Alla inlägg under juli 2017

Av Ulf - 29 juli 2017 20:30

 


Regi: Bill Condon

Manus: Stephen Chbosky & Evan Spiliotopoulos (främst baserat på Linda Woolvertons manus från 1991)

Medverkande: Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans mfl.

Produktionsbolag: Mandeville Films/Walt Disney Pictures

År: 2017

Längd: 129 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2771200/

 

Belle är inte som andra unga kvinnor. Istället för att intressera sig för byns krigshjälte (och skrävlare), Gaston, lever hon i böckernas värld. När Belle tvingas ingå en överenskommelse för att rädda sin far från ett odjurs fängelse blir det starten på ett nytt kapitel i hennes liv. Men kan hon verkligen älska ett odjur?

 

Om jag skulle beskriva den här filmen med ett ord skulle det vara "onödig". Disneys egen animerade förlaga från 1991 slår nämligen den här live action-adaptionen på fingrarna när det gäller allt. En andefattig Emma Watson (som brukar vara bra) i huvudrollen som Belle spelar mot ett marginellt bättre Odjur med röst av Dan Stevens. Stevens kanske inte hade varit mitt första val till röstskådis, men han klarar av sångscenerna med mer än godkänt betyg. Dialogen blir dock lite för lättviktig i Stevens tappning.

 

Annars är det just det imponerande röstskådespeleriet som räddar 2017 års version av Beauty & The Beast upp till godkänd nivå. Seriöst, kolla in rollistan på IMDB. Men, sen var det ju det där med manuset. Okej, Beauty & The Beast är för de flesta en animerad film från 1991 baserad på en klassisk historia. Gott så. Nu är det över 25 år senare och med alla diskussioner om Disneyprinsessor och deras sätt att välja män borde det blivit en lite annorlunda tolkning. Det här är fortfarande historien om hur två våldsamma män kurtiserar en ung kvinna med huvudet i molnen. Vad är det egentligen för skillnad på Odjuret och den förskräcklige Gaston? Tja, Odjuret gör det rätta till sist, men inte efter att Belle "förändrat" honom med sin blotta närvaro. 

 

Okej, huvudtematiken är fortfarande tvivelaktig, men det finns det många filmer som gör sig skyldiga till. Vad som irriterar mig mer är den totala brist på smak och återhållsamhet när det kommer till designen. Den animerade versionen hade fantastisk animation men också karaktärer, antropomorfiska eller ej, som alltid var väldesignade. Likaså, det finns en total brist på ambition när man gör en remake som inte tillför något till historien eller ger nya tolkningar. Det är ett skakigt godkännande, men kommer säkert komma upp på tapeten igen till Oscarsgalan...

 

Betyg: 2 be our guest? no thanks av 5 möjliga

Av Ulf - 26 juli 2017 18:30

 


"I am your number one fan."

 

Författare: Stephen King

År: 1987 (svensk utgåva 1989)

Sidor: 352

Förlag: Viking (svenskt förlag: Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-1519-0

 

Författaren Paul Sheldon verkar ha haft änglavakt. Efter att ha voltat med sin bil i ett snötäckt Colorado borde han egentligen dött. Istället vaknar han upp, med svåra plågor från sina i princip krossade ben, hemma hos den före detta sjuksköterskan Annie Wilkes. Annie kunde inte tro sina ögon när hon drog ut sin favoritförfattare ur bilvraket och är fast besluten att Paul ska tillfriskna. Hur ska han annars kunna skriva fler böcker om hennes favoritkaraktär, Misery? Det är bara två problem: Paul har tagit livet av karaktären i sin senaste bok och Annie är spritt språngandes galen. Gissa vad Annie håller på att läsa?

 

Det finns vissa karaktärer som man bara kan se på ett speciellt vis. Annie Wilkes är en sådan karaktär. Filmadaptionen från 1990 hade Kathy Bates i rollen som den galna beundrarinnan och hon vann välförtjänt en Oscar för sin prestation. När jag nu läst om Misery för jag vet inte vilken gång i ordningen var det fortfarande Bates ansikte jag såg framför mig. Annie Wilkes är och förblir en av de absolut främsta karaktärer King har skrivit och är ett blodisande porträtt av komplett galenskap utan att gå över gränsen. Wilkes pendlar mellan att vara sitt omhändertagande sjuksköterske-jag, truligt barn och våldsam vuxen utan några som helst spärrar. King vaggar in läsaren i falsk trygghet och lyckas gång på gång chockera med Annies förvandling. Det är inget annat än mästerligt.

 

King har gett flera olika förklaringar till hur Annie Wilkes och idén till boken kom till, men de han upprepat flest gånger är den besvikelse han kände med sina fans när de ratade hans The Eyes Of The Dragon (1987) med invändningen att den inte var i samma genre som han brukade skriva. Den andra förklaringen är att Annie Wilkes är en stand-in för Kings eget missbruk. Kokainet och spriten var hans "number one fans" och precis som Paul är fast hos Annie var King fast i missbruket. Som många andra King-böcker är protagonisten i Misery, Paul, en illa maskerad variant av honom själv. Paul framstår dock inte så mycket som en hjälte som en överlevare. Det finns inget nobelt i hans kamp när han skriker om smärtstillande och hans nästan Stockholms-syndromliknande förhållande till Annie är djupt störande.

 

Misery är en av Kings allra främsta böcker och en psykologisk thriller av allra högsta kvalitet. Fler har troligen sett filmen och även om de är lika lyckas inte denna förmedla samma desperation som boken kan. Dessutom innehåller boken en passage som så bloddrypande äcklig att studiohuvudena nog satte kaffet i halsen. Den gick inte att filma i en mainstream-film 1990 helt enkelt. Den får enorm genomslagskraft i sin framtoning i boken... En av få King-böcker som inte bara är spännande och smått obehaglig utan ren jävla terror!

 

Betyg: 5 kreativa födelsedagstårtor av 5 möjliga

 

 

Av Ulf - 25 juli 2017 23:15

 

 

Regi: J.D Dillard

Manus: J.D Dillard & Alex Theurer

Medverkande: Jacob LatimoreSeychelle Gabriel, Dulé Hill mfl.

Produktionsbolag: Diablo Entertainment/WWE Studios

År: 2016

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt4573516/

 

Bo gör väldigt bra ifrån sig i skolan, men tvingas tacka nej till ett stipendium när hans mor hastigt går bort. Istället för studier tar han hand om sin lillasyster samtidigt som han uppträder som gatumagiker. Eftersom det knappast är ett välbetalt yrke drygar han ut kassan om nätterna genom att sälja droger för gangsterbossen Angelo. När Bo försöker lura Angelo på pengar blir det början på en kamp på liv och död... men Bo har ett hemligt vapen. Hans "magi" fungerar.

 

Sleight var en av förra årets filmer som jag såg en trailer på, skrev ner titeln och sen tyvärr glömde bort. Kombinationen med socialrealism och någon slags variant på superhjältetemat lät minst sagt intressant. Dessvärre lyckas Sleight bara halvhjärtat med att förverkliga sin potential.

 

Det är främst manusets fel att Sleight inte riktigt funkar som den borde. Det finns alltför många logiska luckor för att berättelsen ska vara logisk ens inom sin egen kontext. Exempelvis, om Bo nu kan manipulera vissa objekt till synes utan yttre manipulation (det får en ganska spännande vetenskaplig förklaring sent i filmen), varför langar han droger? Jag kan på rak arm komma på fem - sju andra saker han skulle kunna göra med sin talang lagligt eller gråskaleaktigt som hade gjort att han aldrig skulle behöva oroa sig för pengar igen. Istället borde manuset fokuserat på "great powers, great responsibility"-tropen, fast utifrån ett mer jordnära perspektiv än vi är vana att se den.

 

Jacob Latimores prestation i huvudrollen är det bästa med den här filmen. J.D Dillard visar dock potential som både manusförfattare och regissör. Han är inte riktigt där än, men kan vara ett namn att lägga på minnet. För Latimore spår jag däremot en ljus framtid redan nu.

 

Sleight duger om du inte har något annat att se, fast det finns bättre, liknande, filmer på marknaden. Synd på en fin premiss och fint skådespel från Latimore.

 

Betyg: 2+ halvfärdiga berättelser av 5 möjliga

Av Ulf - 22 juli 2017 22:00

 


Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan

Medverkande: Fionn Whitehead, Mark Rylance, Tom Hardy mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros./Syncopy/Dombey Street Productions mfl.

År: 2017

Längd: 106 min

Land: Storbritannien/Nederländerna/Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt5013056/

 

Dunkirk, 1940: Den brittiska armén har tvingats retirera för den snabba tyska anstormningen. Nu står närmre 400 000 man på stranden med Storbritannien så nära men ändå så långt borta. Christopher Nolan skildrar här tre skeenden under evakuationen, ett till land, ett till sjöss och ett i luften.

 

Evakueringen av Dunkirk var en av andra världskrigets viktigaste händelser. Utan den skulle Storbritannien högst sannolikt varit tvungen att kapitulera för tyskarna och kriget hade tagit en helt ny väg. Det är ett ytterst dramatiskt scenario som mig veterligen bara filmats en gång tidigare, 1958. Att anlita science fiction- och serietidningsfilmsgiganten Christopher Nolan till jobbet kanske verkar som ett konstigt val, men alla vet att Nolan inte har misslyckats i registolen än. Det gör han inte heller med Dunkirk. Faktum är att det är en av de bästa krigsskildringar jag sett på mycket länge.

 

Idén att bryta upp kronologin och låta filmen utspela sig i tre parallellhandlingar är ett häftigt grepp som i mindre talangfulla händer hade kunnat falla helt platt. Nolan lyckas med en nästan kuslig fingertoppskänsla pricka rätt nästan hela tiden. Det finns en och annan synlig skarv här och där, men på det hela taget är det med mycket skicklig klippning, regi och användande av musik som filmen knyts ihop på ett fantastiskt vis.

 

Just Hans Zimmers musik är en av filmens höjdpunkter. Det drar igång nästan från början med ett genomgående tema med en tickande klocka i många av styckena. Dunkirk är en film som verkligen känns stressande, på ett bra sätt. Det finns inte ett ögonblick där det känns som soldaterna kan koppla av utan närsomhelst kan bombflygplanen komma. Ljudbilden skapar tillsammans med Zimmers musik ett ljudspår som nästan hade varit öronbedövande om det inte vore så skickligt mixat. Dunkirk kan mycket möjligt ta storslam i de tekniska kategorierna på nästa års Oscarsgala. Skådespelarna är bra även dem, men trots sin imponerande rollista är det inte i huvudsak en film som fokuserar på enskilda skådespelarögonblick som på ett brett ensemblespel.

 

Jag debatterar lite med mig själv om längden på filmen. Å ena sidan är det uppfriskande att se något på bio som inte är sju svåra år långt. Å andra sidan känns det som vissa delar faller lite i skymundan. Jag skulle gärna sett några scener från de franska soldaternas motstånd i staden och ett lite större fokus på det spektakulära beslut som togs av båtägare över hela Storbritannien att helt enkelt segla över havet för att hjälpa till. The spirit of Dunkirk lever i allra högsta grad i Nolans film, men ett lite bredare perspektiv, och då kanske en halvtimme längre film, vore kanske på sin plats. Jag är dock fortfarande osäker på om det skulle ha blivit en för tunn slutprodukt eller inte.

 

Hur det än må vara med ovanstående är Dunkirk en av de där filmerna du bör se på bio. Ljudet och skalan på vad som händer på duken är så maffigt att du omöjligen kan duplicera det med en hemmabio. En av årets hittills bästa filmer.

 

Betyg: 4+ brittiska småbåtar av 5 möjliga

Av Ulf - 20 juli 2017 19:22

 


Regi: Matt Reeves

Manus: Matt Reeves & Mark Bomback

Medverkande: Andy Serkis, Woody Harrelson, Steve Zahn mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/TSG Entertainment

År: 2017

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3450958/

 

Även om förrädaren Koba är död fortsätter människornas krig mot aporna. När apornas ledare Caesar försöker föra sin stam till ett ställe dit människorna inte hittar dem verkar kriget dock gå mot sitt slut. Natten innan färden ska börja attackeras apornas grotta av en halvgalen överste och hans män. Målet är att ha ihjäl Caesars familj för att provocera fram en slutgiltig uppgörelse...

 

"Det ska bli kul med lite apor!" sa min vän och log brett innan vi gick in i salongen. Ja, intelligenta apor är en liten subgenre i sig själv och med de mycket bra tidigare delarna i den här remake-serien var det här sommarens blockbuster jag såg fram emot mest tror jag. Tyvärr är War For The Planet Of The Apes ännu ett litet steg tillbaka från trilogins första och starkaste del.

 

Andy Serkis är lika fantastisk i sin motion capture som han alltid är och jag undrar hur många filmer han spelat bokstavlig apa i nu. Serkis roll som Caesar är fortfarande en av hans bästa och även i War lyckas han som en av ytterst få motion capture-skapelser förmedla en djup känsla i sitt spel. Bäste nykomling är Steve Zahn (av alla människor) som apan med det något tragikomiska namnet Bad Ape. Tänk dig en Consuela från Family Guy så kommer du rätt nära sanningen.

 

Även om skådespelet är bra och kompletteras med ett vackert foto så håller inte manuset hela vägen fram. Jag är så förbaskat trött på övertydlig Bibel-symbolik i film och i War går de till ordentlig överdrift. Det är allt ifrån korsfästelse till resan till det förlovade landet och detta ställs i kontrast med Woody Harrelsons farsaktiga roll som "översten" (han har inget namn i manuset förutom sin grad). Harrelsons roll för tankarna till en blandning mellan överste Kurtz i Apocalypse Now (1979) och den alltför verklige lägerkommendanten Amon Goeth från Schindler's List (1993). Just den sista jämförelsen lämnar lite dålig smak i munnen.

 

När man tagit vissa specifika bildögonblick från de två nämnda filmerna för att verkligen hamra hem det här budskapet (plus en vägg med orden "Ape-pocalypse Now"...) förlorar War den smarta framtoning som framförallt Rise Of The Planets Of The Apes (2011) stod för. Det är inte en dålig film som sådan, men franchisen har gått från att vara förvånansvärt smart science fiction-underhållning till tämligen puckad popcorn-dito. Om du gillar franchisen är den klart värd att kolla in, men som sagt, inte lika bra som föregående filmer.

 

Betyg: 3 apkonster av 5 möjliga

Av Ulf - 17 juli 2017 12:35

 

 

 

 

 

In Memoriam: George A. Romero (1940 - 2017)

 


Igår gick den moderna zombiegenrens fader ur tiden och världen blev en legendarisk filmskapare fattigare. George A. Romero lyckades med sina filmer omedvetet skapar spelreglerna för zombieskräcken som alla filmskapare sedan dess åtminstone måste förhålla sig till på något sätt. För fem år sedan närvarade jag vid en intervju med Romero på Fantastisk Filmfestival. Jag kan inte tänka mig någon bättre hyllning än att publicera den igen. Vila i frid, Mr. Romero, och gå inte igen som dina skapelser gör.

 

 

 

"Dead guys can't run!" - en eftermiddag med George A. Romero

 

     


Vissa saker tycks vara eviga, tänker jag när jag står lutad mot ett räcke inne på Lunds Stadsteater. En av dessa saker är att det oavsett arrangör alltid blir långa kötider när det gäller festivaler. Jag tjuvlyssnar på tre killar framför mig och deras planer på en egen zombiefilm. Nu börjar jag känna igen folket i köerna och jag småpratar lite med några av dem. Berättar om bloggen, delar ut visitkort.

 

Plötsligt springer en festivalarbetare förbi med mannen vi är här för i släptåg. Jag fumlar upp kameran men lyckas fotografera min egen tumme. Det avgör saken; nästa festival ska jag ha en fotograf med mig. Romero går in på teatern men kommer ut lika snabbt igen. "Another way" förmedlar han. När han kommer tillbaka fem minuter senare är det "Yet another way!" som gäller. Många är de som påpekat att zombiefilmens gudfader ser otroligt snäll ut. Han ger också det intrycket. Jag tror nästan det är symptomatiskt för folk som gillar skräck och gore - vi verkar få ut något genom vårt intresse som gör att vi kan släppa ganska mycket agg och frustration. Jag brukar säga att de två trevligaste subkulturer jag brukar stöta på är hårdrockare och skräckfans. Det kanske ligger något förlösande i att bejaka livets mörkare sidor genom konst och kultur? Det är tankar som dessa som snurrar runt i huvudet när jag slår mig ner på en stol i teatern. Några minuter senare möts Romero av rungande applåder och frågestunden tar sin början.

 

(Obs, jag har nedan försökt samla frågorna i tematiska grupper och inte kronologisk ordning!)

 

Allmänt om våra odöda vänner

 

Hur kom du på idén att förflytta zombierna från de karibiska öarna till vårt eget närområde? Och hur kom du på idén att det enda sättet att stoppa en zombie är att skada hjärnan?


Jag kallade aldrig dem för "zombies" utan för "ghouls". Traditionella zombies är inte odöda utan snarare skendöda. Jag resonerade som så att om de döda verkligen skulle komma tillbaka så måste det ha något med hjärnan att göra. Därför blev det logiskt att hjärnan också blev deras svaga punkt. Jag ansåg inte att jag gjorde något särskilt originellt med min film (Night of the Living Dead, 1968), men jag gjorde kanske något originellt med dött folk.

 

 

När började dina zombies få mänskliga drag och kvalitéer? Hur gick det till?


Night of the Living Dead (NOTLD) skulle från början vara en fristående film och jag ville inte ens göra en uppföljare. Det tog närmre tio år innan jag gick med på att göra Dawn of the Dead (1978). Det var i den filmen som zombierna började få mänskliga drag. Jag kände teamet bakom västra Pennsylvanias första stora köpcenter och blev helt till mig när de visade mig runt. Det var där som idén om en satir om konsumtionssamhället föddes. Det var också i Dawn of the Dead som jag började kalla dem för zombies. I nämnda film har zombierna något av en personlighet. I senare zombiefilmer jag gjort, exempelvis Day of the Dead (1985) och Land of the Dead (2005), handlar det mer om ihågkommet beteende från när de levde. De kommer aldrig bli smarta nog att lösa exempelvis finanskrisen, men deras ihågkomna beteende ger dem förmågan att till viss mån arbeta i grupp. Jag tänker aldrig göra en The Omega Man (1971) där zombierna styr samhället eller för den sakens skull en Planet of the Apes (1968) med zombies.

 

Vad tycker du om springande zombies?


De kan inte springa! Döda killar springer inte!

 

Nu när "överlevnadsguider" för zombieapokalypsen och dylikt har blivit populära - vad skulle din strategi och val av vapen vara?

 

Jag tror inte att apokalypsen kommer, men fråga Max Brooks! (författaren till The Zombie Survival Guide) Han tar med sig vapen upp på scenen och visar deras för- och nackdelar! Men om jag skulle välja något skulle det kanske vara ett jetpack så jag kunde sticka långt som fan därifrån!

 

Om en person blir infekterad av en zombie när hon/han är liten, kommer personen fortfarande växa och åldras?


Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om de där frågorna. Det finns så många hål och frågetecken i mytologin att jag helt enkelt använt zombierna som något att berätta allegorier med. (Festivalgeneral och panelordförande Johan slår fast att de stannar i åldern. Så enkelt var det)

 

 

Zombietrilogin

 

 

 

 

Vad var din reaktion på Night of the Living Deads framgång och vad har filmen betytt för din karriär?


Jag trodde aldrig att den skulle bli så stor som den blev! Den kostade cirka 100 000 dollar att göra och genererade ungefär 700 000 dollar i biljettförsäljning. Då är det klart att man vill göra mer film! NOTLD sågades av kritikerna. Bland annat skrev filmkritikern Roger Ebert en artikel om hur biografer i Chicago lät barn se filmen. Jag gjorde ju knappast filmen för barn! Hur som helst blev det enklare att jaga finansiärer till uppföljarna på grund av filmens framgångar. Jag tror att NOTLD blev ansedd som viktigare än den egentligen var på grund av den påstådda kritiken mot behandlingen av landets svarta befolkning. Men filmen möjliggjorde min karriär och har gjort att jag till största mån kunnat förbli oberoende och arbeta utanför studiosystemet.

 

Vad är dina tankar om zombiegenrens politiska aspekter i allmänhet och dina egna filmers sådana i synnerhet?


Vi tänkte inte alls på någon politisk dimension när vi gjorde NOTLD. Vi var arga, unga filmskapare, besvikna över att 60-talets ideal med fredsrörelsen inte tycktes förändra något. Det var därifrån filmens energi och ilska kom ifrån. Alla tolkade NOTLD som ett inlägg i rasdebatten, men det var inget vi tänkte på. När manuset skrevs var karaktären vit. Duane Jones fick rollen eftersom han helt enkelt var den bäste skådespelare vi kände. Det tog mig några år att inse att man inte kunde casta en svart skådespelare på det här sättet utan att skapa viss kontrovers. Eftersom vi inte såg NOTLD som en politisk film var jag också tveksam till eventuella uppföljare, men när vi gjorde Dawn of the Dead bestämde jag mig för att lägga till en medveten politisk dimension - något som har varit fallet med mina zombiefilmer sedan dess.

 

Blir inte politiska teman och dylikt begränsande för kreativiteten?


Jag tänkte som sagt inte på det med NOTLD. Där var det mer Duane som var orolig, inte minst för scenen där han slår ner en vit kvinna. Hur skulle folk reagera på det? Det var inget jag tänkte på men jag förstod i efterhand att jag var tvungen att vara lite mer försiktig. Försiktigheten smög sig på efter Dawn of the Dead och just försiktighet är kvävande för kreativiteten. Survival of the Dead (2009) led lite av att jag just var lite för försiktig. Även Land of the Dead hade drag av detta, inte minst eftersom den gjordes inom studiosystemet.

 

Hur ställer du dig till att Night of the Living Dead blev public domain?


Det var ett misstag. Vår originaltitel var Night of the flesh-eaters men studion döpte om den. I samma veva råkade copyright-märkningen på postern och titeln försvinna. Å ena sidan är jag förbannad över att det gick som det gick, men å andra sidan kan en del av filmens framgångar bero på att den var gratis att visa och distribuera. Det kan faktiskt vara ett tips för nya filmmakare: Om ni har en bra film som ni inte kan få distribuerad - släpp copyrighten fri.

 

Stämmer det att studion ville ändra slutet på Night of the Living Dead och även lägga till en kärlekshistoria?


Det där med kärlekshistorien stämmer inte, men Columbia ville ändra slutet till att några skulle överleva. Jag vägrade, men jag har blivit lite mer flexibel med åren. Till exempel ändrade jag mig angående slutet till Dawn of the Dead.

 

Vilken eller vilka zombiekaraktärer är dina favoriter?

 

Jag måste säga att Bub från Day of the Dead och Big Daddy från Land of the Dead är mina favoriter. Efter NOTLD ville jag att alla mina huvudkaraktärer i zombiefilmerna skulle vara svarta. Det finns på tok för få bra roller för svarta skådespelare i USA. Hur som helst så ville inte Universal ha en svart leading man i Land of the Dead. Det här var alltså 2005! Anledningen de gav var att den europeiska publiken inte skulle acceptera en svart hjälte. Därför lade jag ner desto mer arbete på huvudzombien, Big Daddy. (Big Daddy är svart, reds anm.) Det var mitt långfinger till studion.

 

Vad anser du om Tom Savinis re-make av Night of the Living Dead?


Vi gjorde den först och främst för att försöka få tillbaka copyrighten på vår gamla film, men dessutom var det ett tillfälle för mig att uppdatera kvinnorollerna från originalet. Det var tidens anda, men kvinnorna i originalet var verkligen våp. 

 

 

Övrig filmografi

 

 

 

Kan vi förvänta oss några uppföljare till Creepshow (1982) med dig inblandad?


Jag skulle verkligen vilja göra en sådan, men jag tror inte det kommer hända. Skräckantologier är inte precis producenternas favoritgenre. De är svåra att promota till en mainstream-publik, men personligen älskar jag dem!

 

Vad hände med din inblandning i filmatiseringen av Resident Evil (2002)?

 

Capcom anlitade mig för att göra en serie reklamfilmer när de skulle lansera Resident Evil II (1998) och det ledde till att produktionsbolaget New Constantin ville att jag skulle göra en spelfilmsadaption av tv-spelsserien. Jag skrev ett manus som alla älskade men högsta hönset på New Constantin lade in sin vetorätt. Det är första och enda gången jag fått sparken från en film.

 

Vilken film ur din egen katalog tycker du bäst om?


Martin (1976) av den enkla anledningen att den ligger närmst min ursprungliga vision. De tre stadierna i processen - manusskrivande, inspelning och klippning - fungerade utan de vanliga problemen som brukar uppstå med en film och jag slapp kompromissa.

 

Vad var tanken bakom tolkningen bakom vampyrmytologin i Martin?


Jag gillade alla möjligheter till ironiska vändningar i och med att huvudkaraktären, åtminstone enligt mig, inte är vampyr. Det är också här filmens huvudkonflikt. Det är helt enkelt bara en ny sida av legenden.

 

Hur var det att arbeta med Stephen King och adaptionen av The Dark Half (1993)?


Stephen lämnade mig ifred för att skriva mitt manus och han gillade slutprodukten. Vi hade egentligen inte så mycket kontakt när det kom till The Dark Half, men Stephen är enkel att arbeta med. Han gjorde bland annat en voice-over till Diary of the Dead (2007) och vi arbetade tillsammans med Creepshow. Jag kommer ihåg att han inte tyckte alltför bra om Viveca Lindfors under den inspelningen. Lindfors hade ganska många egna idéer och Stephen gillar inte när man ändrar i hans historier.

 

Var fick du idén till Monkey Shines (1988)?


Det var helt enkelt en adaption av Michael Stewarts roman med samma namn. Det är en av få raka adaptioner jag gjort, men jag lade till Jekyll & Hyde-temat, det vill säga att apan agerade ut huvudkaraktärens undermedvetna.

 

Kan du berätta lite om Bruiser (2000)?


Det är en av mina favoriter av filmerna jag gjort. Tyvärr finansierades den av Canal+ och när filmen var klar hade Canal+ hunnit byta ägare två gånger. De nya cheferna förstod inte filmen och därför blev den en ganska obskyr film utan ordentlig marknadsföring. 

 

Varför motorcyklar och riddare tillsammans i Knightriders (1981). Det är minst sagt en märklig kombination.


Jag ville göra något inspirerat av Arthursagan, men ingen köpte mitt manus. Sam Arkoff (inflytelserik skräckfilmsproducent, reds. anm) visade intresse men ville att riddarna i mitt manus skulle färdas på motorcyklar. Först trodde jag han var galen, men till sist tänkte jag "varför inte?".

 

Ser du någonsin dina gamla filmer?


Ibland är jag tvungen, men igår kväll fick jag tack och lov gå (visningen av Martin, reds. anm). När jag träffade min fru, Suzanne, så var jag dock tvungen att se om dem för att visa henne vad det var jag sysslade med. Men du kan inte se ditt eget arbete som en enhet utan några års distans. När du arbetar med en film lever du verkligen den filmen. Då blir det svårt att se den som annat än delar där man antingen lyckades eller misslyckades.

 

 

Övrigt

 

Vad är ditt förhållande till Dario Argento och tankar om era samarbeten genom åren?


Dario är en fantastisk kille. Det ryktades om att vi skulle göra en remake av hans Profondo Rosso (1975) tillsammans, men vad som egentligen hände var att Darios bror och långtida producent, Claudio, kom med idén till mig. Jag hade ingen aning om att de hade brutit med varandra, men fick reda på detta när jag till sist fick tag i Dario. Projektet rann logiskt nog ut i sanden vid det tillfället. Argento gjorde också en omklippning av Dawn of the Dead för de europeeiska marknaderna. Han ansåg att han kände den europeiska publiken bättre än vad jag gjorde. Argentos version tog bort mycket av humorn och filmen fick problem med censuren i många länder. Det var dock en deal jag och Dario hade från första början så det var ingenting jag anklagade honom för. 

 

Har du läst Joe Hills novell om dig och ditt filmskapande?


Jag har läst den och tyckte det var en underbar historia, väldigt respektfull om än inte särskilt sann. Joe Hill, som son till Stephen King, var med redan i Creepshow och jag misstänker att det kan ha varit hans fars sätt att föra in honom på skräckbanan.

 

Hur är det att arbeta med Tom Savini?


Tom är en av de trevligaste personer jag någonsin träffat. Bara en sådan sak som att han var med och invigde min sons tatueringstudio förra året. Jag ville ha med honom i teamet till Land of the Dead också, men Universal ville inte anställa honom. Anledningen var att Tom inte har ett eget företag och Universal kunde inte stämma honom om något gick fel! Tom bor fortfarande i sitt lilla hus med alla sina latexmasker. Intressant nog var det företaget ägt av hans gamla assistent som fick kontraktet till Land of the Dead, men jag fick i alla fall med Tom i en cameo i filmen.

 

Finns det några regissörer i Hollywood idag som inspirerar dig?


Jag gillar verkligen Tarantino, del Toro och Rodriguez, men annars tycker jag de flesta är ganska ojämna och framförallt att de skyggar för politiska budskap.

 

Finns det några andra monster som fascinerar dig?


Bra fråga. Zombies kan vara, representera och tolkas som vad som helst. Övriga filmmonster är ganska låsta till sina konventioner. Jag skulle nog gradera vampyrer som en ganska god tvåa ändå, även om dessa har översexualiserats. Jag skrev en version av Dracula och slogs av hur subtil sexualiteten i Bram Stokers verk är jämfört med moderna vampyrhistorier. Kanske kan jag uppfinna någon utomjordisk varelse med zombiernas goda egenskaper? Det hade inte varit något med syra i blodådrorna dock. Jag ser skräckhistorier som allegoriska och något kul, jag "tror" inte på dem. Jag tror mer på Batman än på zombieapokalypsen. 

 

Finns det några andra zombiefilmer du gillar?


Jag är inte särskilt imponerad av de moderna zombiefilmerna. Exempelvis tyckte jag att remaken av min egen Dawn of the Dead saknade syfte. Zombies har blivit en så stor del av det kulturella medvetandet att jag inte skulle bli förvånad om det dyker upp en zombiekaraktär i Sesame Street snart. Folk går i zombie walks och lägger ner en massa tid på sina kostymer. När jag ber folk lägga på smink och vandra omkring i tio timmar klagar de eftersom de är fackligt anslutna!

 

Vad har du för inspirationskällor?


Trots att det inte är skräck var det Michael Powells The Tales of Hoffmann (1951) som fick mig att vilja göra film. Jag älskar Orson Welles, men inte Citizen Kane (1941) utan snarare hans Shakespeare-adaptioner som Othello (1952) och Macbeth (1948). Jag tror till och med att jag till viss mån stal från Othello när jag gjorde NOTLD. I övrigt gillar jag John Ford och Howard Hawks. Många tror att jag dragit mycket inspiration från Hitchcock, men om sanningen ska fram tycker jag att han är ganska tråkig.

 

Vad är din inställning till systemet där publiken finansierar en film via mindre bidrag?


Åh, ger ni mig fem dollar allihop? Nej, men det finns inga löften med sådana system. Jag har svårt att arbeta med två eller tre producenter, hur skulle det då bli med några tusen? Ny media och fördelarna med den är alltid intressant, men det verkar som det alltid blir samma killar som står som ägare till systemen. Problemet är att få din film distribuerad. Ta exempelvis Paranormal Activity (2009). Den hade inte fått den distribution den hade om inte Spielberg hade plockat upp den. Det är de stora killarna som bestämmer i slutändan.

 

Du har lyckats hålla en väldigt jämn nivå i din karriär. Varför tror du att du har lyckats göra det medan så många andra har haft en nedåtgående kurva?


Jag vet inte riktigt. Jag tittar på nyheterna och ser världen omkring mig. Kanske håller det mig ung? Men jag blir mer och mer frustrerad med industrin. Det handlar bara om pengar. Jag vill inte göra något som Saw (2004). Jag tror att publiken fortfarande gillar mina idéer. Det gäller bara att övertyga producenterna.

 

Hur ser du på det kommande valet ur ett zombieperspektiv?


Tja, det finns en zombie som kandiderar i alla fall... Jag hoppas att han inte vinner.

 

 

 

 

 


 

 


Av Ulf - 16 juli 2017 17:29

 


Regi: Sam Deats

Manus: Warren Ellis

Medverkande: Richard Armitage, James Callis, Alejandra Reynoso mfl.

Produktionsbolag: Frederator Studios/Mua Film/NetFlix mfl.

År: 2017

Längd: cirka 4 x 25 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6517102/

 

Valakiet, sent 1400-tal. Efter att ha anklagat Vlad Tepes hustru för häxkonster och bränt henne på bål svär Vlad, också känd som Dracula, att ta hämnd på riket. Han ger landets innevånare ett år att emigrera. Om de inte lyder honom kommer han förklara krig mot allt levande i landet. Ett år senare har merparten av landets innevånare inte rört på sig. När Draculas hämnd börjar finns det bara en man som kan stå emot honom, Trevor Belmont, den siste arvvingen till den legendariska men nu utstötta Belmontklanen.

 

Den här serien smög sig på mig som en trevlig och bloddrypande överraskning. Konamis spelfranchise har alltid lämpat sig väldigt väl för adaption då den redan på 8-bits-tiden hade stämning som få spel kunde matcha. Dessutom är historien om Dracula minst sagt välbekant och således slipper man mycket förklaring och att sälja in ett koncept till publiken. Det finns redan. Av ovanstående anledningar blev jag väldigt entusiastisk när jag såg serien hade landat på NetFlix. Och ja, Castlevania är bitvis högklassig animerad underhållning, men dras med flertalet problem.

 

Det bra först. Animationen fungerar ypperligt och serien har en modern stil och design som ändå blickar bakåt både till väster- som österländska tecknade klassiker. Det är en bra symbois av en mängd olika stilar som enkelt hade kunnat kännas krystad, men som till allra största del fungerar. Det enda smolket i bägaren är när man ibland har lite väl långa stillbildsscener utan någon rörelse alls. Det ser tämligen billigt ut och påminner mer om massproducerade leksaks-tie-ins än något annat.

 

Röstskådespelarna är bra och gör sitt jobb, men ibland undrar jag vad Warren Ellis, allmän seriegud, håller på med gällande dialogen. Ja, det var aldrig tal om att Castlevania skulle bli något annat än en serie för folk över 15, men bara för att man kan svära i varje mening betyder inte att man måste göra det. Det blir rätt stolpigt efter ett tag. Serien är verkligen sjukt våldsam på sina ställen, men det funkar bättre än Ellis dialog. Våldet används ofta som comic relief i all sin gorefest, men jag kände aldrig att det gick till överdrift.

 

Det stora problemet med Castlevania är längden. En säsong på sammanlagt 100 minuter? Alltså... nej. Det funkar inte. Det hade funkat som en film, men inte så här upphackat, även om man med Netflix vana trogen kan se alla avsnitt rakt efter varandra. Jag hade mycket hellre sett att man väntat och haft en åtminstone dubbelt så lång förstasäsong. Som det är känns Castlevania ofärdig. Underhållande, ja, men gör dig själv en tjänst och vänta ett tag med att se den. Säsong 2 kommer inte förrän 2018.

 

Betyg: 3 halvfärdiga vampyrjakter av 5 möjliga

Av Ulf - 12 juli 2017 22:45

 


Författare: Stephen King (under pseudonym Richard Bachman)

År: 1996 (svensk utgåva 1999)

Sidor: 498

Förlag: Dutton Penguin (svenskt förlag: Bra Böcker AB)

ISBN: 0-451-19192-7

 

Det är en tryckande het högsommardag på Poplar Street i den lilla hålan Wentworth, Ohio. Grannskapet är fullt av typiska sommaraktiviteter i den varma julisolen och Cary Ripton, kvarterets tidningspojke, levererar dagens blaska till varma trädgårdstrappor. Plötsligt slits idyllen i småbitar när en märklig van kör upp till Cary och skjuter huvudet av honom med ett hagelgevär. Det blir början på en märklig och mycket våldsam dag på Poplar Street...

 

Förbaskade krångliga bok! Att få tag i ett exemplar av The Regulators visade sig vara mycket svårare än jag hade trott. Boken gavs ut på svenska under titeln Vöktarna, men när i princip alla andra King-titlar verkar dyka upp på bokloppisar av och till har denna lyst med sin frånvaro. Inte heller har den gått att få tag i via de stora nätbokhandlarna till ett vettigt pris. Till sist blev det en beställning från Amazon USA. Varför denna bok, utgiven så pass sent i Kings karriär som 1996, skulle vara svår att få tag i är ett mysterium.

 

Hur som helst så kanske trogna läsare kommer ihåg att jag för några månader sedan recenserade King-boken Desperation (1996) där jag berättade om Kings experimentvilja att använda samma karaktärer i andra roller i två böcker han skulle ge ut i princip samtidigt. The Regulators är boken han gjorde detta med. Den största kopplingen böckerna emellan är den med väsendet Tak och dennes onda planer. Däremot gjorde King valet att låta sin sedan länge insomnade pseudonym, Richard Bachman, göra comeback som "författare" till The Regulators. Bachman avled 1985 av "pseudonymcancer" (he...) men detta manus hittades av hans fru långt senare. På ett sätt är det rätt kul med tanke på att det finns en betydande skillnad mellan King och hans alter ego - samvetet.

 

När King skriver finns det ett antal mer eller mindre etablerade gränser som inte får överskridas. Ibland, speciellt i de romaner han skrev under de tyngsta missbruksåren på 80-talet, trampar han ändå över och resultatet blir ofta chockerande scener i ordets rätta bemärkelse. Richard Bachman är Kings onde tvilling. Bachman hyser inga skrupler och vadar i tematik som King helst inte vill röra vid. I mångt om mycket är han lite av Tak; han kan besätta en intet ont anande människa (läs: King) att göra vad han vill.

 

I The Regulators öppningskapitel får vi möta Bachman i all sin galghumor när han målar upp den perfekta sommaridyllen för att sedan förstöra den med en enda mening. Kapitlet är bland det bästa jag läst av Bachman/King och lovar enormt mycket. Tyvärr lyckas inte resten av boken riktigt nå upp till den spektakulära början. Experimentet som sådant misslyckas i och med att vad som händer i Desperation har egentligen inte så mycket bäring här och karaktärernas nya platser i dramat utforskas aldrig riktigt.

 

Rent historieberättarmässigt håller dock The Regulators en bra standard och jag rekommenderar den till alla fans av både King och Bachman. Gör er själva en tjänst och läs den här boken innan ni läser Desperation. Även om karaktärerna kanske inte får samma utveckling som jag önskat i stort får man reda på mycket bakgrundsfakta om Tak som definitivt hade förhöjt min läsning av Desperation. En lite udda bok i bibliografin, men väl värt tiden ändå.

 

Betyg: 3+ gamla västerns av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards