Alla inlägg under oktober 2015

Av Ulf - 31 oktober 2015 11:30

 

FFF 2015 Dag 13: Beprövade morsor, dödsdejting och ren skär vrede

 

Efter den något avslagna torsdagen hade jag ändå förhoppningar på fredagens begivenheter. Det började också bra med Lyle (2014).

 

 

Leah och June flyttar till New York tillsammans med sin dotter Lyle. Leah, redan gravid med parets andra barn, intar en hemmafruroll medan June försöker få igång sin karriär. Tragedin är dock snart ett faktum. I ett obevakat ögonblick faller Lyle ut genom ett öppet fönster och dör. Leah, utom sig med sorg, försöker förstå vad som egentligen hände. Samtidigt börjar allt märkligare saker hända i byggnaden...

 

Rosemary's Baby (1968) är en av de där klassiska filmerna som jag helt enkelt inte kunnat ta till mig. Det finns något som stör mig med berättandet som gör att jag mest blir uttråkad av den. Lyle fungerar lite som en kondenserad version av nämnda film. Den klockar in på lite mer än en timme (istället för över två timmar) men lyckas ändå bygga upp en stämning och karaktärer jag bryr mig om. För vissa hade det väl varit som att jag svär i kyrkan nu, men jag föredrar den här versionen av historien framför Polanskis.

 

Gaby Hoffman gör en mycket fin roll som Leah och föga förvånande är det också hon som har top billing på postern ovan. Man får dock inte glömma bort de andra fina skådespelarinsatserna i filmen och i synnerhet inte Rebecca Street som den excentriska hyresvärden Karen.

 

Det har varit många filmer i årets program med graviditetstema och/eller lägenheter där saker inte uppträder som saker bör. Lyle är, i all sin minimalism, den jag föredrar av dessa rullar. Den förlitar sig mer på skådespel och personliga relationer än på direkta skrämseltaktiker och som sådan blir den också mer effektiv. Samtidigt skulle jag vilja ha sett filmen i en lite bredare kontext än vad den erbjuder. Tjugo minuter till med bakgrundshistoria och utvecklande av relationer mellan övriga karaktärer i filmen hade inte skadat. Trots det en mycket sevärd film. 3+ prövade mödrar av 5 möjliga.


Även kortfilmen innan Lyle, The Mill At Calder's End (2015) var sevärd med sin gotiska saga om hur Nicholas Grimshaw, arvvinge till Calder's End, tvingas gå i strid med den förbannelse som plågat familjen i generationer. Mycket imponerande rent tekniskt med den snyggaste dockanimation jag sett på länge och en intressant story.

 

Det var dock förfilmen innan Liza The Fox-Fairy (2015) som var kvällens höjdare i det korta programmet. Franska The Black Bear (2015) låter oss följa med en grupp strövare i deras möte med naturen och givetvis en björn. Det visar sig dock inte vara vilken björn som helst utan en... ja, jag vill inte spoila er, men jag kan säga som så här att om du gillar galghumor är The Black Bear en högtidsstund. Av att döma av publikens reaktioner var jag inte den ende som tyckte det. The Black Bear är den klart roligaste kortfilmen jag sett i årets program och rekommenderas varmt.

 

Efter det franska kraftprovet var det inte lätt för kvällens sista kortfilm, tyska Schnee in Rio (2014), att göra ett ordentligt avtryck, men denna James Bond-pastisch med båda fötterna fast förankrade i 60-talet, lyckas ändå segla upp som en av de absolut bästa kortfilmerna jag sett under veckan. Sebastian Schneider får i uppdrag att föra en värdefull tavla till Prag. Vad han inte vet är att ombord på samma tåg finns inte bara en utan tre intressenter för tavlan ifråga... och Ian Fleming till råga på det. Stilsäkert och med många blinkningar till klassiska Bond-rullar (speciellt 1963 års From Russia With Love) är Schnee in Rio en film att kolla upp för alla diggare av klassiska spionfilmer.

 

 

Kvällens andra långfilm, ungerska Liza The Fox-Fairy, var en av festivalens mest välbesökta filmer hitintills. Jag hade ingen aning om vad jag hade att vänta mig, men föll snart pladask för denna extremt charmiga och galghumoristiska romantiska komedi.

 

Liza ska snart fylla 30 och längtar efter den stora kärleken. Eller... vilken kärlek som helst faktiskt. Hennes stora intresse för japansk kultur, och det faktum att hon bor och arbetar som hemsamarit för en gammal ambassadörshustru med vurm för den japanske schlagerartisten Tomy Tani, gör henne till något av en udda fågel. När den gamla kvinnan dör och efterlämnar sin lägenhet till Liza blir hennes släkt misstänksamma att Liza kanske hade något med dödsfallet att göra. Och folk, i synnerhet män, tycks dö som flugor runt Liza. Kan det vara så att henne låtsasvän, i skepnad av Tomy Tanis spöke, kanske inte alls är ett hjärnspöke?

 

Romantisk komedi är bland de svåraste genrer man kan ge sig på. När man lyckas, vilket är väldigt sällan, kan det bli fantastiska filmer, men allt som oftast faller man in i Meg Ryan-träsket och det hela blir 90 minuters lidande. Károly Ujj Mészáros klarar tack och lov av att undvika de många fallgroparna som genren erbjuder och ger oss en fantastiskt rolig film med en oemotståndelig Mónika Balsai i huvudrollen som den kärlekstörstande Liza. Hennes spel, speciellt tillsammans med David Sakurai i rollen som Tomy Tani, gör att vi direkt sympatiserar med henne och hennes kärleksideal. Kombinationen med japansk kultur och ett soundtrack som är extremt smittsamt fick mig helt att gå upp i den här historien.

 

Liza The Fox-Fairy befolkas av idel excentriska karaktärer, men vi känner något för samtliga av dem. Här finns allt ifrån japanska hjärnspöken i knallgröna kostymer till ungerska polismän som snöat in på finsk westernmusik (!). Det är precis lika knäppt som det låter, men gjort med en sådan fin touch och känsla att jag inte nog kan rekommendera den här filmen. Det är inte vanligt att en ungersk film får distribution i Sverige, men skaffa er den här underbara kärlekshistorien om ni kan. En av festivalens absolut bästa och roligaste filmer. 5 japanska mytologiska varelser av 5 möjliga.

 

 

Efter det ungerska lyckopillret hade The Demolisher (2015) den något otacksamma uppgiften att avsluta kvällen. Även om den inte var tillnärmelsevis lika bra som Liza lyckades den med att förmedla en helt annan känsla - ren jävla vrede.

 

Polisen Samantha lider av sviterna efter ett gängöverfall på jobbet. Hennes make, Bruce, rasande över vad som hänt henne, tar till stadens gator för att straffa de skyldiga. Samtidigt försöker studenten Marie acceptera att hennes idrottskarriär kanske är över efter att ha blivit diagnosticerad med en degenerativ sjukdom. Efter ett missförstånd hamnar Marie på Bruces radar och en dödlig jakt tar sin början.

 

General Barrander liknade The Demolisher vid något som Walter Hill hade kunnat göra och jag kan inte komma på en bättre beskrivning än så. Det är helt klart varifrån Gabriel Carrer hämtat sin inspiration till den här våldsamma vigilante-sagan, men The Demolisher lyckas med mer än att bara bli en hyllning. Tack vare Ry Barrett i rollen som Bruce lyckas den här filmen förmedla vrede på ett sätt som är få filmer förunnat.

 

Missförstå mig inte, vi ser arga människor på film var och varannan dag, men det är en oceans skillnad mellan att vara arg och känna vrede. De få gånger i mitt liv jag känt direkt vrede har den varit allomslutande och totalt destruktiv. Det är en hemsk känsla, men när du är uppe i den kan du inte se hur destruktiv du verkligen är. Ry Barretts totala ilska är som ett slag i magen och förblindar honom från det faktum att han själv håller på att bli vad han försöker stoppa och straffa. Tillsammans med fina rollprestationer från Tianna Nori (Samantha) och Jessica Vano (Marie) blir The Demolisher en våldsam odyssé med ett pumpande 70-tals-soundtrack som rekommenderas. Det enda som stör är att de två parallellhandlingarna kopplas ihop lite väl sent och att klipparen älskar sin slow motion-effekt lite för mycket. Om ni vill se något som glöder av ilska bör ni dock kolla upp The Demolisher. 4- nu är han arg! av 5 möjliga

 

Ikväll avslutar jag festivalen med Last Girl Standing (2015) på Stadshallen 19:00 för att sedan avrunda med Tales Of Halloween (2015), avslutningsceremoni och pilotavsnittet av Ash vs. The Evil Dead (2015) klockan 21:00 respektive 00:00 på Filmstaden. Det blir episkt!

ANNONS
Av Ulf - 30 oktober 2015 14:00

 

FFF 2015 Dag 12: Ask me what it means!

 

En känd internetkritiker har en återkommande fras när han recenserar film som vill göra anspråk på att vara mer djup och intellektuell än den lyckas med: "Ask me what it means!". Det syftar till hur regissören och/eller manusförfattaren använder sig av symbolik för att dölja faktumet att det är en väldigt tom film hen har gjort. Kvällens första film var ett ypperligt exempel på denna fras.

 

 

H. (2014) låter oss följa några personer inför och efter en händelse som kanske (eller kanske inte) är en exploderande meteor över staden Troy, New York. Till och börja med har vi Helen med maken Roy. Helen spenderar merparten av sina dagar med en docka som hon tar hand om som ett riktigt barn, en så kallad "reborn-docka". Roy tycker Helen börjar bli lite jobbig på gamla dar och vill helst av allt bara hänga med sin kompis. Sen har vi Helen den yngre (oooooh, symbolism!) som arbetar som konstnär tillsammans med sin partner Alex. När... vad det än är händer börjar Roy och Helen d.y uppträda konstigare och konstigare och... that's it.

 

En film som börjar med ett citat från Homeros och utspelar sig i ett modernt Troja balanserar på en farlig lina redan där. När vi sen börjar kasta in symbolik 1a i form av hästar (välkommen till Introduktion till modern film, grundkurs) och pretentiösa konstnärskaraktärer ("allt skapande sker i konflikt") var jag trött redan efter 20 minuter. Riktigt pinsamt blir det när man tänker på filmens karaktärsnamn. Roy? Verkligen? Var ni så lata att ni bara strök "T" framför? Och Alex? Väldigt subtilt.

 

För mig har film alltid varit ett visuellt berättande medium. Du kan berätta en komplex historia, du kan berätta en enkel, men för att bli intressant överhuvudtaget måste den ha någonting den vill förmedla. H. förmedlar ingenting alls. Här finns ansatser till tematik, men när ingenting utvecklas blir det bara yta - hur mycket djup den än vill förmedla. Om en film brister i förmedlingen är det helt enkelt ingen bra film längre.

 

Jag har sågat två filmer i årets festivalprogram tidigare, men H. gör mig uppriktigt förbannad. Det finns ingen räddande faktor här. Att den sedan påstås vara delvis science fiction... var är vetenskapen? Fiktionen, ja, men bara för att man alluderar till yttre rymden då och då gör inte en berättelse till science fiction. Folk som inte läst Homeros och andra berättelser om Troja brukar förutsätta att dessa berättelser är svåra att ta till sig. Det är de inte. När du väl kommit förbi språket är det väldigt enkla historier som man kan hitta botten efter botten i. Den enda botten som finns i den "moderna version" H.  försöker sig på är avgrundsnivån under ett täcke skräp. H. symboliserar den värsta typen av film jag vet. Det finns tekniskt sämre filmer, det finns mer förvirrande filmer, men H. lyckas med att vara något av det mest ointressanta jag sett på duk under 2015 och att vara ointressant är en långt större synd än tafflig teknik. 0 sömnpiller av 5 möjliga.

 

Då var förfilmen, Threser (2015), desto bättre med sina estetik som hämtad ur en H.P Lovecraft-novell. En man lever instängd i ett hus, för att hålla någon eller något utanför, men detta går givetvis inte vägen. Mycket snygg design och ett koncept som jag skulle vilja se i en längre variant.

 

 


Kvällens andra film, antologin German Angst (2015)hade således inte särskilt svårt bli bästa filmen för kvällen. De tre tyska filmskaparna Jörg Buttgereit, Michal Kosakowski och Andreas Marschall har gjort varsin kortfilm på temat rädsla, våld, sex och Berlin. Jag är svag för bra antologifilmer, men det är sällan man hittar någon sådan där ett eller flera av segmenten inte drar ner de andra. German Angst faller in under en annan kategori - den är relativt jämn, men inte lysande i någon av delarna.

 

Den första delen, Buttgereits Final Girl, är den visuellt mest intressanta av de tre. Den handlar om en ung flicka som bor ensam tillsammans med sina marsvin. Eller är hon ensam? I ett av rummen i lägenheten ligger en vuxen man bunden...

Kosakowskis Make A Wish låter oss följa ett dövstumt par som attackeras av ett gäng nynazister, men kanske har de en osannolik väg ut från situationen. Den avslutande Alraune av Marschall följer en mans upptäckt av en hemlig sexklubb i Berlin och den speciella sexuella utlevelsen de sysslar med där. Marschalls del är också den bästa av de tre, även om samtliga har sina poänger.

 

Gemensamt för alla delarna är att de är väldigt våldsamma och i viss mån fokuserar på sexualitet. Fattas bara med Buttgereit, regissör till den klassiska chockrullen Nekromantik (1987), som en av upphovsmännen. Medan just Buttgereits del som sagt är den mest intressant visuellt är Marschalls den bästa rent storymässigt och för tankarna till 70-talets giallorullar. Hårdkokt, sexigt och spännande berättar Marschall en tät historia som de tre filmarna klokt nog har lagt sist i trilogin. Mittendelen, Make A Wish, har några riktigt brutala chockscener, men står som den som är lite, lite svagare än de två övriga. Huvudanledningen är att skådespelet brister på sina ställen och att jag känner att man kunde gjort mer av själva ramberättelsen än man gör.

 

Den ganska vaga tematiska kopplingen gör dock German Angst en björntjänst. Den är fortfarande sevärd, men det finns bättre antologifilmer i skräck- och thrillerfacken. 3 fast stort plus för soundtracket av 5 möjliga.

 

Ikväll blir det triss på Kino med hemska graviditeter i Lyle (2014), ungerska kawaii-flickor i Liza, The Fox Fairy (2015) samt våldsam hämnd i The Demolisher (2015), 19:00, 21:00 och 23:00 som vanligt.

 

 

ANNONS
Av Ulf - 29 oktober 2015 11:10

 


FFF 2015 Dag 10 - 11: Skedmördare och lokalproducerade spökerier

 

Efter att ha pausat med festivalen under dag tio (se tidigare inlägg för recension av dag 10:s Spring) återvände jag till Kino under gårdagen för att titta på kortfilmspaketet signerat Richard Gales skapelse Ginosaji - skedmördaren!

 

 

För den som inte är bekant med Gales skapelse handlar det om en rad kortfilmer om mördaren Ginosaji, en övernaturlig entitet som av oförklarlig anledning förföljer den hårt beprövade Jack. Ginosajis mål är enkelt: Jack ska dö, men han ska dö genom det mest ineffektiva sättet man kan tänka sig - genom tusentals slag med sked!

 

Jag hoppade på viraltåget ganska sent med The Horribly Slow Murderer with the Extremely Inefficient Weapon (2008), men när jag väl såg den var det kärlek vid första ögonkastet. En elev jag hade pedagogiskt ansvar för visade den för mig och under några månader hade vi en inofficiell tävling i vem som kunde freaka ut den andre mest genom skedaattacker. Jag vann per default när han tog studenten.

 

Det här är lika knäppt som det låter. Kortfilmspaketet som presenterade av Gale själv var just det - en rad kortfilmer som samtliga finns att hitta på YouTube. Vad som skiljer Gale från många andra på nämnda sajt är att han lagt ner väldigt mycket jobb för att få sina videos i tillräckligt bra kvaltiet för att visas på stor duk. I och med att paketet bestod av en rad kortfilmer med samma tema och mycket "tillbakablickar" kan jag inte ge dem ett samlingsbetyg. Om du gillar bisarr humor och har lyckats undgå Gales galenskaper rekommenderar jag att ni kollar in dem på YouTube helt enkelt!

 

Gale försöker i skrivande stund få ihop tillräckligt med pengar via Kickstarter för att göra en långfilmsversion. Från testmaterialet som visades igår verkar det vara en ytterst ambitiös satsning och inte bara ett upprepande skämt i två timmar. Det är fortfarande några dagar kvar på kampanjen, så om ni vill stödja projektet kan ni gå in här.

 

 

 

En snabb cykeltur senare och jag fann mig återigen på Filmstadens innergård för minglet inför Europapremiären på Christian Hallmans Sensoria (2015). Inspelad under 13 dagar i Malmö är Sensoria ett bevis på hur mycket man kan göra under begränsad tid och med begränsade medel.

 

Caroline, en kvinna som närmar sig medelåldern, flyttar in i en lägenhet efter att ha brutit upp med sin man. Utöver att den ene grannen är mer excentrisk än den andre börjar märkliga saker hända i lägenheten. Saker flyttar på sig, elektroniska prylar går oförklarligt igång och snart börjar Caroline även ha hemska mardrömmar. Att lägenheten har en mörk historia står klart, men vad exakt har hänt där?

 

Lokalproducerade filmer är alltid kul, men vad som är ännu roligare är att det här är en svensk skräckfilm som håller. En stor del av Sveriges befolkning har någon gång bott i ett sunkigt lägenhetshus och igenkänningsfaktorn är stor. Carolines lägenhet påminde mig inte så lite om en av mina egna första lägenheter där vasken i badrummet lossnade av söndermöglat murbruk. Just vattnet är ett genomgående tema i Sensoria på många olika sätt och jag kom att tänka på den japanska Dark Water (2002) under visningen. Här finns en mängd olika referenser, medvetna eller omedvetna, som tyvärr gör att jag tyckte jag hade sett stora delar av filmen tidigare. Själv hade jag tryckt mer på Carolines psykologiska tillstånd och klippt om en del av de rena skräckscenerna, men för att som sagt ha filmats under mindre än två veckor är det en imponerande uppvisning. Skådespelarna, i synnerhet Lanna Ohlsson i huvudrollen och Rafael Pettersson som den sjukt obehaglige grannen ovanpå, är bra, fotot är snyggt och klippningen är, trots min kritik av skräckscenerna, tajt.

 

Lite spökhus, lite John Ajvide Lindqvist-vibbar och bra skådespel gör Sensoria till en sevärd svensk skräckfilm som för en gång skull går över det slitna epitetet "bra för att vara svensk" och istället står sig väl på egna ben. 3 kvinnor under sängen av 5 möjliga.

 

Ikväll kollar jag in meteorapokalys i de amerikanska skogarna i H. (2014) klockan 19:00 för att sedan insupa tysk ångest i antologiform i German Angst (2015) klockan 21:00, båda på Kino.

Av Ulf - 27 oktober 2015 12:16

 

FFF 2015 Dag 9: Lunds mysigaste biograf och kallt, kallt vatten

 

Biograf Södran är helt klart Lunds mysigaste biograf. Med sina knappt 50 stolar och något trånga layout känns det som att komma in i en liten oas. Det faktum att jag bor bara några minuter därifrån är ytterligare en anledning till att jag måste blir bättre på att gå på Södrans visningar i fortsättningen. Att man blir bjuden på te till filmen är också ett stort plus, inte minst när det är en film där man verkligen kan känna kylan genom duken. 

 

 

 

The Dark Below (2015) är något så unikt som en modern film nästan helt i avsaknad av dialog. Det finns bara en replik under hela filmens speltid och filmen fokuserar istället helt på att genom användandet av ljudeffekter, musik och tydligt bildberättande förmedla en riktigt tät historia.

 

Filmen börjar med hur vi ser en kvinna attackeras av en man och släpas till en vak i en istäckt sjö. Mannen håller utkik så att hon inte kan komma upp, men ger henne en våtdräkt och annan dykarutrustning för att förlänga lidandet. Under filmens gång får vi reda på allt mer om hur den här situationen kom till att utveckla sig. Det är en mycket skicklig berättarteknik som Douglas Schulze (även regi) och Jonathan D'Ambrosio har knåpat ihop. Att kunna berätta något helt utan dialog är nästan en förlorad konst. Att kunna berätta något utan dialog och samtidigt väcka intresse och skräck är ännu mer imponerande. Dessvärre tappar filmen i trovärdighet när det kommer till vetenskapen.

 

Jag misstänkte att tidsaspekten i filmen, även om den hade varit i realtid, helt enkelt inte skulle fungera och efter lite googlande fick jag rätt i min misstanke. Oavsett om du har en våtdräkt eller inte skulle du inte överleva hälften så lång tid som protagonisten gör i den här filmen i iskallt vatten. Detta, i kombination med vissa tekniska missar och redigeringsproblem, gör att The Dark Below inte riktigt lyckas med att dra in mig helt och hållet. Det finns dock tillräckligt många bra idéer och smart symbolik (kolla exempelvis på hur frostskadorna yttrar sig!) för att göra The Dark Below till en intressant upplevelse. Se den när det är svinkallt ute! 4- kalla mördare av 5 möjliga.

 

Ikväll tar jag en paus från festivalen och befinner mig på kampsportsmattan istället. Ni andra tycker jag ska gå och se Spring (2015) klockan 21:00 på Kino. Det är en film som inte riktigt vill lämna mig och bör ses för att bilda en egen uppfattning om.

Av Ulf - 26 oktober 2015 16:33



FFF 2015 Dag 8: Denne galne japan och substanslösa martyrer

 

Japan - detta filmland som bjuder på några av de mest fantastiska skapelser man kan se samtidigt som mycket som kommer därifrån är totalt obegripligt för en västerländsk publik. De senaste åren har Shion Sono varit ett av de stora namnen i landet i öst. Med förra årets festivalhöjdare Why Don't You Play In Hell? (2013) som främsta film jag sett av honom hitintills är det lätt att bli överväldigad av bara produktionen som mannen står för. Sono har gjort sex (!) filmer under 2015. Det är ett mirakel att han inte dör av utmattning. En av dessa filmer, Love & Peace (2015), visades på festivalen igår och herregud... jag vet inte ens var jag ska börja!

 

Filmen handlar om den misslyckade punksångaren Ryoichi som efter att hans karriär aldrig kom igång har förlikat sig med att arbeta på ett kontor. Om det bara hade varit för en missad dröm hade det väl varit sin sak, men Ryoichi är även utstött och mobbad på kontoret. Eftersom han inte har några vänner och desperat vill ha sällskap köper han en sköldpadda som han döper till Pikadon (efter ett japanskt slanguttryck för "atombomb"). Ryoichi berättar alla sina hemligheter för sin nye vän, men när hans kollegor får reda på att han pratar med en sköldpadda skäms han så mycket att han i ett svagt ögonblick spolar ner honom i toaletten. Där hade historien kunnat sluta, men Pikadon hamnar hos en mystisk gammal man i Tokyos avloppssystem. Mannen driver ett slags hem för oönskade leksaker och djur... som alla kan tala med hjälp av mannens "godis". När Pikadon får en bit godis får han dock fel och kan börja uppfylla sin förre ägares önskningar om musikaliska framgångar.

 

Ovanstående kan vara den längsta synopsis jag skrivit på ett bra tag och ändå skrapar den bara på ytan av detta bisarra och magiska universum som Sono låter oss ta del av. Från de musikaliska citaten som spänner över hela filmhistorien, till sin förkärlek för punkestetik och kaijufilmer (!) visar Sono återigen på hur han kan ta en ytterst bisarr historia och ändå få den att vara enkel att följa. Det närmsta jag kan likna Sonos filmer vid är Haruki Murakamis mer surrealistiska romaner. Det är både stort och smått, fyllt till bredden av kärlek till film- och musikhistorien och framförallt har båda en förmåga att skapa fantastiska karaktärer som man sympatiserar med. När jag, en 33-årig man, börjar gråta av en mekanisk sköldpadda vet man att regissören träffat rakt i hjärteroten. Det är så konstigt, så enkelt och ett måste för alla som gillar bra film och inte är rädda för att återuppväcka sitt barnasinne. 5 sötare sköldpaddskaijus än Gamera av 5 möjliga.

 

 

Efter den känslostorm som Sonos senaste alster orsakade hade jag av förklarliga skäl svårt att ladda om. Visserligen skulle jag se en re-make på en av den franska skräckvågens främsta filmer, Martyrs(2008), men det är just det - en re-make på en av de filmer som skildrar hopplöshet på bästa möjliga sätt vette fanken varför man ens gjorde. Det är ju en snabb dollar kan man tänka, men samtidigt borde Martyrs anno 2015 vara en ganska svår film att sälja in på stora delar av den amerikanska biomarknaden. Precis som originalet kretsar mycket av handlingen runt religion och till vilken längd som vissa grupper kan sträcka sig för att besvara teologiska frågor. Det är bara det att man har tagit en av de mest bloddrypande mindfucksen det här århundrandet och gjort den tam. Det här är inte något som originalet alls utan en mycket blek karbonkopia.

 

Ramhandlingen är som sagt den samma. En flicka lyckas komma ifrån sina kidnappare som plågat henne under en längre tid. Efter uppväxten på ett barnhem spenderar hon mycket tid med att spåra upp förövrarna tillsammans med sin vän. När hon till sist hittar dem skjuter hon dem utan pardon. Nu måste hon bara övertyga sin vän om att det faktiskt var rätt personer hon dödade.

 

Den som sett originalet vet redan att det kommer en stor twist i mitten av filmen ungefär. Denna tas bort nästan helt och slutprodukten blir så mycket svagare. Samtidigt är även det romantiska förhållandet mellan de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna (som hade poänger och inte lades till bara för att) borta och hela tonen i filmens andra halva fungerar som en konsekvens mycket sämre. Det finns liksom ingen anledning att se den amerikanska versionen. Se om den franska igen. 2- substanslösa martyrer av 5 möjliga.

 

Ikväll går jag under isen i The Dark Below (2015) klockan 21:00 på Södran.

Av Ulf - 25 oktober 2015 10:48

 


FFF 2015 Dag 7: Det händer fortfarande inget bra i skogen

 

Första lördagen på festivalens Lundadel blev en lugn tillställning för min del. I och med att jag lyckats se två av kvällens filmer i förväg blev det endast norska spökerier på duken igår. Recensioner av gårdagens två andra filmer, Knock, Knock (2015) och Nina Forever (2015), hittar du under respektive länk.

 

 


Villmark Asylum (2015) handlar om hur ett arbetslag ska utföra en saneringsgenomgång i ett nedlagt mentalsjukhus mitt ute i de norska skogarna. Snart träffar de på Karl, långtida vaktmästare och boende på sjukhuset, som inte alls är särskilt intresserad av att se främlingar klampa omkring i huset utförandes förberedande arbete för rivning. När märkliga saker börjar hända i bygget tvingas dock laget inse att Karl kanske inte är den ende kvarvarande på sjukhuset. Och vem är det som skriver "hilfe" på väggarna överallt?

 

Pål Øie startade en norsk skräcktrend med sin första film om de stora norska skogarna. Samtidigt hittade han det gamla sjukhuset som uppföljaren utspelar sig i. Och vilket fynd! Byggnaden, vars namn jag inte kan hitta trots idogt googlande, spelar den definitiva huvudrollen när mörka hemligheter från Norges förflutna grävs upp till ytan. I och med att byggnaden skulle rivas även i verkligheten är den nedgången till den gräns att den nästan tycks få eget liv. Kombinera detta med de becksvarta skogarna utanför och du får en unik miljö.

 

Tankarna gick till en av mina favoritfilmer på temat, den sorgligt underskattade Session 9 (2001) kombinerat med Silent Hill (spelserien, inte "filmen"). Samtidigt har filmen en mycket tydlig norsk, eller snarare nordisk, touch. Bäst i skådespelarensemblen är Tomas Norström som den extremt surmulne Frank, en karaktär som man lär sig älska att hata. Det som i viss mån sänker filmen är dock manuset. Efter en bra start blir det några vändningar för mycket framåt mitten för att sedan tappa ganska mycket logik mot slutet. Med ett snyggt foto, bra skådespelarinsatser och en sjukt bra inspelningsplats (pun intended) är dock Villmark Asylum väl värd din tid! 3 nitiska vaktmästare av 5 möjliga.

 

Ikväll bejakar jag mina gamla punkideal i japanska Love & Peace (2015) för att sedan kolla in den amerikanska remaken på franska Martyrs (2015), 18:30 respektive 20:45 på Kino. Var där eller var fyrkantig.

Av Ulf - 24 oktober 2015 12:15

 

FFF 2015 Dag 6: Cronenberg light, metalheads och zombiebarn

 

Fredagen gick i splatterfilmens tecken med tillräckligt mycket fejkblod för att fylla en mindre pool. Kvällen visade också på filmens märkliga kraft i att få folk att prata med personer de aldrig tidigare träffat. Jag fastnade i diskussioner om allt mellan himmel och jord - från mitt envisa försvar om att David Lynch är den främsta nu levande regissören till body horrorns återkommande tematik. Det är på FFF jag hittar dessa människor. Ibland är det nästan lite sektlikt. Det är samma ansikten jag ser i publiken på alla filmer år efter år. Även om jag inte pratat med hälften av dem en längre stund vet jag att om jag skulle få tråkigt i de korta pauserna mellan filmerna kan jag alltid hoppa in i en diskussion. Det har jag inte upplevt på någon annan filmfestival. Lund behöver FFF. Kanske det till och med kommer någon från kommunen nästa invigning?

 

 

 

Först ut bland kvällens begivenheter var den kanadensiska Bite (2015) som enligt rapport fick publiken på genrefilmsfestivalen Fantasia att både spy och svimma. Jag vet inte om festivalpubliken där är av klenare virke än den i Lund, men denna Cronenberg light-version av The Fly (1986) var inte nämnvärt chockerande.

 

Handlingen kretsar kring hur blivande bruden Casey åker iväg med tjejpolarna på en möhipperesa till Costa Rica. När de tre badar i en undangömd lagun i djungeln blir Casey biten av något i vattnet. Väl hemma igen börjar märkliga saker ske med insektsbettet samtidigt som Casey måste planera ett bröllop och inte irritera blivande svärmor alltför mycket.

 

Med en egen kropp som faller sönder och samman (autoimmun sjukdom är det enda som är badass nog att kunna skada mig) har jag alltid gillat body horror. Det är något som kommer nära på ett sätt som många andra skräckgenres inte gör. Dessvärre känner jag att jag inte riktigt kan relatera till Casey och hennes vänner. De är alla idioter. Det finns inget annat sätt att säga det på. Fort, vad är det första du gör om du blir allvarlig sjuk? Tar dig till sjukhus? Ringer ambulans? Nej, isolera dig själv i din lägenhet. Det blir säkert bra.

 

Den övergripande tematiken är väldigt typisk när det handlar om kvinnliga karaktärer och body horror - det här med kvinnlig sexualitet är farliga saker. Den enda body horror-film de senaste åren som lyckats bra med det temat är i min mening Contracted (2013). Bite är en tekniskt imponerande gorefest som dessvärre saknar personligt anslag och ton. Det är det sistnämnda som gör en body horror bra eller inte. Vi måste bry oss om karaktärerna för att vilja se dem klara sig. Bite är inte en värdelös film, men skulle behövt bra mycket mer karaktärspsykologi. 2 graviditetsmetaforer av 5 möjliga.

 

Då var förfilmen, Bad Guy #2 (2014), roligare. En kort betraktelse om hur livet är för en anställd i brottsvärldens hierarki. Drålig, rolig och extremt blodig. Se den om ni får chansen! Kvällens övriga kortfilmer, musikvideon Savant: Kali 47 (2015) och den mörka spanska sagan El bosque negro (2015), hade båda imponerande tekniska kvaliteter men saknade den förstnämndas humor och driv. De är dock båda sevärda om du kan hitta dem.

 

 

Om Bite var något av en besvikelse var kvällens andra film, nya zeeländska Deathgasm (2015), precis vad jag hade förväntat mig. Metalhuvudet Brodie tvingas flytta in med sin väldigt kristna farbror och hans familj när hans mor hamnar på psyket. Att det inte är lätt att vara hårdrockare i en liten inskränkt småstad är inget nytt, men Brodie lyckas hitta vänner för att starta upp ett band. När Brodie och bandets basist, Zakk, får ett mystiskt partitur i sin ägo och lär sig spela det råkar de åkalla en mäktig demon. Nu måste de slå sig igenom horder av tidigare grannar (nu med 50% mer demon i sig) för att kanske kunna ställa allt tillrätta. Metal är ju djävulens musik!

 

Som gammal hårdrockare uppvuxen i en småstad var Deathgasm en film som passade som handen i den avklippta handsken. Jason Lei Howden, främst känd som specialeffektsmakare till en rad storproduktioner, lyckas fånga känslan av att vara "den där" i en småstad perfekt. Det kvittar om du är uppvuxen på den skånska eller den nya zeeländska landsbygden, folk kommer reagera likadant på saker de inte förstår. Och som med det mesta som metal har att göra med ligger skrattet nära till hands. Deathgasm är en ojämn resa men där den är rolig är den ofta förbannat rolig. Milo Cawthorne gör en riktigt bra roll som Brodie, killen som gärna skulle spela bättre gitarr än vad han faktiskt gör. Referenserna står som spön i backen och för den som någonsin spelat i ett garageband finns här också igenkänningskomik att hämta. Gillar du metal, coming-of-age-historier och nya zeeländskt splatter i Peter Jacksons blodiga fotspår gillar du Deathgasm. 4 filmer som Öholm hade satt nattvardsvinet i halsen av av 5 möjliga.

 

 

 

Kvällens sista film, Cooties (2014), kom kanske både fel och rätt i programmet. En zombiekomedi som utspelar sig på en skola fick mig osökt att tänka på händelserna i Trollhättan tidigare i veckan. Folk runtomkring mig skruvade på sig lite till en början, likaså jag, men med allt elände som pågår i världen måste vi kunna använda film och annan konst som ett sätt att bearbeta och koppla av. Visningen av Cooties förminskar inte min upplevelse av vanmakt över vad som hänt inom den bransch där jag spenderar mina vardagar, men den gav en välbehövlig katarsis för att vädra ut några av de värsta tankarna. Film kan göra mycket. Den kan propagera och stjälpa samtidigt som den genom absurda exempel som Cooties kan få oss att koppla bort verkligheten ett tag och framförallt få oss att skratta. Efter ett kort tag slutade både jag och resten av publiken att skruva på oss och vi fick skratta tillsammans. Det är värt otroligt mycket.

 

I Cooties återvänder den aspirerande författaren Clint till sin lilla hemstad Fort Chicken för att arbeta som vikarie på sin gamla grundskola. När en lokal matproducent lyckas med konststycket att leverera besmittade nuggets till skolmatsbespisningen utbryter snart en zombieliknande sjukdom på skolan som gör barnen från metaforiska monster till väldigt verkliga sådana. Nu måste kollegiet, med den ena läraren knäppare än den andra, försöka ta sig ut från skolan utan att bli zombiemat.

 

Som elevassistent/lärare spenderar jag större delen av mina vardagar i skolans värld. Vanligtvis jobbar jag med barn och ungdomar i en ålder där man kan resonera med dem på ett annat sätt än man kan med grundskoleelever. Några terminer på grundskolor har det dock blivit och Cooties bjuder på en hel del igenkänning. Tro mig, en grupp på 30 ungar som precis ska gå igenom puberteten kan vara något av det mest utmanande du kan arbeta med. Och ja, ibland är de små monster. I Cooties presenteras vi dessutom för alla knäppa kollegor man kan tänkas sig ha i skolans värld, allt ifrån läraren utan filter för vad han säger till läraren som helst av allt skulle vilja driva en politisk agenda och beklagar sig högt för eleverna att hon inte får göra detta.

 

Frodo själv, Elijah Wood, spelar huvudrollen som Clint och gör det bra. Jag gillar verkligen att han efter de makalösa framgångarna tillsammans med Peter Jacksons Tolkienadaptioner i mångt om mycket valt att stanna i genrefilmsvärlden. Den som äger varenda scen han är med i är dock Leigh Whannell som den extremt frispråkige och socialt klumpige Doug.

 

Cooties är en extremt blodig, på sina ställen väldigt rolig, film som tyvärr tappar lite i tempo och ton då och då. Den är dock ren arbetsterapi för alla som arbetar inom skolans värld och som gillar skräck- och splatter. 4- jävla ungar av 5 möjliga.

 

Ikväll undviker jag Knock, Knock (2015) klockan 19:00 för att sedan se om den fantastiska Nina Forever (2015) klockan 21:00 för att avsluta kvällen med norska spökerier i Villmark Asylum (2015) klockan 23:15, allt på Kino 1.

Av Ulf - 23 oktober 2015 09:49

 


FFF 2015 Dag 5: Tillbaka till Lund med kärlek

 

Efter sejouren i Malmö för en knapp månad sedan återvände så FFF till hemstaden Lund igår. Tio dagar med galenskaper på duk och trevliga filmnördar väntar. Invigningen igår skedde som sig bör med mingel på Filmstadens innergård innan festligheterna flyttade in i vad som fortfarande i min mening är Skånes vackraste biosalong. Invigningstalen av ordförande Afsaneh Larsson och festivalgeneral Johan Barrander förlöpte som de brukar, minus slutspelsskägget som jag börjat vänja mig vid att Barrander sportar vid festivaldags.

 

Årets program i Lund bjuder som vanligt på stor variation med allt ifrån splatter till kärleksdramer. Dock är avsaknaden av science fiction sorglig. Enligt Barrander finns det en uppsjö independentfilmer i denna genre som tyvärr inte håller måttet. I bästa Barney Stinson-stil, det vill säga utan att någon bett mig, säger jag: Challenge accepted! Någon i publiken påminde om skitfilmen Cosmodrama (2015) från festivalens Malmödel och jag skrattade till innan jag fick uppmaningen att hålla tyst om min åsikt om rullen ifråga. Kul att folk läser mina recensioner!

 

Efter att festivalen officiellt invigts av Joakim Stand, produktionschef på Film i Skåne, var det så dags för Gaspar Noés Love (2015).

 

 

Love handlar om hur den amerikanske filmstudenten Murphy flyttar till Paris och blir upp över öronen kär i konstnären Elektra. Efter en minst sagt passionerad inledning på förhållandet börjar de båda diskutera sexuella fantasier och inser att de båda vill ha en trekant med en annan kvinna. Valet faller på den nyinflyttade grannen Omi. Efter natten tillsammans träffar Murphy Omi i smyg en helg och det ena leder till det andra. Två år senare bor Murphy tillsammans med Omi och deras son. En bakfull nyårsdagsmorgon får dock Murphy ett samtal från Elektras mamma. Hennes dotter har försvunnit spårlöst...

 

För den som är bekant med Noés tidigare verk kommer kanske en på pappret tämligen rak kärlekshistoria som en överraskning. Men det är just det, på pappret. Innan filmen lämnade general Barrander ut regnponchos till de främre raderna med orden "let's get sperm in our faces!". Och ja, Love innehåller sexscener vars explicitet endast kan liknas vid mer traditionell porr. Att den dessutom är filmad i 3D gör Love till en unik upplevelse i biosalongen. Jag har aldrig tidigare sett ett kärleksdrama i 3D och jag skulle gissa att det kommer dröja länge, länge tills jag får chansen igen. Det vore lätt att avfärda 3D:n som en gimmick i stil med "haha, titta, kukar och fittor i tre dimensioner" men Noé har en fingertoppskänsla i varenda scen, framförallt när det gäller bildkomposition, som gör att jag efter ett tag insåg att varenda jävla filmruta är som en tavla! Det är dock inte i sexscenerna som filmen styrka ligger. Tvärtom skulle jag skalat bort en del av dem då de till sist skadar filmens tempo. Nej, istället är det Noés fantastiska berättarteknik som gör Love till en sevärd film. Noé berättar, med sin vana trogen, en historia med uppbruten kronologi som vävs samman på ett utsökt sätt med riktigt skarp klippning.

 

Om du är äldre än 25 år är chansen/risken stor att du träffat på din egen Elektra eller Murphy. Du har också själv blivit castad i en av dessa roller. Noé visar med all önskvärd tydlighet hur det är att trampa på relationsminor vi alla kommer att trampa på någon gång och hur vi gärna bygger upp oss själva som mer belevade och öppensinnade än vi egentligen är. Samtidigt är det en långsam och meditativ utforskning av mänsklig sexualitet och monogami kontra polygami. En utmanande film på många olika plan, där de omtalade sexscenerna egentligen är det minst utmanande. Love är inte en perfekt film. Den har som sagt problem med tempot ibland och är något för lång. Det är dock en unik film som jag säkert kommer se om, omvärdera och fundera över ett gott tag. 4 nakeneskapader av 5 möjliga.

 

Ikväll förväntar jag mig äckelskaper i Bite (2015), ser om jag kan hitta en själsfrände i Deathgasm (2015) och avslutar kvällen med lite yrkesterapi med Cooties (2014). Allt på Kino 1, 19:00, 21:00 och 23:00 respektive.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25
26 27
28
29 30 31
<<< Oktober 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se