelsen om de två skurkarna och jakten på boken för att mer eller mindre knyta samman de tre narrativen.

Är det bra? Mja, sådär. Här finns idéer och skådespelarinsatser som är klart över medel, men med Barkers roll som enbart producent saknas lite den klassiska Barker-udden. Det här var också tänkt som en tv-serie till en början, men upphovspersonerna valde att klippa om sitt filmade material till den här tv-filmen. Det märks. Hade troligen varit bättre som serie och jag får snällt fortsätta vänta på filmatiseringen av den mäktiga In The Hills, The Cities.

Betyg: 2+ barking up the wrong tree av 5 möjliga

Regi: Darren Lynn Bousman

Manus: Ari Margolis & James Morley III

Medverkande: Maggie Q, Luke Hemsworth, Alex Essoe mfl.

Produktionsbolag: Dobre Films/Envision Media Arts/Media FInance Capital mfl.

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1830643/

Resereportern Neil och hans fru Christine försover sig när de ska ta sig hem från en liten ö utanför Thailand. Fruktansvärt bakfulla och utan någon aning om vad som hände natten innan försöker de pussla ihop vad de gjorde. Neil hittar till sist lite bilder på sin telefon och ett väldigt långt videoklipp... där han dödar sin fru och begraver henne i turistortens trädgård. Men... hur kan då Christine sitta bredvid honom nu?

Death Of Me följer i en tradition av filmer om turister som kommer till ett ställe där de inte alls hör hemma och lyckas hamna i trubbel på grund av just det. Det kommer ett gäng sådana här filmer per år, men de flesta brukar vara ganska stereotypa i sin skildring av vilken kultur de nu vill visa. Death Of Me tar dock ett ganska balanserat begrepp om sydostasiatisk mysticism och även om det är saker som kanske kan tolkas som övernaturligheter tar det aldrig överhanden helt. Det mesta kan ha alternativa, mer jordnära, förklaringar, vilket gör att jag också uppskattar filmen desto mer. Okej, det funkar inte till hundra procent med den där förklaringsmodellen alla gånger, men manusförfattarna gör ett ärligt försök.

Luke Hemsworth, brorsa till Liam och Chris, utgör tillsammans med alltid sevärda Maggie Q det äkta paret i Darren Lynn Bousmans senaste skräckfilm. Maggie Q är som sagt alltid bra och gör sitt jobb även här, men Hemsworth måste ha fått sin talang beslagtagen i tullen för helsike vad han stinker ner många av sina scener! Vi som sett Hemsworth i exempelvis Westworld (2016) vet att han kan betydligt bättre än så här. Exakt vad som hände med honom i Death Of Me förblir ett av filmens större mysterier.

Filmens stora behållning är istället den stämning den lyckas bygga upp. Det är tämligen ovanligt med skräckfilmer som främst utspelar sig dagtid eftersom det effektivt plockar bort lat regi av att gömma skådespelare i skuggor och mörker för att skapa spänning. Darren Lynn Bousman använder den undersköna thailändska naturen till filmens fördel och öns samhälle, i mångt om mycket presenterat som en excentrisk avkrok av Thailand, känns levande och trovärdigt till största del.

Min kritik riktar sig framförallt mot Hemsworth och att manuset ibland tar några vändningar för mycket och inte vet när det ska sluta med alternativa tolkningar och plot twists. Trots det är Death Of Me tillräckligt annorlunda för att genrefansen ska bli nöjda och är definitivt smartare än genomsnittet av filmer i subgenren.

Betyg: 3+ don't drink the Kool-Aid av 5 möjliga