Alla inlägg under december 2017

Av Ulf - 31 december 2017 14:08


2017

 

Bara titta på den där saken där uppe! Festil, Arial Black och tror den är så mycket större och tuffare än den egentligen är! Nåväl, 2017 var året då bloggen nästa kollapsade. Det har flera olika anledningar, men i huvudsak handlade det om brist på tid och hälsobesvär. Under hösten startade jag en ny heltidstjänst och när jag precis lyckats få rutiner gällande denna kraschar först jag (inte jätteallvarligt, men irriterande), sen min bäste vän och till sist min far. Allt inom loppet av tre veckor. Motivationen till att se något mer avancerat än Chuck Lorres samlade verk försvann och jag var ytterst nära att bara skita i Skitfinkultur en gång för alla. Sen hände två saker inom loppet av en vecka som fick mig att omvärdera den saken. Först hörde jag någon för mig helt okänd person på stan irriterat säga till sin vän att de borde litat på Skitfinkultur angående den filmen. Whoa! Folk inte bara läser utan värderar mina åsikter? Sen kom brevet.

 

Sent i oktober fick jag ett tjockt brev hemskickat till mig från en okänd avsändare. Det är så skräckfilmer brukar börja. Det visade sig till och med att ha med skräck att göra. Brevet kom från en förläggare som kontaktade mig i form av "en av landets ledande experter på Stephen King". Förvisso har jag ett informellt projekt här på bloggen angående King, men en av landets ledande experter? Jo, han hade hört mig snabbanalysera några av Kings böcker i en paneldebatt jag deltog i, letat upp bloggen och läst mina texter om just King. Nu hade han en egen bok på gång där han av olika anledningar (som jag inte kan avslöja av sekretesskäl) ville ha med någon i proceduren som kunde sin King utan och innan. När jag tittade på kuvertet en gång till var det inte mitt eget namn där stod skrivet utan "Skitfinkultur".

 

Bloggen har alltså fortfarande ett syfte. Den läses av folk som filmtips, vilket var grundidén för snart tio år sedan, och den ger mig jobb med projekt som jag aldrig kunnat nosa upp själv. Nu kör vi in i 2018 med ambitionen att göra det bästa av min tid, min ork och mitt filmtittande. Häng med!

Av Ulf - 28 december 2017 22:45

 


Regi: Martin McDonagh

Manus: Martin McDonagh

Medverkande: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell mfl.

Produktionsbolag: Blueprint Pictures

År: 2017

Längd: 115 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5027774/

 

Efter att sju månader har gått utan ett spår efter hennes dotters mördare beslutar sig Mildred Hayes för att ta saken i egna händer. Hon hyr helt sonika tre stora annonsplakat där hon ställer frågan varför stadens polis inte har gripit någon i fallet? Mildred håller polischefen William Willoughby som yttersta ansvarig, men vad hon inte räknat med är det lilla samhällets nästa extrema lojalitet mot samme man.

 

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri seglade upp från till synes ingenstans för några månader sedan som en tung kandidat till nästa års prisceremonier. Den tungvrickande titeln till trots var jag också väldigt spänd på historien då Frances McDormand och Woody Harrelson har huvudrollerna. Jag blev inte besviken. Three Billboards är en av årets bästa filmer.

 

Frances McDormand stjäl showen totalt i den kvinnliga huvudrollen och är min favorit hitintills till Oscarn för den katergorin nästa år. McDormand visar upp en sådan djup förståelese för sin karaktär att hon är trovärdig in i minsta detalj. På ett ganska för henne typiskt vis pendlar hon mellan djupaste allvar och komik så svart och off-beat att få andra skådespelerskor skulle klarat av det. Hon har dock två mycket bra parhästar i Woody Harrelson och i synnerhet Sam Rockwell. Rockwells karaktär har verkligen en imponerande utveckling under filmens 115 minuter och han gör rollen mycket bra.

 

Martin McDonagh har inte gjort många filmer sedan sitt genombrott med den Oscarsvinnande kortfilmen Six Shooter (2004), men de filmer han nu gör är alltid sevärda. McDonagh har, liksom McDormand, gjort den svarta komiken till sitt kännetecken och hans manus är både djupt rörande och samtidigt på sina ställen väldigt roligt. Det är hela tiden ett skratt som fastnar lite i halsen när man betänker varför karaktärerna, i synnerhet Mildred, agerar som de gör, men det är också fruktansvärt underhållande.

 

Three Billboards är en total knockout som kommer beröra dig på många olika plan. Sorgearbetet efter ett förlorat barn är så plågsamt närgånget det kan bli och en berättarstruktur som vågar utmana gängse konventioner om hur ett drama ska berättas på film lyfter den till nya höjder. En av 2017 års riktigt höjdare. Se den.

 

Betyg: 5 skrevsparkar av 5 möjliga

Av Ulf - 26 december 2017 12:19


Författare: Mark Frost

År: 2017 (ingen svensk utgåva än)

Sidor: 145

Förlag: Flatiron Books

ISBN: 978-1-5098-0204-3

 

Inför tredje säsongen av Twin Peaks släppte Mark Frost den i min mening underväldigande The Secret History Of Twin Peaks (2017). Efter att ha följt säsongens utveckling väldigt noga var jag väldigt taggad över boken eftersom den länge, länge inte hade "history" i titeln utan "lives". Den skulle handla om vad som hade hänt under de 25 år sedan vi senast såg karaktärerna. Så blev det inte. Istället fick vi ett tämligen förvirrat narrativ om Project Blue Book och Douglas Milford. Efter tredje säsongen var klar visade det sig dessutom att det i mångt om mycket mest var fluff i Frosts bok. Nej, istället var det den här boken jag ville ha.

 

The Final Dossier handlar först och främst om seriens karaktärer sedda ur agent Tamara Prestons ögon. Formen är den av en undersökningsroman, i stil med föregående bok, men Tamara fungerar som en mycket mer sympatisk berättare än sin föregångare. Ändå är jag lite besviken. Frosts förra bok vägde in på cirka 350 sidor. I uppföljaren får vi nöja oss med 145 bladvändningar. Det gör att boken känns lite som en eftertanke mer än något annat. Därmed inte sagt att här inte finns kapitel och karaktärsöden som berör.

 

Jag tänker främst på kapitlet om Coopers kärleksintresse Annie Blackburn vars levnadsöde äntligen får en rejäl beskrivning. Vi får också ett hjärtskärande svar på Coopers fråga "How's Annie?" från säsongsavslutningen för drygt 25 år sedan. Utöver Annies kapitel finns här också mer eller mindre tydliga svar på vad som faktiskt hände Audrey Horne efter bankexplosionen i tidigare nämnda avsnitt och hur hennes liv utvecklade sig. Det är något som fansen efterfrågat och jag måste säga att jag är nöjd med den förklaring och utveckling som ges. Även andra lösa trådar får sin upplösning/förklaring, exempelvis situationen mellan familjen Horne och familjen Hayward.

 

Tyvärr känns The Final Dossier som något av ett hastverk. Det finns många ställen där mer djuplodande karaktärsanalys hade varit önskvärd och framförallt eftersöker jag fler karaktärsberättelser överhuvudtaget. Med bokens öppna slut (fattas bara annat!) är jag dock tveksam om detta är det sista material vi kommer få från seriens skapare. Det är helt klart en bok för fansen som du bör ha i din bokhylla om du gillar Twin Peaks. Som bok betraktat är den dock lite skakig här och där.

 

Betyg: 3 karaktärsmord av 5 möjliga


Av Ulf - 23 december 2017 15:44

 


Regi: Zack Snyder

Manus: Chris Terrio & Joss Whedon

Medverkande: Ben Affleck, Gal Gadot, Henry Cavill mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/DC Entertainment/Warner Bros. mfl.

År: 2017

Längd: 120 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0974015/

 

Efter Supermans död står jorden vidöppen för attacker från allsköns intergalaktiskt slödder. När Steppenwolf, en av Darkseids löjtnanter, samlar tre legendariska artefakter för att kväsa planetens hjältar (och planeten självt) måste Bruce Wayne samla de metamänniskor hans efterforskningar har identifierat för att stå emot anstormningen.

 

Som bekant tog det DC ett bra tag att hitta fotfästet med sitt filmuniversum. Jag hoppas att man nu kan börja tala om en skarp linje före Wonder Woman (2017) och efter. Justice League är nämligen ytterligare en lyckad installation i DC-sagan, även om den inte är i klass med just Wonder Woman eller för den sakens skull Marvels team-up-filmer.

 

Det som känns förhållandevis fräscht i Justice League är berättartempot. Filmen visar att vi inte behöver närmre tre timmar långa superhjälteepos för att få allt att gå ihop. Sant, ibland kan det gå lite för snabbt, men det är ändå uppfriskande att se en superhjältefilm där vi inte måste ha reda på precis allt om karaktärerna. Nykomlingarna, The Flash, Aquaman och Cyborg, presenteras relativt kort och koncist utan att hela deras levnadshistoria ska beröras. Jag gillar också vad de gjort med deras karaktärer i stort.

 

Justice Leagues version av The Flash är en mycket änglsig och ung Barry Allen som fungerar som filmens comic relief. Det är ett verkligt lyckodrag då många av DC:s tidigare filmer har varit så seriöst tagna att de blivit parodier på sig själva. Ezra Miller gör en riktigt bra roll som honom och fungerar lite som en everyman för tittaren. Dessutom är Jason Momoa som klippt och skuren för Aquaman - en karaktär som oftare än inte nuförtiden skämtas bort.

 

Lika bra är det tyvärr inte bland de återvändande hjältarna. Henry Cavill är fortfarande den träigaste Superman som skådats (åh nej, världens sämst bevarade hemlighet att han inte var död!) och Ben Affleck är sisådär som Batman/Bruce Wayne. Däremot är Gal Gadot fortfarande en uppenbarelse varje gång hon är med i en scen som Wonder Woman.

 

Även om manuset ibland kan verka lite tunt känns det som DC gör rätt här. De använder Justice League till att bygga upp till en större konfrontation mellan de utomjordiska skurkarna och jordens hjältar istället för, som Marvel brukar göra, låta konflikten ha sin gång och sen spendera några år med att berätta allt om alla sidokaraktärer i solofilmer. Missförstå mig inte, jag gillar verkligen Marvels sätt att arbeta, men det var dags att DC hittade sin egen twist på det hela.

 

Actionsekvenserna är en blandad kompott. Å ena sidan har de aldrig samma tyngd som de hos ärkekonkurrenten, men å andra sidan känner jag att Justice League arbetar mycket mer som ett team än vad Avengers gör. Med lite arbete börjar DC närma sig Marvel även här.

 

Sammanfattningsvis är Justice League absolut ett steg i rätt riktning. Den är inte riktigt i klass med Marvels team-ups, men som ren och skär underhållning blev jag mycket positivt överraskad. Bygg nu vidare på det här, DC, och bli en konkurrent till Marvel på vita duken på riktigt!

 

Betyg: 3+ men vi behöver alltid mer Gal Gadot av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 19 december 2017 20:09


TV-året 2017 Del 2  

 

I gårdagens inlägg listade jag snabbt de fem serier som innehar plats 10 - 6 under mitt tv-år 2017. Idag är det således dags för plats 5 - 1. Överlag har det varit ett bättre tv- än filmår och tv-serien har stärkt sina aktier som det i nuläget mest intressanta bildtekniska berättarmediet. Jag hade ytterligare fem serier på listan innan jag bantade ner den och funderade på att köra plats 15 - 11 också. Det här får dock duga för 2017 års tv-säsong. Under 2018 kommer jag lägga viss fokus på just tv-serier i större utsträckning än jag tidigare gjort. It truly is the golden age of television och den ser inte ut att direkt sakta ner.

 

 

 

 

5. Grotescos sju underverk

 

Det är kanske lite fusk att lista en serie som inte ens är slut än, men Grotesco-gängets senaste säsong är troligen det roligaste jag sett i år. Socialt patos, bitvis fruktansvärt mörk humor och manus att dö för. Grotesco befäster återigen att de är den enda nu verksamma komikergruppen i Sverige värd namnet. Bilden ovan är från mitt favoritavsnitt hitintills. Jag såg om det direkt efter jag sett det första gången. Så briljanta är Grotesco.

 

 

 

4. Star Trek: Discovery

 

En total nytändning för min favoritfranchise som utspelar sig i rymden. Star Trek: Discovery gör vad Abrams inte lyckades med. Den uppdaterar materialet för 2010-talet, men bibehåller den humanism och utforskaranda som de äldre serierna hade. Visst, ibland är den anakronistisk, men säg den serie med över 700 avsnitt att förhålla sig till som lyckas hålla ihop allt perfekt i kontinuiteten. För alla trekkies, trekkers och sci-fi-fans är Star Trek: Discovery en fantastisk serie.

 

 

 

3. Mr. Mercedes

 

Stephen King och tv brukar tyvärr inte vara en lyckad kombination. Förutom en handfull okej miniserier från tidigt 90-tal har skräckmästarens adaptioner i tv-format varit ganska lama och saknat den udd som Kings källmaterial har. Mr. Mercedes är utan att tveka den bästa tv-serie som baserats på någon av Kings böcker. Den överglänser boken med råge och med en fantastisk Brendan Gleeson i huvudrollen är det här en djupt obehaglig, välskriven och spännande serie. Se!

 

 

 

2. Mindhunter

 

Förutom titeln, som för tankarna till 80-talets actionserier, är Mindhunter en annan djupt obehaglig och störande serie som alla med intresse för psykologi och true crime bör se. Väldigt välspelade och välskriven och gör inte seriemördarna till "popstjärnor" som så många liknande serier gör. En tung realistisk känsla av en avgrund som öppnas bakom en präglar avsnitten och om du inte svettas lite under de många förhörsscenerna är det dags att kolla pulsen.

 

 

 

1. Twin Peaks: The Return

 

Hur kunde det vara något annat? När David Lynch och Mark Frost återvände till sin skapelse drygt 25 år efter förra installationen lyckades de återigen göra en tv-serie som omdefinierar hur tv-mediet berättar. Stundom provocerande långsam och inte alls vad fansen trodde det skulle vara, vilket i min mening är fullständigt lysande. Inte för alla dock. Om du inte vill bli utmanad av din underhållning bör du hålla dig ifrån Twin Peaks: The Return. För mig var det här den enda gången som jag genuint grät av lycka över en tv-serie under 2017. Det blir inte mycket större än så.

Av Ulf - 18 december 2017 19:29




 


TV-året 2017 Del 1

 

Det börjar lacka mot jul och nyår och således är det dags att inleda årskrönikorna. 2017 var året som jag verkligen gick in för streaming inte bara med en eller två streamingtjänster utan fyra olika under året. Min TV fungerar mest som skärm att koppla om datorn till och för att titta på direktsänd sport. Tillsammans med nyheter är det det enda som TV fortfarande gör bäst... i viss mån. Om sporten jag vill se går på en kanal med reklamavbrott försöker jag hitta en stream även om den så kommenteras på magyar eller något. Om jag inte ser en kasinoreklam någonsin igen är det ändå för tidigt...

 

Hur som helst tänkte jag ge en lista om tio serier som jag tycker varit extra bra i år. Listan delas upp i två delar och idag kör vi således plats tio till sex:

 

 

10. Channel Zero: No-End House

 

Även om Channel Zeros andra säsong inte alls kom upp i samma klass som den första var det ändå en smart skriven serie som till sist tyvärr slog lite knut på sig själv. Resan dit är dock värd din tid. Bland det mest avantgarde jag sett i serieformat i år som inte regisserats av David Lynch.

 

 

 

9. Game Of Thrones

 

Efter att ha trampat vatten de senaste säsongerna tog Game Of Thrones på gott och ont full fart igen under sommaren. Jag gillade det mycket rappare berättandet som inte längre är tyngd av Martins böcker (ja, så stäm mig!), men ibland gick det lite för snabbt, vilket nätkommentarerna inte missade att peka ut. Det ser ändå lovande ut inför 2019... ja... två jävla år. Kom igen!

 

 

 

8. The Walking Dead

 

Ibland undrar jag hur folk tänker. The Walking Dead har de senaste säsongerna fått ta emot mängder med skit för att historieberättandet är långsamt. När serien sedan når fram till det kanske mest dramatiska och actionfyllda skeendet i källmaterialet är det plötsligt för mycket för snabbt. The Walking Dead är fortfarande den mest hårdsparkande zombieslakten du kan se i serieform efter sex och en halv säsong. Det är ett bra betyg det.

 

 

7. Dark

 

Tidsresor! Framtid! 80-talets Tyskland! Efterkrigstidens Tyskland! Mord och dubbelspel! Dark är olikt allt som kom i år med möjligt undantag för Twin Peaks. Det är tydligt att inspirationen hämtats mycket från nämnda serie, men skaparna här har gjort en helt egen twist på allt. Rekommenderas starkt och kul att kunna bryta den amerikanska dominansen med något europeeiskt.

 

 

 

6. Stranger Things 2

 

Inte lika klockren som den första säsongen, men gott och väl fantastisk underhållning. Bra karaktärsutveckling, bra manus, bra skådespel - Stranger Things 2 gör det mesta rätt. Något ofokuserad av och till, men fortfarande den bästa nostalgishowen du kan se som barn av 80-tal.

Av Ulf - 16 december 2017 11:00

 

“It’s best to be ruthless with the past. It ain’t the blows we’re dealt that matter, but the ones we survive.”

 

Författare: Stephen King

År: 1995 (svensk utgåva 1996)

Sidor: 482

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7133-578-1

 

Efter 14 år av ett äkenskap fyllt med både fysisk och psykisk misshandel lyckas Rose Daniels repa mod att lämna sin man, Norman. I ett försök att etablera ett nytt liv i en stad långt från sin plågoande till make hittar Rose en plats hos kvinnoorganisationen Sisters & Daughters och börjar för första gången i sitt liv känna sig trygg. När Rose hittar en tavla betitlad "Rose Madder" på ett antikvariat bara måste hon ha den. Samtidigt som Norman använder sig av sina färdigheter som polis för att spåra Rose börjar märkliga saker hända med tavlan. Det verkar som den på något sätt lever...

 

Rose Madder är ett lysande exempel på att en bok kanske inte passar dig just på den plats du är på i livet för tillfället, men att den kan överraska dig vid ett senare tillfälle. Jag hade börjat läsa Rose Madder två gånger innan, men gett upp. Inte för att den nödvändigtvis var dålig utan för att den hade en mycket långsam upptakt. Tar man sig väl igenom denna blir man dock rikligt belönad. Dessutom är upptakten inte alls så långsam som jag mindes den. Det har tyvärr med personliga upplevelser att göra. Sedan jag sist försökte mig på Rose Madder har jag lärt känna åtminstone tre kvinnor som på ett eller annat sätt har varit i ett förhållande/äktenskap fullt av misär och misshandel. King har verkligen gjort sin research, för jag känner definitivt igen sättet som Rose tänker på från mina samtal med nämnda nyfunna vänner. Det är nästan spöklikt ibland.

 

Rose Madder är den sista av böckerna i vad jag brukar kalla för Kings "kvinnotrilogi". King har ganska sällan kvinnliga protagonister, men en period under första halvan av 90-talet släppte han tre böcker som alla handlade om kvinnor i förtryckande relationer (se tidigare recensioner av Gerald's Game samt Dolores Claiborne). Rose är helt klart trilogins till en början mest hunsade protagonist. Det finaste med Rose Madder är att se hur King tar denna spillra till karaktär och bygger upp henne genom boken för att till sist ha en självständig och stark personlighet.

 

Även de övernaturliga elementen vävs bra in i handlingen och hämtar sin inspiration främst ifrån grekisk mytologi. Läs gärna på lite om minotaurlegenden om du inte kommer ihåg den sedan innan. Det finns även starka kopplingar mellan den här bokens övernaturliga element och de i The Dark Tower-sviten. För en sporadisk läsare av King kommer nog referenserna gå helt förbi, men fans av hans verk kommer direkt känna igen begrepp som exempelvis ka.

 

Trots sin något svaga öppning är Rose Madder en riktigt bra bok. Norman Daniels är en fruktansvärt obehaglig antagonist och King visar återigen att det inte är spöken eller monster som är de värsta skurkarna utan människor som tror de gör rätt i sin galenskap.

 

Betyg: 4- tjurmasker av 5 möjliga

Av Ulf - 14 december 2017 19:00


Regi: Rian Johnson

Manus: Rian Johnson

Medverkande: Daisy Ridley, Mark Hamill, Carrie Fisher mfl.

Produktionsbolag: Lucasfilm/Walt Disney Pictures/Ram Bergman Productions

År: 2017

Längd: 152 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2527336/

 

Motståndsrörelsen, under ledning av general Leia Organa, tvingas fly från sin bas då den attackeras av The First Order. Samtidigt försöker Rey övertyga en mycket motvillig Luke Skywalker att träna henne. Motståndsrörelsens flykt blir allt mer desperat när det visar sig att The First Order kan spåra dem genom hyperrymden och en ärelysten Kylo Ren ser sin chans att göra sig ett namn genom att förstöra sin mors flotta en gång för alla.

 

"Let the past die" är en ofta upprepad replik i The Last Jedi och detta har även tagits fasta på i flertalet recensioner av mittendelen av den senaste Star Wars-trilogin. Rian Johnson verkar slå knut på sig själv i ambitionen att leverera något annorlunda, att låta den gamla tematiken dö, men lyckas istället göra en väldigt formelmässig film med stunder av ren briljans.

 

Jag suckade redan under inledningsscenen då vi likt The Empire Strikes Back (1979) öppnar med evakueringen av en rebell... förlåt, motståndsrörelsebas. En bra actionscen, ja, men berättarstrukturen luktar gammal skåpmat. Överhuvudtaget ligger Empires skugga tung över The Last Jedi. Stoppa mig om ni hört den förut: En ung jedi söker en läromästare i exil på en avlägsen plats samtidigt som en motståndsrörelse är under stark press från en förtryckande regim och tvingas på flykt. Det är klart att här finns bihandlingar och strukturella ändringar, men överlag är det i grund och botten samma film, bara sämre. När stora delar av filmen (flykten) har lite väl stora likheter med det Hugo Award-vinnande avsnittet 33 från Battlestar Galactica (2004 - 2009) kunde jag mest muttra besviket.

 

Nåväl, det finns bra saker med The Last Jedi också. Daisy Ridley och Mark Hamill har riktigt bra kemi som lärling/läromästare och speciellt Hamill gör sitt livs roll. Luke Skywalker är inte längre den idealistiske unge man som han var när vi sist såg honom och Hamill gör verkligen sin paradroll rättvisa. Likaså är John Boyega fortsatt bra och det är bitterljuvt att se Carrie Fisher i sin sista roll.

 

Berättarmässigt gör The Last Jedi också mycket rätt när man vågar sig utanför den trygga ram som filmens manus annars erbjuder. Bihistorien med Boyega och nykomlingarna Kelly Marie Tran och Benicio Del Toro funkar riktigt bra vilket även Reys karaktärsutveckling är en höjdpunkt. Den karaktär som dock får mest karaktärsutveckling, och det på ett väldigt bra sätt, är Oscar Isaacs Poe Dameron. När jag såg förra filmen var jag lite frågande till varför jag skulle bry mig om Dameron eftersom han inte stack ut på det sätt han borde ha gjort. I The Last Jedi revanscherar han sig ordentligt.

 

Sen var det de där andra karaktärerna... Till att börja med - Kylo Ren är tillsammans med Snoke de i särklass sämsta skurkarna i franchisen. Adam Drivers porträtt av den gnällige Vader-fanboyen med daddy issues är en lång, lång väg från skurken han försöker emulera. Det är inte så mycket plågad ung man som plågsamt av ung man med Rens konstanta utbrott. Andy Serkis gör sitt bästa som Snoke, men kämpar mot en roll som Johnson uppenbart inte vetat vad han skulle göra med. Kombinationen blir ett riktningslöst hot mot motståndsrörelsen som trots Rens släktskap inte känns särskilt personligt laddat. Likaså är hans storyline tillsammans med Rey mest fylld av dramatiska blickar utan substans.

 

Trots min kritik är The Last Jedi en solid popcornrulle. När jag sätter mig i biosalongen inför en Star Wars-film önskar jag mig dock mycket, mycket mer än så. Jag förväntar mig bli transporterad till nya världar och få ögonblick av fantastiska fanboykänslor som får håret på armarna att ställa sig upp. Jag vill ha ögonblick som "Chewie, we're home!" och avslutningsscenen från The Force Awakens (2015). Jag vill ha Darth Vader som demolerar en hel korridor med rebeller och dra efter andan i rymdstriderna. Istället fick jag en helt okej film som trampar samma vatten som tidigare, har några få ögonblick som får nämnda armhår att resa sig en smula men till syvende och sist lämnar mig mest med ett "jaha". Det är hög tid att låta det förflutna dö. Gudarna vet att det fortfarande är alive and kicking i The Last Jedi.

 

Betyg: 3 old hats av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards