Alla inlägg under juni 2016

Av Ulf - 28 juni 2016 17:05

 


Regi:  Daniel Alfredson

Manus: Joe Gangemi & Gregory Jacobs (baserat på Castle Freeman Jr:s roman)

Medverkande: Julia Stiles, Alexander Ludwig, Anthony Hopkins mfl.

Produktionsbolag: Enderby Entertainment/Gotham Group

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4061010/


Lillian flyttar tillbaka till sin hemstad i Alaska efter att hennes mor dött. Det blir ingen trevlig hemkomst. Snart börjar hon trakasseras av Blackway, en tidigare polis som blivit ledare för ett gäng brottslingar. Ingen i staden, allra minst sheriffen, vågar gå emot Blackway, men Lillian får oväntad hjälp av den gamle skogshuggaren Lester och hans vän Nate.


Blackway är ett fall av att ibland får man exakt vad man tror man ska få - varken mer eller mindre. Det är tämligen typiskt för filmer med Anthony Hopkins nuförtiden, men jag drogs till den ganska enkla hämndhistorien satt i Alaska. Tyvärr lyckas Gangemi och Jacobs inte berätta en spännande historia med sitt manus och även om Daniel Alfredsons regi glänser på sina ställen är det en högst opersonlig film.


Därmed inte sagt att Blackway inte har vissa saker som den gör bra. Jag gillar alltid Julia Stiles och så även här. Stiles är en av de där skådespelerskorna jag bara väntar på ska klättra upp på A-listan på riktigt och inte sväva precis utanför den som hon gjort under större delen av sin karriär. Hon är värd bättre. Hopkins gör sin roll bra, men verkar inte särskilt engagerad. Då är Alexander Ludwigs roll som Nate mycker roligare. Ludwig, mest känd för sin roll som Björn Lödbrök i Vikings (2013), har en ljus framtid framför sig.


Till syvende och sist lyckas dock inte Blackway engagera och det är A och O för en film. Vackert foto över skogarna räcker tyvärr inte. I en realåda nära dig snart.


Betyg: 2 gäspningar bland granarna av 5 möjliga

Av Ulf - 24 juni 2016 18:49

 


Regi:  Jean-Marc Vallée

Manus: Bryan Sipe

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Naomi Watts, Chris Cooper mfl.

Produktionsbolag: Black Label Media/Mr. Mudd/Right of Way Films mfl.

År: 2015

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1172049/


När Davis förlorar sin fru i en bilolycka tar han händelsen förvånansvärt bra. Vad omgivningen inte vill se är den chock som han nu bär på och inte vet hur han ska uttrycka. I ett försök att prata av sig skriver han till ett företags kundservice om dels hans dåliga upplevelse med en av deras godisautomater och dels om sina känslor efter hustruns bortgång. Det är så han träffar Karen, en kvinna olycklig på sitt eget håll. Davis och Karen inleder en vänskap och plötsligt vet Davis vad han måste göra - han måste dekonstruera hela sitt tidigare liv för att kunna gå vidare.


Kommer du ihåg den överskattade skitfilmen Silver Linings Playbook (2012) som hyllades av allt och alla? Demolition är den mer realistiska och jordnära varianten av den. Bryan Sipe har skrivit ett manus som behandlar sorg och dåliga relationer inte som att allt är förlorat det ögonblick någon försvinner ur ens liv utan att det är en långsam process som inte kan mätas i tid. Likaså är den fri från nämnda films idiotiska porträtt av att psykisk sjukdom eller livskriser ursäktar ditt beteende vad du än gör. Det gör det inte. I verkligheten kommer din omgivning tröttna på dina nycker och säga åt dig att bete dig eller hålla dig borta. 


Jake Gyllenhaal är magnifik i rollen som Davis och fortsätter vara i min mening en av de mest underskattade skådespelarna i Hollywood idag. Han kan spela ut vilket känsloregister som helst, men det som är mest imponerande med honom är att han också kan vara totalt nollställd. Det är svårare än vad man kan tro. Försök själv att förmedla repliker med en total brist på intresse och dessutom fortfarande vara intressant så får du se vad jag menar. Även Naomi Watts är bra i sin roll, men det här är Gyllenhaals film raktigenom.


Det som gör Demolition så njutbar i allt sitt mörker är dock Sipes manus. Med en svart komik som ledstjärna (hur många svarta relationsdraman har jag sett på sistone?) guidar Sipe oss igenom sorgen att förlora en partner både absolut permanent (läs: döden) eller långsamt glida ifrån varandra ut i ingenting. Demolition gör ont att se, men bjuder ändå på så pass många absurda situationer att det snarare blir en livsbejakande film än en deprimerande. Med mästerlig regi av Jean-Marc Vallé är det få saker som ligger den här filmen i fatet. Anledningen till att den inte får högsta betyg är att manuset i viss mån, trots sina fina karaktärsproträtt, har tempoproblem. Det är dock fortfarande en mycket sevärd film!


Betyg: 4 jag behöver lite lättsammare filmer nu... av 5 möjliga

Av Ulf - 22 juni 2016 13:31

 


Twin Peaks återvänder: Boksynopsis och Sheriff Truman?

 

Som läsare av den här artikelserien säkert har noterat är det nu bara några månader kvar tills Mark Frosts bok The Secret History Of Twin Peaks släpps. Från att ha varit en bok som skulle agera brygga mellan säsong 2 och 3 har nu lite andra detaljer läckt ut. Enligt en tweet från Marlena Bittner, public-relations director på bokens förlag Flatiron Books, kommer boken inte fungera som en rak prequel eller sequel. Detta bekräftas i viss mån av ett abstract från bokens franska förlag:

 

Twenty-five years [after Dale Cooper’s investigation of the murder of Laura Palmer,] the FBI gets a hold of a box it won’t divulge the provenance of. In the box, a huge dossier…

 

A female FBI agent is tasked to analyze all the documents inside, and everything related to the strange town of Twin Peaks. She also has to determine the identity of the person who compiled the dossier. Along the way, she discovers secrets about the lives of the town’s residents, but also investigative reports from Dale Cooper who has since vanished, newspaper clippings, an autopsy report, and other classified information.

 

What happened since the death of the young woman? And why did an anonymous “archivist” compile such a thorough dossier on Twin Peaks and its origins?


[översatt till engelska av fansajten Welcome to Twin Peaks]


Boken släpps 18/10 i USA och jag kan knappt bärga mig!
 
Det råder stor sekretess kring både handling och karaktärer inför den nya säsongen och det är en bra sak. När Moviefone intervjuade Robert Forster nyligen kunde han varken bekräfta eller förneka att han kommer spela en 25 år äldre Sheriff Truman. Så pass mycket är känt att han kommer spela en uniformerad polis av något slag och eftersom Forster tackade nej till samma roll när det en gång begav sig är det mycket möjligt att han kommer fylla Michael Ontkeans stora skor. Följ länken till Moviefone för hela intervjun.

 

Av Ulf - 21 juni 2016 16:50

 


Regi:  Charlie McDowell

Manus: Justin Lader

Medverkande: Mark Duplass, Elisabeth Moss, Ted Danson mfl.

Produktionsbolag: Duplass Brothers Productions

År: 2014

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2756032/

 

Ethan och Sophies parterapi går inget vidare. I ett sista försök föreslår deras terapeut en retreat där de ska spendera en helg helt för sig själva. Snart visar det sig dock att huset de kommer till inte riktigt är som andra. När en i paret går in i huset ensam möter de en idealiserad version av sin egen partner...

 

The One I Love var ett trevligt misstag. Jag letade egentligen efter en helt annan film med samma titel, men när Justin Laders smart skrivna historia började spelas upp drogs jag in. Jag har en förkärlek för kärleksfilmer som inte följer den traditionella romantiska komedi-strukturen utan bryter upp med surrealism och/eller en stor dos svärta. Nu vet jag inte om jag skulle följa strömmen och kategorisera den här filmen som en komedi överhuvudtaget. Den är mer av en förhållandemardröm.

 

Alla som haft ett längre förhållande känner till det där med hur passionen och idealbilden av partners ebbar ut tämligen fort. Det finns lite olika saker att göra då. Vissa finner sig i situationen och ser det som en fördjupad kärlek, andra jagar efter nya partners för att fylla det tomrum de inte kan hantera och ytterligare andra går i parterapi. Frågan som Lader ställer i sitt manus är om vi egentligen vill ha den där idealiserade partnern tillbaka eller om vi kan komma vidare med en "riktig" person? Själv har jag aldrig gått i parterpai, men har ställts inför "arbetssituationen" i längre förhållanden ett antal gånger. Lader visar på ett effektivt sätt den förljugna bild av oss själva som vi säljer till vår partner i början av ett förhållande och hur vi först senare börjar portionera ut våra egna brister och fel. Det är minst sagt intressant.

 

Filmen har i princip bara två skådespelare och båda är mycket bra. Om jag skulle välja ut en av dem att hylla lite extra blir det dock Mark Duplass i rollen som Ethan. Hans två "personligheter" har en tydligare distinktion och den smärta och avundsjuka han spelar sitt primära jag med är alltför bekant. Charlie McDowell har regisserat sina två huvudskådespelare väldigt väl och skyggar inte för att ge jobbiga scener lång tid att utvecklas.

 

Det enda jag egentligen har att invända om gällande The One I Love är att den försöker just vara en komedi då och då. Det misslyckas den med. Det här är hjärta, smärta och intressanta tankeexperiment. Det behöver jag inte komisk musik till.

 

Betyg: 4 men REM-låten med samma namn hade varit välkommen av 5 möjliga

Av Ulf - 18 juni 2016 22:21

 


Regi:  Yorgos Lanthimos

Manus: Yorgos Lanthimos & Efthymis Filippou

Medverkande: Colin Farrell, Rachel Weisz, Léa Seydoux mfl.

Produktionsbolag: Film4/Irish Film Board/Eurimages mfl.

År: 2015

Längd: 119 min

Land: Grekland/Frankrike/Irland/Nederländerna/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3464902/

 

I en nära framtid är det lag på att ha en partner. De som blivit lämnade, är singel eller på något annat sätt ensamma sätts i stora "hotell" där de har 45 dagar på sig att hitta en partner. Om de inte lyckas måste de genomgå en transformation till ett valfritt djur. David har lämnat ett tolvårigt förhållande bakom sig och sätts omgående på ett av hotellen. Nu måste han hitta en partner, eller förvandlas till ett djur - i Davids fall en hummer.

 

Omkring det att jag fyllde 30 insåg jag att jag kunde fortsätta att göra samma misstag som jag gjort i traditionella tvåsamhetsförhållanden sedan jag var 14 eller verkligen ta mig tid att tänka och fundera över hur saker och ting faktiskt hängde ihop. Det grundade sig i en trötthet. En trötthet av förväntningar på mig själv, på andra och från min omgivning. Jag har väl knappast kommit fram till något svar, men lärt mig desto mer om mig själv och andra på vägen. Yorgos Lanthimos The Lobster tar upp samma tankar om än på samma absurda och surrealistiska sätt som vi kommit att vänta oss av den grekiske regissören.

 

Dystopin som Lanthimos bygger upp är genial i och med att den är tudelad. Inte nog med att det övergripande samhällsystemet är förtryckande i sin påtvingade tvåsamhet och artificiella passion, komplett med smäktande 60-talsballader. Nej, även "motståndsrörelsen", de så kallade "loners", är i lika stor mån förtryckare i närmast fanatiska strävan efter individualism även om det paradoxalt nog innebär begränsande av den samma. Lanthimos samhälle blir fyllt med svart komik med lösningar såsom att ge bråkande par ett barn att ta hand om. Det brukar lugna ner saker och ting, menar hotellförestånderskan. I kontrast till detta ställs undvikandet av konflikter hos "the loners". Utan personliga relationer, känslomässiga som sexuella, så uppstår inte konflikter, menar gruppens ledare. Lanthimos väcker både många frågor runt mänskligt beteende som påtvingade samhällsnormer. Det är djupt fascinerande att se.

 

Även skådespelarmässigt är The Lobster en riktigt höjdare. Colin Farrell gör sin bästa roll hitintills i karriären och med den alltid lika undersköna Rachel Weisz i den kvinnliga huvudrollen kan man inte gå fel. Samtliga skådespelare anammar en säregen skådespelarteknik där de helst av allt inte visar äkta känslor när de lotsas runt i hotellet eller i skogarna där "the loners" bor. De äkta känslorna är förbehållna scenerna där skådespelarna är själva eller de fåtal tillfällen där de är på tu man hand med någon annan utan en riktig agenda.

 

The Lobster är inte en film för alla. Har du inte genomgått ett antal förhållanden eller har viss livserfarenhet skulle jag gissa på att du ser det här som rent skräp. För oss som gått på pumpen några gånger och varit tvungna att omvärdera oss själva är det dock en film där det finns otroligt mycket att hämta. En absurd studie i mänskliga relationer som inte skriver tittaren på näsan. Imponerande.

 

Betyg: 5 påtvingade passionsförhållanden av 5 möjliga

Av Ulf - 17 juni 2016 22:13

 


 

Regi:  Mark Elijah Rosenberg

Manus: Mark Elijah Rosenberg

Medverkande: Mark StrongLuke Wilson, Sanaa Lathan mfl.

Produktionsbolag: 3311 Productions/Loveless/Rooftop Films mfl.

År: 2016

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2674430/

 

William D. Stanaforth är på väg att bli den förste mannen på Mars. Hans solouppdrag är att börja sätta ihop den bas som ska möjliggöra för vidare kolonisation av planeten. Efter att hans vattenreservoar blir förorenad under resans gång börjar dock William föra en kamp mot både sig själv och klockan för att både överleva och slutföra uppdraget.

 

Spoiler: Det här kan vara årets sämsta film. Mark Elijah Rosenberg har skrivit och regisserat en film som i princip inte har någon konflikt annat än något kvasiintellektuellt dravel om människans litenhet i universum och hur deprimerande livet självt är. Alltså, det är inget fel på existensialism i filmer, men när det hanteras så här jäkla illa blir det en ren plåga att se klart. Mark Strong kan vara en av de minst engagerande huvudrollsinnehavare jag sett och hela manuset skriker plågad tonårssjäl som sett 2001: A Space Odyssey (1968) en gång för mycket.

 

Det finns verkligen ingenting som räddar den här filmen. Den har inget att berätta, ingen suspens, värdelös dialog (eller snarare monolog) och är ett totalt slöseri med din tid. Nej, det blir inte en längre recension än så här. Det här är ingen film. En film har estetiskt värde och/eller något att berätta. Approaching The Unknown har inget av detta. Undvik som pesten.

 

Betyg: 0 till och med katten gäspade av 5 möjliga

Av Ulf - 15 juni 2016 20:57

 


Regi:  Terry Miles

Manus: Terry Miles

Medverkande: Kirsten Prout, Tiera Skovbye, Michael Karl Richards mfl.

Produktionsbolag: Backup Media/Random Bench Productions/WTFilms

År: 2015

Längd: 78 min

Land: Kanada/Frankrike

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4147210/

 

Sloane och Katie kan inte tro sin lycka när de får en månads jobb på en bondgård mitt ute på vischan. Lönen är bra och kommer bekosta deras planerade shoppingtur till New York. Efter en rad dåliga beslut blir de istället drogade och hålls som sexslavar i två containrar i skogen. Men även lamm har tänder... och biter jävligt hårt.

 

Kirsten Prout är en av de där skådespelerskorna som jag var helt säker på skulle slå igenom för länge sen. Hon har ett speciellt utseende, har visat sina talanger i allsköns genrer, men har aldrig lyckats riktigt, riktigt. Prout är även huvudanledningen till att jag såg den här filmen. Det och titeln. Smaka på den titeln. Riktigt bra! Dessvärre är Terry Miles hämnddrama inte i klass med varken Prout eller nämnda titel.

 

Miles gillar film från 80-talet. Det är väldigt uppenbart. De Carpenterska synthmattorna dominerar filmmusiken, typsnittet till titeln ser ut som något från samma regissör och en rape-revengefilm passar tematiskt perfekt in i 80-talets genreutbud. Tyvärr verkar Miles mer intresserad av att presentera mer eller mindre obskyra referenser till kultfilm än vad han är att berätta en historia. Even Lambs Have Teeth är en väldigt kort film med sina 78 minuter. Det gör att Miles inte lägger krut på något så onödigt som karaktärspsykologi eller bra dialog. Istället blir håller han fokus på just de genrespecifika scenerna.

 

Problemet är att inte heller dessa är särskilt bra. De är helt enkelt inte råa nog. Genren lever och dör med att presentera sina protagonister som fullkomligt rättfärdiga i sina handlingar. Och ja, jag förstår Sloane och Katies motivation, men eftersom tittaren inte fått lära känna varken dem eller förövarna som annat än schablonkaraktärer blir det mest ett blodbad utan riktig riktning. Filmen klarar sig från ettan i betyg helt enkelt på grund av att här finns delar som tagna ur sin kontext är riktigt bra. Som helhet blir det dock knappt godkänt.

 

Betyg: 2- lambs who eat other things than ivy av 5 möjliga

Av Ulf - 12 juni 2016 12:07

 


Regi:  Gavin Hood

Manus: Guy Hibbert

Medverkande: Helen Mirren, Aaron Paul, Alan Rickman mfl.

Produktionsbolag: Raindog Films/Entertainment One

År: 2015

Längd: 102 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2057392/

 

Överste Katherine Powell står inför ett dilemma. Efter flera års jakt på en grupp terrorister har britterna äntligen lyckats bekräfta att de befinner sig i ett hus i Nairobi, Kenya. I en gemensam operation tillsammans med amerikanska armén och specialstyrkor i Kenya är man redo att bomba huset med en drönare. Problemet är bara - vad är egentligen deras rätt att göra detta i ett land som länge räknats till allierade? Vem står för beslutet som kan orsaka ett krig?

 

Eye In The Sky har alla ingredienser för att vara riktigt bra, men faller pladask i mittfåran. En film med den här ensemblen och temat borde göra rent hus på prisgalorna, men av olika anledningar blev Alan Rickmans sista riktiga (ej räknat röstarbete) film en tämligen seg historia med vissa briljanta ögonblick. Huvudanledningarna är feldisponering av var större delen av manuset utspelar sig, långsam klippning och ett alldeles för stor tillit till dialogen.

 

Temat är som sagt både bra och viktigt. Med dagens krig som i allt större utsträckning litar på "smarta" bomber och drönare var det på tiden att någon gjorde en film som problematiserade den ännu mer avhumaniserande effekten på krig som dessa tillvägagångssätt har. Och Eye In The Sky försöker verkligen. Manuset visar oss familjelivet i det berörda kvarteret i Nairobi och vill slå an på känslosträngarna. Dessvärre spenderar den alldeles för lite tid med att få oss att lära känna dessa karaktärer och går istället över till spända samtal i styrelserum och kommandocentra. Dessa samtal, spännande till en början, blir dock nästan som det där eftermiddagsmötet på ditt eget jobb som aldrig tar slut.

 

De känslomässiga trådarna vill inte vävas utan endast de sista tio minuterna känns som det händer något av vikt. När man dessutom är värdelösa på att använda den teknik och manskap som står till buds och stirrar sig blinda på vad drönaren kan göra blev åtminstone jag ganska irriterad på dessa högt uppsatta militärer och deras oförmåga att improvisera. Slutresultatet blir en okej film som slösar bort sina möjligheter till att bli riktigt bra. Synd.

 

Betyg: 3 hellfiremissiler av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards