Alla inlägg under november 2015

Av Ulf - 29 november 2015 18:37

 

 

Regi: Josh Trank

Manus: Jeremy Slater/Josh Trank/Simon Kinberg (baserat på Stan Lees och Jack Kirbys serie)

Medverkande: Miles TellerMichael B. Jordan, Kate Mara mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Marvel Entertainment/Genre Films mfl.

År: 2015

Längd: 100 min

Land: USA/Tyskland/Storbritannien/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1502712/

 

Den lysande unge vetenskapsmannen Reed Richards må inte imponera på sina lärare med sin dröm om att uppfinna en teleportör, men den mäktiga Stiftelsen lyssnar och erbjuder honom ett jobb. Tillsammans med Sue och Johnny Storm, barn till Stiftelsens direktör Dr. Franklin Storm, och den excentriske Victor Von Doom försöker de lösa problemet. När Stiftelsen vill lämna över deras uppfinning till NASA inser de att de måste agera om de vill vara de första människor som teleporterar till en annan dimension. Det borde de tänkt igenom lite bättre...

 

Fantastic Four kan vara en av årets absolut mest utskällda filmer både från kritiker och publik. Därför gick jag också in med mycket lågt ställda förväntningar. Det visade sig snart att det här är en av de där filmerna där jag undrar om den samlade kritikerkåren har somnat eller bara kopierat varandras recensioner. Fantastic Four må inte vara en perfekt film, men vad 20th Century Fox lyckats med som Marvel Studios inte gjort på ett tag är att ge oss en film som är tämligen annorlunda.

 

Jag fattar, Marvel Cinematic Universe (MCU) måste ha filmer som samtliga går i samma stil för att kunna sälja att de utspelar sig i samma värld. Vad 20th Century Fox gjort istället är att ge Fantastic Four en egen stil. Det är troligen också därför den sågats längs med fotknölarna. Det här är inte Marvels vision av vad en superhjältefilm ska vara. Det ligger mycket mer åt renodlad science fiction än det gör till actionäventyr och det har säkert retat en hel del. Själv gillar jag det. Istället för den beprövade fyraktaren med bakgrundshistoria, problem, konflikt och upplösning väljer manusförfattarna bakom Fantastic Four att fokusera nästan helt på bakgrundshistorian.

 

Det är ett ovanligt grepp, eftersom den stora massan som ser en superhjältefilm helst vill komma till actionscenerna så fort som möjligt. Här får vi istället mycket mer bakgrundsfakta, personliga relationer och problemet som presenteras är främst ett vetenskapligt sådant. Vad kritikerna inte verkar ha förstått är att Fantastic Four handlar till mycket stor del om just personliga relationer! De är den dysfunktionella familjen som inte har råd att falla samman eftersom andra är beroende av dem. Den här versionen av hjältegruppen är den första gången vi verkligen ser det på film.

 

Regissör Josh Trank hade en minst sagt turbulent inspelning där han hamnade i luven på sina skådespelare, fick se stora delar av sin 140 minuter långa originalversion bortklippt och blev portad från omklädningsrummet eftersom han inte kunde umgås med teamet. Tranks uppmärksammade debut, Chronicle (2012), delar många visuella lösningar med Fantastic Four och om ni gillade den tror jag ni har lättare för att uppskatta den senare. För er som vill se en annorlunda superhjältefilm som inte följer den inslagna mallen kan jag rekommendera Fantastic Four. Jag skulle hemskt gärna vilja se en director's cut-version längre fram att jämföra med. Nu hoppas jag bara att den ekonomiska floppen inte hindrar 20th Century Fox att göra den planerade uppföljaren. Det finns nämligen något här som är väldigt mycket mer intressant än nästa film om Thor eller ännu en reboot av Spider-Man.

ANNONS
Av Ulf - 28 november 2015 01:23

 


Regi: Kirby Dick

Manus: Kirby Dick

Medverkande: Kirby Dick, Amy Ziering, Amy Herdy mfl.

Produktionsbolag: CNN

År: 2015

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4185572/


Kirby Dick, regissör bakom den Oscarsnominerade The Invisible War (2012), gör ett nytt nedslag i ämnet våldtäktskultur tillsammans med Amy Ziering och Amy Herdy. Den här gången riktar Dick in sig på den mängd våldtäktsfall som årligen rapporteras av kvinnor och män vid amerikanska universitet och colleges, men som sällan eller aldrig leder till något åtal eller ens avstängning.

 

Kirby Dick är en återkommande dokumentärfavorit för mig och det är kul att se att han återigen har finjusterat sin stil och sitt tillvägagångssätt när han talar om svåra frågor. Filmen följer framförallt Andrea Pino och Annie E. Clark som efter att ha fått se sina våldtäktsmål avskrivna som något man helst inte talar om bildade en grupp för att stödja kvinnor och män i samma situation. Det är frustrerande att se hur de hela tiden blir motarbetade och förminskade, men det faktum är att de båda har dragit igång en rejäl rörelse i USA för att komma till bukt med problemet. Pino och Clark står som bevis för att den enskilda människan faktiskt kan få gamla mossiga institutioner att gunga betänkligt.

 

Dick driver en tydlig tes att det är i mångt om mycket "affärsmodellen" med att lärosäten är beroende av donationer som gör att problemet blir än värre än vad det skulle ha varit annars. De medverkandes fruktansvärda berättelser och det faktum att universitetsdomstolarna inte tycks göra något åt saken tycks stödja hans farhågor. När ett undersökningsresultat presenteras som säger att 90% av alla rapporterade våldtäkter på amerikanska universitet begås av återfallsförbrytare och att dessa återfallsförbrytare utgör cirka 5 % av den manliga studentkåren blir man minst sagt äcklad. Flertalet förbrytare i filmen får komma undan straff för att de tillhör skolans idrottselit. Även detta diskuteras och att collegeidrotten drar in miljarder (!) varje år gör spelarna till superstjärnor. Som vi alla vet är kändisar inte riktigt lika besvärade av lagen som vi vanliga dödliga...

 

Vi känner igen retoriken här hemifrån också. Det är mycket prat om alkohol, korta kjolar och annat som inte spelar någon som helst jävla roll. Det är bara det att synsättet är uppskruvat till tusen i Dicks berättande om USA. Det går liksom inte att förneka heller när man presenterar kalla fakta utan rum för tolkning. Här är siffrorna svart på vitt. Däremot ställer jag mig lite frågande till varför i princip inga av de anklagade, varken förövrare eller universitetspersonal som inget gör, ställs mot väggen eller får föra sin talan. Det är klart att The Hunting Ground står på offrens sida, men budskapet hade kunnat hamras in ännu hårdare om de ansvariga hade fått försöka slingra sig på film. Nu har de försökt stämma filmmakarna i efterhand, men som det ser ut nu kommer det inte bli någonting av det.

 

The Hunting Ground är en gripande historia som behöver berättas. Dick skildrar skickligt de drabbades historier och använder både bild- och ljudspråk (däribland den fantastiskt sorgliga låten Til it happens to you av Diane Warren och med Lady Gaga... säker Oscarsnominering!) för att föra fram sitt budskap. Med ett bredare nät hade det blivit en femma, men nu gott och väl en fyra.

 

Betyg: 4 alla är lika inför lagen tills du inte är det av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 26 november 2015 15:52

 


Regi: Crystal Moselle

Manus: N/A

Medverkande: Bhagavan Angulo, Govinda Angulo, Jagadisa Angulo mfl.

Produktionsbolag: Kotva Films & Verisimilitude

År: 2015

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2415458/

 

Brödraskaran Angulo, sex till antalet, lever tillsammans med sin syster och föräldrar i en lägenhet i New York. Det som skiljer dem från andra familjer är pappan, Oscar, och hans idéer. Enligt Oscar ska hans barn få så lite influenser utifrån som möjligt då han tror att sådana är skadliga. En dokumentärfilmare följer familjens liv när fasaden börjar krackelera.

 

Jag kom över en lista på de dokumentärer som tros bli nominerade till de stora priserna nästa år och tänkte beta av några av dem. Först ut är alltså Crystal Moselles The Wolfpack om den märkliga familjen Angulo. När jag skriver "märkliga" menar jag inte bara lite småexcentriska utan de här grabbarna är verkligen från en annan planet. Man blir kanske sådan när ens far begränsar ens sociala umgänge till hemmet och om man aldrig får gå ut. En av bröderna säger i filmen att man aldrig riktigt kan veta hur året kommer bli. Ett år var de ute nio gånger, ett annat ingen gång alls. Denna isolation späs ideligen på av Oscar Angulo som är ännu ett bevis på det motsägelsefulla hos många sådana här personer - vi ska göra våra barn, sektmedlemmar etc till fritänkare genom att begränsa dem.

 

Oscar Angulo har en speciell tolkning (läs: sin egen) av hinduism som han följer och denna präglar både hans och barnens liv. Hans hustru framstår som sjutusan till medberoende och hela situationen påminner lite om Josef Fritzls bunker i Österrike, med en viktig skillnad - för att vara inspärrade lever pojkarna ändå ganska normala liv så gott de kan. Utöver situationen i sig uppdagas inte några större skandaler och även om pojkarna börjar se pappan för den knäppgök han är säger de att "han är ändå vår far." Visst, det hänvisas till att han har slagit sin fru, men det går inte riktigt att jämföra med Fritzl.

 

Brödernas stora passion i livet blir film. Deras far skaffar en massa film till dem och i brist på annat att göra börjar de spela in egna versioner av dessa filmer hemma i lägenheten. Det är rörande att se den entusiasm de gör det med och det är föga förvånande att flera av dem drömmer om att arbeta inom filmbranschen. Det är troligen också därför som Oscar tillåtit en dokumentärfilmare i sitt hem.

 

Moselle skildrar det mest respektfulla och lågmälda rebellerande mot föräldrar jag sett på film. Samtidigt förstår vi att detta är enorma steg för pojkarna att ta. Att sätta sig upp mot pappans auktoritet och bli sin egen person blir målet för flera av bröderna och Moselle leder oss hela vägen utan att någonsin lägga sig i. Det enda som stör är att Oscar inte riktigt får komma till tals så mycket som jag skulle vilja. Vi får reda på en del om honom, men för att skapa en bättre kontext skulle vi behöva veta minst lika mycket till. The Wolfpack (namnet som bröderna valt till sig själva) är också ibland lite för lågmäld i sitt porträtt av familjen. Det positiva med detta är att den aldrig blir dömande utan endast dokumentär. Det negativa är att den ibland blir lite långdragen. Det är dock en mycket sevärd dokumentär!

 

Betyg: 4 lockdowns av 5 möjliga

Av Ulf - 22 november 2015 22:10

 


Regi: Patricia Riggen

Manus: Mikko Alanne /Craig Borten/Michael Thomas (baserat på Hector Tobars bok "Deep Down Dark")

Medverkande: Antonio Banderas, Rodrigo Santoro, Juliette Binoche mfl.

Produktionsbolag: Alcon Entertainment/Fabula/Half Circle mfl.

År: 2015

Längd: 127 min

Land: USA/Chile

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2006295/

 

Den stora koppar- och guldgruvan utanför San José, Chile, blev skådeplatsen för en av de mest dramatiska räddningsaktionerna i gruvindustrins historia. I augusti 2010 rasade gruvans enda ingång igen och fångade de 33 gruvarbetare som precis kommit till jobbet. Med 700 meter sten ovanför deras huvuden är deras enda hopp att någon på ytan tror att de överlevt raset.

 

De dramatiska händelserna i den chilenska gruvan blev en följetong utan dess like under hösten 2010. Under 69 dagar rapporterade stora delar av världen om händelsen. Det var inte bara de fångade gruvarbetarna som var av intresse utan även räddningsaktionen i sig. Något liknande hade nämligen aldrig lyckats. Patricia Riggens film efter Hector Tobars dokumentära bok försöker sätta oss tillsammans med gruvarbetarna i gruvan samtidigt som den vill skildra det politiska spel som pågår på ytan. Resultatet blir sådär.

 

Vi presenteras för våra protagonister och får deras attribut förklarade för oss. Det är ungefär så det går till nämligen. Antonio Banderas karaktär, Mario, är rättrådig ledare, Lou Diamond Philips spelar den säkerhetsmedvetne Don och så vidare och så vidare. Jag tvivlar på att människorna de porträtterar är så pass slätstrukna i verkligheten som de blir i den här filmen. Det märkligaste castingvalet måste nog ändå vara Bob Gunton som Chiles president Piñera. Att höra Gunton bryta på spanska är en upplevelse jag sent kommer glömma.

 

The 33 har dock sina poänger. Medan förhållandena mellan de instängda i gruvan ofta är ett sömnpiller (två kriser på 69 dagar? Är samtliga zen-munkar?) är arbetet med att få ut stackarna desto mer intressant. Jag skulle gärna ha sett lite mer av det och i det här fallet kanske även en mer pedagogisk och tydligare förklaring på exakt vad de gör. Fotot är snyggt och pendlar mellan de öppna chilenska ökenvidderna och den instängda gruvan. Ändå är det något som saknas.

 

The 33 känns som en storfilm utan det där lilla extra som höjer den. Produktionsvärdena är där, flertalet namnkunniga skådespelare medverkar och James Horner står för musiken i denna, hans sista, film. Det är svårt att göra en film av en händelse som var så pass välbevakad rent medialt som gruvolyckan i Chile. Här finns inga överraskningar att tala om utan det mesta spelar ut som en dramadokumentär. Jag förstår att man inte kan ta sig alltför stora friheter med en sann historia som dessutom ligger väldigt nära i tid, men med säkrare hand och en villighet att använda klippsaxen hade det här kunnat bli mycket bättre. Synd.

 

Betyg: 2+ gruvliga gruvligheter av 5 möjliga

Av Ulf - 21 november 2015 09:41

 


Regi: Levan Bakhia

Manus: Adrian Colussi

Medverkande: Spencer LockeDean Geyer, Kote Tolordava mfl.

Produktionsbolag: Sarke Studio/Imedi Films/Scatena & Rosner Films

År: 2015

Längd: 110 min

Land: Georgien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2186848/

 

Bästa vännerna Chris, Alicia och Daniel backpackar genom de georgiska bergen som en sista gemensam aktivitet innan de sistnämndas bröllop. När Chris trampar på en landmina avslöjar Daniel att hela tilltaget varit planerat. Han vet nämligen att Alicia och Chris haft sex med varandra och detta är hans hämnd. När Daniel lämnat de andra två ser situationen minst sagt mörk ut, men när Ilya, en jägare från en närbelägen stad, hittar dem tänds hoppet. Frågan är bara om det inte just blev värre?

 

Hur ofta ser man genrefilm från Georgien? Om ditt svar är något annat än "aldrig" måste du vara från landet själv. Det är en i princip helt vit fläck på min cineastiska karta. Det ska dock sägas att det som drog mig till den här filmen var den fantastiska titeln. Jag hade en liten aning om vad filmen handlade om utöver detta, men blev ändå positivt överraskad av historiens utveckling. Eller, så "positivt" överraskad man nu kan bli av en av de värsta feel-bad-filmerna jag sett i år.

 

Landmine Goes Click har en del stora problem. Skådespelarna är med få undantag inget vidare och kameraarbetet känns ibland amatörmässigt. Kote Tolordava (Ilya) är den ende skådespelaren som gör ett riktigt bra jobb och ger oss en extremt obehaglig karaktär. Levan Bakhias regi är av varierande kvalitet. Problemen han har med skådespelarregin vägs i viss mån upp av hans öga för isbergsteknik. Många av scenerna ger snarare ledtrådar till vad som händer än visar det rakt ut, vilket gör dem mer effektiva. När han sen visar brutala scener i all sin hemska prakt blir de väldigt, väldigt obehagliga.

 

Jag är kluven till den här filmen. Med mer säker hand hade den kunnat bli en av de bästa thrillerfilmerna jag sett i år, men det saknas en del kunnande och erfarenhet. Jag kommer däremot kolla in Levan Bakhias andra filmer. Bakhia har en unik röst som bara behöver lite skolning för att kunna bli något riktigt stort. Se Landmine Goes Click och bilda en egen uppfattning är mitt råd.

 

Betyg: 3+ inget bra händer någonsin i bergen av 5 möjliga

Av Ulf - 18 november 2015 12:15

 

 

Regi: Michael Medaglia

Manus: Michael Medaglia

Medverkande: Erin HagenSean McGrath, Mary McDonald-Lewis mfl.

Produktionsbolag: Polluted Pictures/Vitamin M

År: 2015

Längd: 79 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2914740/

 

Hermann har försökt bli en erkänd konstnär så länge han kan minnas. När han gör bort sig på en vernissage börjar han dock tvivla på att det där med vilja och hårt arbete är det enda som räknas. Desperat att göra sig ett namn i konstvärlden gör han en deal med en galleriägare. Han ska stänga in sig i ett litet kyffe till lägenhet under två veckors tid och om han inte producerat något fantastiskt vid de två veckornas slut kommer han ge upp sina konstnärsdrömmar för gott. Men han är inte ensam i lägenheten. Någon talar till honom genom ett hål i väggen. Någon som säger sig kunna hjälpa honom.

 

Deep Dark är en mycket märklig film. Idén om en konstnär som långsamt blir mer och mer galen återfinns i litteraturen på åtskilliga ställen, men det som främst slår mig som liknelse är historien om den ökände mördaren David Berkowitz (Son of Sam) och hur han upplevde att en demonisk entitet bodde i ett hål i hans lägenhet. Det (och titeln i sig) låter väldigt mörkt, men Deep Dark har en slags subtil galghumor som framförallt riktar sig mot pretentiösa konstnärstyper. Det gör Deep Dark till en märkligt underhållande film, samtidigt som den har stora problem med mycket annat.

 

Skådespelarmässigt är den ärligt talat inget vidare utan andas amatörteater. Det gäller genomgående för alla roller i filmen och jag kan inte riktigt peka på någon som är bättre än någon annan. Likaså är manuset väldigt spretigt. Jag gillar verkligen idéerna som Medagliga presenterar, men ibland låter han form gå före substans för mycket. Berättartekniskt sett finns här också skavanker i form av ett väldigt svagt slut. Men, som sagt, Deep Dark har ändå en tämligen unik charm. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, och jag skulle definitivt hellre ha sett att exempelvis Cronenberg hade stått för manus och regi, men för vad den är duger den för en genomtitt. En film med många problem, men ändå en unik röst.

 

Betyg: 3 pratglada vägghål av 5 möjliga

Av Ulf - 15 november 2015 20:44

 


Regi: Sam Mendes

Manus: John Logan/Neal Purvis/Robert Wade mfl.

Medverkande: Daniel Craig, Christoph Waltz, Léa Seydoux mfl.

Produktionsbolag: MGM/Columbia Pictures/Eon Productions mfl.

År: 2015

Längd: 148 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2379713/


Efter händelserna i Skyfall (2012) har livet för de anställda på MI6 förändrats dramatiskt. Organisationen ska slås ihop med MI5 och 00-programmet ska läggas i malpåse. Samtidigt befinner sig 007 på ett osanktionerat uppdrag i Mexico City som leder honom till den mystiska organisationen Spectre. När Bond tas ur tjänst som en följd av uppdragets upplösning tvingas han bege sig ut på egen hand för att söka rätt på mannen bakom Spectre.

 

Jag tillhörde den lilla skaran som inte satte min martini i halsen av glädje över Skyfall. Sam Mendes första film om Bond kändes alldeles för långdragen och tappade rejält i fokus under andra halvan. Spectre har fått blandad kritik för att inte vara i nämnda films klass. Lyssna inte på den kritiken. Det här är den bästa Bondrullen sedan 2006 års Casino Royale.

 

Som sig bör med en Bondfilm tar Spectre avstamp i en riktigt spekatulär öppningsscen, denna gång satt under den mexicanska högtiden Dia los muertos. Jag kan ärligt talat säga att den här öppningssekvensen är den bästa jag sett i en Bondfilm - någonsin. Jag har sett samtliga filmer åtminstone två - tre gånger, men inget slår denna magiskt filmade öppningsscen. Med rekvisita och statister att dö för (heh...) och en kamera som följer Craig genom hela scenen utan ett enda klipp kan den få vem som helst att kippa efter andan. När det slätstrukna temat "Written on the wall" kommer igång efteråt är det nästan så man pustar ut av lättnad. 

 

Craig gör som vanligt bra ifrån sig som Bond och har placerat sig stadigt som nummer två på listan över skådespelare som porträtterat spionen. En av de stora förbättringarna från Skyfall är dock skurken. Mycket riktigt när det handlar om Spectre så är Blofeld tillbaka och med Christoph Waltz i rollen kan man inte gå fel. Waltz har ett speciellt sätt att spela skurk på, vilket vi har kunnat se i hans tidigare antagonistroller. Han kan pendla mellan att vara vardaglig och charmig till totalt livsfarlig och skrupellös nästa sekund. Waltz är fantastisk.

 

Spectre är dock inte en perfekt film. Som den längsta film i franchisen till dags dato skulle jag vilja skära ner ungefär 25 - 30 minuter av speltiden. Några av bihandlingarna drar ner tempot och kunde med fördel ha kunnat undvaras. Det skulle dessutom göra att man kom till bukt med mycket av den unkna kvinnosynen. Filmens huvudsakliga Bondbrud, Léa Seydoux, har åtminstone viss karaktärsutveckling och en egen röst. Det andra kärleksintresset, Monica Bellucci, är bara där och faller i samma fälla som många andra tidigare Bondbrudar - snygg men dum. Jag vänder mig även lite mot hur Spectre presenteras som organisation. I de gamla filmerna var de de mystiska männen runt ett sterilt ovalt bord och tilltalade varandra främst med nummer istället för namn. Här känns de mer som en sammanslagning riskkapitalister utan skrupler.

 

Med sina halsbrytande actionscener, ett smart skrivet manus och en Craig och Waltz i högform är Spectre ändå ett måste för alla diggare av 007. Och den där jäkla öppningsscenen alltså...

 

Betyg: 4 mexicanska dödsmasker av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 13 november 2015 18:07


 

Svensk titel: Ruinerna

Författare: Scott Smith

År: 2006 (Svensk utgåva: 2008)

Sidor: 509

Förlag: Vintage Books (Svenskt förlag: Bazar Förlag)

ISBN: 978-0-307-27828-9


Scott Smiths The Ruins låter oss följa med sex turister när de ska möta upp med den enes bror på en arkeologisk utgrävning i den mexicanska djungeln. Efter att ha kommit till en stor kulle på ett kalhygge blir de sex tvingade av arga urinnevånare att stanna där. Det finns bara en väg att gå, upp, och längst upp på kullen hittar de tält men inget spår av någon annan. Någonting har hänt de tidigare besökarna och de sex undrar vad när den över kullen helt täckande rankväxten börjar röra på sig efter eget bevåg...

 

När jag för några år sedan såg The Ruins (2008) registrerade jag någonstans i en dunkel minnesvrå att den var baserad på en bok. När jag hittade boken ifråga på ett antikvariat kom jag ihåg att jag hade tyckt filmen var okej, men att den behövde mer karaktärsutveckling. Döm min förvåning när drygt 500 sidor bjuder på mindre av den varan.

 

Det låter som ett intressant upplägg och det är också därför jag orkade mig igenom boken. Någonstans här, tänkte jag, måste det finnas något matnyttigt att grotta ner sig i. Det fanns det inte. Jag läste klart boken igårkväll och när jag inför den här recensionen tänkte på vad jag egentligen kunde säga om de sex karaktärerna kom jag bara ihåg urskiljande drag för två av dem. Det är inget bra betyg.

 

Det som stör mig mest av allt är att The Ruins har potential men det blir aldrig något av den. Smith är skicklig på att bygga upp scener och suspens, men när man efter några hundra sidor lärt sig att denna aldrig mynnar ut i någonting dör intresset även för dessa styrkor. Utforskandet av ruinerna i titeln blir egentligen aldrig av. Merparten av bokens längd utspelar sig på kullen under gassande sol. Om Smith hade lyckats skriva karaktärerna bra hade deras mentala och fysiska nedåtgående spiral kunnat bli väldigt intressant. Nu behandlar han deras umbäranden som chockeffekter till en skräckrulle modell sämre.

 

Med allt detta i åtanke måste jag se om filmen. Det känns som att samtliga inblandade där överträffade källmaterialet med råge - även om det bara var en okej rulle. Håll er borta från boken.

 

Betyg: 1 inte-majblommor-iallafall av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< November 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se