Alla inlägg under maj 2012

Av Ulf - 29 maj 2012 21:59


Regi: Chris Fisher

Manus: Chris Fisher & Tom Berger (efter Bergers roman med samma namn)

Medverkande: Luke Wilson, Samuel L. Jackson, Leslie Bibb mfl.

Produktionsbolag: L.E.S.S./MPCA/Stage 6 Films

År: 2012

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligtvis 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1810697/


John har en riktig jobbig dag. Efter att ha fått kicken från jobbet, fått reda på att banken ska ta hans hus och att ha haft ett gräl med frugan verkar det inte som det kan bli mycket sämre. När det knackar på dörren och en man ber om hjälp med sin bil som fått motorstopp - en till synes trivial vänlig gest som kommer få långtgående konsekvenser och John att förstå att saker alltid kan bli värre...


Jag blir inte riktigt klok på distributionen av den här filmen. Enligt IMDB gick den upp på en (1) biograf i USA, försvann, kom ut på DVD (den recenserade kopian) och har nu gått upp på bio igen? Hur som helst, en svensk release på bio är lagd till juli. Får se hur det blir med den saken. Meeting Evil är den förvirrade distributionen till trots en trevlig bekantskap med Samuel L. Jackson i högform som den ytterst obehaglige "Richie", mannen med bilproblem.  Även Wilson är bra i huvudrollen och jag är glad över att se en av de mer underskattade skådisarna i Hollywood, Muse Watson, få en större biroll.


Fisher & Berger har tillsammans skrivit ett tätt manus av den senares bok, men jag önskar att filmen hade varit åtminstone 20 minuter längre för att ge tillräckligt med tid för karaktärsutveckling. Vissa saker kommer lite väl snabbt och filmen hade bara tjänat på att ta det lite långsammare ibland. Framförallt förhållandet mellan John och hans fru blir lite väl undanskuffat. En positiv sak som slog mig är däremot hur snyggt filmad Meeting Evil är. Den ligger långt över flertalet thrillers i sin väldigt avskalade stil utan "häftiga" kameraåkningar och förlitar sig snarare på sina snyggt uppbyggda miljöer.


Meeting Evil är till syvende och sist något kort för att få ett högre betyg. Det räcker helt enkelt inte med 89 minuter för att presentera den här historien på ett helt tillfredsställande sätt. Jag skulle ändå säga att den är sevärd, inte minst för Jackson.


Betyg: 3 se upp vem du är snäll mot! av 5 möjliga


Av Ulf - 28 maj 2012 21:12



Influenser och skäl till att skriva The Man in the High Castle


The Man in the High Castle skrevs efter en turbulent period i Philips liv. Han hade nyligen skiljt sig efter ett åtta år långt äktenskap. Han gifte snart om sig och började leva ett lugnt familjeliv tillsammans med sin nya fru och hennes tre döttrar. Dick spenderade dagarna i hustruns juvelerarbutik där hon sålde egenhändigt designade smycken. Hans egen kreativitet uppgick bara till saker han själv klassade som skräp och Philip blev snart djupt olycklig och deprimerad.


Under en session hos sin dåvarande psykolog beklagade sig Philip över att hans nyblivna fru kvävde hans kreativitet. Psykologen sa att Philip helt enkelt skulle sätta sig ner och skriva. Inspirationen skulle komma tillbaka och Dick skulle bli gladare. När han kom hem började han skriva på vad som skulle bli The Man in the High Castle, en historia där karaktären Frank Frink har fått ta över mycket av författarens dåvarande ångest och karaktärsdrag. Boken började enligt Dick själv som ett plagiat på Bring the Jubilee av Ward Moore, en alternativ historieskrivning där sydstaterna vann det amerikanska inbördeskriget.[1] Efter ett tag började historien dock utveckla sig mer och mer i typisk Philip K. Dick-anda.


När Philip var ung hade han en återkommande dröm om att han letade efter ett speciellt nummer av en science fiction-tidning som innehöll en novell som hette The Empire never ended.[2] Novellen beskrev hur romarriket egentligen aldrig föll utan fortsatte styra världen än idag. Tanken på en alternativ verklighet med ett imperium som styrde våra liv, dolda bakom världens regeringar, tilltalade Dick så pass mycket att han använde temat i många av sina romaner, exempelvis i tidigare nämnda Do Androids Dream of Electric Sheep?. Det var alltså ingenting konstigt för Dick att under kalla kriget tolka situationen i världen som att imperiet hade fallit samman, kommit ut från sina gömslen, och de nya fraktionerna hade tagit sig namnen USA och Sovjetunionen.


När Kubakrisen inträffade 1962 fick hela världen, inklusive Philip, kollektiv skrämselhicka. Om han själv var medveten om det får vi aldrig veta, men för en utomstående betraktare ser det ut som att Dicks fascination för den fiktiva novellen han drömt om, allmänhetens rädsla för ett atomkrig och hans olyckliga familjesituation blandades till en komplex intrig om en alternativ verklighet där axelmakterna vunnit andra världskriget och imperierna heter Japan och Tyskland.


Bokens fyra parallellhandlingar


Mordet på president Roosevelt 1941, bokens point of divergence, sätter igång en kedjereaktion av händelser som kulminerar i att axelmakterna vinner andra världskriget. Tyskland får kontroll över större delen av Europa, Afrika, samt delar av Asien, Sydamerika och Nordamerika. Japan får kontroll över hela Ostasien, Australien och Stilla Havs-staterna i USA. Staterna runt Klippa Bergen i USA är på pappret fria, men tillåts inte ha en regering eller författning. Anledningen till att inte också de staterna ockuperats är att de efter kriget ansågs som värdelösa och ett slöseri med resurser. Italien får nöja sig med ett symboliskt imperium i Mellanöstern, främst bestående av de delar som tyskarna inte lagt under sig för att utvinna olja.


 Medan Tyskland styr sitt imperium med den järnhand nazisterna gjort sig ökända för har innevånarna under det japanska styret det i regel mycket bättre. De har i stort samma rättigheter som sina herrar, undantaget kineser och svarta som behandlas som en slags kvasislavar. Afrika har utsatts för nazisternas ”slutgiltiga lösning” och är huvudsakligen obefolkat, underförstått på grund av de höga strålningshalterna där efter ett fullskaligt atombombkrig. Romanens händelser utspelar sig 1962, femton år efter de allierades kapitulation som i den här historieskrivningen inträffade 1947. Vi får följa tre större parallellhandlingar som endast knyts ihop löst av en fjärde. Parallellhandlingarna beskriver fyra olika aspekter och människoöden av det ockuperade USA.


Den första handlingen berättar om Frank Frinks liv i de japanska staterna i USA. Född och uppvuxen som jude i New York var Frank tvungen att fly när nazisterna intog staden. Nu arbetar han som tillverkare av förfalskade historiska föremål för ett företag som officiellt utvinner järnmalm. Marknaden för gamla amerikanska föremål är enorm bland japanerna som alltid är på jakt efter ett exklusivt objekt av ”americana” som de kallar föremålen. När Frank gör sig ovän med sin chef hotas han med att bli sparkad. Frank och hans kollega Ed är mer än lovligt trötta på fabriken de jobbar på och kläcker en plan för att utpressa sin arbetsgivare att ge dem ett tillräckligt stort avgångsvederlag för att de ska kunna öppna en juvelerarbutik där de ska tillverka något nytt, kreativt och inte enbart ett efterapande av gamla designers.


Den andra handlingen beskriver Juliana Frink, Franks fru som lämnat honom, och hennes liv i de ”fria” staterna i USA där hon arbetar som judoinstruktör. När Juliana träffar den bittre italienske krigsveteranen Joe blir hon störtförälskad. De båda beslutar sig snart för att åka till Denver tillsammans för en gemensam minisemester. Men allt eftersom börjar Juliana märka en mörkare sida hos Joe och börjar misstänka att deras möte inte var chansartat utan synnerligen planerat.


Den sista större parallellhandlingen behandlar de storpolitiska skeendena som sätts igång när Tysklands ledare, Martin Bormann, plötsligt avlider och måste ersättas. Nobuske Tagomi, högt uppsatt tjänsteman inom den japanska import/exportservicen i San Fransisco hamnar mitt i ett spel som han förstår allt mindre av. Han blir kontaktad av en svensk affärsman som vill sluta ett avtal angående export av järn till Japan. Tagomi får senare reda på att mannen egentligen är en avhoppad tysk SS-agent vid namn Weneger som har kommit för att varna japanerna för att Bormann hållrt på att arbeta på en fullskalig invasion av de japanska öarna. Detta ska utföras med en snabb kärnvapenattack, enligt gammal tysk blitzkriegmetod.


Det nav som dessa tre parallellhandlingar samlas runt är en antikvitetsaffär i San Fransisco ägd av Robert Childan. Robert har gjort sig ett namn som den främste antikvitetsexperten i de japanska staterna och blir förkrossad när det visar sig att förfalskningar har smugit sig in i hans samling. Dessa förfalskningar visar sig komma från Frank Frinks gamla arbetsplats. Frank lyckas också sälja sina egentillverkade smycken till Robert och ett av dessa hamnar i händerna på den japanske tjänstemannen Tagomi. Roberts kapitel präglas mycket av eftertanke och diskussion om hur man hittar sin rätta plats i ett nytt samhälle.



[1] Carrère, s. 61.

[2] Carrère, s. 5 f.


Av Ulf - 26 maj 2012 22:11



Det finns vissa skivor som aldrig blir gamla för mig. Pulps mästerverk Different Class (1995) är en av dessa. Som svår 14-åring fångade Jarvis Cockers texter om utanförskap mig och höll mig fast i ett kajalpennegrepp. Idag, 16 år senare, är Different Class fortfarande en av mina flitigaste spelade skivor - nu främst på Spotify. Nuförtiden är det en blandning av nostalgi och en annan aspekt av Cockers texter - klasskampen - som håller mig fast. Cocker framstår som en arbetarklasshjälte som gör vad han kan för att tjäna en hacka samtidigt som han ger kängor till de priviligerade. Samtidigt finns där lycka, om än flyktig, att finna både för de arbetande massorna som de bemedlade.


Sån är också historien i Disco 2000 - historien om en olyckligt kär ung man som fastnat i vänträsket med tjejen han är hopplöst förälskad i. Videon, med all sin klyschiga "fredag-måste-ut-och-dricka-och-dansa-för-jobbet-håller-på-att-döda-mig-estetik" satt i bländande technicolor, uttrycker även den samma längtan om att bli sedd, om så bara för en kväll. Och ja, det var även situationen för mig och många andra tonåringar; fast i vänträsket, längtan att bli sedd och Jarvis Cocker satte ord på just det. Framförallt var det ord som för mig var ytterst relevanta och det är alltid gott att påminna sig själv om vem man var när man var tonåring då och då.



Artist: Pulp

Låt: Disco 2000

Album: Different Class

År: 1995




   

Av Ulf - 24 maj 2012 21:22


Regi: Phil Lord & Chris Miller

Manus: Michael Bacall (efter Patrick Hasburghs och Stephen J. Cannells tv-serie med samma namn)

Medverkande: Jonah Hill, Channing Tatum, Brie Larson mfl.

Produktionsbolag: Original Film/Cannell Studios/Relativity Media

År: 2012

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1232829/


Schmidt och Jenko träffas som varandras totala motsatser i high school. Schmidt är den typiska nörden som har bra betyg men problem med det sociala minfält som skolan utgör. Jenko å andra sidan har väldigt lätt för sig i sociala situationer men är inte den skarpaste kniven i lådan. Sju år senare träffas de igen på polishögskolan och blir goda vänner. När en ny drog börjar florera i stadens skolor kallas Schmidt och Jenko in till specialenheten 21 Jump Street - med uppdrag att infiltrera high schools. Det blir minst sagt en omtumlande återkomst till en skolmiljö de båda trodde de visste allt om.


21 Jump Street (1987 - 1991) var en av de där serierna under min barndom som jag såg främst för min syster såg den. De mest bestående minnena jag har av den är temat och att en viss Johnny Depp verkade vara på allas läppar i och med den här serien. Depp gör också mycket riktigt en liten cameo i den här filmen, liksom de flesta andra från tv-serien. Det är kul att se att även stora stjärnor inte glömmer sina rötter!


De två huvudrollsinnehavarna, Tatum och Hill, gör ganska bra ifrån sig. Speciellt Hill är ett namn att hålla ögonen på i framtiden. Han fick en Oscarsnominering för sin roll i Moneyball (2011) och fortsätter visa på en ganska bred repertoar i och med den här filmen. Framförallt har han komisk timing, något som i princip är omöjligt att lära ut om man inte redan har det. Hill har även med ett finger i manuset och står som producent, så det är helt klart att killen har talang. På tal om manuset är det förvisso en ganska klyschig historia men den rappa dialogen och många roliga situationskomiska scener gör ändå att historien flyter på bra. De sista 20 minuterna är kanske lite väl våldsamma sett till resten av filmen och innebär ett visst stilbrott, men ja, manuset funkar bättre än till de flesta liknande filmer.


Lord & Miller, tämligen oprövade regissörer, har regisserat sina skådespelare väl och har även de ett öga för komisk timing. De tidigare nämnda sista 20 minuterna skulle behöva tajtas till en aning, men överhuvudtaget lovar 21 Jump Street gott för samtliga inblandades karriärer. Vi har sett det förr, vi kommer att se det igen, men just nu känns ändå 21 Jump Street förvånansvärt fräsch. Om du inte har något bättre för dig är det ett gott val för en sömnig kväll.


Betyg: 3 okej, koncentrationen av kukskämt kanske kunde varit mindre av 5 möjliga




Av Ulf - 23 maj 2012 22:02



Originaltitel: The Walking Dead: The Heart's Desire

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2005 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-3-0


Fortfarande bakom "lås och bom" i fängelset försöker den lilla gruppen överlevare etablera något som kan kallas vardag mitt i zombieapokalypsen. Rick, hårt prövad ledare, har dock ett väldigt stort problem att hantera i Dexter och hans upproriska handlingar. Under en zombieattack "råkar" Dexter dö, men var det i själva verket faktiskt meningen? Känslorna och allianserna i gruppen får sig båda rejäla törnar och Ricks dagar som ledare kanske är färre än han tror...


I min recension av förra delen i Robert Kirkmans zombiesaga skrev jag att karaktärerna i The Walking Dead i viss mån fortfarande var främlingar för varandra och att de först nu, i relativt säkerhet, kunde lära känna varandra på riktigt. Det är framförallt detta som del fyra handlar om och jag kunde inte varit lyckligare. När zombiehorderna kan hållas på plats någorlunda med ett högt stängsel vänds kampen för överlevnad först och främst inåt istället. Vad som följer är en ypperlig uppvisning i hur man etablerar och bibehåller makt - liksom hur man förlorar den.


Tematiken med "köttets lustar" kan ses på både ett ytligt och mer fördjupat sätt. Ja, zombies äter mänskligt kött och människor under stress söker sig ofta till sexuella situationer de inte skulle hamnat i annars av en eller annan anledning. I en sämre serieskapares händer skulle detta bara blivit sensationslystet uppvisande av sex på seriesidor, men Kirkman visar på ett mycket övertygande sätt hur dessa handlingar kan ändra dynamiken i en liten grupp totalt. Frågan blir om de överlevande inte blir sina egna värsta fiender, inte genom att hota varandra med vapen utan att använda sina kroppar?


Zombiegenrens största förtjänst i min mening, samhällskritiken, kommer även igång på allvar i del fyra. Kirkman ställer den eviga frågan om vad vi skulle göra annorlunda om vi fick trycka på reset-knappen för samhället och hade ganska fria händer att göra vad vi ville. Det yttre hotet representeras naturligtvis inte av andra mänskliga grupperingar (i alla fall inte till största del) utan av de levande döda, men annars är problemen de vanliga. Vem ska leda? Hur ska vi skaffa resurser för att överleva? Vad ska vara rätt och fel i vårt samhälle? Det är Kirkmans skarpsynta frågeställningar och ofta chockerande "lösningar" som gör The Walking Dead så förbaskat intressant! Måtte del fem snart komma ut!


Betyg: 5 förlupna pistolkulor av 5 möjliga


Av Ulf - 20 maj 2012 20:53


Philip Kindred Dick (1928 – 1982)


Philip K. Dick och hans tvillingsyster Jane föddes 1928 i Chicago, men växte upp och bodde större delen av sitt liv i och runt Berkeley och San Fransisco, Kalifornien. Hans syster avled sex veckor efter födseln och när Philip några år senare fick reda på detta tog han det mycket hårt. Detta var troligen en av orsakerna till att han från tidig ålder började utveckla fobier mot ganska vardagliga saker, exempelvis panisk skräck för biografer. Hans mor, som gärna ville kalla sig ”fri intellektuell” eller ”beatnik” för den delen, skickade sin son till sin första psykolog innan han lämnat mellanstadiet. Detta skulle få väldigt stort inflytande på Dick som blev oerhört intresserad av psykologi och började läsa allt han kom över i ämnet. Snart började han själv analysera sina psykologer och efter några incidenter med förolämpade psykologer ville ingen inom området ha med honom att göra längre. Philip började därför uttrycka sina tankar om psykologi i skrift och blev vid den här tiden även intresserad av science fiction-tidningar som publicerade noveller och följetonger. Detta nyfunna intresse blandades med hans gamla intresse för psykologi och skulle senare i hans liv få uttryck i hans böcker.[1]


Efter att ha tagit studenten med medelmåttiga betyg påbörjade Dick några kurser vid universitetet men hoppade av samtliga efter en kort tid för att jobba i en skivaffär. Han fortsatte skriva som fritidssysselsättning och fick sin första roman, Solar Lottery, såld 1955. Den i hans verk ofta förekommande science fiction-tematiken till trots ville inte Dick bli stämplad som en genreförfattare. Han skrev ett antal böcker om mer jordnära teman, men efter att dessa floppat kommersiellt och tagits emot svalt av en samlad kritikerkår gav han upp. Efter att en tid ha haft ångest över att hans science fictionhistorier var mycket mer framgångsrika än hans ”seriösa” verk bestämde Philip sig för att om han inte kunde bli en ”respektabel” författare skulle han helt sonika bli den främste science fiction-författaren i världen.


Den andra halvan av 50 – talet och hela 60 – talet präglades av korta äktenskap, familjeliv som Dick inte kunde hålla samman och en produktion i rasande takt. Han självmedicinerade sina psykofarmaka i allt högre utsträckning och trots att han var livrädd för den begynnande drogkulturen i San Fransisco på 60 – talet fann han sig snart som ett nav för den. Den andra delen av 60 – talet var en evig dimma av drogpåverkan och mindre nervösa sammanbrott för Dick. Hans produktion var om möjligt ännu snabbare och han kunde skriva en bok på en dryg vecka, givetvis under stark drogpåverkan. Han blev en kultikon för hippiekulturen, inte minst efter att John Lennon uttryckt sin beundran för hans bok Ubik, som Lennon ansåg bära på en högre sanning. Under de här åren bodde han i ett slags kollektiv med yngre drogmissbrukare som verkade se honom som en slags fadersgestalt.[2]


Drogerna gjorde dock Dick allt mer paranoid och oberäknelig. Efter att hans lägenhet brunnit ner (vilket möjligen var Dicks eget fel) bestämde han sig för att försöka bli fri från sitt beroende. Under några år gick det också bra, men efter att Dick blivit bedövad för att dra ut en visdomstand upplevde han att han fick en vision av  ett gudomligt väsen, VALIS, som visade honom verkligheten så som den egentligen var.[3] Från 1974 fram till sin död 1982 arbetade Dick, nästan uteslutande påverkad av droger, med att försöka beskriva vad det var han hade sett och upplevt i den mångtusensidiga krönikan Exegesis, ett verk som aldrig publicerats i sin helhet och som Dick aldrig hann skriva färdigt. Philip K. Dick dog 1982 i sviterna av en stroke, några månader innan premiären av filmatiseringen av hans roman Do Androids Dream of Electric Sheep? som regissören Ridley Scott kallade för Blade Runner.


Återkommande tematik


Man kan dra en linje i Philip K. Dicks författarskap där hans tidiga verk ofta behandlar samhälleliga frågor, gärna satt i ett samhälle under en förtryckarregim, och hans senare verk som ofta behandlar metafysiska frågor såsom religion, livsåskådning och filosofi. Det finns dock ett antal tematiska grepp som frekvent återkommer i båda perioderna:


  1. Vad innebär det att vara människa? Har vi egentligen förstått vår egen natur?
  2. Verkligheten är en illusion som vi själva skapar.
  3. Sinnesjukdomens natur. Är det du eller jag som är sjuk?
  4. Sönderfallande familjeliv.
  5. Psykologi och religion som en väg ut ur den påtvingade ”objektiva” verkligheten.

Dessa tematiska grepp står att finna i de flesta av Dicks böcker, inte minst i The Man in the High Castle.



[1] Bok: Emmanuel Carrère, I am alive and you are dead: A journey into the mind of Philip K. Dick,  Paris 1993, engelsk utgåva New York 2004, översättning av Timothy Bent s. 1 – 14.

[2] Carrère, s. 174 – 186.

[3] Carrère, s. 221 ff.


Av Ulf - 19 maj 2012 16:27

 


Titel: Mockingjay

Svensk titel: Revolt

Författare: Suzanne Collins

År: 2010  (svensk utgåva 2011)

Sidor: 455

Förlag: Scholastic Inc (svenskt förlag Bonnier Carlsen)

ISBN: 978-1407-10937-4


Katniss har överlevt ännu en vända i The Hunger Games men till ett högt pris. Hennes medtävlande och vän Peeta har blivit tillfångatagen av Huvudstaden. Katniss och de övriga överlevande från spelet samlas i det mytomspunna District 13 för att planera en revolt mot statsmakten. Men allt är inte som det verkar vara i District 13 och snart får Katniss vakta ryggen även från sina förmodade allierade.


Collins sista del i sin trilogi är en blandad kompott av högt och lågt. Om jag enbart skulle betygssätta de sista 100 sidorna är det helt klart en stark fyra. De cirka 350 sidor som leder upp till dessa händelser är dock ganska... trista. Här finns bra intentioner och vissa kapitel fungerar riktigt bra, men det är på tok för mycket lidande tonårsflicka över den här delen. Karaktärerna, fram till den tidigare nämna avslutande delen, är på det hela taget inte alls lika intressanta längre. Kanske har jag läst mig mätt på dem? Jag tror faktiskt inte det eftersom när den "gamla" Katniss gör comeback mot slutet blir allt genast mycket mer intressant.


Det jag främst vänder mig mot är hur mycket outnyttjad potential här finns! Det verkar som Collins känt sig trängd när hon skrev den här boken för att få den till en avslutande del i en trilogi. Det skulle troligen blivit bättre om hon brutit upp handlingen över en, möjligtvis två, böcker till för att ge historien de rätta episka proportionerna. Likaså vore det mycket mer intressant om fler av distrikten hade varit ambivalenta eller rentav fientliga mot rebellerna. Det skulle ställa många intressanta etiska frågor på sin spets. Som kriget framställs nu verkar det lite för "lätt" helt enkelt.


Nåväl, Collins förtjänar all heder för det väldigt icke-sentimentala slutet (undantaget den korta epilogen!). Viktiga karaktärer dör, kriget känns plötsligt som det betyder något och Katniss sista handling som soldat är ytterst tänkvärd och intressant - varför kämpa för frihet när en diktatur ersätter en annan?


Det hade kunnat vara en bättre bok att avsluta serien på, men också en mycket sämre. Bokens slut lyser som höjdpunkt så håll ut tills dess!


Betyg: 3+ nu är jag hungrig av 5 möjliga

Av Ulf - 18 maj 2012 23:15

Regi: Tim Burton

Manus: Seth Grahame-Smith (efter Dan Curtis tv-serie med samma namn)

Medverkande: Johnny Depp, Michelle Pfeiffer, Eva Green mfl.

Produktionsbolag: Dan Curtis Productions/Tim Burton Productions/Warner Bros. mfl.

År: 2012

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1077368/



Nybyggarfamiljen Collins anländer till Maine och startar ett framgångsrikt fiskeföretag under tidigt 1700-tal. Sonen i familjen, Barnabas, lyckas i ett svagt ögonblick förleda en tjänsteflicka till att tro att han älskar henne innan han släcker hennes hopp så försiktigt han kan. Tjänsteflickan, Angelique, är dock inte den som låter sig dumpas så lätt. Med sin häxkonst kastar hon en förbannelse över familjen Collins, gör Barnabas till vampyr och spärrar in honom i en låda för all framtid. Närmre 200 senare stöter ett gäng vägarbetare på en kista. Barnabas är tillbaka och är mer än lite irriterad...


Tim, Johnny och ja, Helena, du kan också vara med på ett hörn - vi måste prata. Tim, från att ha varit en av Hollywoods mest intressanta regissörer under 90-talet verkar det som du helt tappat greppet. Vad hände, killen? Det är fortfarande storslagna gotiska visioner, men var är dina historier, dina karaktärer, din passion för vad du berättar? Johnny, du har lyckats skapa en modern klassiker i Jack Sparrow, men senaste gången jag såg dig skådespela och inte bara göra karikatyrer var i den sorgligt bortglömda Secret Window (2004). Ja, Burton gav dig ditt riktiga genombrott, men den här bromancen börjar bara bli sorglig. Och försök inte gömma dig där i hörnet, Helena! Du må oftast ha mindre roller än Johnny i Burtons filmer, men kan du för helsike inte spela en ny roll någon enda gång? Det närmsta jag sett dig skådespela de senaste tio åren var i den lilla birollen du hade i The King's Speech (2010).


Dark Shadows är Burtons sämsta film i karriären och den ständigt nedåtgående spiralen från Big Fish (2003) räknat fortsätter. Jag vet inte, jag hade inte särskilt stora förväntningar på den här filmen efter Burtons 2000-tal än så länge, men det här är snudd på en etta i betyg. Det enda som räddar filmen från bottennapp är trots allt några av Depps oneliners och ganska snygg scenografi. Men annars... har du sett trailern har du också sett det bästa av filmen. Burtonfans, gör en själva en tjänst och undvik den här rullen. Mannen befinner sig i fritt fall.


Betyg: 2- nu räcker det, Burton! Gör något bra! av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9
10
11
12 13
14
15 16
17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Maj 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards