Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Ulf - 30 december 2016 13:13

 


Årskrönika 2016: Ett skitår i backspegeln

 

När man tränar kampsport lär man sig förr eller senare att det kommer en punkt då slagen inte gör ont längre. Det är då man håller på att gå ner för räkning. Hela 2016 har varit som att komma upp på åtta för att sen bli golvad igen. Med en hel hord av berömdheter som miljontals människor beundrar som gått ur tiden och ett tämligen mediokert filmår har 2016 varit ett riktigt jävla skitår.

 

Vi känner alla till att 2016 nästan blivit en filmskurk i sig själv. David Bowie, Guy Clark, Leonard Cohen, Gene Wilder, Prince och Carrie Fisher är bara några av mina inspirationskällor som gått bort. Ja, kändisar dör varje år, men det som gjort 2016 exceptionellt är att så många giganter dött med så korta mellanrum och ofta helt oväntat. Flertalet har knappt varit 60 fyllda och i en värld där man börjar prata om att världens första 150-åring redan är född är det på tok för tidigt. I och med Leonard Cohens död har jag en sista stor inspirationskälla i livet. Om 2016 kröker ett hår på David Lynchs huvud är det dags att kontakta Christopher Lloyd om den där bilen...

 

Bloggsiffrorna då? Tja, det ser tyvärr inte bättre ut där. På grund av diverse personliga problem och arbetsbörda har antal inlägg minskat från cirka 200 till cirka 180. Besökssiffrorna tappade jag när min klient för att räkna sådana på ett säkrare sätt än Bloggplatsen gör låg nere under två månader. Jag kan dock säga att jag för första året sedan jag startade bloggen 2009 har tappat. Det ena följer på det andra helt enkelt. Mindre inlägg, mindre besökare. Antalet riktigt bra filmer (femmor) har också halkat ner från förra årets 13 till 9 under 2016. Kanske är det jag som blir mer kräsen, men jag tror att kvaliteten i år har i regel varit sämre. Detta sagt innan jag sett de stora Oscarsfavoriterna för 2017. Där brukar det finnas en eller annan femma att hämta också.

 

Fram tills imorse såg 2017 ut att bli mycket bättre. Många filmer att se fram emot och framförallt Twin Peaks som kommer peppa mig till den milda grad att jag nog måste ta lugnande. Dessvärre kom en riktig pungspark innan idag. Från 1/1 2017 kommer momsen på biobiljetter höjas från 6 till 25%. En mer kulturfientlig åtgärd får man leta efter. Det kommer dock slå tillbaka rejält. I motsats till om man höjer momsen på saker som folk behöver kommer vi inte se en stadig nivå besökare som från 2016. Det finns andra vägar att gå. Streamingtjänster, diverse olagliga alternativ och billig köpfilm från över Atlanten kommer explodera i popularitet. Salongerna kommer gapa tomma i allt större utsträckning. Visst, de stora blockbuster-filmerna kommer fortfarande dra folk, men svansen av spontana biobesök kommer försvinna. Men, för all del, gräv er egen grav.

 

Själv kommer jag se exakt två filmer på SF:s biografer under 2017 (utöver de biocheckar jag behöver använda upp) - Blade Runner 2049 och Star Wars Episode VIII. Jag är fullt medveten om att SF inte är statligt ägt, men samtidigt vet jag att de är en stark lobby för allt som kan tjäna dem pengar. De får inte mer av mig än nämnda filmer. Resten av mina biobesök kommer ske på Folkets Bio. Kort sagt, den kommersiella svenska filmpolitiken kan dra åt helvete. Basta.

 

Nåväl, snart vänder vi blad och här är en önskan om ett bättre 2017 med bättre film, lika bra tv som under 2016 och att ljuset skådas och momsen sänks igen.

ANNONS
Av Ulf - 6 november 2016 19:02

 


Sista våldstangon på palatset

 

Pop (s.): I wrestlingterminolgi avsett att beskriva det ljud publiken gör när de får se något de blir exalterade av. Oftast återfinns de högsta popsen vi entré och avslutning av matcher. Se även "Anledning till att Ulfs öron ringer lite idag och att han ändå är glad."

 

Jag har tidigare skrivit om Svensk Wrestling Syd (SWS) vid ett flertal tillfällen här på bloggen. I många år har jag varit trogen publik på förbundets shower och pimplat åtskilliga liter mexikansk öl där. Det är en regel för mig. Finns det luchas dricker du mexikanskt. Lokalerna, i det som till vardags kallas för Tangopalatset, lämpar sig perfekt för wrestling. Den gamla Filadelfiakyrkan på Sofielundsvägen i Malmö fick 2004 nytt liv i och med att Paul Utter och Maria Ingstad köpte den då tomma fastigheten. Nu ska stället göras om till bostadsrätter. Kul för Utter och Ingstad som drivit stället perfekt och förtjänar all framgång, men samtidigt tråkigt att Skåne förlorar sin självklara scen för wrestling. Igår gick sista showen av stapeln och vilken show!

 

För den som aldrig sett på wrestling kan det kanske vara svårt att förstå. I alla fall om man ska döma av de sneda blickar man fortfarande får ibland om man visar entusiasm för konstformen annat än som kitschobjekt. Själv växte jag upp med sändningarna på Eurosport och TV3 och ville helst av allt syssla med det även jag. När SWS hade öppen tryout för några år sedan var jag tvungen att prova. Jag hade inte tränat på kanske tio år och vägde på tok för mycket. Självfallet gick det åt helsike, men det är en upplevelse jag alltid kommer minnas. Nu, några år senare och 30 kilo lättare kliar det lite i fingrarna igen. Nåväl, vi får se vad det leder till, om något. Men hur förklarar man wrestling för någon som inte (vill) förstå? Själv brukar jag kalla det för våldsbalett.

 

I likhet med nämnda dansform kräver wrestling en ypperlig kroppskontroll, samarbete med en partner och ett visst mått skådespel. Med hjälp av vissa förutsatta regler berättas en historia, oftast om ont mot gott, genom drama både i och utanför ringen. Men sen kommer det som balett inte har - publikmedverkan. Går du på en wrestlingshow kommer du ha hundratals skrikande fans omkring dig och det är omöjligt att inte ryckas med. Det öronbedövande vrål som kommer från publiken när något händer i dramat liknar inget annat jag hört. Du kan gå på en konsert och höra mycket högre skanderande, men det blir aldrig lika hands on eller intimt som med en wrestlingpublik. Här är det inte bara okej att högljutt heja på eller bua de uppträdande, det förväntas av dig och ingen tittar snett på dig hur högt du än skriker.

 

Det ska sägas att Malmö har ett rykte om sig att ha en fantastisk wrestlingpublik, ofta omnämnd av internationella stjärnor som varit här på besök. Det kan jag skriva under på. Jag har sett wrestling i fyra länder och inget mäter sig med den stämning det varit på Wrestlingpalatset. Ofta är publiken så förbannat rolig i sina utrop att jag skrattar lika mycket som jag hejar och buar. Igår satt jag och en vän framför en grupp killar som nästan borde fått betalt för sina kommentarer, de flesta väldigt kreativa böner om att en eller annan brottare skulle "SLÅ HONOM PÅ KÄFTEN!".

 

Det blir en fortsättning. Redan i januari kommer nästa gala i Malmö hållas, den här gången på Inkonst. Jag är skeptisk till att det blir samma publikmagi som på Tangopalatset, inte minst på skillnaderna i layout, men om det är någon som kan fixa det är det den skånska publiken. För vi kan ju för fan inte ha Danny Sharp som mästare när alla vet att Janne Walterz blev rånad igår!

 

 

ANNONS
Av Ulf - 16 oktober 2016 14:07

 

Möjliga förklaringar till clownskräck

 

Clownen som arketyp kan, som jag tidigare visat, ses som en vidareutveckling från mytologiska väsen, stamsamhällenas rituella clowner och de medeltida narrarna. Det är enklare att se vad dessa typer av underhållare har gemensamt än vad som skiljer dem åt:


1. Clownen, i alla sina inkarnationer, har tillåtelse att sätta sig upp mot överheten. Denna överhet kan bestå av gudar (rituell clown/mytologiska väsen), makthavare/överklass (narren/modern clown) eller samhälle (alla tre inkarnationer om än mestadels för den rituella clownen och narren). En mer modern företeelse i sammanhanget är att det går illa för clownen när han överskrider sina befogenheter – han misslyckas med allt han företar sig. Detta var ingen nödvändighet för narren och definitivt inte för den rituella clownen eller de mytologiska väsen som delar arketypens attribut. Vi kan alltså se en förminskning i makt mellan de gamla tidernas clowner och vår typiska clown idag.


2. I och med att clownen traditionellt stått utanför samhällets normer hade han alltså också en slags reell makt i äldre tider. Det var inte bara den samhällskritiska ådran som närdes utan även, i fallen med rituella clowner, en ambivalent inställning till den sexuella identitetens gränser, droger och för den sakens skull sakers naturliga varande. Denna vilja att ägna sig åt avvikande beteende gav clownen en slags oförutsägbar makt – man visste helt enkelt inte vad han skulle få för sig.


3. Ur ett rent biologiskt perspektiv är människor rädda för saker och ting som är annorlunda. Vi har övat oss själva att acceptera och till och med omfamna det som är annorlunda under årtusenden, men i grund och botten styrs vi fortfarande till stor del av impulser. Det egentligen inte särskilt konstigt eftersom det handlar om överlevnadsinstinkt. Djupt inbäddat i vår reptilhjärna ligger två livsnödvändiga kommandona för överlevnad, ”anfall” eller ”fly”. När vi står inför något som är okänt, maskerat (läs: sminkat) och som beter sig rakt emot de sociala regler vi fått lära oss sen barnsben är gränsen mellan roande och skrämmande ibland väldigt tunn. Hos några av oss blir splittringen mellan vårt rationella tänkande och våra för situationen irrationella impulser en grogrund för rädsla och fobi. Medan rädslan kan vara nyttig (exempelvis ger rädsla ökad adrenalinproduktion och därför också för tillfället starkare muskler och uthållighet) verkar fobier som något förlamande. För den som lider av en fobi, i detta fall för clowner, blir rädslan övermäktig och den positiva överlevnadsaspekten som rädslan kan medföra blir åsidosatt.


Människan har vissa fobier som är enkla att förklara, såsom basala rädslor kopplat till vår överlevnadsinstinkt. Fobi för ormar, höga höjder eller insekter kan förklaras med situationer som våra förfäder kunde räkna in under säker död. Det fanns inget ormserum, inget sjukhus som kunde plåstra om en fallskada eller vaccin mot sjukdomar som sprids via insektsbett. Dessa fobier är i allra högsta grad närvarande än idag eftersom vi fortfarande inte har kommit fram till ett säkert medel för att motverka de negativa effekterna de kan medföra. Men varför vara rädd för något till synes så trivialt som clowner? Denna och liknande fobier kan gå in under samlingsnamnet kontrollberövande fobier.


En kontrollberövande fobi är inte direkt farlig för vår fysiska kropp men kan ge upphov till ett så starkt obehag att vi känner dödsångest. Den moderna människan är van vid att ha fullständig kontroll över sitt liv och sina handlingar. Vi omger oss själva med maskiner och tekniska hjälpmedel för att kunna förändra vår verklighet och vardag, men till syvende och sist är det vi som sitter med fjärrkontroll, bakom ratten eller vad det nu kan röra sig om. Vi bestämmer. En kontrollberövande fobi ställer detta förhållande på sin kant. Vi ställs inför en situation som vi inte kan kontrollera och plötsligt blir vi påminda om hur lite vi egentligen har att säga till om. Detta kan appliceras på coulrofobi genom att observera de saker jag redan varit inne på - någon bakom en mask uppträder på ett sätt vi inte är vana vid eller som vi fått lära oss är ”fel”. Han eller hon döljer sitt rätta jag bakom en spelad roll som vi inte vet hur den ska utvecklas. Vi saknar helt enkelt kontroll över situationen och kan inte förutsäga hur clownen tänker agera. Vi hamnar i ett ovisst förhållande till den maskerade och när denna ovisshet slår över till rädsla och vår reptilhjärna gör sig påmind.


4. Inflytandet från media får inte heller underskattas. Eftersom clownen i den inkarnation vi känner idag utvecklades till att främst vara underhållning för barn är tropen ett tacksamt rubrikoffer. Varje förälders värsta mardröm är att något ska hända deras barn. Clownen är en person som många barn litar på och/eller tycker är underhållande. Det finns ett slags förtroende mellan clown och barn. All typ av förtroende kan också missbrukas och om det finns en tillstymmelse till ett missbrukat förtroende mellan offer och förövare (speciellt om offret är ungt) kan vi vara säkra på att media blåser upp det ur all proportion. Jämför med det tidigare beskrivna fallet med John Wayne Gacy.

 

Applicering av teorier på Stephen Kings IT


IT (1986) handlar om sju barn som växer upp under slutet av 1950 – talet i den fiktiva staden Derry, Maine. Barnen förenas i sina roller som mobbningsoffer för det lokala mobbargänget under ledning av den minst sagt socialt missanpassade Henry Bowers. Allt eftersom karaktärerna presenteras för läsaren får vi också stifta bekantskap med Pennywise – en diabolisk varelse som ofta tar formen av en clown. Pennywise visar sig ligga bakom mordet på en av protagonisternas yngre bröder. När det visar sig att Pennywise kan kopplas till andra försvunna barn beslutar sig gänget för att ta upp kampen med honom. Det hela måste göras i hemlighet eftersom Pennywise bara är synlig för barn. De sju spårar clownen till hans boning i Derrys kloaksystem. Väl där står en strid som slutar med att Pennywise dör. Gänget splittras efterhand men en av medlemmarna stannar kvar i Derry för att kunna samla alla om det skulle visa sig att Pennywise trots allt kommer tillbaka. Drygt 25 år senare vaknar Pennywise mycket riktigt också till liv och gänget måste samlas igen för att besegra honom en gång för alla.

                     

Pennywise har många saker gemensamt med de arketypiska clowner jag tidigare presenterat. Mest påtagligt är hans utseende, med den klassiska vitmålade ansiktsmasken, röd lösnäsa, påmålat leende, färgglada kläder och peruk. Han är ett övernaturligt väsen som inte spelar efter vanliga fysiska lagar utan kan ta vilken form han vill (jämför med de arketypiska mytologiska clownerna). Vidare följer han inte någon samhällelig moral eller rådande norm. Pennywise är en mästare på att manipulera diverse fobier och rädslor och tar sina olika former mycket beroende på vad den enskilda personen är rädd för.

                     

Men det som verkligen ligger till grund för den skräck som Pennywise lyckas förmedla är maskeringen, som i hans fall går mycket djupare än sminket. Han framstår som ett okontrollerbart väsen som protagonisterna inte har något inflytande över. En viktig aspekt med hans maskering är att den vid andra mötet ”faller av” eftersom huvudpersonerna nu är vuxna. Paradoxalt nog framstår han i filmatiseringen som mycket mindre skrämmande i denna form. I den litterära förlagan är Pennywise mer av ett metafysiskt väsen och detta gör att skräcken bibehålls mycket längre och går djupare. Detta är dessvärre ett vanligt förekommande fenomen inom skräckgenren i allmänhet och skräckfilmen i synnerhet. Som exempel kan jag ta en personlig favorit bland uppsjön av subgenres, nämligen slasherfilmen.


Slashers är ofta inte särskilt skrämmande, men de innefattar ett djupare mythos än vad som kan skönjas på ytan samtidigt som de fungerar ypperligt som standardiserad underhållning. Dessvärre har filmmakare gång på gång satt krokben för sig själva när man ”demaskerat” monstret eller helt enkelt överexponerat det. De tre stora serierna inom slashergenren är Halloween, Friday The 13th och A Nightmare On Elm Street. De två förstnämnda förlorade mycket av sin mystik i och med demaskeringen av sina respektive huvudantagonister. Den sistnämnda förlorade sin mystisk i och med att antagonisten, Freddy Krueger, i  den fjärde filmen i serien genomgick en transformation till en antihjälte som publiken hejade på.


Pennywise hamnar i det första facket. Vad vi inte känner till är så mycket mer skrämmande än att ha rakt framför sig. Skräcken blir då något fysiskt påtagligt och kan därför också besegras. Detta är också vad som händer Pennywise i filmatiseringen. När han kastat alla förklädnader förminskas han till något som kan besegras med ren råstyrka. Som clownfiguren var han däremot oövervinnlig, inte minst på grund av att han flera gånger i historien spelar på barns förtroende för clownen som en underhållare. Eftersom han inte styrs av fysikaliska lagar kan han också genomföra ”magiska” handlingar och blir på så vis den ultimata clownen/cirkusartisten – någon som inte behöver förlita sig på illusioner och knep för att frammana magi.


Det ska samtidigt påpekas att Pennywise också har starka drag av den klassiska spökgestalten. Denna arketyp, ofta även den beskriven i mytologi, förlorar sin makt över sitt offer när offret vägrar ”mata” den med sin rädsla. Speciellt i den första striden med Pennywise har viljan att bestämma vad man ska tro på och inte stor betydelse. Det är på sätt och vis inte särskilt konstigt att Pennywise främst ger sig på barn eftersom barn kan luras att tro på många saker vi senare i livet förkastar. Det kan även spekuleras i att det är just på grund av denna möjlighet att tro på saker och ting som inte vuxna har som gör att det är en grupp barn som för första gången besegrar Pennywise. När gänget i vuxen ålder står inför en andra strid går den inte alls lika bra. En av protagonisterna, Eddie, var den som vände striden till gängets fördel när de var barn genom att yttra frasen:

 

I believe in Santa Claus, I believe in the Easter Bunny, I believe in the Tooth Fairy, but I don't believe in you.”


När Eddie försöker något liknande i den avslutande striden blir han av med både en arm och ett ben. Det rationella vuxenlivet har utplånat hans uppriktiga tro på magi. Det är just det som är det kluriga med tro – om du inte tror på något ovillkorligt så kommer din övertygelse heller inte vara säker från tvivel. I vuxenlivet är detta tvivel oftast nödvändigt (de som inte hyser det riskerar att bli fundamentalister av något slag) men i striden mot Pennywise är det ett klart handikapp. Anledningen är att den moderna clownen har, samtidigt som han har sin makt bland barnen också sin värsta fiende bland dem. En clown är beroende av barns övertygelse om att en clown är en roande arketyp. Om barn inte tror det är det min övertygelse att de flesta skulle bli livrädda första gången de gick på cirkus – något som också beskrivs ha varit fallet av många som lider av clownfobi.


Det är en invecklad kombination av rädsla för det okända, sociala koder som lärt de flesta av oss att clowner är roliga och ett förtroende mellan barn och clown som också kan missbrukas. Det är därför Pennywise fungerar så skrämmande i sin inkarnation som clown – han tangerar inte bara en av dessa punkter utan alla tre! Han dyker upp på ställen där han egentligen inte hör hemma, han är maskerad, han är inte speciellt rolig (han har en viss fallenhet för galghumor i filmatiseringen som inte återfinns i boken) och han missbrukar förtroenden lika lätt som han vinner dem. Han är den spektakulära versionen av ”fula gubben” våra föräldrar varnade oss för när vi var små, men han kan komma undan med det i och med sin clowndräkt. Pennywise står därför ut som sinnesbilden av en ond clown och många är de barn som har skyllt sin dåliga nattsömn på Stephen King. För som vi alla vet; Can’t sleep, clown will eat me. Can’t sleep, clown will eat me.


 

Av Ulf - 15 oktober 2016 19:02

 


From The Vault: Can't Sleep, Clown Will Eat Me

 

När man skriver tillräckligt länge börjar gamla artiklar bli relevanta igen. Jag brukar inte göra reposts, men med tanke på vad som händer runt om i Sverige (och världen) just nu tänkte jag att det kunde vara på sin plats att åter publicera en artikel jag skrev 2011. Mig veterligen är jag den ende (rätta mig om jag har fel!) som skrivit ett akademiskt arbete om clownrädsla och populärkultur i Sverige. Gör det mig till en expert? Knappast, men fenomenet är intressant! Följande artikel publicerades första gången i juli 2011 och baseras på ett paper jag skrev under mina universitetsstudier 2009.

 

 

Jag tänkte i en serie artiklar publicera en del texter jag skrev under min tid vid Lunds universitet - dels för att jag vill visa på hur man kan arbeta med populärkultur på ett akademiskt plan och dels för att det helt enkelt är rätt kul. Den första texten jag tänkte dela med mig, i nedbantad form, är ett paper (märk väl, ej uppsats) jag skrev på magisternivån i litteraturvetenskap i en kurs om gotik och och skräck. Anledningen till nedbantningen är för att jag inte tror att så många är intresserade av min litteraturvetenskapliga formalia. Hur som helst ville jag ta reda på varför clowner har blivit ett så populärt film- och litteraturmonster. Texten publiceras i två delar, en idag och en imorgon. Håll till godo och kommentera gärna:

 

Från det jag var nio år gammal har jag varit oerhört intresserad av skräckgenren i allmänhet och skräckfilm i synnerhet. Min vid tillfället bästa vän hade nog ingen baktanke med att visa mig Friday The 13th Part III (1982) en eftermiddag efter skolan, men intrycket filmen gjorde på mig var enormt. När jag drygt två år senare började samla film var jag därför på jakt efter något liknande. Valet föll på en begagnad kopia av filmadaptationen av Stephen Kings skräckroman IT (1990). När filmens antagonist, ”Pennywise The Dancing Clown”, presenterade sig var det skräckblandad kärlek vid första ögonkastet och clowner har sedan dess tillhört mina favoritfilmmonster.

 

Men varför är clowner, något som ska vara underhållande för främst små barn, ett så vanligt förekommande fenomen i skräcklitteratur, spökhistorier och i skräckfilm? När jag började leta information om fenomenet fick jag upp ögonen för att rädslan för clowner, coulrofobi, är långt mer spridd än vad jag hade kunnat tro och att möjliga förklaringar ligger så djupt rotade i vårt kulturella arv att det går tillbaka till våra förfäders stamsamhällena.

 

Historik

 

Clownen har funnits i vårt samhälle i en eller annan form sedan jägar-samlarsamhället. Den tidigaste clownen var troligen en så kallad rituell clown. En auktoritet på ämnet clowner, William Willeford, skrev 1969 en antropologisk avhandling med titeln The Fool & His Spectre som bland annat består av en analytisk del där clownens roll i drygt 130 ”primitiva” (stamsamhällen, nomadfolk etc.) kulturer runt om i världen granskas. Willeford drar slutsatsen att åtminstone 40 av dessa kulturer har rituella clowner närvarande i sina religiösa uttryck. En rituell clown är en person som tar på sig rollen som en motpol till den rådande samhällsnormen och moralen. På detta vis kan icke-önskvärt beteende illustreras genom ett slags överdrivet skådespel. För att illustrera detta beteende fick clownen en slags absolution för vad han (det är nästan alltid en ”han” i fall av rituella clowner) än sa och gjorde under dessa riter. I clownens repertoar ingick allt som ansågs som samhällsfrånvänt, så som att förlöjliga gudarna, göra sexuella parodier och till och med så pass extrema saker som att äta avföring.

 

Med kopplingen från dagens stamsamhällen är det således inte särskilt märkligt att tänka sig clownen som en arketyp man kan återfinna i många religioner och mytologiska pantheons av äldre datum. Exempel på dessa väsen är bland andra Hermes ur den grekiska mytologin, Räven (Kitsune, 狐) ur den japanska och Loke från vår egen nordiska mytologi. Dessa personligheter ställs ofta upp som motpoler till de mer respekterade gudomarna inom samma trossystem men det är sällan hela sanningen. De framstår ofta som splittrade personligheter och det som gör dem så ambivalenta är att de ofta står mitt emellan två extremer. Hermes är halvbror till både Apollo och Dionysos, det vill säga en högt vördad och ordningsam samt en kaotisk gud. Mitt emellan dessa står alltså Hermes. Loke är son till två jättar, de svurna fienderna till Asagudarna, men blir trots detta upptagen som Odens fosterbror och sår frön av illvilja och spelar gudarna riktigt elaka spratt. Det mest kända av dessa torde vara när Loke lurar den blinde Höder att döda Balder med en pil av mistel; den enda växt som inte lovat att aldrig skada Balder. Det finns åtskilliga fler exempel på gudar och sagoväsen som har stora likheter med clowner, i synnerhet onda sådana. En generalisering av dessa väsen är att de är moraliskt tvetydiga, sällan onda eller goda rakt igenom. De står för sig själva, något som jag kommer utveckla senare i stycket om möjliga förklaringar till rädsla för clowner.

 

Från de förkristna skildringarna av sprattspelande gudar och rituella clowner utvecklades clownen under medeltiden till vad som oftast kallas för narren. Narren var en person som främst anställdes vid hov och slott för att underhålla överklassen med historier och anekdoter. Eftersom antalet möjliga anställningar var ganska begränsat utvecklades snart nya underhållningsgenrer från narrens komik, så som de ridderliga balladsångarna, vagabondsångarna och lekarna. Narren hade i mångt om mycket liknande privilegier som den rituella clownen hade – en frisedel att kritisera kyrka och härskare, men det var långt ifrån alla härskare som fann sig i att bli förlöjligade inför sitt hov. Henrik VIII lär till exempel ha haft ihjäl sin beskärda del av narrar som misshagat honom. Narrens betydelse som underhållare försvann allt eftersom århundradena gick, men William Shakespeare hade dessförinnan tecknat flera kända porträtt av underhållarna i sina pjäser, där de mest kända inkarnationerna troligen kommer från Hamlet (Yorick) och En Midsommarnattsdröm (Puck).

                     

Clownens nästa storhetstid som underhållare tog sin början i de otaliga ambulerande tivolin och cirkusföreställningar som reste land och rike runt under 1800 – talet. Clownen hade nu förlorat något i sin framtoning sen narrens uttåg från de viktiga scenerna, nämligen tillståndet att kritisera härskare och stat. Detta privilegium föll nu oftast på satiriker och författare. Kvar fanns clownens upptåg, ofta infantila utan den tillhörande samhällskritiken, och karaktären blev snabbt en favorit bland barn och folk med smak för en enklare form av komik. Även den arketypiska sminkningen med vitmålat ansikte, röd lösnäsa, påmålat leende, spektakulära kläder och färgglada peruker kom till under den här tiden. Det som fanns kvar av den tidigare samhällskritiken muterades till en slags drift med klassamhället. Clownerna var ofta nidbilder av underklassen med sina orakade ansikten, dum-men-gladattityd och en förmåga att alltid misslyckas med vad de än företog sig.

 

Clownens framväxt som underhållare är ganska väldokumenterad i diverse avhandlingar och böcker, exempelvis tidigare nämnda The Fool & His Spectre. Däremot är den onda clownens framväxt knappt dokumenterad alls. För att komma någonstans med detta fenomen måste man vada igenom otaliga vandringssägner innan man kommer till någon form av relevant och beviskraftig information. Efter en del letande har jag dock bestämt mig för att referera till fem punkter som verkar ligga till grund för den onda clownen som populärkulturellt fenomen.

 

1. Weary Willie: En mycket populär clownkaraktär som uppfanns av cirkusartisten Emmet Kelly omkring 1933. Wille var en klassisk clownkaraktär av den senare skolan. Han använde ett grovt språk, misslyckades med allt han företog sig och såg sjabbig ut. Kellys son, döpt efter honom själv med tillägget ”junior”, axlade sin fars mantel och förde traditionen vidare även till sin son, Paul Anthony Kelly. Det skulle visa sig att Paul var så pass psykiskt labil att han utvecklade en personlighetsstörning i vilken han iklädde sig rollen som Willie och levde ut allsköns fantasier under ett blackoutliknande tillstånd. Under en av dessa blackouts mördade han två män han hade raggat upp på en lokal gaybar. Paul hävde bestämt att det inte var han som utfört brotten utan hans medhjälpare Willie. Psykologer fastslog efter en rad intervjuer med Paul att han led av personlighetsklyvning. Han dömdes till sammanlagt 50 års fängelse för morden och det mediala drev som uppstod runt fallet blev startskottet för fenomenet med onda clowner.

 

2. John Wayne Gacy (Pogo The Clown): John Wayne Gacy är en av de mest profilerade och ökända seriemördarna i vår tid. Under tre års tid (1975 – 1978) våldtog och mördade han minst 33 unga män och pojkar. Det intressanta för den här uppsatsen är att Gacy arbetade som clown på barnkalas och gick då under namnen Pogo The Clown eller Patches. Detta var dock inte hans

huvudsysselsättning (han arbetade som kontrakterare) utan i stort sätt en bisyssla han gjorde på ideell basis. Populära tolkningar av hans liv såväl som kortare parodier har dock ofta spelat på hans roll som clown som något mycket betydelsefullt trots att det egentligen var en parantes i Gacys liv. Media visste också att en så pass bisarr detalj skulle sälja lösnummer och Gacy blev omgående dubbad till ”The Killer Clown” av den amerikanska journalistkåren

 

                                         

John Wayne Gacy som Pogo/Patches

 

3. Gerald Amirault: Gerald Amirault anklagades 1984 för att ha förgripit sig på barn iförd en clowndräkt. Hans rättegång var ytterst välbevakad av media eftersom det dels rörde sig om ett så pass sensationellt fall och dels för att det tangerade vad som har beskrivits som en av få riktiga masshysteriepidemierna i modern tid, Satanic Ritual Abuse (SRA). Kort uttryckt var SRA en benämning på förträngda barndomsminnen som kom upp till ytan under regressionshypnos under första halvan av 1980 – talet. Minnena handlade om fruktansvärda övergrepp utförda av satanistiska kulter och utlöste en masshysteri utan dess like i USA. Det har sedermera visat sig att dessa ”minnen” var fantasifoster byggda av ledande frågor från psykologer, suggestion och, som alltid, ett starkt inflytande från media. Av någon anledning var en väldigt vanlig minnesbild också den av clowner som stod för övergreppen, något som knappast gjorde Amiraults rättegång enklare. Amirault dömdes till livstids fängelse 1986 och hann avverka 18 år innan domen omprövades och fanns ogiltig. Skadan, både för Amirault och clownernas rykte, var dock redan skedd. 

 

4. Stephen King: Stephen King behöver ingen närmre introduktion eftersom han troligen är en av de mest lästa författarna i vår tid. En möjlig förklaring till Kings popularitet är att han uppvisat en kuslig förmåga att välja rätt motiv vid rätt tillfällen. Hans roman IT publicerades 1986 (det vill säga väldigt nära inpå Amiraults rättegång) och kommer att presenteras mer utförligt längre fram i uppsatsen. Det populärkulturella genomslaget från boken var enormt och späddes på av filmatiseringen fyra år senare. Det är helt enkelt svårt att tänka sig subgenren med onda clowner utan att referera till Stephen King.

 

5. Populärkulturellt accepterande: Populärkultur är något alldeles underbart. Förr eller senare, hur traumatiska minnen vi än må associera till diverse händelser, blir alla tragedier och rädslor bearbetade tills de blir upptagna i en populär referenskanon. Under sent 1980 och tidigt 1990 – tal kom en rad minnesvärda porträtt av onda clowner. De två porträtt som antagligen fick störst genomslagskraft var återuppväckandet av Batman och hans nemesis The Joker (som trots namnet är mer clown- än jokerlik) i Tim Burtons film Batman och en one-liner hämtad från ett avsnitt av The Simpsons. Jag förutsätter att läsaren är någorlunda bekant med familjestrukturen i familjen Simpsons i följande referat.

 

 I avsnitt 4.10 Lisa’s First Word får tittaren följa med när historien om dotterns första ord återberättas för barnen. En några år gammal Bart vägrar kategoriskt att lämna ifrån sig sin spjälsäng till familjens nya tillskott. Homer bygger då en ny säng till sin son med ett fruktansvärt porträtt av en clown på ena gaveln. Bart kan inte sova eftersom han är helt säker på att clownen kommer börja leva så fort hans sluter ögonen. Han sätter sig i fosterställning och upprepar: ”Can’t sleep, clown will eat me” om och om igen. Frasen blev för det tidiga 90 – talet vad South Parks ”Oh my God, they killed Kenny!” blev för slutet av samma årtionde och återfanns snart på tusentals T-shirts.

 

Del 2 publiceras imorgon, söndag.

 

Av Ulf - 30 augusti 2016 12:29


In Memoriam: Gene Wilder (1933 - 2016)  

 


Ännu en gigant har gått ur tiden. Gene Wilder, kanske mest känd för sina samarbeten med Mel Brooks, somnade igår in, 83 år gammal. För den som enbart är bekant med Wilder från nämnda filmer av Brooks rekommenderar jag verkligen att ni letar upp hands stand up-rutiner. Mitt eget starkaste minne av Wilder är dock från den första (och den enda bra) filmatiseringen av Willy Wonka & The Chocolate Factory (1971). 

 

Wilder är fantastisk i rollen som den halvgalne chokladmagnaten, men det som verkligen fånga mig som liten var att han verkade vara allergisk mot bullshit. Allt som sägs av ungarna i hopp om att vinna hans förtroende särskådas och sopas inte under mattan som många vuxna är benägna att göra med barns upptåg. Det var både ett sätt att visa att man kan ta barn på allvar samtidigt som man inte accepterar dåligt uppförande.

 

Jag vet inte varför just detta slog an så hårt hos mig. Jag växte upp i en lugn och skyddad miljö och det enda jag kan tänka är att jag ibland hade svårt att förstå mina jämnårigas behov av att skrika och leva rövare. Jag var lillgammal så det förslog, inte helt olikt en viss Kalle. Willy Wonka blev en jultradition för mig eftersom TV3 av någon anledning körde den varje julaftonsförmiddag under många år. Wilder och hans speciella form av "barnuppfostran" är ett kärt minne och varje jul är han ett mycket mysigare inslag i firandet än en gapig anka och hans vänner.

Av Ulf - 31 maj 2016 16:12


Som ni kanske har märkt är det ont om uppdateringar i bloggen just nu. Anledningen heter arbetsbelastning. Som pedagog är maj och tidig juni galna tider. Misströsta dock icke! Det blir mer och fler uppdateringar när studenterna flugit ut för den här gången. Jag lär ju göra några uppdateringar fram tills dess också, men vi återvänder till vårt schemalagda program efter 10/6.

 

/Ulf - Skitfinkultur

Av Ulf - 11 januari 2016 16:27

 


In Memoriam: David Bowie (1947 - 2016)

 

Jag växte upp i en liten håla mitt på den skånska landsbygden. I en by med några tusen innevånare kände alla någon som kände någon och på så vis var det inte lätt att sticka ut som lite annorlunda. Som den jag är ville jag rebellera mot det där. När jag hade gått ett tag på högstadiet började jag således sminka mig, klä mig i kostym då och då och lyssna på ”konstig” musik. En av mina absoluta stilförebilder var David Bowie.


Bowie var en kameleont som inte nöjde sig med att vara en enda sak. Han vägrade måla in sig i ett hörn och återuppfann sig själv gång på gång. Med sin androgyna framtoning drog han stora delar av etablissemanget på 70-talet mothårs och jag kunde känna igen mig själv i hans låtar om alienation och strävan om att få vara den man var. Hans musik har följt mig genom åren, om det så är som Ziggy Stardust eller som The Thin White Duke. För någon som växte upp på den skånska landsbygden blev han en uppenbarelse om att det fanns större saker därute samtidigt som han sa att det var okej att kanske inte passa in helt i mallen.


Idag delar alla sina minnen av David Bowie. Mitt starkaste minne av hans musik kommer alltid vara kopplat till Life on Mars? När jag var 17 mötte jag döden för första gången ansikte mot ansikte. Min dåvarande flickvän och jag vaknade en natt av att telefonen ringde. Vi åkte till sjukhuset där hennes mamma var inlagd. För att göra ett smärtsamt minne kort kan ni räkna ut vad som hände sedan. När vi kom hem igen efter den värsta natten någonsin och jag agerat så trösterikt jag kunde lyssnade vi på musik för att kunna sova. Jag somnade till sist till Bowie som frågade sig om det fanns liv på Mars. Var han än är idag hoppas jag att han fått svar på sin fråga.

Av Ulf - 31 december 2015 12:24

 

Årskrönika 2015

 

Ännu ett år kan snart läggas till handlingarna och det är dags för bokslut. Efter förra årets tråkiga besökarsiffor (ökning med 2,5 %) började året också i moll. Inte förrän i maj lyckades jag vända den negativa trenden och börja räkna ökande besökarantal igen. Anledningen är timing och min egen ambition att skriva om vitt skilda saker inom film och litteratur. Det går inte alltid hem, men under maj månad lyckades jag med en blandning av efterlängtade filmer, omtalade böcker och intressanta rykten från Hollywood.

 

Efter maj började det gå försiktigt uppåt. Sommaren, min vanliga lågperiod på bloggen, slog rekord för juni, juli och augusti. Kul, tänkte jag, och skrev vidare. Nu i december kan jag konstatera att trots den tröga starten på året har bloggen slagit sina månadsrekord varje månad sedan maj. I skrivande stund kan jag också se att december kommer bli min bästa månad på året (vilket aldrig har hänt) och antalet besökare har ökat med cirka 13 % totalt under året. Tack till alla som läst!

 

Bloggens uppdateringsfrekvens har varit på ungefär samma nivå som under 2014 (cirka 200 inlägg/år) och det här tempot är nog det optimala för mig med nuvarande arbetsbelastning från avlönat arbete och andra hobbyprojekt. Antalet riktigt bra filmer (betyg: 5) under året har varit något färre än 2014 med 13 fullträffar jämfört med 2014 års 17. Föga förvånande har dessa centrerats kring Oscarsgalan och FFF (Fantastisk filmfestival).

 

På tal om FFF gjorde festivalgeneral Johan Barrander sitt kanske sista år som bas för festligheterna som lyser upp Lund varje höst. Personligen hoppas jag att så inte är fallet. Det är ofta jag och herr Barrander inte håller med varandra när det gäller film, men maken till större entusiast får man leta efter och det spiller över till festivalen. Om han inte kommer tillbaka som general 2016 är det rejäla skor att fylla. Jag tackar i sådana fall för gott samarbete under åren!


2016 står inför dörren och det dags att önska gott nytt år. Inga projektlöften inför det kommande året. Istället ska jag försöka avsluta en hel drös av mina stackars försummade projekt. Det blir en utmaning i sig. För att citera allas vår Ash: "Groovy".

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se