Senaste inläggen

Av Ulf - Onsdag 10 juni 23:00

 


Regi: Stan Winston

Manus: Mark Patrick Carducci & Gary Gerani (baserat på Ed Justins dikt)

Medverkande: Lance Henriksen, Jeff East, John D'Aquino mfl.

Produktionsbolag: De Laurentiis Entertainment Group/Lion Films

År: 1988

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0095925

 

När Ed Harleys son omkommer i en olycka orsakad av ett gäng tonåringar är hämnd det första han har i åtanke. Legenden bland gårdarna på landsbygden där Ed bor säger att det bor en gammal kvinna i skogarna som har "krafter". Ed söker upp kvinnan som hjälper honom att åkalla Pumpkinhead, en hämnddemon som inte går att stoppa förrän han avslutat sitt uppdrag. Det är bara det att Ed snart ångrar sig och att priset för att åkalla en demon är väldigt, väldigt högt...

 

Pumpkinhead är en av de där skräckrullarna jag alltid tänkt att jag skulle se, men aldrig kommit för mig att faktiskt ta mig tiden till. Jag förstår egentligen inte varför. Med en alltid lika väderbiten som sevärd Lance Henriksen i huvudrollen och Stan Winston, legendarisk specialeffektsmakare med fyra Oscars under bältet, borde jag ha kollat in den här rullen tidigare. Jag är väldigt glad att jag till sist gjorde det.

 

Pumpkinhead har alla troper som 80-talsskräckfilmer brukar ha med dumma tonåringar som åker till en stuga i skogen, the final girl och allt det där. Vad den dock har som höjer den över det mesta i genren bortom de mest uppenbara klassikerna är just Henriksen och Winston. Winston har föga förvånande ett öga för visuella detaljer och gör denna, den första av hans två filmer i regissörsstolen, till en fest för ögat. Filmen osar gotik och är i mångt om mycket en visuell hyllning till skräckfilmen under det som brukar kallas för Hollywoods guldålder. Sen är det specialeffekterna...

 

Winston må inte ha jobbat med specialeffekterna till den här filmen själv, men han var övervakande producent för teamet. Det märks. Winston vann sin första Oscar för Aliens (1986) och plockade sedan två för Terminator II: Judgement Day (1991) med vilken han i princip revolutionerade specialeffektsfältet tillsammans med sin sista Oscar för Jurassic Park (1993). Monsterdesignen i den här filmen påminner inte så lite om den han gjorde efter Gigers sketcher till den förstnämnda Oscarsvinnaren. Tänk en xenomorf blandat med en klassisk demondesign. Det skriker Winston över designen. 

 

Pumpkinhead gjorde för tre miljoner dollar. Den ser ut att ha kostat det tiodubbla. Med en story som är lika delar slasher, folksaga och gotisk sedelära är det en av de klaraste skimrande pärlor från det förflutna jag hittat på mycket länge. Det är klart, andra halvan av filmen kan inte riktigt leva upp till den spektakulära inledningen, men gillar du monsterfilm är Pumpkinhead en blast from the past du borde kolla in!

 

Mest schlockiga scenen: Faktiskt inte så många att tala om, men en barbröstad Lance Henriksen med eldkastare är en syn för gudarna.

ANNONS
Av Ulf - Söndag 7 juni 22:30

 


Regi: Deborah Brock

Manus: Deborah Brock

Medverkande: Crystal Bernard, Jennifer Rhodes, Kimberly McArthur mfl.

Produktionsbolag: Concorde Pictures

År: 1987

Längd: 77 min (tyvärr klippt kopia)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0093996/

 

Fem år efter att Courtney och hennes syster Valerie överlevde en galen mördares bärsärkargång försöker Courtney leva som en normal tonåring. Hon och hennes vänner åker iväg till ett ensligt beläget hus för att festa och repa inför deras kommande spelning på skoldansen. Men Courtney har fruktansvärda mardrömmar om en läderklädd man med gitarr - som råkar ha en borr modell enorm istället för stämskruvar...

 

Den tänkta slasherparodin (började som en parodi, gjordes om till "seriös film") Slumber Party Massacre (1982) kom mitt i toppen på den första slashervågen och blev oväntat lyckad på biograferna. Det skulle dock dröja fem år innan uppföljaren kom och den här gången fanns det ingen tvekan - det här skulle bli en parodi utan dess like! Om man lyckades? Åh, herregud ja!

 

Tropen med gänget ungar som åker iväg ensamma, övernaturliga mördare (som kanske/kanske inte verkar i drömmar), den farliga sexualiteten - allt finns här. Det som dock gör den här filmen så pass underhållande är dock antagonisten, Driller Killer. Spelad av Atanas Ilitch i en av sina tre roller någonsin är Driller Killer en av de klart mest minnesvärda skräckfilmsmonstren från 80-talet. Hur kan man inte älska en odöd (?) rockabillydemon med den största gitarr du sett, utrustad med en massiv borr där stämskruvarna borde sitta? Och just det, han sjunger också.

 

Slumber Party Massacre II är något av en hybrid mellan slasher, svart komedi och musikal! Det tillhör inte vanligheterna direkt och låtarna är ofta sjukt catchy. Det är dock Ilitch som tar hem showen även här med riktigt dåliga musikerordvitsar, en helt okej rockabillyröst och framförallt dans.

 

När Roger Corman producerar brukade det bli knäppt, men det här är knäppt även för Corman. Det är en höjdare bland b-filmsskräckrullarna från 80-talet och bör absolut inte missas av fans till genren.

 

Mest schlockiga scenen: Det går knappt att beskriva. Det måste ses. Länk nedan:

 

ANNONS
Av Ulf - Fredag 5 juni 23:00

 

Saxat från 2019-06-18:

 

"'Schlock', från jiddisch 'shlak', något som är dåligt eller dåligt gjort. Inom film använt för att beskriva något du vet är objektivt dåligt, men som du ändå uppskattar. I viss mån utbytbart med 'b-film'. Skitfinkultur älskar schlock. Därför kommer jag då och då under sommaren (även känt som blockbusterdödens land) att kolla tillbaka på gamla schlockfavoriter, se nya jag får rekommenderade och givetvis även ge min egen åsikt om dessa"

 


Jepp, då är det sommar igen och inte ens blockbusterdöden kan rädda en filmhungrig bloggare längre. Covid-19 har i princip gjort att hjulen i Hollywood stannat av helt, annat än tv-serier som legat i pipelinen sedan innan. Det gör att jag i sommar kommer främst fokusera på gammal film av ovanstående karaktär samt "världsfilm", i brist på bättre ord - film från andra ställen i världen som jag missat i och med att de inte fått en riktig release här. Först ut i år är The Gate (1987).



Regi: Tibor Takács

Manus: Michael Nankin

Medverkande: Stephen Dorff, Christa Denton, Louis Tripp mfl.

Produktionsbolag: The Vista Organisation/Alliance Entertainment/Gate Productions

År: 1987

Längd: 85 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0093075/

 

Tioårige Glen ska lämnas ensam hemma tillsammans med sin tonåriga syster Alexandra för första gången. Det hade inte varit några problem om det inte varit för den "grotta" som Glen och hans polare Terry har upptäckt i trädgården. Det visar sig nämligen att grottan är en port till helvetet (var annars?) och genom en rad olyckliga sammanträffanden är den på väg att öppnas...

 

The Gate var en sådan film jag bara sett omslaget till säkert ett hundratal gånger (inte minst i den klassiska gamla katalogen från Melody Line!) men aldrig kommit för mig att se. Det visade sig att det är en liten gömd pärla! En ung Stephen Dorff gör sin filmdebut i huvudrollen som Glen och Michael Nankin har skrivit ett manus som inte bara är nostalgiskimrande så här i efterhand utan faktiskt tämligen spännande på sina ställen!

 

Den som spelar den verkliga huvudrollen i filmen är dock specialeffektsmakaren Frank C. Carere. Hans monsterdesign och framförallt användande av forcerat perspektiv är sjukt imponerande för att vara för en lågbudgetfilm från 80-talet. Det var för övrigt Carere som även låg bakom effekterna i Cronenbergs klassiker Videodrome (1983), men tyvärr verkar det inte som han fick några större uppdrag senare i sin karriär. Hans sista credit är 20 år gammal så antingen har han dragit sig tillbaka eller gått ur tiden. Synd vilket som!

 

The Gate har diverse logiska luckor och halvkassa birollsinsatser, men seriöst, vem bryr sig när skådespelare i latexdräkter försöker ha ihjäl folk samtidigt som de ser ut att vara cirka 30 centimeter långa? Inte jag i alla fall! För diggare av 80-talskitsch är The Gate något att kolla in!

 

Mest schlockiga scenen: Allt med smådemonerna (se föregående paragraf) och det faktum att ett metalband har ett sublimt baklängesmeddelande på sin skiva där de beskriver hur man stänger porten. Masking for the save!

Av Ulf - Torsdag 28 maj 21:45

 

Regi: Kirill Sokolov

Manus: Kirill Sokolov

Skådespelare: Aleksandr Kuznetsov, Vitaliy Khaev, Evgeniya Kregzhde mfl.

Produktionsbolag: White Mirror Film Company

År: 2018

Längd: 99 min

Land: Ryssland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7672068/

 

Matvey ska träffa sin flickväns föräldrar för första gången, men det är inget vanligt besök det gäller. Hans flickvän, Olya, har berättat för honom att hennes far förgrep sig på henne när hon var liten och att hon vill att Matvey dödar honom. Det visar sig dock bli enklare sagt än gjort och när det dessutom visar sig att Olya inte riktigt talat sanning blir det starten på förvecklingar med väldigt mycket blodspillan.

 

Jag fortsätter min resa i filmvärlden nu när Hollywood mer eller mindre gått i dvala. Why Don't You Just Die! är troligen den första ryskspråkiga komedi jag sett på minst tio år och minst sagt en överraskande bekantskap. När man kollar synopsisen ovan är det kanske svårt att föreställa sig att det är komedi det rör sig om, men WDYJD är bland de bättre svarta komedier jag sett på sistone. Mycket är tack vare filmens stora stjärna, Vitaliy Khaev som pappa Andrey. Khaev ser ut som man korsat en människa med en tjur ungefär och har en scennärvaro som trumfar alla andras. Huvudrollen innehas av Aleksandr Kuznetsov och är inte fy skam den heller, med fantastiskt vackra Evgeniya Kregzhde som Olya, filmens femme fatale.

 

Kirill Sokolovs influenser är många och uppenbara, men det blir aldrig pastisch av det. Istället lyfter han lika delar Sergio Leone som Quentin Tarantino till sin film, inte minst den senares berättarstruktur och den förres bildspråk. Det är mycket inzoomningar på ögon och soundtracket är fyllt med spaghettiwesternmusik... i kombination med rysk folkmusik, klassisk musik och punk. Det är ett lika galet ljudspår som filmen är.

 

Gjord med små medel (enligt rapporter hade de inte råd att tapetsera ett rum som används så de skrev ut tapetmönster från en färgskrivare) men med stor berättarglädje är Why Don't You Just Die! en filmpärla från öst som du bör kolla in. Om du har svårt för blod och gore bör du dock hålla dig långt borta. Det här kan vara en av de våldsammaste filmer jag sett i år, men våldet blir aldrig grymt utan mer åt splatterkomikhållet. För oss diggare av blodiga effekter är det här dock en höjdare!

 

Betyg: 4 sega ryssar av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 25 maj 19:15

 



Regi: James Lebrecht & Nicole Newnham

Manus: James Lebrecht & Nicole Newnham

Medverkande: Larry Allison, Dennis Billups, Judith Heumann mfl.

Produktionsbolag: Higher Ground Productions

År: 2020

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8923484/

 

Några år efter Woodstock inträffade en annan typ av "festival" bara ett stenkast därifrån, men som inte är alls lika välkänd. På sommarlägret Camp Jened samlades en stor grupp ungdomar som alla hade någon form av funktionsvariation. För många blev lägret det första mötet med andra som mötte liknande utmaningar som de själva. Andan från Camp Jened skulle visa sig vara ihållande och ledde fram till långtgående lagändringar på nationell nivå i USA. Det här är dokumentären om lagförslag 504 och hur den antogs, om och med människorna som kämpade för den.

 

James Lebrechts & Nicole Newnhams dokumentär om medborgarrättsrörelsen för människor med funktionsvarianter är med all rätta en av årets hittills mest hyllade dokumentärer. Med ett väldigt stort filmmaterial från deltagarna på Camp Jened till sitt förfogande lyckas de båda inte bara berätta om de historiska händelserna, utan också få tittaren att lära känna aktivisternas personligheter. Scenerna från sommarlägret är ofta både jäkligt roliga och tragiska och lägger en fin grund till vad som kommer senare.

 

För den (som jag) som inte känner till historien sedan innan ska jag inte avslöja gruppens slutplan eftersom den är både lika spektakulär som inspirerande. Det är också här jag skulle velat ha lite mer fokus. Även om sommarlägerscenerna som sagt är intressanta och underhållande på sitt sätt känns det som detar upp lite väl mycket av filmens speltid. Den riktiga kärnan ligger i den politiska kampen som dominerar filmens sista tredjedel.

 

En omstrukturering med att låta sommarlägret utgöra en tredjedel och kampen två tredjedelar skulle vara att föredra. Kanske hade Lebrecht och Newnham valt att följa något färre personer och på så vis kortat ner filmens inledning. Nåväl, det är ju knappast som att scenerna inte ger något, så det här är mindre klagomål.

 

Crip Camp handlar av förklarliga skäl främst om personer med funktionsvariationer, men i ett vidare perspektiv visar den också på hur alla marginaliserade grupper riskerar att bli illa behandlade. Det är ingen tillfällighet att gruppen fick stöd av både The Black Panthers och lokala grupper från HBTQ-scenen. Det är kort sagt en inspirerande historia, inte minst för alla som har en sida av sig själv som kanske inte alltid platsar in i samhällets alla gränsdragningar.

 

Betyg: 4 rullstolsrace av 5 möjliga

 

Av Ulf - Fredag 22 maj 18:00

 

Regi: Juliano Dornelles & Kleber Mendonça Filho

Manus: Juliano Dornelles & Kleber Mendonça Filho

Skådespelare: Bárbara Colen, Thomas Aquino, Udo Kier mfl.

Produktionsbolag: Ancine/Arte France Cinéma/Globo Filmes mfl.

År: 2019

Längd: 131 min

Land: Brasilien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2762506/

 

Teresa återvänder till sin lilla hemby på den brasilianska landsbygden för att gå på sin farmors begravning. Snart börjar dock märkliga saker hända för innevånarna i Bacurau. Deras mobiltelefoner slutar fungera, byn tycks inte längre finnas på några kartor online och när en hel familj boendes lite utanför byn blir mördad är paniken nära. Bacurau står inför ett eldprov med korrumperade politiker, skjutgalna amerikaner och, varför inte, ett UFO.

 

Jag vet ärligt talat inte om Bacurau går att platsa in i någon enskild kategori. Till en början verkar det socialrealistiskt drama med vissa komiska förtecken och filmen ångar på utan större överraskningar. Sen kommer ett UFO. Det borde det göra i alla filmer. Sen exploderar filmen i brutalt underhållningsvåld för att återanknyta till sina dramatiska rötter. Vi slänger in lite science fiction och western också när vi ändå är på gång. Det är knäppt, kul och förbaskat annorlunda!

 

Det märkliga är att alla de här historierna kopplas samman på ett väldigt tydligt sätt. Den långsamma starten gör att vi lär känna karaktärerna i byn, vilka alla mer eller mindre verkar vara kriminella, vilket gör att vi också kan börja bry oss om dem. Vår ingång till historien, Teresa, får snart ta en baksätesplats för en Pacote (Thomas Aquino), en Robin Hood-liknande hitman, och antagonisten Michael, spelad av en alltid lika sevärd Udo Kier.

 

Bakom allt det här finns också ett tydligt budskap om hur illa exploatering av naturresurser och urinnevånare kan gå - för alla inblandade. Att lyckas med det här samhälleliga patosen i en film som ständigt byter infallsvinklar och ton är imponerande. Bacurau är en film jag sent kommer glömma. I och med att den var med och tävlade i Cannes förra året har även vi europeer relativt lätt för att hitta den. Det rekommenderar jag att du gör om du vill se något väldigt annorlunda, men samtidigt märkligt välbekant. John Carpenter är en klar inspirationskälla för Juliano Dornelles & Kleber Mendonça Filho och alla som hämtar inspiration ifrån honom är A OK i min bok! Tänk en ohelig allians mellan Carpenter och en Fellini mot slutet av sin karriär och du kommer ganska nära Bacurau.

 

Betyg: 5 märkliga skrönor av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 18 maj 21:25

 

Regi: Simon Rumley

Manus: Simon Rumley/Terry Stone/Will Gilbey

Skådespelare: Terry Stone, Leo Gregory, Andy Beckwith mfl.

Produktionsbolag: Gateway Films

År: 2019

Längd: 111 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4444956

 

Samtidigt som fascismen sveper över Europa lyckas Jack "Spot" Comer bygga upp den första riktiga dynastin i organiserad brottslighet i England. När en yngre förmåga, Billy Hill, börjar arbeta för honom verkar Comers imperium dock börja svaja betänkligt och frågan är om han släppt Hill alldeles för nära?

 

Ah, gangstersagor med titelprefixet "Once upon a time..." - jag älskar er. Om man enkelt vill platsa in en film i en gangstertradition finns det få titelkonventioner som är bättre att använda sig av. Simon Rumleys gangsterrulle utspelar sig dessutom i en för mig ganska färsk miljö. Det är inte jätteofta vi får se film som till stor del utspelar sig under andra världskriget i England och som inte har med kriget i sig att göra. Det är intressant i sig.

 

De två huvudrollsinnehavarna, Terry Stone (Jack Comer) och Leo Gregory (Billy Hill) är dessutom väldigt bra i sin maktkamp. Framförallt Stone är som klippt och skuren för sin roll. Med imponerande smink lyckas filmteamet få den 49-årige Stone att se riktigt gammal och härjad ut. Jag trodde uppriktigt talat att han var i 65 - 70-årsåldern. Gregory påminner inte så lite om en yngre Viggo Mortensen både till utseende och uttryck. Kort sagt är Once Upon A Time In London en väldigt välspelad film.

 

Det fina skådespelet och fotot till trots tappar filmen mig något när det gäller manuset. Det är ofta ganska långa transportsträckor mellan ögonblick av fullkomlig briljans och tempot hade absolut behövt tajtas till. Regimässigt är det dock bättre, med flertalet intressanta infallsvinklar. Framförallt gillar jag hur det "typiskt" brittiska kommer fram. För den som spenderat mer än några utekvällar i London vet så är det brittiska sättet att lösa pubkonflikter på ganska... våldsamt om vi håller oss konservativa. Det är inte fråga om skjutvapen utan snarare knivslagsmål och det gör sig ofta mycket bättre i den här typen av film. Vilket pucko som helst kan trycka på en avtryckare, men att se en enorm snubbe dessutom beväpnad med kniv närma sig sitt tilltänkta offer blir mycket mer spännande... och i det här fallet brutalt.

 

Once Upon A Time In London kommer inte gå till historien som en av de bästa gangsterfilmerna genom tiderna, men det är fullgod underhållning och en liten crash course i Londons kriminella nutidshistoria. Well played, chaps.

 

Betyg: 3+ dartpilar i pannan av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 12 maj 19:00

 

 

Regi: Gille Klabin

Manus: Carl W. Lucas

Skådespelare: Justin Long, Donald Faison, Sheila Vand mfl.

Produktionsbolag: EchoWolf Productions

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4354756/

 

Frank har efter 16 år som försäkringsjurist slutligen hittat målet som kommer göra honom ett namn. När hans vän Jeff insisterar att de två ska ut och göra stan för att fira går dock något väldigt snett. Frank tar en för honom okänd drog som inte vill lämna honom. Det märkliga är att drogen inte enbart tycks ge hallucinationer utan även en förmåga att resa i tid och rum...

 

Whoa... trippy. Carl W. Lucas manus till The Wave hade lyst upp som en julgransbelysning om man testat pappret för hallucigener. Det är också filmens både största styrka och svaghet. Justin Long spelar en väldigt typisk Long-karaktär i rollen som Frank. Han är framgångsrik och älskvärd, men lite tafatt. Dessutom tycks Long aldrig åldras. Vad häller de i vattnet i Hollywood? Hur som helst har Long redan tidigare visat att han klarar av att bära en film och är helt okej, om än inte lysande, även här. Dessutom är det kul att se Donald Faison (Jeff) på vita duken igen. Det var ett tag sedan!

 

Lucas manus leker mycket med tid och rum, men jag känner att det kunde tagit ännu några steg på galenskapsskalan. Här finns många missade chanser att använda tidsresandet som intressanta plot points, men större delen av filmen ägnas åt Franks (förvisso förståeliga) vilja att komma ner från ruset. Det är egentligen inte förrän i filmens sista akt som Frank inser vilka krafter han har att leka med och även då blir det lite för lite, lite för sent.

 

Trots detta finns det mycket att tycka om med The Wave. Den påminner mig om svunna tiders science fiction-romaner (tänk 60-talet) i sin uppbyggnad och stil och är en story som hade kunnat författas av exempelvis Philip K. Dick. Som förstlingsverk i registolen är det också en bra början för Gille Klabin. Kan vara värd att hålla ögonen på.

 

Betyg: 3+ trips in time and space av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se