Alla inlägg under augusti 2012

Av Ulf - 30 augusti 2012 21:31

Författare: Scott Snyder

Tecknare: Greg Capulo & Jonathan Glapion

År: 2012

Sidor: 176

Förlag: DC Comics

ISBN: 978-1-4012-3541-3


Efter att ha fått sitt alter ego Bruce Wayne hotad till livet beslutar sig Batman att undersöka en mytomspunnen organisation kallad för The Court Of Owls. Rykten om organisationen har funnits i Gotham så länge någon kan minnas, men när Bruce upptäcker kopplingar till sin egen farfar börjar han inse att sanningen kan vara mer komplicerad än han först anat...


Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till DC Comics mastodontprojekt The New 52 - omstarten av alla förlagets månadstidningar från noll. Batman: The Court Of Owls samlar de sju första tidningarna från den maskerade hjältens huvudtidning, passande nog kallad kort och gott Batman. Det här är förvisso den första av de "nya" tidningarna jag läser, men jag kan inte se några större skillnader jämte mot originalet. Det är samma karaktärer (tja, några "döda" karaktärer gör comeback), samma backstory och det hela känns väldigt bekant. Om man ska göra en omstart, varför inte göra ordentliga förändringar?


Nåja, även om det inte finns några större skillnader från karaktärerna som vi känner dem är det här ändå en rätt trevlig historia. Den är inte tillnärmelsevis lika mörk som många andra Batman-serier från de senaste 20 åren och det är både på gott och ont. Det är kul att läsa en Batman-serie som inte är ödesmättad på varje sida, men å andra sidan är det just det ödesmättade som dragit mig till karaktären sedan barnsben. Det är ett tveeggat svärd rent berättarmässigt. En av de trots allt mörkare delarna i serien är dessutom riktigt smart konstruerad rent serietekniskt och balanserar prekärt på den fjärde väggens krön utan att falla ner. Snyggt. Vad jag inte gillade däremot var hur Snyder, efter att ha byggt upp spännande trådar, bara nitar läsaren med något absurt oväntat som inte passar in i berättartekniken. Om det hänt en gång under de sju numrens gång hade jag inte sagt något, men nu händer det tre gånger och för varje gång sparkas jag ut ur berättelsen med rynkad panna.


Tecknarstilen kan jag ha eller mista. Den lämnar verkligen inget större avtryck, men är inte heller något jag stör mig på. Jonathan Glapions bläckarbete är det som sticker ut rent konstmässigt. Capulos teckningar är i ärlighetens namn ganska tråkiga, men på det hela taget duger stilen.


Batman: The Court Of Owls är en helt okej start på något större. Jag ville definitivt ha mer när jag läst ut volymen, men samlingen lider rätt mycket av just "uppstartsproblem". Bra, men inte lysande helt enkelt.


Betyg: 3+ ugglor i mossen av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 28 augusti 2012 21:42

 

Regi: Steven Quale

Manus: Eric Heisserer

Medverkande: Nicholas D'Agosto, Emma Bell, Miles Fisher mfl.

Produktionsbolag: Practical Pictures/Parallel Zide/Jellystone Films

År: 2011

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1622979/


På väg till en företagsretreat har Sam en vision av hur en bro kollapsar under bussen han och hans kollegor sitter på. Mycket riktigt händer just detta, men Sam och de av hans kollegor som var uppmärksamma nog att faktiskt lyssna överlever. Men, som den här serien har lärt oss förr: Döden gillar inte när man fuckar med hans eller hennes jobb...


Den här filmen har varit en konstant i min backlog för vad som verkar för evigt. Jag var inte särskilt manad att recensera den när förra installationen i serien, The Final Destination (2009) verkligen låg på gränsen till underkänd. Men vissa dagar när man kommer hem från jobbet vill man bara se något enkelt och tar vad som ligger i högen. Jag blev dessutom positivt överraskad. Det här är den bästa filmen i serien sedan originalet.


Vad Final Destination 5 gör är att gå tillbaka till seriens rötter. "Olyckorna" i filmen är så utstuderade att det i många fall är princip omöjligt att räkna ut vad som ska hända. Manusförfattaren, Eric Heisserer, lägger ut fler falska spår än i de flesta deckare och det funkar. Filmen lyckas verkligen hålla mitt intresse uppe. Med den smått genialiska twisten på slutet är manuset också filmens starkaste kort. Se de två första filmerna innan för bästa effekt!


Skådespelarna är helt okej, men ingen sticker ut nämnvärt med sitt skådespel. Mest intressant är Miles Fishers porträttlikhet med en ung Tom Cruise. Nästan så jag börjar tro att Cruise har skaffat sig en klon. Likaså är det kul att Tony Todd, mannen med en av världens coolaste röster, har en återkommande roll i filmerna. Så fort Todd ställer sig framför kameran ökar kuslighetsfaktorn rejält. Den mannen har närvaro!


Vad som brister något är regin och originaliteten. Även om manuset är smart skrivet har vi sett det förut. Formelmässiga skräckrullar behöver absolut inte vara ett problem, men i en serie som ändå grundar sig på ganska abstrakta begrepp som "öde" och "död" blir det ganska viktigt med variation. Steven Quale är dessutom en ganska oerfaren regissör och det märks tyvärr. Framförallt har han problem med 3d-effekterna. Producenten kanske vill ha en 3d-effekt i varje scen, men det är regissörens jobb att se till att det blir en balans. Men, Final Destination 5 funkar riktigt bra. När en film dessutom avslutas med AC/DC:s If You Want Blood You've Got It är den klart värd en kväll och en påse popcorn.


Betyg: 3+ death by Buddha! av 5 möjliga


ANNONS
Av Ulf - 26 augusti 2012 23:00

 

Regi: Gregory Wilson

Manus: Daniel Farrands & Philip Nutman (baserad på Jack Ketchums bok med samma namn)

Medverkande: Blythe Auffarth, Daniel Manche, Blance Baker mfl.

Produktionsbolag: Modernciné & Modern Girl Productions

År: 2007

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0830558/


David Moran, mäklare på Wall Street, minns sin sommar 1958 - en tid som skulle komma att prägla honom resten av livet. När Davids grannar får två nya inneboende lär han känna den äldsta av dessa, en tonårig flicka vid namn Meg. Meg och hennes syster är de enda överlevande från en bilolycka som dödade resten av familjen. Men den väldigt trevande romansen mellan Meg och David får ett abrupt slut när Megs moster, Ruth, har sina egna idéer om uppfostran och bestraffning...


Phew... andas in, andas ut. Det kan behövas efter The Girl Next Door. Det är ytterst sällan jag ser något så här pass magstarkt i allmänhet och från USA i synnerhet. Låt mig varna er redan nu: det här är inte en film för den lättchockerade. Det helvete som Meg får genomlida gör riktigt ont att se och flera gånger satt jag bara och gapade. Med det sagt så är det här en av de bästa thrillers jag sett på år och dar. Fullständigt hänsynslös, som min magsäck blivit päronboll till Mike Tyson och både en psykisk och fysisk pärs att ta sig igenom. Det närmsta jag kan likna den vid är A Serbian Film (2007) men med ett stort undantag: jag bryr mig om karaktärerna i den här filmen. Det gör den sju resor värre.


The Girl Next Door är dock inte bara ett välskrivet manus och chockerande innehåll utan innehåller också väldigt fina skådespelarinsatser (inte minst från Daniel Manche och Blythe Auffarth) och har både ett säreget foto och produktion. Stephen King har jämfört den med filmatiseringen av hans kortroman The Body som i filmens värld kallades Stand By Me (1986) fast med en mörkare ton som genomsyrar hela berättelsen och fotot. Det stämmer väldigt bra. Det ser verkligen ut som den tintade version av amerikanskt 1950-tal som jag älskar. Det här är förortshelvetet på Jorden. Att manuset dessutom är löst baserat på verkliga händelser gör mig bara mer kall inombords. För tittare med starka magar och som inte är rädda om nattsömnen rekommenderas den här filmen. 


Betyg: 5 blåslampor av 5 möjliga

Av Ulf - 25 augusti 2012 21:53

Regi: John Carpenter

Manus: John Carpenter & Debra Hill

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Donald Pleasence, Tony Moran mfl.

Produktionsbolag: Compass International Pictures

År: 1978

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0077651/


Saxat från recensionen av samma film postad 2009-11-01


Michael är inte som andra sexåringar. På Halloween 1963 mördar han sin syster med en köttkniv. När hans föräldrar hittar honom har han ett helt blankt ansiktsuttryck utan någon tillstymelse till känsla. Femton år senare ska Michael flyttas från sin vårdanstalt till en rättegångssal av sin läkare Dr. Loomis. Michael flyr och beger sig hem till Haddonfield för att ta upp tråden där han slutade.


Skådespelarna i Halloween är av väldigt varierande kvalité. Det är Jamie Lee Curtis första film och med avstamp från sin roll här blev hon känd som "The Scream Queen" i Hollywood. Curtis spelade in en hel del skräck innan hon tog steget över till drama och komedi och hon blev castad om och om igen av en bra anledning - hon sparkar röv. Curtis har en kvalité som är få skådespelerskor förunnad. Hon må se ut som en "girl next door" men hennes förvandling till kvinnan som gör allt för att överleva är fullständigt trovärdig i film efter film.


Donald Pleasence var redan en etablerad skådespelare men rollen som Dr. Loomis blev hans signaturroll under de sista tjugo åren av hans liv. Pleasence har en riktigt bra karaktär att arbeta med och det är inte särskilt långsökt att tänka att han baserade sin tolkning på Kapten Ahab från Moby Dick. Hans nästan konstanta överspel passar riktigt bra in i filmen eftersom hans karaktär helt enkelt ska försöka svälja den enorma rädsla han bär på samtidigt som han måste kasta sig in efter det han fruktar mest - Michael.


De övriga skådespelarna är inga man lägger på minnet. De varierar från helt okej till vedervärdiga, men det är inte något man tänker på särskilt mycket. Istället är det manus och regi som spelar de övriga viktiga rollerna. Halloween måste ses med sin tidsmässiga kontext i åtanke. Sedan den kom har en helt otrolig mängd filmer haft den som inspirationskälla eller helt enkelt kopierat den och därför känner vi också igen dess konventioner. Vad som gör att den fortfarande håller är dock John Carpenters regi. Carpenter behöver ingen introduktion - om du har sett lite skräck från de senaste 30 åren vet du antagligen vem han är. I och med de låga produktionskostnaderna fick Carpenter använda sig av hela sin uppfinningsförmåga när det gäller de rent tekniska bitarna. Detta syns inte minst i kameraarbetet som började som en ekonomisk nödvändighet men utnyttjades på ett sådant sätt att filmen fick en suggestiv, nästan voyeuristisk, ton.


Manuset är väldigt, väldigt enkelt men det fungerar för sitt syfte. Ond man återvänder till staden han växte upp för att mörda folk. Okej, det är inte Shakespeare, men med regin, Curtis och Pleasence måste det ha verkat otroligt skrämmande för biopubliken 1978. Filmen blev som bekant kult och får fortfarande uppföljare. Uppföljarna är av varierande kvalité, men man kan inte ta ifrån originalet dess betydelse för filmhistorien. Men frågan är om den fortfarande håller? Jag skulle säga att den gör det. Den är absolut inte särskilt extrem med dagens mått mätt och rent filmiskt har den överträffats många gånger inom samma genre. Det går dock inte att sticka under stol med att Halloween har något speciellt.


Betyg: 4+ stilbildande skräckikoner av 5 möjliga

  

Av Ulf - 22 augusti 2012 17:36


Jesus H. Christ! Jag drunknar i pappersarbete! De senaste veckorna, veckorna efter semestern, har i sedvanlig ordning varit jobbiga i och med omställning från nattsudd till arbetstider. Jag har försökt hålla igång skrivandet men insåg snabbt att jag tagit mig vatten över huvudet med min målsättning med tio sidor per vecka. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med timmar på dygnet. Hur som helst beslutade jag mig för att skriva boken i sjok om tio sidor utan tidspress. Just nu har jag mäktat med sex färdiga och redigerade sidor. Det går långsamt, men framåt.


Framförallt har jag lärt mig vikten av att ha en tydlig struktur när man skriver något längre. Förra veckan spenderade jag först och främst med att göra research, rita kartor över området historien utspelar sig i (med anteckningar för att jag ska komma ihåg vad tusan jag tänkte på) och påbörjade en grov kapitelsynopsis. Huvudsaken är att jag gör det här rätt och inte rusar iväg som jag gjort så många gånger förr. Den nya ledstjärnan är att jag försöker avsätta en timmes arbetstid med boken varje dag. Vissa dagar går det inte, andra funkar det till och med med två timmar.


Men allt är givetvis inte bara formalia och tröskande med skrivandet. Jag måste säga att det är jävligt kul det här! Förra veckan lyckades jag med en sak som gick över all förväntan då jag band ihop de två första kapitlen som utspelar sig i nutid med första tillbakablicken till 1990. Visserligen lyckades jag också svamla fyra sidor skräp som jag inte kunde rädda, men you win some, you lose some...:)


Av Ulf - 20 augusti 2012 17:15


Hemsökta hus är en stapelvara inom skräckfilmsgenren, men aldrig har det funnits en serie som återvänt till samma hus så många gånger som The Amityville Horror. Bakgrundshistorien ska ha baserats på de sanna händelserna som inträffade när George och Kathy Lutz flyttade in i nämnda hus tillsammans med sina barn. Dessa rapporter har sedermera ifrågsatts och analyserats till döds och de allra flesta är överrens om att det rörde sig om vanlig hederlig bullshit. Vad som är sant är att det mycket riktigt inträffade sex mord i huset 13 månader innan paret Lutz flyttade in. Ronald DeFeo Jr. sköt sina föräldrar och fyra syskon och sitter än idag av fängelsestraffet för dådet. 


Beroende på vilken del i franchisen man ser så är anledningen till morden och spökerierna olika. Ofta rör det sig om onda andar från en indiangrav som huset är byggt på. Ibland är det kvarlevor av hemska ritualer som sitter i väggarna och ibland är det förbannade präster. Tja, det är en röra helt enkelt. Just det, sen är det demoner och flugor också. En jävla massa flugor. Det är en av franchisens mest frekvent återkommande scener - folk som blir attackerade av flugsvärmar. Okej?


Som ni säkert har märkt av mina recensioner är The Amityville Horror en väldigt tandlös franchise som på sin höjd mäktar med en trea i betyg här och där. Oftast är det dock riktigt tråkigt, lågbudget på ett dåligt sätt och först och främst ett sätt att leva på den ökända historien bakom originalfilmen. Om ni är nyfikna kan ni hoppa in var som helst i serien. Ni lär inte missa något. Nästa franchise: Halloween 


Recenserande filmer i serien:

 

The Amityville Horror (1979) - 1 dålig fastighetsaffär av 5 möjliga

The Amityville Horror II: The Possession (1982) - 2 love begins in the family av 5 möjliga

Amityville 3-D (1983) - 3 vad i helvete var det där i brunnen? av 5 möjliga

Amityville 4: The Evil Escapes (1989) - 2 lampskärmar av 5 möjliga

The Amityville Curse (1989) - 1 djupt andetag, mer än halva serien avklarad av 5 möjliga

Amityville 1992: It's About Time (1992) - 2+ vad är det med all incesttematik i de här rullarna?! av 5 möjliga

Amityville: A New Generation - (1993) 1 dvd att använda som frisbee av 5 möjliga

Amityville: Dollhouse (1996) - 3 sen när var Amityville en öken? av 5 möjliga

The Amityville Horror (2005) - 3- en film kvar... av 5 möjliga

The Amityville Haunting (2011) - 2+ äntligen är den här jävla franchisen slut! av 5 möjliga

 

Snittbetyg (plus och minus borträknade): 2,0

 

Klara franchises:

 

1. The Exorcist - 3,0 (fler plus än nummer 2)

2. The Texas Chainsaw Massacre - 3,0

3. Scream - 2,8

4. The Omen - 2,6

5. Friday The 13th - 2,3

6. Saw - 2,1

7. The Amityville Horror - 2,0

 
Av Ulf - 19 augusti 2012 18:54


Titel: The Girl Who Loved Tom Gordon
Svensk titel: Flickan som älskade Tom Gordon

Författare: Stephen King

År: 1999 (svensk utgåva 2000)

Sidor: 224

Förlag: Scribner (svensk förlag: Bra böcker)

ISBN: 91-7133-853-5


Nioåriga Trisha McFarland skulle bara gå av vandringsleden för att kissa, men inser snart att hon är vilse mitt i de djupa skogarna runt Appalacherna. Med mycket sparsmakad proviant och ingen riktig erfarenhet av vildmarken sätter Trisha av för att finna en väg hem. Med sig har hon också en freestyle där hon kan lyssna på hur hennes hjälte Tom Gordon, avslutningskastare för Boston Red Sox, vinner matcherna för sitt lag. Tom Gordon blir Trishas följeslagare samtidigt som hon går allt djupare in i vildmarken...


Mycket King nu. Ibland blir det så. Det här var dessutom en riktig lyckoträff! The Girl Who Loved Tom Gordon  är en riktig höjdare i Kings bibliografi. Det är en ytterst enkel idé - flicka går vilse och vill hem - men det är så mästerligt berättat att jag blir avundsjuk! Jag spenderade själv en hel del tid i skog och mark som barn och känner verkligen igen mig i Kings beskrivningar av hur saker och ting enkelt kan te sig som något annat när man befinner sig mitt bland träden. King använder detta till att väva in nordamerikansk skogsmytologi mellan raderna och det är riktigt jäkla snyggt! Det är också snyggt hur King väver in sin livslånga passion för Boston Red Sox utan att det blir för avancerat och tekniskt för en icke-amerikansk publik.


Det jag har att anmärka på är att King har skrivit huvudpersonen, Trisha, som lite för smart och disciplinerad för att det ska verka trovärdigt. Jag hade kunnat köpa det rakt av om Trisha hade vuxit upp i ett samhälle nära skog och mark eller om hon åtminstone varit med i flickscouterna. Nu blir hon lite väl uppfinningsrik för en stadsflicka på nio år. Boken är också något kort. Jag skulle vilja ha lite mer uppbyggnad av bikaraktärerna och en längre introduktion innan Trisha hamnar i skogen. Det här är dock småsaker. För den som någonsin gått vilse, varit nära att göra det eller bara vill ha en riktigt bra spänningsroman är det här en höjdare.


Betyg: 4+ eteriska avslutningskastare av 5 möjliga


Av Ulf - 16 augusti 2012 21:59


Regi: Drew Goddard

Manus: Drew Goddard & Joss Whedon

Medverkande: Kristen Connolly, Chris Hemsworth, Fran Kranz mfl.

Produktionsbolag: MGM/Mutant Enemy/United Artists

År: 2011

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1259521/


Fem ungdomar åker ut till en stuga i skogen för att spendera en helg med festande och dekadens. Ni vet vad som kommer sen, eller hur? Stuga i skogen? Fem festande och promiskuösa ungdomar? Ni tror fel...


Efter att ha plågat mig igenom franchisen om det besjälade huset i Amityville behövde jag en genuint bra film om mystiska hus och vad som kan hända i de samma. Jag missade The Cabin In The Woods när den gick på bio och har otåligt kollat importörsidorna efter dvd-släppet sedan dess. När filmen äntligen släpptes, i Asien, blev frestelsen för stor att vänta på en europeisk kopia och jag införskaffade en förvånansvärt välgjord kantonesisk variant. (Fotnot: För alla som någonsin importerat film från Asien vet ni att det är verkligen grisen i säcken man köper...). Jag älskar verkligen Joss Whedons grejer och förväntade mig en högtidsstund. Och visst, det här är ett snäpp över gemene slasher, men den typiska Whedonmagin saknas.


Vi har arketyperna som dyker upp i varje slasher, men här är de desto mer utvecklade som karaktärer. Det är ganska trevligt att den obligatoriska stonern är den med mest sunt förnuft av de fem. Här och där skiner också Whedons speciella känsla för dialog igenom, men det räcker inte. När den här filmen har sålts med hjälp av löften om en "stor överraskning som kommer vända slashergenren på ända" räcker det inte med några smarta idéer här och där. Slutet är speciellt irriterande med en egoism jag verkligen inte associerar med Whedons protagonister. Whedons manuspartner, Goddard, är en gammal bekantskap för fans av tidigare Whedonproduktioner med betydande bidrag till både Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och Angel (1999 - 2004). Därför borde deras stilar passa varandra, men nej, här märks det verkligen att det är två upphovsmän. Pusslet passar helt enkelt inte riktigt ihop.


Skådespelarna är bra (är Chris Hemsworth med i allt?), regin okej och mauset har, trots sina brister, några riktiga ljusglimtar. Jag hade dock förväntat mig mer.


Betyg: 3+ filmer som borde gjorts som tv-serier av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3 4 5
6
7
8
9 10
11
12
13 14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se