Alla inlägg under juni 2019

Av Ulf - Lördag 29 juni 16:15

 

“Strange, the things you noticed when your day—your life—suddenly went over a cliff you hadn’t even known was there.”

 

Författare: Stephen King

År: 2018 (svensk utgåva 2018)

Sidor: 475

Förlag: Hodder & Stoughton (svenskt förlag: Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-1-47367635-0

 

Den populäre läraren och baseballcoachen Terry Maitland grips inför fulla läktare i den lilla staden Flint City, Oklahoma. Maitland står anklagad för ett bestialiskt mord på en ung pojke och polisen tycks ha all bevisning de behöver. Ett stort antal ögonvittnen har sett Maitland under mordkvällen och hans DNA och fingeravtryck finns på mordvapnet. Det är bara det att också Terry har ögonvittnen som han var på konferens med under mordkvällen. Polisen Ralph Anderson står inför ett till synes omöjligt brott att lösa.

 

De senaste åren har Stephen King skrivit allt fler thrillers. Jag måste säga att jag verkligen gillar denna för honom i viss mån nya genre. Han har tagit sina fina karaktärbeskrivningar och förståelse för deras psykologi till en lite annorlunda berättarstil än sin mer traditionella skräckhistoria. När King är som bäst som thrillerförfattare är när han fokuserar på polisarbetet och gärningsmannapsykologi. Det är därför jag tycker att första boken i Bill Hodges-serien, Mr. Mercedes (2016), funkar så jäkla bra. Det är en rakt berättad historia med en sådan vidrig skurk att det inte behövs en massa lulllull runt det. The Outsider lider dock lite av samma problem som den avslutande delen om Bill Hodges gjorde - King kan inte hålla sig från övernaturligheterna.

 

De första 150 sidorna av The Outsider är helt jäkla briljanta. King visar återigen att han behärskar skuggspelet bakom förortsfasaden och karaktärsbeskrivningarna är grymma i ordets verkliga betydelse. Man känner verkligen för Maitland och hans familj. Sen händer en ytterst oväntad sak. Ni som kan er Raymond Chandler kan säkert räkna ut det så fort jag nämner Chandlers namn, men resultatet är inte lika bra som för deckarmästaren. Boken tappar rejält i trovärdighet och det är det som är thrillers A och O - kan jag inte tro på händelseförloppet faller berättelsen också samman.

 

Nu är det inte illa i Kings fall. Bokens andra halva tar en mycket mer traditionell skräckkaraktär, men tjänar många poäng på att lyfta in min favoritkaraktär från Bill Hodges-böckerna, den alltid lika älskvärda Holly Gibson. Med en blinka-och-du-missar-det-koppling till The Dark Tower också blir The Outsider till syvende och sist en helt okej King-thriller. Det är inte hans bästa och skulle behövt en annan twist, men funkar som sommarläsning.

 

Betyg: 3 dubbelmördarmördarmördare? av 5 möjliga

ANNONS
Av Ulf - Måndag 24 juni 17:53

 


Regi: Stephen Herek

Manus: Dominic Muir/Stephen Herek/Don Opper

Medverkande: Dee Wallace, Scott Grimes, Nadine Van der Valde mfl.

Produktionsbolag: Sho Films & Smart Egg Pictures

År: 1986

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0090887/


Familjen Brown får sin tillvaro vänd upp och ner när tio förrymda intergalaktiska fångar, så kallade crites, landar på deras bondgård i Kansas. Efter sig fångarna två utomjordiska prisjägare som inte bryr sig om vem eller vad de skadar för att få hotet under kontroll. Crites är nämligen kända för en enda sak - de äter allt de kommer över och växer varje gång de käkat.


Ofta anklagad för att vara en rip-off på den mer kända Gremlins (1984) har manusföfattaren Dominic Muir fått förklara fler gånger än han kan räkna att det här manuset skrevs innan Spielbergs och Dantes monsterbonanza. Muir är fortfarande riktigt bitter i och med att manuset fick skrivas om en hel del för att det inte skulle likna tidigare nämnda film alltför mycket. Vad Critters lyckades med var däremot att skapa en franchise av hela saken. Medan Gremlins fick en enda uppföljare (vi talar inte högt om den planerade nyinspelningen...) kunde Muir och grabbarna pumpa ut en hel drös filmer om de luddiga små mördarmaskinerna. Är de bra? Nja, de vet vad de är och försöker inte vara något annat.


Första filmen i den här franchisen är en ganska typisk 1980-tals-rulle i det att det porträtterar en kärnfamilj från arbetarklassen som blir attackerad av ett hot från yttre rymden. Det finns en hel uppsjö sådana filmer och som sådan är Critters absolut på den övre halvan. De stora stjärnorna är inte skådespelarna utan monstren själva. Vem som än fick idén att texta deras "prat" var ett geni och dialogen mellan monstren är filmens höjdpunkt.


Så länge man inte förväntar sig något lika bra som den där filmen som Muir inte vill höra talas om funkar Critters riktigt bra. Ett par kända ansikten skymtar också förbi, bland annat representerade av en ung Billy Zane och en tillika knappt-torr-bakom-öronen Ethan Phillips. Ha något att äta när du kollar på filmen dock. Du lär bli hungrig.


Mest schlockiga scenen: Den fiktive 80-talsstjärnan Johnny Steele sjunger sin hitlåt Power Of The Night, med tillräckligt mycket hårsprej i lockarna att ha ihjäl ett mindre husdjur.

ANNONS
Av Ulf - Torsdag 20 juni 15:19

 


Regi: Jim Muro

Manus: Roy Frumkes

Medverkande: Mike Lackey, Bill Chepil, Vic Noto mfl.

Produktionsbolag: Street Trash Joint Venture

År: 1987

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0094057/

 

En spritförsäljare hittar en gammal låda gömd i sin affär innehållandes ett märke likör som han aldrig hört talas om. Som en annan Bert Karlsson resonerar han att det ska säljas, inte förtäras. Det är bara det att flaskorna innehåller något som smälter människor så fort de tar en klunk. Och sen är det något med en galen Vietnamveteran och ett gäng hemlösa och... jag vet ärligt talat inte!

 

Street Trash är något av det märkligaste jag sett de senaste fem åren. Det är en totalt osammanhängande historia som inte har särskilt bra sammanhållning, ton eller skådespel. Vad den har är scener som är så over-the-top att den är sevärd bara för det. Framförallt är den intressant ur ett filmhistorisk perspektiv. Regissören James Munro har sedermera blivit en av Hollywoods absoluta främsta kameramän och räknas som ett levande geni när det kommer till steady cams. Det går igen i Street Trash. Den må vara fullkomligt ologisk, men det är en av de snyggast filmade independentproduktioner jag sett. Som assistent hade Munro även en viss Bryan Singer. Undrar vad som hände med honom?

 

Street Trash är definitivt inte en film för alla smaker. Som film betraktat är den tämligen värdelös, men här finns så mycket briljans utspillt i den kompletta galenskapen att jag främst rekommenderar den till genrefans. Manusförfattaren Roy Frumkes har i intervjuer sagt att han skrev manuset för att stöta sig med så många grupper han kunde. Det här kan vara den minst politiskt korrekta filmen från 80-talet och då finns det ändå en uppsjö. Vissa saker, som en jakt på en avhuggen penis (ja...), är förbaskat roliga i all sin svärta. Andra är mer svårsmälta, såsom den totalt godtyckliga våldtäktscenen mitt i filmen som bara lämnar en dålig smak i munnen. I och med sin ojämna struktur och berättande är det inte heller den mest underhållande schlockfilm jag sett. Den är dock absolut... "speciell".

 

Mest schlockiga scenen: En stackars man jagar sin avhuggna mandom genom ett skrotupplag till slapstickmusik medan de lokala hemlösa spelar boll med den.

Av Ulf - Onsdag 19 juni 15:30

 


Regi: Fred Dekker

Manus: Fred Dekker

Medverkande: Jason Lively, Steve Marshall, Jill Whitlow mfl.

Produktionsbolag: Delphi V Productions & TriStar Pictures

År: 1986

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0091630/

 

Ett utomjordiskt vetenskapligt experiment kraschlandar i den lilla collegestaden Corman, 1959. Närmre 30 år senare lyckas två ovetandes förstaringare väcka ett experiment som helst skulle fått fortsätta sova. Nu plågas staden av utomjordiska parasiter som tar över människor - levande som döda. Det är upp till Chris och J.C att rädda dagen.

 

Vi fortsätter med "Night Of-filmer" med Night Of The Creeps - filmen som försöker göra för sniglar vad Jaws (1975) gjorde för hajar. Grundad i klassisk creature feature-anda blandar Creeps och ger med vissa inslag av invasionsfilm från yttre rymden och framförallt en stor dos zombierulle. Resultatet är även det blandat i och med att Night Of The Creeps är lite för självmedveten för sitt eget bästa.

 

Anledningen till att jag älskar den här typen av film är att de allt som oftast är gjorda helt oironiskt och någon lade sin själ i att bygga i värld som välter av minsta ifrågasättande. Det gör dem väldigt charmiga. Night Of The Creeps har vissa höjdarscener, men tempot är sisådär. Det verkar som att Fred Dekker inte riktigt kunde bestämma sig för vilken ton han ville ha i sin film. Oftast är det over the top-zombie-fun, men då och då slår det över till att bli alldeles för seriöst för den här typen av film.

 

Det är klart här finns en hel del riktigt schlockiga saker att titta närmre på dock. En 80-talstrop som saknades i den förra filmen, men som tas igen med råge här, är 80-talets besatthet av att skildra duschscener i studenthem för kvinnor som en slags social sammankomst, så även här. Jag tror det säger mer om Dekker och övriga regissörer än något annat. Bröst säljer, eller gjorde det i en era pre-internet. Specialeffekterna är också härligt old school med en dockmakare som arbetat övertid och en bra sminkavdelning.

 

Night Of The Creepes är en helt okej rulle från det neonfärgade decenniet, men det blir inte mer än "helt okej".

 

Mest schlockiga scenen: Huvudkaraktären kör över en zombie med en gräsklippare och levererar den lamaste one-linern någonsin: "Later, dude!"

Av Ulf - Tisdag 18 juni 12:09

 


Schlock Summer: Night Of The Comet

 

"Schlock", från jiddisch "shlak", något som är dåligt eller dåligt gjort. Inom film använt för att beskriva något du vet är objektivt dåligt, men som du ändå uppskattar. I viss mån utbytbart med "b-film". Skitfinkultur älskar schlock. Därför kommer jag då och då under sommaren (även känt som blockbusterdödens land) att kolla tillbaka på gamla schlockfavoriter, se nya jag får rekommenderade och givetvis även ge min egen åsikt om dessa. Först ut är Night Of The Comet (1984).

 

Regi: Thom Eberhardt

Manus: Thom Eberhardt

Medverkande: Catherine Mary Stewart, Kelli Maroney, Robert Beltran mfl.

Produktionsbolag: Coleman/Roseblatt Productions & Film Development Fund

År: 1984

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt0087799/

 

Los Angeles laddar för jul, men som en tidig julklapp kommer en komet bjuda på ett fantastiskt ljusskådespel över världen. I princip alla är ute på gatorna för att bevittna fenomenet och... förvandlas till damm. Om de bara har blivit en smula utsatta för kometens strålning blir de zombies. För Regina och Samantha Belmont, två av de få överlevande, blir den här julen en kamp för överlevnad.

 

Jag älskar Night Of The Comet. Gjord på en kafferastbudget av två independentbolag är det en av de mest neonsprakande 80-talsfilmerna som finns. Alla troper du kan tänka dig är med här - pudelhår, axelvaddar, new wave-musik och slemmiga snubbar i bandanas avlöser varandra. Även om den är gjord som delvis komedi finns här också en total oförståelse för hur daterad den här filmen skulle komma att bli, vilket gör den ännu roligare. Det vore enkelt att avfärda Night Of The Comet som bara en skräckkomedi i högen, men den har något som är få genrefilmer från 80-talet förunnat - starka kvinnliga karaktärer.

 

Det är inte för intet som Joss Whedon anger den här filmen som en av de största inspirationskällorna han hade till karaktären Buffy Summers. Systrarna Belmont är lite av proto-Buffys med sin å ena sidan valley girl-attityd men sin å andra sidan förmåga att slåss och skjuta maskingevär. Kontrasten funkar väldigt bra och Catherine Mary Stewart är helt rätt för rollen som den äldre systern, tillika huvudkaraktären, Regina. Tillsammans med framförallt Kelli Maroney (Samantha) och en väldigt ung Robert Beltran (känd för trekkies som Chakotay) bildar hon en osannolik hjältetrio.

 

Sen är det det där med schlockvärdet. Nej, Night Of The Comet är absolut ingen "bra" film i ordets klassiska mening. Här finns logiska luckor stora för kometen själv att ta sig igenom och karaktärsutvecklingen är minst sagt ryckig. Är den underhållande dock? Absolut!

 

Mest schlockiga scenen: Systrarna Belmont "shoppar" loss i en tom galleria i ett montage till Cyndi Laupers Girls Just Wanna Have Fun.

 

Av Ulf - Fredag 14 juni 12:55

 

Regi: Ethan Hawke

Manus: Ethan Hawke & Sybil Rosen (baserat på Rosens biografi)

Medverkande: Ben Dickey, Alia Shawkat, Charlie Sexton mfl.

Produktionsbolag: Ansgar Media/Cinetic Media/Under The Influence Productions mfl.

År: 2018

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6443294/


Blaze Foley var en av de där artisterna vars musik främst uppskattades efter hans död. Ethan Hawke och Sybil Rosen, Blazes fru, baserar den här biografin på den senares bok om Foleys kamp mot sin alkoholism, att försöka hitta ett sätt att glömma sin traumatiska barndom och att balansera viljan att leva i avskildhet med viljan att förmedla sin musik.


Sedan jag köpte min första Johnny Cash-skiva har countryn varit en stor del av mitt musikaliska liv. Jag älskar historieberättandet, legenderna, de mörka texterna som inte baserar sig på skrik och skrän utan hjärta och smärta. Blaze Foley är en sådan legend som jag visste förhållandevis lite om. Vän till de mycket mer namnkunniga Townes Van Zandt och Merle Haggard verkade Foley i skymundan och många av hans mest kända låtar blev främst kända genom andras versioner. Det låter med andra ord som ett perfekt livsöde att göra en film av. Det tror jag fortfarande. Tyvärr är Blaze en extremt ojämn film, mycket tack vare Ethan Hawke.


Ethan Hawke är givetvis mest känd som skådespelare och det är där han också bör hålla sig. Det är uppenbart att han är väldigt influerad av sin långtida samarbetspartner, regissören Richard Linklater, men han har också fått med sig det som i min mening är Linklaters stora problem - oviljan att klippa. Blaze är en väldigt pratig film. Det pratas vitt och brett om högt och lågt och ibland vill man mest vråla åt skärmen att show, don't tell. Sen är många av Foleys historier väldigt underhållande, men i scenerna tillsammans med Sybil (Alia Shawkat) blir det på tok för navelskådande efter ett tag. Det gör inte filmen några tjänster direkt och då och då blir berättartempot rejält lidande av det.


Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Tvärtom är huvudrollsinnehavarna, i synnerhet Ben Dickey som Blaze själv, mycket bra och jag hade absolut inte kunnat gissa att det här bara är Dickeys andra större roll. Som musiker hade Dickey knappast haft några problem med musikscenerna, men det är framförallt i scenerna där han inte spelar som han imponerar stort. Här finns också lite mindre cameos som är värda att notera, såsom Kris Kristofferson i en liten biroll och trion Richard Linklater, Steve Zahn (!) och Sam Rockwell som en trio investerare.


Jag hade önskat att Blaze var en jämnare film. När den är bra är den fantastiskt bra, men den står också still och stampar då och då. Musiken är föga förvånande höjdpunkten och om du gillar country och har inte hört Foley kan jag verkligen rekommendera en Spotify-binge.


Betyg: 3 och när ni gjort det, kolla även in mitt eget countryband, In The Pines, på Soundcloud av 5 möjliga

Av Ulf - Måndag 10 juni 19:05

 


Regi: Grant Sputore

Manus: Michael Lloyd Green

Medverkande: Rose Byrne, Clara Rugaard, Hilary Swank mfl.

Produktionsbolag: The Penguin Empire/Southern Light Films/Rhea Films

År: 2019

Längd: 115 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt6292852/

 

Exakt 24 timmar efter mänsklighetens undergång vaknar en robot till liv i en underjordisk bunker. Roboten sätter genast igång med sitt uppdrag - att sätta ett av de cirka 60 000 embryon som finns lagrade i basen i en konstgjord livmoder. Drygt 16 år senare börjar planetens nya hopp, en flicka enbart kallad för "daughter", ifrågasätta sin "mor". Varför kan hon inte gå ut? Det hela blir ännu märkligare när det knackar på dörren till bunkern...

 

I Am Mother är en axelryckning. Det finns inget bättre sätt att säga det på. Vi har sett det här så otroligt många gånger förr med tematiken robot kontra människa, kall logik mot varm känsla och yada, yada, yada. Det hade dock kunnat bli något mycket mer. Michael Lloyd Greens manus börjar nämligen väldigt bra och ställer intressanta frågor om vad som egentligen krävs för att uppfostra en "god och moralisk" människa. Manuset är dessutom förankrat i Asimovs robotlagar, med en twist, vilket gör den relativt verklighetstrogen när det kommer till AI. Här borde man också stannat.

 

Någonstans efter att Daughter och Mother får besök devolverar filmen till trötta troper och upptrampade stigar. Det finns en klar poäng som sammankopplas med första delens mer lågmälda berättande, men karaktärerna reagerar helt ologiskt angående den. Green tycks mena att även om man blivit uppfostrad av en "kännande" robot är man alltid mänsklig i sitt tankesätt. Jag är inte så säker på det, men det vore en mycket mer intressant sak att ta reda på än vad som nu händer.

 

Det som räddar I Am Mother är design och skådespel. Det här ser ut som jag hade kunnat tänka mig att en avancerad framtida AI-styrd bunker hade kunnat se ut och det hela för tankarna till gamla 70-talsrullar. Mycket bra. Hilary Swank är som alltid sevärd, men det är framförallt det unga danska stjärnskottet Clara Rugaard som äger den här filmen i rollen som Daughter. Det fanns dock bra mycket mer potential här som gått förlorad med den väldigt typiska andra halvan av filmen. Synd.

 

Betyg: 2+ do electric mother dream of electric kids? av 5 möjliga

Av Ulf - Fredag 7 juni 12:09

 

 

Regi: Owen Harris/James Hawes/Anne Sewitsky

Manus: Charlie Brooker

Medverkande: Anthony Mackie, Andrew Scott, Miley Cyrus mfl.

Produktionsbolag: Zeppotron/Channel 4/Gran Babieka

År: 2019

Längd: cirka 180 min (3 x cirka 60 min)

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2085059/

 

Det senaste vi såg av Charlie Brookers Black Mirror var förra årets fantastiska Bandersnatch (2018) - en icke-linjär berättelse där tittaren i viss mån själv styrde handlingen. Det var och är något av det häftigaste jag sett de senaste fem åren. Bandersnatch gjorde ett så starkt intryck på mig att jag under våren använt den i undervisningssyfte när jag pratat om berättelsestrukturer med mina elever. Hur följer man upp något sådant? Med den största besvikelsen Black Mirror levererat.

 

Säsong 5 består av tre avsnitt. That's it. Tre jäkla avsnitt och inte ett enda av dem är ett toppavsnitt. Förklaringen ligger i att Bandersnatch tog, enligt Brooker, lika mycket resurser och tid som fem vanliga avsnitt. Må så vara, men om man hade släppt en säsong på fyra avsnitt där Bandersnatch hade varit ett hade det helt klart varit värt det. Att släppa en avhuggen säsong utan något riktigt toppavsnitt känns bara som en placeholder. Jag inser att Bandersnatch hade enorma tittarsiffror och att man vill få ut nytt material så snabbt som möjligt, men det här känns mest som selling out. Nåväl, även tre avsnitt av Black Mirror fungerar bättre än mycket annat. Nedan följer de rankade från tre till ett:

 

3. Rachel, Jack and Ashley Too

 

Femtonåriga Rachel är besatt av popstjärnan Ashley O. När hon fyller år får hon Ashley O:s officiella AI-styrda minirobot i present. Rachel får någon att prata med, men samtidigt börjar den riktiga Ashleys liv bli till en alltmer negativ spiral.

 

Jag vet inte... det här känns mest som ett avsnitt skrivet efter att man hade fått Miley Cyrus till att spela rollen som Ashley. Oavsett vad jag tycker om hennes musik är hon helt enkelt inte någon duktig skådis. Istället är det Angourie Rice i rollen som Rachel som är den enda riktiga anledningen att se det här avsnittet. Manuset väcker förvisso frågor om den kommande vågen av artificiella framträdanden (exempelvis med hologram, deep fakes etc), men det lyfter aldrig.

 

 

2. Smithereens

 

Taxichauffören Chris kidnappar vad han tror är en högt uppsatt anställd på det sociala medieföretaget Smithereen. Det visar sig dock att han fått tag i en praktikant. Ett gisslandrama tar vid där Chris kräver att få tala med Smithereens grundare, Billy Bauer. Om han inte får det kommer han skjuta gisslan.

 

Smithreens är en förvisso välberättad men ack så typisk gisslanhistoria. Det finns liksom ingenting här som är typiskt för Black Mirror. Tematiken är förankrad i seriens grundpremiss, men det kommer aldrig någon riktig utveckling. Man vet från minut ett hur det här kommer gå och varför Chris är så förbannad. Välkonstruerat och välberättat avsnitt utan någon riktig udd.

 

 

1. Striking Vipers


Danny och Karl var rumskompisar i college, men har sedan länge mer eller mindre tappat kontakten. När Danny fyller år dyker dock Karl upp med en present - den senaste versionen av deras gamla favoritspel, Striking Vipers. Den nya versionen involverar avancerad VR-teknik för att transportera användaren in i sina avatarers kroppar, men vad gör man när ens väns avatar tänder en? Speciellt om man är gift familjefar?

 

Okej, Striking Vipers är faktiskt ett rätt bra avsnitt. Det är mångbottnat både med frågor om sexuell identitet, relationsproblematik och användandet av VR. Det är dessutom det i särklass bäst spelade avsnittet i säsongen. Stort plus även för Pom Klementieff (känd som Mantis i MCU) i en biroll som fick mig att se henne i ett helt annat ljus än tidigare. Det har också en bitterljuv slutkläm, vilket jag saknade i säsongens andra avsnitt. Det enda riktigt sevärda avsnittet i säsong 5.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se