Alla inlägg under april 2017

Av Ulf - 30 april 2017 12:42

 



Regi: Kitty Green

Manus: Kitty Green

Medverkande: Hannah Cagwin, Aeona Cruz, Liv Bagley mfl.

Produktionsbolag: Forensic Films/Symbolic Exchange/Meridian Entertainment

År: 2017

Längd: 80 min

Land: USA/Australien/Kina

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6333052/

 

Mordet på sexåriga JonBenet Ramsey blev en mediecirkus och ett av mest uppmärksammade brotten i USA under andra halvan av 90-talet. Fallet, som aldrig blivit löst, hade mängder av märkliga detaljer och klumpigt polisarbete gjorde att viktigt bevismaterial förstördes. Casting JonBenet låter lokala talanger anta rollerna som familjen Ramsey och spela upp nyckelscener i händelseförloppet.

 

Det är väldigt sällan jag blir stött av en film, men Casting JonBenet är en uppvisning i dålig smak. Som motpol till de flesta andra dokumentärer inom genren true crime finns här ingen som helst vilja att berätta vad man egentligen vet. Istället spekuleras det friskt om vem mördaren skulle kunna vara. Ofta känns det som de går över de misstänktas gravar och teorierna som de lokala skådespelarna för fram är en salig röra av spekulation och rent skvaller. I mångt om mycket är det här (de vuxna skådespelarna det vill säga) personer som åtminstone befann sig i periferin för familjen Ramsey och jag antar att detta är deras claim to fame som de berättar om efter några drinkar.

 

Solen skiner utanför fönstret och jag tänker inte lägga mer tid på en dokumentär som har mer gemensamt med Svensk damtidning än något annat. Jag trodde mer än så här om Netflix. Enda anledningen till att den klarar sig från nollan är att produktionen åtminstone är ganska snygg. Undvik.

 

Betyg: 1- exploaterade tragedier av 5 möjliga

Av Ulf - 27 april 2017 23:51


Regi: F. Javier Gutiérrez

Manus: David Loucka/Jacob Estes/Akiva Goldsman (baserat på Koji Suzukis roman The Ring)

Medverkande: Matilda Lutz, Alex Roe, Johnny Galecki mfl.

Produktionsbolag: Macari/Edelstein/Vertigo Entertainment/Waddieish Claretrap mfl.

År: 2017

Längd: 102 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0498381/

 

Det mytomspunna videobandet hittar sin väg till college där en professor börjar undersöka exakt hur det faktiskt fungerar när den väldigt förbaskade Samara tar sig till vår värld. Föga förvånande tar experimenten en oförutsedd vändning när en i raden av studenter som tittar på bandet dör. När en av experimentsdeltagarnas flickvän, Julia, tittar på bandet händer något märkligt - filmfilen går inte längre att kopiera. Nu måste Julia lösa mysteriet med Samara en gång för alla innan det är för sent.

 

När Koji Suzukis roman The Ring filmatiserades skapade den i princip den moderna japanska skräckgenren. Det var inte så konstigt egentligen i och med det tekniktokiga Japan och det sena 90-talets skifte i mediekonsumtion såväl som format för den samma. Plötsligt blev allt gammalt (läs: VHS) farligt och det nya (läs: mobiltelefoner, social media, intelligenta robottoaletter... troligen) var inte mycket bättre.

 

Ringu (1998) blev med sin kombination av ovan beskrivna teknikrädsla och klassisk japansk spökhistoria en succé världen över. Den amerikanska remaken från 2002 var faktiskt inte heller så dålig. Sen gick det utför. En redan tämligen komplicerad mytologi gavs alldeles för många bihistorier och sa emot sig själv var och varannan sekund. Rings fortsätter den nedåtgående spiralen och är en film som är någorlunda underhållande när man släpper kritiskt tänkande och bara låter sig föras med på en riktigt, riktigt dum resa.


Som så ofta när ett manus skrivs av mer än två personer är berättarstrukturen i Rings filmens sanna mardröm. Premissen är egentligen inte så tokig och ämnar att ta Samaras förbannelse till en mycket större spelplan. Sen händer något. Filmen struntar i allt den byggt upp och börjar återberätta ursprungshistorien ännu en gång, nu ännu mer ologisk. Även om man behöver vara blind och stendum för att inte se twisten i slutet komma redan efter en halvtimme räddar den i viss mån manuset i form av skala och utförande. Rings är mer eller mindre en tågolycka du inte kan titta bort från.


Skådespelarmässigt är det väldigt varierat. Huvudrollsinnehavarna har ungefär lika mycket kemi som en blöt papperspåse, men i birollerna hittar vi två relativt namnkunniga skådisar - Johnny Galecki och Vincent D'Onofrio. Galecki gör en roll han bör vara van vid, som akademiker, även om hans roll är väldigt annorlunda här än i The Big Bang Theory (2007). D'Onofrio spelar även han en väldigt typisk roll och blir härligt parodisk mot slutet.


Rings är en riktig skitfilm som jag inte kan tycka alldeles för illa om. Om du vill se något utan tuggmotsånd och karaktärer vars puckade handlingar du kan skratta åt är den lika god som något annat. När den dessutom har en eller två scener som lyckas bygga en obehaglig stämning är jag nöjd.


Betyg: 2 jag visste att Apple var onda av 5 möjliga

Av Ulf - 24 april 2017 22:45

 

 

Regi: Jordan Peele

Manus: Jordan Peele

Medverkande: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/QC Entertainment

År: 2017

Längd: 104 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5052448/

 

Chris ska träffa sin flickväns föräldrar för första gången och följer därför med på en weekend-resa till deras väldigt extravaganta hem mitt ute i ingenstans. Den lilla oron över att som svart arbetarklasskille vara gäst hos ett stenrikt vit societetspar försvinner snabbt när han förstår att familjen är väldigt öppensinnad mot allt och alla. Men varför bor familjen på något som liknar ett plantage med svarta tjänstefolk och vad tusan är det med familjens vänner som dyker upp på fest? Något står absolut inte rätt till, men innan Chris vet ordet av är han oförmögen att ta sig därifrån...

 

Get Out visar återigen att man med små medel kan göra väldigt mycket. Med en budget på fem miljoner dollar har den enbart i USA spelat in över 170 miljoner på bio. Det är otroligt kul att filmer som denna går så pass bra som den har gjort, inte minst med tanke på att den inte bara är en kul skräckthriller utan en mycket skickligt skriven film som leker med genrekonventioner till höger och vänster.

 

Manuset kan på ytan te sig som ganska rättfram och ytligt, men när man gräver lite djupare hittar man förvånansvärt djuplodande kommentarer om rasism i närmast en rasbiologisk mening. Det är på sina ställen djupt obehagligt och Jordan Peele lyckas tillsammans med en väldigt duktig skådespelarensemble skapa en intrikat historia med både humor och spänning. Daniel Kaluuya är mycket bra i huvudrollen och hela flickvännens familj porträtteras av idel bra skådespelare, däribland den nästan kriminellt underutnyttjade Caleb Landry Jones som höjdpunkt.

 

Det är lätt att se varifrån Peele hämtat inspiration, men det blir aldrig överdrivet. Hans beundran för Roman Polanski och George A. Romero är tydlig och faktiskt lyckas han emulera mycket av Polanskis känsla i filmens första halva till att gå över till Romeros stil i den andra. Det borde egentligen inte funka så bra som det gör, men på något sätt lyckas Peele ro det här i land.

 

Med Get Outs framgångar både hoppas och tror jag att vi kommer få se mer av Peele i långfilmformat. Han har redan bevisat att han kan skriva förbaskat roliga sketcher under sina år med Key & Peele, och det här är ett stort, stort steg in i långfilmsvärlden. Jag kommer definitivt hålla koll på honom.

 

Betyg: 4 get yourself a strong one av 5 möjliga

Av Ulf - 21 april 2017 20:18

 

"Under blue moon I saw you,

so soon you'll take me,

up in your arms, too late to beg you,

or cancel it, though I know it must be,

the killing time, unwillingly mine"

 

- Echo & The Bunnymen, The Killing Moon

 


Jag fick fundera på hur jag skulle tackla det här inlägget. Vanligtvis kör jag fullt ös med korsreferenser, analys av skådespel och dylikt. Jag kan inte riktigt göra det med Thirteen Reasons Why. Det här är en berättelse som spelar roll, som slår an både hos mig själv och många jag känner. Den gör det av flera olika skäl. Somliga har menat på att den trivialiserar sin tematik, andra har hyllat den för djuplodande insikter. Varför har en serie som främst riktar sig till ungdomar blivit så kontroversiell?


För er som inte sett serien handlar den om hur en tid efter att 17-åriga Hannah Baker begått självmord får hennes vän Clay Jensen motta en låda med kassettband. På tretton bandsidor har Hannah spelat in anledningar till varför hon tog det beslut hon gjorde. Clay, som var intresserad av Hannah som mer än en vän, har väldigt svårt att lyssna på banden, framförallt eftersom de pekar ut vad olika personer har gjort (eller inte gjort) för att Hannah skulle må dåligt. Någonstans bland banden vet han också att han själv kommer figurera. Inte bara Hannahs hemligheter avslöjas utan även hemligheter som framförallt rör skolans populära "elit" - något dessa absolut inte vill ska komma ut.


Huvudtematiken i Reasons rör sig mellan självmord och anledningarna till att man kan gå ner sig så pass djupt att det blir en utväg. Ett av huvudargumenten mot serien har varit att den inte skulle visa upp depressionsbiten såsom den beskrivs i boken. Jag har inte läst källmaterialet, men jag undrar om jag och kritikerna sett samma serie. Självmord visas som en smärtsam handling som fortsätter skada din omgivning när du själv är borta. Det är sant, ordet "depression" nämns sällan eller ens alls, men man måste både vara blind och döv för att inte se att det skriks mellan raderna. Jag brukar kalla det här fenomenet för Trainspottingeffekten.


När Trainspotting slog till på biograferna 1996 höjdes många kritiska röster om att filmen skulle glorifiera drogmissbruk genom att inte uttryckligen ta avstånd ifrån det. Istället för att se filmen som det visuella medium det är avkrävdes manuset till Trainspotting att skriva folk på näsan. Det fanns en diskrepans mellan vad som sades och vad som visades. I dialogen kanske heroin lät som världens häftigaste pryl, men det filmen visade rent visuellt sa raka motsatsen.


Reasons fungerar i viss mån på samma sätt. Istället för att låta karaktärerna uttrycka sina känslor i ord hela tiden visas det istället. Ni vet, det som film gör bättre än något annat medium? Den som ser serien till slut och fortfarande tycker att den glorifierar depression och självmord klarar uppenbarligen inte av att skilja på dessa två delar som oftast, men som i detta fall inte alltid, sitter samman. 


Den andra stora saken som fått kritik är att serien har en mängd triggers för folk som mår dåligt. Jag betvivlar inte att serien kan ge ordentliga triggerbesvär för somliga, men enligt flertalet nyhetsartiklar jag läst inför det här inlägget förfasar sig psykologer och terapeuter att de numera är nedringda med oroliga föräldrar eller ungdomar som mår dåligt. Är inte det en bra sak? Om man mår dåligt och den här serien hjälper dig att söka hjälp, borde den då inte hyllas för det? Det här är en svår fråga eftersom rapporterna inte pratar om siffror utan i termer som "a lot", "many" och så vidare. Det är heller inga kvalitativa svar eftersom de inte går in mer ingående på vad samtalen handlar om.


Reasons skyggar inte för att visa våld och övergrepp i all sin jävlighet. Det gör serien unik. Alla andra serier som försökt beskriva ungdomsproblematik backar när det kommer till en viss gräns. Reasons visar allt och den måste visa allt. Den hade inte blivit alls lika effektiv och betydelsefull som den är om den hade fegat ur. Samtidigt är det aldrig förhärligande eller för sakens skull. Dessa brutala scener har alltid en djupare innebörd och för berättelsen framåt. Utan dem skulle det helt enkelt inte gå att berätta historien. Likaså, rent filmtekniskt har man valt att fokusera på offret, inte förövraren. Det här är offrens historia och det är deras uttryck som kameran försöker fånga, inte något annat.


Mycket av det mer våldsamma materialet handlar om sexuella övergrepp av olika slag. Jag behöver bara se i min bekantskapskrets för att tyvärr hitta exempel på exempel på hur kvinnor jag känner varit med om liknande saker. Många av dessa har också hyllat seriens porträtt av det. Som man har jag inte samma referensram, det är jag fullt medveten om. Därför är mina kvinnliga vänners berättelser som Reasons har triggat den fakta jag har att gå på när jag kanske säger en väldigt uppenbar, men alltid nödvändig, sak: Det här händer varje dag, i alla samhällen. Reasons sätter fokus på offret genom att låta oss se mycket mer och mycket längre än någon normalt funtad människa skulle vilja. Scenerna varken försöker släta över det som händer, exempelvis genom att låta kameran panorera iväg, eller bygga upp det med exempelvis musik. Som tittare tvingas vi se vad som händer. Det är klart, stäng av, för all del, men Reasons borde visas för alla unga människor. Den sätter fingret på våldtäktskultur, slut shaming och dagens mobbningskultur.


Reasons kommer bli en modern klassiker, om inte annat för den debatt den orsakat. Det är en i mina ögon otroligt viktig berättelse som har potential att hjälpa snarare än stjälpa. Se den, låt alla se den, och diskutera materialet efteråt. Om du är förälder till en tonåring, se den med dem. Håll ögon och öron öppna. Kanske försöker någon säga något till dig.



Av Ulf - 20 april 2017 17:03


Twin Peaks återvänder: En månad kvar  

 

Det är en månad plus lätträknade timmar kvar tills Twin Peaks återvänder och en 25 år gammal cliffhanger får sin upplösning. Det är om man tillhör de vanliga dödliga. De med pengar och fritid kan annars ta en tripp till årets Cannes-festival där de två första avsnitten kommer ha världspremiär. Exakt när är ännu oklart, men eftersom årets festival varar mellan 17 - 28 maj borde det vara under festivalens första dagar om det nu handlar om en världspremiär. Jag är inte alls avundsjuk. Nej då.

 

De första två avsnitten har sedan någon vecka också fått offciella titlar. Titlarna som fanns på originalseriens avsnitt var en efterkonstruktion som tillkom under reprisomgångarna. Nu får avsnitten alltså titlar från början. Dessa blir, enligt Showtime: 3.1 My Log Has A Message For You samt 3.2 The Stars Turn And A Time Presents Itself. Exakt vad den andra titeln innebär kan vi bara gissa oss till, men den första borde innebära att vi får se The Log Lady redan i första avsnittet. Vem är det vedkubben har ett meddelande till?

 

I Skandinavien har HBO Nordic landat rättigheterna för att sända serien. Avsnitten visas i synk med den amerikanska sändningen så när ett avsnitt slutar där blir det tillgängligt för streaming i Sverige. Schysst deal om man inte redan har andra vägar att se serien!

 

I skrivande stund håller biograf Spegeln i Malmö på med ett David Lynch-retrospekt. För den intresserade ser det kommande spelschemat ut som följer:

 

21/4: Blue Velvet


5/5: Wild At Heart

 

12/5: Lost Highway

 

19/5: Mulholland Dr.

 


Slutligen levererar Showtime ytterligare lite kul trailers: 

 


Av Ulf - 18 april 2017 22:30

 


Regi: Adam Wingard

Manus: Simon Barrett

Medverkande: James Allen McCune, Callie Hernandez, Corbin Reid mfl.

Produktionsbolag: Lionsgate/Room 101/Snoot Entertainment mfl.

År: 2016

Längd: 89 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1540011/

 

James åker med sina vänner Lisa, Ashley och Peter för att följa upp ett nytt spår gällande James syster som försvann i skogarna runt Burkittsville 17 år tidigare. Med kameror i högsta hugg ska de försöka hitta det hus där Heather sist sågs. Men är de ensamma i skogen?

 

Även om den knappast var den första found footage-filmen var det The Blair Witch Project (1999) som på gott och ont populariserade genren. Med en minimal budget är det dessutom en av filmhistoriens mest inkomstbringande filmer sett i procent. Året därpå kom Book Of Shadows: Blair Witch 2 (2000) som trots sina brister har fått oförtjänt dåligt rykte. Sen blev det tyst. Förra året kom så den här filmen som ignorerar film nummer två och spelar som en rak uppföljare till originalet.

 

Jag såg om orignalet häromdagen inför att jag skulle se den här rullen och jag måste säga att den fortfarande håller. Med smart regi och ett improviserat manus känns den mycket mer verklighetstrogen än nio av tio andra found footage-filmer och i och med att man inte får några riktiga svar gör att den blir desto mer effektiv. Med Adam Wingard i registolen kunde förra årets uppföljare kanske bli något bra, trots att jag var tveksam. Wingard har visat att han är en mycket lovande regissör med filmer som The Guest (2014) och You're Next (2011), men skillnaden mellan nämnda filmer och Blair Witch är att han hade bra manus att leka med. Blair Witch är nästan en total tågolycka till film och det är inte så mycket Wingards fel som manusets.

 

Intressant nog är manuset skrivet av Wingards parhäst Simon Barrett som bland annat skrivit just de två filmerna jag nämnda i paragrafen ovan. Jag vet inte vad som gick fel här. Kanske hade han strikta förhållningsregler från studion eller något. Slutprodukten är hur som helst i princip en re-make på första filmen men med bra mycket mindre autencitet. Här finns några räddande detaljer som aldrig utvecklas fullt ut och dessa är tillräckliga för att undvika nollan i betyg. Det gör den dock inte värd att se. Se om originalet istället.

 

Betyg: 1 vilsesprungen idiot av 5 möjliga

 

Av Ulf - 14 april 2017 23:30

 


Regi: Jon Nguyen/Rick Barnes/Olivia Neergaard-Holm

Manus:  N/A

Medverkande: David Lynch

Produktionsbolag: Absurda/Duck Diver Films/Hideout Films mfl.

År: 2017

Längd: 90 min

Land: USA/Danmark

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1691152/

 

The Art Life är termen som konstnären, regissören, animatören och musikern (jag hade kunnat hålla på långt längre) David Lynch använder sig av när han ska beskriva sitt skapande. Tre dokumentärfilmare har fått exklusiv tillgång till en annars väldigt tillbakadragen man och genom Lynchs ord berättas ett porträtt från barndomen fram till premiären för Eraserhead, 1977.

 

Ni känner redan till min besatthet med David Lynch, så jag ska inte dra den en gång till. Om man skriver en serie artiklar om tillkomsten av en ny säsong av Twin Peaks i tre år (!) innan den har premiär har ni någorlunda koll på hur mycket den här mannens konst betyder för mig. Så, klart.

 

The Art Life är, föga förvånande, en märklig film. Att skildra Lynchs barndom fram till hans genombrott sätter förvisso fingret på just skapandet av en konstnär (nej, jag ska inte göra trötta James Joyce-allusioner), men det utelämnar många viktiga skapandeprocesser främst mellan åren 1977 - 1992. Jag skulle vilja påstå att även om Lynchs filmer och konst sedan dess har varit bra, ibland fantastiska, har de sällan kommit upp i samma nivå som under nämnda tidsspann. Jag vill åt vad det var som klaffade exakt där och då.

 

Därmed inte sagt att den här dokumentären är dålig. Den lyckas bland annat med konststycket att ge oss en gedigen bakgrund till Lynchs influenser och uppfostran och samtidigt förstärka den mytos han omges av. Eller frågan är om det är Lynch själv som gör det i sin interaktion med kameran? Klart står att samtidigt som Lynch själv skapat en del av sin egen myt slås man som tittare av hur vissa saker påverkat honom ordentligt och kanske gjort honom till den excentriker han har rykte om sig att vara.

 

Filmskaparna låter Lynch föra hela talan och han gör det på typiskt manér med sin sävliga och eftertänksamma röst. Samtidigt som han berättar sina historier får vi en inblick i de kreativa processer han genomgår i sin privata ataljé. Just dessa scener pendlar mellan starkt och svagt helt enkelt på grund av att Lynchs bildkonst också gör det. Han hade säkert kastat en kopp kaffe i ansiktet på mig, men för mig är Lynch, i fallande skala,: regissör, manusförfattare, fotograf, musiker och sen bildkonstnär.

 

Känslan när jag lämnade salongen var att jag förvisso kanske inte lärt mig särskilt mycket jag inte redan visste (men sen får jag nog också klassa mig själv som Lynch-expert vid det här laget), men ändå fått viktiga pusselbitar att sättas ihop på nya sätt. Om du bara är måttligt bekant med hans verk är det här en fantastisk introduktion till hans konstnärskap. Själv ville jag kanske ha lite mer utvecklade svar (vad tusan sa Mr. Smith?! Ni kommer förstå om ni ser filmen), men hade ändå en smärre högtidsstund i biostolen. 

 

Betyg: 4 and boy does he hate Philadelphia! av 5 möjliga

Av Ulf - 12 april 2017 18:15

 


"Perhaps real beauty was something unrecognized by the conscious self, a work that was always in progress, a thing of being rather than seeing"

 

Författare: Stephen King

År: 1994 (svensk utgåva 1995)

Sidor: 612

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 91-7119-881-4

 

Nyblivne änklingen Ralph Roberts har börjat få problem med sömnen. Varje natt tycks han sova lite mindre och när han dessutom börjar se ljusfenomen i vaket tillstånd bestämmer han sig för att söka vård. Det visar sig att det inte finns någon hjälp att få. Ralph är dock inte den ende i Derry som börjar uppträda konstigt. Hans granne och vän, Ed Deepneau, har misshandlat sin fru svårt efter att hon skrivit på en aborträttskampanj. När den kända feministen Susan Day bestämmer sig för att tala vid stadens kvinnoklinik sätts skeenden igång som Ralph hamnar mitt i... inte minst sedan han börjar se inte bara ljusfenomen utan även skönja världar bortom denna.

 

Insomnia är en av Kings mest utskällda och sågade böcker. Jag kan i viss mån förstå varför. Om du inte har kunskap om The Dark Tower-serien kommer de sista 150 sidorna eller så vara tämligen obegripliga. Insomnia fungerar således som en fristående "del" i The Dark Tower som handlar en hel del om begreppet ka - ett komplicerat begrepp som genomsyrar en stor del av Kings författarskap. Det närmsta jag kan jämföra det med är romarnas pietas, ett livsöde bundet till dig som du kan kämpa emot om du så önskar, men om du följer det kommer ditt liv också belönas på olika sätt.

 

Som ni märker är Insomnia en av Kings mer svårtillgängliga böcker och jag skulle inte rekommendera den till personer som bara läst en eller två av hans böcker innan. För mig som fan av Kings berättelser i stort är dock Insomnia riktigt bra. Första gången jag läste den tappade jag mycket riktigt bort mig i metafysiken, men med desto större förkunskap om Kings multiversum är den inte alls svår att ta till sig.

 

Alla komplicerade allusioner och beröringspunkter i världen hade dock inte kunnat rädda boken om det inte fanns en god ramberättelse här med. Att King först och främst låter pensionärer spela huvudrollen i narrativet är ovanligt för honom och gör Ralph Roberts och hans vänner till några av de mer säregna karaktärerna han skrivit.

 

Bokens röda tråd, den om abortpolitik, hade lätt kunnat bli rejält lökig om den inte vore så välresearchad. King ger sig inte in i politikens snävare vrår utan håller sig till att utforska konflikterna mellan abortförespråkare och abortmotståndare. Även om det inte råder någon tvekan om att King sluter sig till de förras skara är han ändå inte helt okritisk utan låter problematisera genom vissa av sina karaktärer. För en vid tiden medelålders amerikansk man är det åtminstone ganska progressivt, men framförallt är konflikten spännande skriven. Kombinerat med bokens "monster" (första delen heter "little bald doctors") blir det ett tämligen intrikat muserande över livets villkort om du så är pensionär som spädbarn.

 

För den som orkar grotta sig ner i Kings mytologi är Insomnia en bok som ger väldigt mycket. Det är en av de böcker han skrev under tidigt 90-tal som jag håller högst och som drabbad av periodvis insomnia själv känner jag igen mig väldigt väl i beskrivningarna. Mycket bättre än sitt rykte helt enkelt.

 

Betyg: 4 skalpellviftande, skalliga små doktorer av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards