Senaste inläggen

Av Ulf - 20 december 2021 17:48

 

Stackars svenska språket kommer nog aldrig repa sig efter att Matti har försökt beskriva handlingen i veckans film. Tempus och personliga pronomen har också känslor, Matti! Fast det är väl inte hans fel egentligen när vi ser den mest ologiska tidsresefilmen någonsin. Han lyckas dock med den mest plågsamma ordvitsen den här sidan Dackefejden. Linda rapar, fiser (det var inte stolen, Linda!) och snyter sig som vanligt och blir djupt deprimerad över att hon inte får krascha världsekonomin genom att köpa aktier 1929. Det är nog en god idé eftersom hon ser elchockspistoler och dammsugare som samma sak. Gustaf spelar flöjt, live! Ulfs hjärna gör ont och han köper inte avrättningsmetoderna i framtidens... dåtid. För övrigt vann vi inte Guldpodden så nu är vi bittra och tänker åt helvete med hela skiten. Nej, det gör vi inte. Nytt avsnitt kommer redan på julafton. Eller ett och ett, det beror på vad du menar med ett...

 

 

 

 

Av Ulf - 18 december 2021 15:45

 

 

Regi:

Manus:

Medverkande: Benedict Cumberbatch, Kirsten Dunst, Jesse Plemons mfl.

Produktionsbolag: See-Saw Films/Brightstar/BBC Films mfl.

År: 2021

Längd: 126 min

Land: Storbritannien/Kanada/USA/Australien/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10293406/

 

Bröderna Burbank, Phil och George, driver en ranch tillsammans där det inte råder någon tvekan om att det är den förra som bestämmer. När George hastigt gifter sig och hans nyblivna hustru, Rose, och hennes son, Peter, flyttar ut till ranchen ingår inte detta i Phils planer. Han beslutar sig för att plåga sin svägerska och sonen psykiskt tills de ger sig av, men frågan är vem egentligen spelar vem?

 

Ytterligare en extremt välspelad film (har du hört den innan?), men när det vankas Oscarssäsong är det mer regel än undantag. Benedict Cumberbatch är nästan äckligt bra i rollen som Phil och en av Hollywoods osjunga hjältar, Jesse Plemons, gör även han en fantastisk roll som George. Trion avrundas med Kirsten Dunst i en av sina bästa roller och jag kan bara ta av cowboyhatten åt Jane Campions skådespelarregi.

 

Campion skulle däremot behövt en script doctor. The Power Of The Dog är en feldisponerad film. Det i särklass mest intressanta karaktärsförhållandet är det mellan Phil och Peter. Tyvärr får det också minst tid av de huvudsakliga trådarna. Istället läggs för mycket fokus på Phil och Rose och Roses karaktär är tyvärr inte alls lika intressant skriven. Ingen skugga på Dunst dock, hon gör som sagt en mycket bra roll!

 

Rent tekniskt är The Power Of The Dog en förbaskat snygg film. Den nya zeeländska heden har förvandlats till ett öde Montana och fotot är helt makalöst. Långa och svepande kameraåkningar över dramatiska landskap och en intressant tidsperiod att göra film av - brytningen mellan vilda västern och den moderna världen. Filmen utspelar sig 1920, men hade lika väl kunnat sättas 1880 om det inte vore för de återkommande T-fordarna.

 

The Power Of The Dog är en av de där filmerna där dess delar är mer än dess helhet. Speciellt Cumberbatch befäster sin plats som en av vår tids stora karaktärsskådespelare. Med en annorlunda klippning och skiftande berättarfokus hade det här kunnat bli en klassiker. Nu är det knappast en dålig film, men den lovar mer än den kan hålla.

 

Betyg: 3+ subtilt subtila kärlekshistorier av 5 möjliga

Av Ulf - 16 december 2021 13:15

 

 

Regi:

Manus: Steven Levenson (baserat på Jonathan Larsons bok)

Medverkande: Andrew Garfield, Alexandra Shipp, Robin de Jesus mfl.

Produktionsbolag: 5000 Broadway Productions/Imagine Entertainment

År: 2021

Längd: 115 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8721424/

 

Jonathan Larson, snart 30 år gammal, har en passion för musikalteater till den milda grad att han ägnat åtta år till att skriva sitt verk Superbia. Intresset från New Yorks teatervärld har dock varit svalt och Larson slits mellan att fortsätta med sin passion eller resignera och ta ett "ordentligt" jobb. Samtidigt är New York en stad i förändring där framförallt HIV-pandemin är en ny realitet att förhålla sig till.

 

Jag gillar musikaler i allmänhet och modern musikal i synnerhet. Trots det har jag aldrig varit så mycket för Larsons magnum opus, Rent. Personligheten Jonathan Larson är i sådana fall mycket mer fascinerande. Även om han hämtat mycket inspiration till nämnda musikal från sitt eget liv är det givetvis mindre tillrättalagt och stiliserat. Larson är inte en särskilt älskvärd karaktär. Extremt talangfull, ja, men hänsynslös till när det kommer till andras känslor. Andrew Garfield gör sitt livs roll (hitintills) som Larson och bevisar återigen att han är så mycket mer än "bara" en superhjälteskådespelare.

 

Föga förvånande är det dock musiken som spelar den riktiga huvudrollen i Tick, Tick... Boom!. Larson var en talangfull musikalkompositör och många av hans texter är riktigt minnesvärda. Garfield har helt uppenbart spenderat rejält med tid för att lära sig sjunga dem på bästa sätt (ja, det är han som sjunger själv), men den klaraste lysande artisten i sångnumren är Vanessa Hudgens. Hudgens, som för övrigt har spelat just Rent, har en pipa utöver det vanliga och när hon som här får sjunga låtar som inte är producerade av Disney (läs: tuggummipop) kan hon också visa exakt hur bra hon är.

 

Invändningen jag kan ha mot Tick, Tick... Boom! är att den till syvende och sist är tämligen lik dussintalet andra filmer om "det lidande konstnärsgeniet". Att det här är en sann historia gör dock att den fadda smaken av igenkänning tack och lov inte infinner sig. Dramatiserandet av ett liv, även om det är ett dramatiserande, kan man av förklarliga skäl inte klanka ner på för att vara för likt något annat.

 

Tick, Tick... Boom! är en extremt välspelad film med bra musik. Det är en historia om att aldrig ge upp även när allt och alla säger att du borde göra det... och att man kanske måste vara lite galen för att lyckas.

 

Betyg: 4- booms av 5 möjliga

Av Ulf - 14 december 2021 15:00

 

 

Regi:

Manus: Kenneth Branagh

Medverkande: Jude Hill, Lewis McAskie, Caitriona Balfe mfl.

Produktionsbolag: TKBC

År: 2021

Längd: 98 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12789558/

 

Nioårige Buddys liv kretsar kring fotboll, den söta tjejen i hans klass och framförallt film. Den sorglösa tillvaron vänds dock upp och ner när The Troubles bryter ut i Belfast, det vill säga de våldsamma motsättningarna mellan protestanter och katoliker som skulle prägla Nordirland i flera decennier. Buddys familjs försök att vara neutrala i konflikten sätter dem paradoxalt nog på kollisionskurs med framförallt den protestantiska falangen och frågan är om de kan stanna i staden de älskar?

 

Kenneth Branagh är som bekant mest känd för sina Shakespeare-tolkningar, men den här, väldigt självbiografiska, berättelsen är ett prov på att han även kan berätta sina egna historier. Större delen av filmen ska enligt utsago vara självupplevd och för en utomstående är The Troubles en väldigt förvirrande och motsägelsefull period. Branagh gör (lyckligtvis) aldrig något försök att förklara hela konflikten särskilt ingående utan istället får vi följa händelserna från barnets perspektiv.

 

På tal om barn så är samtliga barnskådespelare i Belfast bra, men det är framförallt Jude Hills (Buddy) film det här. Han är riktigt charmig och kan pendla snabbt mellan känslomässiga och komiska scener utan att något av det känns påklistrat. Övriga skådespelare värda att nämna är Caitriona Balfe som Buddys mamma (Ma) och den alltid lysande Judi Dench som Buddys farmor.

 

Det svartvita fotot, kontasterat med lite färgklickar här och var, är även det väldigt bra och soundtracket förtjänar både ett och två spinn, framförallt för sin samling av riktigt skön 60-tals-soul. Ändå kan jag sakna något. De här karaktärerna, som Branagh uppenbarligen hämtat från sitt eget liv, är tillräckligt intressanta och mångsidiga att jag skulle vilja veta mer om dem. Jag skulle också gärna sett ett lite längre tidspespektiv än augusti 1969 - påsk 1970. Det hände förvisso mycket under den här perioden, men Branaghs val att nästan avpolitisera ett djupt politisk situation är både bra och dåligt. Jag förstår att vi ska se det från Buddys synvinkel och han ser sidorna mest som två "lag", men kontrasten mellan fantasti och verklighet blir inte lika lyckad som i exempelvis Taika Waititis Jojo Rabbit (2019).

 

Samtidigt är Belfast också starkare för sin komprimerade stil och tidsspann. Det är ett givande och tagande och jag har svårt att besluta mig för ett omdöme. Den är klart sevärd, det råder det inget tvivel om, men jag har en känsla av att jag kommer återvända till den här filmen några gånger innan jag beslutat mig. Det kanske är ett gott betyg bara det? Ta betyget med en nypa salt alltså... eller en Guinness.

 

Betyg: 4 alla kvinnor blir snyggare i 60-talskläder av 5 möjliga

Av Ulf - 13 december 2021 12:35

 


Idag vill vi meddela att ingenting har hänt i Nordkorea någonsin. Bara så ni vet! Det rådde inte alls några märkligheter runt inspelningen av landets första (och enda?) monsterfilm. Den som påstår något annat står för lögn och förtal! Nåja, det var värt ett försök, men Film till fikats vana trogen har vi nu ytterligare ett land som vi inte kan åka till. Kanske är det bäst så den här gången dock. Gänget diskuterar vidare om Godzilla är en ödla eller dinosaurie och har ett nytt slagord som ekar över de sydsvenska vidderna: PULGASARIAAAAAAA! Vi lär oss att smeden är far till alla barnen och Linda gör Afghanistan... vi frågar inte mer om det. Matti muserar över att det inte finns något mer förnedrande än att bli skonad av en igelkott och Gustaf har nog stött sig med hela Asien vid det här laget. Ulf minns sina föräldrars förmaningar om att inte skapa avbilder med maten så att de börjar leva. Om vi inte ses nästa vecka är vi nog på... "turistläger". Jag vill upprepa att ingenting har någonsin hänt i Nordkorea!

 

 

Av Ulf - 6 december 2021 19:08

 

En jul, för länge sedan, bodde en liten flicka i det magiska riket Mölndal. Hon ville så gärna se Disneyfilmen The Great Mouse Detective, men hennes far lät inte den lilla flickan se den. I BR-leksakers kalla ljussken tittade den lilla flickan längtande mot tv-skärmarna där de animerade hjältarna var ute på äventyr. Personalen höjde ljudet något på tv:n så att flickan kunde höra små stycken av dialog och en och annan melodislinga sväva ut genom butikens dörrar, men det var för lite, för sent. Flickan dog och... nej, flickan växte upp och blev Linda. Nu slåss hon på stan, svär som en borstbindare och kastar snus på pensionärer! Nästa vecka kanske jag skriver en mikronovell om någon annan i podden, men få saker kan toppa gråtfestmaterialet i veckans dito. Och som vanligt blir det allsköns dumheter om tidelag, Norge, Gustaf, bräckt öl som inte finns, Mattis Vincent Price-imitationskonst och Ulfs Star Trek-vinnare. Hepp!



Av Ulf - 30 november 2021 17:46

 


Regi:

Manus:

Medverkande: Scarlett Johansson, Florence Pugh, David Harbour mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/True North Productions

År: 2021

Längd: 134 min

Land:USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3480822/

 

Medan pojkarna slår varandra på käften under upptakten till Captain America: Civil War (2016) verkar det som Natasha "Black Widow" Romanoffs förflutna är på väg ikapp henne. Någon är uppenbart ute efter henne och spåren leder till hennes adoptivsyster, Yelena, som hon tappade kontakten med efter att familjen fick fly hals över huvud från USA då deras spionuppdrag uppdagats. Men det är inte Yelena som är efter henne utan en gammal fiende har mot alla odds överlevt Kalla kriget...

 

Black Widow kan var den sämst skrivna karaktären i MCU. Jag har inte läst tillräckligt av serieförlagorna där hon spelar huvudrollen för att uttala mig om dem annat än att säga att de är bra mycket bättre. Det är alltså inte karaktären det är fel på - det är tolkningen, eller bristen därav. Därför väntade jag också med att se den här filmen. Jag vet helt enkelt inte vem den är till för. Här hade manusförfattarna all möjlighet att ge karaktären en badass svansång, men istället är det över två timmar med samma fingerborgsdjupa karaktär. Tack och lov räddar birollerna filmen upp till ett okej betyg.

 

Florence Pugh är en av mina favoritskådespelerskor som fortfarande kan ses som "up-and-coming". Hon är alltid minst bra i sina filmer och här är hon den klart mest intressanta av systrarna Rövspark. Pugh går in i rollen som någon som inte har spelat den några minuter åt gången under ett decenniums tid och energinivån märks. Där Johansson mest verkar vilja ha det här överstökat glänser Pugh i alla sina scener.

 

Filmens andra stora behållning av David Harbour i rollen som systrarnas adoptivpappa och tillika Captain America-wannabe, Red Guardian. Harbour får tillsammans med Pugh det klart roligaste och bästa dramatiska materialet att arbeta med. Det ryktas om att Marvel var så pass nöjda med Pugh att hon kanske ska ta över rollen som Black Widow nu när Johanssons version råkade få ett svårbotat fall av död under vad som ledde fram till slutstriden mot Thanos. Jag hade gärna sett det!

 

Men ovanstående paragraf sätter fingret på vad som är den här filmens stora problem - varför nu? Vi vet alla Black Widows öde i MCU och ingenting som händer i den här filmen spelar något större roll i den större berättelsen. Ja, jag vet att post-credit-scenen gör ett avstamp för en viss serie på Disney+, men det hade man inte behövt en hel film för att berätta. Om huvudkaraktären hade varit i en starkare tolkning hade det här kunnat bli ett bra matinéäventyr, men när birollerna får bära det tunga lasset blir jag mest trött. Nu kan jag i alla fall pricka av den från listan av MCU Phase 4. Alltid något.

 

Betyg: 2+ svarta änkor av 5 möjliga

Av Ulf - 29 november 2021 19:07

 

Hamsters, ponies and bees - oh my! Gustaf har ett jäkla sjå att hålla oss i schack den här veckan, men det blir ju tidelagsdiskussioner ändå. Rod Stewarts och Richard Geres fritidsintressen avhandlas i detalj (förlåt!) Linda återvänder från Amsterdam som enligt rapport var fullt av cyklar och höga människor - det vill säga lite som Malmö. Ulf avslöjar vem hans Anti-Jennifer Connelly är och tänker inte vara tyst alls om det. Halva podden stöter sig med Ungern, men Matti och Ulf kan fortfarande åka dit. I alla fall tills Matti stöter sig med dem. Med hans track record ger vi det ungefär tre veckor. Frågan är bara om det fanns något viktigare som hände i världen 1999 än Catherine Zeta-Jones röv från Entrapment? Tveksamt. Chicago är ju trots allt om all that ass!

 

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards