FFF 2018 Dag 4: Elaka dvärgar och tonårsvånda

Festivalens fjärde dag bjöd på den nya satsningen på barn- och familjepublik i och med den på Mejeriet anordnade barndagen. Även om jag har barnasinnet kvar fick jag tyvärr skippa denna då dagen också bjöd på den enda kollisionen i årets program jag kunnat hitta. Istället blev det den absurdistiska Killing God (2017) som fick öppna dagen för min del.

Carlos och Ana har hyrt ett litet hus i de spanska bergen för att fira nyår tillsammans med Carlos far och bror. Stämningen är inte direkt på topp eftersom Carlos precis kommit på Ana med att ha fått ett lite väl kärvänligt sms från sin chef. Dessutom har brodern blivit dumpad av sin flickvän för en 18-årig grabbhalva och pappsen är övertygad om att han snart ska dö av hjärtattack. Det verkar ändå bli ett någorlunda lugnt firande tills de plötsligt får besök av en liten mystisk man som hävdar att han är Gud. Han har ett uppdrag åt dem - när solen går upp kommer han ha ihjäl hela mänskligheten förutom två personer och han vill att sällskapet ska välja vilka som får överleva.

Jag hade höga förhoppningar på Killing God efter att ha sett hur bra den går i hemlandet Spanien och att den till och med omnämns som nominerad till Spaniens motsvarighet till Oscarsgalan. Det är stort för en genrefilm som tacklar ett i Spanien fortfarande väldigt känsligt ämne. Caye Casas och Albert Pintó har tidigare gjort kortfilmen RIP (2017) tillsammans och var redan då ett par att hålla ögonen på. Med Killing God tar de en liknande absurdistisk väg och kryddar den med fantastisk produktionsdesign och riktigt bra skådespel - inte minst från Gud själv, Emilio Gavira. Gavira må vara liten till växten men visar prov på stor skådespelartalang här. Hans mimik säljer varenda scen han är med i. Manuset, hur märklig premissen än må vara, ställer också intressanta frågor om vad man skulle göra om man faktiskt stod öga mot öga med Gud. För övrigt kan jag rapportera att Gud (det vill säga Gavira) är ateist. Det är kul bara det. Betyg: 4 skratt som landar dig i helvetet av 5 möjliga.

Efter vad som skulle visa sig vara en passande sushi-måltid (den som vet, den vet) begav jag mig tillbaka till bion för det schweiziska coming-of-age-dramat Blue My Mind (2017). Nyinflyttade Mia försöker passa in bland de andra skoleleverna bäst hon kan. Hon finner sig snabbt i skolans tuffa tjejgäng som gör allt annat än att hänga på lektionerna. Snart börjar dock saker hända med Mia som hon inte kan förklara. Det verkar som hennes kropp genomgår förändringar som är mycket mer omfattande än hos de andra tonåringarna...

Wow! Ibland ställs ens förutfattade meningar så på huvudet att man får titta efter att man inte brutit något! Blue My Mind börjar som en förvisso ganska konventionell men välspelad tonårsskildring, men blir snart mycket mer än så. Jag vill inte avslöja vad förändringarna Mia genomgår resulterar i (även om detta blir ganska uppenbart om du ser filmen), men det här är en genremix som verkligen lyckas få med det bästa av alla sina influenser. Först och främst tänker jag på den realistiska tonårsfilmen Thirteen (2003) som sömlöst kombineras med något av Cronenberg. Just det sömlösa berättandet görs på ett sätt som jag absolut inte är van vid att se när det gäller genre-mashups.

Lisa Brülmann (både manus och regi) berättar uppväxtskildringsdelarna med en perfekt avvägning som sällan eller aldrig slår över. Det finns egentligen bara en scen som jag hade lite problem med med tanke på vad som kommit innan, men det är på intet sätt något som stör helhetsintrycket. Med mycket fin skådespelarregi av hela ensemblen, men i synnerhet Luna Wedler i huvudrollen, är Blue My Mind årets första femma och ett riktigt fynd i alla kategorier! Betyg: 5 inte ens kortison hjälper mot det där... av 5 möjliga.

Mer coming-of-age, men av det desto våldsammare slaget, blev det i kvällens sista film, japanska Liverleaf (2018). Baserad på Rensuke Oshikiris manga med samma namn handlar Liverleaf om hur mobbningen av högstadieeleven Haruka Nozaki går alldeles för långt. I en skola på väg att läggas ner är det ingen som riktigt bryr sig om att Nozaki blir plågad, och när hennes familj blir innebrända inser hon att den enda som faktiskt tänker göra något åt saken är hon själv.

Om än kanske 20 minuter för lång visar Liverleaf återigen att japanerna är svårslagna när det kommer till hämndberättelser. Just den här berättelsen slår extra hårt mot mig eftersom jag till vardags jobbar som lärare. Eisuke Naitous filmer har ofta rört sig just i skolmiljö med Sensei wo ryuozan saseru-kai (2011, fritt översatt till "Let's give the teacher a miscarriage") som främsta exempel. Liverleaf visar på hur ett samhälle i upplösning och föräldrar utan kontroll kan ge upphov till allsköns hemskheter. Det är sisådär 1000 gånger värre än något jag själv har varit med om som lärare, men visst känner jag igen mig. Det här är skol- och lärarvardag draget till sin spets. Anna Yamada gör otroligt bra från sig i huvudrollen och även resten av ungdomsskådespelarna är bra, i synnerhet Rena Outsuka som skolans andra mobboffer, Rumi.

Ja, det är en överdriven version av mobbningsproblematik och ja, den är något för lång, men Liverleaf levererar några riktiga slag i magen och släpper inte taget om tittaren förrän det shakespearianska slutet. Rekommenderas varmt för den med stark mage då det, som vanligt när det gäller japanska våldsskildringar, inte sparas på varken rödfärg eller läbbiga praktiska effekter. Betyg: 4+ det som göms i snö av 5 möjliga.

Ikväll tar jag mig en titt på brasilianska fantasydramat Sultry klockan 17:00 och följer upp detta med surrealistiskt mysterium i Gutland 19:00 och thailändsk skräck i The Promise 21:15.

FFF 2018 Dag 3: Sekter, demoner och monster, oh my!

Varje år lyckas jag ha åtminstone en dag av egentligen på tok för mycket sittande i en biofåtölj. Missförstå mig inte, jag älskar det jag gör, men efter fyra filmer (rekordet är sex biofilmer på en dag) börjar hjärnan bli lite mos. Festivalens första lördag blev årets galenskapsdag med tre långfilmer och ett kortfilmspaket. Det visade sig också vara den hitintills mest intressanta festivaldagen med råge. Fattas bara när titeln på första filmen var Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh (2018)

Claire och Phil är nyinflyttade i Los Angeles där de genom något mirakel lyckats hitta en fin och billig lägenhet med bra läge. De blir snart varse om varför lägenheten är så billig när en man hoppar in genom fönstret, vrålar "DO YOU YIELD?!" och fortsätter med att ta livet av sig i deras badkar. Detta är ingen isolerad händelse utan parets lägenhet visar sig vara den plats där sektledaren Storsh till sist fick upplysning... och tog livet av sig i badkaret. Nu vill hans anhängare följa efter sin läromästare till Clarie och Phils förtvivlan.

Det är väldigt lätt att tycka om Seven Stages. När en komedi har kopplingar till både Community (2009 - 2015) och Rick & Morty (2013) i och med Dan Harmons medverkan vet man var man har humorn. När det dessutom är den väldigt underskattade Kate Miccuci som spelar den kvinnliga huvudrollen är det ytterligare upplagt för något riktigt bra. Det är tyvärr inte en perfekt film. Framförallt verkar det ibland som konceptet är starkare än manuset i sig och filmen hade kunnat tajtats till lite i berättandet. Den har dock en del att säga mellan sina sjok med svart komedi. Seven Stages kan ses som en parodi på alla självhjälpgurus och märkliga sekter som det finns just i det stora landet i väst i allmänhet och Los Angeles-området i synnerhet. Samtidigt visar den på att alla idéer som sekten har knappast är helt uppe i det blå och hur enkelt det är att som sökande halka in på fel bananskal (om det nu finns ett rätt bananskal). För diggare av svart och absurd komedi kan Seven Stages rekommenderas varmt. Betyg: 4 heliga badkar av 5 möjliga.

Efter en kort paus var det dags för kortfilmspaketet med de nominerade till Mélièspriset. I år var sex filmer från fem länder nominerade. Spanien hade som vanligt en stark representation. Detta år var Bailaora (2018) och Madres de Luna (2017) landets bidrag. Den förstnämnda låter oss följa en grupp soldater i ett krigshärjat landskap. När de kommer till en liten bergsby där alla innevånarna är döda upptäcker de att något trots allt har överlevt i kyrkan. Det kanske ser ut som en flicka, men frågan är vad det egentligen är... och om de har gått i en fälla eller inte? Bailaora är min favorit av de nominerade kortfilmerna just på grund av att den har allt jag letar efter i en kortfilm. Den är kärnfull, bygger upp en fantastisk stämning och vågar experimentera tekniskt samtidigt som den berättar en väl sammanhållen historia. Att den dessutom gör det utan dialog är imponerande.

Tyvärr tror jag att Spaniens andra bidrag ligger bra till för priset. Madres de Luna utgår från ett ofött barns funderingar över mäns våld mot kvinnor och hur det har varit nära att bli fött av en rad olika mödrar som råkat illa ut. Det här är givetvis ett viktigt ämne, men att ta de allra mest typiska exempel man kan komma på för att skildra historien förminskar den snarare än att göra den starkare. När hela historien för övrigt berättas av världens mest sävliga spädbarnsröst ville jag mest krypa ur skinnet. Tillrättalagt och högtravande på samma gång.

Utöver Spaniens bidrag återfanns nominerade från Sverige, Irland, Slovenien och Storbritannien. Den svenska The Shadows Await (2018) handlar om hur Andrea försöker hjälpa sin vän Talih undan deportation från Sverige. Tillsammans har barnen ritat en serietidning om superhjälten Skuggan, men frågan är om deras barnatro på Skuggan kan hjälpa dem? Tyvärr hade The Shadows Await nackdelen att visas sist i paketet. Med tanke på den tunga tematiken hos de flesta nominerade filmerna hade jag svårt att sätta mig in i ännu en känslomässig berg- och dalbana. Jag vet således inte riktigt vad jag tycker om den här kortfilmen. Jag skulle tippa på någonstans i mittenskiktet eftersom om den hade varit lysande hade den gripit tag i mig ändå och om den varit usel hade jag gått ut från salongen arg.

Mittenskiktet är också där vi återfinner den brittiska The Sound (2018) och den slovenska Apoptosis (2017) - två science fiction-filmer med väldigt olika stil. Den förstnämnda är en lågmäld skildring av hur en tonårig flicka försöker ta reda på sanningen bakom det ljud som plågar hennes mor men som ingen annan kan höra. Konceptet är starkare än genomförandet och framförallt den pålagda berättarrösten irriterar mer än den förhöjer.

Apoptosis är en pastisch på alla dystopiska visioner om hur framtiden styrs med järnhand av ett stort företag. Det finns ingen originalitet att tala om här och när filmen dessutom citerar en av 1970-talets mest berömda science fiction-filmer (vilken jag inte ska avslöja) som slutkläm ville jag mest sucka. Även den irländska Metal Health (2018) rör sig i bekanta science fiction-kretsar, men gör det på ett betydligt bättre sätt. Jag vill inte avslöja något om handlingen eftersom det är väldigt enkelt att räkna ut vad som kommer hända med hjälp av en synopsis, men filmen i sig hamnar klart över medel.

Tyska Luz (2018) var en av de filmer jag sett fram emot mest på festivalen, inte minst med tanke på att detta troligtvis är det mest hyllade examensarbete som kommit ut på ett bra tag. Luz tar sin början med att taxichauffören Luz träffar en gammal klasskamrat, Nora, hon hade på en katolsk flickskola i Chile. Vad som sedan händer är öppet för diskussion, men Luz vän uppger att chauffören kastat sig ur bilen i farten. Tillsammans med en psykolog försöker hon och Luz bringa klarhet i vad som egentligen hände.

Luz lider tyvärr lite av filmskolesjukan i och med att den har en bra idé som sakta men säkert dras ut och urvattnas. Det hade blivit en lysande (no pun intended) kortfilm, men Tilman Singers manus vill gärna stanna kvar lite för länge på vissa ställen. Det gör att berättandet i sig blir lidande och jag skulle vilja gå in med klippsaxen både här och där. Däremot innehåller Singers manus och regi också emellanåt total briljans, snyggt foto och en lysande ljuddesign. Han har också stor hjälp av Luana Velis i huvudrollen som med sitt uttrycksfulla spel lyckas bära filmen tillsammans med en lika bra Jan Bluthardt i rollen som psykologen Rossini. Det är ojämnt och opolerat men samtidigt väldigt intressant. Håll ögonen på Singer i framtiden med andra ord! Betyg: 3+ chilenska flickskolemardrömmar av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med den taiwanesiska monsterfilmen Mon mon mon Monsters(2017). Shu-wei Lin står anklagad för att ha stulit klasskassan och blir, trots bevis, tvingad att utföra samhällstjänst tillsammans med de elever som han vet faktiskt stod för brottet. Samhällstjänsten består i att dela ut mat i ett fruktansvärt nedgånget hyreshus med åldringar. Under en nattlig stöldräd mot en av lägenheterna blir gruppen attackerad av vad som tycks vara ett monster. När de lyckas fånga det har de ovetandes satt igång ett händelseförlopp som ingen i skolan kommer glömma...

När eftertexterna till Mon mon mon Monsters rullade var både mitt och min stolsgrannes omdöme något i stil med "Eh, ja, jo, såatte, den var ju... bra? Kanske? Jo, jag gillar den? Eller?". Det här är genreblandning på hög nivå och är lika delar ett drama om intolerans och mobbning som det är en monsterfilm. Släng med lite lyteskomik på köpet och du har något som är tämligen unikt. Filmen pendlar hela tiden mellan att vara djupt obehaglig i sina tortyrliknande scener av monstret till att bjuda på stereotypiskt överspel som man ofta ser i filmer med asiatiska tonåringar i huvudrollerna. På sina ställen något för långdragen, men har också några av de bästa scener jag sett på festivalen hitintills, däribland en mycket stark slutscen. En mycket märklig film som jag inte tror kommer lämna någon oberörd. Betyg: 4- kreativa tandläkarbesök av 5 möjliga.

Idag ser jag en dödsgud i Killing God klockan 15:00, lunchar och tar schweiziska Blue My Mind i farten klockan 19:00 innan jag avslutar med att titta på japanska våldsamheter i Liverleaf från soffan.

FFF 2018 Dag 2: Sorgliga djur och tv-lydnad

Ny dag, nya friska (nåja, friskare) tag. Efter att invigningen dessvärre sköts i sank för min del var jag ivrig inför att komma iväg och inleda en ny festival från stol 123. Jag har bosatt mig i den stolen på Kino av någon anledning. Det är troligen inte den objektivt bästa platsen, men jag gillar vinkeln och har nära till trapporna om jag måste springa och fixa något när eftertexterna rullar. Jag fick dock ge mig till tåls till kvällens sista film. Mitt vanliga jobb slutade en kvart innan visningen av den schweizisk-österriska-polska samproduktionen Tiere (2017) drog igång. Därför fick kvällen starta med en screener från soffan av den mig hett efterlängtade filmen.

FFF-skribenten som stod för hemsidans text om Tiere lyckades tangera in två försäljningspunkter direkt: "Come for the Lynchian headtrip and stay for the surprisingly sinister, talking cat!". Det kan inte bli så mycket mer mitt stuk. Och ja, Tiere lyckas tangera många av Lynchs paradgrenar, men saknar dessvärre mycket av känslan som min favoritregissör för fram i sina verk.

Anna och Nicks äktenskap knakar rejält i fogarna när de båda beslutar sig för att lämna vardagen och spendera ett halvår på den schweiziska landsbygden. De lämnar sin lägenhet under bevakning av Mischa, en av Nicks kollegor och snart börjar märkliga saker hända på båda ställena - inte minst med Nicks älskarinna Andrea en våning upp.

Det finns många likheter med just Lynchs tematik med dubbla identiteter och portaler mellan olika verkligheter i Greg Zglinskis film. Skådespelarna gör sitt jobb utmärkt med Birgit Minichmayr i rollen som Anna som främsta exempel. Fotot är vackert över de schweiziska alperna (och inte en von Trapp i sikte), men det finns något som hela tiden gnager mig. Nej, det är inte den ondskefulla talande katten utan snarare att jag har svårt att känna något för karaktärerna. Det Nick gör mot Anna är verkligen inte okej, men å andra sidan behandlar Anna sin man väldigt illa och snarstucket. Det är svårt att hitta en fast punkt att ha som sin egen avatar i Zglinskis verk. På så vis blir jag mer av en betraktare på avstånd än att filmen drabbar mig fullt ut. Mycket känsla, men för lite riktad känsla. Tiere är ändå en sevärd film, men en viss besvikelse för undertecknad. Betyg: 3 sneglingar på min katt av 5 möjliga.

Andra filmen för kvällen var den brittiska sci-fi/skräckrullen Await Further Instructions (2018). Nick (heter alla Nick idag?) åker hem till familjen för att fira jul. Med sig har han sin flickvän Annji som med sitt indiska påbrå får känna på all illa dold rasism som kan finnas hos en brittisk medelklassfamilj. Efter ett gräl bestämmer sig Nick och Annji att åka hem innan familjen vaknat på juldagsmorgon. Det är bara det att huset inte tycks vilja låta dem gå. Alla dörrar och fönster är täckta av svart metall och ingen kommunikation med världen utanför fungerar. Deras enda livlina ut är nödkanalen på tv och de förhållsorder som ges där. Men går den egentligen att lita på?

Ah, vi är tillbaka. Efter två filmer som mer eller mindre var besvikelser för mig hade jag ganska klart för mig redan när jag gick in att jag skulle gilla det här. Skräck med doft av Cronenberg gör mig sällan besviken och inte heller här. Visst, manuset skriver en lite på näsan ibland (bland annat heter familjen Milgram i efternamn...) och alla skådespelarinsatser är inte alltid på topp, men koncept och skaparanda ligger högt. Med en ådra av svartaste humor och relevant om än ibland något klumpig samhällssatir tar Await Further Instructions täten än så länge bland årets festivalfilmer. Betyg: 4- lydnadsexperiment... eller? av 5 möjliga

Lördagen spenderas framför duken med filmen som har årets bästa titel, Seven Stages to Achieve Eternal Bliss By Passing Through the Gateway Chosen By the Holy Storsh klockan 15:00, de Méliès-nominerade kortfilmerna klockan 17:00, tyska Luz klockan 19:00 och avslutningsvis taiwanesiska Mon Mon Mon Monsters klockan 21:00. Dags att korka upp kaffetermosen med andra ord!

FFF 2018 Dag 1: Nic Cage är... Nic Cage

Invigningskvällen av Fantastisk Filmfestival 2018 innebar ett visst antiklimax för min del. Kroppen skrek att den inte ville och jag fick snällt stanna hemma. De snälla människorna på distributionsförlaget för kvällens film hade dock försett mig med en screener. Festivalen för min del öppnades således med mig liggandes på soffan för en LSD-tripp som hette duga. Därmed inte sagt att det var en bra tripp.

Mandy (2018) fick stående ovationer på årets festival i Cannes och är ett typexempel på varför jag alltid tar sådana rapporter med ett lastbilsflak med salt. Filmen låter oss följa skogshuggaren Red vars flickvän Mandy blir brutalt mördad av en sekt. För Red finns det bara en sak kvar - hämnd. Ja, det är hela storyn. En tämligen enkel hämndberättelse och inget fel med det om det görs bra.

Panos Cosmatos har dock ätit mer än sin beskärda del av det lokala svamputbudet och spenderar de första 70 minuterna av filmens 120 minuters speltid med att visa förvisso vackra bilder, men dialoger fyllda med kvasireligiöst dravel som varken underhåller, provocerar eller är intressant. Filmens avslutande 50 minuter är däremot mer av en klassisk hämndhistoria med en bindgalen Nicolas Cage i huvudrollen, vilket både är underhållande och brutalt. Stilbrottet är i det närmsta totalt.

Mandy är en halv film helt enkelt. Den har snyggt foto och färgsättning samt ett mycket bra soundtrack signerat den tragiskt bortgågne Jóhann Jóhannsson. Dessvärre har den ingen karaktarisering värd namnet och manuset i övrigt är väldigt tunt. Varför ska jag bry mig om de här karaktärerna? Vem är de? Vad är deras motivation? Kan vi på något sätt använda Nicolas Cages överskottsenergi till att lösa energikrisen?

Tyvärr är Mandy en av de svagaste öppningsfilmerna jag sett på FFF. Det blir bättre, det vet jag eftersom jag har sett diverse screeners. Början är dock halvdan på årets festival. Betyg: 2 I long for the bees av 5 möjliga

Ikväll ser jag schweizisk/österrikiska/polska Tiere från soffan och avrundar kvällen med Await Further Instructions klockan 21:00 på Kino! 

FFF 2018: It starts! (with a crazy Nic Cage)  

Sen september i Lund och allt är sig likt, men ändå inte. Staden ligger uppgrävd och uppfläkt med långa sår genom huvudlederna. Lund ska moderniseras och allt ska göras på en gång. Det ska läggas räls till en spårväg som ingen tycks vilja ha och samtidigt ska alla gator i innerstan underhållas till synes samtidigt. Förändringens vind blåser även över Fantastisk Filmfestival. Efter att ha varit i ledning av festivalgeneral Johan Barrander i tio år lämnades stafettpinnen efter förra året över till Maritte Sørensen. Årets upplaga består av 25 långfilmer och en hel drös kortfilmer. Likaså gör man en satsning på barnpubliken med en egen visning och även en större koncentration än vanligt med filmerna nomninerade till olika pris. 

Själv har jag på sedvanligt vis lyckats bli brakförkyld under FFF, men i år börjar jag festivalen som en zombie. Kanske jag för en gångs skull får avsluta den utan att behöva sova en vecka efteråt? Det står helt klart att detta är sista året som jag gör det här. Nästa år tar jag semester under festivalen. Så pass mycket älskar jag den här tiodagarsfilmfesten. Jag har haft (och har) äran att få verka lite mellan kulisserna. Inte bakom, eftersom jag inte arbetar med festivalen som sådan, men inte som betalande publik heller. Jag rör mig mest av allt som en observatör från film till film, ibland med sällskap, oftast utan. Mitt mål med den här rapporteringen är att ge er, precis som alltid, en inblick i festivalen som i år firar 24 blodsprängda år samtidigt som jag kommer tipsa om en väldig massa bra film.  I år inleds galenskaperna med det senaste som galenskaparen (!) Nicolas Cage spelar huvudrollen i - Mandy (2018). Om kroppen håller blir det fullständig rapportering från invigningen imorgon. Om den inte håller blir det en recension åtminstone från sjuksoffan. Hoppas på det förstnämnda!

Regi: Gerard McMurray

Manus: James DeMonaco

Skådespelare: Y'lan Noel, Lex Scott Davis, Joivan Wade mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Perfect World Pictures/Platinum Dunes

År: 2018

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6133466/

Staten Island är på väg att bli försöksområdet för ett nationellt experiment som i folkmun kallas för The Purge. Som bekant (för den som sett någon annan film i franchisen) är The Purge en tolvtimmarsperiod där all brottslig aktivitet är laglig för... anledningar. Under denna, den första rensningen, får vi följa element från båda sidor lagen och regeringsrepresentanterna som utvärder skeendet.

För några dagar sedan, när jag såg en annan Blumhouse-film, sa jag i förbifarten till en kompis att "ah, Blumhouse, de gör skräp, men underhållande skräp!". Det är en devis som allt som oftast är sann även när det gäller deras The Purge-franchise. Ändå är det alltid något som stör mig med dem. De är nästan alltid exempel på missad potential och The First Purge är inget undantag.

Det känns som manuset är skrivet av en tonåring som fått tag i en bok om populärpsykologi. Kom igen, att "rensa ut sin ilska" under en tolvtimmarsperiod är en så pass dum idé att det här borde spelas mycket mer åt satirhållet än vad det gör. En idé till nästa film i serien (så länge de tjänar pengar på dem kommer det en nästa) är att göra något i samma ton som Starship Troopers (1997); en totalt over-the-top-batshit-insane våldsdröm med politiska kommentarer som får skrattet att smaka rätt bittert. I The First Purge är de politiska kommentarerna så valhänta att de till och med kör ett pussygrabber-skämt. Det var då jag himlade med ögonen åt katten och suckade "Commentary!".

Om relevansen, eller bristen därpå, av manuset är actionscenerna desto bättre. Y'lan Noel är ett fynd som gängledaren Dimitri i sin filmdebut. Om Black Panther inte redan var castad hade jag lätt kunnat se honom i den rollen. Noel ser ut som en superhjälte och har en jäkla närvaro i sina rövsparkarscener. Dessa finns det dessutom gott om och de räddar The First Purge. Ytterligare en underhållande skräpfilm från Blumhouse det vill säga, men nästa gång, snälla, kör den politiska satiren fullt ut eller bara sätt vapen i händerna på karaktärerna så de får spränga varandra.

Betyg: 3 underhållande skräprullar av 5 möjliga

Regi: Sam Shaw & Dustin Thomason (show runners)

Manus: Michael Uppendahl (main director)

Medverkande: André Holland, Melanie Lynskey, Bill Skarsgård mfl.

Produktionsbolag: Bad Robot & Warner Bros.

År: 2018

Längd: 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6548228/

När fängelsedirektören på Shawshankfängelset begår självmord uppdagas det att han av oklar anledning hållit en ung man inspärrad i en bur i en sedan länge övergiven del av fängelset. Mannen begär att Henry Deaver, en tidigare Castle Rock-bo med ett mörkt förflutet, ska agera som hans advokat. Deaver återvänder till staden för att föra sin klients talan men inser snart att allt verkligen inte står rätt till.

Ok, jag måste samla mig lite. Ok, ok, ok (alright, alright, alright): Det här är ren skit. När ryktena om den här serien började spridas var jag minst sagt entusiastisk eftersom det verkade att Stephen Kings historier i allmänhet, och de som utspelar sig i Castle Rock i synnerhet, äntligen skulle få den tid de behövde att utvecklas. Många av adaptionerna av Kings berättelser lider nämligen av att de inte har tid att etablera den stämning och de karaktärsporträtt som Kings böcker bjuder på. Istället går man rakt på skräckelementen och missar således stora delar av berättelsen. Sen läste jag att J.J Abrams skulle producera. Ridå.

Jag avskyr Abrams arbete med en passion som jag vanligtvis sparar till koffeinfritt kaffe och spindlar. Från sitt genombrott med Lost (2004 - 2010) har Abrams gång på gång visat vilken sopa han är när det kommer till historieberättande. Såvida han inte får en redan befintlig franchise att förhoppningsvis göra en godkänd film i landar hans produktioner alltid i samma fålla: En mystisk person/grupp personer har flashbacks från ett tidigare/alternativt liv och de befinner sig nu på ett ställe de inte kan komma ifrån. Släng in så mycket meningslös symbolik du kan för att förvirra och vilseleda men ge aldrig svar på några frågor. Profit.

Castle Rock följer samma modell, men med ett lysande undantag: Abrams hade hela Kings bibliografi (i princip) att leka med, bryta upp, ta element ifrån och så vidare. Så vad gör han och manusförfattarna Sam Shaw och Dustin Thomason? De leker referensbonanza genom att kasta in lite easter eggs här och där men berättar samma jävla historia igen! Som om det inte vore nog får vi i sista avsnittet en teaser för nästa säsong. Den har potential att bli ett brott mot mänskligheten i kvalitet...

Den enda anledningen till att jag ens bemödade mig med säsongens tio avsnitt var att jag någonstans hoppades på att det skulle komma en twist som var värd lidandet. Det gör det inte. Det kommer en twist, men en särdeles dum sådan. Abrams och grabbarna lyckas inte fånga ett jota av Kings kärna utan gör som de alltid gjort - yta framför substans. Några fina skådespelarinsatser (Sissy Spacek och Bill Skarsgård framförallt) till trots är Castle Rock en sådan vedervärdig varböld till serie att jag önskar jag kunde ge den en nolla i betyg. Det kan jag tyvärr inte på grund av nämnda skådespelarinsatser och en produktion som åtminstone är adekvat. Om du som King-fan uppskattar den här serien läser vi inte King på samma sätt. Just det, King har inte haft ett finger med i manus eller regi - det är bara försäljningsfläsk. Mmm... kvalitet.

Betyg: 1 skitserie av 5 möjliga

Regi: Scott Buck(show runner)

Manus: Scott Buck/Gil Kane/Roy Thomas (head writers)

Medverkande: Finn Jones/Jessica Henwick/Jessica Stroup mfl.

Produktionsbolag: ABC Television Studio/Netflix/Marvel Entertainment mfl.

År: 2018

Längd: 600 min (10 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt3322310/

Danny Rand har med sitt löfte till Matt Murdock blivit stadens och framförallt Chinatowns beskyddare. Det är ett till synes lyckligt och enkelt liv som Danny skaffat sig tillsammans med sin fickvän Colleen, men säg den lycka som varar. Danny har problem med att kontrollera sina krafter och när ett blossande krig mellan tiraderna håller på att antändas dyker någon från Dannys förlutna upp, fast besluten att hämnas en oförrätt.

Första säsongen av Iron Fist hade sina stunder, men det var den klart svagaste Marvel-serien på Netflix. Den hittade aldrig rätt ton och bestod till stor del av dåligt koreograferade fightingscener blandat med snack i styrelserum. Jag verkar vara bland de få som gillade castingen av Finn Jones i huvudrollen, men vad jag inte kunde förlika mig mig med var hur gnällig hans karaktär var skriven. Dessutom märktes det med all tydlighet att Jones inte hade någon kampsportsbakgrund överhuvudtaget, vilket gör det svårt att ta sig igenom avancerade rörelsemönster utan att det ser krystat ut. Säsong 2 är en gruvlig revansch på allt det där.

Finn Jones har uppenbart hårdtränat den mix av wushu och vilka kampsystem som ser coola ut i kombination med detta. Det märks framförallt i hans scener tillsammans med Jessica Henwick (Colleen) som är en klassiskt skolad wushuutövare. Berättandet är mycket tajtare och Netflix har äntligen dragit ner säsongen till tio avsnitt istället för de sedvanliga 13. Resultatet blir en säsong som inte innehåller de många och långa transportsträckor som den första hade. Säsongen har också en tydligt definierad bad guy och vad Danny har för koppling till denna. Överhuvudtaget funkar allt bättre helt enkelt.

Den andra säsongen av killen med järnnäven är en riktigt stor överraskning. För er (liksom jag) som funderade på att låta serien vara efter den träiga första säsongen - ge den en ny chans. Iron Fist toppar för övrigt Rotten Tomatoes lista på serier som gjort störst förbättring mellan säsong ett och två. Jag är beredd att hålla med.

Betyg: 4 glödande nävar av 5 möjliga