Senaste inläggen

Av Ulf - Måndag 15 maj 21:17

 

 

Regi: Ben Young

Manus: Ben Young

Medverkande: Emma Booth, Ashleigh Cummings, Stephen Curry mfl.

Produktionsbolag: Factor 30 Films

År: 2016

Längd: 180 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3896738/


Vicki Maloney blir kidnappad av Evelyn och John White - ett minst sagt dysfunktionellt och seriemördande par. Snart inser Vicki att det inte är en kidnappning för lösensumma som det gäller. Nu måste hon hitta ett sätt att vända paret mot varandra om hon ska ha någon chans att överleva. Samtidigt försöker Vickis föräldrar förmå polisen att inleda en sökningsinsats.


Det här var riktigt creepy! Synopsisen ovan låter som vilken annan thriller som helst, men Ben Young har med sin långfilmsdebut lyckats göra en film som verkligen vill gå ner i realismens mörkaste vrår. Här finns lite barnsjukdomar som för tankarna till studentfilm, såsom överdrivet användande av vad jag brukar kalla "meditativ slowmotion", men Youngs grepp om sina karakärer är det som spelar någon roll. 


Skådespelarregin är på topp, även om jag stör mig på att det är väldigt uppenbart att Ashleigh Cummings (Vicki) absolut inte är 17. De flesta castar äldre skådespelare i ungdomsroller, men mycket riktigt är Cummings 25 år och kan inte riktigt komma undan med att spela tonåring längre. Sen att hon är väldigt bra i rollen är en annan femma. Den som dock stjäl varenda scen hon är med i är Emma Booth som Evelyn White. Booth visar upp mästerliga takter när hon låter sin karaktär pendla mellan självsäkerhet och att krypa för sin make i ett väldigt drabbande porträtt av hur man som offer själv kan bli förrövare. Stephen Curry är även han väldigt bra som maken, John, och hans skiften mellan lugn och manipulerande samt arg och våldsam är sjukt obehagliga.


Här finns några riktigt obehagliga scener, men de utspelas nästan alla i ditt eget huvud. När Young ska skildra övergreppen stänger han bokstavligen talat dörren till rummet där Vicki hålls fången. Vi hör ljuden, korta små dialogbitar, men inte så mycket mer. Det är ett väldigt effektivt sätt att låta tittarens egen fantasi få fritt spelrum. Antydan av våld utan att visa våld är oftast bra mycket mer effektivt än att bada i gore helt enkelt.


Hounds Of Love är inte för alla. Då filmen har det tema den har och försöker hålla sig väldigt realistisk vill jag varna för att den kan fungera som en trigger för dåliga minnen och upplevelser. Med det sagt så lovar den här filmen mycket gott för Youngs framtida karriär.


Betyg: 4- oslipade diamanter av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Lördag 13 maj 14:00

 


Regi: Will Allen

Manus: Will Allen

Medverkande: Will Allen, Dimitrius Pulido, Phillipe Coquet mfl.

Produktionsbolag: WRA Productions/Very Special Projects/Whitewater Films

År: 2016

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5278464/

 

Will Allen hade precis tagit examen från ett filmprogram på universitetet när han kom i kontakt med Buddhafield - en religiös grupp under ledning av den karismatiske Michel Rostand (född Gomez). Rostand förespråkade en livsstil som i viss mån låg i linje med diverse österländska traditioner, men som ändrades markant under Allens samröre med gruppen. Drygt 22 år senare lämnade Allen Buddhafield. Holy Hell är hans berättelse om tiden där.

 

Jag har sett åtskilliga dokumentärer om sekter, kulter och "karismatiska ledare", men sällan har jag stött på något så drabbande som Holy Hell. Skillnaden mellan Allens dokumentär och liknande ligger i att den tar sin tid och besparar oss från sensationalism. Allen berättar och visar om hur det framstod som en rationell handling att dedikera sitt liv till Buddhafield och ja, på sättet han visar det verkar det till en början tämligen harmlöst. När skynket sedermera dras bort allt mer inser vi hur skicklig manipulatör Rostand egentligen är.

 

Det är klart att Rostand framstår som excentrisk redan från första början, men det är just det - excentrisk, inte knäpp. Som tittare börjar man ana oråd när man får små inblickar i hans bakgrund. Som misslyckad skådespelare (med en statistroll i Rosemary's Baby, 1968, som enda kända mainstream-arbete) och dansare är hans väg till inflytande över en grupp människor inte så värst annorlunda från andra till storleken mindre sekter. Isolation från familj, kontroll över sexualitet, påtvingade fysiska övningar (dans) är saker som vi känner igen från andra sekter. Samtidigt blandar han upp det med att medlemmarna trots allt skulle ha dagjobb och kontakt med samhället. Om någon gick för långt utanför ramen blev de inhalade igen. Allt detta, i kombination med härskartekniker och manipulation i form av "terapi" och hypnos, gör Rostand till en fruktansvärd bekantskap.

 

Om Holy Hell bara hade varit Allens historia hade man kunnat avfärda den som en personlig vendetta. När man dock inser att Allen var mycket högt uppsatt i gruppen och dokumenterade det mesta som hände blir bilden svårare att bortförklara. I kombination med andra högt uppsatta medlemmar ger han en bild av just ett heligt helvete. Samtidigt är filmen inte fördömande av andra än Rostand. Den visar på positiva gruppdynamiska processer och saker som hände också och ger förklaringar till varför några av kärnmedlemmarna sökte sig till gruppen. Föga förvånande handlar det mycket om intolerans från resten av samhället och/eller familjen. Så vem kan klandra dem? Det står dock klart att Rostand såg detta som sitt livs roll och tänkte krama varenda droppe ur den. Allen lyckas på ett effektivt sätt definiera var skuldbördan ligger och det gör Holy Hell till en speciell film. 

 

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer när fasaden börjar smulas sönder, utan se den här filmen. Bra saker, fjärran ifrån liknande dokumentärer med spänningsmusik och häftiga inzoomningar.

 

Betyg: 4+ övningar i narcissism av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Tisdag 9 maj 18:15

 


"Under the California desert and subsidized by the taxpayers' money, someone had finally invented a chain letter that really worked. A very lethal chain letter."

 

 

Författare: Stephen King

År: 1978 (svensk utgåva 1988/1995)

Sidor: 834 (min utgåva, utökad och oavkortad, 1176)

Förlag: Doubleday (svenskt förlag: Legenda, min pocketutgåva från Natur & Kultur)

ISBN: 91-27-06363-1

 

När säkerhetsrutinerna på ett labb för biologisk krigsföring fallerar sprids en form av influensa över världen. Dubbad till "superinfluensan" eller Captain Trips slår sjukdomen ut mer än 99% av världens befolkning. Ett fåtal visar sig dock vara immuna mot farsoten. De överlevande börjar snart hemsökas av drömmar som verkar tala till dem. I drömmarna talar en gammal kvinna, mor Abigail, till dem och vill att de överlevande ska samlas hos henne i Hemingford Home, Nebraska. Samtidigt finns det en andra, mycket mörkare, kraft som vill att de överlevande ska dra österut och möta upp med honom i Las Vegas - en mörk kraft vid namn Randall Flagg...

 

The Stand är en av mina få böcker i bokhyllan som är så pass tummad att den håller på att falla samman i sina beståndsdelar. Jag har läst den åtskilliga gånger sedan jag som 15-åring valde ut den som tack för att jag praoat i byns bokhandel och jag återkommer ständigt till den. Versionen jag fick tag i är den oavkortade varianten. Ofta brukar sådana utgåvor lägga till ett eller två kapitel, men i Kings fall ville förlaget att han skulle skära bort cirka 400 sidor när boken först gavs ut 1978. Efter att han blivit det litterära fenomen han blev redigerade han in cirka 345 av dessa sidor igen och gav ut boken på nytt.

 

Det råder diskussion om vilken version som är den bästa. Personligen skulle jag inte vilja vara utan den mycket mer fördjupade karaktärsutvecklingen som King får plats med på sina tidigare försvunna sidor. Båda versionerna innehåller mindre logiska luckor som biprodukt av redigeringen, men dessa är mycket få i den oavkortade diton. Att få tag i den på svenska kan bli ett bekymmer eftersom en sökning på Bokbörsen visar att kopiorna nu går för cirka 5 - 600. Om du vill läsa den på originalspråk är det dock inga problem då många olika upplagor står att finna av denna.

 

Hur det än må vara med vilken version som är bäst så är The Stand tillsammans med IT (1986) den ultimata Stephen King-boken. Berättarlustan nästan hoppar av sidorna och persongalleriet är fantastiskt. Boken blev väldigt banbrytande i sin skildring av post-apokalyps och vi kan se hur den än idag influerar en rad olika böcker, filmer och tv-serier. Det som skiljer Kings variant från de flesta andra är dock de metafysiska och teologiska funderingarna.

 

Jag har i tidigare recensioner skrivit om Randall Flagg. The Stand är hans första framträdande hos King och redan här beskrivs många av hans återkommande drag. Om man ska sammanfatta Flagg med ett ord är det "ondska". Därmed inte sagt att The Stand är en simplistisk strid mellan ont och gott. Många karaktärer råkar mest hamna där de hamnar av olika anledningar och gör egentligen inte egna val. Det gör bokens narrativ intressant att tolka utifrån fri vilja kontra determinism. Eller, som mor Abigail uttrycker det:

 

"There’s always a choice. That’s God’s way, always will be. Your will is still free. Do as you will. There’s no set of leg-irons on you. But... this is what God wants of you."


Samtidigt är det inte så enkelt att det här är Guds trupper mot Satans hantlangare. Namnen i sig är tämligen utbytbara mot andra goda respektive onda krafter. Givetvis går den att läsa som en slags epilog till Uppenbarelseboken om man väldigt gärna vill. Kontentan är att The Stand kan läsas på en mängd olika sätt. 


Som så ofta annars är det den mänskliga godheten eller ondskan som styr, inte den metafysiska. Det blir sällan så tydligt som i fallet Harold Lauder. Harold är med sin extremt självhärligande idéer och sin besatthet av Fran Goldsmith, en av bokens ledande kvinnliga karaktärer, en lika delar obehaglig som patetisk karaktär. Lauder ges ett makalöst personporträtt där man som läsare pendlar mellan avsky och ömkan tills det väldigt passande slutet. Han är helt klart en av höjdpunkterna i en redan mycket bra bok.


The Stand är ett måste för skräckdiggaren såväl som personer som gillar ingående personporträtt. Det är en banbrytande bok som än idag influerar populärkulturen på bred basis. Om du bara sett tv-versionen, gör dig själv en tjänst och läs boken också. Det finns bra saker med tv-adaptionen, men den klarar inte av att förmedla den enorma skala som boken gör. Dessutom slipper du en väldigt svårsmält detalj mot slutet. Ni som sett serien vet säkert vad jag menar.


Betyg: 5 superinfluensor av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 8 maj 20:45

 

Twin Peaks återvänder: Två veckor kvar

 

Snart, snart är det dags. Sedan i oktober 2014 har den här nedräkningen på bloggen pågått och blivit lite av en övning i att sortera fakta från rykten och ett uttryck för fandom som jag inte ens själv anade var så stark. Nu, med mindre än två veckor kvar till första avsnittet, känner jag mig lika delar lugn som upprymd... och irriterad. De senaste dagarna har folk försökt regna på min parad genom att påpeka att det inte kommer vara bra och att det var en totalt onödig revival det här. Snälla, lägg av med ert gnäll! Det är klart att serien inte kommer motsvara alla mina förväntningar, hur skulle den? Säsong 3 av Twin Peaks är en mycket stor tv-händelse, ja, men för mig personligen är det slutmålet för 25 års drömmande. Så, nej-sägare, stoppa upp en Douglasgran där bak och återvänd till era drömlösa liv. Tack.

 

En av de sista trailers vi troligen kommer se innan premiären visar ett antal bekanta ansikten 25 år senare. Lynch levererar återigen. Se trailern längst ner i inlägget. På tal om Lynch meddelade han häromdagen att han tänker sluta göra spelfilm. För ett fan är det ingen överraskning direkt. Lynch har upprepande gånger sagt detta sedan 2001 och med mer än tio år sedan hans senaste långfilm visste alla som har något intresse av honom det. Om jag låter irriterad är det för att belackare behandlat "nyheten" som att Lynch har "sålt sig" och bara skapade film för pengarna. Om vi säger så här, om man tackar nej till att regissera en film i Star Wars-franchisen är man inte enbart verksam för pengarnas skull.

 

Nästa gång en artikel under den här serien publiceras har jag sett de två första avsnitten. Det blir en analys och recension som heter duga. Tills dess, kolla in den i min mening bästa trailern för serien än så länge nedan.

 

Av Ulf - Söndag 7 maj 22:21

 


Regi: Jackson Stewart

Manus: Jackson Stewart & Stephen Scarlata

Medverkande: Graham SkipperChase Williamson, Brea Grant mfl.

Produktionsbolag: Destroy All Entertainment/Thunder Warrior Productions/Easy Open Productions mfl.

År: 2016

Längd: 84 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4687358/

 

Gordon och John Hardesty har inte haft särskilt mycket kontakt sedan de lämnade föräldrahemmet. När deras far försvinner spårlöst tvingas de dock ta upp bekantskapen igen när familjens videoaffär måste tömmas. På kontoret hittar de brädspelet Beyond The Gates med tillhörande VHS-band. De borde ha låtit gamla videoband vila...

 

Ett typiskt exempel på hur premiss, poster och nostalgi kan lura in intet ont anande skräckrävar. Nåja, det kunde varit värre. Beyond The Gates är en väldigt ojämn film som lyckas ganska bra med sina splatter- och skräckelement, men faller pladask när det kommer till karaktärernas relationer till varandra och dialogskrivande. Det är inte bara halvdan dialog eller ens medvetet usel så att man kan skratta åt den, utan bara dålig.

 

Skådespelarna är okej, varken mer eller mindre, men produktionen är förvånansvärt snygg för att vara en lågbudgetrulle med independentfinansiering. Som förstlingsverk är Beyond The Gates ändå lovande. Stewart och Scarlata har uppenbarligen bra idéer och kan genomföra en del av dem. De behöver dock ordentlig hjälp med dialog och klippning. Amatörmässigt men charmigt kan man sammanfatta Beyond The Gates med.

 

Betyg: 2 onda, onda spel av 5 möjliga

 

Av Ulf - Fredag 5 maj 14:52

 


Regi: Babak Anvari

Manus: Babak Anvari

Medverkande: Narges Rashidi, Avin Manshadi, Bobby Naderi mfl.

Produktionsbolag: Wigwam Films

År: 2016

Längd: 84 min

Land: Storbritannien/Iran/Jordanien/Qatar

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4273292/

 

Under kriget mellan Iran och Irak försöker den tidigare politiskt aktiva Shideh återvända till universitetet i Teheran för att avsluta sina medicinstudier. I och med att hon stödde den förlorande sidan i revolutionen får hon veta att detta är en omöjlighet. Den ambitiösa Shideh vantrivs i sin roll som påtvingad hemmafru och saker blir inte bättre när hennes man blir inkallad till fronten. Som om inte det vore nog verkar Shidehs dotter, Dorsa, hemsökas av mardrömmar. Eller är det bara mardrömmar?

 

Under The Shadow visar en unik bild av Iran under tidigt 1980-tal som jag inte sett någon annanstans. Av förklarliga, regimkritiska, skäl kunde den inte filmas på plats, men de jordanska inspelningsplatserna ger ändå filmen en känsla av autencitet. I gränslandet mellan det gamla, öppna, Iran och det post-revolutionära får vi se hur Shideh har svårt att anpassa sig till den nya tidens "värderingar". Det kanske blir som mest uttalat när hon i panik flyr från lägenheten och glömmer slöjan. Snart stoppas hon av militär som undrar om hon tror att hon är i Schweiz? Nu har vi värderingar, upplyser de henne om.

 

Kombinationen mellan brinnande krig, förtryck från den egna regimen och dessutom en stark koppling till muslimsk mysticism gör Under The Shadow till en mycket säregen film. Eftersom jag är fascinerad av all typ av övernaturligheter och föreställningar om dessa ting hade jag redan ganska stora förkunskaper om djinner. Gör dig själv en tjänst och läs på lite om dessa gestalter då det här är en film där förkunskapen förhöjer den rejält.

 

Skådespelarmässigt handlar det till stor del om samspelet mellan Narges Rashidi (Shideh) och Avin Manshadi (Dorsa) och båda gör mycket bra roller, inte minst Rashidi. Överhuvudtaget är Under The Shadow en mycket lyckad film från både konstnärligt och tekniskt perspektiv. Vackert foto, bra skådespel och ett manus som lämnar en hel del öppet för tolkning. Den påminner till viss mån om The Babadook (2014) vilket inte är en dåligt jämförelse. Det är inte ofta som en film som lanseras som skräckfilm blir officiellt Oscarsbidrag för Storbritannien i Best foreign language film. Bara en sådan sak gör den sevärd. 

 

Jag skulle önskat att filmen var 20 minuter längre eller något liknande. Vissa trådar känns som de skulle behöva dras i lite extra. Jag hade dessutom ett annat, i min mening mycket bättre och grymmare, slut i åtanke, men jag förstår varför de inte valde att gå den vägen. Om du vill se en annorlunda krigsfilm, en bra spökhistoria och/eller samhällskritisk skildring av ett land som försöker hitta sin identitet igen är Under The Shadow att rekommendera!

 

Betyg: 4 elaka lakan av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 2 maj 19:45

 


Regi: James Gunn

Manus: James Gunn

Medverkande: Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 136 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3896198/

 

Teamet fortsätter sina äventyr genom galaxen, men hamnar i trubbel när Rocket bestämmer sig för att stjäla från absolut fel personer. Läget ser dystert ut när gänget plötsligt blir räddade av Ego, en man som säger sig vara Peters far. Samtidigt som Peter, Gamora och Drax försöker utröna sanningshalten i det påståendet lämnas Rocket och Groot ensamma - något som bara kan sluta illa.

 

Guardians Of The Galaxy Vol.2 är det roligaste jag haft med en film än så länge i år. James Gunns osannolikt lyckade adaption av en serie som inte borde gå att adaptera så här bra fortsätter och jag fullkomligt älskar det! Titta på postern några rader upp. Den säger egentligen allt du behöver veta.

 

När DC Comics "motsvarighet" till Guardians filmades i Suicide Squad (2016) försökte man kopiera den totalt knäppa balls-to-the-wall-berättartekniken och designen som Guardians har, ofta med malplacerade pastellfärger. Guardians har i princip kräkt pastellfärger över hela filmen men den ser fantastisk ut, inte så mycket för specialeffekternas skull som för designens. De här filmerna tillhör de fåtal science fiction-äventyr som tänker utanför lådan när det gäller de här sakerna. Eller, utanför lådan? De spränger lådan och bygger en ny av älvdamm och enhörningshorn. Poängen är att mycket designen ser sant utomjordiskt ut eller åtminstone inte som man tagit Roms arkitektur kombinerat med Nazi-Tyskland och satt i rymden... jag tittar på dig, Star Wars.

 

Alla återvändande skådespelare gör bra roller, men den som äger varenda scen han är med i är Dave Bautista som Drax. Det är riktigt kul att Bautista kunnat börja göra karriär i Hollywood på allvar nu efter sin senaste, inte alltför lyckade, tur i wrestlingcirkusen. Han borde, och kommer väl troligen, hålla sig till skådespel. Bautista har en komisk timing som inte går att lära ut. Tillsammans med nykomlingen Pom Klementieff (Mantis) delar han några av filmens absolut roligaste scener. Stort plus även till Kurt Russell som alltid gör bra roller.

 

Att en film är rolig räcker dock inte för att jag ska tokhylla den. Chris Pratts sökande efter sin familj är märkligt rörande och när Cat Stevens går igång mot slutet i Father & Son fällde jag en tår - till en Marvelfilm... med en flygande tvättbjörn. Då vet man att man skrivit ett manus som fungerar på alla möjliga nivåer. Här finns också gott om fan service i form av mer eller mindre kända karaktärer från seriernas värld, men de är just små hyllningar och tar inte överhanden på något sätt.

 

Allt det här, plus ytterligare ett fantastiskt soundtrack och en Mini-Groot som är bland det sötaste du sett, gör Guardians 2 till en film du inte får missa. Om jag hade gett mig in och analyserat den sönder och samman vet jag att jag hade haft saker att klaga på, men om du bara följer med på resan har du något mycket speciellt att se fram emot. Guardians-filmerna befäster därmed sin roll som Marvels mest lyckade filmserie. Gå och se!

 

Betyg: 5 Mini-Groots av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 30 april 12:42

 



Regi: Kitty Green

Manus: Kitty Green

Medverkande: Hannah Cagwin, Aeona Cruz, Liv Bagley mfl.

Produktionsbolag: Forensic Films/Symbolic Exchange/Meridian Entertainment

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA/Australien/Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6333052/

 

Mordet på sexåriga JonBenet Ramsey blev en mediecirkus och ett av mest uppmärksammade brotten i USA under andra halvan av 90-talet. Fallet, som aldrig blivit löst, hade mängder av märkliga detaljer och klumpigt polisarbete gjorde att viktigt bevismaterial förstördes. Casting JonBenet låter lokala talanger anta rollerna som familjen Ramsey och spela upp nyckelscener i händelseförloppet.

 

Det är väldigt sällan jag blir stött av en film, men Casting JonBenet är en uppvisning i dålig smak. Som motpol till de flesta andra dokumentärer inom genren true crime finns här ingen som helst vilja att berätta vad man egentligen vet. Istället spekuleras det friskt om vem mördaren skulle kunna vara. Ofta känns det som de går över de misstänktas gravar och teorierna som de lokala skådespelarna för fram är en salig röra av spekulation och rent skvaller. I mångt om mycket är det här (de vuxna skådespelarna det vill säga) personer som åtminstone befann sig i periferin för familjen Ramsey och jag antar att detta är deras claim to fame som de berättar om efter några drinkar.

 

Solen skiner utanför fönstret och jag tänker inte lägga mer tid på en dokumentär som har mer gemensamt med Svensk damtidning än något annat. Jag trodde mer än så här om Netflix. Enda anledningen till att den klarar sig från nollan är att produktionen åtminstone är ganska snygg. Undvik.

 

Betyg: 1- exploaterade tragedier av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se