Alla inlägg under april 2013

Av Ulf - 30 april 2013 10:20


Innan James Cameron började leka med blå smurfar och osänkbara skepp var han en av Hollywoods absolut bästa actionregissörer. Under mitten på 80-talet tills början av 90-talet hade Cameron en fantastisk trio filmer som för evigt cementerar hans plats som en av de stora pangpangskaparna. Jag talar givetvis om The Terminator (1984), Aliens (1986) och Terminator 2: Judgment Day(1991). 

 

I en film- och tv-värld som är överbefolkad av apokalyptiska skildringar är det svårt att föreställa sig vilken effekt T2 hade på mig när jag såg den första gången. Jag hade aldrig sett något liknande, inte ens med den första filmen i franchisen. Att plocka en favoritscen ur T2 är således extremt svårt, men scenen som inte vill lämna mig än idag är den där Sarah Connor drömmer om Domedagen - dagen då datorsystemet Skynet får självmedvetande och bestämmer sig för att mänskligheten bör utrotas. Anledningen till att jag kom till att tänka på den idag? Tja, det är Valborg och jag funderade över vilka de bästa scenerna med stora eldar är. Ha en säker och kul Valborg och trilla inte i elden!

 

Scen: Judgment Day

 

Av Ulf - 28 april 2013 12:28


Regi: Joseph Kosinski

Manus: Karl Gajdusek & Michael DeBruyn (baserat på Kosinkis graphic novel med samma namn)

Medverkande: Tom Cruise, Morgan Freeman, Olga Kurylenko mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/Ironhead Studios/Radical Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1483013/

 

År 2017 får mänskligheten kontakt med en utomjordisk civlisation som presenterar sig genom att spränga Månen i två delar. I avsaknad av Månen lider Jorden under hemska naturkatastrofer och till sist också från en invasion av utomjordingarna. I ett desperat försök att driva de invaderande styrkorna från planeten använder världens länder sina kärnvapenarsenaler. Mänskligheten vinner kriget, men förlorar planeten till strålning och förödelse. Drygt 60 år senare bor de kvarvarande människorna i den gigantiska rymdstationen/kolonisatörskeppet Tet. Med bara några veckor kvar tills mänsklighetens uttåg till Titan börjar Jack Harper, tekniker som jobbar med överförandet av Jordens vatten för transport, uppleva märkliga drömmar och minnen från en tid som han inte ens skulle kunnat uppleva - Jorden före kriget.

 

Tom Cruise och science fiction brukar vara ett säkert kort. När man dessutom slänger in Morgan Freeman i postapokalyptisk uniform, dansken som är med i allt nuförtiden (Nikolaj Coster-Waldau) och en design som faktiskt ser ut som jag föreställer mig Jorden efter ett förödande kärnvapenkrig så borde det här vara precis i min smak. Oblivion har riktigt bra delar, men summan av dessa blir tyvärr inte något större än de enskilda delarna. Boven i dramat heter manuset.

 

Oblivion har flera goda ansatser till att berätta något originellt och eget, men för varje ansats att göra detta faller filmen platt på näsan gällande flertalet andra aspekter. Framförallt är det bristen på logik som stör mig. Spekulativ vetenskap är science fiction-genrens bröd och vatten, men för att jag ska kunna tro på världen en film utspelar sig i måste den vara logisk inom sin egen kontext. Manuset till Oblivion innehåller logiska luckor stora nog att köra tanks genom. Likaså kan Kosinski inte komma överrens med sig själv om vilken ton filmen ska ha. Ska det vara ett existentiellt utforskande av mänsklighetens sista dagar på Jorden eller ska det vara en actionfilm? Det tråkiga är att de mer lågmälda delarna är riktigt bra, men när de punkteras av halvdana actionscener blir det mest tröttsamt. Det gör också att filmen blir rejält ryckig i sitt berättande. Upplösningen blir också väldigt uppenbar efter ungefär halva filmen och mysteriet uteblir.

 

Jag hade kunnat raljera längre, men då förstör jag den lilla mystik som filmen trots allt har i sin första halva. Mycket bortslösad potential, ögongodis, snygg produktionsdesign och bra musik. Synd att man inte kunde sy ihop något bättre bara.

 

Betyg: 2+ jag måste dock alltid påpeka att en film som har Led Zeppelin på soundtracket inte kan vara helt usel av 5 möjliga


Av Ulf - 27 april 2013 16:18



Damn fine cup of coffee del 7: Den amerikanska mardrömmen


"The world is a strange and mysterious place"  



Den som läser eller ser intervjuer med David Lynch vet att han jobbar mycket utifrån idéer som kan bestå av enskilda inre bilder, en känsla eller ett musikstycke. Enligt en intervju med tidningen Cineaste började Blue Velvet som idé redan 1973. Det var en känsla och en titel, berättar Lynch. Senare kom även bilden av ett avhugget öra som ligger på en äng. Det skulle dock dröja 13 år och misslyckandet med Dune (1984) innan Lynch på allvar tog tag i dessa idéer och skrev ett manus omkring dem.


Fortfarande under kontrakt med producenten Dino de Laurentiis försökte Lynch sälja in ett antal manus, men blev gång på gång nekad finansiering. Blue Velvet var hans sista chans. Manuset föll i relativt god jord och Lynch fick en mindre budget att förverkliga projektet med. De sex miljoner dollar som Blue Velvet skulle få kosta var en ekonomisk tillbakagång från de tidigare två mastodontprojekten, Dune och The Elephant Man (1980). Vad Lynch tappade i finansiering tjänade han dock gällande kreativ frihet. De Laurentiis lovade honom full kreativ frihet om han levererade en film runt två timmar lång som han kunde marknadsföra.


Sin vana trogen filmade Lynch enorma mängder material och den första versionen av Blue Velvet var närmre fyra timmar lång. Efter flera omklippningar, både för att blidka de Laurentiis och den amerikanska censuren, landade filmen på exakt två timmar. För den som är intresserad släpptes en mycket prisvärd specialutgåva med 45 minuter restaurerat material för två år sedan. Hur som helst var Lynch nu redo att presentera sin egen version av den amerikanska drömmen för allmänheten och ingenting i hans liv skulle någonsin bli det samma.

 

 

Även technicolorrosor växer i skit

 


Blue Velvet utspelar sig i den fiktiva småstaden Lumberton, en plats där tiden tycks ha stått still och 1950-talets estetik blandas med 80-talets. Collegestudenten Jeffrey Beumont (Kyle MacLachlan) återvänder hem för att hjälpa till med familjeföretaget då hans far drabbats av en stroke. På väg hem från sjukhuset en dag hittar han ett avhugget öra på en äng. Upptäckten leder honom till nattklubbsångerskan Dorothy Valens (Isabella Rossellini). Fascinerad av henne tar Jeffrey hjälp av sin nyvunna vän och tillika polischefens dotter, Sandy, för att undersöka Valens och ta reda på vad hon kan vara inblandad i.


Kombinationen mellan en polerad yta och en farlig, mörk undersida skulle i och med Blue Velvet komma att bli Lynchs kännetecken. Dualismen som uppstår mellan dessa två extremer blev källan för Davids berättelser. I Blue Velvet är det framförallt sexualitet som står i centrum. Jeffreys slitning mellan å ena sidan den väldigt sexuellt aggressiva, men samtidigt sköra, Dorothy och den oskuldsfulla Sandy utgör protagonistens underliggande inre kamp. I det förstnämnda förhållandet är Jeffrey helt klart, trots hans roll i det sexuella samspelet, den undergivne, medan han i Sandy hittar mer av en jämlike på alla plan. Jeffreys karaktär är tudelad å det grövsta. I en bortklippt scen stoppar Jeffrey en överfallsvåldtäkt på en collegefest och gör allt rätt – tröstar den utsatta tjejen, uppmanar henne att anmäla brottet och tar en klar ställning mot vad han anser vara ett avskyvärt brott. I fråga om hans förhållande till Dorothy faller hans moraliska skrupler däremot väldigt fort. Förvisso driver Dorothy på honom, hon vet vad hon vill ha av honom, men när han inte kan inta en dominant hållning framstår han också som mycket yngre än vad han egentligen är.  I relation till Sandy kan Jeffrey återigen inta en dominant position. Sandy är några år yngre än honom och även om hon har skinn på näsan lever hon ett mycket skyddat liv. De två världarna, Lumbertons glättiga vardag och Dorothys neonfärgade nattklubbsliv, börjar blöda in i varandra i och med att Jeffrey rör sig mellan de båda. I centrum av allt detta står antagonisten Frank Booth.

 

 

Sinnesbilden av "obekväm tystnad"


Frank är en av Lynchs mest skrämmande och minnesvärda karaktärer. Totalt bindgalen, pendlande mellan infantilism och machoideal och ständigt sniffande lustgas är Dennis Hoppers porträtt av honom i min mening höjdpunkten Hoppers ojämna karriär. Det ansåg även Hopper själv som efter att ha läst manuset ringde upp Lynch och krävde att han skulle få rollen eftersom han var Frank. Jag vet inte om jag vill veta mer än så om Hoppers liv…

 



Filmen slog ned som en bomb och delade kritikerna i två läger. Många kritiker hade problem med filmens sadomasochistiska sexscener, medan andra menade på att det just var filmens vilja att gå utanför den sexuella normen som var en del av dess storhet. Likaså menade många att tematiken med våld mot kvinnor var förkastlig, samtidigt som andra, däribland många feministiska filmanalytiker, menade att den komplexa förhållandestrukturen mellan Dorothy, Jeffrey och Frank var filmens höjdpunkt – våldet inkluderat. Isabella Rossellini fick mycket goda recensioner för sin tolkning av Dorothy Valens. Rossellini, dotter till filmlegendarerna Roberto Rossellini och Ingrid Bergman, var vid tillfället för Blue Velvet främst känd som modell. Blue Velvet blev hennes genombrott som skådespelerska. Lynch hade fått upp ögonen för henne både som skådespelerska och privat och de båda gifte sig också efter Blue Velvet spelats in.

 

 

Är det där en lustgastub du har i fickan, eller är du bara glad att se mig?


 

Blue Velvet cementerade också Kyle MacLachlan som David Lynchs leading man. Lynch uppger att han hos MacLachlan hittade en oskuldsfullhet som gjorde att man som tittare ville följa med honom in i de mörka mysterier han vandrade in i. Men Blue Velvet var inte bara det stora genombrottet för MacLachlan och Rossellini. Dennis Hopper, vars karriär hade varit rejält på dekis, fick en nytändning. Det fick även en av rockmusikens stora pionjärer – Roy Orbison.


Orbison hade fört en tynande tillvaro sedan mitten på 70-talet. Personliga problem och svikande försäljningssiffror hade fått honom att överväga att sluta med musiken och börja arbeta som byggnadsarbetare. När han fick reda på att David Lynch ville använda hans låt In Dreams till en surrealistisk bordellscen blev han förfärad och vägrade Lynch användandet av låten. David stod dock på sig och filmade scenen med nämnda låt. När han visade filmen för Orbison höll musikern med om att den passade ypperligt till scenen och lät honom använda den. Det skulle visa sig bli startskottet för en revival utan dess like för Orbison – en comeback som han åtnjöt frukterna av fram till sin alldeles för tidiga död tre år senare.

 

 

 

Orbisons karriär tog fart igen mycket på grund av Dean Stockwell i makeup. The world truly is mysterious


Utöver Orbisons låt innehöll soundtracket till Blue Velvet naturligtvis låten med samma namn av 50-talssångaren Bobby Vinton. Merparten av musiken skrevs dock av kompositören Angelo Badalamenti. Badalamenti plockades in som sångcoach åt Rossellini, men Lynch blev snart imponerad av hans drömska, jazziga pianospel och kontrakterade honom att skriva originalmusik till filmen. Deras samarbete skulle leda till en rad soundtrack genom åren, däribland det mest sålda soundtracket till en tv-serie någonsin – Twin Peaks (1990 - 1991). Det är svårt att beskriva Badalamentis filmmusik. Enligt honom själv så vill han beskriva sin stil som ”tragiskt vacker” och det är en beskrivning god som någon annan. Blue Velvet var också Badalamentis första samarbete med sångerskan Julee Cruise i och med låten Mysteries of love.

 

 

Angelo Badalamenti gör sin bästa maffiosoimitation


Blue Velvet är i mina ögon en så gott som perfekt film. Den har sina humoristiska stunder, en spännande deckarhistoria, välutvecklad karaktärspsykologi, bra skådespelare, fantastisk musik, regi att dö för och ett vackert foto. Trots kritikernas splittrade uppfattning blev Blue Velvet också Lynchs riktiga comeback efter debaclet med Dune. Han kunde inkassera en ny Oscarsnominering för bästa regissör, hade träffat en ny livspartner i Isabella Rossellini och hans karriär pekade spikrakt uppåt. Oavsett hur bra det gick för honom hade inget kunnat förbereda honom för vad som skulle komma därnäst. Ytterligare en idé hade fötts och vägrade lämna honom. Efter en livlig dröm försökte han beskriva vad han sett i sitt anteckningsblock. Det handlade om rum med röda draperier, dansande dvärgar och frågan framför alla andra: Vem dödade Laura Palmer?  

Av Ulf - 25 april 2013 22:30

 

Regi: Jee-woon Kim

Manus: Andrew Knauer

Medverkande: Arnold Schwarzenegger, Forest Whitaker, Peter Stormare mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures

År: 2013

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1549920/


När Arnold avslutade (?) sin politiska karriär och återvände till filmen var det mest i mindre biroller och inhopp. The Last Stand är hans riktiga återkomst till Hollywood och förutom lite djupare fåror i ansiktet har inte mycket hänt - på gott och ont.

 

The Last Stand handlar om den gamle L.A.-snuten Ray Owens som sadlat om till småstadssheriff i södra Texas. Livet i det lilla samhället är inte särskilt händelserikt, men när en mexikansk kartellboss rymmer under en fängelsetransport är det upp till Ray och hans vicesheriffer att stoppa rymlingen och hans kumpaner innan de når den mexikanska gränsen.

 

Typisk story, riktigt usla skådespelare (det är Arnold, kom igen) och en regissör som förvisso gjort bra filmer förr (exempelvis den utsökta A Tale Of Two Sisters, 2003) men nu gör sin debut på engelska. Det här skulle kunna stinka riktigt illa. Nu luktar det bara småunket och det är framförallt, på typiskt Arnold-manér, den ofrivilliga komiken som räddar filmen. Intressant nog är det inte Arnold som står för de mest skrattretande ögonblicken utan Oscarsvinnaren Forest Whitaker som återigen visar att om han inte har rätt regissör så kan han vara lika usel som han kan vara bra när han får rätt dito. Där filmen medvetet försöker spela på humor blir det antingen ganska lyckat eller riktigt platt fall. En scen fick mig att kura ihop mig i fosterställning av skam så dålig den var.

 

Arnold lär inte komma tillbaka till den status han en gång hade som kitschkungen av saker som smäller. The Last Stand duger dock för ett skratt eller två och det är väl gott och väl det.

 

Betyg: 2+ grånande österrikare av 5 möjliga


Av Ulf - 24 april 2013 22:00



Regi: Malik Bader

Manus: Sonny Mallhi

Medverkande: Sarah Bolger, Holt McCallany, Crystal Reed mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures

År: 2013

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2093977/

 

Som ni ser finns det ingen poster till dagens recension. Det kan nämligen vara den dummaste poster som någonsin gjorts till en film. Crush har nämligen en avgörande twist efter cirka två tredjedelar av filmen som avslöjas på postern! Jag har aldrig sett något så dumt! Hur som helst, om ni vill spoila er kan ni alltid googla.

 

Crush handlar om ohälsosam kärlek i olika former, inte minst tonårig sådan. Bess, ny i skolan, blir helt betagen av den populäre stjärnidrottaren Mike. Mike har å andra sidan bara ögonen för sin bästa vän, Jules. Det blir starten på en kärlekstriangel som kommer förändra dem alla i grunden.

 

Jag hade inga högre förväntningar på Crush, men jag blir alltid lite intresserad när en film rekommenderas av sajten Beyond Hollywood - en genrefilmssajt som skriver både om stora blockbusters och mer smal genrefilm. Crush är väl inte det mest originella jag sett, men vad den verkligen lyckas med är att bygga upp en obehaglig stämning genom små medel. Manuset har som sagt en twist mot slutet som inte riktigt lyckas leverera på vad den lovar, men jag måste ändå berömma Mallhi för att han försökt göra något relativt annorlunda med stalkerfilmssubgenren. Skådespelarna är också okej, men där Crush tar sig över mittenträsket är regin.

 

Malik Bader har ett öga för små detaljer och sätt att få till synes oskyldiga scener att verka hotande. Han lyckas invagga tittaren i en falsk trygghet i och med att Crush börjar som dussintalet andra high school-filmer om olycklig kärlek mellan den opopulära/blyga tjejen och den populäre idrottaren. Bader lyckas sen vända på koncepten, men det når inte riktigt ända fram. Både hans och Mallhis influenser från John Fowles The Collector (1963) är påtagliga, men framförallt Mahill kan inte bestämma sig för om han vill göra en filmatisering av nämnda bok eller om han bara vill göra något inspirerat av den. Crush är en ändå en helt okej thriller som vill vända på begreppen vad det gäller high school-romantik men inte lyckas fullt ut. Kan vara värd att kolla upp för fans av genren. Kolla inte upp postern först bara...

 

Betyg: 3 idiotiska marknadsförare av 5 möjliga

 

 


Av Ulf - 21 april 2013 17:00


 

Regi: Andrés Muschietti

Manus: Andrés Muschietti/Barbara Muschietti/Neil Cross

Medverkande: Jessica Chastain, Nikolaj Coster-Waldau, Megan Charpentier mfl.

Produktionsbolag: Toma 78 & De Milo

År: 2013

Längd: 100 min

Land: Spanien/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2023587/


Olikt många andra skräckfilmsfantaster är jag inte ett särskilt stort fan av Guillermo del Toro. Allas spanska favoritfilm, El laberinto del fauno (Pans labyrint, 2006), fångade mig aldrig nämnvärt och när del Toro efter sina framgångar med nämnda film först och främst producerat skräp var jag inte särskilt hoppfull när det gällde Mama heller. Ibland är det skönt att ha fel.


Mama börjar med en ett förvirrande trippelmord varefter mördaren flyr tillsammans med sina två unga döttrar. De tre hamnar efter krokiga vägar i en stuga i skogen, där pappan snart försvinner spårlöst. De två flickorna, tre och ett år gamla, klarar sig mot alla odds själva i skogen i fem år. De hittas av ett team deras farbror satt samman för att ta reda på vad som hände hans bror och brorsdöttrar. Förvildade och utan egentligt språk kan läkarna inte förklara hur flickorna klarade sig själva så länge. Kanske var det så att de inte var ensamma och deras påhittade föräldragestalt Mama är något högst påtagligt...


Att påstå att den här filmen andas del Toro är ingen överdrift. Det är barn i fara, mörka skogar och nästan en sagoliknande uppbyggnad i manuset. Det är med andra ord ingen tillfällighet att del Toro producerade Mama. Andrés Muschietti gör bra ifrån sig i regissörsstolen med långa, fina tagningar som för tankarna till 70-talets skräckrullar. Han har god hand med skådespelarna, vilket inte minst märks hos de utmärkta barnaktörerna. Huvudrollen delas av Jessica Chastain och danska stjärnskottet Nikolaj Coster-Waldau, kanske mest känd för den breda publiken som Jamie Lannister i Game Of Thrones (2011). Coster-Waldau spelar flickornas farbror som måste ställa om sig från ett liv som bohemisk illustratör till familjefar, något han lyckas mycket bra med att porträttera.

 

Jessica Chastain har de senaste åren blivit en av Hollywoods mest hyllade nykomlingar med Oscarsnomineringar både för The Help (2011) och Zero Dark Thirty (2012). Här spelar hon punkrockmusikern Annabel, flickvän till flickornas farbror. Chastain har filmens bästa scener och hon gör mycket av dem också. Eftersom Oscarsjuryn är allergisk mot skräckfilm lär det inte bli någon nominering för Mama, men om den skulle plockat någon skulle det just vara för Chastain.

 

Så långt allt väl. Bra regi och mycket bra skådespelarinsatser. Manuset lever tyvärr inte upp till dessa beståndsdelars kvalitet. Den första kvarten känns otroligt malplacerad och även om flickorna behövde hamna i stugan på något sätt är manusets sätt att lösa det på bara bisarrt. Filmen tar sig egentligen inte förrän omkring 40 minuter in, vilket är en ganska lång tid för en rulle på 100 minuter. Den märkliga starten gör att berättarstrukturen bryts upp i fyra akter istället för de traditionella tre. Den första är som sagt inget vidare, den andra är bra, den tredje lite släpande och den avslutande med beröm godkänd.

 

Det som i mångt om mycket förstör den suspens som andra akten börjar bygga upp är "avslöjandet" av titelkaraktären. Efter att ha varit en stilsäker film med fint foto slänger man in en mycket viktig karaktär som då och då ser ut som den kunde varit gjord i MS Paint. Det är riktigt, riktigt synd. Manuset hämtar sig aldrig helt och hållet från avslöjandet, men den avslutande akten får pluspoäng för det något oväntade slutet. Det är inte så svartvitt som många liknande filmer.

 

Jag är kluven till mitt betyg till Mama. Här finns saker som rent ut sagt är skitbra, men också bottennapp. Det faktum att del Toro vågade satsa på något lite annorlunda den här gången bör dock premieras. Rekommenderas för diggare av spökerier och heta punkrocktjejer.

 

Betyg: 4- av världens sämsta barnspykologer av 5 möjliga

 

Av Ulf - 20 april 2013 18:19


Regi: Christopher McQuarrie

Manus: Christopher McQuarrie (baserat på Lee Childs bok One Shot)

Medverkande: Tom Cruise, Rosamund Pike, Richard Jenkins mfl.

Produktionsbolag: Mutual Film Company/Paramount Pictures/Skydance Productions mfl.

År: 2012

Längd: 130 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0790724/

 

Tom Cruise har fått bära hundhuvud för många saker och incidenter de senaste tio åren eller så. Knäppa uttalanden, scientologins främste förespråkare i Hollywood tillsammans med John Travolta och andra händelser har i princip gjort honom till ett skämt. Vi ställs återigen för mediebild kontra vad en skådespelare presterar på vita duken. Så länge Cruise spelar skjortan av de flesta actionhjältar i Hollywood - vem bryr sig om hans privatliv? Det är samma drev som omgärdar Woody Allen eller Roman Polanski - tveksamma beslut privat, men deras filmer då? Så, nu när det är ur vägen, hur gör Cruise ifrån sig i Jack Reacher? Mycket bra, skulle jag säga.

 

Jack Reacher börjar med att en krypskytt dödar fem till synes slumpmässigt utvalda personer. När en man grips för dådet vägrar han att tala med polisen. Det enda de kan få ur honom är att han vill att de ska hitta Jack Reacher. Reacher, tidigare militärpolis, har utrett den misstänkte tidigare vid ett liknande dåd i Irak. Det ser ut som ett enkelt fall, men ibland är "enkelt" kanske lite för enkelt...

 

Det görs inte tillräckligt många sådana här filmer. Det här är inte en klassiker på något vis, men det är god underhållning och framförallt spännande. Skådespelarinsatserna är bra, regin och manuset helt okej och actionscenerna smäller högt och hårt. Det jag har att klaga på är framförallt att manuset tappar i tempo mot mitten och filmen hade enkelt kunnat kortas 20 minuter utan att något väsentligt hade gått förlorat. Den hade nog till och med blivit bättre. Nu blir det gärna en vändning för mycket istället.

 

Jag nämnde actionscenerna och de är värda att se den här filmen för allena. Fightingen är stilistisk men ser samtidigt väldigt pragmatisk och verklighetstrogen ut. För fans av biljakter finns här gott om sådana också och de lösa skotten viner och far. Framförallt är Cruise övertygande som actionhjälte. Han är mer av en Jason Bourne än en James Bond och det passar den här typen av film bra.

 

Jack Reacher är helt enkelt actionspäckad underhållning med ett manus som ligger över genomsnittet och bra skådespel. För diggare av action och/eller actionthrillers - se.

 

Betyg: 4- blodiga stövlar av 5 möjliga


Av Ulf - 19 april 2013 17:13


Författare: Carlos Ruiz Zafón

År: 2011 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 297

Förlag: Planeta (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-0-013515-7

 

När jag läste den första boken i Carlos Ruiz Zafóns serie om familjen Sempere och deras bokhandel i Francotidens Barcelona kunde jag inte lägga den ifrån mig. Jag sträckläste de drygt 550 sidorna av La sombra del viento (Vindens skugga, 2001) och sällade mig till den hyllningskör som Zafón har fått lyssna till sedan den kom ut. Vändningarna, karaktärerna och den magiska realismen i ett mörkt och hotande Barcelona sög tag i mig och vägrade släppa. Samma sak hände med uppföljaren, El juego del ángel (Ängelns lek, 2008). När handlingen nu förs in på en av böckernas mest mystiska karaktärer, den teatraliske Fermín Romero de Torres, var således mina förväntningar högt uppskruvade. Som så ofta när det inträffar blev jag också smått besviken.

 

Året skrivs 1957 och det är snart jul. Familjen Semperes bokhandel går sämre än någonsin och liggaren är full med rödmarkeringar. En dag kommer en märklig herre in i butiken och vill titta på en förstautgåva av Greven av Monte Cristo. När Daniel, yngst i klanen Sempere, har sålt boken propsar mannen på att lämna kvar dyrgripen i affären. Det är nämligen en present till Fermín. I boken hittar Daniel dedikationen: "Till Fermín Romero del Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden." Fermín, notoriskt undvikande när det kommer till sin bakgrund, tvingas således berätta för Daniel vad som hände med honom under inbördeskriget och vad hans koppling till familjen Sempere egentligen är.

 

Zafóns sätt att skriva - kortare kapitel med målande, poetiskt, språk - går igen även i Himlens fånge. Han lyckas med konststycket att skriva enkelt och vackert samtidigt som han berättar en historia. Det är få förunnat. De flesta författare är, i min mening, bra på en av dessa saker; Zafón är duktig på alla tre. Så långt allt väl, men jag känner framförallt att Zafón skulle behövt mer tid med den här boken. Den är inte på något sätt dålig, men den känns inte alls lika bearbetad som de två tidigare delarna. Det är extra synd att det just är den här delen av historien som haltar något då Fermín varit min favoritkaraktär från bok ett.

 

Det som framförallt stör mig är hur kort boken är jämfört med föregångarna. Om det hade varit en fråga om att historien inte behövde vara längre skulle jag inte sagt något, men Zafón bygger upp en cliffhanger mot slutet för att leda in i den redan planerade fjärde och avslutande delen. Det känns som han någonstans under skrivprocessen insåg  att här egentligen bara fanns material till en bok till och valde att dela av den i två.

 

Nåväl, mycket kritik till trots är Himlens fånge en bra bok. När det kommer till Zafón hade jag dock inte väntat mig något annat än ett nytt modernt mästerverk. Det är ett svårt epitet att leva upp till, men jag hoppas att han lyckas med den avslutande delen!

 

Betyg: 4 skopor osläckt kalk i såren av 5 möjliga


Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4
5
6 7
8
9
10
11
12
13 14
15
16 17
18
19 20 21
22
23
24 25
26
27 28
29
30
<<< April 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards