Senaste inläggen

Av Ulf - Måndag 30 april 21:45

 


"...first the smiles, then the lies. Last comes gunfire.”

 

Författare: Stephen King

År: 2003 (svensk utgåva 2008)

Sidor: 685

Förlag: Grant (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 978-91-0-017088-2

 

På sin vandring mot Tornet blir Roland och hans grupp kontaktad av några innevånare från landsortsbyn Calla. De boende i Calla lever i skräck för Vargarna - en grupp beridna och maskerade män som återkommer en gång per generation för att röva bort hälften av byns barn. Efter ett tag kommer barnen tillbaka, men med diverse mentala handikapp. Medan Roland bestämmer sig för om de ska erbjuda sin hjälp till de något motvilliga byborna tvingas Susannah acceptera att vad hon bär inom sig kanske inte är ett vanligt barn. Dessutom börjar gränsen mellan de olika världarna luckras upp allt mer, både till nytta och ren fasa...

 

Efter att inte ha varit så värt imponerad av fjärde delen i Kings episka saga visste jag inte alls vad jag hade att vänta mig av nummer fem. Tack och lov visade det sig vara en av få böcker jag "pratat" med på ett bra tag. Med det menas att jag svär åt karaktärer och försöker prata dem tillrätta medan jag läser. Det är en kvarleva sedan barndomen som jag tycker är rätt charmig när jag återvänder till utan att jag märker det själv. Den här gången märkte jag det när en halv buss vände sig om när jag utbrast "for fuck's sake!" på en sömnig morgonpendel.

 

King gör ingen hemlighet att det här är hans version av den amerikanska västernberättelsen och skriver i efterordet att han dragit inspiration från både Sergio Leones (förvisso italienska) och Akira Kurosawas (förvisso japanska samurajfilmer) klassiska filmer. Det är den här säregna mixen som hitintills har varit seriens starkaste kort och den dras till sin spets i Wolves Of The Calla.

 

Det är också den första bok jag läst i serien där du verkligen bör ha förkunskap om Kings tidigare bibliografi för att uppskatta den fullt ut. Mer specifikt bör du ha läst Salem's Lot (1975) innan du läser den här boken. Det är knappast en av mina favoritböcker av King, men den presenterar en av huvudkaraktärerna i Wolves Of The Calla i den mer eller mindre fallne prästen Callahan. Callahan går från att ha varit en av de mest deprimerande och tragiska karaktärerna King skrev under sin tidiga produktion till att verkligen få en andra chans på frälsning här. Hela hans levnadsöde från efter händelserna i Salem's Lot är bland seriens höjdpunkter hitintills.

 

En annan mycket imponerande sak är hur King nu börjar utöka det inhemska språket i Rolands värld till den milda grad att viss dialog i boken i princip är skriven på det ganska newspeak-liknande tungomålet. För någon som är språkintresserad i ren allmänhet är det en riktigt kul detalj. Det blir aldrig överdrivet och King har under fyra tidigare böcker smugit in språket så att man inte tänkt på att man ibland saknar dessa uttryck i verkligheten. I motsats till Orwells newspeak har Kings obetitlade språk dock en klart positiv känsla. Om det inte finns sedan innan ska jag sätta samman en ordlista när jag är klar med serien.

 

Som ni märker är jag upp och öronen förälskad i den här installationen i Dark Tower-sagan. Den tangerar allt jag gillat i de tidigare böckerna och bygger ut världen och karaktärerna förtjänstfullt. För att verkligen sätta kronan på verket knockade de sista kapitlen mig fullständigt med sin beskrivning av hur världarna börjar blöda samman inte bara med simpla likheter utan även saker som kommer ha betydelse för handlingen. King själv gör en semi-cameo mot slutet som verkligen fick mitt huvud att göra ont... på ett bra sätt! Min vana trogen försökte jag läsa något annat mellan seriens delar, men så fort jag öppnade en icke-relaterad bok sökte sig tankarna tillbaka till Rolands värld. Det tog fem böcker, men nu är jag inhalad, uppdragen och har kapitulerat totalt!

 

Betyg: 5 skakiga prästerskap av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Söndag 29 april 10:45

 


Regi: Anthony & Joe Russo

Manus: Christopher Markus & Stephen McFeely

Medverkande: Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Chris Evans mfl.

Produktionsbolag:  Marvel Studios

År: 2018

Längd: 149 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4154756/


Med hjältegruppen fortfarande splittrad måste teamet samla sig för att möta det största hotet både planeten och resten av universum stått inför - Thanos. Trött på att verka i skuggorna börjar Thanos och hans allierade attackera allt och alla som kan tänkas ha en evighetssten... och på jorden finns det två.


Det har tagit ganska exakt tio år att gå från Iron Man (2008) till Infinity War. Under decenniet mellan de båda titlarna har Marvel blivit en maktfaktor att räkna med inom filmindustrin. Vid en snabb titt på listan över de mest inkomstbringande filmerna genom tiderna (ej justerat för inflation) hittar vi tre av Marvels filmer från de senaste tio åren. Infinity War har mycket goda chanser att bli Marvels fjärde placering på nämnda lista. Den är kulmen på allt som kommit tidigare och den första film i Marvels filmuniversum (MCU) som på riktigt känns som ett event i samma episka proportioner som vissa av serieförlagorna.


Det har varit både en för- och nackdel att ha gått in i MCU med en betydande förkunskap om vad som hänt i serieförlagorna. Fördelarna har alltid övervägt nackdelarna, men det som verkligen har stört mig är hur fjuttiga vissa händelserna har verkat i förhållande till sina förlagor. Å andra sidan förstår jag att Marvel inte kunde berätta historier som i originaltexterna löpte över dussintals olika titlar. Frågan är var de går från Infinity War? Nu har man nämligen, som första filmstudio, lyckats skapa en värld av superhjältar som känns lika stor och diversifierad som i serierna. Jag är fruktansvärt imponerad!


Filmerna som föregått Infinity War har inte bara fungerat som kassakor utan även eliminerat mycket av behovet för karaktärspresentationer till den här installationen i sagan. Det gör att Infinity War absolut inte fungerar som enskild film. Om du inte har sett de tidigare ensemblefilmerna kommer du inte förstå ett barr. Äntligen! är allt jag har att säga om det. Infinity War är en superhjältefilm som kräver förkunskap och det är det som alltid varit en av seriernas styrkor (och svagheter rent ekonomiskt) - de kräver av läsaren att man hänger med och har engagerat sig tidigare. Superhjältefilmerna som föregått Infinity War har nästan samtliga spenderat en betydande del på presentation. Inte så här. Infinity War förutsätter att du känner till alla vändningar i historien än så länge och trycker plattan i mattan från första sekund.


Det är en illa dold hemlighet att det här är del 1 av 2. Marvel valde att plocka bort "part 1" ur titeln relativt sent, vilket gör att många av händelserna i den här filmen inte känns definitiva. Mycket av förhandssnacket har handlat om vilka hjältar som kommer dö och vilka som kommer klara sig. Som filmen utvecklar sig är det troligt att många av dödsfallen är icke-permanenta. Om Marvel bara hade struntat i att annonsera filmen som "del 1" till att börja med skulle den sista akten blivit som ett slag i magen - på ett bra sätt. Nu blev frågan om dödsfallen lite av ett antiklimax. Det är klart, vissa hjältars (och skurkars!) död kommer bli svårare att bortförklara än andras och vi kan med ganska god säkerthet vinka hej då till åtminstone en handfull karaktärer redan nu.


Min stora oro inför den här filmen var att Thanos, den lila snubben med erövrarkomplex, skulle visa sig vara en skurk i avsaknad av personlighet. Vi har i princip bara sett honom kanske tio minuter sammanlagt under tio års filmer och detta lilla smakrpov har varit sisådär. Min oro kom dock på skam när Thanos, hör och häpna, är bland de bästa skurkarna i MCU. Manusförfattarna lyckas förmänskliga honom till den milda grad att, som jag sa till mitt sällskap efter filmen, han i viss mån har rätt i sina ambitioner. I ett känslolöst universum skulle Thanos hyllats som Den Store Ledaren eller något. Denna moraliska komplexitet var inget jag förväntade mig från filmversionen och jag blev mycket positivt överraskad.


Infinity War är uppbyggd kring en rad olika parallellhandlingar vilka har lite olika ingångar i hur de går tillväga. Rent underhållningsmässigt är min favorit den parallellhandling som har Guardians Of The Galaxy som sammanbindande element. Marvel har verkligen hittat något i den konstellationen som funkar på så många olika nivåer. För varje gång jag ser honom i rollen blir dessutom Dave Bautistas porträtt av Drax bara roligare. Om Dave någonsin återvänder till wrestlingen hoppas jag att Marvel kan leasa ut karaktären. Nåja, man kan ju drömma.


Infinity War borde inte fungera. Den borde kollapsa under sin egen tyngd. Den är ett spektakel, men den är det på ett sätt som du aldrig sett tidigare. Marvel har gjort det igen helt enkelt. När filmens eftertexter rullade snyftade tonåringarna (läs: de som inte snappat upp att det här bara var del 1) i salongen. Om man kan få folk att gråta med sitt svulstiga superhjälteepos har man lyckats så mycket bättre än jag någonsin skulle kunna ha gissat. Personligen knöt jag näven och utbrast ett "hell yeah!" mer än en gång under actionscenerna. Jag är, liksom delar av karaktärerna, knockad. Se den här filmen på bio. Det är en order.


Betyg: 5 episka epos av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 26 april 18:30

 


Regi: Tyler MacIntyre

Manus: Tyler MacIntyre & Chris Lee Hill

Medverkande: Brianna Hildebrand, Alexandra Shipp, Jack Quaid mfl.

Produktionsbolag:  It's The Comeback Kids/New Artist Pictures/Ardor Pictures mfl.

År: 2017

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3859272/

 

Sadie och McKayla går sista året på high school och engagerar sig i allt från cheerleading till elevråd. Deras stora passion är dock deras blogg och instagramkonto Tragedy Girls där de försöker komma fram till vem den mördare som terroriserat staden är. Problemet är bara att när de fångar honom, vad ska de då göra? Äsch, det finns alltid lite klasskamrater och annan skolpersonal som kan behöva sluta andas, även om Sadie och McKayla får göra det själva. Bloggen måste ju överleva!

 

Egentligen borde det ha kommit en film som Tragedy Girls för länge sedan. Med ett ständigt ökande inslag av sociala medier i skräck- och thrillerfilm borde någon ha tänkt på att göra en skräckkomedi av det hela. Jag kan dock inte komma på någon annan film som drar satiren över sociala medier så pass långt som den här filmen gör. Det är väldigt, väldigt underhållande.

 

Jag arbetar till vardags i skolmiljö och finns det något jag lärt mig avsky under de åren jag gjort det är det det hos somliga totala beroendet av sociala medier Alltså, nu talar vi inte om ett användande av sociala medier på raster och fritid utan att det är som en konstant i alla miljöer och tidpunkter. Tragedy Girls fångar detta perfekt med hur Sadie och McKayla inte drivs av vad de egentligen gör utan vad de ser ut att göra via konstruerade poster och likes. I de flesta filmer av liknande slag har det här främst känts påklistrat och som en gimmick, men här känns det bisarrt trovärdigt i all sin överdrivenhet.

 

Som slasher fungerar filmen också mycket bra och lyckas väva in små hyllningar till genrens klassiker utan att det blir alltför övertydligt. Skådespelarmässigt är det en blandning mellan högt och lågt, men den som verkligen stjäl showen i alla scener han är med i är Matthew Lillard i rollen som mördaren. Åtminstone tror jag det är Matthew Lillard då inte ens rollkaraktären står listad på IMDB, vilket jag sällan eller aldrig varit med om förr. Lillard visar här återigen att när han får en roll som passar honom så kan han verkligen glänsa. Bland de båda kvinnliga huvudrollerna är det helt klart Brianna Hildebrand som drar det längsta stået som Sadie.

 

Tragedy Girls är helt enkelt en mycket underhållande film som verkar ha delat skräckfansen i två läger. Själv hade jag riktigt kul!

 

Betyg: 4- mördare med likeberoende av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 23 april 22:19

 


Regi: Steven S. DeKnight

Manus: Steven S. DeKnight/Emily Carmichael/Kira Snyder mfl.

Medverkande: John Boyega, Scott Eastwood, Cailee Spaeny mfl.

Produktionsbolag:  Clear Angle Studios/Legendary Entertainment/Universal Pictures mfl.

År: 2018

Längd: 111 min

Land: USA/Kina/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2557478/

 

Tio år har gått sedan mänsklighetens krig mot kaijumonstren. Världen börjar så smått återhämta sig även om det finns många platser som fortfarande är mer eller mindre laglöst land. På en av dessa platser bor Jake Pentecost, son till krigshjälten Stacker Pentecost. Han vill inte ha något med Jaeger-programmet att göra, men mer eller mindre tvingas tillbaka när han ställs inför ultimatumet att det antingen är det eller fängelse. Men vad kan gå fel? Kriget har ju varit över i ett decennium...

 

Pacific Rim (2013) visade att även västerländska studios kan göra underhållande kaijufilmer... om man har lite hjälp från Kina. Hur som helst var första filmen i serien bara en enda stor och dum popcornrulle som gjorde precis vad den skulle. Pacific Rim: Uprising tar vid där förra filmen slutade. Det är helt enkelt mer av samma vara. Det smäller högt och ofta och den som inte får lite gåshud av stora robotar och monster som pucklar på varandra i sönderfallande städer växte troligen inte upp på 80-talet.

 

John Boyega visar att han kan spela annat än sin tämligen träiga karaktär i Star Wars-franchisen och axlar huvudrollen väldigt bra. Hans samspel med framförallt unga stjärnskottet Cailee Spaeny är en av filmens få höjdpunkter när det gäller skådespelet. Om vi ska vara ärliga är det inte för skådespelet som man ser en film av det här slaget. Resten av ensemblen sköter sig bra, men är inget att skriva hem om.

 

Actionscenerna är föga oväntat filmens stora stjärna. De känns i regel mer genomtänkta än föregångarens dito och specialeffekterna är på topp. I grund och botten är Pacific Rim: Uprising en b-film med en budget på 150 miljoner dollar. Som fan av både mechas och kaijus kan jag bara tacka och bocka. Det må inte vara en film som kommer gå till historien för sina djuplodande karaktärsporträtt eller dylikt, men ibland behöver man bara se Tokyo krossas av robotar och monster.

 

Betyg: 4 snygga explosioner av 5 möjliga

Av Ulf - Lördag 21 april 18:32

 


Regi: Suzi Ewing

Manus: Noel Clarke & Suzi Ewing

Medverkande: Kelly Reilly, Luke Evans, Noel Clarke mfl.

Produktionsbolag:  Unstoppable Entertainment/Head Gear Films/Metrol Technology mfl.

År: 2018

Längd: 88 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6210996/

 

Cathy blir kidnappad av en för henne okänd man och inspärrad i en liten madrasserad cell i hans avlägsna hus. Beredd på att bli våldtagen och mördad ber Cathy för sitt liv bara för att upptäcka att hennes kidnappare inte alls har dessa planer. Inte heller vill han ha en lösensumma för henne. Han vill bara veta hennes namn, och han godtar inte "Cathy" som svar.

 

Den första halvan av 10x10 är ett litet underverk i spänningsbyggande. Det är nagelbitande på hög nivå när vi får följa Cathys rymningsförsök och ansatser till att förstå vad hennes kidnappare egentligen vill. Kelly Reilly, främst veteran från mer eller mindre lyckade tv-serier, gör den kvinnliga huvudrollen mycket bra och allt verkar gå raka vägen mot en dold pärla i thrillergenren. Sen kommer twisten. 

 

Jag förstår att manuset behövde en extra hand från långfilmsdebuterande regissören Suzi Ewing, för Noel Clarke verkar ha tappat bollen fullständigt efter halvtid. Från att ha varit spännande och för det mesta logisk i sin struktur utvecklas filmen mer och mer till en slags medelmåttig slasher med låg body count. 10x10 är urtypen av filmer som jag skulle vilja skriva slutet på själv.

 

Tack vare Ewing (enligt intervjuer runt om på nätet) lyckas filmen hålla sig från att falla djupare i hålan som Clarke gräver åt den. Reilly är som sagt bra och Luke Evans klarar sig ganska bra också. Jag kan fortfarande rekommendera 10x10 som harmlös popcornspänning, men det hade kunnat bli så mycket mer! Synd!

 

Betyg: 3 manusdropp av 5 möjliga

Av Ulf - Onsdag 18 april 18:04

     



Författare: Ed Brubaker

Tecknare: Steve Epting

År: 2016

Sidor: 447 (149 x 3)

Förlag: Basement Gang, Inc. & Steve Epting (svenskt förlag: Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-87877-41-4 (vol 1)

978-91-87877-42-1 (vol 2)

978-91-87877-43-8 (vol 3)

 

Paris, 1973: Agent Jefferson "X-14" Keller mördas i ett bakhåll när han är på väg att avsluta ett uppdrag. I London försöker Kellers arbetsgivare, agentverksamheten ARC-7, lägga pusslet om vad som egentligen hände. Verksamhetens huvudsekreterare, Velvet Templeton, börjar dock få misstankar om att det var ett insiderjobb. Som före detta agent tar hon på sig att undersöka Kellers död och finner sig snart anklagad själv, med både mördare och ARC-7 efter sig.

 

En trippelrecension idag av en enkel anledning - det är svårt att lägga ifrån sig Velvet när man väl börjat. De 15 kortare avsnitten vävs dessutom ihop till en riktigt bra story som tjänar på att sträckläsas. Det finns nämligen många vändningar, namn och komplikationer att hålla reda på.

 

Velvet Templeton beskrivs i baksidestexten som en arvtagerska till Modesty Blaise och ja, jag kan absolut se liknelsen. Det är mycket samma agentsnack med kodnamn och manliga agenter som underskattar huvudrollsinnehaverskan. Blaise har uppdaterats flertalet gånger genom åren för att passa in i tiden, men Velvet är en skapelse som redan befinner sig i vår värderingskultur. Tack och lov har Epting varit försiktig med "the male gaze" i sina teckningar och de många lättklädda scenerna känns aldrig exploativa på samma vis som många andra serietecknare i den här genren brukar stå för. Eptings tecknarstil är helt makalös och beskrivningen av hans arbete som "snudd på fotorealistiska bilder" (åter från baksidestexten) är spot on. I samarbete med Elizabeth Breitweisers utsökta färgläggning känns det som man läser serieversionen av en 70-tals-thriller.

 

Just att Brubaker har valt att förlägga handlingen till 1970-talet gör mycket för stämningen, och små detaljer som exempelvis reklam för David Bowies senaste skivsläpp, gör sitt till. På ett djupare plan påminner handlingen om just kalla krigets kallaste dagar med spänningar mellan öst och väst, hemliga möten i parkeringshus och dubbelagenter. För er som gillar exempelvis Ian Fleming är Velvet en riktig höjdare. Det enda lilla jag har att anmärka på är att hur cool karaktäre Velvet än är blir det lite Mary Sue-komplex över henne ibland. Hon är helt enkelt för bra på för mycket. Det går stick i stäv med seriens annars realistiska ton. Sista volymens avslutande kapitel känns också lite för mycket ibland med hur diverse personer och regeringsorgan skulle reagerat på vissa saker. 

 

Jag har inte läst jättemycket agentserier i mina dar, men Velvet kan uppskattas även av noviser i genren. När den nu finns i en ypperlig översättning av Mathias Bällsten rekommenderar jag att ni ger den en rejäl chans!

 

Betyg: 4 hårda sammetsagenter av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 15 april 14:45

 


Regi: Jason Hehir

Manus: N/A

Medverkande: André the Giant, Hulk Hogan, Vince McMahon mfl.

Produktionsbolag: Bill Simmons Media Group/HBO/WWE

År: 2018

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6543420/

 

André René Roussimoff föddes i en liten by på den franska landsbygden. Vad ingen kunde ana var att han skulle bli den mest kände wrestlaren i världen. Jason Hehir visar ett porträtt av en man som med sin enorma storlek och vinnande personlighet fick beundrare världen över, men också en man som plågades av både fysiska och psykiska krämpor.

 

André The Giants huvudsakliga karriär låg innan min tid som fan av den amerikanska wrestlingcirkusen och därför har jag mest pusslat ihop hans betydelse från lösryckta anekdoter tidigare. Därför såg jag fram emot den här dokumentären, inte minst eftersom den skulle produceras av HBO. Jag borde givetvis insett att WWE inte skulle släppa produktionen fri och häri ligger också filmens stora problem. André The Giant är ytterligare en tämligen tillrättalagd berättelse med WWE:s övervakande liggande tungt över produktionen.

 

Detta får sitt uttryck i en nästan löjlig partiskhet. Det sägs inte ett enda negativt ord om André eller WWE under dokumentärens gång, vilket får slutprodukten att bli mycket mer av en "sports entertainment-dokumentär" än en riktig sådan. Det ska sägas att enligt alla rapporter så var André nästan ett helgon i en bransch där många förr eller senare flippar ut. Vad jag var intresserad av var hans relation till WWE i allmänhet och Vince McMahon i synnerhet. Jag har en känsla av att hela bilden inte kommer fram i den här filmen.

 

Överhuvudtaget saknar jag ett tydligare fokus på André. Filmens första halva lyckas bra med detta, men runt mittstrecket blir det här mer och mer av en typisk WWE-dokumentär där saker och ting berörs väldigt ytligt till förmån för spektakulära historier. Det är klart, Hehir tar upp Andrés fysiska problem med akromegali och det utanförskap han kände som en verklig jätte i en värld inte anpassad för honom, men det är här fokus borde ha varit! Istället återberättas matchen mot Hulk Hogan från Wrestlemania III i detalj av Hogan under närmre en kvarts speltid. Det är länge för en film som bara är 85 minuter lång.

 

Resultatet blir en mycket ojämn film där den första halvan verkligen försöker berätta något nytt om en gammal hjälte, men där den avslutande nöjer sig med gammal skåpmat i ny tappning. Kunde ha blivit så bra, nu mest ett "meh".

 

Betyg: 2+ jättar av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 12 april 21:29

 


“To those readers who feel that I didn't know any better, I assert that I did ... but the temptation was simply too great to resist.”


Författare: Stephen King

År: 1983 (svensk utgåva 1988)

Sidor: 128

Förlag: Land Of Enchantment (svenskt förlag: Wahlströms)

ISBN: 91-32-31333-0

 

I den lilla staden Tarker's Mills, Maine, börjar folk falla offer för en bestialisk mördare. Under loppet av ett år får vi följa ett antal av stadens innevånare och deras möten med vad de, trots att det låter osannolikt, bara kan beskriva som en varulv. Men vem är det som genomgår en förvandling varje fullmåne och går varulven att stoppa?

 

Cycle Of The Werewolf är en tämligen obskyr bok i Stephen Kings biografi. Först utgiven i en begränsad upplaga som idag är värd en jäkla massa pengar trycktes den inte i massproduktion förrän två år senare. I Sverige har den bara kommit ut i en upplaga, vilket gör att även den svenska utgåvan är värd några hundralappar om du skulle råka ha den liggande någonstans.

 

Utöver utgivningshistoriken är Cycle Of The Werewolf också ganska olik det mesta King skrivit. Det är små, korta kapitel som berättar varsin historia om en innevånare i Tarker's Mills och karaktärerna återvänder sällan eller aldrig i något annat kapitel. Det gör att det är svårt att tala om någon egentlig form av karaktarisering och berättelsen är så grundläggande och avskalad som den kan vara. I viss mån är det charmigt, men till största del förstår jag inte varför King valde att ge ut just den här berättelsen som en egen bok. Redan när den gavs ut i begränsad upplaga hade han en rad bättre kortromaner som han hade kunnat publicera istället.

 

Det jag får ge Cycle Of The Werewolf är att den har fantastiskt vackra illustrationer av Berni Wrightson, kanske mest känd som medskapare till DC-serien Swamp Thing. Utgåvan jag läst för den här recensionen, den svenska, är dessutom tryckt på tjockare papper med högre kvalitet än gemene bok, vilket gör att illustrationerna verkligen hoppar fram från sidorna.

 

Tyvärr är och förblir Cycle Of The Werewolf en fotnot i Kings bibliografi. Den är i huvudsak intressant för samlare som undertecknad och om ni inte absolut måste läsa allt King skrivit kan ni med gott samvete skippa den.

 

Betyg: 2 ludna mördare av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se