Alla inlägg under november 2011

Av Ulf - 30 november 2011 23:00



Recenserat - film


Captain America: The First Avenger (2011) - 5- ge mig The Avengers (2012) nu! av 5 möjliga

Diary Of A Wimpy Kid (2010) - 1 åh herregud, det här är en franchise! av 5 möjliga

Bellflower (2011) -  1 pretentiös skithög av 5 möjliga

Trolljegeren (2010) - : 4+ mer troll åt folket! av 5 möjliga

Conan The Barbarian (2011) - 3+ hästknocken är med! av 5 möjliga

Win Win (2011) - 3 Burt Youngs i morgonrock av 5 möjliga

11-11-11 (2011) - 1 he's from Barcelona av 5 möjliga

Midnight In Paris (2011) - 4 Cole Porter-medleys av 5 möjliga

Puncture (2011) - 2 kokainsniffande advokater av 5 möjliga

Drive (2011) - 5 gafflar i ögat av 5 möjliga

Predators (2010) - 2 granater med märkliga verkningsgrader av 5 möjliga

Harry Potter & The Deathly Hallows Part 2 (2011) - 4- förbannade drakar av 5 möjliga

Mississippi Burning (1988) - 4 imorgon sätter jag tänderna i era filmanalyser, ungdomar! av 5 möjliga

Chopping Mall (1986) - 4 nej, jag kan trots allt inte ge den en femma av 5 möjliga



Recenserat - litteratur

Svensk Maffia - fortsättningen (2010) - 3 jag har länge undrat vem som tatuerar sig på halsen, nu vet jag av 5 möjliga

[geim] (2011) - 3+ tröttsamma slanguttryck av 5 möjliga



Artiklar






Odödliga scener: Mulholland Drive

Odödliga scener: Kuai Can Che (Wheels On Meals)

Odödliga scener: Millennium

Långsamt genreövertagande eller slagsmål med väderkvarnar?


ANNONS
Av Ulf - 27 november 2011 17:10


Regi: Jim Wynorski

Manus: Jim Wynorski & Steve Mitchell

Medverkande: Kelli Maroney, Tony O'Dell, Russell Todd mfl.

Produktionsbolag: Concorde Pictures & Trinity Pictures

År: 1986

Längd: 77 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), troligen 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0090837/


Ett gäng tonåringar bestämmer sig för att stanna kvar på gallerian efter stängningsdags för att festa loss. Vad de inte vet är att gallerians nya säkerhetssystem, autonoma robotar, har fått sina system överladdade av ett blixtnedslag och löper amok!


Chopping Mall är något av det roligaste jag sett i år. Jag har länge trott att den här filmen skulle handla om en yxmördare ala Jason Vorhees eller något och därför inte orkat bry mig bortom den kitschiga titeln. Men kitschfaktorn skruvas upp till elva när Jim Wynorski släpper lös något som liknar en blandning mellan cylonerna från originalversionen av Battlestar Galactica (1978 - 1979) och roboten från Rocky IV (1985). Satt till ett soundtrack som andas så mycket 80-tal det bara kan lyckas Chopping Mall tangera alla 80-talsfenomen redan under filmens öppningsscen. När filmen dessutom är producerad av makarna Corman och regisserad av exploitationlegenden Jim Wynorski vet man att det här kommer bli kul!


Skådespelarna är givetvis usla och förtjänar knappt att nämnas. Den enda som jag och min bisittare Niklas lade på minnet var Suzee Slater. Med det namnet måste man ha gjort porr, resonerade vi. Men nej, Suzee Slater hade en kort karriär som b-skräckfilmsskådis fram till tidigt 90-tal. Det första som dyker upp när man googlar hennes namn är hennes topless-scen från den här filmen, så nu vet ni att ni har med en klassproduktion att göra.


Det är klart att det här inte är en bra film som sådan. Vad det däremot är är underhållning på riktigt hög nivå. Lämna hjärnan i dörren, korka upp valfri kolsyrad dryck och njut av en kitschklassiker från när 80-talet var som mest 80-tal.


Betyg: 4 nej, jag kan trots allt inte ge den en femma av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 26 november 2011 21:42


Regi: Alan Parker

Manus: Chris Gerolmo

Medverkande: Gene Hackman, Willem Dafoe, Brad Dourif mfl.

Produktionsbolag: Orion Pictures Corporation

År: 1988

Längd: 128 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0095647/


Mississippi, 1964. När medborgarrättsrörelsen vinner allt mer mark finns det fortfarande en stark tradition i den amerikanska södern med segregation. När tre medlemmar i rörelsen försvinner spårlöst från en liten sömnig småstadshåla kopplas FBI in på fallet. Det visar sig snart att de två agenterna inte är särskilt välkomna...


Som ambulerande vikarie i svenska och engelska får jag ge alla möjliga lektioner och föreläsningar. Förra veckan skulle mina treor på gymnasiet jag arbetar på just nu skriva en filmanalys av antingen den här filmen eller The Pursuit Of Happyness (2006). Det gör givetvis även att jag som lärare måste se om filmerna i fråga och när det kommer till Mississippi Burning är det inte precis något man måste tvinga mig till.


Skådespelarmässigt håller Mississippi Burning högsta kvalitet. Willem Dafoe gör en bra roll även om det inte är någon av hans allra bästa insatser. Dafoe är dock alltid Dafoe och därmed sevärd. Men filmen tillhör Gene Hackman som mycket välförtjänt fick en Oscarsnominering för sin roll som FBI-agent Anderson. Hackmans förmåga att pendla mellan hotfullhet och sinnesbilden av mysfarbror gör att man aldrig riktigt vet var man har honom. Brad Dourif är bra i sin vanliga roll som slemmig skurk och om du inte blinkar hinner du se en förhållandevis ung Tobin Bell i en liten biroll.


Medan skådespelarna sköter sig väldigt väl, fotot (Oscarsbelönat) är fantastiskt snyggt och musiken en märklig men fungerande mix av gospel och synthmattor är det manuset jag i viss mån har problem med. Mississippi Burning faller i samma fälla som så många andra filmer om medborgarrättsrörelsen gör - den berättas nästan helt från ett vitt perspektiv. Det är klart att det finns svarta karaktärer i filmen, men huvudkonflikten står mellan två vita FBI-agenter och en hel drös blekfeta Ku Klux Klan-medlemmar. Samtidigt faller den inte lika djupt i fällan som så många andra filmer gör. Dessutom är historien i sig väldigt spännande, även om jag hade sett den förut. Spänningen ligger mycket hos Alan Parkers regi. Parker låter scenerna ta sin tid och få en rejäl uppbyggnad, samtidigt som han inte snålar på tempot. Filmens 128 minuter tycks ibland flyga förbi då det utan att bli en händelsekavalkad som staplas på varandra händer saker precis hela tiden.


Om det inte vore för de ganska vagt skrivna svarta rollerna hade det här varit högsta betyg rakt av. Som ni vet vid det här laget är jag av den åsikten att manuset är A och O i en film så det sänker betyget ett snäpp. Men, om ni vill se en spännande historia med lysande skådespel och vackert foto håller det här fortfarande.


Betyg: 4 imorgon sätter jag tänderna i era filmanalyser, ungdomar! av 5 möjliga

Av Ulf - 25 november 2011 21:42


Regi: David Yates

Manus: Steve Kloves (efter J.K Rowlings roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint mfl.

Produktionsbolag: Heyday Films & Moving Picture Company (MPC)

År: 2011

Längd: 130 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1201607/



I en uppföljare som i princip börjar exakt där förra delen slutade fortsätter Harry, Ron och Hermione sin jakt efter de föremål där Voldemort placerat delar av sin själ. Samtidigt har ett nytt skolår börjat på Hogwarts, nu under ledning av Severus Snape och hans disciplinära ledarstil. När Harry får veta att ett av de eftersökta föremålen befinner sig i skolan tvingas han och hans vänner smyga sig in - något som Voldemort räknat med...


Vissa filmer i år har fallit under kategorin "jaja, jag ser den sen" för min del. Inte för att de skulle vara dåliga, utan snarare att jag inte känt någon större nyfikenhet. Det här är en sådan film. Jag visste vad jag skulle få, visste det troligen skulle vara bra, men hade boken i så tydligt minne att jag inte kände något större behov av att se den. Och ja, precis så blev det - jag fick vad jag väntade mig.


Den sista delen i sagan om Harry Potter är en bra avslutning med i mångt om mycket samma förtjänster och problem som förra delen. Den är bra mycket mer välspelad än de tidiga delarna i serien, men skådespelarinsatserna får ta baksätet i den här filmen för spektakulära magistrider. Det funkar helt okej, men jag föredrog den mer återhållsamma tonen i del 7.1 Snapes karaktär får däremot mer tid att utvecklas, men i och med att han blev åsidosatt i förra delen går det lite väl snabbt ibland. Dracos karaktär lyser fortfarande i stort med sin frånvaro. Bland de tre huvudrollsinnehavarna är det här Daniel Radcliffes film. Han är helt okej, men har varit bättre tidigare i serien.


Det finns ett stort problem med manuset (och här kommer spoilers!) - sättet som David Yates har valt att porträttera Albus Dumbledores samtal med Harry i "efterlivet". I boken var detta en diskussion som tangerade seriens alla tankar om filosofi, kärlek, livet och jag vet inte allt. Det är klart att detta kanske inte vore visuellt eggande i en film, men jag skulle vilja hävda att Yates och framförallt manusförfattaren Steve Kloves hade kunnat lösa det här på ett bättre sätt. Det här är ingen liten sak i bokens narrativ utan är den verkliga kärnan i boksviten enligt mig. Den borde ha fått tid.


Nåväl, nu kanske det låter som jag klagar otroligt mycket, men det här är ändå en bra film. Inte lika bra som förra och den hade kunnat bli en modern fantasyklassiker om Yates & Kloves vågat ta ut svängarna mer, men väl värd din tid om du gillar Potter.


Betyg: 4- förbannade drakar av 5 möjliga

Av Ulf - 21 november 2011 22:19



"This puts us in the position that's been the goal from the start - being able to make movies" - Vince McMahon


Det har uppstått en intressant situation i den amerikanska wrestlingbranschen. Sedan i våras har det talats om hur Dwayne "The Rock" Johnson skulle ta timeout från sin karriär i Hollywood och återvända till ringen. Igår var det då slutligen dags. För den som inte känner till The Rocks karriär i ringen var han omåttligt populär under 90-talets senare hälft in på de första åren av 00-talet. Sedan kallade Hollywood och i och med att Johnson fick tiders största filmdebutlön (5,5 miljoner dollar för 2002 års The Scorpion King) kan man knappast klandra honom. Istället för att ligga och flänga på vägarna 300+ dagar om året kunde han nu bosätta sig i L.A och få ett förhållandevis normalt liv för en kändis. Samtidigt har hans gage för filmerna han varit med i bara gått upp och upp. När han dessutom hade en stor roll i en av årets mest inkomstbringande actionfilmer, Fast Five (2011), kan man bara fråga sig - vad fan gör han i ringen igen?


WWE kan knappast matcha hans lön från filmrollerna han tar, han riskerar att skada sig och förlora jobb (i motsats till vad många tror är wrestling riktigt jäkla farligt även om det är koreograferat, bara i gårdagens gala bröt en brottare vaden) samt att han inte har något kvar att bevisa för wrestlingpubliken - de älskar honom vad han än gör. Det bevisar Tooth Fairy (2010) om inget annat...


En sak som WWE:s eviga vd Vince McMahon Jr. säger i dokumentären Beyond The Mat (1999) vägrar lämna mig - slutmålet är att göra film. WWE, eller WWF som koncernen hette förr, har haft ett nära samarbete med filmbranschen sedan tidigt 1980-tal. Bland annat fick 80-talets stora branschikon Hulk Hogan sin första stora exponering i en minnesvärd scen från Rocky III (1982). Från att ha haft en producentroll under 2000-talets första år skapades WWE Studios som oberoende filmbolag 2002. Sedan dess har man lyckats bygga upp några av sina gamla stjärnor på ett väldigt smart sätt. Vi har givetvis The Rock som redan etablerad actionskådespelare, men om man kollar på de senaste fem årens filmer från både WWE Studios och från andra, mindre, actionfilmstudios ser man även en rejäl satsning på Steve Austin och John Cena. Av dessa tre har det gått absolut sämst för Cena. Vad jag tror håller på att hända är att WWE kallar in en gentjänst från The Rock för att få mer exponering av Cena. Biljetterna till gårdagens Survivor Series sålde slut på rekordtid efter att The Rocks medverkan bekräftades. Sedan tidigare har Johnson också bekräftat medverkan i nästa års WrestleMania - wrestlingbranschens viktigaste event. Vad händer med The Rock efter det? Tillbaka till actiongenren i Hollywood? Och fungerar WWE:s av mig förmodade taktik? Är all exponering bra exponering? Kommer vi om 15 år se WWE Studios som en av de stora inom sommarblockbusterligan? Diskutera gott folk!


Matchen igår? Tja, den var rätt trist.



Av Ulf - 20 november 2011 22:15



Regi: Nimród Antal

Manus: Alex Litvak & Michael Finch

Medverkande: Adrien Brody, Alice Braga, Topher Grace mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Troublemaker Studios/Davis Entertainment

År: 2010

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1424381/


Royce vaknar bokstavligen upp med att han faller över en djungel. Ett fallskärmshopp senare och Royce är mer än lovligt förvirrad över var han befinner sig. Det blir inte klarare när han stöter på den ena efter den andra riktigt hårda snubben som alla berättar samma sak - ett ljussken och sen vaknade de av att de föll. Men nu gäller det att snabbt ta reda på vad tusan det är som pågår. Det är nämligen något som jagar dem...


Det känns som jag haft den här filmen i min samling för evigt. Flera gånger har jag varit på väg att se den, men något har alltid kommit i vägen. En dimmig och snorkall novembersöndag var den perfekt för ansåg jag eftersom jag trodde mig veta vad jag skulle få. För en gångs skull när jag trodde en sådan sak visade det sig att jag hade alldeles rätt. Predators innehåller inga överraskningar överhuvudtaget. Det är i princip en remake på originalet, Predator (1987), men utan charmen som omgärdade denna testosteronklassiker.


Någon tyckte det var en bra idé att casta Adrien Brody i huvudrollen och även om jag var ytterst skeptisk blir jag bara mer och mer imponerad av den mannen. Han kan spela allt, även action, och om några decennier kommer han troligen räknas till de riktigt stora legenderna. Birollslistan har alla från Danny Trejo till Lawrence Fishburne och de flesta gör sitt jobb. Manuset är dumt, men det var det i originalet också. Regin är... tja... där antar jag? Det är ingen vidare suspens, men det är inte tråkigt heller. Det stora problemet ligger i den tidigare nämnda avsaknaden av kitschfaktor och en sak man ofta glömmer med originalet - färgsättning. Guatemalas djungel i 1987 års inkarnation är ett grönskande paradis filmat med så mycket grönfilter att allt ser i princip ätbart ut. 2010 års inkarnation lider av gråskalesyndromet. Det gör att stämningen från originalet i mångt om mycket går förlorad.


Predators är ingen dålig film men samtidigt inget jag riktigt kan rekommendera. Det blir mest en trött gäspning och godkänt tidsödande en kall novembersöndag.


Betyg: 2 granater med märkliga verkningsgrader av 5 möjliga

Av Ulf - 19 november 2011 21:54

Regi: Nicolas Winding Refn

Manus: Hossein Amini (baserad på James Sallis roman med samma namn)

Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Ron Perlman mfl.

Produktionsbolag: Bold Films/Odd Lot Entertainment/Marc Platt Productions

År: 2011

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0780504/


En mekaniker och stuntförare endast känd som "Driver" lever ett dubbelliv. Om nätterna hjälper han till som bilförare vid rån - ett lukrativt extraknäck som Driver sköter minutiöst med sina egna regler. Men när hans granne och tilltänkta flickväns man kommer ut från fängelset och är skyldig fel människor pengar dras Driver in i ett jobb som går helt fel. Plötsligt är han jagad av maffian och sitter på en miljon dollar som absolut inte är hans.


Jag säger det redan nu - Drive är den bästa film jag sett på bio i år. När jag summerar året kommer den med största sannolikhet ligga på topp fem överhuvudtaget. Danske Nicolas Winding Refn, tidigare mest känd för Pusher (1996) med efterföljare, har regisserat en fantastisk film med ett öga för detaljer, karaktärsutveckling och action som är få förunnat. Speciellt Refns känsla för karaktärer och hans skådespelarregi är bland det bästa jag sett på länge och han vann mycket välförtjänst regipriset i Cannes tidigare i år.


Skådespelarensemblen är utsökt. Ryan Gosling gör ännu en väldigt bra insats i en roll som kräver stor kontroll över små medel. Hans uttryck är lågmält, ganska långsamt (snudd på autistiskt) till en början, men det gör att de väldigt brutala våldsscenerna får ännu större kraft när de kommer. Både Carey Mulligan och framförallt Ron Perlman är bara toppen på berget av riktigt talangfulla birollsinnehavare. Det är extra kul att se Perlman i något som inte kräver att han har tre ton make-up på sig igen. Vad är den mannens haka gjord av och kan vi bryta det i någon gruva någonstans till att bygga mecchas?


Rafns regi och skådespelarinsatserna hålls samman av ett manus som tar sin tid och verkligen bygger upp en spänning till filmens andra halva. Det var flera gånger som jag nästan ryggade tillbaka i biosalongen för de extremt våldsamma scenerna som spelas upp efter halvtidsmärket. Men! Våldet är där av en anledning. Det är brutalt, inte glorifierande på något vis och på ett märkligt vis både utvecklande för Goslings karaktär samtidigt som det inte säger något. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än så.


Jag kan bara säga så här: Se Driver! Det är en fantastisk film för dig som inte har alltför svårt för fiktivt våld. En spännande historia, Gosling i högform och med ett riktigt välljudande italoinspirerat soundtrack. Jag är hänförd.


Betyg: 5 gafflar i ögat av 5 möjliga

Av Ulf - 18 november 2011 22:15


Regi: Adam & Mark Kassen

Manus: Chris Lopata

Medverkande: Chris Evans, Mark Kassen, Marshall Bell mfl.

Produktionsbolag: Cherry Sky Films/Kassen Brothers Production/LikeMinded Pictures

År: 2011

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), gränsfall mellan 11 och 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1582248/


Trots ett allvarligt drogmissbruk är Mike Weiss en lysande advokat som tillsammans med sin partner driver en advokatbyrå som specialiserar sig på stämningsansökningar. När de båda blir kontaktade av en kvinna som smittats av HIV i sitt jobb som sjuksköterska får de båda dock större saker än folk som halkat på McDonald's att tänka på. Det visar sig att den före detta sjuksköterskan inspirerat en familjevän till att ta fram en säkrare nål och kanyl för att inte fler ska drabbas av samma öde. Det är bara ett problem - av någon anledning vill ingen veta av det mycket säkrare alternativet.


Chris Evans har ett bra år. Jag hade redan sett honom göra en bra insats i Captain America: The First Avenger (2011) och han befäster sin uppåtgående kurva med en mycket bra insats som den drogberoende advokaten Mike i Puncture. Med det sagt så gjorde den här filmen mig förbannad - på fel sätt. Historien är baserad på verkliga händelser och tar upp ett mycket viktigt ämne då det under berättelsens gång visar sig inte "bara" ha konsekvenser i USA utan framförallt i Afrika och Asien. Hur man kan ta en så pass intressant, problematisk och viktig fråga och göra ett rättegångsdrama utan en rättegång är för mig helt obegripligt. Evans gör sin roll bra, men är i fel film. En film som Puncture borde ha ett större perspektiv och inte grotta ner sig i en enskild mans drogberoende. Manuset är helt enkelt feldisponerat. För ett bättre exempel på hur man gör en sådan här film både spännande och informativ, se den sorgligt bortglömda The Insider (1999) istället.


Nåja, om jag ska försöka bortse från manuset en smula är Puncture en lagom underhållande film. Den duger för stunden, men det är bara så frustrerande när jag tänker på hur bra det här kunde ha blivit i mer kompetenta manusförfattares händer. Nu är den ganska lättförglömlig och mest en parentes den här filmhösten.


Betyg: 2 kokainsniffande advokater av 5 möjliga



Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10
11
12 13
14
15
16
17 18 19 20
21
22
23
24
25 26 27
28
29
30
<<< November 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se