Alla inlägg under augusti 2010

Av Ulf - 29 augusti 2010 13:20



Titel: The Leauge Of Extraordinary Gentlemen Vol 1

Författare/tecknare: Alan Moore/Kevin O'Neill/Ben Dimagmaliw/Bill Oakley

År: 2000

Sidor: 192

Förlag: Titan Books

ISBN: 978-1840-2330-25


London, 1898. Wilhemina Harker rekryteras av den hemlighetsfulle Mr. Bond att hämta hem den berömde äventyraren Allan Quatermain från Kairo. Efter att ha befriat Quatermain från sitt opiumberoende (någorlunda i alla fall) färdas Harker tillsammans med Quatermain och kapten Nemo ombord ubåten Nautilus till London. På vägen plockar de upp den olycksalige Henry Jekyll (med tillhörande alter ego) samt Hawley Griffin, den osynlige mannen. Tillsammans utgör de det brittiska imperiets bästa försvar mot fiender, såväl yttre som inre.


The Leauge Of Extraordinary Gentlemen var en av Alan Moores lite mindre kända serier som blev ökänd i och med den urusla filmatiseringen från 2003. Glöm den, det har Moore säkerligen gjort. Serieförlagan är nämligen väldigt bra. Moore har helt klart stor kunskap om senromantiken och dess litteratur och utnyttjar denna kunskap maximalt. I den här volymen samlas de sex första delarna av serien och var och varannan ruta är fullspäckad med litterära alluderingar såväl som historisk kuriosa. Samtidigt blandas den litterära lekfullheten med en steampunkinfluerad variant av det victorianska England som jag bara avgudar.


Dessvärre är inte Kevin O'Neills tecknarstil inte riktigt i min smak. Det är överdrivna proportioner på allt ifrån karaktärer till byggnader och det fungerar bara halvt om halvt. Byggnaderna och miljöerna är ofta väldigt häftigt tecknade och ger en känsla av storslagenhet. Karaktärersdesignen varier däremot från att vara riktigt bra (exempelvis Henry Jekyll) till usel (ironiskt exempel: Edward Hyde).


Manusmässigt lyckas Moore hålla uppe intresset trots att en hel del är karaktärsetablerande text. För litteraturnördar som undertecknad skulle dessa etableringar kunnat bli ganska så sega, men Moore lyckas med sin underfundiga humor och rolig dialog bygga intressanta relationer mellan karaktärerna.


För litteraturälskare, med eller utan förkärlek för romantiken, för seriefantaster eller helt enkelt fans av bra litteratur kan The Leauge Of Extraordinary Gentleman absolut rekomenderas. Det finns dock som sagt lite mer att önska av tecknarstilen, vilket inte gör att jag kan ge den full pott.


Betyg: 4 litterära superhjältemischmaschs av 5 möjliga

Av Ulf - 26 augusti 2010 20:20



Titel: The Long Hard Road Out Of Hell

Svensk titel: Den långa vägen ut ur Helvetet

Författare: Marilyn Manson & Neil Strauss

År: 1999 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 269

Förlag: HarperCollins Publishers (svensk förlag BTM Books)

ISBN: 0-06-098746-4


Brian Warner, mer känd som Marilyn Manson, berättar om sitt liv från sin uppväxt i en liten amerikansk småstad till och med världsturnén med skivan Antichrist Superstar (1996 - 1997). Från att ha varit en relativt impopulär tonåring som aldrig kunde få en tjej skulle Warners intresse för musik och livets mörkare sidor bana väg för en lika bejublad som bespottad karriär.


När jag var 14 kom skivan Antichrist Superstar ut och Manson slog igenom på bred front bland alla mer eller mindre deprimerade tonåringar som klädde sig i svart. Efter att ha tappat min fascination för Mansons musik några år senare återupptäckte jag vilken fantastisk rockartist han var på sina första tre skivor för något år sedan. Lyckligtvis för mig fokuserar den här boken, efter uppväxtskildringen, just på inspelningarna runt dessa skivor och vad som hände däremellan. Det är en säregen mix av historier, intervjuer (både med och av Manson) och till och med skräcknoveller Manson skrev som aspirerande författare i de sena tonåren.


Dessvärre ger denna uppdelning boken ett väldigt splittrat intryck. Den första delen, den tidigare nämnda uppväxtskildringen, är antagligen de mest intressanta kapitlen. Ett långt mellanspel med bildandet av bandet och inspelningen av deras två första skivor följer. Det är inte särskilt intressant överhuvudtaget. Mansons torra humor som följt läsaren genom den första delen försvinner nästan helt när han mer och mer verkar uppgå i sin scenpersonlighet. Hans grundidé, att skildra förljugenheten i den amerikanska villaidyllen, går i viss mån också förlorad här och i dryga 100 sidor känns boken mest som vilken rockskildring som helst. Boken tar fart igen under inspelningen av Antichrist Superstar då bandets hedonistiska leverne nästan innebar slutet för dem. Från att ha nått botten gräver Manson sig upp igen med ett nytt självförtroende för sin grundidé som nu förädlats och fått mer fokus.


Bokens splittrade intryck till trots är det här en bra skildring av en rockstjärnas väg till berömmelse. Den är på intet sätt perfekt, men Manson får tillsammans med rockjournalisten Neil Strauss fram vad han vill ha sagt. Bokens främsta förtjänst och samtidigt största nackdel är den extremt utelämnande stilen. Ingenting ska hållas tillbaka och det blir nästan lite tråkigt att läsa om skildringar av diverse sexuella eskapader efter ett tag. Jag tror inte riktigt det var meningen. Nåväl, om du är intresserad av rock, vilken variant det än må vara, Manson eller för den sakens skull fascinerande personporträtt kan den här boken vara något för dig.


Betyg: 3+ besvikelser över den kortaste inledningen av David Lynch någonsin av 5 möjliga

Av Ulf - 23 augusti 2010 17:27




Regi: David Slade

Manus: Melissa Rosenberg

Skådespelare: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner mfl.

Produktionsbolag: Summit Entertainment/Temple Hill Entertainment mfl.

År: 2010

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år


Efter händelserna i New Moon (2009) verkar Bellas och Edwards största problem vara när och om han ska göra henne till vampyr och om de ska gifta sig eller inte. Samtidigt har Jacob dragit sig tillbaka och ägnar mer och mer tid åt sina vänner på reservatet. Snart hotas dock Edwards och Bellas lycka av en gammal fiende som återvänder för att ta hämnd.


Jag vet inte varför jag gör det här mot mig själv. Jag satt igenom både Twilight (2008) och New Moon och var väl inte särskilt imponerad av vad jag såg. Samtidigt känner jag att jag på något vis måste hålla mig ajour med "kidsens kultur" eller något annat lika löjligt. Annars kan jag knappast aspirera på att driva en kulturblogg som ska behandla "fulkultur" på samma vis som "finkultur". Saken är bara den att Eclipse är en riktigt, riktigt usel film.


Föregående filmer i serien var om inte bra så åtminstone godkända tidsdödare som inte hade större tuggmotstånd. Förutom Pattinsons och Stewarts extremt stela skådespel var manusen helt okej adaptioner av böckerna (antar jag, eftersom jag led mig igenom halva den första innan jag inte klarade av mer). Denna känsla av acceptabelt tidsfördriv har helt försvunnit från tredje filmen i serien. Manuset är ryckigt, tempofattigt och i grund och botten riktigt tråkigt. Det värsta är att jag kan se var "felet" ligger - om Rosenberg hade lagt ner mer tid på hotet mot Bella och inte spenderat mer än hälften av tiden med att låta Jacob och Edward bråka om vem som kan stirra mest pretentiöst hade det här blivit ännu en okej film. Nu är så inte fallet.


Regin är även den katastrofal med om än ännu sämre skådespelarregi än i de tidigare delarna i serien. Det är minst sagt överraskande då David Slade tidigare har gjort den ytterst välspelade Hard Candy (2005). Kanske kunde han helt enkelt inte få ut mer av Pattison och Stewart? Taylor Lautner är inte på något sätt en stor skådis, men han framstår som lysande jämfört med tidigare nämnda duo. Utöver den vanliga trion kan Bryce Dallas Howard nämnas som filmens antagonist. Howard lyckades förstöra Gwen Stacy för mig i Spider-Man 3 (2007) och det är lika gott att hon slår sista spiken i kistan på den här filmen som en skurk i total avsaknad av karisma.


Eclipse kan vara en av årets sämsta filmer, alla kategorier. Det säger jag inte för att jag ogillar hela kulten kring Twilight utan som en bedömning av filmen på dess egna, så gott som icke-existerande, meriter. Undvik.


Betyg: 1 stäng-munnen-för-fan-innan-något-flyger-in-Stewart av 5 möjliga

Av Ulf - 22 augusti 2010 13:48


 


Regi: Paul Greengrass

Manus: Brian Helgeland

Skådespelare: Matt Damon, Brendan Gleeson, Khalid Abdalla mfl.

Produktionsbolag: Univeral Pictures/Working Title Films

År: 2010

Längd: 115 min

Land: USA/Storbritannien/Frankrike/Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år


Miller leder en enhet som skickas ut för att kontrollera platser i Irak där man misstänker att massförstörelsevapen tillverkas eller lagras. Efter att ha slagit till mot tre ställen utan några som helst spår efter massförstörelsevapen börjar Miller ifrågasätta de underrättelserapporter armén ger honom. Alla uppgifter verkar komma från en och samma källa - en irakisk källa kallad "Magellan".


Kommer ni ihåg allt som The Hurt Locker (2009) inte var? Det vill säga spännande, intressant och med någonting att säga? Green Zone har allt ovanstående. Paul Greengrass, mest känd för sina filmer om Jason Bourne, har förvaltat Brian Helgelands täta manus och åstadkommit en actionfest med hjärna. Matt Damon är bra i huvudrollen, men det är birollskaraktärerna som gör den här filmen så bra som den är. Khalid Abdalla är fantastisk i rollen som tolken "Freddy" och Yigal Naor gör ännu en bra roll som en högt uppsatt irakisk ledare. Tidigare har vi kunnat se honom i den eminenta miniserien House of Saddam (2008) som den seriens titelkaraktär.


Helgelands manus efter Rajiv Chandrasekarans bok tar upp en välbehövig självkritik mot anledningarna till att USA gick in i Irak. På sina ställen må skeendena skildras relativt simplistiskt, men samtidigt ställer den frågan på sin spets: Hade Irak massförstörelsevapen och om inte vilka "legitima" skäl fanns det då för kriget? Det är en uppfriskande tankeställare efter de senaste årens försök att skildra "den vanlige soldatens vardag" som i exempelvis tidigare nämnde The Hurt Locker eller Generation Kill (2008). Det är en tillbakagång till ett större perspektiv i krigsfilm som jag har saknat i Hollywood de senaste åren. Samtidigt blir det inte irriterande bombastiskt, om man bortser från musiken som ibland lämnar en sur smak av Michael Bay i munnen.


Sammanfattningsvis är Green Zone en tät och actionladdad politisk thriller som kan förgylla vilken kväll som helst. Den saknar dock det där lilla extra för att knipa toppbetyg.


Betyg: 4 Maaaaaaatt Daaaamon av 5 möjliga

Av Ulf - 19 augusti 2010 21:51




Titel: Borta bäst

Författare: Sara Kadefors

År: 2009

Sidor: 346

Förlag: Piratförlaget 

ISBN: 978-91-642-0299-4


Sylvia, en till synes proper medelålders kvinna, bor i sin bil i en skogsdunge utanför Ikea. Hennes uppenbarelse är allt annat än vad stereotypen om en hemlös kvinna brukar visa oss. Vem är hon och hur kom hon att bo i sin bil? Under närmre 350 sidor får vi följa Sylvias vedermödor att försöka klara sig i en värld som hon bara för några månader blundade för. Samtidigt lurar det "oförlåtliga" i bakgrunden - den synd som gör att hon inte kan återvända hem.


Om ovanstående låter som en beskrivning av en thriller är det ingen tillfällighet. Det här är visserligen inte tänkt att vara i nämnda genre (troligtvis inte i alla fall) men Kadefors lyckas på något sätt fånga samma adrenalinrus som en litterär mördarjakt kan ge genom Sylvias försök att hitta någonstans att sova. Det är verkligen en egendomlig upplevelse.


Kadefors har skrivit en bok om det överkonsumerande svenska medelklassamhället och de fördomar som frodas i villaidyllerna. Hon ger ett porträtt av Sylvia som är lika delar vedervärdigt och lika delar lysande av godhet. Vi förstår snart att Sylvia förlorat hela sin värld och försöker bygga upp en ny tillvaro. Hon framstår paradoxalt nog som en tabula rasa som naggas i kanterna av nedklottrade fördomar.


Bokens språk är lättläst, rappt och humoristiskt men blir aldrig trivialt. Kadefors lyckas beskriva villaförorten väl, men ibland blir jag lite trött på hennes nästan romantiserande av det "kravlösa livet" som hemlös. Sylvia klarar sig alltid på något sätt och får sällan ta konsekvenserna av sitt handlande. Det är sant att hon gjorde något ruttet som landade henne i den situation hon befinner sig i, men i resten av boken lyckas hon på något vis ta sig ur varenda jobbig situation som någon annan vardags-Macgyver.


Jag kan också störa mig en aning på Kadefors ganska onyanserade bild av villalivet. Sylvia må ha varit en häxa en gång i tiden, men i stort sett alla som bor i hennes gamla område beskrivs som ytliga skvallertanter. Det är tyvärr en trend som verkar finnas i Sverige just nu - vi har sett på TV hur människor överkonsumerar, gråter framför kameran och får två ekonomer att fixa deras röra åt dem. Vi skakar på huvudet åt deras dumhet. Dumma, dumma villamänniska, tänker vi självgott. Jag är likadan själv. Exempelvis Lyxfällan är socialporr av högsta rang, men samtidigt blir jag lite illa berörd av Kadefors nästan hyllande av fattigdom. Sanningen är väl den att det varken är ädelt att vara fattig eller rik, så länge man är en god människa. Kanske är det också bokens sensmoral, men om så är fallet tappar Kadefors bort tråden någonstans. Synd på en annars mycket välskriven och underhållande bok.


Betyg: 3+ stulna fotbad av 5 möjliga

Av Ulf - 17 augusti 2010 20:03


 


Titel: Deadly Cults: The Crimes Of True Believers

Författare: Robert L. Snow

År: 2003

Sidor: 193

Förlag: Praeger Publishers  

ISBN: 0-275-98052-9


Robert L. Snow, pensionerad polis och befäl för Indianapolis mordrotel, har skrivit en faktaspäckad bok om kriminella sekter. I ett antal kapitel går Snow igenom många av de mest ökända grupperingarna som begått brott under dåligt maskerade religiösa agendor. Snow inriktar sig helt på de kriminella sekterna och tar inte upp grupper som visserligen kan betraktas som sekter men inte skadar någon.


Sekterna delas upp i underkategorier så som "domedagssekter" eller "självmordssekter". Snow presenterar vad som kännetecknar varje typ av sekt och illustrerar med exempel. Det är ofta skrämmande läsning som hela tiden går tillbaka till frågan varför just person x fastnade i sektens nät. Snow har, på gott och ont, försökt anamma ett akademiskt språk som oftast fungerar relativt väl. Ibland lyser dock hans egna åsikter om vissa av grupperingarna igenom lite väl mycket. Det här blir speciellt tydligt i kapitlet om de ockulta sekterna som Snow av en eller annan anledning verkar tycka riktigt illa om på ett personligt plan.


Deadly Cults är intressant läsning för alla som är intresserade av rättspsykologi eller psykologi i allmänhet för den delen. Snow försöker i de avslutande kapitlen ge svar på hur sekter rekryterar folk och hur man kan avprogrammera före detta sektmedlemmar. Dessvärre är dessa kapitel inte alls lika intressanta som resten av boken och känns mer som ett appendix. Jag vet inte heller om Snow är den rätte för att skriva om avprogrammering. Det känns som att de delarna skulle skrivas bättre och mer trovärdigt av någon med psykologutbildning. Om du håller dig till bokens inledande kapitel är det dock en fascinerande läsning om människans psyke och hur det kan manipuleras att tänka de mest märkliga ting.


Betyg: 4- foliehattar av 5 möjliga

Av Ulf - 15 augusti 2010 19:19

 



Regi: Olatunde Osunsanmi

Manus: Olatunde Osunsanmi

Skådespelare: Milla Jovovich, Charlotte Milchard, Will Patton mfl.

Produktionsbolag: Fourth Kind Productions

År: 2009

Längd: 98 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år


Dr. Abbey Tyler håller som bäst på att repa sig efter hennes mans mystiska död när hon får höra spöklika historier från sina patienter i den lilla hålan Nome i Alaska. Tre personer berättar oberoende av varandra om att deras nattsömn störs av att en vit uggla sitter utanför deras fönster och vägrar flyga sin väg vad de än gör. Tyler dras allt djupare in i historierna som alla verkar peka på samma sak - vad det än är som stör patienternas nattsömn så är det definitivt inte ugglor.


Kan någon förklara Milla Jovovichs storhet för mig? Ja, hon är otroligt söt, men folk verkar tycka att hon är något mer än dussintalet andra söta skådespelerskor och att hon faktiskt har lite talang. Jag har inte sett henne utnyttja denna eventuella talang förr och The Fourth Kind är inget undantag. Jovovichs porträtt av en psykolog är dessvärre utan större förtjänster. Hon är dock omgärdad av en annars duktig ensamble som bär filmen åt henne. Men seriöst, sluta casta henne i filmer nu!


Filmen i sig är uppbyggd som en dramatisering av fejkade "riktiga" händelser. Ljud- och bildupptagningar har manipulerats för att se äkta ut och blandas med helt dramatiserade scener. Illusionen som skapas är faktiskt riktigt bra. Så pass bra att jag kände mig nödgad att kolla upp huruvida några eller alla av banden var riktiga ljudupptagningar som manipulerats för att passa filmens narrativ eller ej.  Filmen tar en väldigt jordnära (pun so intended) väg till huvudtemat och lyckas på ett effektivt sätt forma en historia som lämnar mycket över för egen tolkning. Sammanlagt är manuset filmens starkaste punkt.


Regin duger, men Osunsanmis främsta meriter ligger helt klart i hans skrivande. Han spelar själv en mindre biroll i filmen och gör det förvånansvärt bra. Av hans sida på IMDB att döma verkar han dock ha hamnat i uppföljarträsket så tiden får utvisa om han får använda sin talang till annat än att regissera och/eller skriva direkt-till-dvd-uppföljare.


Sammanfattningsvis är The Fourth Kind en helt okej film. Den hade till och med kunnat hoppas upp ett pinnhål till på betygsskalan om det inte hade varit för Jovovich. Nu blir det bara ett trevligt (läs: krypande obehagligt) tidsfördriv.


Betyg: 3+ ugglor som anas i mossen av 5 möjliga

Av Ulf - 10 augusti 2010 22:11



Regi: Miguel Sapochnik

Manus: Eric Garcia & Garrett Lerner

Skådespelare: Jude Law, Forest Whitaker, Alice Braga mfl.

Produktionsbolag: Relativity Media

År: 2010

Längd: 111 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år



I en framtid inte alltför långt borta härskar The Union över människors liv och kroppar. För att förlänga sina liv kan människor numera köpa ersättning för så gott som vilket organ som helst. Men priserna för organen är fruktansvärt höga och den som inte kan betala sina avbetalningar löper risk för att få "produkterna" hämtade av indrivare - oavsett om det tar livet av dem eller inte. Remy är en indrivare som efter en olycka får ett nytt hjärta. När han inte kan jobba som indrivare längre har han ingen inkomstkälla tillräcklig för att betala hjärtat. Snart jagas han av sina forna kollegor.


Ibland hittar man en film man aldrig hört talas om som verkligen knockar en. Det här är dessvärre inte en av de filmerna. På pappret ser det bra ut. Skådespelarna är bra (Jude Law är som alltid lysande) och manuset har en intressant premiss. Dessvärre är genomförandet under all kritik. Från att ha byggt upp en bisarrt fascinerande dystopi faller filmen som ett korthus efter att Remy har fått sitt nya hjärta. Jag hade förväntat mig något i stil med The Futigive (1993) i science fiction-form. Det här är mest gråtfest och några lagom brutala actionscener. Just det, det här definitivt ingen film för den äckelmagade. Indrivandet av organen sker på plats med modifierad fältläkarutrustning. Det blir...kladdigt.


Repo Men irriterar mig otroligt mycket. Den hade kunnat bli en helt okej film, eller till och med riktigt bra. Nu faller den på ett skitmanus som saknar riktning och en regissör som inte vet hur han ska få ut det mesta av sina skådespelare. Som jag tidigare skrev är Law riktigt bra, men det har mer med Law att göra än Sapochniks skådespelarregi. När marknaden fylls av sånt här skräp är det då konstigt att science fiction-fansen får vänta längre och längre mellan de riktigt bra filmerna som trots allt kommer? Kort sagt, det här är allt Inception (2010) inte är - långsamt och trist.


Betyg: 2- hjärtan med bäst-föredatum av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards