Alla inlägg under september 2013

Av Ulf - 29 september 2013 20:45



Efter att ha spenderat hela dagarna i biosalonger sedan i torsdags var det idag skönt att kunna koppla av lite med bara tre besök till Kino. Hur mycket jag än älskar film måste en del hushållsarbete och förberedande arbete för arbetsveckan ändå göras. Därför planerade jag för någon vecka sedan in två "vilodagar" från festivalen där jag har sett två av filmerna i förväg (idag) och båda filmerna för imorgon. På tisdag missar jag dessutom min enda feature på festivalen, Love Eternal. Hur som helst blev det ju tre biobesök idag också. För recensioner av Byzantium (3+ Gemma Aterton, you will be mine, oh yes, you will be mine av 5 möjliga) samt Hammer Of The Gods (2 och var är den förbaskade hammaren? av 5 möjliga) rekommenderar jag att ni följer länkarna i respektive titlar.  


Jag borde ha litat på min magkänsla idag dock. En dag som denna suger det med egenpåtagna uppdrag som man är för stolt för att släppa. Idag var nämligen första gången sedan jag började gå på FFF för en herrans massa år sedan som jag mest av allt hade lite småtrist. Den kandensiska science fiction-rullen Mars et Avril (2012) inledde dagen. Science fiction på franska. Jag borde vetat bättre.

 

 

Mars et Avril handlar om den åldrande jazzmusikern Jacob Obus som spelar på instrument modellerade efter kvinnors kroppar (ja...). En dag träffar både han och hans instrumentbyggare på fotografen Avril, vilka båda blir störtförälskade i. Sen är det något med en expedition till Mars som kan pågå under tiden eller inte också. Släng in lite fjanterier om sfärernas musik och du har Mars et Avril.

 

Jag... jag vet inte. Ja, det här är en väldigt snygg film rent estetiskt. Det var också det enda positiva folk verkade ha att säga om den efter vi gått ut från salongen. Historien är förvirrad, pretentiös och försöker vara så mycket smartare än den egentligen är. Jag antar att man på något vis skulle bli lika betagen av Avril som de båda herrarna i filmen blev. Jag har känt många tjejer som Avril, hell, jag har till och med dejtat tjejer som Avril. Med risk för att förlämpa någon så står Avrils karaktär som en perfekt representant för problemet med den här filmen - fejkat djup. Det här är egentligen en film om en psykiskt labil groupie som vill ligga med gamla jazzmusiker. Det är precis lika kul som det låter. 1 konstpretto av 5 möjliga.

 

 

Efter att ha power walkat bort min irritation över att ha förlorat en och en halv timme av mitt liv var det dags för koreansk katastroffilm. Okej, det här bör väl vara tämligen lättuggat och underhållande, tänkte jag. För andra gången under dag fyra önskade jag snart att jag hade en skämskudde.       


The Tower (2012) skildrar vad som händer när en brand bryter ut i ett nybyggt lägenhetskomplex. Vi får följa händelserna från brandmännens, säkerhetschefen och några av arbetarnas perspektiv. Snart står det dock klart att tornet måste demoleras innan det rasar över närliggande byggnader och... torn.

 

Om jag hade kommit in i filmen efter en timme utan att ha sett uppbyggnaden skulle jag trott att det här vore en parodi på amerikanska katastrofrullar. Alla klyschorna är här och det verkar inte precis som man använder dem ironiskt. Hjälten som måste jobba istället för att vara med sitt barn på självaste julafton? Check. Irriterande unge man helst ville kasta ut genom valfritt fönster? Check. Heroiska offerscener ala "leave-me-here-to-die-sarge"? Check. Stråkmusiken som spelar i det oändliga? Check. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Att man sen lånat en hel del väldigt ikoniska bilder från de där halvkända raserade tornen i New York lämnar bara en fadd smak i munnen. Produktionsvärdena och de scener som trots allt är spännande räddar filmen från en etta... knappt. 2- seriöst, till och med att det är en flygfarkost som startar branden? Subtilt av 5 möjliga.

 

 

Med två skräpfilmer under bältet satte jag mitt hopp till kvällens sista visning för min del, Chastity Bites (2013). Filmen har en väldigt kul grundpremiss i att den ökända Elizabeth Bathory i hemlighet blir kurator specialiserad på sexualfrågor i allmänhet och avhållsamhet i synnerhet på en amerikansk high school. För den som inte känner till Bathory är hon lite av den kvinnliga motsvarigheten till Dracula - tjejen gillar blod helt enkelt. För att Elizabeth ska kunna behålla sin eviga ungdom måste det dock vara blod från kvinnliga oskulder. Då är amerikansk avhållsamhetspolitik en bra policy att stötta.

 

Leah (tänk en tonårig Lisa Simpson) tycker inte det här med påtvingad avhållsamhet är en särskilt bra idé och vägrar gå med i Elizabeths studiecirkel. Snart börjar hon dessutom märka att folk försvinner runt Elizabeth och till hennes fasa vill hennes bästa vän, Katharine, gå med i gruppen.

 

Okej, var börjar jag? Det är tragiskt att den här typen av film fortfarande kan ses som något kontroversiellt i vissa delar av västvärlden när den inte så mycket krossar könsroller som bekräftar dessa. Den första halvan av filmen vänder nästan ut och in på sig själv för att visa Leah som en självständig, tuff tjej som skiter i vad alla andra tycker. Gott så, tänkte jag. Sen kommer vändpunkten. Utan att avslöja för mycket av handlingens utveckling genomgår Leah en "snyggofiering". Ni vet, den lite nördiga tjejen med glasögon och lite för stora kläder som ingen kan se är apsnygg förrän hon gör en Clark Kent och plockar av sig glasögonen! Wow! När hon dessutom gör detta glömmer hon helt plötsligt bort sina egna värderingar, utnyttjar en kille för sex (alla killar är ju alla villiga, det vet vi) och finner plötsligt sin inre asskicker inte genom egna handlingar utan en försäkring hon skaffar sig genom att ha sex med en baktanke (no pun intended). Jag blir bara så trött. Det här är urvattnad Veronica Mars möter Buffy av usel klass. När den inte ens har särskilt rolig dialog eller bra skådespelare blir betyget 1 säkert välmenande film men som missar poängen av 5 möjliga.

 

Imorgon ser jag A Field In England hemma, kollar in finalen av Breaking Bad och tar en paus från bloggandet tills på tisdag.

ANNONS
Av Ulf - 29 september 2013 10:45

 

FFF 2013 dag 3: Hårdkokta damer, vacker apokalyps och perversa superhjältar


 

Marathon. Det var vad FFF-lördagen innebar för undertecknad. Trots att jag sett en av filmerna som visades idag i förväg blev fem filmer under dag 3 nästan lite för mycket. Jag är dock väldigt glad över att jag bet i det sura trötthetsäpplet (eller, jag drack en energidryck med smak av grönt äpple) och tog det sena kvällspasset i salongen. Annars hade jag kanske missat världens roligaste superhjältefilm.

 

Eftersom jag skickade ut förfrågningar om screeners till diverse bolag ganska sent så har några filmskapare inte hunnit svara på mina mejl innan festivalen drog igång. Idag blev det två oplanerade screeners hemma och min trötta kropp tackar och bockar. Eller, det gjorde den inte, den sträckte ut sig på soffan, suckade förnöjt och började dagen med att njuta av den hårdkokta westernrullen Sweet Vengeance (2013).

 

 

Sweet Vengeance, eller Sweetwater som den heter på IMDB, är en klassisk westernhistoria med coola män i hatt och här Calamity Jane-liknande hjältinna. Att påstå att jag gillar bra westerns är en underdrift. Jag skrev min mastersuppsats om den amerikanska monomyten i 1900-talets superhjälteserier (monomyt: tänk ensam, stark hjälte) och i den traditionen ingår definitivt westernmyten i ett historiskt perspektiv. Sweet Vengeance har alla de klassiska beståndsdelarna för en bra western, men faller något platt i och med att hjältinnan inte utvecklas fullt ut. Istället är det den gode sheriffen, spelad av en fantastisk Ed Harris, och den onde predikanten (Jason Isaacs) som stjäl showen. Det är lite synd att vad som kunde ha blivit en feministisk westernpärla inte riktigt når hela vägen fram med vad jag tror är dess ambition, utan blir en standardmässig, om än väldigt välspelad, hämndhistoria. Trots det älskar jag ju som sagt genren och de fina skådespelarprestationerna ger Sweet Vengeance ändå 3+ innovativa kolonoskopier av 5 möjliga.

 

Jag stannade hemma även för visningen av I Declare War (2013) som recenserats tidigare här på Skitfinkultur. Länken går till min recension där jag gav filmen 2+ rödfärgsgranater av 5 möjliga. Däremot hoppade jag på cykeln och drog mig till Stadshallen för visningen av en av filmerna jag sett fram emot mest på festivalen, rollspelskomedin Zero Charisma (2013).

 

 


 

Scott bor tillsammans med sin mormor och spenderar i princip varje vaken stund med att arbeta på sitt eget rollspel. Vi snackar rollspel av den gamla skolan här alltså, med tärningar, figurer, papper och penna. Som enväldig spelledare blir Scott väldigt upprörd när en av spelarna ställer in sin medverkan för en sådan trivialitet som att han håller på att förlora sin fru. När Scott hittar en ny spelare i Miles börjar han dock förlora kontroll över det som betyder mest för honom i livet - spelet. 

 

Som gammal roll- och figurspelare med medlemskap i Sverok är Zero Charisma en film som klippt och skuren för mig. Alla som har spelat rollspel har träffat på den där killen som kanske tar spelet lite för seriöst för sitt eget bästa och låter det kontrollera hans liv. Det är snubben som aldrig kan prata om något annat än drakar, demoner eller kobolds. Manusförfattaren Andrew Matthews har lyckats fånga den här typen av person perfekt, från klädstil och musiksmak till attityd gentemot världen. Sam Edison gör också en väldigt bra roll som den alltigenom otrevlige Scott. Med ett riktigt roligt manus med diskussioner om allt ifrån masturbation till Wonder Woman till vilket rymdskepp som egentligen är snabbast (plus för den subtila hinten till Star Trek: Voyager-avsnittet Threshold). Ibland blir den dock lite för mörk för sitt eget bästa och det är kanske inte en film du bör se om du redan känner dig lite nere. Därmed inte sagt att filmen är dålig, men jag tror den hade mått bra av en lite mer lättsam ton. 4 spelledare i behov av lite mer diversifierade intressen av 5 möjliga.

 

När jag rullat hem och tagit en tupplur plingade det till i dropboxen. Min förfrågan om en screener till kvällens The Battery (2012) kunde inte komma mer lägligt. Med en middag modell tyngre under bältet kändes det skönt att få andra gången under dagen kunna inta soffan och ladda batterierna inför kvällen.

 

The Battery utspelar sig tre månader efter zombieapokalypsen. Baseballspelarna Ben och Mickey driver planlöst runt i New England för att överleva för dagen när de en dag får ett meddelande på sina walkie-talkies. Det visar sig att det trots allt finns andra överlevare, men att Ben och Mickey knappast är välkomna.

 

Zombiegenren på film har gått på tomgång rätt länge nu. Ett dödligt virus förvandlar 99% av världens befolkning till levande döda (med eller utan att man blivit tuggad på) och en liten, men beslutsam, grupp överlevande bestämmer sig för att möta de omöjliga oddsen. Stop me if you've heard it. Till en början är The Battery inte särskilt annorlunda från den beskrivna formeln. Den har förvisso ett snyggare foto, men utöver det var jag rädd för att det skulle bli mycket av samma gamla vanliga kör. Tack och lov visar The Battery upp prov på riktigt bra manusskrivande, god karaktärsutveckling och det nämnda snygga fotot. Jeremy Gardner (även manus och regi) och Adam Cronheim är jättebra i huvudrollerna och om det inte vore för det ibland lite väl långsamma tempot i scenuppbyggnad skulle det vara en klar femma. Missförstå mig inte; vissa av scenerna tjänar verkligen på långsam uppbyggnad, men här och där saktar filmen ner tempot lite väl mycket, vilket gör att berättarstrukturen blir något lidande. Rekommenderas ändå varmt till alla diggare av genren eller för den delen alla som gillar en bra road movie. Slutet är dessutom äckligt mäktigt. 4 batter's up av 5 möjliga.

 


 

Jag kom däremot iväg för visningen av Hentai Kamen: Forbidden Superhero (2013). Baserad på mangan med samma namn får vi följa gymnasieeleven Kyosuke och hans, hrm, "uppvaknande" när han förstår att hans nedärvda perversioner kan förvandla honom till en superhjälte om han drar ett par trosor över huvudet. Samtidigt som Kyosuke försöker acceptera sin nya roll som pervers superhjälte försöker han imponera på Aiko, den nya tjejen i klassen. Aiko har dock bara ögon för en viss trosbeklädd superhjälte...

 

Det här är precis lika knäppt som det låter och jag fullkomligt älskar det! En parodi på allt vad superhjältar heter, världens mest bisarra fightingscener och ett persongalleri som är totalt over the top! Det som gör att filmen fungerar så pass bra som den gör är att trots det märkliga ämnet så är berättarstrukturen fortfarande solid. När man hör om en skum film från Japan brukar det i nio fall av tio vara skumt rakt igenom och därmed också svårtillgängligt. Så är inte fallet med Hentai Kamen. Det är det roligaste jag sett i år och med tanke på en biosalong som tjöt av skratt var jag nog inte den ende som tyckte det. Se! 5 perversa specialattacker av 5 möjliga.

 

 

 


Efter den komiska urladdningen som var Hentai Kamen försökte jag samla mig för den väldigt sena visningen av den italienska giallorullen Tulpa (2012). Lisa arbetar hos en börsmäklare vars ekonomi börjar svaja betänkligt. För att koppla av efter sitt stressiga arbete går hon ofta till en hemlig sexklubb där alla medlemmar är anonyma för varandra. Men plötsligt börjar en efter en av Lisas partners på klubben dyka upp i tidningarna som mordoffer...

 

Tulpa går i samma anda som 1970-talets giallorullar med ond bråd död, en massa sex, bra soundtrack och snygg ljussättning. Dessvärre är det en "halv" film. Suspensscenerna är ofta riktigt, riktigt bra, men de omgärdande scenerna i ramberättelsen är så taffligt spelade att de väckte en hel del skratt hos publiken. Det gör att filmen också blir svår att ta på allvar. Slutet är dessutom riktigt förutsägbart. Det är inte Dario Argento precis. Trots det har Tulpa en stämning som gör att jag inte kan ogilla den helt. Inte för alla, men kanske något för genrefansen att kolla in. 3- buddhistiska sexdemoner av 5 möjliga.

 

Idag kollar jag in kandensisk existensiell science fiction, asiatisk action och avrundar med skräckkomedi. Hepp.

ANNONS
Av Ulf - 28 september 2013 10:42

 


FFF 2013 dag 2: Sci-fi deluxe och lite jävelskap

 

Efter en förhållandevis lugn arbetsdag på mitt avlönade arbete var jag taggad för kväll nummer två. Jag måste säga att trots att jag planerat de här tio dagarna in i minsta detalj så börjar jag redan bli lite trött. Det kommer förhoppningsvis dag 4 och 5 råda bot på, där mitt schema är mycket lugnare. Jag borde nog inte skakat hand med den ack så söta men ack så förkylda volontären heller. Nåja, kvällen började i alla fall med två fantastiska science fiction-rullar: The Machine (2013) och OXV: The Manual (2013).

 

 

The Machine utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid där det råder ett kallt krig mellan västvärlden och Kina. Den här gången rör sig kapprustningen inte om kärnvapen utan om intelligenta maskiner. Två ledande programmerare på västsidan lyckas skapa den första sanna artificiella intelligensen och blir samtidigt kära i varandra. När den kvinnliga programmeraren mördas används hennes kroppsliga mall till den första praktiska applikationen av de vetenskapliga framstegen. Men allt är inte som det verkar...

 

The Machine är vad en prolog till Terminator-franchisen borde ha varit. Det är en smart, snygg och spännande actionrulle som samtidigt har hjärta i sina frågor om vad det egentligen innebär att vara en människa. Filmen har även jämförts med Blade Runner (1982) och visst finns här likheter - inte minst i det fantastiska Vangelis-doftande soundtracket! Caity Lotz gör en mycket bra roll som forskaren, sedermera roboten, Ava. Det enda lilla jag har att invända mot filmen är att tempot dras ner runt mitten av speltiden och att den ibland har svårt att balansera mellan de filosofiska aspekterna och de mer action/thriller-mässiga. Om du gillar science fiction är det dock en högtidsstund du har framför dig! 4+ we are the robots av 5 möjliga

 

 

Kvällens andra film föll också in under science fiction-genren, men drog de filosofiska parallellerna ett steg längre. OXV: The Manual utspelar sig i en värld där alla människor har en frekvens. Denna frekvens bestämmer i mångt om mycket deras vardagliga tur. Om du har en hög frekvens är du oftast lyckosam men dessvärre också känslokall. Om du har en låg frekvens har du fruktansvärd otur, men kan också empatisera med andra människor. När två människor av extrema frekvenser möts kan det uppstå oväntade och farliga situationer. Men vad skulle hända om man kunde ändra sin frekvens... eller andras?

 

Att beskriva OXV utan att dra hela handlingen är en utmaning i sig. Tematiskt rör sig filmen mycket i vatten av determinism kontra fri vilja. Samtidigt är det en väldigt fin kärlekshistoria mellan två personer på motsatta sidan den beskrivna frekvensskalan. Förvirrad än? OXV är en film som måste ses. Enligt filmskaparna är det en filosofisk-vetenskaplig kärlekshistoria. Om du har något som helst intresse av filosofi, religion, lingvistik eller vetenskap rent allmänt måste du se OXV. Det är en tripp utan dess like. 5 fejkade leenden av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällen avslutades med med den mer lättsamma, men underhållande, Hell Baby(2013). Ett par på väg att bli föräldrar till tvillingar flyttar in i ett renoveringsobjekt i New Orleans slumkvarter. Vad mäklaren har glömt berätta för dem är att huset har diverse trevliga öknamn, exempelvis House of Blood. Mycket riktigt börjar snart också märkliga saker att hända.

 

Hell Baby är en skräckkomedi som i sina bästa stunder är en klar fyra, men som halkar ner till en stark trea på grund av inkonsekvens i manuset och att vissa scener och skämt är på tok för långdragna. Det som gör att den ändå fungerar bättre än många andra skräckkomedier är skådespelarna, i synnerhet Leslie Bibb som modern i vardande och Keegan Michael Kay som F'resnel, den väldigt laid back "grannen" under golvbrädorna. Om du gillar skräckkomedier gillar du Hell Baby. Det är inte en av de bästa jag sett i genren, men bra mycket bättre än genomsnittet. 3+ obekväma nakenscener av 5 möjliga.


Kvällens kortfilmer var något av en besvikelse. Den tjeckiska M.O (2012) var en ganska söt historia om en äldre kvinna som skaffar sig en ny make att sätta ihop enligt IKEA-stuk. Den spanska White Darkness (2012) hade en väldigt kul idé (Jesus återvänder som zombie... eller zombie återvänder som Jesus - take your pick) men den taffliga produktionen låg verkligen idén i fatet. Slutligen visades en kortfilm från dagens kortfilmspaket (som festivalens vana trogen hade krånglat). Peel var en kortare animation som handlade om... något? Rent tekniskt snyggt men jag vet inte riktigt om jag skulle rekommendera den.

 

I eftermiddag ser jag Zero Charisma på Stadshallen, screenar Sweet Vengenace i min soffa och laddar inför ett fullt kvällspass.

Av Ulf - 27 september 2013 15:00


FFF 2013 dag 1: Den vackra staden där alla är från Düsseldorf



Lund är en förbaskat vacker stad, tänker jag när jag står i det lätta duggregnet på Filmstadens innergård. Givetvis finns här de månghundraåriga byggnaderna, parkerna och torgen, men vad jag främst tänker på den här septemberkvällen är människorna. Runt mig skrider allsköns vackra kvinnor och män omkring och jag fylls av en varm känsla av samhörighet. Inte nödvändigtvis med det bildmässigt vackra folket utan det bildmässigt vackra folkets bildning när jag hör vad de pratar om. I biosalongen några minuter senare hör jag hur sällskapet till vänster om mig diskuterar Magic The Gatherings senaste expansion och de till höger om mig försöker med en kombination av tyska och engelska förklara för en tredje att de är här från Düsseldorf. Düsseldorf  verkar för övrigt ha smyginvaderat Lund den här veckan. Jag mötte inte mindre än tre (!) personer från den tyska staden igår - oberoende av varandra. Düsseldorf über alles? På FFF skulle det inte förvåna mig. Jag är tillbaka på Fantastisk Filmfestival. Jag är hemma.


   Att ta bilder på en folkmassa i rörelse med en mobilkamera är ingen hit


Dagen började annars på typiskt festivalmanér. Pressackrediteringen skulle hämtas ut, men tekniska svårigheter med skrivaren gjorde att jag troligen har festivalens enda ”muppkort” signerat av herr Barrander själv. Efter en välbehövlig eftermiddagslur var det sen dags för första filmen, The World’s End  (2013) – en film som festivalledningen kämpat för att få till festivalen i sju månader. Jag kan meddela att de sju månaderna var värt ansträngningen. The World’s End inleder nämligen festivalen med en sopren femma.


 

Som så många redan har misstänkt visade jag mig vara en mupp


 

Edgar Wrights avslutande del i den löst sammansatta Cornetto-trilogin är något av det roligaste jag sett i år. Simon Pegg och Nick Frost innehar givetvis huvudrollerna även i denna film och speciellt Pegg gör en av sina bästa roller i karriären. Handlingen tar sin början med hur Gary King (Pegg) minns tillbaka till dagen han och hans polare tog studenten och försökte sig på en legendarisk pubrunda med tolv stopp och lika många pints. Drygt 20 år senare försöker Gary samla ihop gänget igen för att klara av rundan, men vad ingen har räknat med är att den sömniga lilla småstad de återvänder till står i centrum för en av de största händelserna i världshistorien…



 

Jag älskade Shaun Of The Dead (2004) och även om jag inte tyckte att Hot Fuzz (2007) höll riktigt samma klass var även den rullen njutbar. The World’s End slår dock en homerun som till och med seglar förbi den förstnämnda. Jag tror det beror mycket på personlig igenkänning. Det är klart, jag har aldrig varit en fuck-up av Gary Kings kaliber, men jag var också killen med Sisters Of Mercy-tröjor i gymnasiet och lever fortfarande i viss mån på jakt efter mina drömmar. Karaktären Gary King är en version av mig själv dragen till sin spets och gångad med tusen. Jag är av övertygelsen att om vi en dag helt plötsligt ändrar våra drömmar eller ambitioner tvärt så var de inte riktiga till att börja med. Det finns visserligen en tid då man måste växa upp, men hur du gör det och vilken person du blir eller förblir är upp till dig. Det är mycket det temat som The World’s End tar upp – vem du var när du var 17 och vem du har blivit när du är 35. Om man är riktigt ärlig är det oftast de saker som gjorde en lycklig då det som gör en lycklig även nu. Jag tror det är det som Edgar Wright menade när han i sin videohälsning innan filmen sa att The World’s End var en personlig film. Det märks verkligen att han lade själ och hjärta i den och när en regissör gör det blir det också oftast en fantastisk film.

 

Usch, vad seriöst och tungt det lät! I allt mitt egenfilosofiska svammel får jag inte glömma att poängtera att The World’s End är en komedi, men det är en komedi med hjärta. För oss som gillar science fiction är det också en högtidsstund. Wright har i de tidigare filmerna i Cornetto-trilogin fått oss att se zombie- och polisfilmer på nya sätt. The World’s End är hans bidrag till science fiction-genren. Jag vill inte avslöja alltför mycket av handlingen eftersom det är en väldig överraskning när filmens vändpunkt inträffar. Vad jag däremot kan och ska göra är att ge The World’s End 5 Cornettos av 5 möjliga


Med en heroisk vänsterlyra fångade den ädle recensenten sin kvällsvard från festivalgeneralens kalla, kalla hand 


Innan The World’s End visades kortfilmen Snails In Space (ursäktar eventuellt fel på titeln). Som diggare av leranimationer sedan Pingu förgyllde min barndoms-tv blev jag mycket glatt överraskad av historien om den lilla snigeln som finner sig på ett rymdskepp med självaste Adolf Hitler som pilot. Hitler, som lurat i rymden i 65 år, använder sniglarna som mat till sin hund. När den gamle führern bestämmer sig för att inleda sitt återtåg mot Jorden bestämmer sig sniglarna för att stoppa missilen han tänker skjuta iväg. Mellan dem och knappen för att avbryta avfyrningen finns dock en mycket hungrig hund.


Snails In Space är en mycket charmig kortfilm som jag hoppas kommer få större spridning än bara i festivalkretsar. Kortfilmerna förra året var överlag väldigt bra, och årets festival vilar inte på hanen för att bräcka detta. Tyvärr utgick kvällens andra kortfilm, den fantastiskt betitlade Angst, Piss & Shit, på grund av en korrupt datafil. Tråkigt, men förhoppningsvis kommer festivalledningen hinna få en hel kopia innan festivalens slut.


Vinjetterna till festivalen har alltid varit intressanta att se och så även i år. Det märks att FFF slår ett slag för kvinnliga genrefilmskapare i år, inte minst med kortfilmspaketet från den amerikanska organisationen och filmfestivalen Viscera. På tisdag visas elva av deras främsta kortfilmer i ett kortfilmspaket på Kino. Den nämnda vinjetten tar till fasta på det kvinnliga temat med en liten historia om prinsessan Leia (ja, den Leia) som ”odlar” fram kvinnliga genreikoner ur krukor på Månen. Skumt? Typiskt FFF? Kul? Jakande svar på alla tre frågor.


Jag kommer missa en hel del av kortfilmerna i år på grund av mitt krävande schema utöver festivalen. Det är synd, för FFF är ett av få outlets för bra kortfilm vi har tillgång till här i landet. Det och internet, såklart, men att se dessa alster på duk är oftast mycket roligare än att se dem på halvdanna klipp från YouTube.


Kvällens andra långfilm var Paul Houghs The Human Race (2013). 80 personer vaknar upp i vad som ser ut som en vanlig småstad. Ingen vet hur de kom dit, men i sina huvuden hör de en rad olika regler som kan sammanfattas med en: ”ni måste tävla, annars dör ni”. Exakt vad tävlingen går ut på, annat än att hålla sig i konstant rörelse, vet varken vi eller deltagarna. En sak står däremot klar – det kan bara finnas en vinnare.

 

 

 


The Human Race är lite av en ohelig allians mellan Cube (1997) och Battle Royale (2000). Det finns någon typ av överintelligens som pushar deltagarna, men om denna är mänsklig, gudomlig (vilket en karaktär tror) eller något helt annat lämnas upp till tittaren... åtminstone tills slutet. Det som gör The Human Race intressant är filmens karaktärer. Vår protagonist är en enbent krigsveteran, vilket inte är en man som man skulle satsat pengar på i ett lopp där det handlar om att ta sig fram snabbt. Två andra karaktärer är döva och mycket av filmens dialog sker på teckenspråk, textat på skärmen för oss som inte kan det. Beslutet att göra två av filmens karaktärer döva och göra dem till ordentliga karaktärer och inte bara ”vi behöver en döv kille och tjej” applåderas. I likhet med exempelvis Battle Royale är också The Human Race rejält brutal. Inget för den äckelmagade alltså. Det är en ganska ojämn resa vi bjuds på och jag har svårt att sätta ett rättvist betyg på den här rullen. Å ena sidan gillar jag den skarpt för att den är så pass osentimental som den är och låter de traditionellt osannolika vara hjältar, å andra sidan målar filmen in sig i ett hörn och slutet blir lite väl simpelt. Eftersom jag dock hellre friar än fäller blir det 4- exploderande huvuden av 5 möjliga till The Human Race.

 

 

Ikväll ser jag hela programmet på Kino om jag kan hålla mig vaken. Annars de tre första rullarna. Ny rapport imorgon.


Av Ulf - 26 september 2013 13:37

 

 

Originaltitel: A Game Of Thrones: The Graphic Novel: Volume Two

Författare: George R.R Martin (i samarbete med Daniel Abraham)

Tecknare: Tommy Patterson & Ivan Nunes (färg)

År: 2013 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 192

Förlag: Apart Förlag AB (originalförlag: Bantam Books)

ISBN: 978-91-979592-9-2


Sist ut i Apart Förlags trippelsläpp så här inför Bokmässan är andra volymen av serieadaptionen av George R.R Martins fantasyepos. I min recension av den första volymen ställde jag mig frågan om varför vi behövde ännu en bearbetning av en redan väldigt spridd historia. Det har gått snart ett år sedan dess (mycket på grund av att den här volymen inte släpptes förrän i juni på den amerikanska marknaden) och jag har då och då hunnit fundera på ändringarna, tecknarstilen och berättartekniken i det första albumet. Om jag skulle recensera den idag skulle jag strukit pluset och gett den en rak trea i betyg. Därför är jag också glad över att volym två är bättre på nästan alla punkter.

 

Volym två tar sin början med Tyrion Lannisters besök hos Mörkrets väktare och sträcker sig fram till det att Eddard Stark börjar hamna rejält i onåd nere i King's Landing. Det här är mycket av Tyrions historia, och som alla andra älskar jag den elake dvärgen. Det är då kanske inte så konstigt att jag tycker det här albumet är bättre än ettan, men det har inte bara att göra med mina karaktärspreferenser. Berättarstrukturen känns tydligare i del två och manuset bättre skrivet. Det verkar som att Martin och Abraham behövde några nummer på sig för att veta vad de skulle skära bort och vad de skulle behålla. Framförallt lyckas man på ett mycket mindre omständligt sätt förklara släktskapet mellan vissa karaktärer.

 

Jag måste också berömma Cato Vandrares språkdräkt i översättningen. Eftersom jag genomför lite korrekturläsning åt olika förlag då och då hamnde bland annat det här albumet på mitt bord för någon månad sedan. Jag har aldrig skrivit så lite i ett dokument som jag gjorde när jag korrekturläste Catos översättning. Ordval, rytm och förståelse för karaktärerna är perfekt! Jag borde gett beröm redan för översättningen i volym 1, men bättre sent än aldrig.

 

Från att ha varit ett frågetecken i min bok har serieadaptionen av Game Of Thrones blivit, om inte ett utropstecken, så i alla fall på god väg dit. Om du gillar historien, antingen i bok- eller tv-form kan jag nu utan eftertanke rekommendera även serieversionen. Jag är fortfarande inte vän med tecknarstilen, men det kan jag svälja.

 

Betyg: 4 små bastarder av 5 möjliga

Av Ulf - 25 september 2013 14:12

 

 

Originaltitel: The Walking Dead: Made To Suffer

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2008 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-980734-3-0

 

Det börjar bli svårt att ge en ordentlig synopsis på vissa av de här volymerna utan att åtminstone spoila den föregående delen. Om ni inte har läst del 7 bör ni alltså sluta läsa recensionen här. Klara? Bra. Hoppa då ner två rader så kör vi.

 

Guvernören attackerar fängelsekomplexet med både en tank och sitt "infanteri". Rick och de andra försöker skydda både sina liv och sitt nyvunna hem, men frågan är om de kan stå emot de tungt beväpnade fienderna? Innan krutröken har lagt sig står en sak säker - alla kommer inte komma undan med livet i behåll...

 

Ja, herregud och alla enögda getter! Efter en lite långsam sjunde del i Kirkmans zombiesaga drämmer han till med något av det bästa i serien hitintills. Det är minst sagt imponerande att använda seriemediet på ett sådant sätt att man får actionsekvenserna att verka mer intensiva än i tv-adaptionen. Jag vet inte om det är Kirkman eller Adlard som skissar upp storyboards, men vem av dem det än är så förtjänar han en eloge! Tempot är rasande, karaktärer vi lärt oss tycka om (eller inte) får dra sina sista andetag på de svartvita sidorna och framförallt får striden en upplösning som känns mycket mer tillfredsställande än tv-seriens version. I tempot märker jag heller inte av Adlards märkliga proportioner på samma sätt som jag gjorde i föregående volym. De finns dock fortfarande där, men det är ett litet pris att betala för att ta del av den här storyn.

 

En bra sak med Apart Förlags utgivning är förorden, som alltid är läsvärda och ibland mycket mer än så. Sara Bergmark Elfgrens förord har påverkat mitt nästa bokinköp till att inkludera de böcker av Lasse Berg som hon drar inspiration ifrån och refererar till. Min nyfikenhet tackar dig, fröken (fru?) Bergmark Elfgren. Min plånbok har mindre trevliga saker den vill säga.

 

Volym 8 av The Walking Dead är en storstilad återkomst från den första fyra i betyg jag gav till serien i och med den sjunde volymen. Köp, läs, njut och börja nedräkningen till nästa volym.

 

Betyg: 5 wtf-men-ni-kan-ju-inte-ha-ihjäl-hen! av 5 möjliga

Av Ulf - 24 september 2013 17:01


 

Författare: Per Thörn

År: 2013

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB

ISBN: 978-91-980734-4-7

 

Så här i Bokmässetider brukar det dimpa ner lite fler recensionsexemplar än vanligt, vilket givetvis är skoj. Skitfinkulturs gamle favorit, Apart Förlag AB, kommer i dagarna ut med inte mindre än tre nya böcker, varav dagens recensionsobjekt är förlagets första helt egna produktion. Per Thörn, känd som poet, ljudkonstnär och performanceartist, har låtit 24 svenska serietecknare illustrera hans korta novelletter på temat ordning av olika slag. Samhällsordning, ordning i leden, ordning för ordningens skull - allt avhandlas hos Thörn.

 

Förvisso har de allra flesta av berättelserna ett tema som handlar om brott och straff, men jag skulle snarare se Ordningen upprätthålls alltid mer som ett konceptalbum än den "deckare" som baksidestexten beskriver den som. Den röda tråden är främst konceptuell och inte narrativ. Alla berättelser börjar med frasen "Jag heter X och jag är död.". Efter detta uttalande får vi följa karaktärens väg mot döden, inte sällan beroende på dåliga val och beslut. 

 

Ordningen upprätthålls alltid är, som de flesta antologier, ojämn på sina ställen. Vissa historier går rakt in i hjärtat på mig, så som Polisen med patos, Den långsamma döden  och Bombmannen. Andra historier går mig mer obemärkt förbi. Jag kan däremot inte komma på att det finns en historia som sticker ut som rent utav dålig. Därmed är också albumet jämnare än många andra antologier jag läst.

 

Rent tecknarmässigt är det ett riktigt smart drag att låta 24 serietecknare visa upp sina talanger i vitt skilda stilar. Om jag skulle välja ut några favoriter skulle det vara Dennis Gustafssons detaljerade bild av tidigt 1900-tal i Människojägaren och Fanny M. Bystedts väldigt avskalade men samtidigt uttrycksfulla stil i Attentatskvinnan. Den berättelse vars teckningar fullständigt knockade mig var dock Allan Haverholms Kassaskåpssprängaren. Haverholms bilder av (vad jag antar är) 1930-talets Paris och Chicago vill jag ha inramade på min vägg!

 

Så är då Ordningen upprätthålls alltid värd dina pengar? Ja, det måste jag absolut säga! Den är som sagt lite ojämn här och där, men slutresultatet är ett album jag kommer återvända till - inte minst för Thörns skarpsinniga observationer och cyniska humor. Om ni läste min recension tidigare idag där jag bland annat diskuterade antiintellektualism så kan jag glatt meddela att Thörn är en representant för antitesenOrdningen upprätthålls alltid lyckas nämligen med något av det finaste man kan lyckas med: att fungera på flera olika plan, vara mångbottnad men samtidigt enkel att ta till sig.

 

Betyg: 4+ ordningssamma ordvrängande ordkonstnärer av 5 möjliga

Av Ulf - 24 september 2013 09:35

 


Svensk titel: Du sköna nya värld

Författare: Aldous Huxley

År: 1931 (svensk utgåva i recension: 2003)

Sidor: 237

Förlag: Chatto & Windus (svenskt förlag: Lind & Co.)

ISBN: 978-91-89538-58-0

 

Det är intressant hur vissa saker kan påverka en utan att man tänker på det. Kort sagt, jag hade nog inte läst om Brave New World om det inte vore för Civilization V (2010) och det spelets senaste inkarnation i expansionen just med titeln Brave New World. Jag vet inte hur många gånger jag sett titelskärmen de senaste månaderna, men det är klart att det måste sätta spår någonstans. Så varför hela den här utläggningen? Jo, för att det helt enkelt är en enkel och oskyldig form av ett centralt begrepp i Aldous Huxleys dystopiska utopi – genom att utsättas för idéer och tankeströmningar plockar vi gärna upp dessa idéer hur märkliga de än kan tyckas vara. I mitt fall rörde det sig endast om att få suggestionen att läsa om en bok jag tycker om, hos Huxley uttrycks samma princip som en lyckans tyranni. Var glad eller var inte här alls.

Brave New World tar sin början år 2540 i London, eller år 632 e.f (efter Ford). Världen har genom i princip perfekt genteknik eliminerat ålderdom, sjukdom och olycka. Genom att industriellt avla fram barn utan känslomässiga kopplingar till vare sig familj eller någon traditionell familjestruktur kan folk ägna sig åt det viktigaste värdet istället – konsumtion. Om något ändå skulle kännas lite jobbigt finns alltid soma – en drog utan efterhängsna biverkningar som är ren lycka i pillerform. I denna värld av automatik går ändå något fel när Bernard Marx ska gå igenom den industriella processen för att bli en god medborgare. Istället för en samhällets pelare (tillhörande den högsta av samhällsklasserna) blir han mött med misstänksamhet för sina idéer om att lycka kanske inte är allt här i världen…

I den recenserade utgåvans förord skriver Göran Rosenberg att Brave New World har gått om George Orwells 1984 (1949) som den mest skrämmande framtidsvisionen helt enkelt eftersom den idag är mer trolig än Orwells dystopi. Jag skulle vilja mena att om vi hårddrar en framtid baserad på dessa två klassiska böcker kan jag snarare se en syntes mellan Orwells och Huxleys världar. I Orwells värld av totalitarism och tankepolisiära åtgärder råder det ingen tvekan om att vi står inför en dystopi. Det diaboliska som Huxley gör i sin bok är att han visar på ett sätt som människan fråntas till och med sin vilja att välja olycka. Personligen tror jag att om en framtida dystopi av det här slaget någonsin kommer få fotfäste i stora delar av världen så kommer det börja med Orwells vision och så sakteliga gå över i Huxleys. Det värsta är att de är lika jäkla illa.

Orwells värld är mer rakt på sak och mindre tekniskt sofistikerad i sina metoder att kontrollera sina medborgare. Denna brutalitet saknas hos Huxley, men Huxley visar å andra sidan på den totala likgiltighetens diktatur. Varför ska vi bry oss om vi ändå bara kan fly våra tankar med ett piller utan konsekvenser? Orwells värld är lika mycket kroppens fängelse som tankens. Huxleys värld är mer av tankens fängelse än något annat. Om du sköter dig (vilket du gör utan att veta om det) löper du heller ingen risk för kroppslig skada och/eller bestraffning.

Anledningen till jämförelsen mellan dessa två verk är enkel – de utgör tillsammans de två mest klassiska dystopierna och det med rätta. Orwells bok kom ut efter andra världskrigets slut och präglades givetvis av det. Huxley menar själv i sitt reviserade förord till Brave New World att kriget förde hans skräckvision närmre att realiseras än han någonsin kunde förutse. Han är nu övertygad om att ett liknande system kommer realiseras inom några generationers tid och inte de 600 år han tänkte sig när han skrev boken på 1930-talet. Det kanske är lite att ta i, men vissa saker är verkligen träffsäkra hos Huxley. Det råder exempelvis, enligt mig och andra, en utbredd antiintellektualism i västvärlden idag. Kunskap är inte längre något man behöver – det kan man ju googla sig fram till! Och om du tänker för mycket på saker och ting kommer du bara må dåligt ändå. Fast… om det verkligen vore sant, varför är vi då storkonsumenter av psykofarmaka och ser den psykiska ohälsan gå allt lägre ner i åldrarna? Jag menar inte att intellektualism är det enda svaret på problemet (det behövs definitivt en större samhällelig empati att gå hand i hand med intellektualismen), men man kan fråga sig varför vi började må sämre när vi gjorde oss av med saker som krävde att vi som människor utvecklade oss själva till att ta emot och bearbeta information, inte bara registrera den.

I dagens samhälleliga kontext ställer Huxleys bok fortfarande frågor om vad som gör en människa. Om vi fråntas vår fria vilja eller väljer bort den själv, är vi då människor i annat än biologisk mening? Det är en viktig och skrämmande fråga att ställa i en värld av genetikframsteg, kloning och en allt större vilja att kontrollera informationen vi konsumerar. Huxley har tyvärr inte blivit omodern.

Betyg: 5 klassiker som tyvärr håller av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4 5
6
7 8
9
10
11 12
13
14 15
16
17
18
19
20 21
22
23
24 25 26 27 28 29
30
<<< September 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se