Alla inlägg under maj 2013

Av Ulf - 30 maj 2013 22:27

 


Regi: Jonathan Levine

Manus:  Jonathan Levine (baserat på Isaac Marions roman med samma namn)

Medverkande: Nicholas Hoult, Teresa Palmer, John Malkovich mfl.

Produktionsbolag: Make Movies & Mandeville Films

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1588173/

 

Historien om Romeo & Julia har berättats åtskilliga gånger på film och i andra medier. Det här är inte ens den första zombiefilmsversionen jag sett av det berömda kärleksparet. Det är dock en välbehövlig injektion för en allt blodfattigare (ha!) genre.

 

Apokalypsen har kommit och gått. Spillrorna av den kvarvarande mänskligheten bor bakom höga murar. Världen utanför murarna tillhör zombierna. R är en ung (eller tja, han åldras ju inte längre) odöd man som driver omkring på en flygplats för att fördriva dagarna. Han har inga minnen från tiden innan han blev zombie, men har kvar förmågan att resonera om än inte kunna kommunicera sina tankar annat än med grymtanden. Under en räd för att hitta "mat" (läs: människor) råkar R käka upp hjärnan på en kille vars flickvän, Julie, också är med i den soldatenhet som hittar R och hans lika döda polare. Efter att R lyckats absorbera minnen från sin måltid (det enda sättet zombier kan "drömma" på) beslutar han sig för att ta med sig Julie hem till flygplatsen. Något har tänts hos R, något han trodde var förlorat för evigt.

 

Zombiegenren har som sagt, med några lysande undantag, börjat gå rejält på tomgång de senaste åren. Genren som ofta har fungerat som ett sätt att föra fram samhällskritik och/eller analysera gruppdynamik har på sistone mest handlat om standardmässiga apokalypsskildringar utan något att tillföra. Warm Bodies är inget mästerverk som film, men annorlunda och viktig för genren. Märkligt nog skulle det till en av de mest klassiska historierna i den västerländska litteraurkanonen för att föra in något nytt i genren.

 

Warm Bodies har flertalet mycket bra idéer som den utför både bra och dåligt. Manuset balanserar hela tiden mellan sentimentalitet och förvånansvärt fräscha grepp. Nicholas Hoult är mycket bra i rollen som R och har en bra kemi tillsammans med Teresa Palmer som Julie. Märkligt nog är veteranen John Malkovich den klart svagaste av de större rollinnehavarna. Det kan visserligen ha att göra med att Malkovichs karaktär känns ganska dåligt skriven. Jag har en känsla av att hans karaktär får mer bakgrund och djup i bokförlagan.

 

Jonathan Levine står för fin regi och kan efter den underskattade 50/50 (2011) och den här rullen vara någon att hålla ögonen på. Levine har en fin hand med skådespelarna och lånar bildspråk från andra regissörer. Det handlar dock inte om plagiat utan hyllningar. Dessutom tillför han egna tolkningar av lånen. Bra där.

 

Sammanfattningsvis är Warm Bodies en frisk fläkt för zombiegenren även om den ibland känns lite lättviktig. För folk intresserade av genren kan jag glatt rekommendera den.

 

Betyg: 3+ kickass soundtrack av 5 möjliga

Av Ulf - 28 maj 2013 20:15

 


Originaltitel: The Walking Dead: The Calm Before

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2007 (svensk utgåva 2013)

Sidor: 144

Förlag: Apart Förlag AB (Originalförlag: Image Comics)

ISBN: 978-91-979592-8-5

 

I den sjunde samlingsvolymen av Robert Kirkmans zombieepos tar vi ett steg tillbaka och fokuserar på först och främst på karaktärernas förhållanden till (och med) varandra. Titeln är således passande - Lugnet före... drar förvisso ner tempot i berättandet, men det känns som det behövs en temponedväxling för att bygga inför senare volymer.

 

Som omslaget skvallrar om närmar sig en väldigt höggravid Lori dagen då hennes andra barn ska födas. Det dåliga samvetet kopplat till vad som hände med Shane, hennes man Ricks bäste vän, fortsätter dock att plåga henne och gör den sista tidens havandeskap ångestfylld på mer än ett sätt. Samtidigt får gruppen reda på att det finns ett gammalt militärförråd i närheten - något som verkligen skulle ge välbehövlig påfyllnad av vapen och ammunition.

 

Kirkman fortsätter leverera riktigt välskrivna karaktärsporträtt även i de här numren (volymen består av nummer 37 - 42 av den amerikanska serietidningsförlagan), men det märks att tidigare nämnda temposänkning inte riktigt passar serien. Man kan argumentera för att det händer desto mer mellan karaktärerna, en inre utveckling om man så vill, än det gör med de externa hoten. Som många skribenter och analytiker före mig har påpekat brukar just karaktärernas förhållanden till varandra vara det som verkligen är intressant i zombiegenren. Kirkman har dock hitintills haft en så gott som perfekt balans mellan interna gruppkonflikter och action. Det är det som har gjort tidigare volymer så pass njutbara. I volym sju slår vågskålen över till det förstnämnda. Det är inte på något sätt dåligt, men berättandet är inte riktigt det vi är vana vid.  Uppbyggnaden mot vad som komma skall är alltså huvudpunkten, men det gör inte volymen till något du bör skippa. Snarare är det väl så i alla längre historier att man måste ta en viss tid till att bygga upp saker som man inte kunnat få med på vägen.

 

Däremot är jag inte riktigt vän med Charlie Adlards teckningar i den här volymen. Jag har varit inne på det i tidigare recensioner av The Walking Dead, men det är först här jag faktiskt stör mig på proportionerna som Adlard ger karaktärernas ansikten. De är helt enkelt inte konsekventa. Ibland är teckningarna riktigt snygga och detaljerade, men lika ofta verkar det som att herr Adlard haft en jobbig deadline att möta.

 

Lugnet före... är trots min kritik en bra samlingsvolym. Vi har blivit bortskämda med berättande i ilfart under sex volymer och av sista sidan i volym sju lär det inte bli lugnare framöver. Nu vill jag ha åttan!

 

Betyg: 4 fastkedjade levande döda på gårdsplanen av 5 möjliga



Av Ulf - 26 maj 2013 22:05

 


 

Regi: Roger Christian

Manus: Christian Piers Betley

Medverkande: Christian Slater, Amy Matysio, Brendan Fehr

Produktionsbolag: Minds Eye Entertainment/Gloucester Place Films/International Pictures Three

År: 2013

Längd: 84 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2268573/


Efter att en månkoloni drabbas av ett meteoritnedslag tappar de fyra astronauterna där all kontakt med Jorden. Än värre blir det när en av stenarna visar sig innehålla liv... och det är inte snällt och gulligt.

 

Jag måste börja kolla upp filmer innan jag drar ner dem från min dropbox. Det plingade till innan idag när en fil damp ner tillsammans med ett medföljande dokument. Precis som postern ovan skröt dokumentet med att man hade kopplingar till Alien (1979) och var verket av en Oscarsvinnare. Jodå, regissör Roger Christian har vunnit en Oscar... för Set Decoration. Visserligen för Star Wars  (1977) men ändå. Så vad har han regisserat innan? En snabb koll på IMDB visar att hans mest kända film som regissör är... Battlefield Earth (2000). Det här kommer göra ont, eller hur?

 

Det här är den sämsta film jag sett hitintills under 2013. Allt, och jag menar verkligen allt, är så undermåligt att det är ett under att någon tyckte det här förtjänade att produceras. Christian Slater, en i mina ögon underanvänd och underskattad skådespelare i vanliga fall, ser mest ut som han inte kan tro att han är med i det här skräpet. Hans insats är därefter. Det är sällan jag sett en skådespelare vara så omotiverad som Slater i den här rullen. Jag kan knappast klandra honom. 

 

Stranded begår kardinalsynden för film. En film kan vara så dålig att den blir bra. Det är de filmerna jag försöker hitta under rubriken Kitschhimmeln. Stranded når inte upp till den där kalkonfilmsestetiken eller det som gör de filmerna så njutbara. Den är bara fruktansvärt tråkig. När en film bara är 84 minuter lång men känns som 840 minuter är det ofta ett dåligt tecken. Mycket är just Roger Christians fel. Manuset är inte något att skriva hem om, men kom igen - något borde du kunna få ut av det? Här finns för fanken en muterad baby med mordlust! Hur kan du undgå att göra det underhållande?!

 

Det är väldigt, väldigt sällan jag sätter en nolla i betyg, men Stranded har ingenting som talar för den. Inte en snygg specialeffekt, inte ett skratt, inte ett okej soundtrack - det här är fullkomlig slöseri med tid. Nej, vänta, Stranded ger slöseri med tid dåligt rykte. Jag hade hellre genomgått en rektoskopi än att se den här skiten igen. Pun fucking intended!

 

Betyg: 0 muterade ungar med dålig munhygien av 5 möjliga

Av Ulf - 23 maj 2013 18:56

 

 

Författare: Peter Ames Carlin

År: 2012 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 504

Förlag: Writers' House (svenskt förlag: Albert Bonniers förlag)

ISBN: 978-91-0-013468-6

 

Det känns som jag har burit den här boken med mig i flera år. Min genomläsning av Peter Ames Carlins biografi om Bruce Springsteen har tagit några veckor av en enkel anledning – man måste ju lyssna på musiken också! Med en berättande låtskrivare som Springsteen skulle Carlins bok inte alls blivit lika intressant om man också inte samtidigt gjorde en djupdykning i The Boss karriär rent musikaliskt. Därför har jag med gitarren i högsta hugg spelat igenom alla skivorna från Springsteens karriär. Resultatet är att jag hyser ännu större respekt för mannen än vad jag redan gjorde, även om jag inte vet särskilt mycket mer om Springsteen än innan jag läste boken.


Från vad jag har kunnat se finns det generellt två typer av Springsteen-fans. Dels finns det fansen som varje gång Bossen närmar sig Sverige lyssnar på en samlingsskiva och sen köper biljett till en konsert. Inget fel med det, men det är inte riktigt vad jag kallar att vara ett fan. Den andra kategorin beundrare är de som bär Springsteens musik med sig. Inte bara partylåtarna, inte bara hitsinglarna utan som en del av en berättartradition. Jag har aldrig sett Springsteen live, men frågan är om jag skulle vilja vara en del av den masskult som omgärdar honom varje gång han kommer innanför landets gränser. Det senaste exemplet på värdelös musikjournalistik kunde vi se bara för en knapp månad sedan när alla kvällspressjournalister tävlade i att bygga skrangliga pyramider av superlativ utan att egentligen säga någonting om musiken. Sådant gör mig bara trött.


Det är också ovanstående som jag i viss mån har emot Carlins bok. För det mesta håller den en bra ton och berättar om musiken och tillblivelsen av än det ena än det andra albumet, men ibland kan Carlin inte tygla sin entusiasm utan svävar iväg i en virvelvind av hyllningsord. Någonstans här går föremålet för biografin också förlorad. Jag vet inte ett dyft mer om Bruce Springsteen nu än innan jag läste boken. Jag har varit ett fan av Springsteen sedan tonåren, men är knappast någon kalenderbitare när det gäller mannens liv. Efter att ha läst Carlins bok har jag fått reda på en massa om musiken, en del om texterna men knappt ett dyft om människan bakom. Det är anmärkningsvärt eftersom bokens omslag stoltserar med att det här är en av få biografier som Springsteen själv medverkat till. Carlin berör många av Bruce mindre hedersvärda sidor, men det är just det – han bara berör dem, han går inte in på djupet. Ett bra exempel är när Springsteen splittrade sin kompgrupp och allt som det medförde. Carlin låter förvisso medlemmarna från E Street Band komma till tals och berätta om hur de såg på saken, men Bruce eget agerande undersöks väldigt kortfattat och bristfälligt. I grund och botten förklarar Carlin det med det vanliga ”men konstnärer är excentriska”-argumentet. Det lämnar en lite fadd smak i munnen med en författare som känner att han måste försköna personen han skriver om istället för att skriva en ärlig redogörelse.  


Carlin tassar på tå runt svärtan i många av Springsteens texter med halvdana förklaringar om Bruces förhållande till sin far och ett nästan metafysiskt mörker som låg över hela familjen Springsteen. Till syvende och sist misslyckas Carlin med vad han försöker sig på – att skildra människan Bruce Springsteen. Boken är förvisso underhållande med alla anekdoter och faktoider, men att det här skulle vara någon slags definitiv biografi över en av de största rockpoeterna genom tiderna är helt enkelt inte sant. För dem som enbart är intresserad av musiken och inte vad som låg bakom den är det helt okej läsning. För oss andra är det här mest ytligt. Lyssna på musiken, läs texterna och dra dina egna slutsatser istället – hos Carlin finns inte särskilt mycket att hämta.


Betyg: 2 biografier utan egen röst av 5 möjliga


Av Ulf - 22 maj 2013 21:30

 


Regi: John Moore

Manus: Skip Woods

Medverkande: Bruce Willis, Jai Courtney, Sebastian Koch mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Giant Pictures/TSG Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1606378/

 

John McClane har haft några dåliga dagar i sitt liv, men han har ju också en benägenhet att ta problemen med sig dit han åker. När hans son hamnar i problem i Ryssland bestämmer sig John för att åka dit för att stödja grabbhalvan. Han hinner dock knappt in i domstolsbyggnaden innan ett spektakulärt fritagningsförsök av en politisk fånge görs. Det är början på ännu en dag där John McClane nog helst hade dragit täcket över huvudet när han vaknade.

 

Även om uppföljarna till världens bästa julfilm, Die Hard (1988), inte alltid varit lysande är de just en viss typ av actionfilmer som jag älskar. Det är filmer där hjälten inte bara genomgår svårigheter utan får så mycket spö att han troligen skulle fallit ihop i en blodig trashög om han varit tvungen att ta ett enda steg till i slutet av historien. John McClane har alltid varit en mänsklig hjältefigur och det är det som varit hans storhet. Jag skriver i förfluten tid. För mig är A Good Day To Die Hard nämligen en begravning av en av mina mest älskade actionhjältar. Visst hade även de äldre filmerna i franchisen sina löjliga stunder, men det är ingenting mot vad film nummer fem i serien har. McClane är numera en superhjälte. Det enda som saknas är capen.

 

Skip Woods manus är bland de sämsta till en stor actionfilm jag sett på mycket, mycket länge. Woods har sedan tidigare bland annat förstört allas vår favoritmutant i X-Men Origins: Wolverine (2009). Mannen måste stoppas. Här finns rent idiotiska scener, logiken haltar betänkligt på flera ställen (även inom filmens egen logik) och Bruce Willis verkar mest trött och sliten - och inte på ett bra sätt. Bara det faktum att han numera inte är bakfull i Die Hard-filmerna längre utan nu är jetlaggad är någon som bara känns fel. John McClane ska vara bakis, sliten, nästan nedbruten och ändå resa sig över allt det där och sparka röv. Han ska inte vara en gammal man som går på tomgång.

 

Värst av allt är däremot bristen på uppbyggnad i manuset. De tidigare filmerna i serien har haft en väldigt bra och alldaglig uppbyggnad. Vi har fått se lite av John McClanes familjeliv, en irriterande McClane på flygplatsen och givetvis den extremt bakfulle McClane. I den här filmen är det action från ruta ett. Det gör att man inte orkar engagera sig. Vardagshjälteaspekten går återigen förlorad.

 

Det här är inte ens godkänt. Det här är något av det sämsta i actionväg jag sett på mycket länge. Vila i frid, John McClane.

 

Betyg: 1 actionhjälte på dekis av 5 möjliga


Av Ulf - 20 maj 2013 22:50


Regi: Paul Soter

Manus: Paul Soter

Medverkande: Johnathon Schaech, Pell James, Jenn Foreman mfl.

Produktionsbolag: After Dark Films

År: 2013

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1863201/


After Dark Films är ett filmbolag som specialiserar sig på lågbudgetskräck som framförallt görs av oprövade förmågor. Det gör att man kan hitta riktiga guldkorn i deras filmografi samtidigt som man kan hitta riktiga bottenskrap. Dark Circles är inte riktigt så illa, men jag har sett den här filmen i ett otal varianter förr och kan på rak arm nämna tio liknande filmer som är bättre.

 

Filmen handlar om det unga paret Penny och Alex som flyttar ut på landet när de får sitt första barn. Det visar sig snart att huset de flyttat in i har en inte alltför trevlig historia. Men är det verkligen något som spökar i huset eller är allt i parets huvuden?

 

Jahapp, ännu en dag ännu ett hemsökt hus? Ungefär så. Dark Circles är en kompetent gjord film som just är det - kompetent men inte mer. Den bjuder inte på några som helst överraskningar men är inte direkt dålig heller. Faktum är att jag slutar recensionen där. Om du vill se den, hitta den i närmsta reahög med dvd-filmer om tre månader. Sen lär du glömma bort den lika snabbt som du såg den.

 

Betyg: 2 korta recensioner av 5 möjliga


Av Ulf - 19 maj 2013 22:55


Regi: Shane Black

Manus: Shane Black & Drew Pearce (baserat på miniserien Extremis av Warren Ellis & Adi Granov)

Medverkande: Robert Downey Jr., Gwyneth Paltrow, Guy Pearce mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Paramount Pictures

År: 2013

Längd: 130 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1300854/

 

Det verkar som att tredje delen i Iron Man-franchisen är något av en vattendelare bland både fans och kritiker. Jag måste säga att jag inte förstår varför. Iron Man 3 lyckas återupprätta min tro på filmadaptionen av karaktären efter den ganska trista Iron Man 2 (2010), som jag var lite väl generös när jag gav en trea i betyg till.

 

Efter händelserna i The Avengers (2012) har Tony Stark gått tillbaka till sitt liv som frilansande superhjälte och professionellt irritationsmoment för de flesta han möter. När en terrororganisation, under ledning av den mystiske "Mandarin", börjar spränga mål av amerikanskt intresse både utomlands och i USA är det upp till Tony att hindra honom. Det är dock inte lika enkelt sagt som gjort - inte minst eftersom striden i New York i ovanstående film har fått honom att utveckla panikångest. 

 

Iron Man är helt klart min favoritkaraktär i The Avengers, men det ska påpekas att det är ganska stor skillnad mellan serieförlagan och Robert Downey Jrs version. I serieversionen har Iron Man alla brister och fel som hans karaktär i filmerna också har, men RDJ:s Iron Man är mycket mer av ett älskvärt arsel än den samme från serierna. Hur som helst så älskar jag RDJ:s tolkning av rollen i den här filmen. I Iron Man 2 verkade han mest uttråkad och i The Avengers fick han försöka samsas med en mängd andra karaktärer med stora egon. I Iron Man 3 är han dock i sitt esse. Han är utan tvekan en av de smartaste superhjältarna samtidigt som han utan tvekan är en av de dummaste/klantigaste också. Det är den dualismen som gör att han fungerar så pass bra som karaktär.

 

Manuset, baserat på miniserien Extremis, flyter på bra och visar framförallt på det paradoxala i Tony Starks karaktär - hur många oneliners han än kommer med och hur mycket han vill visa att han inte bryr sig desto mer märker man att han faktiskt döljer ett starkt rättspatos. Ja, han är ett rövhål, men han är vårt rövhål. Okej, den meningen lät skum. Hur som helst är Shane Blacks regi bra även den. Black, mest känd som manusförfattare till Lethal Weapon (1987), har lyckats få till en mycket bra avvägning mellan karaktärsutvecklande moment och renodlad action. Speciellt slutstriden är riktigt, riktigt spektakulär.

 

Om du gillade The Avengers, Iron Man (2008) eller är ett fan av Marvel i allmänhet så gillar du Iron Man 3. Det enda jag har att klaga på är att filmen förlorar något i tempo efter en timme. Det hämtas dock igen med råge mot slutet. Om det är matinéaction med lite mer både hjärna och hjärta du vill ha är Iron Man 3 ett bra val.

 

Betyg: 4+ men scenen efter eftertexterna var bara onödig den här gången av 5 möjliga


Av Ulf - 17 maj 2013 23:18


Regi: Jacob Aaron Estes

Manus: Jacob Aaron Estes

Medverkande: Tobey Maguire, Elizabeth Banks, Ray Liotta mfl.

Produktionsbolag: LD Entertainment & Mark Gordon Productions

År: 2011

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1433207/

 

Allt i livet handlar om detaljer. Till synes små händelser väver tillsammans ett nät som kan sluta var som helst. Det blir Dr. Jeff Lang plågsamt medveten om när hans nya gräsmatta attackeras av hungriga tvättbjörnar. Fast besluten att rädda sin nya investering försöker Jeff först skrämma bort de oinbjudna gästerna, sen fånga dem och till sist döda dem. Det blir starten på en händelsekedja med både otrohet och mord... och inte på tvättbjörnar då.

 

Den här filmen hade obemärkt flugit under min radar tills jag letade efter bra dramakomedier för någon vecka sedan. En dramakomedi som funkar är oftast en riktigt trevlig filmupplevelse, men dessa är dessvärre ganska sällsynta. När jag såg att det var Jacob Aaron Estes, mannen bakom den underskattade Mean Creek (2004), som låg bakom filmen blev jag dock intresserad - trots mitt starka ogillande av Elizabeth Banks. Banks har något i sitt uttryck som irriterar mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men så fort hon är med i en film lyckas hon sänka den ett snäpp. I The Details är hon ändå helt okej och jag störde mig inte nämnvärt på henne. Samma sak kan sägas om de andra skådespelarna i filmen. Tobey Maguire gör en helt okej huvudroll och har förvånansvärt bra komisk timing i många scener.

 

Problemet med The Details är att den försöker vara American Beauty (1999). Där American Beauty ibland kunde falla på fel sida prettostängslet gör dock The Details allt för att vara så "cool" som möjligt. Här finns inga större utsvävningar, vilket också gör att passionen som AB har inte står att finna. När man till och med går så långt så att man låter Tobey Maguires karaktär ha en del av AB:s huvudtema som mobiltelefonsignal blir det lite väl mycket skriva på näsan.

 

Därmed inte sagt att allt med The Details är en sämre version av nämnda film. Här finns scener och ögonblick som både är riktigt roliga och insiktsfulla. Min favoritscen var den när Maguire blir konfronterad av mannen vars hustru han varit otrogen med. Maken har en lång utläggning om hur han vill göra både det ena och det andra med Maguire, men att han är en bättre man än så. Spänningen är i denna och vissa andra scener lysande. Så om du är sugen på en dramakomedi med relativt lätt tuggmotstånd är The Details inget dåligt val. Den kunde dock ha varit bättre.

 

Betyg: 3 Laura Linneys ansiktsuttryck vid sex är scary shit! av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2
3
4 5
6
7 8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards