Alla inlägg under augusti 2020

Av Ulf - 31 augusti 2020 21:15


Regi: Dean Parisot

Manus: Chris Matheson & Ed Solomon

Medverkande: Keanu Reeves, Alex Winter, Kristen Schaal mfl.

Produktionsbolag: Hammerstone Studios/Dial 9/Dugan Entertainment mfl.

År: 2020

Längd: 91 min

Land: USA/Kanada/Italien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1086064/

 

Bill & Ted lyckades inte riktigt med konststycket att ena världen med sin musik. Faktiskt så misslyckades de ganska kapitalt. Nu, 25 år efter att de hade sin enda riktiga hit, försöker de fortfarande desperat hitta den där låten som kommer rädda världen. När de återigen får besök från framtiden står det klart att det inte bara är världen som står på spel. Det är hela verkligheten... och tiden håller på att ta slut.

 

Filmerna om Bill & Ted var riktiga barndomsfavoriter för mig. Som några slags proto-Wayne's World-snubbar lyckades Keanu Reeves och Alex Winter förkroppsliga metalfandomen från 80-talet. Välmenande men ytterst, ytterst korkade träffade de på alla från Döden själv till Napoleon i sin jakt på att slutföra sitt uppdrag - att ena världen genom musik. Ryktena om en tredje film har florerat under många, många år, men ärligt talat trodde jag inte det skulle hända. Keanu Reeves blev en megastjärna, Alex Winters blev... Alex Winters. Lägg därtill problem med manus och distribution och filmen tog över tolv år från pitch till film. Tyvärr var det inte värt väntan.

 

Det finns så många vägar som man hade kunnat ta det här manuset och göra det skitkul, men filmen lider av två stora problem - tempo och brist på rock. De två första filmerna i serien hade ett tempo som tryckte gasen i botten och kastade ur sig skämt på löpande band. Alla funkade inte, men tillräckligt många gjorde det för att alla skulle hitta sina egna favoriter. Face The Music försöker förgäves hitta tillbaka till samma energi, men känns ganska trött. När merparten av filmens soundtrack dessutom ligger mer inom popgenren än rock/metal känns det som en lite menlös slutprodukt.

 

Filmen har sina goda sidor också. Keanu Reeves och Alex Winters faller tillbaka in i sina roller väldigt fort. Min favoritskådespelare i filmen var dock Brigette Lundy-Paine som Teds dotter Billie. Lundy-Paine gör en lysande imitation/hyllning till Reeves hela uttryck från de första filmerna att hon stjäl varenda scen hon är med i. Samara Weaving är inte lika bra i rollen som Bills dotter Thea, men hon är så förvillande lik en ung Margot Robbie att de kunde vara systrar. Förhoppningsvis hittar hon lika rätt som Robbie i framtida roller.

 

Jag hade inga illusioner om att Face The Music skulle vara i klass med de gamla filmerna, om bara så för de nostalgiglasögon jag ser dessa med, men det här känns tämligen... meningslöst. Här finns bra idéer, enstaka bra scener, men på det hela taget saknas tempot och energin något enormt. Se om de två första filmerna istället.

 

Betyg: 2 bogus revivals, man av 5 möjliga

Av Ulf - 30 augusti 2020 16:07

State of the blog: Förändingar på gång

 

Efter lite drygt tio år på Bloggplatsen är Skitfinkultur i flyttagen. Ni kanske har märkt att antalet recensioner det här året landat på runt åtta - tio i månaden eller så. Vän av ordning kanske tänker att jag borde haft mycket mer tid nu under pandemin att haspla ur mig content och tja, det har jag nog haft. Det återuppväckte dock ett nygammalt projekt där bloggen flyttas till egen domän. Kruxet är att det inte verkar som det går att exportera allt gammalt material rakt in i den nya plattformen så processen är minst sagt långsam. Om jag skulle gissa blir flytten komplett någon gång under första kvartalet 2021. Det gör att antalet recension kommer förbli något färre än vanligt för resten av året - jag behöver helt enkelt tiden till att flytta!

 

Skitfinkultur har även gett sig in i poddträsket. Det är inte en egen podd, utan ett projekt som jag blev inbjuden till. Podden heter "Film till fikat" och jag medverkade i mitt första avsnitt idag. Med tanke på att det tar ett tag att klippa kommer detta avsnitt upp på Spotify först om några veckor. Det finns dock ingen anledning till att vänta! Det ligger redan en hel drös avsnitt som väntar på lyssnare!

 

Annars rullar vi på som vanligt! Må gott!

 

 

 

 

Av Ulf - 27 augusti 2020 21:45



Regi: Il Cho

Manus: Il Cho & Matt Naylor

Medverkande: Ah-In Yoo, Shin-Hye Park, Hyun-Wook Lee mfl.

Produktionsbolag: Zip Cinema & Perspective Pictures

År: 2020

Längd: 98 min

Land: Sydkorea

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt10620868/

 

Universitetsstudenten Oh Joon-woo vaknar en morgon upp till att hela hans stadsdel, kanske hela världen, har drabbats av ett snabbspridande virus som gör de infekterade enormt aggressiva. Med en hel lägenhetsförort ute efter blod (bokstavligen, eftersom de gillar att käka folk) ser läget extremt dystert ut för Oh. När allt hopp verkar vara ute får han dock kontakt med en överlevande i byggnaden mittemot, den vackra Kim Yoo-bin.

 

Det är inte bara jänkarna som gör remakes av franska filmer tydligen. Il Chos #Alive är en ganska klar ganska klar ripoff på 2018 års The Night Eats The World, men jag måste säga att jag föredrar den här versionen. Mycket har med igenkänningsfaktor att göra. Vi kan nog alla åtminstone föreställa oss livet i isolation och karantän efter 2020 och det gör mycket för #Alive.

 

Huvudrollsinnehavarna är dessutom förbaskat charmiga båda två. Joon-woo (Ah-In Yoo) är inte den skarpaste kniven i lådan, men kompenserar detta med en sällan skådad överlevnadsinstinkt. Kombinera detta med Yoo-bin (Shin-Hye Park) och hennes totala badass utstrålning och du har ett lyckat koncept.

 

När det gäller zombierullar (även om "z-ordet" aldrig nämns) handlar det dock till syvende och sist om hur de levande döda porträtteras. #Alives version av dessa är väldigt lyckad måste jag säga. De är inte de klassiska hasande zombierna vi sett i Romeros filmer och inte heller enbart de hypersnabba sprintlöparna som blev mer populära under 2000-talet utan någonstans i mitten. Att Il Cho gett dem förmågan att klara av vissa simpla saker, såsom att öppna dörrar och klättra, gör dem också mer än lite creepy. Specialeffekterna är bra och blodet sprutar i all sin röda prakt.

 

Den enda större kritik jag har mot #Alive ligger på manussidan. Här finns några plot holes som är svåra att ignorera och slutet känns lite väl kort och avhugget. Den samhällskritik som genomsyrar de bästa filmerna i genren lyser också med sin frånvaro, förutom några galghumoristiska jabbar mot sociala medier. Om du gillar zombierullar i allmänhet kommer du dock gilla #Alive. Det är definitivt en av de bättre filmerna i genren de senaste åren.

 

Betyg: 4- zombieparkoursprinter av 5 möjliga


Av Ulf - 25 augusti 2020 17:06

 

Regi: Buddy Cooper & John Douglass

Manus: Buddy Cooper

Medverkande: Matt Mitler, Ruth Martinez, Bill Hitchcock mfl.

Produktionsbolag: OK Productions

År: 1984

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0124014/

 

Ett gäng uttråkade collegeelever ska spendera ett lov hängandes i campusbaren när de får ett erbjudande svårt att motstå. En kille i gänget, Ed, kontaktas av sin far som han inte talat med på många år. Farsgubben vill ha hjälp att bomma för hans strandhus inför vintern. Vad gänget inte vet är att Ed Sr. fortfarande inte förlåtit sin grabbhalva för den roll han spelade i olyckan som hade ihjäl hans fru.

 

Det är fortfarande 20 grader ute så Schlock Summer fick ha en installation till. The Mutilator, eller Fall Break, som den hette på bio, är verkligen en standardslasher 1a. Jag fick den rekommenderad på diverse forum som en underskattad pärla, men när jag säger att den är formelmässig är den verkligen paint by numbers. Inget fel med det. Vissa genrefilmer tjänar på att hålla sig till grunderna och göra dem bra. The Mutilator gör ungefär en tredjedel bra och två tredjedelar är genomusla.

 

Det som verkligen fortfarande funkar är de förvånasvärt välgjorda praktiska effekterna. Det är lite Tom Savini över dem och de ser ofta väldigt brutala ut. Gillar du klassiska skräckeffekter lär du få en kick av dem. Sen är det ju allt det där andra. Det är svårt att peka på vad som egentligen är värst mellan skådespelet (överspel i den högre skolan!) eller soundtracket som varvar traditionell skräckfilmsmusik med, I shit you not, poplåtar som låter som introt till valfri 80-tals-sitcom. De sistnämnda scenerna är oftast helt i avsaknad av annat ljud och filmen lyckas förmedla en märklig känsla av introt till Full House (1987 - 1995) både en och två gånger. Jag tror dessutom att Morey Lampley lyckas, i denna hans enda filmroll någonsin, utbrista det mest ofrivilligt komiska dödsvrålet i hela genren. Guld!

 

The Mutilator är en typisk riff-film. Du kommer säkert ha skitkul att kolla på den här tillsammans med likasinnade polare. En skräpfilm i ordets rätta mening, men rätt typ av skräp!

 

Mest schlockiga scenen: Så många! Den som tar priset är nog dock scenen där en karaktär, under löfte om att få se sin flickväns bröst, speedas upp till dubbel hastighet när han dansar en jigg... eller något sådant. I can't make this shit up!

Av Ulf - 22 augusti 2020 22:04


Regi: Eric Demeusy

Manus: Eric Demeusy

Medverkande: Ryan Masson, Highdee Kuan, Christian Prentice mfl.

Produktionsbolag: Demeusy Pictures

År: 2020

Längd: 119 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8718300/

 

Under en bergsvandring blir den unge NASA-forskaren Isaac bortförd av utomjordingar. Trots att han lyckas få filmat bevis på vad som hänt är det få som tror honom och ganska snabbt avfärdas han som en bluffmakare. Det visar sig dock att inte alla skrattar åt Isaacs upplevelser och är väldigt angelägna om att få tag i honom.

 

Den här rullen har varit längst ner i min recensionshög ett bra tag nu, så jag tänkte att idag var en lika bra dag som någon annan att börja beta av den digitala backloggen. Jag vet ärligt talat inte vad jag tycker om Proximity. Efter en bra första halvtimme (med vissa förbehåll för några orimliga detaljer) flippar filmen ut fullständigt! Verkligen allt som regissören och tillika manusförfattaren Eric Demeusy tycker är coolt får åtminstone en cameo. BMX-cyklar, androider, konspirationsteorier, synthpop, en fetisch för vintage Converse - allt trycks in i en film som snabbt blir så mycket av en tågolycka att jag inte kan titta bort.

 

Demeusy har främst gjort sig ett namn som specialeffektsmakare och det här är hans långfilmsdebut som regissör. Det märks. Hans skådespelarregi är i det närmsta usel och den ende som kommer undan med någon som helst värdighet är Don Scribner i en mindre biroll. Och sen är det manuset... anledningarna till att utomjordingarna besöker oss är bland den dummaste jag någonsin har hört i någon science fiction överhuvudtaget. Jag utbrast ett högt "men for fuck's sake!" i soffan och gjorde en uppgiven gest.

 

Proximity är dock tämligen underhållande i och med att det är en sådan usel film. Den är inte dålig på ett självironiskt sätt utan försöker verkligen vara så cool och häftig den bara kan. Det gör magplasket desto hårdare och underhållande att titta på. Dumt som ett hål i huvudet och om du har två timmar över kan det här vara en schysst film att riffa sönder med en polare.

 

Betyg: 2 manus med fler hål än jag kan räkna av 5 möjliga


Av Ulf - 18 augusti 2020 21:15

 

Regi: Rob Savage

Manus: Rob Savage & Emma Hurley

Medverkande: Haley Bishop, Jemma Moore, Emma Louise Webb mfl.

Produktionsbolag: Shadowhouse Films

År: 2020

Längd: 56 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt12749596/

 

Sex vänner, uttråkade av karantänen (tänk bara att alla vet vad jag menar när skriver "karantänen"...) anordnar en seans via Zoom. När en av dem, trots förmaningar från mediet, inte tar seansen på allvar börjar märkliga saker hända i isolationen.

 

Ännu en film från Shudder och den här gången har man tagit tillvara på den kanske mest vanliga settingen för kommande års skräckfilmer - pandemin. Nu spelar pandemin inte huvudrollen (tack och lov), men från ett berättartekniskt perspektiv ger den både möjligheter och begränsningar. Isolationen blir mer påtaglig givetvis och även olika psykologiska effekter. Sen att om man inte vill lämna huset även om man håller på att är bara latmasken som grabbat tag i manusförfattarna.

 

Vi har sett flertalet filmer de senaste åren som utspelar sig på datorskärmar och jag gillar verkligen konceptet. Host är varken bäst eller sämst av dem, men använder sig inte riktigt fullt ut av stilens möjligheter. Här är många scener som vi sett förut i bättre tappning och det känns ibland som en koncentrerad Paranormal Activityom än bättre. 

 

Host puttrar på utan större tuggmotstånd och funkar för vad det är. Här finns några genuint suspensfulla scener att ta med sig, men filmen landar också tyvärr i det där märkliga läget då den börjar bli för lång för en kortfilm men är för kort för en långfilm. Det är, i min mening, den sämsta speltiden för en film. Det är inte tillräckligt långt för att utveckla karaktärer och handling och Host lider framförallt av det sistnämnda. Karaktärerna känns någorlunda trovärdiga (även om jag vill strypa en av dem...), men handlingen känns väldigt sparsmakad och man hade kunnat bygga ut den betydligt mer. Close, but no cigar.

 

Betyg: 2+ elektrospöken av 5 möjliga

Av Ulf - 14 augusti 2020 22:15

 

Regi: Egor Abramenko

Manus: Oleg Malovichko & Andrei Zolotarev

Medverkande: Oksana Akinshina, Fedor Bondarchuk, Pyotr Fyodorov mfl.

Produktionsbolag: Art Pictures Studio/Fond kino/Hype Film mfl.

År: 2020

Längd: 113 min

Land: Ryssland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt11905962/

 

Sovjet, 1983. Konstantin är den ende överlevande från en fruktansvärd olycka med en rymdkapsel. Det blir snart uppenbart att allt dock inte står rätt till med honom. Framförallt läker hans skador mycket snabbare än vad de borde och han kan inte komma ihåg något runt olyckan. När han visar sig vara mindre än samarbetsvillig tillkallas psykologen Tatyana Klimova som snart inser att Konstantin inte har återvänt från rymden ensam...

 

Rysk sci-fi är inte något man ser varje dag på våra breddgrader så när Sputnik droppade var jag minst sagt nyfiken. Varför den har titeln som den har när den inte handlar om Sputnik-programmet vette fanken, men jag måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Det här kanske inte är världens mest originella historia, men det gör ingenting när den är så här pass välgjord.

 

Valet att sätta filmen under Sovjettiden är ett genidrag. Många av de gamla imponerande byggena står kvar än idag och jag, som arkitekturnörd, gillade all gammal öststatskitsch. Det gör också att filmen får en tidlös kvalitet. Den behöver inte falla tillbaka på tekniska prylar då det mest avancerade som används av forskarteamet är VHS. De specialeffekter som används handlar först och främst om varelsen som bor inom Konstantin och jäklar vad man lyckats med designen! Varelsen ser utomjordisk ut i ordets rätta mening och dess symbiotiska och/eller parasitiska förhållande med Konstantin ger tillfälle för en del slafsig body horror.

 

Skådespelarna gör också bra roller, i synnerhet Oksana Akinshina som Klimova. Jag kände inte igen henne först eftersom jag inte tror jag sett henne i något efter hennes extremt drabbande genombrottsroll som Lilja i Lilja 4-ever (2002), men hon visar återigen att hon kan bära en film. Hennes samspel med Fedor Bondarchuk funkar riktigt bra.

 

Sputnik är absolut en genrefilm jag kan rekommendera till fansen. Slutet känns lite framhastat, men just nu är jag så svältfödd på bra sci-fi att jag mest känner feed me more!

 

Betyg: 4- slemmiga uppstötningar av 5 möjliga

Av Ulf - 11 augusti 2020 11:45

 

Regi: Andrew Traucki

Manus: John Ridley & Sarah Smith

Medverkande: Jessica McNamee, Luke Mitchell, Amali Golden mfl.

Produktionsbolag: Altitude Film Entertainment

År: 2020

Längd: 98 min

Land: Australien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7978672/

 

Fem vänner utforskar ett tidigare icke-kartlagt grottsystem i norra Australien. När en storm orsakar ett skred inser de snart att de sitter fast där de är. Vad som är än värre är att de inte är ensam i grottan. En krokodil modell större har gjort den underjordiska sjön i grottan till sitt hem...

 

Jag brukar uppskatta filmer av den här typen. Grottutforskning har alltid lika delar skrämt som fascinerat mig och det finns en del riktigt bra i genren. Black Waters: Abyss tillhör förvisso inte de allra bästa, men den är definitivt inte dålig heller.

 

En film i subgenren "grottskräck" blir aldrig bättre än den känsla av klaustrofobi och isolation som den förmedlar. Abyss lyckas riktigt bra med detta. Inte nog med att karaktärerna är instängda i en grotta, inte nog med att de jagas av en förbannad krokodil utan dessutom är större delen av grottan vattenfylld. Karaktärerna är helt utanför sina element så att säga.

 

Karaktärerna i sig är filmens svagaste kort. Manusförfattarna slänger fram lite lösa trådar som man sen inte drar i ordentligt. Exempelvis är en av karaktärerna en canceröverlevare. Okej, men vad spelar det för roll om ni bara droppar det och sen inte utvecklar det? Likaså, ett visst triangeldrama som hade kunnat skapa desto mer konflikt blir mest en parentes som inte får någon bäring på handlingen.

 

Å andra sidan är manuset spännande uppbyggt och är bra mycket bättre än många andra creature features. Just greppet att knappt visa krokodilen alls annat än i en eller två scener är både ett genidrag ur rent berättarperspektiv som budgetdito. Vi vet att det lurar en hungrig krokodil därnere. Att vi inte vet exakt var den är fungerar absolut till filmens fördel.

 

Black Waters: Abyss ligger klart över genomsnittet för den här typen av filmer. Om du liksom jag gillar det klaustrofobiska i den här genren kan jag absolut rekommendera den.

 

Betyg: 3+ hungry, hungry crocs av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se