Alla inlägg under november 2016

Av Ulf - 30 november 2016 23:02

 


Regi: Bryan Bertino

Manus: Bryan Bertino

Medverkande: Zoe Kazan, Ella Ballentine, Scott Speedman mfl.

Produktionsbolag: Atlas Independent/Unbroken Pictures

År: 2016

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3976144/


Kathy håller på att förlora vårdnaden om sin dotter, Lizzy. Gravt alkoholiserad gör hon ett sista försök att återknyta med sin dotter under en bilfärd till hennes far. När de tvingas väja för en varg och kör av vägen finner de sig ensamma i en mörk skog... och de är inte ensamma.


The Monster är indiefilm 1A. Det kunde ha varit riktigt bra, men någonstans mellan manusidé och produktion gick något på tok när man skulle fylla en hel film. Missförstå mig inte, indiefilm kan var bland de bästa filmupplevelser du kan ha just för att de inte följer en typisk Hollywood-struktur till punkt och pricka. De kan också vara ett desperat försök att fylla ut en historia som hade kunnat bli en riktigt bra kortfilm med material som egentligen känns som det hör hemma i en annan film. Det är just det - The Monster är inte en utan två filmer.


Å ena sidan har vi den tämligen ordinära, men ganska välberättade, skräckhistorien om monstret i skogen. Å andra sidan har vi ett relationsdrama mellan mor och dotter. Båda delar är bra, men tillsammans bildar de en ytterst splittrad upplevelse. Det värsta är att när Bertino börjat bygga upp suspensen rejält i skräckscenerna punkterar han effektivt den samma genom att klippa in en flashback från parallellhandlingen. Det blir ganska tröttsamt efter ett tag.


Skådespelarna sköter sina respektive jobb, men jag hade svårt att bli engagerad i och med att både mor och dotter är ganska vedervärdiga karaktärer. Mamman är en karikatyr av en filmalkoholist och dottern är en inkonsekvent lipsill till karaktär som jag hade svårt att ens känna sympati för.


Tekniskt sett är The Monster helt okej. Det är bara synd att Bertino glömde bort att berätta en bra historia.


Betyg: 2- monster bakom träden av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 26 november 2016 17:47

 


Författare: Kim W. Andersson

Tecknare: Kim W. Andersson

År: 2016

Sidor: 120

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-87877-76-6

 

Allt gick som på räls för Astrid vid den galaktiska koalitionens utbildning. En dag blir dock Astrid anklagad för att ha fuskat på ett prov och kastas ut från skolan - det enda hem hon någonsin känt till. Ett år senare tvingas Astrid ta alla skitjobb hon kan för att överleva. Därför blir hon förvånad över att kallas tillbaka till skolan för att eskortera en mycket lovande elev, Isobel, till högkvarteret. Givetvis går inte allt enligt planerna...

 

Det rör på sig när det gäller svenska serier nu. Efter att ha nästan övermättats av humorserier och/eller konceptalbum under en lång, lång tid har de senaste åren bjudit på flertalet intressanta och duktiga serieskapare. Kim W. Andersson är en av dessa serieskapare. Jag har sedan tidigare recenserat hans nyligen filmatiserade Alena (2012) och Andersson fortsätter med starka kvinnliga karaktärer med namn som börjar på "A" i Astrid: Vulkanmånens kult. Utöver namnliknelsen är dock det mesta nytt.

 

Vulkanmånens kult är tänkt som det första albumet i en längre svit om Astrid. Redan här presenteras vi för vår huvudkaraktär och för de förhoppningsvis allt mer invecklade politiska svängarna i den galaktiska koalitionen. För att de här skulle funka behövde Astrid vara en bra protagonist och ja, jag gillade henne direkt! Att hennes bäste vän heter Ulf är ju bara bonus liksom. Det jag gillar med Astrid är att hon inte är perfekt. Ja, hon har en klassisk hjäteroll (att leva upp till sina döda föräldrars storhet, bäst i klassen etc.), men karaktären kan driva historien framåt på ett sätt som liknande karaktärer inte kan. Seriens stora stjärna är dock skeppsdatorn Itzak som kan driva både Astrid och de övriga till vansinne med sin överteatraliska personlighet.

 

Det är klart att man läser in en massa personliga referenspunkter i verk, men till stilen påminde Vulkanmånens kult om den gamla Kari Läppenen-serien Achilles Wiggen blandat med Space Hulk. Det är inga dåliga inspirationskällor om så är fallet. Jag hoppas absolut på mer i samma stil! Det är därför det inte blir toppbetyg för Astrids första äventyr heller. Det är svårt att slå en homerun direkt när man planerat fler delar i en serie. Jag väntar dock med spänning på nästa del!

 

Betyg: 4 sarkastiska skeppdatorer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 23 november 2016 23:15

 


Regi: James Wan

Manus: James Wan/Carey Hayes/Chad Hayes/David Johnson

Medverkande: Patrick Wilson, Vera Farmiga, Madison Wolfe mfl.

Produktionsbolag: The Safran Company/Atomic Monster/RatPac-Dune Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 134 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3065204/


Sex år efter att Ed och Lorraine Warren undersökt det hemsökta huset i Amityville har den sistnämnda fortfarande problem med mardrömmar och skrämmande visioner. När paret kallas till England för att undersöka en minst sagt spektakulär hemsökelse vill Lorraine inte alls åka och får Ed att lova att de bara ska vara där i en observerande roll. När de träffar den hårt prövade familjen Hodgson tvingas dock Lorraine inse att de inte kan vända dem ryggen. Huset i Enfield verkar hemsökas av en gammal man som en gång bodde där... men är det hela sanningen?


Makarna Warren hittar alltid tillbaka till min blogg. Man kan säga att de hemsöker den (ba-dum-dum-dish!). Om man kan bortse från all bullshit de blivit påkomna med och ser de här filmerna endast som spökhistorier är de dock bra mycket mer effektiva än genomsnittet. James Wan har hittat en formel med den här franchisen som egentligen inte är så svår, men som mycket få skräckfilmsregissörer mäktar med idag. Han ger helt enkelt sina karaktärer tid. Vi får lära känna dem och blir emotionellt investerade i deras problem och vedermödor. Det är inte svårare än så och The Conjuring 2 tar all tid den vill på sig. Med en speltid på 134 minuter för en spökhistoria 1A kan man göra en hel del som går förbi nämnda formelmall.


Framförallt får skräckscenerna tid att byggas upp. De fåtal klassiska jump scares som finns blir därför också väldigt oväntade. I gemene skräckfilm kan du oftast räkna till tre efter att musiken har nått sitt crescendo och sen blir du "skrämd". Om man sett skräckrullar i 25 år kan man ställa klockan efter det. Vad Wan gör är att leka med tiden har låter scenerna ta. Det blir en ojämn rytm som inte blir lika förutsägbar som ovanstående. Tyvärr håller det inte hela vägen ut.


Historien om den gamle mannen som bodde i familjens hus tidigare är riktigt bra. Han är ingen demon eller dylikt utan säger att hans motivation helt enkelt är att han "like to hear them scream". Med franchisens starka kristna förtecken är det dock bara en tidsfråga innan, jo, här kommer demonerna. Jag är så trött på demoner. Kan det inte vara en elak surgubbe som spökar rakt av? Detta gör att filmens avslutande tredjedel är rejält mycket svagare än de inledande två.


Nåja, med schyssta skrämselscener och kompetent skådespel och regi kan jag förbise det haltande manuset någorlunda. The Conjuring 2 är inte en perfekt film på något vis, men väldigt gott hantverk och väl värd för spökfans att se. Klart över genomsnittet. Och ja, The Enfield Haunting är lika motbevisad som den i Amityville.


Betyg: 3+ fast de brittiska accenterna på vissa alltså... av 5 möjliga

Av Ulf - 20 november 2016 20:15

 


Regi: Jesús Franco

Manus: Erich Tomek

Medverkande: Olivia Pascal, Christoph Moosbrugger, Nadja Gerganoff mfl.

Produktionsbolag: Lisa-Film/Metro Film/Rapid Film

År: 1981

Längd: 90 min

Land: Tyskland/Spanien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0083156/


Angela ska spendera sommaren på en språkskola i Spanien. Vad hon och de andra eleverna inte vet är att området blivit jaktmarker för Miguel - en mentalsjuk man som på något sätt blivit frisläppt från tvångsvården. Miguel spiller ingen tid utan fortsätter där han slutade, fem år tidigare. Samtidigt pågår någon form av rättstvist mellan skolans ägare och hennes systerdotter. Kan skeendena vara sammankopplade?


Schlockkungen Jesús Franco har redan figurerat en gång på den här listan och han kommer säkert "förgylla" min skärm ytterligare någon gång innan det här projektet är slut. Som vanligt när det gäller Franco är det exploitation som gäller, denna gång i slasherform. Jag gillar slashers rent generellt och det här är bra mycket bättre än hans kannibalfilm som tidigare recenserats här. En rolig sak är hur Franco helt ogenerat lyfter scener och idéer från andra, mer namnkunniga, filmer till sina projekt och så även här. Han försöker efterlikna de vid tiden ytterst populära slasherfilmerna och blandar upp det med inspiration från Italien. Resultatet blir faktiskt ganska underhållande. Absolut inget speciellt, men underhållande trots allt. Vissa scener är till och med riktigt bra och suspensfulla - om han nu inte lyft dem från något jag missat. Även manuset kommer undan med hedern i behåll, inklusive en ganska oväntad plot twist.


Sedan är det tyvärr den tråkiga delen. Rent tekniskt är det här en usel film, framförallt när det gäller klippningen. Jag tror inte den här filmen har en enda mjuk övergång utan någon har gått igång med klippsaxen som en koffeinstinn katt i en garnaffär. Jag dubbelkollade så att jag inte hade fått tag i en censurerad version, men nej, det här kan mycket möjligt vara den sämst klippta film jag sett. Det säger inte lite. Skådespelarna klarar sig inte heller särskilt bra och agerar som att det som händer inte är något värre än att skrapa knäet eller något.


Bloody Moon må vara en tekniskt usel bagatell, men den har ändå en viss charm. Det är ingen bra film, men klarar sig från den fruktade ettan. Kan vara värd att kolla in om du är fan av sunkig skräck från när det begav sig.




Betyg: 2 hur säger man 'nej, skär inte så djupt!' på spanska? av 5 möjliga

 

Chockerande idag?:  Meh... I och med specialeffekternas uselhet blir den fina uppbyggnaden till skräckscenerna lidande.

 

Förbjuden i:  Argentina, Tyskland, Italien, Storbritannien, Spanien


Fortfarande förbjuden i: Ej inlämnad för återgranskning och därmed fortfarande tekniskt sett förbjuden i alla ovanstående länder.

Av Ulf - 18 november 2016 10:15

Regi: Mario Bava

Manus: Mario Bava/Filippo Ottoni/Giuseppe Zaccariello  

Medverkande: Claudine Auger, Luigi Pistilli, Claudio Camaso mfl.

Produktionsbolag: Nuova Linea Cinematografica

År: 1971

Längd: 84 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0067656/


Efter att en förmögen gammal dam mördas av sin make samlas släktingarna för att komma fram till vem som äger det natursköna området. Någon tänker dock inte låta diskussioner avgöra vem som får arvet och en och en börjar de närvarande att dö.

Mario Bava är ett av de viktigaste namnen i 60- och 70-talets italienska skräckvåg. Hans filmer låg till stor del som grund för giallo-genren och även andra regissörer, exempelvis Ruggero Deodato, har nämnt honom som inspirationskälla. I USA såg Sean S. Cunnigham Bavas verk och baserade sin klassiska slasherserie Friday The 13th på delar av hans filmografi. Bland annat lyfte han en scen till första installationen i serien direkt från den här filmen. Fråga bara Kevin Bacon...

Problemet med de flesta av Bavas filmer är att tiden sprungit ifrån dem. Gällande Twitch Of The Death Nerve (som utanför Storbritannien och USA hade den mycket mer logiska titeln Bay Of Blood) märks det inte minst gällande de tekniska aspekterna. Specialeffekterna tar tittaren rakt ur den ändå ganska seriösa ton som filmen vill hålla för övrigt. Å andra sidan finns här många av de klassiska ingredienserna för giallo. Det är inzoomningar på ögon, kurviga kvinnor och ett soundtrack som egentligen är sju resor bättre än resten av filmen.


Den har också något som jag inte kunde sätta fingret på tills jag läste att Bavas mentor, den legendariske filmskaparen Roberto Rossellini, hade mer än ett finger med i själva filmandet. Enligt rapporter skulle även Fellini ha varit med på ett hörn. Hur det än är med den saken så finns här vissa scener som har en sådan fantastiskt stor kvalitetsskillnad mot resten att det vore kul att se hur en version enbart filmad av Rossellini skulle tett sig.


Allt ovanstående gör Twitch Of The Death Nerve till en av de mest splittrade filmer jag sett. Briljans blandas med amatörmässiga utföranden. Den är dock av filmhistoriskt intresse och för diggare av italienskt övervåld är den fortfarande sevärd.


Betyg: 3 dödsnerver av 5 möjliga

 

Chockerande idag?:  Egentligen inte. Lite mer närgånget än gemene thrillerserie på tv.

 

Förbjuden i:  Australien, Tyskland, Norge, Kanada (Ontario), Storbritannien


Fortfarande förbjuden i: Sedan 2009 frisläppt i samtliga ovanstående länder.

Av Ulf - 16 november 2016 10:12


Regi: Oliver Stone

Manus: Kieran Fitzgerald & Oliver Stone (baserat på Anatoly Kucherena & Luke Hardings bok)

Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Zachary Quinto, Shailene Woodley mfl

Produktionsbolag: Endgame Entertainment/Vendian Entertainment/KrautPack Entertainment

År: 2016

Längd: 134 min

Land: USA/Frankrike/Tyskland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3774114/


När Edward Snowden läckte de tusentals hemligstämplade dokument han hanterat i sitt arbete som säkerhetsexpert för flertalet regeringsorganisationer var skandalen ett faktum - USA:s regering hade spionerat, inte bara på misstänkta terrorister, utan i grund och botten på alla. Det här är historien om hur Snowden kom fram till sitt beslut att göra det han själv tyckte var rätt för landet han tjänade, kosta vad det kosta vill.


Oliver Stone är skildraren av amerikansk nutidshistoria som kom av sig. Efter en otrolig svit på 80- och 90-talen har Stone inte gjort något riktigt bra sedan 1994 års Natural Born Killers. Vissa ansatser har varit bra, andra tämligen usla, men Stone har haft svårt att komma upp i samma kvalitet och konsekvens som han gjorde under tidigare nämnda decennier. Snowden är därför ett rejält fall framåt. Det är Stones bästa film sedan just Natural Born Killers och en storstilad comeback.


Historien om Snowden är en väldigt tilltalande berättelse att göra film på. Vi har tidigare sett historien "på riktigt" i den Oscarsbelönade dokumentären Citizenfour (2014). Det är en infernaliskt spännande dokumentär och vi får även se hur denna spelas in här. Metafilm så det skriker om det. Det som skiljer dokumentär och spelfilm åt är framförallt att vi får dramatiserat återberättande av händelser som ledde fram till Snowdens beslut och inte enbart händelserna så som de utspelar sig i realtid. Jag har en mycket större förståelse för Snowdens motivation och val nu än jag hade innan. Bara det faktum att han var på väg att bli elitsoldat innan han bröt benet på några ställen är något som säger väldigt mycket om hans karaktär.


Stone berättar skickligt och ledigt med sin sedvanliga förståelse för karaktärer och händelseförlopp. Det är klart att han driver en tes här, men samtidigt är det svårt att argumentera emot det orimliga i USA:s agerande i form av övervakning. För mig och många andra är Snowden en hjälte. Att offra allt för principen att vi inte ska bli övervakade i så stor mån som möjligt är beundransvärt och vi pratar inte tillräckligt om honom.


Joseph Gordon-Levitt gör ett mycket bra porträtt av Snowden och det skulle inte förvåna mig om han kniper sin första Oscarsnominering för rollen. Han har bra draghjälp av en rad mer eller mindre kända skådespelare som samtliga gör bra roller. Shailene Woodley har den mest framträdande rollen som Snowdens flickvän Lindsay Mills. Kemin mellan henne och Gordon-Levitt är riktigt bra och jag tror verkligen på dem. Intressant nog ser vi också en väldigt nedtonad Nicolas Cage i en mindre biroll som visar att han kan skådespela när han inte blir attackerad av bin eller nitar folk i björnkostym.


Snowden är en av 2016 års främsta biografiska filmer. Den hade kunnat kortas några minuter för att bli riktigt tajt berättad, men det är lite av Stones grej - han gör gärna för långa filmer för sitt eget bästa. Det är dock en film som bör ses av alla som värnar om ett öppet samhälle där vi inte ska behöva bli övervakade för att vi råkar använda fel ord på ett internetforum.


Betyg: 4+ visselblåsare av 5 möjliga

Av Ulf - 14 november 2016 12:00


Regi: Clint Eastwood

Manus: Todd Komarnicki (baserat på Chesley Sullenberger & Jeffrey Zaslows bok Highest Duty)

Medverkande: Tom Hanks, Aaron Eckhart, Valerie Mahaffey mfl.

Produktionsbolag: Flashlight Films/Village Roadshow Pictures/Warner Bros. mfl.

År: 2016

Längd: 96 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3263904/


Chesley Sullenberger blev världskändis över en natt när han tvingades nödlanda ett passagerarflygplan på Hudsonfloden i New York. I och med det anmärkningsvärda flygstuntet lyckades kapten Sullenberger, eller Sully som han blev känd som, rädda samtliga passagerare och icke att förglömma att ett flygplan kraschlandade mitt i New York. Här hade historien om Sully kunnat sluta, men i och med rigorösa säkerhetsutredningen börjar frågetecken hopa sig. Hade han faktiskt kunnat landa planet på en flygplats istället?


Historien om Sully var verkligen en av 2009 års solskenshistorier och kapten Sullenberger förtjänar allt beröm han kan få. Den extrema kyla han hanterade situationen med och helt lugnt konstaterade att "we'll be in the Hudson" gav ett nytt ansikte till att göra sitt bästa under press. När historien nu blivit film finns det dock ett stort problem - sen då? Vad hände efter den spektakulära händelsen och hur toppar man det? Svaret är att man inte gör det.


Clint Eastwoods behandling av historien lämnar en del övrigt att önska. Tom Hanks är alltid Tom Hanks och gör en bra roll. Filmen är överlag mycket välspelad, men det stora problemet är att förutom Sully får vi egentligen aldrig komma någon in på livet. Det är en biografisk film utan att vara särskilt biografisk. Delar av Sullys liv som kunde fått mycket mer plats, såsom hans karriär som stridspilot, skyndas snabbt förbi till förmån för ett "rättegångsdrama" utan egentlig insats. Jag vet inte mer om Sully efter 96 minuters film än vad jag visste innan. Därför är det också svårt att bli riktigt engagerad. Det finns bra scener här och jag skulle verkligen vilja tycka om den här filmen mer än vad jag gör. Med ett märkligt fokus blir det här dock mest en bagatell. En välspelad sådan och med fina specialeffekter (såsom den hisnande flygningen i New Yorks innerstad), men inte något jag kommer komma ihåg om några månader direkt. Eller jo, eftersom det är Hanks och Eastwood kan vi räkna med några Oscarsnomineringar.


Betyg: 2+ piloter med freon som blod av 5 möjliga


Av Ulf - 11 november 2016 20:07

 

In Memoriam: Leonard Cohen (1934 - 2016)

 

Jag tänkte inte skriva en dödsruna över min stora hjälte, Leonard Cohen. Jag har för mycket att säga och just nu skulle det bara bli fel. Istället spelade jag en två timmar lång konsert från vardagsrummet via Facebook för nära och kära. Gott så. När jag redigerat videon kanske den kommer upp här. Tack för allt, Mr. Cohen.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se