Alla inlägg den 18 juli 2011

Av Ulf - 18 juli 2011 10:35



Medan Marlow främst är inriktad på den mänskliga moralen är Willard mer inriktad på förändringen, inte bara utav moralen utan av allt som kriget medför. Willard visar ganska få moraliska betänkligheter men han är för den sakens skull inte onödigt grym. Han har helt enkelt accepterat krigets regler. Det är det som också leder fram till slutet på Apocalypse Now, vilket skiljer sig markant från den litterära förlagan.


Den mest uppenbara skillnaden mellan slutet på Apocalypse Now och Mörkrets hjärta är den att Willard dödar Kurtz i den förstnämnda. Skillnaden ligger också i protagonisternas uppdragsbeskrivningar. Marlow får uppdraget att helt enkelt kontrollera vad som hänt med Kurtz medan Willard bokstavligen får uppdraget att mörda honom. Det blir en konflikt mellan Kurtz och Marlow även i boken, men den blir inte lika dramatisk som i Coppolas film. Kurtz följer med nerför floden, svårt sjuk, och dör en naturlig död på resan. Willard smyger sig på Kurtz när han sover iklädd vad som kan vara en av filmens mest tydliga symboler när han dyker upp från beckmörkt och dimmigt vatten. Symbolen är givetvis att Willard har förvandlats till den best som Kurtz har blivit. Coppola gör dock en oväntad vändning när Willard får chansen att överta ”makten” från Kurtz men Willard inte tar den. Frågan som väcks är vem det är som kommer hem? Är det soldaten som lämnade hemmet eller är det besten som föddes i mörkrets hjärta?


Från ett symboliskt perspektiv finns det ganska många skillnader mellan Conrad och Coppola. I boken är, enligt mig, den främsta symbolen just mörkret. Exakt vad mörkret består av är svårt att sätta fingret på eftersom allt i boken är mörkt. De tre platserna där boken utspelar sig (London, Kongo, Bryssel) beskrivs alla som mörka och otrevliga ställen. Detta ställer också en intressant fråga till Conrad – om både Kongo och Europa är mörker, var finns ljuset? Även i Apocalypse Now regerar mörkrets symbolik. Det får inte en särskilt markant roll förrän Willard har passerat den sista amerikanska utposten, det vill säga när landet börjar göra besättningen oroliga och vända sig mot varandra.


Likaså dimman är något som förekommande både hos Coppola och Conrad. Hos Conrad fastar hans ångbåt i dimman och Marlow har ingen aning om var han är eller hur han ska navigera. I Apocalypse Now ligger dimman mest som en förstärkning av omgivningarna – särskilt mot slutet av filmen och i synnerhet i scenen där Willard börjar sin slutliga uppgift i att döda Kurtz.


Den sista symbolen jag vill ta upp är floden. Om det så är Nungfloden eller Kongofloden så är ger vattnet ett sätt att kunna ta sig från punkt A till punkt B utan att behöva ta sig igenom den tjocka djungeln. Både för belgarna i Kongo och amerikanerna i Vietnam var floden en livsviktig farled eftersom skogen var full av faror. Detta gör förvisso också floden till en extremt utsatt miljö eftersom fienden vet exakt var man behöver passera för att ta sig vidare. Både hos Conrad och Coppola utsätts besättningarna för anfall från stranden och reaktionen är den samma, skräck för det man inte kan se. De lokala stammarna i Kongo liksom de vietnamesiska soldaterna kunde sin miljö utan och innan och använde givetvis detta till sin fördel. Allt som besättningsmedlemmarna såg från land var något som rörde sig i den mörka (givetvis mörka) skogen och sen brakade helvetet löst. Floden har också en lång tradition som kulturell symbol. De första civilisationerna uppstod vid floder, med civilisation kom kultur och med kultur uppstod de första nedtecknade moraliska lagarna. Floden är alltså den ursprungliga skaparen till de värderingar som alla nämnda karaktärer brottas med.


Så vad är då det omtalade mörkrets hjärta? Varken boken eller filmen ger något riktigt svar på det. Det närmsta Conrad ger oss är följande citat:


”The brown current ran swiftly out of the heart of darkness, bearing us down towards the sea with twice the speed of our upward progress; and Kurtz's life was running swiftly, too, ebbing, ebbing out of his heart into the sea of inexorable time.”


Detta tyder på att mörkrets hjärta är flodens källa, eller för den sakens skull landet som den flyter igenom. Men om man läser vidare i citatet beskrivs hur Kurtz långsamt rinner ut precis som den ”bruna strömmen”, det vill säga floden, rinner från mörkrets hjärta. Vad är det som lämnar Kurtz? Är det mörkret, livet eller båda? Min tolkning är att det är det sistnämnda. Mörkret, det som gjort Kurtz galen, försvinner i takt med att båten tar sig närmre den vita civilisationen, men samtidigt rinner också livet ur honom. Sen kommer den stora finalen, när mörkret runnit ut och Kurtz med sina sista andetag får en stunds klarhet och utbrister: ”The horror. The horror.” Detta leder mig osökt in på nästa fråga, vad är det Kurtz inser i sitt dödsögonblick? Det finns en väldig massa svar på den frågan, men min tolkning är det att Kurtz, nu fri från mörkret som plågat honom, inser vad han har gjort och vad han blev.


Om man jämför denna utdragna och plågsamma död med Kurtz slut i Coppolas verk blir effekten av Kurtz ord en annan. Han dör som tidigare beskrivits en snabb död för Willards händer och går därför inte igenom samma process som sin litteräre förlaga. Hans sista ord, de samma som Conrads Kurtz, blir därför något av en ännu större gåta. Syftar han på kriget, människans grymhet, sin egen grymhet eller något helt annat? En ledtråd kan vara en av de radiokommunikéer Kurtz skickar till sina överordnade:


”I've seen horrors... horrors that you've seen. But you have no right to call me a murderer. You have a right to kill me. You have a right to do that... but you have no right to judge me. It's impossible for words to describe what is necessary to those who do not know what horror means. Horror. Horror has a face... and you must make a friend of horror. Horror and moral terror are your friends. If they are not then they are enemies to be feared.”

 

Eftersom Kurtz uppenbarligen anser sig att ha gjort skräcken till sin vän är min tolkning att han helt enkelt yttrar en ömhetsbetygelse till den enda vän han har kvar – krigets skräck, våldet och terrorn.


Slutligen några ord om adaptionen Coppola gjort från bok till film. Jag har i det här papret visat på de uppenbara skillnaderna historierna emellan men det finns mycket mer att gräva i. Coppola visar hur en historia tagen ifrån en kontext som måste känts väldigt främmande för många under sent 1970-tal kan bearbetas till en ny tid. Problemen som Conrad uttryckte är förhoppningsvis inte eviga, men de är i allra högsta grad fortfarande både levande och välmående. Jag skulle vilja påstå att historien kan sättas i vilken oroshärd eller under vilket krig som helst. Vad som skiljer främst skiljer dem åt är den nyansering av landets befolkning som Coppola inför. Detta är en naturlig utveckling efter exempelvis medborgarrättsrörelsens genomslag i USA på 1960 – talet och enligt mig fungerar därför också Apocalypse Now bättre än sin litterära förlag. Den har helt enkelt fler nyanser. Men i grund och botten är sanningen denna – en bra historia kan bearbetas till vilken kontext, samhälle och tidsperiod som helst. Det är ett utmärkande drag för en utmärkt historia.


ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13 14
15
16 17
18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se