Alla inlägg under januari 2014

Av Ulf - 31 januari 2014 19:47


 

Regi: Kirk De Micco & Chris Sanders

Manus: Kirk De Micco & Chris Sanders

Medverkande: Nicolas Cage, Emma Stone, Ryan Reynolds mfl.

Produktionsbolag: Dreamworks Animation

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0481499/


Eep är medlem av den enda kvarvarande grottmänniskofamiljen i grannskapet. De har lyckats överleva först och främst genom familjeöverhuvudet, Grugs, närmast sjukliga rädsla för allt som är nytt. Om något är nytt är det farligt och ska därför lämnas ifred. Eep vantrivs med det säkra men tråkiga livet. När hon en kväll träffar på en kille som inte ser ut som någon annan hon har sett blir det början på ett äventyr - det visar sig nämligen att killen har... idéer!

 

Titeln och karaktärsdesignen gjorde att jag verkligen inte så fram emot den här filmen. Jag förstår fortfarande inte hur man med en budget på 130 miljoner dollar inte kan anställa en designer som kan skapa intressanta karaktärer. När du verkar inom animerad film är det A och O. Om man exempelvis jämför med den japanska animerade filmvärlden är de amerikanska designerna ofta bedrövliga. Nåja, även om designen i The Croods är riktigt oinspirerad är manuset faktiskt över förväntan.

 

The Croods följer förvisso en klassisk modell för animerad film med uttråkad kvinnlig protagonist som vill "ha mer". För fler exempel se Disneys filmproduktion från The Little Mermaid (1989) och framåt. Eep är standardprotagonist 1A, men den som gör filmen relativt sevärd är Nicolas Cage som rösten till Grug. Hans karaktärsutveckling är, om än ganska uppenbar, helt okej. Här finns också flertalet roliga replikskiften och överlag en ganska skön stämning.

 

The Croods fungerar för stunden, men är kanske inte något jag kommer ihåg om en månad eller två. Jag har sett värre animerade filmer i år, men vänta dig inget speciellt - trots att manuset var över förväntan.

 

Betyg: 3- tama sengångare av 5 möjliga

Av Ulf - 30 januari 2014 22:15

 

Best Motion Picture

 

American Hustle

Captain Phillips

Dallas Buyers Club

Gravity

Her

Nebraska

Philomena

12 Years A Slave

The Wolf Of Wall Street

 


Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Christian Bale (American Hustle)

Bruce Dern (Nebraska)

Leonardo DiCaprio (The Wolf Of Wall Street)

Chiwetel Ejiofor (12 Years A Slave)

Matthew McConaughey (Dallas Buyers Club)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Amy Adams (American Hustle)

Cate Blanchett (Blue Jasmine)

Sandra Bullock (Gravity)

Judi Dench (Philomena)

Meryl Streep (August: Osage County)

 


Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Barkhad Abdi (Captain Phillips)

Bradley Cooper (American Hustle)

Michael Fassbender (12 Years A Slave)

Jonah Hill (The Wolf Of Wall Street)

Jared Leto (Dallas Buyers Club)

 

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role


Sally Hawkins (Blue Jasmine)

Jennifer Lawrence (American Hustle)

Lupita Nyong'o (12 Years A Slave)

Julia Roberts (August: Osage County)

June Squibb (Nebraska)

 


Best Achievment In Directing


David O. Russell (American Hustle)

Alfonso Cuarón (Gravity)

Alexander Payne (Nebraska)

Steve McQueen (12 Years A Slave)

Martin Scorsese (The Wolf Of Wall Street)

 

 

Best Original Screenplay


Eric Warren Singer & David O. Russell (American Hustle)

Woody Allen (Blue Jasmine)

Craig Borten & Melisa Wallack (Dallas Buyers Club)

Spike Jonze (Her)

Bob Nelson (Nebraska)

 

 

Best Adapted Screenplay

 

Richard Linklater, Judy Delpy, Ethan Hawke (Before Midnight)

Billy Ray (Captain Phillips)

Steve Coogan & Jeff Pope (Philomena)

John Ridley (12 Years A Slave)

Terence Winter (The Wolf Of Wall Street)

 

 

Best Animated Feature

 

The Croods

Despicable Me 2

Ernest & Celestine

Frozen

The Wind Rises

 

 

Best Foreign Language Film

 

The Broken Circle Breakdown (Belgien)

The Hunt (Danmark)

The Great Beauty (Italien)

The Missing Picture (Kambodja)

Omar (Palestina)

 

 

Best Cinematography

 

The Grandmaster

Gravity

Inside Llewyn Davis

Nebraska

Prisoners

 

 

Best Editing

 

American Hustle

Captain Phillips

Dallas Buyers Club

Gravity

12 Years A Slave

 

 

Best Production Design


American Hustle

Gravity

The Great Gatsby

Her

12 Years A Slave

 

 

Best Costume Design

 

American Hustle

The Great Gatsby

The Grandmaster

The Invisible Woman

12 Years A Slave

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Dallas Buyers Club

Jackass Presents: Bad Grandpa

The Lone Ranger

 

 

Best Original Score

 

The Book Thief

Gravity

Her

Philomena

Saving Mr. Banks

 

 

Best Original Song

 

"Alone Yet No Alone" (Alone Yet Not Alone)

"Happy" (Despicable Me 2)

"Let It Go" (Frozen)

"The Moon Song" (Her)

"Ordinary Love" (Mandela: Long Walk To Freedom)

 

 

Best Sound Mixing


Captain Phillips

Gravity

The Hobbit: The Desolation Of Smaug

Inside Llewyn Davis

Lone Survivor

 

 

Best Sound Editing

 

All Is Lost

Captain Phillips

Gravity

The Hobbit: The Desolation Of Smaug

Lone Survivor

 

 

Best Visual Effects

 

Gravity

The Hobbit: The Desolation Of Smaug

Iron Man 3

The Lone Ranger

Star Trek: Into Darkness

 

 

Best Documentary, Short

 

CaveDigger

Facing Fear

Karma Has No Walls

The Lady In Number 6: Music Saved My Life

Prison Terminal: The Last Days Of Private Jack Hall

 


Best Documentary, Feature

 

The Act Of Killing

Cutie & The Boxer

Dirty Wars

The Square

20 Feet From Stardom

 

 

Best Short Film, Animated

 

Feral

Get A Horse!

Mr. Hublot

Possessions

Room On A Broom

 

 

Best Short Film, Live Action

 

That Wasn't Me

Just Before Losing Everything

Helium

Do I Have To Take Care Of Everything?

The Voorman Problem

Av Ulf - 30 januari 2014 15:19



Regi: Richard Linklater

Manus: Richard Linklater/Julie Delpy/Ethan Hawke

Medverkande: Ethan Hawke, Julie Delpy, Seamus Davey-Fitzpatrick mfl.

Produktionsbolag: Venture Forth/Castle Rock Entertainment/Detour Filmproduction

År: 2013

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2209418/

 

Det har gått nio år sedan vi träffade Jesse och Celine senast. Under den tiden har de blivit föräldrar till tvillingdöttrar och bor nu tillsammans i Paris. Under en semestervistelse i den grekiska övärlden kan dock allt de byggt upp komma att raseras.

 

Richard Linklater, jag känner dig givetvis inte personligen, men dina filmer är värdelösa. Det finns inget annat sätt att säga det på. Eller jo, det finns det. Dina filmer är vidriga, avskyvärda, pretentiösa, stinkande, tråkiga, mästrande, godtrogna, fega, självgoda, anala, titta-på-målarfärg-som-torkar-kandiater till uttråkan. Så, nu när det var ur vägen, hur är då Before Midnight? Skojar du? Det är samma gamla skit som Linklater har gjort sedan tidigt 90-tal, bara i en mer "vuxen" förpackning.

 

Min första kontakt med Linklater var i och med hans Dazed & Confused (1993). Det var en film som mitt 16-åriga jag tyckte jättemycket om, men som verkligen inte har åldrats väl. Efter att ha sett samma slackerromantik i x antal filmer från Generation X framstår Dazed & Confused som en av de svagare från perioden. Linklater fortsatte med Before Sunrise (1995), vilket var del ett i trion som nu tack och lov fått ett slut. Premissen i Before Sunrise är hur Jesse (Ethan Hawke, 90-talsskäggets beskyddare) stöter på Celine (Julie Delpy) på en tågresa genom Europa. De båda blir blixtförälskade och spenderar en natt tillsammans. Som vi får reda på var inte detta nog utan Jesse skriver en bok om deras förehavanden och det hela slutar med att de träffas igen, 2004, i Before Sunset. Before Midnight är alltså del tre och förhoppningsvis den sista i den här sliskfesten.

 

Jag fattar vad Linklater försöker göra. Han vill skildra ett förhållandes olika faser när man rör sig genom åren tillsammans. Från nyförälskelse, till ett mer seriöst förhållande till livspartner. Okej, det är en riktigt ambitiös uppgift och det vore kul att se... om man kan göra det bra. Linklater är ingen Bergman. Som bäst är han en fattigmansversion av Woody Allen. Bergman lyckades utforska relationer på film på ett seriöst och närgånget sätt utan att det blev tråkigt. Allen sätter ofta det absurda i våra relationsroller under lupp och får oss att skratta åt dem. Linklater har, utöver en enstaka rolig replik här och där (därav jämförelsen med Allen... som jag nu inser vad förolämpande. Förlåt, Mr. Allen!) lyckas skapa en film helt utan själ. Den obefintliga kemin mellan Hawke och Delpy och det extremt snackiga manuset får mig att tänka på den där scenen från Yrrol (1994): "Hela historien blir bara en upprepning av Sokrates försvarstal: En jävla massa snack, men ingen bryr sig!

 

Okej, manuset har på tok för långrandig dialog, men finns det något annat i det som filmen kommer undan med? Nej! Jesse är en idiot! Han har lyckats bli 41 år och inte lyckats förstå ett dugg av grundläggande dynamik i en relation! Celine är inte bättre. Hon har sin tonårsperiod i 40-årsåldern. Jag skulle säga medelålderskris, men jag tror inte det är hela sanningen. Istället är hon manipulativ och dömande, samtidigt som Jesse är småaktig och mästrande. I verkligheten skulle det här förhållandet imploderat flera år tidigare. Det värsta är dock detta: Manuset är nominerat till bästa manus efter förlaga. Vad i helvete tänkte ni på?!

 

Betyg: 0 nakna kejsare av 5 möjliga


Av Ulf - 29 januari 2014 23:15


Regi: Pierre Coffin & Chris Renaud

Manus: Cinco Paul & Ken Daurio

Medverkande: Steve Carell, Kristen Wiig, Benjamin Bratt  mfl.

Produktionsbolag: Illumination Entertainment

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1690953/

 

Gru, numera föredetta superskurk, försöker anpassa sig familjelivet med tre mer eller mindre vilda döttrar. Som om inte det vore nog blir han snart kidnappad av Anti-Villian Leauge (AVL) som behöver Grus hjälp. Ett topphemligt laboratorium på Antarktis har försvunnit och det är nu upp till Gru och hans partner, den excentriska AVL-agenten Lucy, att gå undercover på ett köpcentrum för att luska ut vilken av affärsinnehavarna som kan ligga bakom stölden.

 

När Despicable Me (2010) kom ut var jag minst sagt skeptisk. Det lät som en typisk superhjälteparodi utan själ, men jisses vad fel jag hade! Filmen blev snabbt en av mina favoriter bland amerikansk animation de senaste tio åren och jag såg verkligen fram emot uppföljaren. Jag måste säga att jag blev lite besviken. Vissa saker, så som the minions större roll, är jättebra, men jag känner att man hade kunnat göra så mycket mer med manuset. Samtidigt finns här scener som fick mig att kikna av skratt. Det är nästan uteslutande scener med the minions.

 

The minions, dessa små, gula och underbara små skapelser, lyckas på något sätt få en sådan bedårande karaktär trots att de i grund och botten är tusen varianter av en och samma figur. De blir ännu roligare om man gillar språk. Deras "minionese" skapades till första filmen som en slags rappakalja, men trots att det är totalt felaktigt rent syntaxmässigt översätts samtliga ord till något i något språk. Det gör att man här och där snappar upp ett ord eller två och blir förvånad när det faktiskt stämmer. Imponerande jobb för bikaraktärer i en animerad barnfilm!

 

Steve Carell gör rösten till Gru även i uppföljaren och gör det riktigt bra. Det kanske är för att Carell är en seriefigur i vanliga fall på film, vad vet jag? Hur som helst är röstskådespelarna bra överlag, men det är Carell och de högpitchade minions som regerar varje scen de är med i.

 

Despicable Me 2 är inte lika bra som första filmen, men är ändå kul. Framförallt måste jag skaffa mig några minions och lära dem minionese. Det kanske är det folk försöker med när de skaffar barn?

 

Betyg: 3+ little, yellow, different av 5 möjliga


Av Ulf - 28 januari 2014 12:39


Svensk titel: Strax efter solnedgången

Författare: Stephen King

År: 2008 (svensk utgåva 2010)

Sidor: 431

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 978-91-7002-970-7


"The medical definition of miracle is misdiagnosis."

 

När Stephen King antog uppdraget att redigera och skriva förord till en novellsamling insåg han hur mycket han hade saknat att skriva just noveller. Just After Sunset är en samling av gamla och nyskrivna historier med en sak gemensamt - de utspelar sig alla i skymningslandet. Vad detta eteriska rike egentligen är kan bara läsaren själv svara på. Vissa noveller utspelar sig i solnedgångens timmar, andra i den mer opåtagligbara livets skymning. Liksom de flesta av Kings novellsamlingar finns här dock både höjd- och lågpunkter.

 

Trion som står ut som de klart starkaste novellerna är Stationary Bike (2003), N. (2008, skriven för samlingen) och den avslutande A Very Tight Place (2008). Den förstnämnda är en drömsk skildring av hur konst och verklighet flyter ihop när en målare upplever att den väggmålning han skapat för att titta på under sina turer på en motionscykel börjar få liv. N. är en säregen novell med lika delar Lovecraft och Arthur Machens som inspiration. En psykolog tar livet av sig och hans syster hittar märkliga referenser i hans anteckningar till en patient kallad "N". N har grava tvångssyndrom som alla verkar kretsa kring en stencirkel på en avskild äng. Slutligen är A Very Tight Place Stephen King i äckelhögform. Faktum är att han i efterordet skriver att han till och med äcklade sig själv när han skrev den. En grannfejd går helt ur styr när en man blir inlåst i en portabel toalett på en övergiven byggnadsplats.

 

Dessvärre håller inte alla noveller i samlingen samma klass som de ovanstående. The New York Times At Special Bargain Rates (2008)är en ganska svag novell om en kvinna som får ett telefonsamtal från sin avlidne make. Fråga mig inte varför den ska ligga till grund för en tv-serie med premiär i sommar. Likaså är Harvey's Dream  (2003) och Graduation Afternoon (2007) inte något att skriva hem om. Graduation Afternoon har en intressant premiss som skulle kunna ligga till grund för något större om inte marknaden redan vore mättad med postapokalyps just nu. En examensfest utanför New York blir snabbt den perfekta utsiktsplatsen för atombombningen av Manhattan. Där slutar tyvärr novellen. Med karaktärerna som presenteras borde Graduation Afternoon utvecklas till något längre.

 

Som ni märker är det väldigt upp och ner, vilket det alltid är när det gäller Kings novellsamlingar. Om ni hittar samligen billigt någonstans är den värd några kronor för de tre riktigt bra novellerna. Så vitt jag vet finns det ingen samling av Kings absolut bästa noveller utgiven. Det kanske vore dags för det.

 

Betyg: 3 katharsiskanaler av 5 möjliga

Av Ulf - 27 januari 2014 13:57


Regi: Rick Rowley

Manus: David Riker & Jeremy Scahill

Medverkande: Jeremy Scahill, Nasser Al Aulaqi, Saleha Al Aulaqi mfl.

Produktionsbolag: Big Noise Films & Civic Bakery

År: 2013

Längd: 87 min

Land: USA/Afghanistan/Irak/Kenya/Yemen/Somalia

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2532528/

 

Jeremy Scahill, reportern som gjorde de uppseendeväckande avslöjandena om den privata militära aktören Blackwater, granskar den amerikanska insatsen i kriget mot terrorismen. När han snubblar över ett märkligt fall som både USA och NATO förnekar leder det till en undersökning av Joint Special Operations Command (JSOC) - en hemlighetsfull organisation som rapporterar direkt till presidenten.

 

Jeremy Scahill har mod så det räcker och blir över. Att som amerikansk reporter ge sig in i landområden där amerikaner oftast tas som gisslan är imponerande i sig, men hans uppenbara medmänsklighet och vilja att komma åt sanningen är anmärkningsvärd. Scahills granskning av JSOC målar ett väldigt störande porträtt av ett krig bakom medierapporteringen, ett krig där icke-önskvärda element har en benägenhet att försvinna.

 

Att USA arbetar med specialförband bakom fiendelinjerna i krigszoner är väl sin sak, även om dessa sällan ställs till svars om de begår misstag. Vad som däremot var en nyhet för mig var hur långt de amerikanska tentaklerna faktiskt når. Dirty Wars tar upp flertalet exempel på insatser i länder som USA inte ligger i krig med. Civilbefolkning som bombats, mjuka mål som sprängts till bitar. Bilderna som Scahill visar upp är både fruktansvärda och viktiga.

 

JSOC hyllades för sin insats i likvideringen av Bin Laden och helt plötsligt var de inte så hemliga längre. Nu skulle de hyllas som hjältar. Scahills dokumentär ger en mer balanserad bild av organisationens hantering av dylika situationer. Om förhållandena mellan USA och Pakistan blev spända i och med en amerikansk räd innanför landets gränser är det inget mot vad förhållandena mellan exempelvis USA och Yemen hade kunnat bli...

 

Det enda jag saknar i Dirty Wars är en bredare ansvarsbild. Det är klart att presidenten står som yttersta ansvarig för det som görs i hans administrations namn, men det finns så många aktörer i den här soppan att jag skulle vilja ha en mer överskådlig sammanfattning om vem som styr vad. Det finns troligen i Scahills bok med samma namn. Den finns med på nästa shoppinglista från nätbokhandeln.

 

Betyg: 4+ Obamaglorior på sned av 5 möjliga


Av Ulf - 26 januari 2014 11:53


Regi: Ethan & Joel Coen

Manus: Ethan & Joel Coen

Skådespelare: Oscar Isaac, Carey Mulligan, John Goodman mfl.

Produktionsbolag: Anton Capital Entertainment/Mike Zoss Productions/Scott Rudin Productions mfl.

År: 2013

Längd: 104 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2042568/

 

Llewyn Davis är en folksångare som försöker slå igenom under den stora folksångsboomen som florerade i USA tidigt 60-tal. Det är dock inte lätt för en ung man med gitarr att göra ett större genomslag i en värld full med unga män med gitarrer - speciellt inte när stora delar av dagen måste spenderas med att hitta någon soffa att sova på.

 

Bröderna Coen har tappat greppet. Det är ett lika tråkigt faktum som det är sant. Sedan den fantastiska No Country For Old Men (2007) har deras säregna version av americana tappat allt mer lyster. Även om deras filmer inte direkt varit dåliga har de helt enkelt inte kommit upp i samma klass som deras tidigare alster. Inside Llewyn Davis är ytterligare en mellanfilm i brödernas filmografi. Den är inte dålig, men utan klar handling eller karaktärsutveckling puttrar filmen mest på utan större motstånd. Det är en relativt trevlig bekantskap, men inget att skriva hem om.

 

Rent musikaliskt är Inside Llewyn Davis däremot en höjdare. Gillar du den här typen av musik (folksångare och/eller singer/songwriters med countryinfluenser) är soundtracket oumbärligt. Här finns förvisso knappt några nya låtar, men som Llewyn brukar presentera en av sina låtar: If it was never new, and it never gets old, then it's a folk song. Precis som i andra Coen-filmer är dialogen välskriven och här finns de smått excentriska karaktärerna som blivit deras signum. John Goodman (arbetar han med några andra regissörer?) är rolig även här och överlag fungerar både skådespeleriet och humorn. Men... vad händer egenligen? Inte så mycket.

 

Inside Llewyn Davis är en film utan egen röst eller berättande. Det är en trevlig bekantskap för stunden, men hade möjligheterna att kunna bli något mycket större. Kom ihåg att lägg in berättelsen nästa gång.

 

Betyg: 3 kluvna recensenter av 5 möjliga


Av Ulf - 25 januari 2014 17:02

 


Regi: Peter Berg

Manus: Peter Berg (baserat på Marcus Luttrells & Patrick Robinsons bok med samma namn)

Skådespelare: Mark Wahlberg, Taylor Kitsch, Emile Hirsch mfl.

Produktionsbolag: Emmett/Furla Films/Envision Entertainment/Film 44 mfl.

År: 2013

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1091191/

 

Operation Red Wings var en amerikansk militärinsats i Afghanistan för att hitta och döda den ökände talibanledaren Ahmad Shahd. Ett Navy Seal-förband skickades ut för att scouta området där Shahd ansågs gömma sig och för att kalla in förstärkningar när man identifierat målet. När Seal-soldaterna upptäcks och radiokommunikation förhindras av de bergiga omgivningarna blir scoutuppdraget till en regelrätt eldstrid, med förstärkningar som är eller inte är på väg. 

 

Det har gjorts en hel del filmer de senaste åren om mer eller mindre lyckade amerikanska insatser i kriget mot terrorismen. Lone Survivor ta en händelse som utspelade sig 2005 och bygger filmen kring ett uppdrag som gick rent åt helsike. Det är här mina problem med filmen också börjar. Enligt intervjuer ska Peter Berg tagit sig ganska stora friheter med vad som verkligen hände, och det märks tyvärr. Soldaterna ska föreställa det bästa som USA kan sätta i fält, men Berg förklarar inte deras mycket märkliga taktiska beslut. Om man läser om operationen får många av dessa frågetecken fullkomligt logiska förklaringar, men i filmens manus verkar teamet vara ganska rejäla klantarslen.

 

Om berättandet är lite skakigt är actionsekvenserna mycket bra. Lone Survivor är till 80 % en enda actionsekvens, så för folk som gillar realistiskt skildrade strider (vilket filmen har fått mycket beröm för) är det här något att kolla in. Skådespelarna gör också bra ifrån sig, men det är svårt att plocka ut en prestation som överglänser de andra. Wahlberg brukar vara bra i sina filmer och så även här, utan för den sakens skull att lysa. Actionscenerna håller mycket hög klass rent filmtekniskt och det är inte förvånande att Lone Survivor fått två Oscarsnomineringar i tekniska klasser.

 

Lone Survivor håller sig klart över genomsnittet i genren och är sevärd för fans av actionfilmer. Det är inte en korrekt beskrivning av vad som hände (därav "baserad på" sanna händelser) och skulle behöva lite manuskoll, men det funkar mer än väl för stunden.

 

Betyg: 3+ fast slutscenen är så flaggjuckande att jag kräks av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6 7 8 9 10
11
12
13 14
15
16 17 18
19
20 21
22
23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Januari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards