Alla inlägg under mars 2020

Av Ulf - 31 mars 2020 21:48

 


Regi: Lorcan Finnegan

Manus: Garret Shanley

Skådespelare: Jesse Eisenberg, Imogen Poots, Senan Jennings mfl.

Produktionsbolag: Fantastic Films/Frakas Productions/XYZ Films mfl.

År: 2019

Längd: 97 min

Land: Irland/Danmark/Belgien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8368406/

 

Tom och Gemma letar efter sitt första hem tillsammans och följer med en något excentrisk mäklare till förorten Yonder. De är inte särskilt intresserade av huset, inte minst eftersom det är nästan skrämmande i all sin slätstrukenhet, men när mäklaren försvinner därifrån utan ett ord ser de sin chans att åka. Det är bara det att det är omöjligt att lämna Yonder. Dagarna går och någon lämnar paket med mat till dem på gatan utanför. Allt ställs dock på sin spets när paketet en dag innehåller ett barn tillsammans med en lapp - uppfostra barnet och bli fria.

 

Vivarium är en typisk filmfestivalfilm om jag någonsin sett en. En god och absurd idé sträcks ut till bristningsgränsen för att passa långfilmsformatet när det egentligen hade blivit en fantastisk kortfilm istället. Jesse Eisenberg är en av de där skådespelarna som verkar ha gjort en hemlig deal med en demon eller något eftersom han aldrig tycks åldras. Han är dock en helt okej skådespelare, vilket han visar även i Vivarium. Även Imogen Potts sköter sig bra i den kvinnliga huvudrollen och om kemin mellan Eisenberg och Potts inte hade funkat hade det här blivit en riktigt jobbig film att se. Den som stjäl showen är dock Senan Jennings som deras "son". Jennings spelar rollen perfekt mellan oskuldsfullhet och en känslokyla som är väldigt kuslig. Det är inte det att hans karaktär är ond - han har helt enkelt inga känslor att tala om och agerar därefter.

 

Det jag gillar med Vivarium utöver skådespelarinsatserna är hur manuset inte skriver tittaren på näsan. Det är upp till dig som tittare att egentligen utröna vad poängen är med vad Tom och Gemma utsätts för. Det är en studie i isolation, tristess och leda, vilket just nu i Corona-tider passar väldigt bra. Men, sen är det det där med tempot. Jag hade mycket hellre sett det här som en 45 minuters kortfilm eller som ett avsnitt i valfri övernaturlig thrillerserie. När man nu har lite tid att leka med skulle det också vara trevligt med lite mer bakgrundsinformation, mytbildning eller dylikt.

 

Vivarium är inte för alla och jag vet inte om den riktigt är för mig heller. Jag kan se vart man ville komma med historien och när den lyckas gör den det ypperligt bra. Lika ofta missar den dock målet. Trean är således svag och också ett uttryck för att jag gärna ger independentfilm något högre betyg än om den hade varit producerad av en större studio.

 

Betyg: 3- demonbarn av 5 möjliga

Av Ulf - 28 mars 2020 13:00

 

 

Regi: Akiva Goldsman, Kirsten Beyer, Michael Chabon, Alex Kurtzman (showrunners)

Manus: Bryan Fuller & Alex Kurtzman (head writers)

Medverkande: Patrick Stewart, Alison Pill, Isa Briones mfl.

Produktionsbolag: CBS Television Studios/Secret Hideout/Roddenberry Entertainment mfl.

År: 2020

Längd:  cirka 500 min (10 x cirka 50 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8806524

 

I torsdags släpptes då det sista avsnittet av Star Trek: Picards första säsong. Höll den efterlängtade återkomsten vad min tidigare recension av pilotavsnittet lovade? Ja och nej. Till största del är det dock det förstnämnda.

 

För att genast prata om elefanten i rummet - sista avsnittet sög. Det finns ingen väg runt det. Efter att långsamt och metodiskt (på typiskt Trek-manér) ha byggt upp spänning och stämning genom hela säsongen verkade det som att man fick slut på tid. Sista avsnittet är själva definitionen av "genomhastat" med vissa manuspunkter som är okarakteristiskt dumma. Jag påmindes om den där andra populära franchisen med "Star" i titeln som numera har en benägenhet att kasta ur sig allt den kan för att se vad som fastnar. Därmed inte sagt att sista avsnittet inte hade sina ljusglimtar, såsom Brent Spiner som alltid är sevärd.

 

Det är lätt att fastna i negativitet när man blivit besviken på det sista man såg, men om jag ser tillbaka på säsongen som helhet tycker jag ändå att den är riktigt bra. Patrick Stewart kan rollen som Picard utan och innan och manuset hjälper karaktärens historia framåt. Många duktiga gästskådespelare från de äldre serierna medverkar utan att det för den sakens skull blir fan service av det hela. De har alla något att göra med handlingen och den myriad av små referenser till tidigare händelser i franchisen som avsnitten leker med blir sällan skriva-på-näsan-aktiga.

 

Det jag kan sakna med Picard (och egentligen all post-Enterprise-Star Trek) är att fokus tycks ligga mer på deus ex machina-lösningar än tekniska diton. De äldre serierna blev ofta kritiserade för sitt så kallade "techno babble", det vill säga att karaktärerna pratade om hur rymdskeppen fungerade i en hiskelig fart och löste problem genom vad maskinerna kunde göra. Saken är bara den att i nio fall av tio var dessa lösningar logiska inom franchisens uppbyggda ramar. Det fanns en konsekvens av hur karaktärerna handlade som man väldigt motvilligt gick emot. Exempelvis, i ett avsnitt av Picard löser en karaktär ett problem med ett "mystiskt redskap" som fungerar på "fantasi" (typ). Detta redskap hade haft en lång och teknisk förklaring i tidigare serier och visat sig vara avancerad teknologi. Det är lite för mycket Star Wars i min Star Trek nuförtiden. Vi behöver inte mer rymdmagi. Vi behöver, som Matt Damon skulle sagt, to science the shit out of this!

 

Karaktärsutvecklingen är dock till allra största del bra i Picard. Tidigare nämnde Stewart gör ett jättefint jobb med titelrollen och även Jeri Ryans Seven Of Nine följer en tydlig och spännande linje. Bland de nya skådespelarna måste Harry Treadaway (Narek) och Santiago Cabrera (Captain Rios) vara mina favoriter. Framförallt den sistnämnda visar upp en väldig spännvidd i sitt skådespel. Den som inte funkar alls för mig är Alison Pill (Dr. Agnes Jurati) som förvisso har en ganska dåligt skriven karaktär att jobba med men som inte lyckas med mycket. Om det är Pills fel eller regissörernas låter jag vara osagt.

 

Picard är som sagt lite upp och ner, men jag är ändå glad att Stewart är tillbaka i sin paradroll. Det finns gott hopp om säsong 2 och vi är inte ens i närheten av den väldigt underväldigande avslutningen som Star Trek: Nemesis (2002) tack och lov inte visade sig vara.

 

Betyg: 4- gubbstruttar i rymden av 5 möjliga

Av Ulf - 25 mars 2020 11:17

 

Regi: Galder Gaztelu-Urrutia

Manus: David Desola & Pedro Rivero

Skådespelare: Ivan Massagué, Zorion Eguileor, Antonia San Juan mfl.

Produktionsbolag: Basque Films/Mr Miyagi Films/Plataforma La Película AIE mfl.

År: 2019

Längd: 94 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8228288/

 

I en dystopisk framtid är resurserna få och att göra en klassresa är i princip omöjligt. Ett av få sätt att komma upp sig i samhället är att frivilligt bosätta sig i "Hålet" under en förutbestämd tid. Hålet är ett höghus där varje våningsplan endast består av ett litet rum, två sängar och en toalett. Från nivån högst upp, våning 0, skickas varje dag ett festbord ner som stannar två minuter på varje nivå. Och en gång i månaden sövs de boende och hamnar till synes slumpmässigt på en ny våning. Ju längre ner, desto mindre mat är det kvar. Goreng har beslutat sig för sex månader i Hålet. Frågan är om han kommer överleva?

 

The Platform har i recensioner ofta jämförts med lågbudgetklassikern Cube (1997) och jag kan förstå varför. Filmerna delar samma avskalade estetik, tryckande stämning och är lysande exempel på hur mycket man kan göra med begränsade medel. Precis som nämnda film skriver heller inte The Platform tittaren på näsan om hur allt egentligen hänger ihop. Vi får reda på mycket lite om samhället utanför de fyra väggarna och det hela utvecklas till ett slags politiskt kammarspel om girighet och solidaritet.

 

The Platform hade enkelt kunnat bli en tämligen dryg film, men teamet bakom har förstått att det här är ett koncept som kräver snabbt berättartempo. Det är dessutom imponerande att kunna göra så pass mycket som man gör med en så pass begränsad färgpalett som i mångt om mycket består av olika nyanser av grått. Lägg därtill ett antal mycket bra skådespelarprestationer från Ivan Massagué och Zorion Eguileor så får du något mycket säreget.

 

Det här är absolut inte en film för alla dock. The Platform är på sina ställen extremt blodig och våldsam. Den har dessutom tematiska ståndpunkter som kan provocera och äckla rejält. För en luttrad skräckfilmsdiggare som undertecknad är det ingen fara, men du bör ha i åtanke att det här är bland det mer extrema du kan se på Netflix just nu.

 

The Platform håller nästan hela vägen ut. Jag blev något besviken på att slutet kändes så avhugget, men resan dit är imponerande. Fram för mer lågbudget med bra manus! De som inte lyder sätter vi i Hålet!

 

Betyg: 4 Samurai-Plus knivar av 5 möjliga

Av Ulf - 23 mars 2020 17:45

 


Regi: Nicolas Pesce

Manus: Nicolas Pesce

Skådespelare: Tara Westwood, Junko Bailey, David Lawrence Brown mfl.

Produktionsbolag: Screen Gems/Stage 6/Ghost House Pictures mfl.

År: 2020

Längd: 94 min

Land: USA/Kanada/Japan

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3612126/

 

Polisdetektiv Muldoon har en jobbig första dag på sitt nya arbete när hon blir inblandad i ett för orten gammalt fall. En hemmafru har till synes utan provokation haft ihjäl hela sin familj. Nu, några år senare, knyter ett nytt mystiskt dödsfall an till mordhuset och Muldoon inser snart att hon måste kämpa både för sitt eget och sin sons liv.

 

Att en film är "not screened in advance for critics" betyder i nio fall av tio att den är rent skräp. Några lysande undantag finns (framförallt från regissörer som vill mörka en plot twist), men oftast är det halvfärdiga rullar, något som fastnat i produktionen och som bolaget släpper på vinst och förlust. Det är nästan alltid förlust.

 

The Grudge anno 2020 är den nionde (!) filmen i franchisen om man räknar både det japanska originalet och de amerikanska re-makesen. Det gör inget om du inte sett någon av de åtta tidigare - om du inte kan följa med i den här historien är spoilers ditt minsta problem. Jag har alltid haft en svag punkt för Takashi Shimizus originalserie som jag fortfarande, många år efter att den japanska skräckvågen ebbat ut i väst, kommer ihåg med en rysning. De amerikanska varianterna har varit som amerikanska varianter ofta är, det vill säga mindre subtila, popcornunderhållning som mättar för stunden. Sen kom den här...

 

The Grudge är ett hopplock av allt som var populärt inom asiatisk skräck för 20 år sedan. Vi har onda spöken med blek hy och långt svart hår, teknik som jävlas, japansk folktro och förbannelser. Allt detta försöker sedan Nicolas Pesce (manus och regi) trycka in på 94 minuter samtidigt som han håller inte en, inte två, utan tre olika tidslinjer igång och hoppar mellan dessa. Det här är Pesces första högprofilerade film och det lär bli hans sista. Manus och regi är inte bara skrattretande usla utan nästan plågsamma. Det är som man hade gett en fyraåring i uppdrag att berätta en spökhistoria: "Och så kom han dit och så gjorde han så och så var där ett spöke och och och ett spöke till och sen ett stort spöke med liksom hår och så." Det är på den nivån det är.

 

Skådespelarna gör vad de kan, men har man ingen riktig regi blir det som det blir. Det är ytterst, ytterst sällan som jag inte hittar något som helst som kan rädda en film upp till i alla fall ett betyg. Det brukar finnas någon skådespelarinsats, fotot eller kanske soundtracket som räddar en film från det avgrundslösa hål som "nollan" i betyg. Jag kan dock inte sätta något annat på The Grudge. Den är alltså inte dålig så den är rolig utan bara riktigt, riktigt jävla dålig! Förhoppningsvis det sämsta jag ser i år.

 

Betyg: 0 inte ens det förbannade ljudet är rätt! av 5 möjliga

Av Ulf - 21 mars 2020 23:00

 


Regi: Craig Zobel

Manus: Nick Cuse & Damon Lindelof

Skådespelare: Betty Gilpin, Hilary Swank, Ike Barinholtz mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions & White Rabbit

År: 2020

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8244784/

 

Tolv personer som inte känner varandra vaknar upp i en skogsglänta och har inte en aning om hur de kommit dit. De inser snart att de befinner sig i en dödlig jakt där de själva är villebrådet, men allt är inte så simpelt som det först verkar.

 

Få filmer har haft ett sådant oflyt som The Hunt. Med ett premiärdatum i september förra året fick den skjutas fram på grund av en masskjutning i USA. Det nya premiärdatumet landade mitt i Corona-utbrottet, vilket fick distributören Universal att kasta upp händerna och erbjuda filmen on demand istället. Och tja, till syvende och sist är det precis vad jag förväntade mig, om än kanske lite, lite bättre.

 

Betty Gilpin, kanske mest känd just nu som Debbie Eagan i Netflix GLOW (2017), har huvudrollen och visar återigen att hon behärskar det här med återhållsam komisk timing. Övriga skådespelare, förutom en i sista akten viktig Hilary Swank, är tämligen utbytbara och gör inget större intryck. Lite kul är det dock att countrystjärnan Sturgill Simpson dyker upp i rollen som den väldigt, väldigt vite rapdiggaren Vanilla Nice.

 

Istället är det manus och action som The Hunt lever på. Actionscenerna är ofta extremt blodiga och over-the-top, vilket gör att filmen får nästan en serietidningsfeeling. Manuset är lite lurigt faktiskt. Det är inte riktigt så smart som det vill tro att det är, men lyckas med en sista vändning som är rätt kul. Framförallt är det en lyckad satir över klassmotsättningar i USA med "liberaler mot konservativa" som huvudtema. Båda läger framställs som tämligen löjliga och filmen tar inte sida annat än att försöka visa på hur en syntes av de båda behövs.

 

The Hunt är popcornunderhållning som är snäppet smartare än genomsnittet. Den fick mig att glömma Corona ett tag, vilket innebär att den gjorde sitt jobb!

 

Betyg: 3+ grisar i lådor av 5 möjliga

 

Statement: Som ni märkt har uppdateringarna inte varit särskilt frekventa på sistone. Hela världen slåss mot en pandemi och som tillhörande två riskgrupper har jag i princip isolerat mig helt. Det gör att jag arbetar hemifrån på dagarna och vill helst inte ens se en skärm efter åtta timmars fokus framför en. Vi klarar oss igenom det här, det är jag säker på, och bloggen har överlevt värre (för mig personligen) saker än det här. Stay safe, watch movies, make babies.

Av Ulf - 11 mars 2020 16:44

 

Regi: Richard Stanley

Manus: Richard Stanley & Scarlett Amaris (baserat på H.P Lovecrafts novell med samma namn)

Skådespelare: Nicolas Cage, Joely Richardson, Madeleine Arthur mfl.

Produktionsbolag: SpectreVision/ACE Pictures Entertainment/XYZ Films mfl.

År: 2019

Längd: 111 min

Land: USA/Portugal/Malaysia

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt5073642/

 

Familjen Gardner försöker hitta tillbaka till en fungerande vardag efter att mamma Theresa genomgått cancerbehandling. En natt ställs dock allt på ända när någonting kraschlandar i deras trädgård. Från början tror familjen att det är en meteorit som slagit ner på tomten, men snart börjar märkliga saker hända. Det är som om något vill kommunicera med dem... eller kanske ta över dem.

 

Alltså, jag hade inte planerat det här, men efter förra recensionens filosoferande om Elijah Woods val att producera skumma filmer blev jag inte förvånad över att han har med ett finger som producent även i Color Out Of Space. Det fick sin förklaring när jag efter lite research insåg att han är en av männen bakom produktionsbolaget SpectreVision. SpectreVision har gjort en hel radda intressanta filmer de senaste åren, men fråga värt om den här, Richard Stanleys första långfilm på över 20 år, är den allra vassaste än så länge.

 

Stanley är en mytomspunnen sydafrikansk regissör som spåddes en lysande framtid innan han körde huvudet rakt i väggen med den ökänt plågsamma produktionen av The Island Of Dr. Moreau (1996). Istället för att kasta sig rakt ner i långfilmsträsket igen valde Stanley en annan väg och blev vad man bara kan beskriva som en allkonstnär. Antropolog, dokumentärfilmare, författare, konstnär - Stanley hade många strängar på sin lyra, men ett genomgående intresse var det för H.P Lovecrafts berättelser. Han har bland annat gjort projekt om Lovecraft tillsammans med Malmöfilmaren Henrik Möller som jag verkligen kan rekommendera.

 

Lovecraft är notoriskt svår att filma. Att överföra hans krypande och ofta surrealistiska skräck till filmduken har varit målet för många, men nästan samtliga har gått bet. Det finns en handfull bra adaptioner och nu kan vi lägga ytterligare en till den handen. Color Out Of Space överträffade mina förväntningar med råge.

 

Nicolas Cage gör en bra roll som familjens patriark, Nathan, och ja, hans patenterade freakouts är med här också, men det är par for the course numera. Jag hävdar bestämt att Cage är, bortom dessa YouTube-favoriter till överspel, en kriminellt underskattad skådespelare som kan tappa in i känsloregister som ingen annan verkar ens ha en karta till. Steget mellan briljans och kalkon är kort, men Cage lyckas hålla sig på rätt sida linjen genom nästan hela filmen.

 

Color Out Of Space berättar en historia om aliens så som vi sällan har sett dem på film. Det är en verkligen annorlunda variant av något så långt bortom vår egen existens att det verkar just... främmande på ett sätt som många filmer av det här slaget inte gör. Stanley låter Lovecrafts mångbottnade tolkningsutrymme vara kvar och bygger på det med ett magiskt användande av (föga förvånande) färg. Hela filmen sprakar av färgteori och effekterna är verkligen groteska. Jag älskar det - inte minst eftersom Stanley vill göra ytterligare två filmer baserade på Lovecraft. Jag väntar med spänning.

 

Betyg: 4 föredetta alpackor av 5 möjliga

Av Ulf - 10 mars 2020 12:46


Regi: Adam Egypt Mortimer

Manus: Adam Egypt Mortimer & Brian DeLeeuw (efter DeLeeuws roman In This Way I Was Saved)

Skådespelare: Miles Robbins, Patrick Schwarzenegger, Sasha Lane mfl.

Produktionsbolag: SpectreVision/ACE Pictures Entertainment/Marc Graue Recording Studios

År: 2019

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8745960/

 

Som barn blir Luke vittne till eftermälet efter ett ohyggligt brott och något händer inom honom. Han skapar låtsasvännen Daniel för att hantera skräcken, men Daniel verkar få Luke att göra rent ondskefulla saker. Många år senare, när Luke måste ta beslutet att låta sin psykiskt sjuka mor bli tvångsomhändertagen, kommer Daniel tillbaka in i hans liv. Fast är Daniel bara ett fantasifoster?

 

Som jag var inne på för några recensioner sedan är Elijah Wood en riktigt intressant figur i Hollywood just nu. Han står inte framför kameran i Daniel Isn't Real, men fungerar som en av de huvudsakliga producenterna. Det verkar som Wood söker sig till projekt som ligger lite utanför mittfåran och jag kommer absolut hålla ett öga på vad han pysslar med hädanefter.

 

Daniel Isn't Real är en film som i andra händer mycket väl hade kunnat bli paint-by-the-numbers utan egen identitet. Brian DeLeeuws historia går dock djupare än ytan och utforskar både mental sjukdom och det övernaturliga. Det fungerar för det mesta väldigt bra, även om jag personligen skulle klippt ner filmen omkring tio minuter eller så för att få en tajtare struktur.

 

Miles Robbins gör bra ifrån sig i huvudrollen, men den som äger den här filmen är Patrick Schwarzenegger som Daniel. Som namnet antyder är han son till en viss österrikisk bodybuilder, men där pappa Arnold egentligen aldrig haft några större skådespelartalanger (jag älskar hans filmer, men kom igen, han är kass) är Patrick väldigt bra.

 

Med en intressant visuell stil och en historia som känns krypande och obehaglig är Daniel Isn't Real en film jag rekommenderar. Den är inte riktigt där när det gäller allt det tekniska, men både manus, skådespel och de riktigt groteska effekterna är riktigt bra. Det är inte en film för alla. Om du är en av dessa irriterande människor som fnittrande ska säga "det där ser så fejk ut!" så fort något inte möter den allra högsta tekniska standarden kommer du säkert bli irriterad. För tittare som kan sätta sig in i karaktärspsykologi bortom vad vi ser på skärmen är det dock något att ta en titt på.

 

Betyg: 3+ våldsamma Molgans av 5 möjliga


VFW

Av Ulf - 7 mars 2020 16:30

 


Regi: Joe Begos

Manus: Max Brallier & Matthew McArdle

Skådespelare: Stephen Lang, William Sadler, Martin Kove mfl.

Produktionsbolag: Fangoria

År: 2019

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9894470/

 

När det gamla krigspolargänget samlas på Freds bar VFW för att fira hans födelsedag dras de snart in i en situation där de tvingas dra nytta av sina gamla kunskaper. Granne med baren ligger nämligen högkvarteret för ett våldsamt gängs drogaffärer och någon har precis rånat dem - någon som är på väg med bytet rakt mot VFW.

 

Man kan alltid lita på Fangoria. För den oinvigde var Fangoria alla skräckdiggares huvudkälla för nyheter innan internet blev var mans ägo. Jag vill inte tänka på hur mycket pengar jag spenderat på att köpa kraftigt överpriserade importnummer i olika specialbutiker under min uppväxt, men de var en blick in i en annan värld som inte särskilt ofta var enkel att få tillträde till i Sverige innan internet.

 

Fangoria beslutade sig sedermera också för att inte bara skriva om film utan även producera egna, varav VFW är ett av de senaste exemplen. Som sagt kan man lita på Fangoria. VFW levererar en 80-talsdoftande pastisch som borde betala royalties till John Carpenter för all inspiration man tar från honom. Det är en splattig actionfilm med i huvudsak de praktiska effekter som min generation alltid brukar muttra om ser mycket bättre ut än datoranimerade saker. Musikens släpiga synthmattor låter som de kunde vara producerade 1985 och en rad mer eller mindre kultförklarade skådespelare, från Martin "John Kreese" Kove till David Patrick Kelley, har biroller.

 

Är det stor konst? Knappast. Kommer du gilla den om du växte upp med testosteronstinna muskelmän på vita duken? Absolut. Sätt hjärnan i friläge och dra igång.

 

Betyg: 3 gammal är äldst av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards