Alla inlägg under mars 2016

Av Ulf - 30 mars 2016 20:46


Twin Peaks återvänder: Konsert!  

 

Jag är i princip expert på att missa konserter med anknytning till Twin Peaks. Jag vet inte hur länge jag grämde mig över att ha missat Julee Cruise i Köpenhamn för några år sedan, men den här gången lyckades jag upptäcka en förmodad höjdare i tid. Den experimentella rocktrion Xiu Xiu kontrakterades för att spela på den uppmärksammade David Lynch-utställning Between Two Worlds. Giget gav mersmak och ledde till en hel coverskiva av soundtracket. Den 14/4 spelar de på Inkonst i Malmö i deras enda Sverige-spelning. Jag brukar av hävd vara ganska skeptisk till artister som ger sig på Badalamentis musik, men sen kollade jag in deras singelsläpp av Falling. Sex minuter senare är jag en biljett rikare. Covern på nämnda låt hittar du här och Inkonst hittar du här.

 

Utöver den mest efterlängtade konserten i mannaminne står det rätt still gällande produktionen. Det finns ett rykte som säger att delar av serien kan komma att visas på bio. Det är ett rykte som har fått viss tyngd då producenterna uttryckt ett visst intresse för dealen, men inget som kan styrkas än så länge. Men, Twin Peaks-diggare, vi ses i Malmö, eller hur?

 

Slutligen, en liten söt artikel jag hittade om mode och Twin Peaks. Nästan så jag funderar på att göra något liknande.

ANNONS
Av Ulf - 28 mars 2016 20:45

 


Regi: Drew Goddard (creator)

Manus: Steven S. DeKnight (head writer/showrunner)

Medverkande: Charlie Cox, Deborah Ann Woll, John Bernthal mfl.

Produktionsbolag: ABC Studios/DeKnight Productions/Marvel Entertainment mfl.

År: 2016

Längd:  754 (13 x 58) min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322312/

 

En tid efter att Wilson Fisk påbörjat sin långa fängelsevistelse drabbas Hell's Kitchen av en ny fara. Någon skjuter besinningslöst ihjäl kriminella kopplade till knarkhandel. Samtidigt tvingas Matt Murdock och Foggy Nelson inse att rättegången mot Fisk inte blev det lyft för advokatfirman som de önskat. Med skulder som hopas och Matts problem att balansera sin hemliga identitet som Daredevil med vardagslivet tycks problemen inte ha något slut. Än värre blir det när en viss sai-expert från Matts förflutna återvänder...

 

Första säsongen av Daredevil (2015) lyckades fånga det jag älskat med serieförlagan sedan barnsben. Den var mörk, moraliskt ambivalent och innehöll fighting som fick mig att dra efter andan. Med en lika briljant säsong av närbesläktade Jessica Jones (2015) under bältet var mina förväntningar på Netflix andra säsong av den röda djävulen minst sagt uppskruvade. Även om det inte är riktigt lika vass som sin föregångare är den också riktigt jäkla bra!

 

Charlie Cox briljerar fortfarande i rollen som Murdock/Daredevil, men säsong 2 är ändå mer av birollernas segertåg. Jon Bernthal är den fjärde inkarnationen av Frank "The Punisher" Castle som jag sett under åren och även om han inte är den mest porträttlike av dem är det här första gången som jag känner att någon fått karaktären rätt. The Punisher ska vara så här pass skadad och knäpp - det ingår i hans karaktärsdrag. Tidigare försök har allt som oftast haft scener som försökt göra honom mjukare eller väldigt övertydligt visa hur han sörjer sin familj. I Bernthals gestalt blir Castle en mördarmaskin som bär alla sina känslor djupt, djupt inne. Det är inte det att han inte förmedlar känslorna, men det är med små medel som passar karaktären väldigt bra. En av säsongens absolut bästa scener är den långa, långa monologen han har i Daredevils sällskap där han förklarar sin syn på brottslingarna och vad de gör. Gåshud, minst sagt.

 

Precis som Bernthal är som klippt och skuren för rollen som The Punisher är Elodie Yung perfekt för rollen som Elektra. Senast vi såg Elektra i live action-sammanhang porträtterades hon av Jennifer Garner i kanske den sämsta castingen av en superhjältinna någonsin. Yung visar var skåpet ska stå med sin tolkning av lönnmörderskan/societetsdamen. Dessvärre är det också här som säsong 2 i viss mån tappar i jämförelse med sin föregångare.

 

Säsongens första halva ägnas väldigt mycket till Punisher och den är precis lika bra som jag hade hoppats. Punishers totala brist på moral när det kommer till dödande, samtidigt som han de facto gör vad Daredevil säkert skulle vilja göra många gånger, blir ett genomgående tema som ställer hjälte och anti-hjälte mot varandra. Det funkar hur bra som helst och actionsekvenserna är på topp. Sedan kommer Elektra in i bilden. Det är inte det att Elektra är en ointressant karaktär på något sätt, men det blir för mycket för fort. Kriget mellan The Hand och The Chaste byggs upp för fort under säsongens andra halva, men å andra sidan måste jag säga att det gjorde det även i källmaterialet. Om Netflix håller sig till källmaterialet så pass som de gjort hitintills (de större dragen är mycket lika Frank Millers första runda med karaktären) är kriget dessutom lite av en parentes inför säsong 3. Om kronologin fortsätter kommer säsong 3 baseras på min absoluta favoritstoryline från tidningen, vilket gör att jag än en gång sitter som på nålar.

 

Netflix gör utan tvekan de bästa superhjälteserierna du kan se på tv/online. Både Daredevil och Jessica Jones har bevisat detta. I höst är det premiär för serie nummer tre, Luke Cage (2016), och kopplingarna mellan de olika serierna kommer bara bli allt tydligare. Seriediggare har redan räknat ut vart detta barkar. För er andra kommer ni få en trevlig överraskning runt 2018 sisådär. Håll ögonen öppna!

 

Betyg: 4+ mordiska händer av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - 23 mars 2016 19:15


Svensk titel: Nattmaror och drömlandskap (volym I och II)

Författare: Stephen King

År: 1993 (svensk utgåva 1998/1999)

Sidor: 900

Förlag: Viking (svensk förlag: Replik)

ISBN: 978-1-4391-0256-5

 

“What about reality, you ask? Well, as far as I'm concerned, reality can go take a flying fuck at a rolling doughnut. I've never held much of a brief for reality, at least in my written work. All too often it is to the imagination what ash stakes are to vampires.”

 

Stephen King gjorde en sista anstängning att samla alla sina kvarvarande noveller i och med samlingen Nightmares & Dreamscapes. I förordet skriver han att om han gör ytterligare en samling kommer den ges ut någon gång under ett år som startar med siffran 2. Han fick rätt. Nästa renodlade novellsamling King släppte var 2002 års Everything's Eventual - 14 Dark Tales. Det var en ojämn samling med alldeles för mycket utfyllnad. Dessvärre har hans samling från 1993 ännu mer av den varan. 

 

King har bitit över lite för mycket med Nightmares & Dreamscapes i och med att den innehåller 24 (!) noveller utspridda på 900 sidor. Hälften hade varit nog och då hade kvaliteten varit mycket jämnare. Precis som med Kings andra novellsamlingar finns här höjdpunkter men också riktiga bottennapp. Bland de förra hör bokens första novell, Dolan's Cadillac, It Grows On You, Chattery Teeth och min personliga favorit You Know They've Got A Hell Of A Band. Gemensamt för dessa är hur King leker med sin typiska blandning mellan realism och surrealism med bra, jordnära karaktärer i riktigt knäppa situationer. Även bokens längsta novell, The Ten O'Clock People, är riktigt bra, men faller på att den avslutas väldigt abrupt. Jag skulle gärna sett en romanversion av den då den har verkligt stor potential och ett par riktigt icke-konventionella hjältar.

 

Bland de riktiga slamkryparna återfinner vi Crouch End och The Doctor's Case. Den sistnämnda är något så bisarrt som en Sherlock Holmes-historia skriven av King. Många Sherlock Holmes-historier är tämligen trista och som sådan passar Kings version in i traditionen. Det gör det inte till en bra historia. Den är dock inte lika illa som Crouch End som är en av få King-historier jag läst som verkligen fick mig att ta fram skämskudden. King skriver på cockney, I shit you not. Att en genomamerikansk författare försöker skriva på en annan dialekt än sin egen blir oftast pinsamt då och då, men i Crouch End blir det direkt plågsamt.

 

King har bra mycket bättre novellsamlingar än den här som bör kollas upp först för den intresserade. Nightmares & Dreamscapes är ganska rutten även för ett stort fan som undertecknad.

 

Betyg: 2 mediokra skrapor från botten av tunnan av 5 möjliga


Av Ulf - 22 mars 2016 17:45

 


Regi: Michael Almereyda

Manus: Michael Almereyda

Medverkande: Peter Sarsgaard, Winona Ryder, John Palladino mfl.

Produktionsbolag: BB Film Productions/FJ Productions/Intrinsic Value Films mfl.

År: 2015

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3726704/

 

Stanley Milgram är en av 1900-talets mest berömda (och ökända) vetenskapsmän från de samhällsvetenskapliga områdena. Hans experiment om lydnad av auktoriteter blev ett av förra seklets mest inflytelserika och samtidigt kontroverisella studier. Experimenter är en biografi över Milgrams yrkesmässiga liv.

 

Jag tror inte jag har använt något vetenskapligt exempel lika mycket i min undervisning som Milgrams experiment om lydnad. Man kan diskutera till domedagen om huruvida experimenten var etiska eller inte men resultaten, att cirka 65% av deltagarna skulle ge försökspersoner "dödliga" elchocker för att de blev ombedda, är extremt viktiga. Milgram visade på att majoriteten av oss kan under fel omständigheter falla helt för auktoriteter och deras order - inte olikt delar av den tyska befolkningen under andra världskriget. Det gör också Experimenter till en viktig film. Tack och lov är den dessutom väldigt bra.

 

Peter Sarsgaard är en ständigt underanvänd skådespelare i min bok och han gör ytterligare en bra roll här som Milgram. Winona Ryder (när såg jag henne i något senast?) är även hon bra som hans fru, Alexandra, och tillsammans har de en fin kemi tillsammans. Michael Almereyda regisserar med säkert handlag, trots hans väldigt brokiga CV, och har många intressanta idéer rent visuellt. Jag gillar verkligen hur han leker med den annars ganska träiga biografigenren med att låta Milgram ständigt bryta fjärde väggen och hur han låter färg och svartvitt blandas i samma scener. Resultatet blir en väldigt snygg film mitt i allt psykologisnack.

 

Experimenter var en överraskande engagerande variant av en historia som tål att upprepas gång på gång, inte minst i våra tider av faktaresistens. Jag kommer säkert använda den i undervisning.

 

Betyg: 4 elchocker av 5 möjliga

Av Ulf - 21 mars 2016 19:54

 


Regi: J Blakeson

Manus:  Susannah Grant/Akiva Goldsman/Jeff Pinkner (baserat på Rick Yanceys roman med samma namn)

Medverkande: Chloë Grace Moretz, Nick Robinson, Alex Roe mfl.

Produktionsbolag: Columbia Pictures/GK Films/LStar Capital mfl.

År: 2016

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2304933/

 

Efter att ett gigantiskt rymdskepp dyker upp i låg omloppsbana runt Jorden tvingas high school-eleven Cassie snabbt lära sig att överleva. Fyra attacker senare laddar utomjordingarna inför den femte, och troligtvis avgörande, vågen för att förinta mänskligheten. När den amerikanska armén dyker upp Cassies läger av överlevande blir hennes lillebror tvingad till militärtjänst. Men allt är inte vad det verkar som. Armén tycks ha en egen agenda och det är upp till Cassie att upptäcka vad den är och rädda sin bror.

 

Jag tror att få filmer kommer göra mig så besviken i år som The 5th Wave. Jag brukar säga att ge mig ett rymdskepp och jag kan hitta något bra i varenda produktion. Det gäller även den här rullen, men problemen är tyvärr fler. Anledningen till att jag blev så pass besviken på The 5th Wave är att för varje god idé och intressant händelseutveckling är det åtminstone tre eller fyra idéer som är så klichéartade att man undrar om manusförfattarna har följt en mall för hur man skriver en young adult-film. Vi har den starka hjältinnan (tm) som samtidigt är så pass puckad att man undrar hur hon kan ta sig ur sängen på morgonen. Vidare har vi vuxenvärldens svek mot ungdomarna (gäsp...) och en plot twist som Orson Scott Card gjorde bättre på sin tid. Samtidigt finns det saker som funkar så pass bra att jag inte helt kan avfärda The 5th Wave.

 

Skådespelarmässigt fungerar filmen över medel med Chloë Grace Moretz och Liev Scheiber som bäst i klassen. Likaså hade klichéerna kunnat hållas nere om man istället hade valt ett lite långsammare berättartempo, vilket man mycket riktigt också gör i början. Det hade kunnat ge välbehövlig och trovärdig karaktärsutveckling. I och med att detta är första filmen i en förmodad trilogi (bok nummer tre kommer ut i år) hade man haft tiden att göra det. Ett riktigt slarvigt hafsverk med oinspirerad regi och ett haltande manus gör dock The 5th Wave till att vara bland bottenskrapet på young adult-tunnan. Synd.

 

Betyg: 2- klichéer som var gamla redan när jag var ung av 5 möjliga

Av Ulf - 19 mars 2016 19:43

 


 

Regi: David Yarovesky

Manus:  David Yarovesky & Will Honley

Medverkande: Gabriel Basso, Talitha Bateman, Kathryn Prescott mfl.

Produktionsbolag: Midnight Road Entertainment

År: 2015

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3745906/

 

En ung man vaknar upp utan minne i vad som ser ut att vara en enkel sjukstation. Dörren är igenspikade och på väggarna har någon klottrat en uppmaning: "Kom ihåg!" ovanför teckningar av en vacker kvinna. När minnena så smått börjar komma tillbaka inser mannen, Adam, att han befinner sig på sitt arbete som ledare på ett sommarläger och att något har gått mycket, mycket fel - inte minst när han ser sig själv i spegeln...

 

The Hive är ett bevis på att man kan ta en rad olika klichéer och koppla samman dem på ett sätt som ändå känns ganska fräscht. Konceptet bakom David Yaroveskys första långfilm håller bra klass (en ledtråd i titeln), men något gör att han tappar fokus på vad som är manusets mest intressanta del. Samtidigt är det lite märkligt att se en ny skräckfilm som rent tematiskt känns som den mer hör hemma under Kalla kriget än idag. Det är inte särskilt subtil kritik mot kommunism och kollektivism i Yaroveskys och Honleys manus, men den känns inte helt obefogad.

 

Skådespelarmässigt håller The Hive ganska bra kvalitet, med kemin mellan Gabriel Basso och Kathryn Prescott som bästa del. Scenerna i kärlekshistorien mellan dessa känns, om än ganska krystade i ren tidsmässigt aspekt, trovärdiga och jag hoppas på fler dramatiska roller i framtiden för Prescott. Hon har med nämnda scener och sin medverkan i originalversionen av Skins (2007) att hon ofta gör väldigt bra ifrån sig.

 

Med lite bättre fokus, och en bättre förstakt, hade The Hive kunnat bli något riktigt, riktigt bra. Det är fortfarande en sevärd film för diggare av skräck och science fiction, men med större koncentration på filmens sista akt (i synnerhet händelser i filmens sista minuter) hade den blivit ännu bättre.

 

Betyg: 3+ versioner av offentlighetsprincipen av 5 möjliga

Av Ulf - 16 mars 2016 22:30

 


Regi: Jon Wright

Manus: Kevin Lehane

Medverkande: Richard CoyleRuth Bradley, Russell Tovey mfl.

Produktionsbolag: Forward Films/High Treason Productions/Irish Film Board mfl.

År: 2012

Längd: 94 min

Land: Irland/Storbritannien

Svensk åldersgräns:  Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1525366/

 

Dublin-polisen Lisa Nolan har kontrakterats för ett vikariat på en liten ö där verkligen ingenting händer - och polisen är mer eller mindre ständigt packad. Just de två veckorna när Lisa ska jobba på ön händer något för första gången i mannaminne. Något märkligt kommer från havet... och det är hungrigt. Som tur är har innevånarna på ön en chans - om de bara kan bli riktigt jäkla fulla och samtidigt fungera tillräckligt väl för att gå i strid.

 

Det här lät som den mest irländska filmen genom tiderna. Landet som har hobbyalkoholism som stereotyp gör en film om en utomjordisk "invasion" där sprit är det enda sättet att besegra fienden. Det blir inte mer irländskt än så. Samtidigt är det ganska kul att se en variant av världsrymden anfaller som inte utspelar sig i en amerikansk storstad utan snarare i en miljö som kunde varit hämtad från Hem till gården (1972). Sen slarvar filmen tyvärr bort sig lite.

 

Skådespelarna är helt okej, men filmen tar sig själv på lite för stort allvar då och då, vilket inte blir en särskilt lyckad kombination med den hellöjliga premissen. Antingen ta steget fullt ut eller inte. Nu är det egentligen inte förrän i filmens avslutande tredjedel som den kommer igång ordentligt. När den väl kommer igång är Grabbers dock en ganska trevlig bekantskap. Mycket beror på kemin mellan de två huvudrollsinnehavarna Richard Coyle och Ruth Bradley och de bisarrt underhållande scenerna med folk fulla som ägg ändå försöka göra sina jobb. Specialeffekterna funkar också helt okej och kontrasten mellan den irländska landsbygden och slemmiga aliens blir väldigt kul.

 

Grabbers är som sagt en helt okej film som tyvärr lider lite av ett för långsamt tempo i de två första akterna. För fans av creature features från yttre rymden och/eller typisk irländska miljöer fungerar den dock bra för vad den är.

 

Betyg: 3 apfulla marinbiologer av 5 möjliga

Av Ulf - 13 mars 2016 18:29

 



Regi: Lucio Fulci

Manus: Lucio Fulci/Giorgio Mariuzzo/Dardano Sacchetti

Medverkande: Catriona MacCollPaolo Malco, Giovanni Frezza mfl.

Produktionsbolag: Fulvia Film

År: 1981

Längd: 86 min

Land: Italien

Svensk åldersgräns:  15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082966/

 

Dr. Norman Boyle flyttar tillsammans med fru och son till ett riktigt gammalt kråkslott för att fortsätta en kollegas forskning angående den lokala legenden om Dr. Freudstein. Freudstein fick under slutet av 1800-talet ett rykte om sig att syssla med oetiska experiment och förbjöds att praktisera medicin av en anledning försvunnen i stadens arkiv. Samtidigt som Norman försöker gräva upp sanningen börjar märkliga saker hända i huset, inte minst när hans son, Bob, insisterar på att hans låtsasvän ideligen varnar honom för källaren...

 

The House By The Cemetery var ett av mina första möten med den italienska skräckgiganten Lucio Fulci så därför har jag också en viss nostalgisk känsla inför den här rullen. Egentligen är det en dåligt sammanhållen historia (inte så mycket Fulcis fel som klippningens) som lånar väldigt mycket från exempelvis The Shining (1980) och för den sakens skull Frankenstein.  Jag borde inte tycka det här är så underhållande som det är, men bland den märkligt berättade historien finns korn av Fulci-briljans samtidigt som den fungerar ypperligt som kul kalkonfilm. Det gör The House By The Cemetery till en ganska unik film.

 

Det som ställer till det är som sagt klippningen. När filmen skulle lanseras klipptes den om i alla möjliga versioner och många av dessa har filmrullarna i fel ordning. Det var ett märkningsfel man inte upptäckte, vilket gör att många versioner man hittar av den här filmen helt enkelt berättas i fel ordning. Recensionskopian är en gammal svensk VHS som är i rätt ordning, men som saknar en del scener ändå. Att hitta en oklippt version är ett helt företag. Intressant nog är det inte blod och slem som är bortklippt så mycket som mer storydrivna scener. Kanske ville man pressa in filmen på runt de 90 minuter som brukar vara industristandard när det gäller billigare skräck?

 

Hur som helst finns här som sagt korn av briljans. Musiken är, liksom i många andra italienska skräckfilmer från den här eran, mycket bra och har fått ett kultfölje. Effekterna är fortfarande för det mesta väldigt bra även dem (bortsett från världens mest plastiga fladdermus) och grundpremissen är inte alls dålig. Sen kommer det komiska. Dialogen spelades in på engelska men flertalet av skådespelarna hade så dåligt uttal att de dubbades av andra skådisar i efterproduktionen. Det är framförallt tydligt när det gäller Giovanni Frezza som Bob. Han låter sisådär tio år äldre än han egentligen är och hans repliker läses med en så trött och oengagerad röst att det blir ofrivilligt komiskt guld.

 

The House By The Cemetery är knappast en av Fulcis bästa varken rent tekniskt eller storytelling-mässigt. Den har dock en notalgisk faktor för mig som höjer betyget med en pinne. Om ni gillar Fulci gillar ni det här. Om ni inte gillar Fulci är ni lite tråkigare människor.

 

Betyg: 4- brådmogna ungar av 5 möjliga

 


Chockerande idag?:  Mjao, för känsliga tittare är den säkerligen chockerande. På en skala med moderna mått mätt ligger den ett litet snäpp under slumpmässigt avsnitt av The Walking Dead.


 


 Förbjuden i:  Argentina, Australien, Tyskland, Hong Kong, Italien, Norge, Portugal, Spanien, Sverige, Storbritannien, Tyskland.


Fortfarande förbjuden i: Storbritannien (endast klippt version att tillgå), Norge, Australien, Argentina, Hong Kong.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4 5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se