Alla inlägg under augusti 2019

Av Ulf - 31 augusti 2019 23:04

 


Regi: Jim Jarmusch

Manus: Jim Jarmusch

Medverkande: Bill Murray, Adam Driver, Chloë Sevigny mfl.

Produktionsbolag: Animal Kingdom/Film i Väst

År: 2019

Längd: 104 min

Land: USA/Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt8695030/

 

 

När skrupellösa regeringar börjar med fracking vid jordens poler sätter de igång en serie händelser som skiftar planetens lutning. Katastrofer är att vänta, men den kanske mest spektakulära händelsen är att de döda vaknar till liv igen. I den lilla hålan Centerville tar staden polis det dock med ro. De döda lever? Tja, då får vi väl döda dem igen.

 

Jim Jarmusch är en regissör som jag alltid tänkt att jag borde gilla mer än vad jag faktiskt gör. Hans filmer har ofta bra idéer och är stilistiskt säkra, men tappar på att han aldrig tycks veta när han ska släppa något och gå vidare. Så även i The Dead Don't Die - troligen den mest stjärnspäckade zombiefilm du någonsin har sett. Rollistan är inte bara imponerande utan helt jävla sjuk! Bill Murray, Adam Driver, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Tilda Swinton... Iggy Pop! Ja, läs på postern. Det går ingen nöd på talangen här inte.

 

Värre är det med Jarmuschs manus som är väldigt hit or miss. Många av skämten räddas av framförallt Murray och Swinton som är de klart mest sevärda skådisarna i den här filmen. Till sist blir det bara lite för mycket. Precis alla, förutom Sevignys karaktär, ska spela så oberörda de bara kan eftersom... det är kul? Ja, jo, det är det bitvis, men till sist blir det mest påfrestande och jag letar efter lite känsla till poängerna.

 

Regimässigt klarar sig dock Jarmusch mycket bättre. Det är ganska svårt att misslyckas med skådespelarregin när man har den här ensemblen, men här finns också en mängd andra små detaljer och val som gör det hackiga manuset än mer irriterande. Det här hade kunnat bli riktigt, riktigt bra nämligen. Som det är nu är det en habil zombierulle med några lysande scener, fantastiska skådespelare och framförallt det bästa ledmotivet jag hört i år. Sturgill Simpsons countryhit med samma namn som filmen skulle mycket väl kunna bli Oscarsnominerad för bästa sång nästa år. Finns på en YouTube nära dig och länkas nedan.

 

Betyg: 3 ojämna zombiekavalkader av 5 möjliga

 

Av Ulf - 29 augusti 2019 14:14

 


Regi: Kyle Patrick Alvarez, Gregg Arak, Jessica Yu (main directors)

Manus: Brian Yorkey (head writer, efter Jay Ashers bok)

Medverkande: Dylan Minnette, Grace Saif, Christian Navarro mfl.

Produktionsbolag: July Moon Productions/Paramount Television/Anonymous Content mfl.

År: 2019

Längd: cirka 780 min (13 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1837492/


Några månader efter att Clay lyckats få Tyler att ge upp sina planer på en skolskjutning är gänget av förklarliga skäl fortfarande riktigt skärrade. De hoppas att deras gemensamma ansträngningar ska hjälpa Tyler komma till bukt med alla sina problem. Samtidigt inträffar ett mord i staden. Bryce Walker, eleven som låg bakom många av de handlingar som ledde fram till allt dåligt som hänt på Liberty High, hittas ihjälslagen i hamnen. Men vem dödade honom? Alla verkar ha haft motiv. Spåren pekar mot Clay, men är det verkligen sanningen? Eller en del av sanningen? Eller ren lögn?


13 Reasons Why var i sin första säsong något tämligen unikt. Jag tror inte jag sett något som skapade en sådan debatt bland folk i min egen ålder förr och bara timingen att den kom samtidigt som meetoo-rörelsen tog sina första steg gjorde att den fick ett gigantiskt genomslag. Det var välfötjänt. Visst, den led i viss mån av samma problem som alla ungdomsserier gör (alla ser ut som modeller, även om du tillhör en utsatt socioekonomisk grupp har du en lyxlägenhet etc), men i grund och botten gjorde den första säsongen av Reasons något nytt i all sin råhet som den skildrade. Andra säsongen följde upp med ett mer eller mindre hafsigt rättegångsdrama som hade sin poänger och nu har alltså säsong 3 landat. Och nu kan det lika gärna vara slut för min del.


Från att ha gått en balansgång mellan att vara ställningstagande samtidigt som den försökt skildra karaktärerna som flerdimensionella personligheter börjar Reasons nu bara dra mer och mer mot en typiskt ungdomsserie 1a. Den unika röst som första säsongen hade finns bara i små detaljer i säsong 3 och framförallt faller säsongen på sin orimlighet. Säsong 1 - 3 ska ha inträffat under ett och samma år. Visst, rent kronologiskt får händelserna plats, men händelseförloppet känns alldeles för komprimerat. Jag hade kunnat bortse från detta om det inte vore för karaktärsutvecklingen.


Reasons tredje säsong slår nästan knut på sig själv för att visa att det finns orsaker (no pun intended) och skäl till allt ont som människor gör. Det är inte minst fallet med säsongens de facto huvudperson, Bryce Walker. Serien har byggt upp Walker som i princip ett monster i två säsonger och gör nu ett halvhjärtat försök att vi ska känna sympati med karaktären. Det funkar inte så bra. Även om han får en viss "personlig upprättelse" skulle denna i sådana fall behöva visas under en mycket längre tidsperiod (se det komprimerade händelseförloppet) och med fler hållpunkter på vägen. När dessutom en annan antagonist, Montgomery de la Cruz, motivation till sina handlingar sopas under mattan så fort man bara kan rimmar Walkers utveckling extra illa. Men, ja, i den oundvikliga säsong 4 får vi säkert reda på att de la Cruz fick äta spik till frukost som barn eller något...


Seriens enda större nytillskott är Grace Saif i rollen som Ani, Clays nya bästa vän och boendes tillsammans med familjen Walker då hennes mamma fungerar som sköterska åt familjens patriark. Saif själv gör ett bra jobb, men karaktären är så inkonsekvent skriven att jag mest vill skaka henne och fråga vad som är fel.


Reasons tredje säsong ligger mer åt Riverdale (2017) än sina rötter. Några halvhjärtade försök att utforska viktiga frågor gör serien mest till en gäspning. Den är inte värdelös dock. Som ungdomsdrama fungerar den fortfarande över snittet, men vi behöver inte fler generiska ungdomsdramer.


Betyg: 2+ låt den bara dö nu av 5 möjliga

 

Av Ulf - 25 augusti 2019 14:15

 


Regi: Quentin Tarantino

Manus: Quentin Tarantino

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie mfl.

Produktionsbolag: Bona Film Group/Heyday Films/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2019

Längd: 161 min

Land: USA/Storbritannien/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7131622/

 

Rick Dalton är en westernskådis på dekis som spenderar merparten av sina dagar tillsammans med sin assistent och tillika stuntman, Cliff Booth. Under 1960-talet sista år försöker Dalton hitta sitt fotfäste igen samtidigt som både Hollywood och landet i sig är i en våg av förändring. Och mitt i alltihop flyttar en viss Roman Polanski in i grannhuset tillsammans med sin fru Sharon Tate...

 

Tarantinos nionde film (hans egen numrering, så jag ska inte bråka med den) är ett porträtt av en av brytpunkterna i Hollywoods historia. Det lika tumultartade som förändringsbenägna 1960-talsidealet är på väg ut och nya skuggor lurar bakom varje hörn. Att Tarantino kan sin filmhistoria visste vi sedan innan, inte minst eftersom elaka tungor säger att han stjäl sina filmer från obskyra äldre diton, men Once Upon A Time... kan vara hans mest referensspäckade film hitintills. Det är namn, platser, musik och filmer som skymtar förbi under de närmre tre timmarna vi får följa Rick, men det är aldrig frågan om "referensstapling" - det vill säga när man övertydligt pekar på något och indirekt säger till publiken: "Ser ni? SER NI? SE!". Visst finns här referenser som alla som inte levt under en sten hela sitt liv plockar upp direkt, men jag tror ändå att du bör vara åtminstone ganska allmänbildad inom lite äldre film för att få ut mest av Once Upon A Time...

 


Att Tarantino kan regissera skådespelare är inte heller det någon nyhet och Once Upon A Time... är full med bra rollprestationer. Kombon DiCaprio och Pitt har en väldigt fin kemi tillsammans men det är framförallt den förra som spelar skjortan av samtliga inblandade. Ny Oscarsnominering inkasseras i januari. Även Margot Robbie går från klarhet till klarhet. Robbie avfärdades tidigt i sin karriär som "just another pretty face", men hon blir bättre i varje roll jag ser henne i. I Once Upon A Time... är hon lysande som den storögda och varma Sharon Tate.

 

För den som har lite koll på nutidshistoria så vet ni vad som händer på slutet... fast ändå inte. Ja, Mansons familj är med även här, men Tarantinos lösning är så briljant och oväntad att även om jag skriver att du inte kommer vänta dig slutscenerna kommer de slå dig som ett bowlingklot i skrevet. Det gör också filmens väldigt långsamma partier värdefulla... till en gräns.

 

Tarantino har sedan det tidiga 2000-talet gjort konsekvent längre filmer. Jag tänker inte sitta och räkna minuter i varje produktion han gjort, men undantaget Death Proof (2007) har alla hans filmer sedan 2004 varit över 150 minuter (återigen, med mannens egen numrering som räknar Kill Bill (2003) som en film, inte två) långa. Man hade utan problem kunnat klippa bort en halvtimme av Once Upon A Time... och fått den att flyta bättre. Framförallt är det väldigt många scener där karaktärer kör genom L.A utan någon dialog, mest för att Tarantino ska visa landmärken och spela musik. En eller två sådana scener hade varit helt på sin plats, men när de återkommer hela tiden blir de till sist ganska tröttsamma. 

 

Once Upon A Time... kan vara den mest Tarantino-aktiga film som Tarantino gjort. Den landar inte bland hans bästa eller sämsta. Om någon hade undrat över Tarantinos stilistiska drag hade jag visat dem den här filmen. Fast även en "medelmåttig" film med Tarantinos höga standard ligger skyhögt över det mesta du kan se. Rekommenderas för Tarantino-fans och filmnördar, kan bli lite väl långsam för andra. Se och avgör!

 

Betyg: 4 attackhundar av 5 möjliga

Av Ulf - 21 augusti 2019 11:51

 

Regi:  Joe Penhall & David Fincher (creator/showrunner)

Manus: John Douglas & Mark Olshaker (head writers, baserat på deras bok)

Medverkande: Jonathan Groff, Holt McCallany, Hannah Gross mfl.

Produktionsbolag: Denver and Delilah Productions/Netflix/Panic Pictures

År: 2019

Längd:  cirka 480 min (8 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt5290382/

 

Efter händelserna i första säsongen av Mindhunter är FBI:s beteendevetarenhet under stor press från både yttre och inre krafter. Holden har helt gått in i väggen och är intagen på en klinik i Los Angeles och Bills äktenskap knakar i fogarna. Samtidigt går arbetet på enheten vidare och när Atlanta drabbas av barnmord på barnmord kallas agenterna in för att profilera gärningspersonen.

 

Mindhunter kom som en frisk fläkt från ingenstans 2017. Det var en serie om gärningsmannapsykologi långt bortom det vanliga tugget som man såg vecka in och vecka ut i olika serier. En bidragande faktor till detta var verklighetsbasen som den byggde på. Joe Penhall och David Fincher går vidare i samma nedtonade och avskalade stil också i säsong 2, även om det här är mer av en polisprocedural än förra gången det begav sig. Det är också i detta som säsongen tappar en smula i jämförelse med den första.

 

Mindhunters första säsong byggde väldigt mycket på obehagliga samtal mellan utredarna och redan dömda mördare. Det var en masterclass i skådespel och spänningsbyggande med små medel. Säsong 2 är mer visuellt särpräglad än sin föregångare och detta är på gott och ont. Det liknar mer en traditionell polisserie, vilket aldrig var Mindhunters storhet, men å andra sidan blir det en ny utveckling och ett mer praktiskt orienterat resultat än säsong 1:s teoretiska. Det är nog en fråga om enkel smak det här och jag personligen föredrog den mer nedtonad, lågmälda varianten.

 

Vad jag än tycker om ovanstående är Mindhunters andra säsong fortfarande något av det bästa du kan se i genren. Skådespelet är åter i topp och manuset är starkt. Den finns dock en eller två bihandlingar som skulle mått bättre av att få utvecklas lite mer. Den första säsongens längd på tio avsnitt hade varit perfekt istället för den två avsnitt kortare andra säsongen. Avslutningen kommer lite hastigt och det finns så mycket mer att utforska här som bara lämnas därhän. Mindhunter är trots min kritik ett måste för genrefans. Nu hoppas jag verkligen inte att det går två år tills vi får se nästa säsong!

 

Betyg: 4+ icke glada barnasinnen kvar av 5 möjliga

Av Ulf - 19 augusti 2019 20:53

 


Regi: Gustav Möller

Manus: Gustav Möller & Emil Nygaard Albertsen

Medverkande: Jakob Cedergren, Jessica Dinnage, Omar Shargawi mfl.

Produktionsbolag: Nordisk Film Production/Det Danske Filminstitut/New Danish Screen mfl.

År: 2018

Längd: 85 min

Land: Danmark

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt6742252/

 

Asger Holm är satt på administrativ tjänst som larmoperatör medan han undersöks för ett tjänstefel. Han hatar sitt jobb och tycker dagarna mest är en nedräkning till den rättegång han ska upp i. Allt detta ändras när han tar emot ett samtal från Iben, en kvinna som blivit kidnappad av sin exmake. Asger får en natts skräck han sent kommer glömma.

 

Danmark, Danmark, Danmark, varför är ni så satans bra på film? Vårt lilla grannland springer som vanligt cirklar kring svensk produktion och Den skyldige är bara ytterligare ett exempel på detta. Nu är ju danskarna väldigt duktiga på att plocka talanger från sina nordiska grannländer också och med Gustav Möller har man hittat ännu en svensk regissör och manusförfattare som man sett visheten att satsa på.

 

Möllers regi är rent magisk. Den skyldige är de små medlens film. Den utspelar sig helt och hållet på en plats och i enbart två rum. Den har egentligen bara Jakob Cedergren som skådespelare medan resterande poliser på plats mest fungerar som place holders för att föra handlingen framåt. Resterande skådespel är röstskådespel från i huvudsak de telefonsamtal som Asger gör. Att den huvudsakliga handlingen är relegerad till just telefonsamtal gör att vi som tittare fyller i vad som egentligen händer på ett närmast litterärt vis och som vi alla vet är våra egna hjärnor alltid det som kan skapa de värsta scenerna och monstren. Din fantasi är ondskefull i en film som Den skyldige.

 

Jag är full av beundran i hur man kan bygga upp spänning och stämning i kammarspel i allmänhet och Den skyldige läggs med all rätta till den listan. Cedergrens små skiftningar i hållning, humör och intesitet gör Asger till en karaktär som på 85 minuters speltid har i princip en full karaktärscykel från odräglig översittartuffing till en katharsis som lämnar slutet något öppet. Mycket bra. Att man dessutom har en av de mest drabbande twists jag troligen sett i någon (!) thriller/kriminalare är bara kronan på verket.

 

Den skyldige är ännu en fjäder i hatten för Nordens bästa filmland. Sverige har mycket, mycket att lära om hur man släpper fram talanger som Möller och liknande. Fullkomligt lysande!

 

Betyg: 5 magsugare till twists av 5 möjliga

 

Av Ulf - 15 augusti 2019 23:30

 

Regi: André Øvredal

Manus: Dan Hageman/Kevin Hageman/Guillermo Del Toro

Medverkande: Zoe Margaret Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush mfl.

Produktionsbolag: 1212 Entertaiment/Entertainment One/CBS Films mfl.

År: 2019

Längd: 111 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt3387520/

 

Det är Halloween 1968 när de tre tonåringarna Stella, Auggie och Chuck tänker ta med deras nya bekantskap (och räddare från det lokala mobbargänget) Ramón till ortens hemsökta hus. Enligt legenden bodde det en flicka som hade ihjäl några av bygdens barn med sina spökhistorier innan hon själv hängde sig. Bara en legend, eller hur? När gänget hittar en bok som sägs ha tillhört flickan börjar dock märkliga saker ske. Boken tycks skriva sig självt... med ungdomarna som huvudpersoner.

 

Alvin Schwartz bokserie Scary Stories To Tell In The Dark (1981 - 1991) är klassiker inom skräckgenren för ungdomar. De var alltid utlånade på det lokala biblioteket och jag kan ha befriat dem från ett skolbibliotek och glömt lämna tillbaka dem en gång i tiden. Starkt influerade av vandringssägner och moderna myter är Schwartz berörde Schwartz historier tidsandan samtidigt som de var tidlösa. Hur fungerar då den efterlängtade filmatiseringen? Faktiskt över all förväntan!

 

André Øvredal slog igenom med Trolljägaren (2010) och blev Norges främsta genrefilmsexport på köpet. Øvredal är som alltid en mycket skicklig regissör som producenterna tycks ha gett ganska fria händer. Det här är nämligen ganska magstarka historier för att vara riktade till ungdomar. I USA går filmen upp med en åldersgräns på 13 år, men det finns inte en suck att den svenska censuren skulle sträcka sig till 11 här. Øvredals storhet ligger framförallt i uppbyggnad och suggestion. Filmen har en väl tilltagen speltid för en skräckfilm inom ungdomsfacket och Øvredal använder denna till att bygga upp karaktärer men framförallt att låta skräckscenerna ta den tid de behöver.

 

Skådespelarna sköter sig, men ingen sticker direkt ut, möjligen med undantag för Zoe Margaret Colletti i huvudrollen Stella. Några mer eller mindre kända birollskådespelare skymtar förbi här och där, men framförallt handlar Scary Stories To Tell In The Dark om manus och regi. Øvredal är som sagt i toppform och Guillermo Del Toro håller tack och lov låg profil i den här produktionen. Man kan se hans influenser i vissa delar av monsterdesignen, men annars låter han Øvredal köra sitt eget race och tack för det.

 

Jag hade riktigt kul med Scary Stories To Tell In The Dark och hoppas på att den uppföljare som slutet lämnar öppet för kommer förr snarare än senare. En antologifilm som inte är en antologifilm. Rekommenderas!

 

Betyg: 4 gåshudsknoppar av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 9 augusti 2019 19:29

 


“Wanting to know things and do things is what the human race is all about. Exploration, Gwendy! Both the disease and the cure!”

 

Författare: Stephen King & Richard Chizmar

År: 2017 (ej i svensk översättning än)

Sidor: 165

Förlag: Hodder & Stoughton

ISBN: 978-1-473-69165-0

 

Castle Rock, 1974. Tolvåriga Gwendy Peterson är fast besluten att tappa i vikt under sommarlovet och springer därför upp och ner för de så kallade "Suicide Stairs" så ofta hon kan. En dag väntar en mystisk man på henne uppe på krönet. Han säger att han haft ögonen på Gwendy och att han vill ge henne en present. Mot bättre vetande tar Gwendy emot en vacker låda med ett antal knappar på... och hennes liv förändras för alltid.

 

Jisses! Bra saker kommer ibland i små förpackningar, som mitt försvenskande av det anglosaxiska ordstävet brukar säga, och Gwendy's Button Box knockade mig fullständigt. En kortroman du läser på en eftermiddag och du kommer läsa den i en sittning eftersom den är omöjlig att lägga ifrån sig. King och Richard Chizmar (kolla in hans noveller för övrigt!) har skrivit en så pass tajt berättelse att den nästan inte får plats på sidorna den utgör. Ändå känns inget framhastat eller dåligt underbyggt. Det känns lite som en del i Kings gamla 80-talssamlingar det här och när King rör sig i just kortromanform brukar han vara svår att slå på fingrarna!

 

Gwendy's Button Box är hälften skräck, hälften mörk saga. Som för att understryka det sistnämnda är boken även illustrerad av suggestiva teckningar signerade Ben Baldwin. Den är ett tankvärt utforskande av determinism och samtidigt en infernaliskt spännande litet underverk som jag inte kan rekommendera nog. Den må vara kort, men värd varenda krona och slukade mig med håll och hår. En påminnelse om hur bra King kan vara när han är som bäst.

 

Betyg: 5 pusselådor av 5 möjliga

Av Ulf - 8 augusti 2019 22:28

 

 

Regi: David Yarovesky

Manus: Brian & Mark Gunn

Medverkande: Elizabeth Banks, David Denman, Jackson A. Dunn mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures/The H Collective/Troll Court Entertainment

År: 2019

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:  https://www.imdb.com/title/tt7752126/

 

När det ofrivilligt barnlösa paret Breyer hittar ett spädbarn i en kapsel som kraschlandat i skogen bestämmer de sig för adoptera pojken. Visserligen förstår de från första början att han inte är från Kansas direkt, men med en kärleksfull uppfostran ska det väl inte vara några problem? Pojken, Brandon, lever ett ganska normalt liv tills det puberteten kickar in. Det blir värre än hår på nya ställen och målbrott om vi säger så...

 

Det finns något väldigt tilltalande med grundidén bakom att ta ursprungshistorien från en superhjälte och inte bara ändra om detaljer utan helt och hållet vrida den på huvudet. För er som inte levt under en sten de senaste hundra åren är detta givetvis en variant på Supermans ursprung, ända ner till en familjegård i Kansas. Där tar dock likheterna stopp. Brightburn gör vår "superhjälte" till en superskurk i vardande och även om det är lite hit or miss är det mestadels det förstnämnda.

 

Den som läser bloggen vet att jag har allvarliga problem med Elizabeth Banks som skådis. I Brightburn är hon hör och häpna helt okej, troligen för att hon får spela något annat än "den roliga tjejen som inte riktigt klarar av att vara rolig och bara blir pinsam". I övrigt är filmen ganska okej skådespelad, men inte något att skriva hem om i det avseendet. Bäst är unge Jackson A. Dunn i rollen som Brandon, men det är inte för skådespelet man ser Brightburn.


Det är framförallt i ett avseende som filmen höjer sig flera snäpp över flertalet action/skräckfilmer - specialeffekterna. Brandons bärsärkargång skildras med varje bloddrypande detalj och vem som än står bakom effekterna har gjort ett fantastiskt jäkla jobb med att få saker att se äckliga ut. Här finns flertalet effekter som jag inte kan påminna mig om att jag sett tidigare, utförda med en utsökt blandning mellan CG och traditionella praktiska bravader.

 

Jag brukar klaga på att filmer i regel är för långa, men jag hade gärna sett att Brightburn hade varit 25 minuter längre och gett Brandon mer karaktärsdjup. Det blir lite för lite av den varan innan hans "förändring", vilket gör filmen en otjänst. Trots detta är Brightburn en glad och bloddrypande överraskning för dig som vill se en lite annan take på alla superhjältefilmer som översvämmar marknaden. Good show!

 

Betyg: 4- piercade ögonglober av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards