Alla inlägg under september 2010

Av Ulf - 19 september 2010 15:11

Det är inte varje dag man får pris för något. Det är alltid smickrande när folk tänker på en, även om det "bara" gäller ett internetpris. Skitfinkultur har nämligen fått äran att motta följande pris från Peter Olsson på bloggen Bibliopepe

 



Motiveringen lyder som följer: "Min kompis Ulf driver bloggen Skitfin kultur. Bloggens självpåtagna uppdrag är att lyfta den så kallade skitkulturen och låta den spela på samma planhalva som finkulturen. Ett mycket hedervärt mål och otroligt läsvärt. Ulf skriver recensioner och inlägg om det mesta som kan räknas till kulturområdet. Böcker, filmer, musik, spel. Nämn något och jag slår vad att Ulf har skrivit om det eller kommer att skriva om det. Ett stort plus till det mycket roliga betygssystemet. Här kommer ett exempel från recensionen av senaste Twilight-filmen: 'Betyg: 1 stäng-munnen-för-fan-innan-något-flyger-in-Stewart av 5 möjliga.'"


Fina ord som värmer. Tack Peter! När man får det här priset ska man göra följande:


1. Lägg in bilden i bloggen.

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

3. Ge nomineringar till sju andra bloggare och länka till dem.

4. Berätta sju intressanta fakta om dig själv.


Eftersom jag inte läser särskilt många bloggar regelbundet blir punkt 3 något svår. Hur som helst nominerar jag följande bloggar:


1. Min första favorit är något så ovanligt som en intressant personlig blogg. Katarina lyckas på bloggen Äppelkäck skriva intressanta och väldigt roliga inlägg om sin vardag som undersköterska på Umas. Vad som skiljer Katarinas blogg från andra personliga bloggar är hennes språk och humor som oftast är klockren. Fler undersköterskor som Katarina Björk till vården!


2. Det smyger sig på. Min sambo Elli hittar något i media och petar först lite på det med roliga formuleringar för att sen kasta sig mot strupen med fantastisk sarkasm och ironi på bloggen Bokmasken. När hon inte gör det recenserar hon film och framförallt litteratur. Jag har aldrig mött någon som kan sluka böcker så som Elli. Om hon ville hade hon säkert kunnat plöja igenom ett helt bibliotek (mindre bibliotek, men ändock) på några år. Jag tror faktiskt jag ska föreslå det.


3. Peter Olssons andra blogg, WikiPepe, har legat i träda sedan i maj men jag hoppas verkligen den kommer tillbaka med fler inlägg snart. Bloggen är ett ypperligt ställe att hålla sig uppdaterad när det gäller det mesta som händer i världen, främst med betoning på politik. Peter kan vända ord som få för att på ett enkelt sätt uttrycka vad många journalister dessvärre dränker i fikonspråk.


Se där ja, det blev tre bloggar varav två som inte är särskilt inriktade på litteratur (vilket jag nyss insåg att priset är). Nåja, även om WikiPepe och Äppelkäck inte inriktar sig på litteratur på ett rakt sätt så vill jag ändå hävda att deras litterära kvaliteter är så pass goda att de borde tilltala bokälskare ändå. Nåväl, sju intressanta fakta om mig själv coming up:


1. Jag har väldigt selektiv koordination. Min öga-hand-koordination är lysande. Min koordination när det gäller fötterna precis tvärtom.


2. Jag har en gång simmat från Barsebäck till Landskrona. Tog bussen hem.


3. Jag har tappat räkningen på antalet filmer i mitt filmbibliotek (det vill säga riktiga, fysiska filmer, inte nedladdade filer). Vid senaste räkningen var antalet dryga 5 000.


4. Min vänsterfot har bara fyra tår. Lilltån och tån bredvid (ringtån?!) har alltid varit sammanvuxna till en enda tå. Detta faktum utnyttjade Ulf, 6 år gammal, till att äckla flickor på förskolan.


5. På tal om tår är tån bredvid stortån på min högerfot (pektån?!) det enda ben i kroppen jag brutit rakt av - åtta gånger dessutom. Tydligen blir tår extremt sköra när man en gång brutit dem.


6. Jag är gammal Skånemästare i Judo och tränade en mängd olika kampsporter när jag var yngre.


7. I tonåren var jag med i en rad olika band. Det mest långlivade var ett bluesrockband som hette Bad Mojo. Vi öppnade för skalegenderna Liberator en gång. Det var stort. Vi öppnade även för Brolle på Hörby fritidsgård. Det var inte så stort.

Av Ulf - 18 september 2010 19:09



Titel: Ja, jag bor fortfarande i Lund

Författare: Eskil Fagerström

År: 2010 (samlade krönikor 2007 - 2010)

Sidor: 197

Förlag: Sekel Bokförlag

ISBN: 978-91-85767-56-4


Ja, jag bor fortfarande i Lund samlar 66 krönikor av Sydsvenskan-journalisten Eskil Fagerström. Inriktningen ligger inte särskilt förvånande på staden Lund och allt som händer (eller inte händer) i den. Det blir nedslag i Lunds tynande kulturliv, reportage om cykelmarodörer och muserande över studentkulturen.


I mitt arbete som skribent och medieanalytiker läser jag en faslig mängd krönikor. De allra flesta är intetsägande, några är förbluffande usla och ytterligen en liten, liten handfull är otroligt läsvärda, informativa och roliga. Jag fastnade för Fagerströms krönikor när han skrev om det planerade studentboendet på Smörlyckan i Lund och sedan dess pryder både den krönikan och den om Smörlyckeborna ("Lunds siouxindianer") städskåpet i lägenheten. Fagerström skriver rappt, vetgirigt och förbannat roligt. För alla som har bott i Lund, arbetat i Lund, studerat i Lund, älskar eller hatar Lund så är den här boken oumbärlig.


Antologier av kortare texter har ofta en benägenhet att "mätta" en rätt fort. För att undvika detta använde jag Fagerströms bok som sällskap när jag tog en cigarett. Efter ett tag märkte jag att jag av någon underlig anledning började röka mer och mer. Eskil, om jag får lungcancer är det helt och håller ditt fel. Jag avsäger mig allt personligt ansvar och fri vilja, okej? Skämt och sido, eftersom jag inte vill öka på min cigarettkonsumtion började jag ha boken som tågbok men lovade mig själv att bara läsa den på hemvägen (då jag vanligtvis ändå somnar efter ett tag). Nej, det gick inte det heller. Istället missade jag hållplatsen och landade på Köpenhamns skabbigaste hållplats en morgon (Østerport för den som vill veta). Då kastade jag upp armarna i vädret och sträckläste krönikorna när jag kom hem. Jag tror nu att jag snubblat över Sveriges främste krönikör. Eskil (vi är på förstanamnsbasis nu, bara så du vet), jag har hört att du bor i centrala Lund. Jag med! Ska vi leka?


Betyg: 5 siouxindianer av 5 möjliga

Av Ulf - 13 september 2010 12:05



Regi: Elio Quiroga

Manus: Elio Quiroga

Internationell engelsk titel: The Haunting

Skådespelare: Ana Torrent, Héctor Colomé, Rocìo Muñoz mfl.

Produktionsbolag: Eqlipse Producciones Cinematográficas S.L

År: 2009

Längd: 120 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år


Francesca och Pedro flyttar tillsammans med sin tioåriga dotter och sin nyfödde son till ett hus på landet i hopp om att lyfta Franscesca ur den extrema beskyddarinstinkt hon känner för sin son. Snart börjar märkliga saker hända i det pittoreska huset. Både Francesca och hennes dotter drömmer om spöklika små flickor och det hörs märkliga ljud ifrån vinden. Det står snart klart att huset ruvar på hemligheter från Francoregimens dagar och att något ont kan ha stannat kvar.


Jag köpte den här filmen lite på vinst och förlust (jäkla 2 för 199-erbjudanden!) eftersom jag i regel gillar spansk skräck. Tyvärr börjar genren bli lite väl formelmässig. Ett spökhus som lurar på hemligheter från Francoregimen? Check. Ett äkta par där kvinnan tros vara eller mindre galen av sin man? Check. Barnspöken och ett starkt mor-barn-förhållande? Check. Ni förstår var jag vill komma - det här är helt enkelt förutsägbart. Det är abosolut ingenting fel med förutsägbar skräck (slashers är exempelvis skitkul), men det som varit så uppfriskande med den spanska skräckvågen är att filmerna lyckats blåsa nytt liv i "spökfilmsgenren". Nu börjar genren tyvärr bli lika formelmässig som den japanska skräckvågens insnöande på tekniska prylars ondska för några år sedan.


Skådespelarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre, och manuset rullar på utan vidare överraskningar. Däremot är fotot lika utsökt som det brukar vara i de spanska skräckfilmerna från senare år och filmen är en fest för ögat. Regin är okej, även om filmen ibland inte riktigt verkar veta om den ska vara subtil skräck eller förlita sig på bu-effekter.


No-Do är en helt okej film att plocka fram när höstmörkret ruvar och regnet piskar mot rutorna. Jag hade dock förväntat mig lite mer.


Betyg: 3- flickspöken som aldrig verkar kunna säga vad de vill ha av 5 möjliga

Av Ulf - 11 september 2010 12:05



Titel: Slaughterhouse-Five

Svensk titel: Slakthus 5

Författare: Kurt Vonnegut

År: 1969 (inget datum för svensk utgåva hittat)

Sidor: 215

Förlag: Random House, Inc.

ISBN: 978-0-440-18029-6


Billy Pilgrim ser inte mycket ut för världen. Han är kort, klent byggd och lever ett till synes anspråkslöst liv tillsammans med sin fru och sina två barn. Billy har dock en hemlighet som ingen känner till - han reser i tiden. Ena sekunden kan han befinna sig i det som han upplever som "nuet" för att i nästa ögonblick återuppleva en dag som sexåring. En händelse i hans liv är alltid återkommande - brandbombningen av Dresden under andra världskriget. Hade den något syfte eller var den bara ännu ett uttryck av en värld där illusionen av fri vilja mest gör oss olyckliga?


Kurt Vonnegut är en av mina favoritförfattare och den här boken, troligen hans mest klassiska verk, är en grundsten i hans författarskap. För att vara helt ärlig är den tyvärr en av hans sämre. Narrativet har prisats för sitt starka anti-krigsbudskap men Vonneguts karakteristiska cynism blir här mest jobbigt konstaterande och har inte alls samma bett som i hans andra böcker. Vonneguts språk är som vanligt enkelt och smittande och visst innehåller boken sina väldigt underhållande och/eller absurda passager. Helheten blir dessvärre mest ett konstaterande att vi inte kan göra något åt världens elände eftersom allt är ödesbestämt. Var och en av oss människor gör vad vi är ämnade att göra vid varje bestämd tidpunkt i våra liv. Jag har problem med fatalism som koncept men erkänner att det finns filosofiska argument för att verkligheten kanske kan åtminstone delvis förklaras med begreppet. I Slaughterhouse-Five finns det dock ingen riktig motpol mot fatalismen och ingenting som förklarar varför världen ser ut som den gör - bara ytterligare ett konstaterande. Det hyllade anti-krigsbudskapet blir ännu ett konstaterande utan några egentliga problematiseringar när man ser det på samma ödesbestämda vis som Vonnegut ger i den här boken.


Ovanstående paragraf må låta väldigt kritisk, men Vonnegut är en fantastisk författare även när jag inte förstår hans historiers storhet. Slaughterhouse-Five är en klassiker som man bör ha läst för att hänga med i diskussioner om 1900-talets science fiction och den har definitivt sina meriter - bara inte lika många som jag kommer ihåg att den hade vid min första genomläsning.


Betyg: 3 överskattade men ändock läsvärda klassiker av 5 möjliga

Av Ulf - 4 september 2010 19:06



Regi: Andreas Öhman

Manus: Andreas Öhman & Jonathan Sjöberg

Skådespelare: Bill Skarsgård, Martin Wallström, Cecilia Forss mfl.

Produktionsbolag: Naive

År: 2010

Längd: 85 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 7 år


Det går inte så bra när Sam flyttar in tillsammans med sin tjej Frida. I föräldrahemmet lämnas nämligen Sams bror Simon kvar. Simon har Aspergers syndrom och har således väldigt svårt för förändringar. Eftersom Sam är den ende som kan förklara saker för honom så att han förstår blir det så att Simon flyttar hem till honom och Frida. Det dröjer inte länge förrän Frida inte orkar med Simons rutiner längre och lämnar Sam. Nu måste Simon hitta "en annan jävla tjej" till sin bror för att saker ska bli som förr.


Psykiska sjukdomar och/eller syndrom är rent ut sagt skitsvårt att skildra bra på film. Hollywood försöker då och då, gärna med autism, men i de allra flesta fall blir det mest platt och den psykiskt sjuke framstår som en magisk liten tomte med superkrafter. När filmerna inte faller i den fällan blir de oftast överdrivet sentimentala och kräkframkallande sockersöta. Av alla Hollywoodskildringar av personer med större eller mindre psykiska problem (undantaget direkt våldsamma psykiska problem där det finns  gott om bra skildringar) är det egentligen bara Rain Man (1988), Forrest Gump (1994) och One Flew Over The Cuckoo's Nest (1975) som är någonting att vilja ha. Så hur klarar då debutanten Andreas Öhman av att skildra Aspergers syndrom? Väldigt, väldigt väl är svaret.


I rymden finns inga känslor är först och främst en komedi men har även sina mörkare dramatiska sidor. Bill Skarsgård är helt fantastisk i rollen som Simon och har en lika ljus framtid framför sig som sina namnkunniga familjemedlemmar. Klanen Skarsgård tar över världen och inte mig emot. Hur som helst, Skarsgårds porträtt av Simon är väldigt träffande för den som har någon i sin närhet med Aspergers syndrom. Filmen har kritiserats för att på ett lyteskomiskt vis driva med människor som har syndromet i fråga, men intressant nog verkar kritiken mestadels komma från människor som inte vet så mycket om syndromet. Vid en snabb koll via Google verkar det som vissa PK-människor förfasar sig medan filmen har fallit i god jord hos människor med Asperbergs och deras familjer. Det bör poängteras att karaktären Simon har en extrem form av syndromet som inte är särskilt vanlig, men för att filmens narrativ ska fungera hade det inte fungerat särskilt bra med något annat. För mig är Simon en hjälte. En hjälte som ibland kan vara fruktansvärt irriterande, men samtidigt fullkomligt logisk i sitt handlande.


Skarsgårds motspelare är även de bra. Framförallt Cecilia Forss är hur skön som helst med sitt smittande leende och extremt älskvärda personlighet. Ja, jag blev lite kär, så stäm mig. Öhmans regi är så gott som fläckfri och han och manuskollegan Sjöberg ska ha stort tack för att de inte drog ut på historien mer än nödvändigt. Det här är en film som troligen inte alls skulle funkat lika bra om den hade varit 25 minuter längre, så 85 minuter känns fullkomligt lagom. Likaså är scenografi och foto riktigt snyggt och för tankarna till SVT:s smått surrealistiska ungdomsserieproduktioner från mitten på 90-talet.


I rymden finns inga känslor är inte en perfekt film (det finns exempelvis lite att arbeta med när det gäller klippning) men det är en av de bästa svenska filmer jag sett på mycket länge. Tag lärdom, svenska filmskapare, det är sådana här filmer ni ska göra - inte den femtioelfte filmen om Beck eller ännu en uppföljare till Göta Kanal. Gå och se och stöd svensk film när den för en gångs skulle gör något bra.


Betyg: 4 flakmopeder med rymdtunnor på av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards