Regi: Eric Demeusy

Manus: Eric Demeusy

Medverkande: Ryan Masson, Highdee Kuan, Christian Prentice mfl.

Produktionsbolag: Demeusy Pictures

År: 2020

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8718300/

Under en bergsvandring blir den unge NASA-forskaren Isaac bortförd av utomjordingar. Trots att han lyckas få filmat bevis på vad som hänt är det få som tror honom och ganska snabbt avfärdas han som en bluffmakare. Det visar sig dock att inte alla skrattar åt Isaacs upplevelser och är väldigt angelägna om att få tag i honom.

Den här rullen har varit längst ner i min recensionshög ett bra tag nu, så jag tänkte att idag var en lika bra dag som någon annan att börja beta av den digitala backloggen. Jag vet ärligt talat inte vad jag tycker om Proximity. Efter en bra första halvtimme (med vissa förbehåll för några orimliga detaljer) flippar filmen ut fullständigt! Verkligen allt som regissören och tillika manusförfattaren Eric Demeusy tycker är coolt får åtminstone en cameo. BMX-cyklar, androider, konspirationsteorier, synthpop, en fetisch för vintage Converse - allt trycks in i en film som snabbt blir så mycket av en tågolycka att jag inte kan titta bort.

Demeusy har främst gjort sig ett namn som specialeffektsmakare och det här är hans långfilmsdebut som regissör. Det märks. Hans skådespelarregi är i det närmsta usel och den ende som kommer undan med någon som helst värdighet är Don Scribner i en mindre biroll. Och sen är det manuset... anledningarna till att utomjordingarna besöker oss är bland den dummaste jag någonsin har hört i någon science fiction överhuvudtaget. Jag utbrast ett högt "men for fuck's sake!" i soffan och gjorde en uppgiven gest.

Proximity är dock tämligen underhållande i och med att det är en sådan usel film. Den är inte dålig på ett självironiskt sätt utan försöker verkligen vara så cool och häftig den bara kan. Det gör magplasket desto hårdare och underhållande att titta på. Dumt som ett hål i huvudet och om du har två timmar över kan det här vara en schysst film att riffa sönder med en polare.

Betyg: 2 manus med fler hål än jag kan räkna av 5 möjliga

Regi: Rob Savage

Manus: Rob Savage & Emma Hurley

Medverkande: Haley Bishop, Jemma Moore, Emma Louise Webb mfl.

Produktionsbolag: Shadowhouse Films

År: 2020

Längd: 56 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12749596/

Sex vänner, uttråkade av karantänen (tänk bara att alla vet vad jag menar när skriver "karantänen"...) anordnar en seans via Zoom. När en av dem, trots förmaningar från mediet, inte tar seansen på allvar börjar märkliga saker hända i isolationen.

Ännu en film från Shudder och den här gången har man tagit tillvara på den kanske mest vanliga settingen för kommande års skräckfilmer - pandemin. Nu spelar pandemin inte huvudrollen (tack och lov), men från ett berättartekniskt perspektiv ger den både möjligheter och begränsningar. Isolationen blir mer påtaglig givetvis och även olika psykologiska effekter. Sen att om man inte vill lämna huset även om man håller på att dö är bara latmasken som grabbat tag i manusförfattarna.

Vi har sett flertalet filmer de senaste åren som utspelar sig på datorskärmar och jag gillar verkligen konceptet. Host är varken bäst eller sämst av dem, men använder sig inte riktigt fullt ut av stilens möjligheter. Här är många scener som vi sett förut i bättre tappning och det känns ibland som en koncentrerad Paranormal Activity, om än bättre. 

Host puttrar på utan större tuggmotstånd och funkar för vad det är. Här finns några genuint suspensfulla scener att ta med sig, men filmen landar också tyvärr i det där märkliga läget då den börjar bli för lång för en kortfilm men är för kort för en långfilm. Det är, i min mening, den sämsta speltiden för en film. Det är inte tillräckligt långt för att utveckla karaktärer och handling och Host lider framförallt av det sistnämnda. Karaktärerna känns någorlunda trovärdiga (även om jag vill strypa en av dem...), men handlingen känns väldigt sparsmakad och man hade kunnat bygga ut den betydligt mer. Close, but no cigar.

Betyg: 2+ elektrospöken av 5 möjliga

Regi: Egor Abramenko

Manus: Oleg Malovichko & Andrei Zolotarev

Medverkande: Oksana Akinshina, Fedor Bondarchuk, Pyotr Fyodorov mfl.

Produktionsbolag: Art Pictures Studio/Fond kino/Hype Film mfl.

År: 2020

Längd: 113 min

Land: Ryssland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11905962/

Sovjet, 1983. Konstantin är den ende överlevande från en fruktansvärd olycka med en rymdkapsel. Det blir snart uppenbart att allt dock inte står rätt till med honom. Framförallt läker hans skador mycket snabbare än vad de borde och han kan inte komma ihåg något runt olyckan. När han visar sig vara mindre än samarbetsvillig tillkallas psykologen Tatyana Klimova som snart inser att Konstantin inte har återvänt från rymden ensam...

Rysk sci-fi är inte något man ser varje dag på våra breddgrader så när Sputnik droppade var jag minst sagt nyfiken. Varför den har titeln som den har när den inte handlar om Sputnik-programmet vette fanken, men jag måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Det här kanske inte är världens mest originella historia, men det gör ingenting när den är så här pass välgjord.

Valet att sätta filmen under Sovjettiden är ett genidrag. Många av de gamla imponerande byggena står kvar än idag och jag, som arkitekturnörd, gillade all gammal öststatskitsch. Det gör också att filmen får en tidlös kvalitet. Den behöver inte falla tillbaka på tekniska prylar då det mest avancerade som används av forskarteamet är VHS. De specialeffekter som används handlar först och främst om varelsen som bor inom Konstantin och jäklar vad man lyckats med designen! Varelsen ser utomjordisk ut i ordets rätta mening och dess symbiotiska och/eller parasitiska förhållande med Konstantin ger tillfälle för en del slafsig body horror.

Skådespelarna gör också bra roller, i synnerhet Oksana Akinshina som Klimova. Jag kände inte igen henne först eftersom jag inte tror jag sett henne i något efter hennes extremt drabbande genombrottsroll som Lilja i Lilja 4-ever (2002), men hon visar återigen att hon kan bära en film. Hennes samspel med Fedor Bondarchuk funkar riktigt bra.

Sputnik är absolut en genrefilm jag kan rekommendera till fansen. Slutet känns lite framhastat, men just nu är jag så svältfödd på bra sci-fi att jag mest känner feed me more!

Betyg: 4- slemmiga uppstötningar av 5 möjliga

Regi: Andrew Traucki

Manus: John Ridley & Sarah Smith

Medverkande: Jessica McNamee, Luke Mitchell, Amali Golden mfl.

Produktionsbolag: Altitude Film Entertainment

År: 2020

Längd: 98 min

Land: Australien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7978672/

Fem vänner utforskar ett tidigare icke-kartlagt grottsystem i norra Australien. När en storm orsakar ett skred inser de snart att de sitter fast där de är. Vad som är än värre är att de inte är ensam i grottan. En krokodil modell större har gjort den underjordiska sjön i grottan till sitt hem...

Jag brukar uppskatta filmer av den här typen. Grottutforskning har alltid lika delar skrämt som fascinerat mig och det finns en del riktigt bra i genren. Black Waters: Abyss tillhör förvisso inte de allra bästa, men den är definitivt inte dålig heller.

En film i subgenren "grottskräck" blir aldrig bättre än den känsla av klaustrofobi och isolation som den förmedlar. Abyss lyckas riktigt bra med detta. Inte nog med att karaktärerna är instängda i en grotta, inte nog med att de jagas av en förbannad krokodil utan dessutom är större delen av grottan vattenfylld. Karaktärerna är helt utanför sina element så att säga.

Karaktärerna i sig är filmens svagaste kort. Manusförfattarna slänger fram lite lösa trådar som man sen inte drar i ordentligt. Exempelvis är en av karaktärerna en canceröverlevare. Okej, men vad spelar det för roll om ni bara droppar det och sen inte utvecklar det? Likaså, ett visst triangeldrama som hade kunnat skapa desto mer konflikt blir mest en parentes som inte får någon bäring på handlingen.

Å andra sidan är manuset spännande uppbyggt och är bra mycket bättre än många andra creature features. Just greppet att knappt visa krokodilen alls annat än i en eller två scener är både ett genidrag ur rent berättarperspektiv som budgetdito. Vi vet att det lurar en hungrig krokodil därnere. Att vi inte vet exakt var den är fungerar absolut till filmens fördel.

Black Waters: Abyss ligger klart över genomsnittet för den här typen av filmer. Om du liksom jag gillar det klaustrofobiska i den här genren kan jag absolut rekommendera den.

Betyg: 3+ hungry, hungry crocs av 5 möjliga

Regi: Jeremy Dyson & Andy Nyman

Manus: Jeremy Dyson & Andy Nyman (baserat på deras pjäs med samma namn)

Medverkande: Andy Nyman, Martin Freeman, Paul Whitehouse mfl.

Produktionsbolag: Warp Films/Altitude Film Entertainment/Lionsgate UK mfl.

År: 2017

Längd: 98 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5516328/

Sedan han var barn har professor Phillip Goodman ägnat sig åt hobbyn att avslöja charlataner och lurendrejeri inom parapsykologin. Han har modellerat sitt tillvägagångssätt på det av Charles Cameron, en man som sysslade med liknande arbete innan han spårlöst försvann. Goodman blir därför väldigt förvånad när han kontaktas av en väldigt sjuk Cameron. Det fanns tre fall han aldrig kunde motbevisa berättar han för honom och han vill att Goodman ska försöka göra det innan han dör.

Problemet med när en film hypas som "smart" och "speciell" är att jag som tittare öppnar ögon och öron lite extra mycket för att syna berättelsestrukturen i sömmarna. Jag vill väldigt gärna bli överraskad, men blir det ganska sällan. Kanske är det en bieffekt av att ha sett väldigt mycket film eller min utbildning som litteraturvetare. Hur som helst tog det mig cirka 25 minuter att räkna ut slutet till Ghost Stories och filmen förlorade rätt mycket på det. Därmed inte sagt att allt är dåligt. Långt ifrån.

Manuset presenterar tre (eller egentligen fyra) spökhistorier som i viss mån följer de klassiska troperna, men i och med Jeremy Dysons & Andy Nymans bearbetning blir de tämligen effektiva. Jag önskar dock att jag hade sett deras scenuppsättning av berättelserna först då jag tror att de hade fått mycket större effekt på en teaterscen. 

Som i princip alla antologifilmer finns här starka och svaga kort. Den i särklass svagaste berättelsen är mittendelen som har lite eller ingen riktning. Berättelse nummer tre är helt klart den bästa, både när det gäller manus och skådespel. Det är till stor del Martin Freemans förtjänst. Freeman, känd från diverse storfilmsproduktioner, spelar skjortan av resten av ensemblen och är en karaktär man verkligen älskar att hata. Han glider även sömlöst in i filmens avslutning, vilket gör Ghost Stories till en film som följer en tydlig dramatisk kurva där man sparar det bästa till sist.

Problemet jag har med filmen är just att den är tämligen förutsägbar. Om jag inte hade hört hypen innan jag såg filmen hade jag kanske satt ett lite högre betyg, men i detta fall måste jag säga att recensionerna skadade upplevelsen. Synd.

Betyg: 3+ vedervärdiga Freemankaraktärer av 5 möjliga

Regi: Courtney Andujar/Hillary Andujar/Anthony Cousins mfl.

Manus: Courtney Andujar/Hillary Andujar/Anthony Cousins mfl.

Medverkande: Jeremy King, Noah Segan, Toni Trucks mfl.

Produktionsbolag: Paper Street Pictures

År: 2019

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7521214/

Chad driver Rad Chad's Horror Emporium, en affär som specialiserar sig på hyr-VHS inom allting skräck. När han får en ny anställd försöker han illustrera olika saker han behöver veta med exempel från affären. I sju kortare segment får vi en salig blandning av splatter och... mer splatter.

Scare Package är en av skräckstreamingplattformen Shudders egna beställningsjobb. Precis som Shudder självt innehåller den många goda idéer men genomförandet är lite halvdant. Vissa av segmenten är förbaskat roliga (det här är mer av en skräckkomedi än en regelrätt skräckfilm), men efter filmens första halva går det stadigt utför. Det är som personen med det övergripande ansvaret för att sätta ihop de olika delarna tänkte satsa fullt ut på det bästa först för att få tittaren hooked, men sen kunde hen inte följa upp det.

Samtliga kortfilmer är gjorda i en 80-talsestetik som funkar väldigt bra för det mesta. Tänk tidiga alster av Troma och du kommer ganska nära sanningen. Precis som sin uppenbara inspirationskälla sparar man inte på splattereffekterna och även om de inte alla träffar målet så är de åtminstone kreativa. Regin är lite upp och ner med framförallt skådespelet och den komiska timingen som främsta skillnad. Egentligen kan man säga att de fem första kortfilmerna fungerar antingen bra eller relativt bra. Sen stinker de två avslutande delarna verkligen ner hela rullen med sin uselhet. Att förlägga en av de sämsta filmerna sist (och låta den utgöra en halvtimme av filmens speltid) drar ner betyget ett snäpp.

Scare Package försöker till syvende och sist vara så "meta" och "smart" att den snubblar i sin egen blodpöl. Nu blir det ganska ofta tröttsamma "det-här-känner-skräckfans-igen-så-då-måste-det-vara-kul"-skämt. Synd, eftersom det som funkar gör det bra. Att man dessutom får med skräckikonen Joe Bob Briggs i sin paradroll är en bonus och står för pluset i betyget.

Betyg: 2+ tämligen dumma antologier av 5 möjliga

“...what is the mother of carelessness if not assumption?”

Författare: Stephen King

År: 2019 (svensk utgåva 2019)

Sidor: 664

Förlag: Scribner (svensk förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-018472-8

Luke Ellis vet att han alltid varit ganska mycket smartare än de flesta. När han vid tolv års ålder gör antagningsprov till några av USA:s främsta universitet spås han en lysande framtid. Det som istället händer är att Lukes föräldrar mördas och Luke blir kidnappad. Han vaknar på det så kallade "Institutet" - en plats där han och andra barn utsätts för experiment för att förstärka deras psykiska talanger, som har allt annat än med intelligens att göra. Luke vet bara en sak - han måste rymma.

Om läsning hade gett ljud ifrån sig skulle The Institute låtit "slurp" för mig. Jag formligen slukade den här boken och det tillhör inte vanligheterna att jag läser dryga 650 sidor på lite över ett dygn. Så bra är den. The Institute pekar tillbaks på en del av Kings tidigare verk, inte minst Firestarter (1980), och mycket av tematiken är välbekant, men King visar hur han behärskar karaktärsbyggande som få andra författare. Det gäller framförallt hans protagonister, barnen.

King har ofta haft barn som huvudkaraktärer i sina böcker och på något vis lyckas han alltid fånga en slags naivitet blandat med att han aldrig någonsin underskattar dem på grund av deras ålder. Luke Ellis hade i en sämre författares händer kunnat bli en riktigt jobbig typ med sin extrema intelligens, men King ger honom också ett stort mått av emotionell intelligens vilket gör honom till en väldigt bra protagonist. Han lyckades även lura mig fullständigt med en av sina andra karaktärers motivation, vilket sällan brukar vara fallet. Lysande!

Även skurkgalleriet är bra, med den känslokalla chefen för institutet, Mrs. Sigsby, som främsta höjdpunkt. Hon är väldigt, väldigt lätt att hata och den katarsis som uppstår av hennes slutgiltiga öde är som balsam för såren hon orsakat. För The Institute berättar en fruktansvärd historia om tortyr och oetiska experiment och Mrs. Sigsby är den byråkratiska hondjävul som möjliggör dessa.

Strukturellt bjuder The Institute på en intressant uppbyggnad. Den börjar med en berättelse på omkring 50 sidor som inte verkar ha något med resterande handling att göra innan den knyter an till huvudhandlingen nästan 500 sidor senare. Eftersom King med detta egendomliga grepp redan planterat karaktärerna i den inledande berättelsen hos oss kan tempot i bokens avslutande tredjedel hela tiden bibehållas utan att behöva saktas ner för nya introduktioner. Även avslutningen ställer intressanta frågor om fatalism kontra fri vilja och jag kommer läsa vidare om några av påståendena som görs i de avslutande kapitlen. Så pass noga som King är med sin research har jag dock en känsla av att de stämmer.

The Institute sällar sig till Kings absoluta toppböcker och att han fortfarande kan leverera historier av den här kalibern är imponerande. Rekommenderas varmt. Om den inte blir en tv-serie eller film inom några år är det dags att käka hatt igen.

Betyg: 5 djupa skogar i Maine av 5 möjliga

Regi: Michael Beach Nichols

Manus: Michael Beach Nichols & Christopher K. Walker

Medverkande: Christopher Barcia, Trevor J. Blank, Andrew Caldwell mfl.

Produktionsbolag: Crush Pictures/No Weather Productions/Topic Studios

År: 2019

Längd: 78 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9097270/

Ett dokumentärfilmsteam följer "anti-clownen" Wrinkles som föräldrar i Florida kan anlita för att skrämma olydiga barn. Men vad är egentligen på riktigt, vad är påhitt och vad ligger mittemellan?

Premissen för Wrinkles The Clown är också dess styrka. Att clownen verkar i Florida, länge ansett som knäppgöksstaten nummer ett borta i väst, känns fullkomligt logiskt. Dessvärre är det här mest en upprepning av vad så många tidigare dokumentärer/beskrivningar av fenomenet clownskräck redan har gjort.

Mer eller mindre löjliga dramatiseringar som tagna ur en lågbudgetskräckfilm blir nästan så pinsamma att jag inte orkade. Det gjorde jag förvisso inte heller. Jag stängde av efter en halvtimme, men såg andra halvan när jag vek tvätt idag. Så engagerad var jag... fram tills minut 50 eller så.

Det kommer en ofantligt smart twist i dokumentärens tredje akt som ställer allt på sin spets. Allt vi tidigare sett får en ny innebörd och det är också här som dokumentärens absoluta fokus borde legat. Tyvärr kan det inte riktigt rädda filmen till högre betyg än den får. För mycket av speltiden har gått åt för den särdeles tråkiga presentationen. Om Michael Beach Nichols hade förlagt två tredjedelar av filmens speltid på det som visas efter minut 50 och inte tvärtom hade det blivit en mycket mer intressant film. Man kanske också hade hunnit lyfta blicken från Florida. Om du har någon timme över kan det här vara sevärt. Se till att stå ut de första 50 minuterna och du blir belönad. Irriterande felklippt.

Betyg: 2+ för smart för sitt eget bästa av 5 möjliga