Alla inlägg under mars 2019

Av Ulf - Söndag 31 mars 15:21

 


Regi: Dan Gilroy

Manus: Dan Gilroy

Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Zawe Ashton mfl.

Produktionsbolag: Netflix

År: 2018

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7043012/

 

Konstkritikern Morf Vandewalt dras tillsammans med sin flickvän Josephina in i en farlig övernaturlig historia när Josephina kommer över en hel samling från en tidigare okänd konstnär. På något märkligt sätt verkar folk som profiterar på samlingen "försvinna" eller dö under mystiska omständigheter. Mort blir mer och mer besatt av konstnären som tycks ha haft ett mycket mörkt förflutet...

 

Dan Gilroy knockade mig fullständigt med sin regidebut i Nightcrawler (2014) och återförenas här med Jake Gyllenhaal och Rene Russo. Premissen med en lite smartare skräck- och thrillerfilm satt i konstvärlden är inte på något sätt dum, men efter att ha sett klart Velvet Buzzsaw undrar jag lite vad som hände? Gav Gilroy upp på manuset efter första halvan av filmen? Lät han någon annan regissera? Vad som än hände inträffar ett markant stilbrott runt halvtidsstrecket. Från att ha varit en tämligen lågmäld, välspelad och krypande obehaglig film förvandlas Velvet Buzzsaw till en ganska själlös slasherrulle utan att ha slashergenrens charm. Dessutom går Jake Gyllenhaal, lysande när han får rätt regi, från ännu en stark insats till ett överspel så grovt att jag började undra om han kanaliserade sin inre Nicolas Cage.

 

Gilory får till sist styr på sin skapelse igen mot slutscenerna, men den ger ett väldigt splittrat intryck. Framförallt har den fleratalet bihandlingar som inte leder någonstans och som inte får någon upplösning. De tycks helt enkelt glömmas bort. Filmen hade med lätthet kunnat klippas ner till 90 minuter och blivit ännu en modern klassiker av Gilroy, men det är uppenbart att han behöver någon som går in och styr och ställer lite. Det var i viss mån samma sak med hans förra film, Roman J. Israel, Esq. (2017), men det är än mer påtagligt här.

 

Som ni märker är jag lika splittrad över Velvet Buzzsaw som filmen är. En stark början, en onödigt långsam andraakt och några lysande scener mot slutet gör att det sammantaget ändå är en sevärd film. Gilroy fortsätter tyvärr dock sin kräftgång från sitt mästerverk 2014.

 

Betyg: 3 aldrig åldande Rene Russos av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 25 mars 09:18

 


Regi: Jeff Tremaine

Manus: Amanda Adelson & Rich Wilkes (baserat på Neil Strauss bok)

Skådespelare: Colson Baker, Douglas Booth, Daniel Webber mfl.

Produktionsbolag: 10th Street Entertainment/LBI Entertainment/Netflix

År: 2019

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0800325/

 

De kanske inte var det hårdaste bandet rent musikaliskt från 1980-talets metalscen, men Mötley Crüe gjorde sig ett namn för att vara det hårdast festande bandet. Baserat på deras biografi skriven i samarbete med Neil Strauss visar The Dirt upp Crües liv av excesser som ledde dem till första platsen på albumlistan och väldigt nära hade ihjäl dem.

 

Även om min tonårsperiod bestod mycket av metal och annan gitarrbaserad musik föll jag aldrig för Mötley Crüe. De framstod alltid som lite för mjuka i sin musik för att spela med de riktigt stora grabbarna i genren, men jag visste redan att deras hårda leverne var legendariskt. The Dirt trycker plattan i mattan och släpper inte upp gasen förrän eftertexterna. Hur står sig då Jeff Tremaines rockbiografi i en genre som alltid varit lite sisådär på film? Faktiskt riktigt bra!

 

Föga förvånande är The Dirt på sina ställen riktigt jäkla grisig. Det har inte gått att censurera den här historien utan att effektivt kastrera den. De ökända händelserna runt bandet och Ozzy Osbourne, bilkraschen där Hanoi Rocks Razzle omkommer och Nikki Sixxs heroinmissbruk skildras alla med all önskbar tydlighet. Det är framförallt det som är The Dirts styrka - den drar sig verkligen inte för något.

 

Castingen och återskapandet av Crües scenshower är en annan aspekt som är djupt imponerande. Skådespelarna som spelar bandet är inte bara porträttlika utan även musikaliska nog att jag själv som musiker aldrig tvivlar på att de vet vad de sysslar med. Bäst av alla är kanske Colson Baker, mer känd under sitt scennamn Machine Gun Kelly, i rollen som bandets trummis Tommy Lee. Castingregissören har till och med lyckats hitta en Heather Locklear-lookalike till en liten biroll. Det är imponerande!

 

Jeff Tremaine, mest känd som regissör av och medlem i Jackass-gänget av alla saker, gör sin kanske första seriösa film med The Dirt. Hans fjärde väggen-brytande är oftast lyckat och han driver en skröna angående vad som egentligen händer eller inte som är väldigt intressant. Jag hoppas att han gör mer av den här typen av produktioner och har lämnat Knoxville och grabbarna bakom sig. 

 

The Dirt är inte en perfekt film på något sätt, men det är en ytterst välgjord rockbiografi som visar en kärlek för både bandet och genren. Det är minst sagt smittande. Rekommenderas.

 

Betyg: 4 kickstarted hearts av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 21 mars 13:45

 


Regi: Christopher Landon

Manus: Christopher Landon

Skådespelare: Jessica Rothe, Israel Broussard, Scott Lobdell mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Dentsu/Digital Riot Media

År: 2019

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8155288/


Tree Gelbman lyckades till sist bryta den dödsspiral hon befann sig i när hon löste mysteriet med vem som försökte ha ihjäl henne. Så allt är rätt och väl med livet? Inte riktigt. När Ryan Phans fysikexperiment startar en ny omgång tidsförskjutningar och upprepningar är det inte bara Tree som drabbas och frågan är om hon ens befinner sig i samma tidslinje längre?


Jag gjorde knappast någon hemlighet av att jag verkligen avskydde Happy Death Day (2017) när det begav sig. Ett manus som försökte vara smartare än det var, vidriga karaktärer och en värdelös slasherskurk gjorde det till en av 2017 års sämsta filmer. Varför jag då ens ville ta i uppföljaren med tång? Recensionerna. Alla var mycket mer positiva till Trees fortsatta äventyr och vedermödor än vad de varit gällande originalet. Och ja, Happy Death Day 2U må inte vara en ny skräckklassiker eller något, men är förvånansvärt inte bara bättre än första filmen utan riktigt jäkla underhållande!


Christopher Landon (manus och regi även i första filmen) har gett sina karaktärer många fler älskvärda drag än i första filmen. Framförallt följer storyn en progression som känns logisk. Tree har utvecklats från den fruktansvärt irriterande valley girl-karaktären hon var i del ett till någon med ofta sjukt träffande galghumor och en no bullshit attitude. Jag antar det är vad som händer om man dör 20 - 30 gånger.


Manuset rör sig mer mot science fiction- och skräckhållet den här gången och även om det inte direkt är perfekt rör det sig lätt och ledigt mellan de båda genrerna och är den här gången smartare än genomsnittsrullen av det här slaget. Vissa scener är dessutom förbaskat roliga och det var både ett och två tillfällen jag skrattade högt åt. Happy Death Day 2U gör i princip allt som första filmen gjorde fel rätt. Ibland slår tonen över till lite väl mycket slapstick för genren, men på det hela taget hade jag riktigt kul med Happy Death Day 2U. Det är lika överraskande för mig som för alla andra.


Betyg: 3+ revanscher av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 18 mars 21:00

 


Regi: Damien Leone

Manus: Damien Leone

Skådespelare: Jenna Kanell, Samantha Scaffidi, David Howard Thornton mfl.

Produktionsbolag: Dark Age Cinema

År: 2017

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4281724/

 

Tara och Dawn snubblar in på ett nattöppet pizzaställe efter en blöt utekväll på Halloween. Snart blir de varse om att en annan gäst stirrar på dem - en man klädd i en svart- och vit clowndräkt. När tjejerna ska åka hem upptäcker de att de har fått en punktering... och det finns en jävligt förbannad clown i området.

 

Ibland behöver man en enkel slasherrulle för att rensa huvudet efter dagens vedermödor. Terrifier vet exakt vad den vill vara och kör i 180 rakt fram. Damien Leones film är en hyllning till 80-talets slashergenre i stort och att Leone är välbevandrad i skräckgenren märker man från alla hans mer eller mindre subtila filmiska citat. För en skräcknörd är det rätt intressant att leka "spot the reference" och Leone lånar inte från de allra mest uppenbara filmerna.

 

Karaktärs- och manusmässigt är Terrifier givetvis ingenting att skriva hem om. Faktiskt är den ännu dummare än genomsnittet då karaktärerna, istället för att snubbla på varje sten i skogen, glömmer använda sina mobiltelefoner för att typ... ringa polisen? Eller en taxi? Istället är det skurken, Art The Clown, som är den här filmens stora behållning. Han pendlar mellan att vara riktigt löjlig och genuint obehaglig, men framförallt är han själva definitionen av ordet "galen". Tillsammans med ett gäng praktiska effekter (ingen CG här inte) som varierar mellan sisådär till Tom Savini-nivå är Terrifier precis vad du tror att det är. Sätt hjärnan i friläge för lite clownskräck.

 

Betyg: 3 kluvna blondiner av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 17 mars 22:15

 


Regi: Matthew Holness

Manus: Matthew Holness

Skådespelare: Sean Harris, Alun Armstrong, Simon Bubb mfl.

Produktionsbolag: BFI Film Fund/thefyzz

År: 2018

Längd: 85 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6081670/

 

Dockmakaren Philip återvänder hem till sin styvfar på den engelska landsbygden. Med sig har han bara en av sina egna skapelser, The Possum - en bestialisk kombination mellan en spindel och en människa. Hur han än försöker göra sig av med The Possum tycks den alltid återvända hem. När en lokal tonårig pojke dessutom försvinner spårlöst börjar Philip ana oråd...

 

Ta en titt på den där postern och säg att den inte får det att krypa längs ryggraden! Tyvärr är det också bland det bästa med Possum. Matthew Holness (manus och regi) har skrivit en säregen historia som förvisso bara klockar in på 85 minuter, men som känns som 155. The Possum ger "långsam" en ny innebörd och dess repetativa struktur (som till en början funkar ganska bra) blir efter ett tag mest påfrestande. Inte heller skådespelarna är något att skriva hem om med Sean Harris i huvudrollen. Harris klarar inte riktigt av att bära en film nästan på egen hand.

 

Det som filmen dock gör bra är stämningsskapandet. Här finns en hel del scener som är så fantastiskt snygga att det arthouse-liknande manuset mest kommer i vägen. Filmens stora stjärna är just skapelsen The Possum som ser ut som något H.R Giger hade kunnat skapa efter en LSD-tripp. Jag tycker besjälade dockor är läbbiga i vanliga fall och Possum avhjälper inte direkt detta!

 

Till syvende och sist är dock Possum en besvikelse. Den har så mycket potential att den i någon annans händer säkert hade kunnat bli en riktigt bra film. Holness är inte rätt regissör för det här projektet helt enkelt. Någon Lynch är han inte, hur mycket han än försöker.

 

Betyg: 2 dirty boys av 5 möjliga

Av Ulf - Tisdag 12 mars 20:04

 


Regi: John Francis Daley & Jonathan Goldstein

Manus: Mark Perez

Skådespelare: Jason Bateman, Rachel McAdams, Kyle Chandler mfl.

Produktionsbolag: Access Entertainment/Dune Entertaiment/New Line Cinema mfl.

År: 2018

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2704998/

 

Max har aldrig slagit sin storebror Brooks i något spel överhuvudtaget. När Brooks kommer till stan i affärer och erbjuder sig att vara värd för nästa spelkväll ger sig Max därför fan på att han ska slå honom. Spelet, en iscensatt kidnappning, visar sig dock vara lite för verklig när Brooks blir kidnappad på riktigt. Nu måste Max och hans vänner hitta honom innan det är för sent.

 

Kan du säga "mellanmjölk"? Det är nämligen exakt vad den här filmen är. Det har gjorts åtskilliga varianter på det här temat innan, men Game Night är väl troligen den första som släpps på bred kommersiell front sedan The Game (1997). Tematiken är dock populär hos indiefilmare och jag har sett flertalet mer eller mindre bra versioner på det här de senaste åren. Game Night är inte direkt en dålig film som sådan, men så fruktansvärt "säker" i allt den gör. Här finns ingen svärta eller udd som annars brukar vara subgenrens kännetecken. Det är en urvattnad version av de hjärnspöken de här filmerna brukar utforska. 

 

Av ovanstående anledning blir det här den kortaste recensionen på länge. Det finns helt enkelt ingenting att säga om Game Night. Totalt förglömelig. Det är egentligen ett värre betyg än en sågning.

 

Betyg: 2 såg jag en film ikväll? av 5 möjliga

Av Ulf - Söndag 10 mars 23:00

 


Regi: Mike Mitchell

Manus: Phil Lord & Christopher Miller

Skådespelare: Chris Pratt, Elizabeth Banks, Will Arnett mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./LEGO System A/S/Rideback mfl.

År: 2019

Längd: 107 min

Land: USA/Danmark/Norge/Australien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3513498/

 

Fem år efter att Emmet Brickowski räddade världen och gjorde allting awesome står legovärlden inte att känna igen. Under attack från Lego Duplo från yttre rymden har världen förvandlats till en färglös post-apokalyps där alla är tuffa, svartklädda och tycker om att grubbla... alla utom Emmet. Den ständigt positive Emmet måste rädda sina vänner när de blir kidnappade av Lego Duplo-imperiet - men hur blir man tuff och orädd när man bara vill alla väl?

 

The Lego Movie var för mig 2014 års största överraskning. Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget men bjöds på en sådan nostalgitripp att jag inte kom ner på flera dagar. Sedan dess har det dykt upp ytterligare några filmer i franchisen, men det är alltså inte förrän nu, fem år senare, som den egentliga uppföljaren kommer. Är allt fortfarande awesome? Till största del måste jag säga ja!

 

Där den första filmen levererade en enkel grundhistoria med fantastiska detaljer och tokrolig dialog är uppföljaren lite mer splittrad. Det har sin förklaring i den ramberättelse som filmen presenterar i små glimtar här och där, men även om det fungerar mycket bra även här fick jag inte samma känslomässig magsopare som jag fick av originalet. På gott och ont hade jag ganska höga förväntningar på uppföljaren och även om den inte griper tag i mig på riktigt samma sätt är det en väldigt rolig bekantskap.

 

Kontrasten mellan den "mörka och svåra" världen och den extremt puttinuttiga variant som våra hjältar måste röra oss i är väldigt lyckad. Precis som i föregångaren finns här en kärlek för detaljer och tillräckligt många referenser för att fylla en guidebok. På så vis är The Lego Movie 2 urtypen av en film som fungerar lika bra för barn som vuxna barn. Tempot släpper aldrig på gasen och vissa skämt är så förbaskat roliga att jag var tvungen att pausa tills jag skrattat färdigt av rädsla för att missa nästa one-liner. Min favorit är helt klart "Now I think I understand Radiohead". Den blir bättre i kontext.

 

The Lego Movie 2 är ännu en lyckad installation i franchisen och ja, everything is still awesome.

 

Betyg: 4+ wedding cakes... of doom! av 5 möjliga

Av Ulf - Torsdag 7 mars 20:49

 


Regi: Kelly Duane

Manus: Jeff Zimbalist & Michael Zimbalist

Skådespelare: Sam Cooke, Quincy Jones, Dionne Warwick mfl.

Produktionsbolag: All Rise Films & Triage Entertaiment

År: 2019

Längd: 74 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9046564/

 

Sam Cooke stod på toppen av sin karriär när han sköts ihjäl på ett sjaskigt motell 1964. Vad var det egentligen som hände soulstjärnan och vilken inverkan hade Cooke på sin samtid? Det är frågorna som Kelly Duane försöker besvara i den här dokumentären.

 

Netflix ReMastered-serie med musikdokumentärer har varit av blandad kvalitet än så länge, men jag var ändå väldigt spänd på deras dokumentär om mordet på Sam Cooke. Cooke har för mig alltid varit en sångare att aspirera mot och jag håller honom som en av de fem främsta populärmusiksångarna genom tiderna. Därför är det väldigt tråkigt att se hur Netflix fegar ur och besvarar egentligen bara en av frågorna man satt upp.

 

The Two Killings Of Sam Cooke syftar med sin titel på att det inte räckte med att Sam Cooke sköts ihjäl utan att sättet hans arv har behandlats på är en död i sig självt. Mycket av Cookes politiska betydelse för medborgarrättsrörelsen har försvunnit genom åren och idag fokuserar de flesta tillbakablickar mest på hans karriär som sångare och hans märkliga död. Duane visar på ett bra och tydligt sätt Cookes politiska aspirationer (som i ärlighetens namn främst handlade om rent och sunt bondförnuft och kamp för allas lika rättigheter), men glömmer bort den andra delen av filmens frågeställning - vad var det som verkligen hände den där novembernatten 1964?

 

Av filmens 74 minuter långa speltid ägnas bara 12 åt mordet och dess eftermäle. En granskning av de märkliga omständigheterna kring Cookes död hade varit väldigt intressant att se. Den inrikespolitiska situationen i USA vid tillfället satte käppar i hjulet för en seriös utredning och även om man inte hade kunnat lösa fallet vore det åtminstone intressant med en ansats. Istället kastar filmen fram lite lösryckta påståenden om FBI-inblandning och konspirationer. Om man hade gett dessa teorier mer kött på benen hade filmen kunnat bli något riktigt stort. Som det är nu är The Two Killings Of Sam Cooke en välfungerande biografi, men tyvärr inte så mycket mer. Synd.

 

Betyg: 3- bring it on homes av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se