Alla inlägg under maj 2017

Av Ulf - 28 maj 2017 19:30


Everything Trek del 16: The Original Series 3.6 - 3.9

 

 

3.6. Spectre Of The Gun

 

Sändes: 25/10 1968

Stardate: 4385.3

Manus: Lee Cronin

Regi: Vincent McEveety

Platser: Melkot (M-klass-planet utan större växtlighet)

Betyg: 3+/5

 

Enterprise får i uppdrag att till varje pris etablera kontakt med melokotianerna, en väldigt tillbakadragen civilisation som har ett väldigt dåligt rykte att vara xenofober. När deras ansträngningar inte funkar och Kirk, Chekov, Scotty, Spock och McCoy landstiger blir de snart varse om att de skulle lyssnat på varningarna. Plötsligt befinner de sig i en version av Tombstone och stiden vid O.K Corral - som den förlorande sidan.

 

Jag kan inte bestämma mig riktigt för vad jag tycker om det här avsnittet. Jag älskar Star Trek och västern, men de två brukar inte mixas särskilt bra. I Spectre Of The Gun fungerar ramberättelsen väldigt bra med de mystiska melokotianerna som motvilliga att ta emot en första kontakt. Västerndelen funkar okej, med stort plus för anakronismen i produktionsdesignen. Detta brukar vara ett problem, men eftersom scenografin ska föreställa den amerikanska västern som melokotianerna förstår den blir den riktigt bra. Det är dock något som saknas. Mer action på skeppet skulle uppskattas och en starkare sista akt hade varit bra.

 

 

Silly Chekov, don't make moves on Earp's girl!


3.7 Day Of The Dove

 

Sändes: 1/11 1968

Stardate: N/A

Manus: Jerome Bixby

Regi: Marvin Chomsky

Platser: Archanis IV (fjärde planeten i Archanis-systemet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Forskningsbas för Federationen), Beta XII-A (jordliknande planet på gränsen mellan Federationen och Klingonska imperiet. Federationskoloni.)

Betyg: 4/5

 

Federationskolonin Beta XII-A skickar ut ett nödrop om att de attackeras av ett okänt rymdskepp. När Enterprise anländer hittar de inga spår av bosättningen, men däremot ett svårt skadeskjutet Klingonskepp. När de gamla antagonisterna ställs mot varandra ombord på Enterprise verkar det som att de manipuleras av en okänd kraft - men kommer alla inblandade inse detta innan ett nytt krig mellan Federationen och Imperiet bryter ut?

 

Ett riktigt bra avsnitt med gott och spänningar mellan klingons och människor. Manuset har en ton av seriositet över sig och känns som det här verkligen betyder något. Avsnitten med klingons brukar vara bra och Day Of The Dove är inget undantag. Stort plus för fäktningsscenerna. Jag menar, det blir inte mycket mer badass än klingons med svärd. Budskapet är också fint om än lite skriva på näsan. Innehåller den berömda "bitch-slap-memen" vilket också bör noteras!

 

 

 Scotty hittar en gammal vän


 

3.8 For The World Is Hollow And I Have Touched The Sky

 

Sändes: 8/11 1968

Stardate: 5476.3

Manus: Rik Vollaerts

Regi: Tony Leader

Platser: Daran V (femte planeten i Daran-systemet. Över tre miljarder innevånare 2268), Fabrina (hemvärld för Fabrinifolket. Förstörd i supernova cirka 8 000 f.Kr), Yonada (interiören av en asteroid, sedd som en planet av innevånarna)

Betyg: 3/5

 

Besättningen spårar ett missilöverfall till vad som tycks vara en stor asteroid. Det visar sig snart att asteroiden är bara höljet till ett enormt generationsskepp. Efter otaliga generationer har innevånarna i skeppsvärlden glömt att är rymdfarare. Istället tillber de skeppsdatorn som ett orakel. Det är bara det att skeppet är ur kurs och på väg att att krocka med Daran-civilisationens hemvärld. Samtidigt kämpar Dr. McCoy mot en dödlig sjukdom som får honom att fundera över hur han vill spendera sin sista tid.

 

Generationsskepp är en stapelvara inom science fiction-genren, men historier med dem har en benägenhet att bli riktigt bra. For The World Is Hollow... har en bättre premiss än utförande, men är ändå ett helt okej avsnitt. Det är definitivt en av de bästa titlarna i originalserien. Beslutet att skriva in McCoys sjukdom känns dock lite krystat. Det känns som två historier som skulle mått bättre av att få vara just detta. Den avslutande deus ex machina-lösningen (bokstavligen) känns också lite sisådär. Ett ojämnt avsnitt helt enkelt, men ändå bättre än genomsnittet.

 

 

"Should we tell the high priestess we can see everything when she kneels?"

 

 

3.9 The Tholian Web


Sändes: 15/11 1968

Stardate: 5693.2

Manus: Judy Burns & Chet Richards

Regi: Herb Wallerstein & Ralph Senensky

Platser: N/A

Betyg: 5/5

 

Skeppet skickas till en tidigare outforskad del av universum för att leta efter federationsskeppet Defiant som försvunnit spårlöst. Defiant verkar befinna sig mellan två dimensioner som fasar in och ut med varandra. Besättningen ombord hittas döda med uppenbara tecken på att de gett sig på varandra. När liknande saker börjar hända på Enterprise och Kirk fastnar mellan de två dimensionerna kunde saker inte bli värre... trodde de. Plötsligt anropas de av ett skepp som säger att de inkräktat i den tholanska rymden, och tholianerna är inte glada...


Yes! The Tholian Web introducerar en av mina favoritalienraser, tholianerna, och är till råga på allt ett fantastiskt spännande och välskrivet avsnitt. Karaktärerna lyser, dialogen är välskriven och vetenskapsdelen av manuset fascinerar. Det är precis som det ska vara med andra ord! Dessutom tror jag det kan vara det avsnitt där Spock och Bones är närmst att flyga på varandra. Bara en sådan sak. The Tholian Web är ett av seriens absolut bästa avsnitt och mixar allt som gör att jag älskar franchisen. Se det!


 

Det omtalade nätet... jag vill ha det här som tapet

 


 

Av Ulf - 27 maj 2017 21:45

 


Regi: Danny Boyle

Manus: John Hodge (baserat på Irvine Welshs romaner Trainspotting och Porno)

Medverkande: Ewan McGregor, Robert Carlyle, Ewen Bremner mfl.

Produktionsbolag: DNA Films/Decibel Films/Cloud Eight Films

År: 2017

Längd: 117 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2763304/

 

Efter 20 år utan ett ord återvänder Renton till Skottland. Inte mycket har ändrats. Spud lyckades rycka upp sig, men har fallit tillbaka hårt i missbruk, Sick Boy (som nu vill kallas vid sitt riktiga namn, Simon) har en rad olika skumraskaffärer för sig samtidigt som han driver sin fars pub och Begbie... ja, Begbie är där han hör hemma - bakom lås och bom. Spänningarna mellan Renton och de andra om vad som hände 20 år tidigare är minst sagt påtagliga, men blir direkt livsfarliga när Begbie rymmer från fängelset...

 

Danny Boyles adaption av Trainspotting (1996) blev på gott och ont lite av generationsfilm för de tidiga 80-talisterna, däribland undertecknad. Förvisso speglade den en verklighet de flesta av oss lyckligtvis aldrig hamnade i, men jag tror att det som slog an var inte så mycket droghistorierna som den totala uttråkan som genomsyrade karaktärernas liv mellan drogrusen. Det var något alla unga kunde (och kan) relatera till och för mig var det ett långfinger mot auktoritet satt till musik som jag precis hade börjat upptäcka med Iggy Pop, Lou Reed och alla de andra. Snabbspola 20 år framåt. Håller fortsättningen? Både ja och nej.

 

Det finns två skådespelare som verkligen gör den här filmen, och intressant nog är Ewan McGregor inte en av dem. Robert Carlyle, bäst även i originalet, kanaliserar sin totala galenskap som Begbie igen och ja, den här karaktären är fan skrämmande... och förbaskat rolig. Den andra skådespelaren jag åsyftar är Ewen Bremner som Spud. Spud var kanske den av karaktärerna som fick minst utrymme i första filmen, men jag skulle säga att han är den som verkligen har en ordentlig karaktärsutveckling i T2. Spud, den störste fuck-upen av dem alla men ändå med ett hjärta av guld längst inne. Det är fint att se.

 

Dessvärre är storyn ganska splittrad. Den tidigare beskrivna ledan har i del två ersatts med bitterhet och den livsglädje som trots allt fanns i misären är borta. Historien om Rentons hemvändande är egentligen filmens minst intressanta del och när den också få mest tid blir de mer karaktärsdrivande trådarna lidande. Jag förstår att Renton ska skildras som att som medelålders återvända hem till det gamla gardet, men den positiva ton som den första filmen slutade på (ett nytt liv, frihet etc.) finns inte hos karaktären alls i T2.

 

Men sen blixtrar det till och vissa scener är fantastiskt bra. Danny Boyles regi håller klass även denna gång, men det ofokuserade manuset drar ner betyget. Det ska däremot sägas att filmen ändå är bra mycket bättre än jag vågat hoppas på, om än en onödig uppföljare till en kultklassiker. 

 

 Betyg: 3+ choose lives av 5 möjliga

Av Ulf - 26 maj 2017 14:58

 


Regi: Ryan White

Manus: N/A

Medverkande: Jean Wehner, Teresa Lancaster, Gemma Hoskins mfl.

Produktionsbolag: Film 45/Tripod Media/Netflix

År: 2017

Längd: cirka 420 min (7 x ca 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6792200/


I november 1969 försvinner Syster Cathy Cesnik spårlöst när hon ska utföra några snabba kvällsärenden i Keough, en liten förort till Baltimore. Två månader senare hittas hennes kropp i ett avlägset skogsområde. Det borde ha blivit en minutiöst genomförd utredning efter brottet, men fallet är fortfarande olöst. Två av Cesniks gamla elever, Gemma Hoskins och Abbie Schaub, har aldrig kunnat släppa fallet och bestämmer sig för att utreda det på egen hand. När de börjar gräva i historierna upptäcker de snart att allt definitivt inte stod rätt till på skolan där de gick och Cathy arbetade. Alla spår pekar mot en nedtystad sex- och pedofiliskandal inom den katolska kyrkan och inte minst den också på skolan arbetande Fader Joseph Maskell.


The Keepers är en av få dokumentärserier där jag fått stänga av ett avsnitt och andas lite innan jag kunde fortsätta. Det är en otroligt naken och brutal skildring av övergreppsoffer och ett civilsamhälle som antingen inte brydde sig eller valde att titta åt ett annat håll. Mordet på Cathy Cesnik må vara det som sätter igång hela undersökningen, men rötan går så mycket djupare än så. Som påpekas i serien var detta innan de stora avslöjandena om övergrepp inom den katolska kyrkan så i det mycket starkt katolska Baltimore var kyrkans män i princip ofelbara.


Även om Ryan White har pusslat ihop en mycket välgjord och gripande dokumentärserie finns här mindre detaljer som skaver lite. Exempelvis förstår jag valet att fokusera på offer och inte förövare (gudarna ska veta att vi har på tok för många sensationalistiska dokumentärer...), men efter sju timmar visste jag egentligen inte så mycket om Maskell annat än övergreppen. White gör ansatser till att låta hans överlevande vänner berätta om honom, men det blir inte så mycket av det. För mig, som vill i så stor mån som möjligt förstå anledningarna bakom varför, känns den här delen lite lättviktig och ärligt talat gör det även berättelserna från offren en otjänst. Om vi fokuserar på förövraren som en odefinierad ondska främjar det tänket som man brukar höra om "men han var ju så normal! Inte kunde väl vi tro att han kunde göra något sånt här!"


Med det sagt så är The Keepers fortfarande extremt drabbande och viktig. Den tar upp post-traumatisk stress, de fall där offer bevisligen kan undertrycka minnen (och inte som i exempelvis Fallet Kevin få dem fabricerade) och maktmissbruk på högsta nivå. Framförallt är den en käftsmäll till den katolska kyrkans benägenhet att hålla sina präster om ryggen vad de än gör. Whites förståelse av materialet han arbetat med gör serien till en imponerande sammanställning av en rad olika källor och tidsperioder. Om du är intresserad av kriminaldokumentärer är det här ett måste.


Betyg: 4+ hemligheter av 5 möjliga

 

Av Ulf - 24 maj 2017 19:38

 


In Memoriam: Roger Moore (1927 - 2017)

 

Även om jag senare skulle föredra Sean Connerys tolkning av rollen var Roger Moore minst lika viktig för mig som fan av de gamla Bond-rullarna. Han spelade mästerspionen i den första av filmerna jag såg, Moonraker (1979), men det är en annan av hans filmer som 007 som fastnade mest hos mig - For Your Eyes Only (1981). 

 

Av oklar anledning hade jag bara ett videoband tillgängligt när jag låg totalt däckad i öroninflammation som 12-åring. Det innehöll tre filmer: Indiana Jones & The Temple Of Doom (1984), Who's Harry Crumb? (1989) samt nämnda Roger Moore-film. I närmre en veckas tid spenderade jag många febertimmar med att följa Roger Moores jakt på en dekrypterare. Vad som var så bra med den? På något sätt lyckades Moores röst få mig att somna och under många års tid var min egen febriga version av filmen den enda jag kände till. Besvikelsen när jag såg den "riktiga" versionen vid mina sinnes fulla bruk var gruvlig, men för mig kommer det alltid finnas ytterligare en, mycket märklig, Bond-film i serien - min egen trippade version med Roger Moore i huvudrollen... och en massa ninjas... och exploderande råttor. 

 

Sov gott, Mr. Moore och tack för filmerna du gjorde... och de jag hittade på med dig i huvudrollen.

Av Ulf - 22 maj 2017 16:32

 


Twin Peaks återvänder: Premiärtankar (Spoilers)

 

Till sist skedde det. Förvisso skedde det en timme efter utsatt tid (tack för den, HBO Nordic), men klockan 04:00 i morse fanns det första avsnittet av Twin Peaks säsong 3 att beskåda. Första frågan: Är serien bra? Svar: Ja. Är den fantastisk? Svar: Inte än. Är den märklig och mystisk? Svar: Skiter björnar i skogen?

 

Som väntat börjar säsong 3 med Laura Palmers profetia om att hon kommer träffa Cooper om 25 år igen. Den gode Cooper är fast i The Black Lodge och samtidigt har hans onda alter ego tagit upp ett liv som yrkeskriminell i den verkliga världen. Coopers doppelgänger vet dock att han snart kommer tvingas tillbaka till The Black Lodge, men han har en plan för att kunna skippa återvändandet.

 

Samtidigt, i New York, arbetar en ung man med att övervaka en mystisk glaslåda. I Las Vegas är en kasinochef väldigt nervös över sina affärer med en mystisk man och i Buckhorn, South Dakota, blir en man arresterad för ett bestialiskt mord han inte ens kommer ihåg att han begått.

 

Den nya säsongen av Twin Peaks är, fyra avsnitt in, mycket annorlunda från det som kommit tidigare. Det som har sagts under produktionen, att Lynch behandlat avsnitten som delar i en enda lång film, stämmer väldigt väl. Det här är inte tv för slötittaren. Du måste har god kunskap om tidigare avsnitt för att ens börja förstå vad som händer. Det gör att jag tror att om stilen fortsätter så kommer detta också bli det sista vi ser av Twin Peaks. Missförstå mig inte, jag tycker serien är sjukt intressant och full av lynchiskt mardrömsstoff, men den kommer tappa tittaren en masse i och med Lynchs kompromisslösa stil.

 

Allt är dock inte guld och hemsökta skogar. De nya avsnitten är väldigt sparsmakade på den för serien så viktiga musiken. Dessutom saknar jag såpoperainramningen med sina fantastiskt nostalgiska ögonblick. Å andra sidan är vissa scener så förbaskat roliga och/eller obehagliga att jag inte kan undgå att dras in i serien med hull och hår. Vissa frågor från säsong 2:s cliffhanger besvaras, men lika många nya ställs. Twin Peaks anno 2017 ligger mer åt Lost Highway (1997) och Mulholland Dr. (2001) än de två tidigare tv-säsongerna. Angående den förra har jag länge undrat om den utspelar sig i samma värld som Twin Peaks och de första avsnitten ger mig vatten på min kvarn. Om ni inte är lika bekanta med Lynchs verk som jag är rekommenderar jag att ni ser om även den filmen innan ni ger er i kast med de nya avsnitten.

 

Så, efter fyra avsnitt kan jag sammanfatta upplevelsen med att det definitivt är ett "weird place" vi har återvänt till, men juryn överlägger fortfarande om det är "wonderful" eller inte. Jag är defintivt hooked, det är en sak som är säker.

Av Ulf - 19 maj 2017 16:28


Regi: Dylan Bank/Daniel DiMauro/Morgan Pehme

Manus: Dylan Bank/Daniel DiMauro/Morgan Pehme

Medverkande: Roger Stone, Donald J. Trump, Paul Manafort mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2017

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6714534/

 

Roger Stone har varit en stark kraft i amerikansk inrikespolitik sedan Nixons dagar. Som den yngste anklagade i Watergateskandalen lyckades Stone navigera de politiska vattnen i Washington och bli en ledande röst hos Reagan och både Bush Sr. och Jr. Dokumentärfilmarna Dylan Bank, Daniel DiMauro och Morgan Pehme har följt honom under hans senaste kampanj - den att göra Donald Trump till USA:s president.

 

Om jag hade sett den här filmen för några år sedan hade jag tagit Trump som en seriös utmanare till USA:s presidentpost. Det hade inte varit så mycket för Trumps egenskaper som för Roger Stones. Stone kan vara det närmsta den machiavelliska fursten som man kan komma. Under personlighetsdrag som brukar kallas machiavelliska hittar vi vi definitionen: "Den machiavelliska personligheten präglas av manipulation och exploatering av andra, med en cynisk likgiltighet för moral och fokus på egenintresse och bedrägeri." Det här är en lysande beskrivning av Roger Stone, men ta inte mina eller filmmakarnas ord som sanning - det behövs inte då Stone själv medverkar i filmen.

 

Stone visar upp en skrämmande förståelse för det mänskliga psyket och säger helt öppet att all form av moral är svaghet och att allt är tillåtet för att vinna. Filmskaparna har fått i princip obegränsat tillträde till Stones privatliv och trots sin extrema fokus på sin egen framgång är Stone åtminstone ärlig. Han är helt öppen med vad han gjort, hur han gjort det och varför han gjort det. Understödja diktaturer? Jepp. Hitta på saker för att fälla politiska motståndare? Klart. Ljuga om diverse saker för att ragga röster? Jo då. Och det är här som Stone blir en fantastiskt fascinerande karaktär - hela hans framtoning säger att en obildad population är enkel att kontrollera. Han har empiriska bevis. Det är bara att titta på hans kampanjer.

 

Det skrämmande är att det krävdes så mycket mer mygel och falskspel fram till och med Bush Jr. Efter det har folk börjat svälja allt med hull och hår. Det är inget unikt för USA. Människor som känner sig maktlösa måste ha en syndabock. Om det är för jobbigt eller tidskrävande att sätta sig in i komplicerade politiska processer är det enkelt att falla för den som skriker högst. Det är där som Stone kommer in i bilden. Ge folket någon att samlas runt som inte talar fikonspråk och de kommer falla i linje.

 

Get Me Roger Stone är en unik inblick i moderna politiska processer. Det kanske sker med mer flaggviftande i USA än i Sverige, men samma principer råder även här. Och till mångt om mycket har vi Roger Stone att "tacka" för det. Det här är en film som inte predikar så mycket som den visar att så här är det. När de inblandede varken förnekar eller försöker skönmåla det hör i alla fall jag stöveltrampandet bakom ryggen.

 

Betyg: 4+ obligatoriska dokumentärer för politiskt intresserade av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - 15 maj 2017 21:17

 

 

Regi: Ben Young

Manus: Ben Young

Medverkande: Emma Booth, Ashleigh Cummings, Stephen Curry mfl.

Produktionsbolag: Factor 30 Films

År: 2016

Längd: 180 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3896738/


Vicki Maloney blir kidnappad av Evelyn och John White - ett minst sagt dysfunktionellt och seriemördande par. Snart inser Vicki att det inte är en kidnappning för lösensumma som det gäller. Nu måste hon hitta ett sätt att vända paret mot varandra om hon ska ha någon chans att överleva. Samtidigt försöker Vickis föräldrar förmå polisen att inleda en sökningsinsats.


Det här var riktigt creepy! Synopsisen ovan låter som vilken annan thriller som helst, men Ben Young har med sin långfilmsdebut lyckats göra en film som verkligen vill gå ner i realismens mörkaste vrår. Här finns lite barnsjukdomar som för tankarna till studentfilm, såsom överdrivet användande av vad jag brukar kalla "meditativ slowmotion", men Youngs grepp om sina karakärer är det som spelar någon roll. 


Skådespelarregin är på topp, även om jag stör mig på att det är väldigt uppenbart att Ashleigh Cummings (Vicki) absolut inte är 17. De flesta castar äldre skådespelare i ungdomsroller, men mycket riktigt är Cummings 25 år och kan inte riktigt komma undan med att spela tonåring längre. Sen att hon är väldigt bra i rollen är en annan femma. Den som dock stjäl varenda scen hon är med i är Emma Booth som Evelyn White. Booth visar upp mästerliga takter när hon låter sin karaktär pendla mellan självsäkerhet och att krypa för sin make i ett väldigt drabbande porträtt av hur man som offer själv kan bli förrövare. Stephen Curry är även han väldigt bra som maken, John, och hans skiften mellan lugn och manipulerande samt arg och våldsam är sjukt obehagliga.


Här finns några riktigt obehagliga scener, men de utspelas nästan alla i ditt eget huvud. När Young ska skildra övergreppen stänger han bokstavligen talat dörren till rummet där Vicki hålls fången. Vi hör ljuden, korta små dialogbitar, men inte så mycket mer. Det är ett väldigt effektivt sätt att låta tittarens egen fantasi få fritt spelrum. Antydan av våld utan att visa våld är oftast bra mycket mer effektivt än att bada i gore helt enkelt.


Hounds Of Love är inte för alla. Då filmen har det tema den har och försöker hålla sig väldigt realistisk vill jag varna för att den kan fungera som en trigger för dåliga minnen och upplevelser. Med det sagt så lovar den här filmen mycket gott för Youngs framtida karriär.


Betyg: 4- oslipade diamanter av 5 möjliga

Av Ulf - 13 maj 2017 14:00

 


Regi: Will Allen

Manus: Will Allen

Medverkande: Will Allen, Dimitrius Pulido, Phillipe Coquet mfl.

Produktionsbolag: WRA Productions/Very Special Projects/Whitewater Films

År: 2016

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5278464/

 

Will Allen hade precis tagit examen från ett filmprogram på universitetet när han kom i kontakt med Buddhafield - en religiös grupp under ledning av den karismatiske Michel Rostand (född Gomez). Rostand förespråkade en livsstil som i viss mån låg i linje med diverse österländska traditioner, men som ändrades markant under Allens samröre med gruppen. Drygt 22 år senare lämnade Allen Buddhafield. Holy Hell är hans berättelse om tiden där.

 

Jag har sett åtskilliga dokumentärer om sekter, kulter och "karismatiska ledare", men sällan har jag stött på något så drabbande som Holy Hell. Skillnaden mellan Allens dokumentär och liknande ligger i att den tar sin tid och besparar oss från sensationalism. Allen berättar och visar om hur det framstod som en rationell handling att dedikera sitt liv till Buddhafield och ja, på sättet han visar det verkar det till en början tämligen harmlöst. När skynket sedermera dras bort allt mer inser vi hur skicklig manipulatör Rostand egentligen är.

 

Det är klart att Rostand framstår som excentrisk redan från första början, men det är just det - excentrisk, inte knäpp. Som tittare börjar man ana oråd när man får små inblickar i hans bakgrund. Som misslyckad skådespelare (med en statistroll i Rosemary's Baby, 1968, som enda kända mainstream-arbete) och dansare är hans väg till inflytande över en grupp människor inte så värst annorlunda från andra till storleken mindre sekter. Isolation från familj, kontroll över sexualitet, påtvingade fysiska övningar (dans) är saker som vi känner igen från andra sekter. Samtidigt blandar han upp det med att medlemmarna trots allt skulle ha dagjobb och kontakt med samhället. Om någon gick för långt utanför ramen blev de inhalade igen. Allt detta, i kombination med härskartekniker och manipulation i form av "terapi" och hypnos, gör Rostand till en fruktansvärd bekantskap.

 

Om Holy Hell bara hade varit Allens historia hade man kunnat avfärda den som en personlig vendetta. När man dock inser att Allen var mycket högt uppsatt i gruppen och dokumenterade det mesta som hände blir bilden svårare att bortförklara. I kombination med andra högt uppsatta medlemmar ger han en bild av just ett heligt helvete. Samtidigt är filmen inte fördömande av andra än Rostand. Den visar på positiva gruppdynamiska processer och saker som hände också och ger förklaringar till varför några av kärnmedlemmarna sökte sig till gruppen. Föga förvånande handlar det mycket om intolerans från resten av samhället och/eller familjen. Så vem kan klandra dem? Det står dock klart att Rostand såg detta som sitt livs roll och tänkte krama varenda droppe ur den. Allen lyckas på ett effektivt sätt definiera var skuldbördan ligger och det gör Holy Hell till en speciell film. 

 

Jag vill inte avslöja för mycket om vad som händer när fasaden börjar smulas sönder, utan se den här filmen. Bra saker, fjärran ifrån liknande dokumentärer med spänningsmusik och häftiga inzoomningar.

 

Betyg: 4+ övningar i narcissism av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27 28
29
30
31
<<< Maj 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards