Senaste inläggen

Av Ulf - Söndag 2 feb 20:15

 

 

Regi: Greta Gerwig

Manus: Greta Gerwig (efter Louisa May Alcotts roman)

Skådespelare: Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/Pascal Pictures/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 135 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3281548/

 

De fyra systrarna March, Jo, Amy, Beth och Meg, växer upp i 1800-talets USA. Vi får följa dem på de olika vägar de tar fram till vuxen ålder och hur de försöker staka ut sina liv som de själva vill i en tid då detta inte var självklart.

 

Jag har bävat för den här filmen. Jag tillhör minoriteten som verkligen hatade Greta Gerwigs senaste film, Lady Bird (2018), och att sitta igenom en av tidernas mest överskattade romaner i behandling av Gerwig lät mardrömslikt. Och ja, jag gillade inte Little Women heller, men här kan jag åtminstone skönja en kompetent gjord film, även om den inte är min kopp te.

 

De fyra systrarna är samtliga välcastade men det är framförallt Saoirse Ronan i huvudrollen som Jo som skiner. Jag brukar skriva en hel del gott om Ronan, men blir ofta ganska besviken när hon väljer skitfilmer att medverka i. Little Women är ingen skitfilm, men den är så, så omständlig! Gerwig har förvisso gjort några intressanta drag med adaptionen, men lika många val som inte känns särskilt genomtänkta. Framförallt är det dock hennes registil som jag vänder mig mot. Det är så snackigt att det inte är sant!

 

Jämför exempelvis med Quentin Tarantino, en annan regissör som älskar att fylla sina filmer med absurda mängder dialog. Tarantino låter sina karaktärer prata till punkt och resultatet blir intressanta storys. Gerwig låter alla prata i mun på varandra, hela jävla tiden! Det gör att de scener där det av en eller annan anledning inte finns någon dialog blir som en respit och här kommer verkligen det fina fotot och det välskrivna musikspåret till sin rätt.

 

Little Women är en godkänd film i min bok. Jag har aldrig gillat källmaterialet och Gerwigs track record har jag redan förklarat ovan. Därför är det ändå ett fall framåt i mina ögon.

 

Betyg: 2+ are they scary litte? av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 30 jan 15:15

 


Regi: Petra Costa

Manus: Petra Costa

Skådespelare: Dilma Rousseff, Luiz Inácio Lula da Silva, Marisa Letícia Lula da Silva mfl.

Produktionsbolag: Busca Vida Filmes

År: 2019

Längd: 121 min

Land: Brasilien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6016744/

 

Petra Costa, dotter till en familj som i allra högsta grad led under militärdiktaturen i Brasilien, gör en djupdykning i de korruptionsanklagelser som riktades mot och sedermera fällde landets ex-president Luiz Inácio Lula da Silva. Rädslan för demokratins försvagning ligger tung över Costas personliga historia som även skildrar de omvälvningar som skett i brasiliansk politik de senaste åren.

 

The Edge Of Democracy gav mig mer kött på benen gällande ett ämne som jag undrat ett tag över - hur tusan kunde Bolsonaro ta makten i Brasilien? Med landets historia under militärt styre (1964 - 1985) och minnena från övergreppen färska, hur gick det som det gick? Lögner och girighet, visade det sig. Intet nytt under solen, men lika tragiskt för det.

 

Costas film är förvisso informativ, men hennes personliga anslag blir lite väl tungt ibland. Vissa saker, såsom den kreativa bokföringsskandal som ledde till Lulas fall, gås igenom väldigt fort. Här hade jag önskat att Costa hade lagt lite mer teori bakom sina teser istället för att visa bilder ifrån ännu ett protestmöte. För bilderna från protestmötena är många. I och med att de i princip består av skanderande människor och inte tillför så mycket information blir det rätt tröttsamt i längden. Jämför exempelvis med hur liknande scener för berättelsen framåt i Winter On Fire: Ukraine's Fight For Freedom (2016) som var i ropet för några år sedan.

 

Trots min kritik är The Edge Of Democracy sevärd i och med att den ger mig som svensk en mycket mer djuplodande inblick i brasiliansk politik. Som numera en av världens största ekonomier kommer Brasiliens påverkan på omvärlden bara bli större och större. Att då ha en dåre som Bolsonaro vid makten blir bekymmersamt. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig. Den här filmen fungerar för vad den vill göra, men har sina skavanker. Om du har två timmar över och är orolig över världspolitiken bör du dock informera dig.

 

Betyg: 3 högertokar av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Onsdag 29 jan 15:30

 

 

Regi: Steven Bognar & Julia Reichert

Manus: N/A

Skådespelare: Junming 'Jimmy' Wang, Robert Allen, Dave Burrows mfl.

Produktionsbolag: Higher Ground Productions & Participant

År: 2019

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9351980/

 

När den gamla GM-fabriken i Dayton, Ohio köps upp av kinesiska bilglastillverkaren Fuayo är tongångarna till en början väldigt positiva. Flertalet gamla anställda på GM får tillbaka sina jobb, men snart står det klart att de olika arbetskulturerna i Kina och USA inte alls går särskilt väl ihop.

 

Under finanskrisen 2008 gick General Motors på knäna och fick slå igen ett antal fabriker. Den kinesiska boomen i världsekonomin har lett till en vilja från kinesiskt håll att investera i USA. Slå ihop de två händelserna och du bäddar för, om inte katastrof, så i alla fall rejäla konflikter. Steven Bognar & Julia Reichert  har fångat detta skeende i en uppseendeväckande dokumentär.

 

Mest talande är de arbetsmässiga skillnaderna mellan Kina och USA. När jag såg scenerna från de kinesiska fabrikerna tänkte jag stilla att vi i väst kommer aldrig kunna komma upp i den formen av effektivitet gällande tillverkning som utförs av människor. De anställda i Kina visas arbeta tolvtimmarsskift och har två lediga dagar i månaden. Givetvis blir kulturkrocken total när de kinesiska ägarna ska försöka driva sin amerikanska fabrik på samma sätt.

 

Med svenska ögon sätt är arbetsförhållandena i båda länderna horribla. Ett intensivt anti-fackligt arbete både i Kina och USA. Eller, på pappret har de kinesiska arbetarna ett fungerande fackförbund. Det är bara synd att det styrs av VD:ns svåger. Motståndet gällande fackförbund från amerikanska arbetsgivare är sedan länge väletablerat. Ändå är det en hel del av arbetarna som försöker organisera sig för att förändra saker. Det gör nästan ont att se hur arbetarrättigheterna blir trampade på gång på gång i American Factory.

 

American Factory är dock inte kritik mot Kina direkt utan mot hela kapitalismen som sådan. Den visar med all önskvärdhet att rika knösar resonerar likadant om de så heter Bob eller Wu. Efter att ha sett den här filmen är jag väldigt glad över att bo i ett land där fackförbunden fortfarande är starka. Det borde du också vara.

 

Betyg: 4 upp till kamp av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 27 jan 19:30

 

 


Best Motion Picture

 

Ford v Ferrari
The Irishman
Jojo Rabbit
Joker
Little Women
Marriage Story
1917
Once Upon A Time... In Hollywood
Parasite

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role


Antonio Banderas (Pain & Glory)
Leonardo DiCaprio (Once Upon A Time... In Hollywood)
Adam Driver (Marriage Story)
Joaquin Phoenix (Joker)
Jonathan Pryce (The Two Popes)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Cynthia Erivo (Harriet)
Scarlett Johansson (Marriage Story)
Saorise Ronan (Little Women)
Charlize Theron (Bombshell)
Renée Zellweger (Judy)



Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Tom Hanks (A Beautiful Day In The Neighborhood)
Anthony Hopkins (The Two Popes)
Al Pacino (The Irishman)
Joe Pesci (The Irishman)
Brad Pitt (Once Upon A Time... In Hollywood)

 


Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Kathy Bates (Richard Jewel)
Laura Dern (Marriage Story)
Scarlett Johansson (Jojo Rabbit)
Florence Pugh (Little Women)
Margot Robbie (Bombshell)

 


Best Achievment In Directing


The Irishman (Martin Scorsese)
Joker
(Todd Phillips)
1917
(Sam Mendes)
Once Upon A Time... In Hollywood
(Quentin Tarantino)
Parasite
(Bong Joon Ho)


Best Original Screenplay

 

Knives Out (Rian Johnson)
Marriage Story (Noah Baumbach)
1917 (Sam Mendes & Krysty Wilson-Cairns)
Once Upon A Time... In Hollywood (Quentin Tarantino)
Parasite (Bong Joon Ho & Jin Won Han)


Best Adapted Screenplay

 

The Irishman (Steven Zaillian)
Jojo Rabbit (Taika Waititi)
Joker (Todd Phillips & Scott Silver)
Little Women (Greta Gerwig)
The Two Popes (Anthony McCarten)


Best Animated Feature

 

How To Train Your Dragon: The Hidden World
I Lost My Body
Klaus
Missing Link
Toy Story 4


Best International Feature


Corpus Christi (Poland)
Honeyland (North Macedonia)
Les Misérables (France)
Pain & Glory (Spain)
Parasite (South Korea)



Best Cinematography

 

The Irishman
Joker
The Lighthouse
1917
Once Upon A Time... In Hollywood


Best Editing


Ford v Ferrari
The Irishman
Jojo Rabbit
Joker
Parasite

 

Best Production Design


The Irishman
Jojo Rabbit
1917
Once Upon A Time... In Hollywood
Parasite


Best Costume Design


The Irishman
Jojo Rabbit
Joker
Little Women
Once Upon A Time... In Hollywood



Best Makeup & Hairstyling

 

Bombshell
Joker
Judy
Maleficent: Mistress Of Evil
1917

 

Best Original Score

 

Joker
Little Women
Marriage Story
1917
Star Wars: The Rise Of Skywalker

 


Best Original Song

I Can't Let You Throw Yourself Away (Randy Newman - Toy Story 4)
(I'm Gonna) Love Me Again (Elton John - Rocketman)
I'm Standing With You (Chrissy Metz - Breakthrough)
Into The Unknown (Panic! At The Disco - Frozen 2)
Stand Up (Cynthia Erivo - Harriet)

 

 

Best Sound Mixing

 

Ad Astra
Ford v Ferrari
Joker
1917
Once Upon A Time... In Hollywood


Best Sound Editing

 

Ford v Ferrari
Joker
1917
Once Upon A Time... In Hollywood
Star Wars: The Rise Of Skywalker

 

 
Best Visual Effects

 

Avengers: Endgame
The Irishman
The Lion King
1917
Star Wars: The Rise Of Skywalker

 


Best Documentary, Short

 

In The Absence
Learning To Skateboard In A Warzone (If You're A Girl)
Life Overtakes Me
St. Louis Superman
Walk Run Cha-Cha


 

Best Documentary, Feature

American Factory
The Cave
The Edge Of Democracy
For Sama
Honeyland

 
Best Short Film, Animated

Daughter
Hair Love
Kitbull
Memorable
Sister


Best Short Film, Live Action


Brotherhood
Nefta Football Club
The Neighbor's Window
Saria
A Sister

 

Av Ulf - Söndag 26 jan 17:00

 


Regi: Hanelle M. Culpepper

Manus: Akiva Goldsman & James Duff

Skådespelare: Patrick Stewart, Isa Briones, Brent Spiner mfl.

Produktionsbolag: CBS Television Studios/Roddenberry Entertaiment/Secret Hideout mfl.

År: 2020

Längd: 44 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9381924/

 

OBS! Den här recension innehåller spoilers! OBS!

 

 

Fjorton år efter att ha gått i pension dras amiral Jean-Luc Picard in i hetluften igen när han kontaktas av en mystisk ung kvinna, Dahj, som har haft någon form av uppvaknande efter att ett gäng försökt kidnappa henne. Det enda hon kommer ihåg är att hon är säker hos Picard. Samtidigt är Picard själv bitter på Starfleet för hur de hanterade evakueringen av Romulus och det förbud de infört mot syntetiska livsformer efter att sådana attackerat och ödelagt Federationens koloni på Mars.

 

Jag ska inte dra hela min historia om vad Star Trek har betytt för mig en gång till. Det räcker med att säga att under hela min uppväxt i allmänhet och en period i tonåren i synnerhet har franchisen varit en stor del av mitt liv. Utan att gå in på detaljer hade jag ärligt talat inte varit den jag är idag utan Star Trek. Därför var besvikelsen nästan smärtsam när J.J Abrams skapade den så kallade Kelvin-tidslinjen 2009. Istället för att återvända till det universum som betytt så mycket för mig fick jag istället en nystart som effektivt undanröjde all form av utopiskt tänkande och samhällskritik. Jag kommer aldrig förlåta Abrams för det.

 

Det är klart att en tv-serie måste utvecklas med sin tid, men det får inte vara på avkall av vad som en gång gjorde den bra. Flertalet av de involverade i Abrams monster till filmuniversum har gått vidare att jobba med andra produkter i franchisen. Det är inte minst fallet för Akiva Goldsman som var i hög grad medverkande till att Star Trek: Discovery (2017) lyckades få tillbaka en hel del besvikna fans (däribland undertecknad) i fållan. Med Discovery täppte Goldsman & co igen ett hål franchisens kanon, men det var ändå något irriterande att storyn som sådan inte gick framåt. När Picard nu gör entré i tablån är det 17 år (!) sedan vi såg en vidareutveckling av den enda sanna tidslinjen. Och det är så in i helvete bra!

 

För att knyta samman Kelvin-tidslinjen med denna har man beslutat sig för att låta den katalysator som satte igång den förra (förstörelsen av Romulus) vara. I Picard får den dock en djupare innebörd. Picard har sagt upp sig i protest över att Federationen inte gjorde mer för att hjälpa de dryga 900 miljoner boende på Romulus. Han övergav inte Federationen, menar han - Federationen övergav sina principer. Det är lätt att dra paralleller till vår värld, vilket franchisen alltid har gjort. Vi har alla sett hur flyktingkrisen har präglat stora delar av världspolitiken de senaste åren. Det råder ingen tvekan om var Picard skulle ställa sig i den frågan. Enligt Federationens (gamla) principer hjälper man folk i nöd. Punkt. Att ställa Picard som vakt om de här idealen är en perfekt öppning till serien som är fullständigt i linje med hur hans karaktär utvecklats genom åren.

 

Patrick Stewart är inte bara en av anledningarna till att den här serien existerar (det blir svårt att göra serien utan... Picard) utan även en gudabenådad skådespelare. De som bara sett honom i Star Trek bör kolla upp några av hans Shakespeare-tolkningar. Stewart bär den här serien och gör det med bravur. Även Brent Spiner repriserar sin roll som Data (hur det hänger ihop får ni se eftersom karaktären ska vara väldigt död) och vi har även bland andra fått se William Riker (Jonathan Frakes) och Seven Of Nine/Annika (Jeri Ryan) i de trailers som släppts. Överhuvudtaget känns Picard levande och inkluderande på ett mycket trevligt sätt. Det finns en kontinuitet här som tas på allvar.

 

Pilotens andra stora plot point handlar om förbudet av syntetiska livsformer. Som bekant tillhör Data en av dessa och Picard har inget ont att säga om honom. Det är en strid mot generaliseringar som säger att bara för att några få personer som råkar tillhöra en folkgrupp gör något fruktansvärt kan vi inte dra alla över en kam. Att serien offrar Federationens koloni på Mars för detta är också ett bra drag. Mars har alltid varit närvarande i franchisen, ofta omnämnd som mänsklighetens första koloni, men aldrig haft en för storyn oumbärlig plats. Det är inte som när J.J sprängde Vulcan precis...

 

Båda de här huvudteman kopplas samman med Dahj, som jag direkt föll för. Internetpuckon har gnällt om att hon är "ännu en stark kvinna som tycks kunna göra allt" i en modern tv-serie. Jag trodde vi var förbi det här, men varje gång en kvinnlig karaktär kan sparka röv kryper råttorna ur sina hål och jämrar sig. Misogyni har ingen plats i Star Trek.

 

Pilotavsnittet av Star Trek: Picard, passande nog betitlat Remembrance, gör precis vad det ska göra. Det återintroducerar en älskad karaktär, bygger vidare på hans historia och har ena foten i det gamla (tonen, moraliska frågeställningar) och en i det nya (spektakulära actionscener, filmisk kvalitet). Jag är fruktansvärt nöjd och ser fram emot varje nytt avsnitt som en Vulcan i Pon Farr.

 

Betyg: 5 skalliga män att älska av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - Fredag 24 jan 21:00

 

 

Regi: Jay Roach

Manus: Charles Randolph

Skådespelare: Charlize Theron, Nicole Kidman, Margot Robbie mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/BRON Studios/Lionsgate

År: 2019

Längd: 109 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6394270/

 

När Megyn Kelly agerade som moderator för en av republikanernas förvalsdebatter 2016 ansatte hon Donald Trump om hans sätt att tala om kvinnor. Det blev starten på en hatstorm mot Kelly från Trumps supportrar och även att hon hamnade i blåsväder hos sin chef på Fox News, Roger Ailes. Men allt är inte vad det verkar på Fox nyhetsredaktion och snart börjar rykten florera om Ailes egen behandling av kvinnor och de "tjänster" han bett dem om...

 

Tre kraftpaket till kvinnor bär Bombshell på sina axlar tillsammans med en alltid lika sevärd John Lithgow i rollen som Roger Ailes. Det är en imponerande casting man fått till med en av 90-talets stora kvinnliga stjärnor i Nicole Kidman, en av 00-talets diton i Charlize Theron och en av de nu klarast lysande stjärnorna i Margot Robbie. Samtliga är mycket bra i sina roller, men om jag skulle hålla någon lite över de andra är det Theron som den slipade Kelly som lyckas pendla mellan att vara stoiskt professionell på jobbet och att öppna upp sig i scenerna med sin familj. Det är en svår balansgång. Om Robbie hade fått lite, lite mer scentid hade hon varit däruppe också, men ligger för mig precis snäppet under. Det är dock hårklyverier. Bombshell är en fantastiskt spelad film.

 

Det är också uppfriskande att se en story av det här slaget som grundar sig i den mer konservativa amerikanska politiska falangen. Fiktiva historier som behandlar de här ämnena brukar oftast tillskrivas vänstern eller det som USA kallar för liberaler. Bombshell visar med all önskvärd tydlighet att verkligheten inte är svartvit. Som skildringar av riktiga personer har Charles Randolph på ett skickligt sätt ställt sig utanför politiken i sitt manus och fokuserar mycket mer på människan istället för partilinjen. Det gör karaktärerna levande och intressanta.

 

Bombshell är en viktig film i vad den skildrar. På sätt och vis var händelserna på Fox News en prolog till Harvey Weinstein-skandalen ett år senare. De visade att det är fullt möjligt att plocka ner gubbslem från pedistalerna de satt sig själva på och att det skulle komma från konservatismens högborg är lika oväntat som intressant. Det är inte en perfekt film (exempelvis skulle jag vilja se mycket mer av efterspelet och de huvuden som rullade på Fox bara ett kort tag senare), men ytterst sevärd. Dessutom, när såg man Malcolm McDowell i något senast? Bara en sådan sak.

 

Betyg: 4 breaking news av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 23 jan 14:15

 

Oscarsgalan 2020: Short Film Round-Up Part 3

 

Jag är väldigt glad över att kunna se majoriteten av årets kortdokumentärer. Det brukar annars vara klassen som är absolut svårast att hitta de nominerade till i tid. I år ligger det mesta på YouTube, Netflix eller Vimeo, vilket gör att jag för första gången på flera år kan göra en ordentlig sammanställning av kategorin. Kul!

 

Den första dokumentären jag satte tänderna i var den sydkoreanska In The Absence (2018). Den skildrar färjekatastrofen 2014 där en passagerarfärja vid namn Sewol gick på grund. En otroligt uselt koordinerad räddningsinsats gjorde att över 300 passagerare, de flesta tonåringar, drunknade. Sewonkatastrofen ledde till betydande förändringar i Sydkorea, däribland avsättningen och åtalet mot de då sittande presidenten.

 

Seung-jun Yis film hade verkligen tjänat på att vara en fullängdsdokumentär. Det är ett intressant och gripande ämne där korruption och byråkrafi är de stora skurkarna. Många frågor står dock obesvarade efter filmens slut och visst inbjuder det till vidare förkovring, men jag skulle helst att den var minst dubbelt så lång för att utforska just de politiska valen och spelet däri. En mycket bra dokumentär som lovar mer... som jag hade önskat att den hade levererat.

 

Näst på listan var årets enda svenska nominerade, Life Overtakes Me (2019). John Haptas och Kristine Samuelsons dokumentär behandlar ämnet med de apatiska flyktingbarnen som det skrevs väldigt mycket om i medierna för några år sedan. Bara för att det inte rapporteras om i media längre har problemet inte försvunnit utan snarare blivit mer utbrett. Haptas och Samuleson följer ett antal familjer där barnen hamnat i ett i princip vegetativt tillstånd.

 

Det jag i viss mån har att anmärka på är att analysbiten brister något i dokumentären. Det kommer framförallt mot slutet och förvisso har man inte kommit fram till något definitivt, men mer utbildade spekulationer hade varit på sin plats, så länge man hade klargjort att det just rörde sig om spekulationer. Det som trycks mest på är att den svenska asylprocessen ger upphov till stor osäkerhet hos dessa familjer och att barn inte klarar av stressen detta medför. I och med att liknande fall upptäckts i andra länder och att det enligt filmen börjar bli ett problem i australiensiska flyktingläger är det ett ämne som är värt att utforska. Att de, som några högerorienterade krafter påstått, skulle fejka sitt tillstånd är ett rent horribelt sätt att resonera när man ser de här barnen som borde springa runt och leka istället för att ligga okontaktbara i sina sängar. Life Overtakes Me är en bra dokumentär även den och verkligen relevant för oss här i Sverige.

 

Slutligen fick jag sett den amerikanska slice-of-life-dokumentären Walk Run Cha-Cha (2019). Paul och Millie Cao var ett stormförälskat par i Vietnam när Paul tvingades fly landet tillsammans med sin familj efter kriget. Sex år senare, 1984, återförenas de och börjar om tillsammans. Deras gemensamma intresse för dans genomsyrar deras liv.

 

Alltså, jag antar att det här är en söt liten dokumentär om star-crossed lovers och allt det där, men efter att ha sett de två tidigare dokumentärerna känns det här på tok för lättviktigt. Laura Nix har gjort en dokumentär som i princip är ett sömnpiller. Jag har inte särskilt mycket att säga om den annat än att jag behöver kaffe nu.

 

Förhoppningsvis hittar jag de två andra dokumentärerna i klassen under de kommande veckorna, men två bra och en meh-dokumentär är ganska bra utdelning ändå!

Av Ulf - Måndag 20 jan 22:30

 

 


Best Motion Picture

 

Ford v Ferrari
The Irishman
Jojo Rabbit
Joker
Little Women
Marriage Story
1917
Once Upon A Time... In Hollywood
Parasite

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role


Antonio Banderas (Pain & Glory)
Leonardo DiCaprio (Once Upon A Time... In Hollywood)
Adam Driver (Marriage Story)
Joaquin Phoenix (Joker)
Jonathan Pryce (The Two Popes)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Cynthia Erivo (Harriet)
Scarlett Johansson (Marriage Story)
Saorise Ronan (Little Women)
Charlize Theron (Bombshell)
Renée Zellweger (Judy)



Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Tom Hanks (A Beautiful Day In The Neighborhood)
Anthony Hopkins (The Two Popes)
Al Pacino (The Irishman)
Joe Pesci (The Irishman)
Brad Pitt (Once Upon A Time... In Hollywood)

 


Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Kathy Bates (Richard Jewel)
Laura Dern (Marriage Story)
Scarlett Johansson (Jojo Rabbit)
Florence Pugh (Little Women)
Margot Robbie (Bombshell)

 


Best Achievment In Directing


The Irishman (Martin Scorsese)
Joker
(Todd Phillips)
1917
(Sam Mendes)
Once Upon A Time... In Hollywood
(Quentin Tarantino)
Parasite
(Bong Joon Ho)


Best Original Screenplay

 

Knives Out (Rian Johnson)
Marriage Story (Noah Baumbach)
1917 (Sam Mendes & Krysty Wilson-Cairns)
Once Upon A Time... In Hollywood (Quentin Tarantino)
Parasite (Bong Joon Ho & Jin Won Han)


Best Adapted Screenplay

 

The Irishman (Steven Zaillian)
Jojo Rabbit (Taika Waititi)
Joker (Todd Phillips & Scott Silver)
Little Women (Greta Gerwig)
The Two Popes (Anthony McCarten)


Best Animated Feature

 

How To Train Your Dragon: The Hidden World
I Lost My Body
Klaus
Missing Link
Toy Story 4


Best International Feature


Corpus Christi (Poland)
Honeyland (North Macedonia)
Les Misérables (France)
Pain & Glory (Spain)
Parasite (South Korea)



Best Cinematography

 

The Irishman
Joker
The Lighthouse
1917
Once Upon A Time... In Hollywood


Best Editing


Ford v Ferrari
The Irishman
Jojo Rabbit
Joker
Parasite

 

Best Production Design


The Irishman
Jojo Rabbit
1917
Once Upon A Time... In Hollywood
Parasite


Best Costume Design


The Irishman
Jojo Rabbit
Joker
Little Women
Once Upon A Time... In Hollywood



Best Makeup & Hairstyling

 

Bombshell
Joker
Judy
Maleficent: Mistress Of Evil
1917

 

Best Original Score

 

Joker
Little Women
Marriage Story
1917
Star Wars: The Rise Of Skywalker

 


Best Original Song

I Can't Let You Throw Yourself Away (Randy Newman - Toy Story 4)
(I'm Gonna) Love Me Again (Elton John - Rocketman)
I'm Standing With You (Chrissy Metz - Breakthrough)
Into The Unknown (Panic! At The Disco - Frozen 2)
Stand Up (Cynthia Erivo - Harriet)

 

 

Best Sound Mixing

 

Ad Astra
Ford v Ferrari
Joker
1917
Once Upon A Time... In Hollywood


Best Sound Editing

 

Ford v Ferrari
Joker
1917
Once Upon A Time... In Hollywood
Star Wars: The Rise Of Skywalker

 

 
Best Visual Effects

 

Avengers: Endgame
The Irishman
The Lion King
1917
Star Wars: The Rise Of Skywalker

 


Best Documentary, Short

 

In The Absence
Learning To Skateboard In A Warzone (If You're A Girl)
Life Overtakes Me
St. Louis Superman
Walk Run Cha-Cha


 

Best Documentary, Feature

American Factory
The Cave
The Edge Of Democracy
For Sama
Honeyland

 
Best Short Film, Animated

Daughter
Hair Love
Kitbull
Memorable
Sister


Best Short Film, Live Action


Brotherhood
Nefta Football Club
The Neighbor's Window
Saria
A Sister

 

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se